med anledning av prop. 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag

Motion 2001/02:Bo18 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Regeringens förslag om tillståndsplikt för överlåtelse av kommunalt bostadsföretag utgör ytterligare ett exempel i raden av bristande respekt för den lokala demokratin och den grundlagsstadgade kommunala självstyrelsen.

Kommunerna måste tillåtas fatta sina egna beslut och hitta de lösningar som passar dem bäst, utan statliga pekpinnar och sanktionssystem som bakbinder de kommuner som valt andra vägar än den regeringen pekat ut. Det är, och skall, vara kommunen själv som avgör hur stor eller hur liten del av bostadsbeståndet som skall vara i kommunernas ägo.

Vi menar att den demokratiskt uttryckta folkviljan i kommunerna måste respekteras. Om regeringens förslag drivs igenom kommer de kommunalt folkvalda, även fortsättningsvis, att hindras att besluta i enlighet med den politik de finner bäst gagnar kommunmedborgarnas intressen och för vilken de vunnit majoritet i fria och allmänna kommunala val.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 25

2 Innehållsförteckning 26

3 Förslag till riksdagsbeslut 27

4 Regeringen och grundlagen 27

4.1 Tillståndsplikt vid överlåtelse 27

4.2 Regeringen inskränker den kommunala självstyrelsen 27

4.3 Regeringen bortser från den lokala demokratin 28

5 Särlagstiftning för allmännyttan 28

6 Ökad styrning av kommunerna 29

7 Regeringen nonchalerar Lagrådet 30

8 En ny bostadspolitik 30

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens proposition 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag.

4 Regeringen och grundlagen

4.1 Tillståndsplikt vid överlåtelse

För att följa upp den nu gällande stopplagstiftningen, som syftar till att genom sanktioner avhålla kommuner från att låta andra ta ansvaret för dagens kommunala bostadsbolag, föreslår regeringen att en tillståndsplikt införs vid överlåtelse av vissa allmännyttiga bostadsföretag och bostäder.

Förslaget innebär att överlåtelser av aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag som har en sådan omfattning att kommunens eller ett kommunalt företags bestämmande inflytande över bostadsföretaget upphör, skall godkännas av länsstyrelsen för att vara giltiga. Likaså skall överlåtelser av hela eller delar av ett kommunalt bostadsföretags bestånd av bostadslägenheter godkännas av länsstyrelsen. Tillstånd krävs dock inte om egendomen förvärvas av ett annat allmännyttigt bostadsföretag, en kooperativ hyresrättsförening eller på exekutiv auktion.

Länsstyrelsens beslut kan överklagas till Boverket.

4.2 Regeringen inskränker den kommunala självstyrelsen

Regeringsformens portalparagraf, RF 1:1, fastslår att den kommunala självstyrelsen är en av de två grundläggande beståndsdelarna i den svenska demokratin.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse (RF 1 kap 1 §).

Vi ser med stor oro på den tydliga ambitionen hos regeringen att vilja begränsa den kommunala självstyrelsen. I flera fall rör det sig om aktioner riktade mot kommuner med annan politisk majoritet än regeringens, vilket gör inskränkningarna extra allvarliga och klandervärda. Regeringen sätter inte ens stopp vid att kommunerna inte tillåts att i allmänhet driva sin egen politik, utan vill också inskränka förfoganderätten över kommunens egendomar.

Det är intressant att se att regeringen själv har övervägt hur förslaget om tillståndsplikt vid överlåtelse är förenligt med egendomsskyddet och EG-rätten. Att förhindra försäljning av kommunala bostadsbolag, att motverka att kommuner lägger ut akutsjukhus på entreprenad eller att tvinga kommuner att anordna bostadsförmedlingar förefaller dock vara viktigare för regeringen än den kommunala självstyrelsen och det grundlagsstadgade egendomsskyddet.

Regeringens politik hindrar demokratiskt valda majoriteter, med en annan politisk åskådning än den regeringen företräder, från att genomföra den politik som de gått till val på. Människors tilltro till politiker, och till den egna möjligheten att påverka politiska beslut, riskerar gå förlorad genom regeringens upprepade attacker mot den kommunala självstyrelsen.

4.3 Regeringen bortser från den lokala demokratin

Det är tydligt att det nu aktuella lagförslaget har sin grund i att det i vissa kommuner förts en kritik som avviker från vad regeringen önskar. Att en sådan politik är önskad av majoriteten av medborgarna i de berörda kommunerna anser regeringen uppenbarligen ointressant i sammanhanget.

Vi menar att den demokratiskt uttryckta folkviljan i kommunerna måste respekteras. Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste i stället göras i kommunerna.

En decentraliserad demokrati har ett starkt värde. I kommunen är det lättare att hålla fortlöpande kontakter mellan beslutsfattare och medborgare. Det är på den kommunala nivån som man bäst känner de lokala behoven och förutsättningarna. Därför är det olyckligt att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet genom olika riksdagsbeslut försöker reglera den lokala bostadspolitik som kommunerna skall ha ansvaret för.

Den s.k. stopplagen var bara ett av flera exempel på hur kommunernas möjligheter att självständigt förfoga över sina bostadsföretag inskränkts. Samma syfte hade förslagen i Allboutredningens delbetänkande (SOU 2000:104) om att ändra spelreglerna för beslutsfattandet i landets kommuner genom krav på två tredjedels majoritet för beslut om försäljning av kommunalt ägda fastigheter.

År 2000 återinfördes också en bostadsförsörjningslag med pekpinnar om både den lokala bostadsplaneringen och den lokala bostadsförmedlingen. Nu föreslår regeringen dessutom en komplettering av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar som innebär att kommunfullmäktige skall besluta om riktlinjer för bostadsförsörjningen under varje mandatperiod.

5 Särlagstiftning för allmännyttan

Regeringen föreslår att de bestämmelser som gäller för allmännyttiga bostadsföretag samlas i en särskild lag.

Förslaget har kritiserats av många. Konkurrensverket har i sitt remissvar ifrågasatt om den föreslagna lagstiftningen behövs samt anfört att särregleringar i möjligaste mån skall undvikas. Sveriges fastighetsägare har anfört att det inte har kunnat redovisas några sakskäl för särreglering av allmännyttan och att de kommunägda bostadsföretagen redan är tillräckligt reglerade. Statskontoret menar att motiv saknas för att nu införa förslaget till lag om allmänyttiga bostadsföretag.

Den övervägande delen av remissinstanserna är negativa till en särlagstiftning gällande allmännyttiga bostadsföretag. Vissa remissinstanser är positiva till tanken om särlagstiftning för allmännyttan, men även bland dessa märks kritik mot utformningen av det förslag som lagts fram. Det har bland annat ansetts att förslaget innehåller oklarheter och att det återstår fler frågor att utreda. Det är anmärkningsvärt att regeringen väljer att lägga fram ett förslag som är så illa underbyggt att inte ens remissinstanser som är positiva i sak kan tillstyrka förslaget.

Vi anser att den föreslagna lagstiftningen är helt överflödig och dessutom feltänkt. De allmännyttiga bostadsföretagen är redan tillräckligt reglerade och kommer inte vinna något på ytterligare regleringar. Dessutom anser vi, i likhet med flera remissinstanser, att särregleringar bör undvikas.

6 Ökad styrning av kommunerna

Regeringen föreslår att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall kompletteras med en regel som innebär att kommunfullmäktige skall besluta om riktlinjer för bostadsförsörjningen under varje mandatperiod.

Bostadsförsörjningslagen påverkar inte antalet bostäder över huvud taget. Den bidrar inte heller till en enklare och smidigare hantering av bostadsfrågorna, utan innebär främst en ökad byråkrati. Återinförandet av bostadsförsörjningslagen har enbart inneburit ett slag i luften. Regeringen har visat att den är medveten om problemen med bostadsbrist i flera av landets regioner samtidigt som den är oförmögen att föreslå nödvändiga åtgärder.

Kommunerna har redan i dag ansvar för att praktiskt lösa bostadsproblem för människor med sociala problem eller handikapp och för människor som på grund av sin ålder är i behov av särskilda boendeformer. Socialtjänstlagen lägger det yttersta ansvaret för människors nödvändiga uppehälle på kommunen. Detta är rimligt och påverkas inte av huruvida kommunen äger eller förvaltar bostäder i egen regi, i ett bolag eller genom att kommunen hyr bostäder av en hyresvärd.

Genom sitt planmonopol har kommunerna det verktyg som är nödvändigt för att bidra till att goda boendemiljöer skapas. Det kommunala ansvaret på den lokala bostadsmarknaden kan därmed förverkligas. Vi anser att regler som tvingar kommunerna att upprätta bostadsförsörjningsplaner är en inskränkning i den kommunala självstyrelsen och ett försök av Socialdemokraterna att styra i kommuner där de själva inte fått väljarnas förtroende. Att nu också föreslå regler som innebär att kommunfullmäktige skall besluta om riktlinjer för bostadsförsörjningen varje år är bara ytterligare ett sätt att styra kommunerna.

7 Regeringen nonchalerar Lagrådet

Ett allvarligt drag i regeringens behandling av grundläggande demokratifrågor är att Lagrådet sätts åt sidan.

Lagrådets uppgift är bland annat att tillse att föreslagen lagstiftning står i god överensstämmelse med författningen. När regeringen upprepade gånger fullföljer förslag i strid med Lagrådets rekommendationer urholkas rådets ställning. Det skydd mot oacceptabelt intrång i viktiga demokratiska principer som Lagrådet skall utgöra försvinner därmed.

Vid införandet av den nu gällande stopplagstiftningen 1999 uttalade Lagrådet att förslaget var avsett att ge samma resultat som en långtgående förbudslagstiftning eller mycket restriktiva tillståndsregler. Lagrådet ansåg dessutom att avsikten med det generella statsbidraget knappast kan ha varit att det skulle kunna användas som ett påtryckningsmedel gentemot enskilda kommuner för speciella ändamål. Sammanfattningsvis ifrågasatte Lagrådet allvarligt om en inskränkning i den kommunala självstyrelsen borde göras på detta sätt.

Lagrådets yttrande nonchalerades av regeringen och stödpartierna som med majoritet i riksdagen fattade beslutet om införandet av stopplagen.

För att följa upp stopplagstiftningen föreslår nu regeringen att en tillståndsplikt införs vid överlåtelse av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder. I sitt yttrande över förslaget har Lagrådet anfört:

Lagrådet finner att det nu framlagda lagförslaget liksom det gällande systemet med sanktioner mot kommuner som överlåter bostadsföretag innefattar en inskränkning av det kommunala självstyret eftersom en överlåtelse av kommunala bostadsfastigheter eller andelar i kommunala bostadsföretag blir helt beroende av att tillstånd meddelas av en statlig myndighet. Det rör sig dessutom om en inskränkning av självstyret på ett för kommunerna centralt ansvarsområde, nämligen bostadsförsörjningen.

Trots Lagrådets kritik har regeringen valt att lägga fram sitt förslag utan förändringar. Dessutom har Lagrådet kritiserat förslaget om en särlagstiftning för de allmännyttiga bostadsföretagen. Lagrådet finner det under alla förhållanden otillfredsställande att tillskapa ett administrativt system för godkännande av företag när detta godkännande inte får några egentliga rättsverkningar. Även denna kritik har regeringen nonchalerat.

8 En ny bostadspolitik

I stället för att ägna sig åt ytterligare reglering av kommunernas verksamhet borde regeringen arbeta för att skapa goda förutsättningar för byggande och förvaltande av bostäder. Den socialdemokratiska bostadspolitiken har resulterat i bostadsbrist i tillväxt- och utbildningsorter, bostadsöverskott i glesbygd och höga boendeskatter i stora delar av landet.

För att få igång byggandet där det efterfrågas krävs förändringar och förenklingar. Plan- och byggprocessen måste reformeras och antalet instanser för överklagande av detaljplan och bygglov minskas. Beskattningen av byggande och boende måste sänkas. Större möjligheter att utnyttja strandnära områden för bebyggelse måste införas. Vägnätet måste förbättras för att möjliggöra nya bostadsområden.

Byggande och ägande av bostadsföretag innebär ett betydande ekonomiskt risktagande som kan gå ut över verksamheter som vård, skola och omsorg. Även om en kommun i dag inte har problem med sitt kommunala bostadsbolag kan det uppstå betydande problem i framtiden. Detta kan man se i stora delar av landet där befolkningsunderlaget minskat och kommunerna står med tomma hyreslägenheter som kostar skattebetalarna enorma summor varje år.

En kommun som bedriver näringsverksamhet har möjlighet att verka på ett sätt som tar bort förutsättningarna för privata alternativ. Detta medför skadlig inverkan på konkurrensen.

Ytterst måste det ankomma på varje kommun att själv avgöra hur och i vilka former kommunens bostadspolitiska ansvar skall tas. Därför är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar den verksamhet som kommunerna skall bedriva.

Vi vill att alla människor skall ges möjlighet att öka sitt inflytande över och ansvar för det egna boendet. Genom att erbjuda de boende möjligheten att friköpa sina lägenheter vill vi ge dem valfrihet. Vi anser att det är bra att de boende får köpa lägenheter i det kommunala beståndet.

För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen av både ekonomin i stort och bostadspolitiken påskyndas. Statens roll bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som skall gälla för en sund offentlig ekonomi som helhet.

Stockholm den 13 december 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Anders G Högmark (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)