med anledning av prop. 2000/01:100 2001 års ekonomiska vårproposition

Motion 2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Att kunna räcka till - en modern
familjepolitik

1 Sammanfattning

I ett modernt samhälle måste det ges goda möjligheter att förena arbetsliv
med familjeliv. Det är avgörande för både kvinnor och män - och för
barnen. Föräldrarna behöver ges möjlighet att styra över sin ekonomi,
över tiden och över beslut som rör dem själva och barnen. Så är det inte i
dag. Stressen över att inte räcka till drabbar både barn och föräldrar.

De familjepolitiska systemen passar allt färre barn och föräldrar. Ändå är
det än mer resurser till samma gamla system som är Socialdemokraternas
vision. Det ökar utanförskapet för de barn och föräldrar som önskar andra
lösningar. De får bära en högre skattebörda utan att omfattas av reformerna.
Tillvaron och ekonomin blir ännu svårare att pussla ihop.

Vi ska genomföra en rad åtgärder för att underlätta familjeliv och
föräldraskap. Staten ska inte agera med pekpinnar utan ge stöd som omfattar
alla men är neutralt mellan olika val av lösningar. På så vis kan föräldrarnas
lojalitetskonflikter och andra stressmoment hanteras och minimeras. Delar av
dessa åtgärder ersätter bland annat regeringens maxtaxesystem och förslaget
om en 13:e månad i föräldraförsäkringen.

Våra förslag handlar om att lägga makten över arbetstiden hos individerna,
genom flexibla avtal. Sänkta skatter skapar utrymme både för att leva på sin
lön och att gå ner i arbetstid för den som vill och när det behövs.
Beskattningen ska ta hänsyn till familjernas försörjningsbörda för att undvika
bidragsberoende.

Föräldrarna ska ha rätt att välja skola och barnomsorg, och fler alternativ
än i dag behöver få utvecklas. Barnomsorgskonto som omfattar alla barn,
avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader och skolpeng gör detta möjligt.

Det offentliga stödet till småbarnsfamiljerna i form av föräldrapenning,
barnbidrag, barnomsorg, bostadsbidrag och förskola motsvarar över 85.000
kronor per barn och år. Vi är övertygade om att detta stöd skulle kunna utgå
på ett mera ändamålsenligt sätt. Vi förordar att en total översyn görs av
familjestödet i syfte att stärka varje familjs möjligheter att forma livet som
man själv vill.

2 Innehållsförteckning
3

4 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att arbetet omedelbart inleds för att förändra
familjepolitiken på ett sätt som är mera rättvist och inriktat på att stödja
familjernas egna val i enlighet med vad som anförs i motionen.

5 Familjernas situation

5.1 Ett bra land att växa upp i?

Statistiken visar att Sverige på många sätt är ett bra land att växa upp i.
En stor majoritet av barnen i åldern 10-11 år tycker att de spenderar
lagom tid med mamma och pappa (79 respektive 71 procent). Även
kontakten med mor- och farföräldrar är för det mesta god. Den stora
majoriteten tycker också att de har lagom mycket fritidsaktiviteter och
lagom många kompisar (78 procent respektive 83 procent).

Det materiella välståndet kommer även barnen till del. Rörligheten är stor i
och med att 91 procent av 10-11-åringarna bor i familjer där det är vanligt att
ha bil. I samma åldersgrupp har 83 procent eget rum. Video är mycket vanligt
(93 procent) och även nyare teknik i form av datorer och mobiltelefoner finns
i hemmet hos två tredjedelar av barnen i denna åldersgrupp. (Källa: SCB,
Barns vardag - tioåringar om skolan och fritiden, 1998)

De som i dag sätter barn till världen borde att döma av detta ha goda
chanser att lyckas med uppgiften att ge barnen en trygg och stimulerande
uppväxt. Ändå kommer det larm om ökad stress och psykisk ohälsa hos barn,
och även hos deras föräldrar. Barnafödandet minskar.

5.2 Stress bakom minskat barnafödande

"- Fredagskvällen är 'helig'. Det är så skönt när arbetsveckan är slut.

- Då äter vi något tillsammans, hela familjen, och då försöker vi umgås

med varandra.

- Det brukar sluta med att man somnar i soffan framför TV.

- Ja, och det är det värsta jag vet."

"Jag försöker komma hem från jobbet så tidigt som möjligt. Hemma
reparerar jag huset, klipper gräs eller något sådant. Jag försöker också få
lite tid att leka med barnen. Livet är nästan bara arbete. Det stressar mig."

"En av mina små patienter, sju år gammal, blev av en gråtande mamma
lämnad på mottagningen. En utsliten mamma sprang sin väg och ropade:
'Ta hand om honom - jag orkar inte - jag kan inte sköta mitt arbete om
jag ska ta hand om honom också.' "

Barnafödandet har minskat kraftigt på senare år. Födelsetalen är nu nere
på 1,5 barn per kvinna, medan det krävs 2,1 barn för att befolkningen inte
ska minska. De sjunkande födelsetalen är inte framför allt ett problem för
framtida pensionsbetalningar eller socialförsäkringssystemens hållbarhet.
Det finns andra åtgärder, exempelvis ökad arbetskraftsinvandring, som är
både önskvärda och tänkbara komplement till ökat barnafödande.

Däremot är det ett problem om de låga födelsetalen beror på att människor
som vill ha barn ändå avstår eller skjuter upp barnafödande. Mycket talar för
att detta är fallet. Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning tror hela
90 procent i åldersgruppen 18-29 år att stress ligger bakom de låga
födelsetalen. Arbetsbördan för småbarnsföräldrar har ökat, och framför allt
har personlig tid blivit en bristvara.

Stressen som småbarnsföräldrar upplever har många orsaker. Det kan vara
svårigheten att kombinera arbete och karriär med tid och uppmärksamhet åt
barnen, att få ekonomin att gå ihop, att dela rättvist på hushållssysslorna
eller
att vårda förhållandet och familjegemenskapen. Det är när människor slits
mellan oförenligheter i lojaliteterna mot barn, make/maka, chef, kamrater,
egna föräldrar och andra åtaganden i exempelvis politik eller föreningsliv som
stress kan uppstå.

Det kan handla om:

1. Brist på för mycket eller fel sorts arbete.

2. Brist på kontroll d.v.s. vardagsmakten.

3. Brist på erkänsla och belöning.

4. Brist på socialt stöd och gemenskap.

5. Bristande rättvisa.

6. Värdebrist.

En viss stress kan rentav vara positiv och sporra oss att prestera bättre eller
hinna med mer av de olika uppgifterna. Så kan det exempelvis vara på en
stimulerande arbetsplats. Men även stimulerande uppgifter kan slita ut oss om
stressen blir varaktig. När man upplever de oförenliga kraven som tråkiga
eller meningslösa blir stressen snabbare ett slitage på kropp och själ, med
konsekvenser för hälsan.

Problemen är allvarliga. Enligt barnläkaren Charlotte Palme Kilander
drabbas ungefär var tionde mamma av depression eller ångest under
föräldraledigheten i sådan utsträckning att medicinsk hjälp behövs. Barnens
situation blir också alltmer stressad, från den intensiva föräldraledigheten,
till
den tidiga dagisstarten, barnfamiljernas stress och inte minst i skolan (Dagens
Medicin nr 14/01). Bland 15-16-åringar har symptom som huvudvärk, ont i
magen, svårt att somna och nervositet ökat kraftigt från 1985/86 till 1997/98.
Situationen för många barn och föräldrar är alltså alarmerande, och
utvecklingen går på avgörande punkter åt fel håll.

6 System som stänger ute

Snarare än att hjälpa bidrar den socialdemokratiska politiken - särskilt
familjepolitiken - till att förvärra många av de problem som moderna
barnfamiljer ställs inför. Ansvar i form av vardagsmakt över tillvaron tas
ifrån föräldrarna. Målen för hur många barn man ska ha, hur ansvaret
inom familjen ska delas, vilka omsorgsformer som är att föredra, eller vad
barnen ska lära sig i skolan slås fast centralt.

Samtidigt gör det omfattande offentliga ansvaret att det blir svårare att i
familjen söka lösa problemen på annat sätt än enligt den fastställda mallen.
Det drabbar exempelvis boende i glesbygd som har det svårare att utnyttja
kommunal barnomsorg, de som väljer att skaffa barn innan de inleder sin
yrkeskarriär eller de som väljer att stanna hemma längre med sina barn.

Den socialdemokratiska familjepolitiken handlar i allt väsentligt om att
öka de redan omfattande offentliga stöden än mer. Stöden ökar med omkring
tio miljarder kronor mellan 2000 och 2003 genom bland annat höjda
barnbidrag, förlängd föräldraförsäkring, betalda kontaktdagar då föräldrar kan
besöka barnens skola och möjlighet för arbetslösa att ha sina barn i offentlig
barnomsorg.

6.1 Staten tar in och ger en del tillbaka

Beskattningen av barnfamiljerna är omfattande. Summan av alla
arbetsskatter ger ett skatteuttag på 62,37 procent av lönekostnaderna. Bara
i Belgien är arbetsskatterna högre. Någon hänsyn till försörjningbördan av
att ha barn tas inte i den svenska beskattningen. Barnfamiljerna har som
resultat låg köpkraft. En genomsnittlig familj med två förvärvsarbetande
föräldrar och två barn ligger under skälig levnadsnivå om de samtidigt har
bil. (Barnfamiljernas skattebörda, SAF, 1998)

Det offentliga stödet till barnfamiljerna är också omfattande. Det utgår
bland annat i form av barnbidrag, föräldrapenning, subventioner av
barnomsorg och bostadsbidrag (som i allt väsentligt går till barnfamiljer).
Dessa stöd motsvarar 85 000 kronor per barn och år för barn upp till
skolåldern. (Riksdagens utredningstjänst) För en familj med barn i åldern 0-
17 år kommer i genomsnitt över en femtedel av den disponibla inkomsten
från olika bidrag. Småbarnsföräldrar (barn 0-5 år) får över en fjärdedel av
sina disponibla inkomster genom olika bidrag.

I mångt och mycket är det alltså så att det offentliga ger med den ena
handen men tar med den andra. Därmed blir även familjernas
vardagsekonomiska beslut beroende av det offentligas välvilja.

6.2 Föd barn för att betala pensionerna

Motiven bakom Socialdemokraternas utgiftsökningar är till en betydande
del omsorg om de politiskt skapade välfärdssystemen. "Ska vi klara
framtidens pensioner och socialförsäkringar måste fler välja att skaffa
barn. Det är bland annat därför regeringen vill fortsätta öka stödet till
barnfamiljerna", skriver barn- och familjeminister Ingela Thalén (GP
010321).

Den mest kostsamma reformen, maxtaxan i barnomsorgen, presenteras i
regeringens ekonomiska vårproposition först bland regeringens åtgärder för
ökad sysselsättning och ökat arbetskraftsutbud.

Barn ska alltså födas för att betala våra pensioner, inte för att de är önskade
och efterlängtade av sina föräldrar. Stöd i form av maxtaxa finns till för att
öka arbetskraftsutbudet, inte för att öka föräldrarnas möjligheter att få tiden
att räcka till både barn och arbete. Människor ska av regeringens politik
förmås att välja på ett sätt som passar de socialdemokratiska
välfärdssystemen. Systemen är de självändamål till vilka barn och föräldrar
ska anpassas.

6.3 Subventioner till barnomsorgen

En stor del av det offentliga stödet till barnfamiljerna innebär att erbjuda
barnomsorg, ofta utan andra alternativ än i kommunal regi, till starkt
subventionerat pris. Barnomsorgen kostar totalt 40 miljarder kronor per
år. Barnomsorgen finansieras huvudsakligen genom höga skatter, som
alla måste betala.

De föräldrar som inte utnyttjar barnomsorgen måste fortfarande betala
höga skatter på sina inkomster, men får alltså en mycket mindre del av stödet
till barnfamiljerna. Många tvingas att lämna sina barn till den kommunala
barnomsorgen eftersom andra lösningar blir för dyra. Det kan handla om
privata alternativ som inte kan konkurrera med subventionerad verksamhet
eller om att föräldrarna helt enkelt inte har råd att välja andra alternativ
efter
det att skatterna är betalda. Alla kan inte heller utnyttja den kommunala
omsorgen även om de skulle vilja. Det gäller t.ex. familjer i glesbygd, där
kommunal barnomsorg ofta är ett opraktiskt eller mindre realistiskt alternativ.
Socialdemokraterna bromsar möjligheter för föräldrar att själva välja
alternativ inom barnomsorgen.

Förutom att föräldrarna har olika behov och önskemål, så gäller det även
barnen. En del barn, över 10 procent, bör av hälsoskäl inte vara på dagis före
två, ibland tre, års ålder. Det gäller barn med småbarnsastma som innebär att
de inte bara får feber och snuva vid virusinfektioner utan även astma och
andningsbesvär, för tidigt födda barn och barn som under de första åren
ständigt får feber, öronvärk, diaréer med mera.

6.4 Maxtaxesystemet

Maxtaxesystemet ökar subventionsgraden i barnomsorgen. Därmed
finansieras en än större del av omsorgen via skattsedeln. Det förstärker de
rådande orättvisorna i familjestödet genom att ensidigt komma dem till
del som vill och kan utnyttja den kommunala barnomsorgen. Budskapet
är tydligt: Den som inte väljer det Socialdemokraterna vill att de ska välja
- kommunal barnomsorg - får inte ett öre genom maxtaxereformen.

Regeringens avsatta medel till maxtaxesystemet tar inte hänsyn till en
eventuell ökning av antalet inskrivna barn eller ökad utnyttjandegrad. Enligt
Kommunförbundet är systemet underfinansierat med 1,5-2 miljarder kronor.
Följden kan bli höjda skatter, och därmed än mindre ekonomiska marginaler
för redan hårt trängda barnfamiljer. Alternativt krävs resurser från övriga
kommunala verksamheter eller större barngrupper eller färre anställda i
förskolan.

Förutom att ta ifrån föräldrarna vardagsmakt, upplevs maxtaxan av många
föräldrar som djupt orättvis. På många håll i landet har "föräldrauppror"
startat för att få till stånd en mer neutral fördelning av det stöd som i dag
enbart går till kommunalt finansierad barnomsorg.

6.5 Föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen ger föräldrapenning relaterad till inkomst under 13
månader. Den är inte en försäkring i egentlig mening (att få barn är inget
man försäkrar sig emot). Snarare är den tänkt som en möjlighet för
föräldrarna att vara hemma med sina små barn. Den är dock utformad på
ett oflexibelt och centralstyrande sätt.

Inkomstrelateringen gör att det lönar sig för blivande föräldrar att först
arbeta ett par år efter avslutad utbildning. De får på detta sätt högre
ersättning
när de är lediga med sina små barn. De föräldrar som med samma utbildning
väljer att skaffa barn några år tidigare kommer att få mycket lägre ersättning.
Så blir det trots att de under sin livstid kommer att betala lika mycket i skatt
som de förstnämnda föräldrarna.

Det lönar sig alltså att anpassa barnafödandet efter hur systemet är
utformat, snarare än efter hur det passar ens egna livsplaner. Det finns
dessutom risker med incitamenten i föräldraförsäkringen. Att vänta med att
skaffa barn ökar risken för att inte bli gravid alls. Föräldrar som skaffar två
barn i snabb följd, vilket maximerar ersättningen från försäkringskassan,
löper dessutom större statistisk risk att separera.

För att få full utdelning från föräldraförsäkringen krävs dessutom att
föräldrarna delar på föräldraledigheten på ett sådant sätt som regeringen
tycker är önskvärt.

6.6 Matematisk jämställdhet

Den socialdemokratiska familjepolitiken sägs ha jämställdhet mellan
kvinnor och män som målsättning. Det är dock en matematisk
jämställdhetssyn som bygger på att kvinnor och män ska vara lika många
och likadana i de flesta sammanhang. För att nå sådana ordningar måste
enskilda människors frihet att välja inskränkas. Exempelvis innebär de så
kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen att de som inte delar på
ledigheten med barn som Socialdemokraterna vill får mindre stöd än
andra. Det är samma tanke som ligger bakom det ensidiga stödet till
offentlig barnomsorg.

Jämställdhet är i Socialdemokraternas värld en kommenderad
likformighet. De som inte gör som Socialdemokraterna vill får mindre
offentligt stöd än andra. Dessutom nedvärderas de som inte passar in i
normen. En kvinna eller man som själv väljer att på heltid stanna hemma med
sina barn betraktas som ett offer, eller som lurad. Att genom politiken
moralisera över föräldrars olika sätt att uppfostra sina barn bidrar också till
stress och osäkerhet. Är man en dålig mor eller far om man inte väljer som
regeringen premierar att man "ska" göra?

6.7 En omodern socialdemokratisk politik

När de socialdemokratiska välfärdssystemen byggdes upp hade de viss
träffsäkerhet. Människor arbetade på ungefär samma tider och hade
semester samtidigt. Många hade därför behov av ungefär samma,
standardiserade tjänster. Med tankegångar enligt fordismens löpande
band-produktion var det heller ingen som föreställde sig någon större
mångfald av alternativ vare sig för varor eller för tjänster.

Denna tid är dock sedan länge förbi. Ett dynamiskt och flexibelt arbetsliv,
produktion skräddarsydd efter kundens önskemål och en alltmer integrerad
värld ställer helt andra krav. Då framstår de socialdemokratiska lösningarna,
med centralstyrt utbud av ett fåtal tjänster till dyra kostnader och med dålig
passform, som förlegade och omoderna.

Till detta kommer en politisk kontrollvilja över vad som borde vara
enskilda familjers beslut eller sådant som kan lösas på plats i verksamheten.
Kontrollniten drabbar föräldrar som vill välja alternativ barnomsorg eller vill
kunna stanna hemma längre än föräldraförsäkringen medger, men den drabbar
också privata entreprenörer i form av rigida regler. Denna vilja att
centralstyra
och lägga tillrätta människors liv gentemot alla dem som tycker annorlunda
än staten är ett socialdemokratiskt signum.

Systemen passar allt färre barn och föräldrar - ändå är det än mer resurser
till samma gamla system som är Socialdemokraternas vision. Det ökar
utanförskapet för de barn och föräldrar som önskar andra lösningar. De får
bära den högre skattebördan utan att omfattas av systemen. Tillvaron och
ekonomin blir ännu svårare att pussla ihop. Några kommer alltid att klara sig,
men många får problem. Föräldrarnas känsla av stress och vanmakt blir
barnens följeslagare under uppväxtåren. För deras skull krävs en modern
familjepolitik med nya utgångspunkter.

7 Utgångspunkter för en modern
familjepolitik

7.1 Familjen ger mening

"Jag känner ju att jag tar hand om mitt och familjens liv. Man känner
ibland att man bara städar, tvättar och lagar mat och byter blöjor, men
herregud, det är ju det som är meningen. Jag gör det ju för oss."

"Jag gör inget annat än jobbar, hemma och borta, men jag gör det ju för
min familj, för mina barn, de är meningen med mitt liv."

För de flesta svenskar är familjen en samhörighet för kärlek, omtanke och
socialt ansvar. Det är genom tryggheten i hemmet som vi växer som
människor och i andra delar av livet vågar ta risker och chanser. En
harmonisk familjesituation är en god grund för ett rikt och utvecklande liv
i övrigt. Människor lever och vill leva i familjer.

Som samlevnadsform är familjen fortfarande mycket stark såväl i Sverige
som i den övriga västvärlden. Det är en uttalad vilja hos de allra flesta att
söka
sig någon med vilken man hoppas kunna dela resten av livet. Tre av fyra
ungdomar lever i en traditionell familjebildning tillsammans med båda sina
föräldrar.

För att knyta an till diskussionen om stress är det lätt att konstatera att
familjen skapar mål och mening i livet för många människor. Det positiva
mål som familjens samvaro erbjuder, gör att människor kan hantera mycket
av den stress och de målkonflikter som trots allt är oundvikliga när man sätter
barn till världen. Barn kommer att, och måste få, ta tid och resurser i anspråk
från sina föräldrar.

Det offentliga kan aldrig och ska aldrig ta över föräldrarnas huvudsakliga
ansvar för barnen. Frågan är snarare hur det offentliga kan vara en hjälp och
ett stöd för föräldrar, utan att stå i vägen för deras ambitioner eller
önskemål.
Det är en uppgift som kan utföras bättre än i dag.

Ett av de uttalade målen med dagens familjepolitik har varit att minska
människors materiella beroende av varandra. Socialt umgänge har uppfattats
som positivt om det varit kravlöst och om det grundats på ett närmast
atomistiskt oberoende. Familjen reduceras till en "reproduktionsenhet",
släktingar och vänner på sin höjd till bekanta. Tanken har varit att människor
inte ska behöva stå i tacksamhetsskuld till varandra.

Ett samhälle där man av det offentliga tror sig kunna kräva lösningar och
bistånd i allt kommer att bli ett omänskligt samhälle. Den som inte får vara
socialt behövd och som inte får känna tacksamhet till sina medmänniskor, till
sin familj och sina vänner, kommer inte att bli en hel människa. Glädje och
sorg känner man med dem man på ett eller annat sätt känner tillhörighet med
eller är beroende av, inte med socialförsäkringssystem eller politiskt
definierade kollektiv.

Individen är samhällets minsta och viktigaste byggsten, men hon berikas
av sitt sociala sammanhang. Det är inte känslo- eller kravlöshet som gör
människor starka, hur höga ersättningsnivåerna eller barnbidragen än är eller
hur god och utbyggd barnomsorgen än må vara. Det är när man har
förväntningar och krav på sig som man tar ansvar och det är genom att lyckas
infria dessa förväntningar och krav som tillvaron ges en mening. Människans
sociala natur kommer till uttryck i frivilliga gemenskaper till ömsesidigt gagn.
Familjen är den allra viktigaste och mest grundläggande gemenskapen.

För föräldrar som ensamma har hela eller huvuddelen av ansvaret för sina
barn blir familjens gemenskap än viktigare. Stödet från den egna familjen,
liksom från släkt och vänner, får då en ännu större betydelse.

7.2 En verklig jämställdhet

Vi ser det som en självklarhet att ansvaret för barnens uppväxt vilar på
båda föräldrarna. Båda föräldrarna ska om de så önskar kunna kombinera
yrkes- och familjeliv. Det handlar om att var och en måste få möjlighet att
förverkliga sina livsdrömmar. Dörrarna ska stå öppna för kvinnans, såväl
som mannens, egna val och prioriteringar.

Ett jämställt samhälle handlar däremot inte om att alla måste göra likadant,
utan om att som individ få vara och göra olika. Olikheten i vad vi gör formas
av att vi är individer - inte på grund av könstillhörighet.

Mycket av oron och ångesten hos dagens föräldrar bygger på att de inte
känner sig hemma i traditionella roller och ideal för män respektive kvinnor.
Speciellt kvinnor slits mellan oförenliga föreställningar om att bara en dålig
mor lämnar ifrån sig sina barn, medan bara en oupplyst kvinna prioriterar bort
yrkeskarriären när barnen är små. Här krävs en större tolerans för rätten att
välja och vara olika.

Föräldraskap behöver inte se likadant ut för att vara bra. Tvärtom handlar
det om att i varje familj hitta former som passar barn och föräldrar. Då får
samhället inte formas av inskränkta attityder eller politiken premiera ensidiga
lösningar.

Detta är exempelvis anledningen till att vi moderater går emot de så
kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen. Det handlar inte om att vi
tycker att bara mammor ska vara hemma med barnen - tvärtom vilar ansvaret
för barnen på båda föräldrarna. Vad det handlar om är att politiker inte ska
tala om för föräldrarna hur de ska leva och göra. Då får vi inskränkta
lösningar och moraliserande statliga pekpinnar.

Jämställdhetstanken bygger på rätten för individen att vara olik och göra
det annorlunda. Därför kan jämställdhet aldrig planeras eller kommenderas
fram uppifrån, genom att staten bestämmer hur familjerna ska ta hand om sina
barn. En frihet som leder till olikheter är att föredra framför jämlik
underkastelse under staten.

7.3 Engagemang på olika sätt

"Jag har mött hundratals föräldrar med olika bakgrund och ursprung
under mina år i barnomsorgen. Samtliga har varit engagerade i sina barns
liv och uppväxt, men engagemanget tar sig olika uttryck."

Christina Holmgren driver fem förskolor i bland annat Kista och Täby.

Föräldrar förväntas ofta visa engagemang i sina barn genom att lägga
arbetslivet åt sidan. I skola och barnomsorg krävs deltagande i städscheman,
fritidsaktiviteter under arbetstid eller läxläsning sent på kvällen efter
arbetsdagens slut. De som inte ställer upp beskrivs som oengagerade.

De som betraktas som svaga föräldrar är ofta de som kämpar extra hårt för
att deras barn ska få det föräldrarna anser att de behöver. Det är föräldrar som
har flera arbetspass eller långa arbetspass för att de vill ge barnen bättre
boende, mat, kläder, semester eller dator. Varför skulle det vara ett sämre
engagemang att arbeta för att kunna förse sina nära och kära med anständigt
boende och materiell standard än att delta vid skolans friluftsdag?

7.4 Tjänster som passar

De allra flesta föräldrar, kvinnor som män, vill i dag kombinera
föräldraskapet med yrkesarbete och karriär. Sociala tjänster som
fritidsverksamhet, barnomsorg och skola måste i mycket högre grad än i
dag svara mot de krav på flexibilitet och kvalitet som moderna familjer
har rätt att ställa.

Viktigast är kvaliteten, att barnen kan känna sig trygga, utvecklas och lära.
Brister i kvaliteten drabbar barnen, men får även konsekvenser för
föräldrarna. Det är bara om man vet att barnen har det bra där de är som det
går att koncentrera sig på arbetet.

Brister i kvaliteten på sociala tjänster får därför konsekvenser i ökad stress
och splittrade lojaliteter hos föräldrarna, och inverkar negativt på deras
arbetsinsatser.

På dagens moderna arbetsplatser arbetar vi på olika tider. Den
flexibiliteten innebär ofta ökade möjligheter för arbetstagaren att pussla ihop
tiderna så att det passar med barnens tider i skola och barnomsorg. Samtidigt
är det långtifrån alla förunnat att kunna bestämma helt själv när man vill ta ut
semester eller kunna gå tidigt från jobbet. Flexibla tider i arbetslivet ställer
därför ökade krav på flexibla tider i barnomsorgen. Dagisavdelningar med
begränsade öppettider på dagen eller som håller sommarstängt i juli blir
alltmer oförenliga med yrkesarbetande föräldrars verklighet.

En annan fråga är om det verkligen är rätt tjänster som erbjuds barn och
föräldrar. När barnen börjar i skolan förväntas föräldrar engagera sig i
exempelvis läxläsning. För den förälder som hämtar sina barn klockan sex
efter arbetsdagens slut, och som då ska ta sig hem, kanske handla och sedan
laga mat hinner klockan lätt bli bortåt åtta eller nio innan läxorna hinns med.
Då är många barn ofta för trötta för att vara koncentrerade, kanske även
föräldrarna. Tjat och irritation avslutar kvällen.

Föräldrar med denna arbetsbörda skulle kanske behöva någon som hjälpte
deras barn med läxorna efter skolans slut. Det gäller i ännu högre grad
föräldrar som helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper själva för att kunna
hjälpa sina barn med läxorna. De tjänsterna finns dock inte tillgängliga i dag.
Varken i skolan eller på "fritis" finns en beredskap att möta detta behov.
Därmed riskerar många barn att hamna på efterkälken i skolarbetet redan i
tidiga år.

7.5 Valfrihet för alla

Det finns inte någon entydigt bästa lösning för alla föräldrar och barn. Att
ena föräldern stannar hemma med barnen på heltid passar några, medan
andra föredrar att tidigt gå tillbaka till yrkeslivet efter barnets första år.
Engagemang i sina barn kan visas på många olika sätt. En politik som
respekterar barnens och föräldrars självbestämmande och olikheter stödjer
därför alla barn - inte bara några.

Vad som påverkar barnen mest är inte om pappa eller mamma är hemma
på heltid eller inte, utan att föräldrarna är tillfreds med sig själva och sin
livssituation. (Kihlbom, 1991) Med andra ord är det avgörande för barnen att
de tjänster som finns kan utformas efter föräldrarnas önskemål. Föräldrarna
måste vara fria att välja den barnomsorg och skola som bäst motsvarar deras
önskemål och deras barns behov.

Varierande önskemål och behov ställer stora krav på de sociala tjänster
som hjälper barnen att utvecklas och möjliggör för föräldrarna att kombinera
yrkesliv med föräldraskap. En mångfald av alternativ att välja mellan, fler än
vad som finns i dag, och konkurrens som stimulerar kvalitetsutveckling är
bättre än politiskt dirigerade enhetslösningar för skola och barnomsorg.

7.6 Flexiblare familjestöd

Stödet till barnfamiljerna är omfattande och växande, samtidigt som
föräldrar har allt svårare att få tiden att räcka till och ekonomin att gå
ihop. De höga skatterna reducerar familjernas ekonomiska
handlingsutrymme och marginaler. Många familjer blir beroende av
bidrag, och därmed av politiska beslut som kan ändra de ekonomiska
villkoren från en dag till en annan. De offentliga satsningarna sker
dessutom i system som inte omfattar alla, och inte heller passar alla dem
som utnyttjar dem.

Det offentliga stödet i form av föräldrapenning, barnbidrag, barnomsorg,
bostadsbidrag och förskola motsvarar så mycket som 85.000 kronor per barn
och år, för barn upp till skolåldern. Räknar man bort kostnaderna för skolan
har ett genomsnittligt barn fått 748.000 kronor i olika stöd fram till 18-
årsdagen (uppgifter från Riksdagens utredningstjänst).

Flera skäl talar för att lägre skatter skulle vara en bättre familjepolitik än
dagens offentliga stöd. Dagens familjepolitiska stöd bör därför omprövas. Det
gäller särskilt bostadsbidragen, föräldraförsäkringen och subventionerna till
barnomsorgen. Lösningar som lägre skatt, men också barnkonto eller
barnbidrag, som utgår lika för alla barn och kan disponeras fritt av
föräldrarna, är att föredra framför att det offentliga bara stödjer vissa
tjänster
eller levnadsval.

7.7 Att kunna räcka till

"Jag blir stressad när båda barnen börjar gråta på en gång och jag har en
massa kläder som ska tvättas och jag ska laga mat tills han kommer hem
och jag inte hunnit med det och det. Då känner jag, usch jag orkar inte."

Makten över sin egen tillvaro handlar om att kunna hantera de
målkonflikter och problem som man ställs inför. Att känna att man räcker
till. Till skillnad från tidigare är det numera vanligt att även kvinnor
yrkesarbetar när barnen är små. Samtidigt har arbetsbördan i hemmet inte
minskat i samma utsträckning. Resultatet är att många, främst kvinnor
men även män, sitter fast i ett slitsamt dubbelarbete.

Ett sätt för föräldrar att kunna räcka till i ökad utsträckning vore om det
gick att köpa hushållsnära tjänster till rimliga priser. Då skulle mycket av
föräldrarnas hemnära rutinjobb kunna utföras av andra. Det skulle skapa
arbetstillfällen, samtidigt som småbarnsföräldrarnas stress skulle minska.

Många trivs så bra med de yrken de valt att de hellre arbetar någon timme
extra, än ägnar den åt hemarbete. Bland tjänstemännen föredrar en betydande
del - 39 procent av samtliga och en högre andel av kvinnorna - hjälp med
städning i hemmet framför kortare arbetstid. EU-projektet Humlan kunde för
några år sedan konstatera att efterfrågan på hushållstjänster är som störst hos
familjer med två barn under sju år, och att kunder finns i alla
inkomstkategorier. När föräldrarna kommer hem från arbetet vill de kunna
umgås med barn och partner - inte med smutstvätt och skurhinkar.

I dag är den så kallade skattekilen så stor att den här typen av tjänster
sällan kan erbjudas på en vit, laglig marknad - om alls.

7.8 Makten över tiden

Föräldraskap och yrkesliv måste gå att kombinera bättre än i dag. Det
ställer stora krav på flexibla lösningar och förändrade attityder hos alla
berörda parter. Möjligheten att finna passande lösningar försvåras dock av
den politiska vänsterns vilja att centralt reglera arbetstiden.

När arbetstiden diskuteras handlar förslagen vanligtvis om
arbetstidsförkortning för alla. Men alla som arbetar gör inte samma
avvägning. Svensk Handel har låtit de tillfrågade behålla dagens timlön, och
sedan frågat om arbetstiden. Det visar sig då att 43 procent vill jobba som i
dag, medan 54 procent vill förändra sina arbetstider. Men av de missnöjda vill
13 procent arbeta mer än i dag, 27 procent mindre än i dag och 14 procent vill
jobba lika många timmar, men på andra tider.

Bland låginkomsttagare är hälften nöjda med arbetstiderna, medan en
fjärdedel vill jobba mer än idag för att tjäna mer pengar. Kön påverkar inte
önskemålen om arbetstider. En något större andel kvinnor vill arbeta lika
mycket som nu, men på andra tider, medan en något större andel män vill
arbeta mer för att tjäna pengar, eller mindre för att öka sin fritid. ("Bättre
arbetstider för alla eller för ett fåtal?" Svensk Handel, december 1999)

Det finns i dag förslag om att via lagstiftning korta den generella
arbetstiden. En sådan lösning skulle inte göra nytta för dem som vill arbeta
annorlunda eller mer än i dag. Inte heller de som vill gå ner i arbetstid skulle
tjäna på förslaget. När arbetstidsförkortningen slås ut på alla blir det inte
många minuter om dagen, samtidigt som reformen blir kostsam för
samhällsekonomin. Kortare arbetstid måste alltid betalas, antingen i form av
lägre lön eller genom högre skatter och mindre produktion.

Genom att ta bort normen för veckoarbetstid, och i stället låta enskilda
arbetsgivare och arbetstagare förhandla om arbetstiden skulle önskemålen hos
de som vill jobba mer, mindre eller annorlunda än i dag kunna tillgodoses.
Det underlättas än mer om skatten på arbete sänks. Då blir det lönt att arbeta
mer, men samtidigt kan människor få råd att arbeta mindre. Inte minst
yrkesarbetande föräldrar skulle tjäna på en sådan reform.

7.9 Att få ekonomin att gå ihop

Många barn lever i familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Då
är det svårt att ha kontroll över den egna tillvaron. Över en femtedel av
barnen (0-17 år) finns i familjer som saknar kontantmarginal (de har inte
möjligheten att inom en vecka skaffa fram 14.000 kronor) och nästan vart
tredje barn finns i familjer som har svårt att klara de löpande utgifterna.

De omfattande bidragen utgör en stor del av de disponibla inkomsterna för
dessa familjer. Bidragen förblir oförändrade eller sjunker (bostadsbidrag,
socialbidrag) vid en ökad arbetsinsats, eftersom de är relaterade till inkomst.
Problemet är att egna arbetsinsatser därmed inte alltid, eller i alldeles för
liten
grad, leder till att familjens ekonomi förbättras. Kombinationen av de höga
skatterna på arbete och minskade bidrag gör att många inte kan arbeta sig ur
ekonomiska trångmål. Det skapar både orättvisor och brist på erkänsla när
arbete inte lönar sig, speciellt för människor med knapp ekonomi.

Samtidigt är skatten den största utgiften för dessa familjer. För en familj
med två barn motsvarar socialbidragsnormen en bruttolön på 17.750 kronor
per månad. Vid denna inkomst är skatteuttaget närmare 165.000 kronor
årligen, vilket motsvarar nästan 60 procent av arbetsgivarens totala
arbetskraftskostnad.

Genom att få behålla en större del av lönen snarare än att vara beroende av
bidrag skulle fler familjer få tillbaka inflytandet över ekonomin. Då skulle
fler
få möjlighet att ha en sparad buffert för att kunna klara av oväntade utgifter.
Det kan handla om allt ifrån att köpa en ny jacka, till att kunna ta
tjänstledigt
några dagar för att kunna stödja sina barn i en krissituation. Med ekonomiska
marginaler kan föräldrarna befara att deras barn kommer att behöva stöd, utan
att behöva frukta att de står ekonomiskt maktlösa att tillgodose det. Med
sänkta skatter skulle färre behöva leva precis på marginalen, med den
ständiga oro och osäkerhet som följer av detta.

8 En familjepolitisk reformstrategi

I ett modernt samhälle måste det ges större möjligheter att förena arbetsliv
med familjeliv. Det är avgörande för både kvinnor och män, och för
barnen. Föräldrarna behöver få möjlighet att styra över sin ekonomi, över
tiden och över beslut som rör dem själva och barnen. Staten ska inte agera
med pekpinnar, utan ge stöd som omfattar alla men är neutralt mellan
olika val av lösningar. På så vis kan föräldrarnas lojalitetskonflikter och
andra stressmoment hanteras och minimeras.

Vi vill genomföra en rad åtgärder för att underlätta familjeliv och
föräldraskap. Delar av dessa åtgärder ersätter bland annat regeringens
maxtaxesystem och förslaget om en 13:e månad i föräldraförsäkringen.

8.1 Makt över arbetstiden

Det bör vara upp till arbetstagare och arbetsgivare att kunna komma
överens om hur och när arbetet ska skötas. Vi vill avskaffa den statliga
normen för veckoarbetstid. Avtalen bör göras mer individuella.
Arbetstagarna får ekonomiskt utrymme att minska sin arbetstid genom
lägre skatter.

8.2 Att kunna leva på sin lön

Individer och familjer ska betala skatt först när de når en inkomst som de
kan antas kunna försörja sig på. I en reformerad familjepolitik ingår att
sänka familjernas skattebörda. Skatten bör vara så låg att varaktigt
bidragsberoende kan undvikas.

Skatterna på arbete ska sänkas så att det blir möjligt att leva på sin lön. De
första 50.000 intjänade kronorna befrias från skatt genom att grundavdraget
höjs. Ett förvärvsavdrag på 15 procent ska medges för dem som yrkesarbetar.

Den statliga inkomstskatten avskaffas successivt. Då straffas exempelvis
inte den som jobbar extra under några år för att kunna gå ner i arbetstid när
barnen kommer, eller de familjer som i huvudsak är beroende av en hög
inkomst, snarare än två inkomster på samma nivå. Vidareutbildning och
kompetensutveckling kommer att löna sig bättre, vilket har positiva
konsekvenser både för den enskilde och samhällsekonomin.

Beskattningen ska ta hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda, 15.000
kronor per barn och år ska undantas från kommunal beskattning. Bara detta
avdrag betyder lika mycket som en höjning av barnbidraget med 400 kronor i
månaden. Avdraget kompletterar dagens barnbidrag. Genom att en gradvis
allt större del av familjestödet utgår som lägre skatt minskas rundgången
mellan skatt och bidrag. Familjernas självständighet stärks. Detta är särskilt
betydelsefullt för att minska ensamstående föräldrars i dag stora beroende av
bostadsbidrag och socialbidrag.

8.3 Stöd till barn - inte till system

För att ge föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid
eller stanna hemma under en del av barnens uppväxt, vill vi tillsammans
med övriga borgerliga partier införa ett barnomsorgskonto som omfattar
alla barn. Det budgetutrymme som nu står till förfogande möjliggör ett
konto om 40.000 kronor per barn. Som ett första steg införs
barnomsorgskontot med 40.000 kronor för ettåringar och 20.000 kronor
för tvååringar. Vi vill också införa en rätt till avdrag för alla typer av
barnomsorg - såväl offentlig som privat - med maximalt 50.000 kronor
per barn och år. Härigenom sänks barnomsorgsavgifterna med i
genomsnitt ungefär en tredjedel för alla.

Vårt förslag omfattar alla barn, ger valfrihet och är mera rättvist än
regeringens maxtaxa. Det ger den flexibilitet som många barnfamiljer i dag
saknar. Bara denna reform skulle i sig vara ett viktigt steg mot en modern
familjepolitik.

Stöd som går till barnomsorgen ska kunna användas av föräldrarna för att
kunna välja alternativ barnomsorg. Fri etableringsrätt ska råda inom
barnomsorgen för alla alternativ som uppfyller god kvalitet.

Även på skolans område vill vi ha fri etablering och en rätt för föräldrarna
att välja vilken skola deras barn ska gå i.

En barnskola för barn i förskolan bör införas i syfte att ge familjerna ett
alternativ med tydlig profil i samklang med det framväxande
kunskapssamhället.

8.4 Hjälp med hemarbetet

Så länge det generella skattetrycket är högt är det motiverat med
skatteavdrag för hemnära tjänster, även om denna skattereduktion inte
kommer alla föräldrar till del. Tjänsterna kommer annars att utföras svart
eller inte alls, vilket är till skada för många familjer.

En skattereduktion på 50 procent införs för privatpersoners betalning av
arbetskraftskostnaden inom hushållsnära tjänster upp till 25.000 kronor per år.
Den ska omfatta hushållstjänst, privat barnomsorg, tvätt av kläder, tjänster för
underhåll av bostäder och reparation och förbättring (före detta ROT). Den
skattereduktion vi förordar motsvarar exempelvis omkring 10 timmars
städhjälp varje månad.

9 En öppnare familjepolitik

I vårpropositionen aviserar regeringen en fortsättning av den hittills förda
familjepolitiken. En sådan fortsättning bör ersättas med en mera öppen
politik för att stärka varje familjs möjligheter att forma livet som man
själv vill. Vi förordar att arbetet omedelbart inleds för att förändra
familjepolitiken på ett sätt som är mera rättvist och inriktat på att stödja
familjernas egna val.

Stockholm den 2 maj 2001

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Anders G Högmark (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)