med anledning av prop. 1996/97:93 Privata vårdgivare

Motion 1996/97:So39 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)

Sammanfattning

I regeringens proposition framförs hur viktiga privata
vårdgivare är som komplement till den offentliga hälso- och
sjukvården. Efter dessa vackra ord överlåts till landstingen
att bestämma vilka läkare och sjukgymnaster som skall få
etablera sig och få rätt till ersättning. Detta är att säga en sak
och göra en annan. Allt talar för att regeringens förslag kan
innebära det motsatta mot vad man säger sig vilja, nämligen
att öka antalet privata vårdgivare. Det finns redan idag
många exempel på landsting som säger nej till nyetableringar
och nej till att förlänga tidigare vårdavtal. Därför avvisar vi
propositionen i de delar där landstingen är de som har
avgörandet i sin hand. Däremot tycker vi att det är bra att en
utredning tillsätts för att analysera tillämpningen av lagen om
offentlig upphandling när det gäller hälso- och sjukvården
och där man för att kunna bedriva verksamheten med
offentlig finansiering är hänvisad till att träffa avtal med ett
landsting. Vi tycker också att det är bra att ersättningsnivåer
och ersättningstak samt utformningen av taxorna förhandlas
fram av företrädare för de berörda parterna.

Inledning

Under förra mandatperioden inleddes och genomfördes ett
stort reformarbete inom den svenska hälso- och sjukvården.
Vi liberaler var pådrivande i detta arbete. Några exempel på
de reformer som genomfördes:

Husläkare

Vårdgarantin för angelägna operationer

Ädelreformen inklusive det kommunala betalningsansvaret för medi-
cinskt färdigbehandlade patienter

Fri etableringsrätt för privata specialister och sjukgymnaster

Psykiatrireformen

Under samma period gjordes en del intressanta försök i en
del borgerligt styrda landsting att även andra yrkeskategorier
än läkare och sjukgymnaster skulle ges möjligheter till mer
självständigt arbete, som exempelvis fristående
barnmorskemottagningar. En stor del av detta arbete har efter
regeringsskiftet år 1994 rivits upp och många steg har tagits
bakåt. Husläkarreformen och vårdgarantin är två exempel.
Idag står de flesta patienter utan egen husläkare samtidigt
som vårdköerna är "återställda" till den nivå som fanns innan
vårdgarantin infördes år 1992. Regeringen har också
avskaffat den fria etableringsrätten för privata specialister
och sjukgymnaster.

I den föreliggande propositionen skriver regeringen många ord om värdet
och vikten av privata vårdgivare. Samtidigt anser de att landstingen ensamma
skall avgöra vilka som skall få etablera sig. Regeringens förslag motverkar
det man säger sig vilja. Propositionen är till sin grund kontraproduktiv och
kommer att försvåra villkoren för de privatpraktiserande läkarna. Vi vill i det
följande framlägga våra synpunkter på propositionens olika delar.

Värdet av privata
vårdgivare

Nyligen publicerade Landstingsförbundet en jämförelse
mellan privat och offentlig vård, Kostnadsjämförelser mellan
privata och offentliga läkarmottagningar, som visar på det
kostnadspressande elementet i den privata vården gentemot
den offentliga.

Slutsatsen är: "... privata mottagningar kunnat utveckla arbetsformer där
man effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör vid sjukhus-
mottagningar inom motsvarande specialiteter."

Det är glädjande att regeringen i varje fall i ord nu visar en mer positiv vilja
till privata alternativ till den offentliga vården. Det är en markant skillnad i
attityd mot vad Socialdemokraterna ofta tyckte under tidigare decennier.

Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård
har studerat och kartlagt utbudet och omfattningen av den privata vården.

Den visar som bedömning av antalet specialistläkare för 1997 bl a att
"antalet specialistläkare skulle minska med 277 eller 14 % jämfört med
hösten 1996 och att antalet specialistläkare enligt den nationella taxan vid
ingången av 1997 skulle vara mindre än 1993. Hänsyn har inte tagits till en
ytterligare minskning p g a vårdavtal som kommer att träffas under sista
kvartalet 1996." I huvudsak beror denna minskning på regeringens rigida
regel om att läkare måste gå i pension och sluta sin verksamhet vid 65 års
ålder. Vill de fortsätta efter 65 år måste de lyckas teckna ett avtal om detta
med landstinget.

Utredningen visar också att antalet sjukgymnaster minskade från 1994 till
1996.

Mot bakgrund av det minskade antalet privata specialister och allmänläkare
skriver regeringen i propositionen att man i likhet med utredningen vill se att
det tecknas fler vårdavtal mellan privata vårdgivare och landstingen. Det är
svårt att förstå regeringens tankekedja.

Först avskaffade socialministern den fria etableringsrätten, sedan upphäv-
des lagen om husläkare, därpå infördes 65-årsregeln - beslut som samman-
taget minskar antalet privata vårdgivare. Sedan upptäcker regeringen att
antalet verkligen minskar och påstår att man är orolig över det och önskar att
fler vårdavtal tecknas som ökar antalet privata läkare.

Det är lätt att öka antalet privata vårdgivare. Återinför den fria etablerings-
rätten och upphäv 65-årsregeln!

Privatpraktiserande
specialistläkares och
sjukgymnasters möjlighet
att erhålla offentlig
finansiering

Den privata specialistvården och privata sjukgymnaster skall
vidmakthållas och utvecklas som ett betydande komplement
till den offentligt administrerade vården anför regeringen i
propositionen. Detta är även vår uppfattning. Vi har också
inställningen att olika driftformer inom hälso- och
sjukvården har positiva effekter på personalen och att privat
vård i vissa fall kan vara mer kostnadseffektiv än den vård
som bedrivs i landstingens egen regi. Regeringen fortsätter
med politiken att det är landstingen som skall bestämma
vilka läkare och sjukgymnaster som skall få etablera sig.
Detta innebär att landstingen inte bara får total kontroll över
den privata vårdens utveckling utan även möjligheten att
stegvis helt avveckla den vård som ges av privata läkare och
sjukgymnaster. Detta kan vi inte acceptera.

Företagshälsovård

Folkpartiet liberalerna har i sin hälso- och sjukvårdsmotion
föreslagit en utredning för att utreda företagshälsovårdens
ställning, inriktning och framtida finansiering. I utredningen
anser vi också att det bör tas upp i vilken utsträckning
företagshälsovården kan anslutas till försäkringskassa eller få
vårdavtal med landstingen. Inom Regeringskansliet bereds
för närvarande frågan om vad som skall göras för att stärka
företagshälsovården och bl a klargöra dess roll i förhållande
till annan hälso- och sjukvård. Vi anser att det vore bättre att
följa vårt förslag med en utredning för att få en samlad och
långsiktig lösning vad gäller företagshälsovården.

Inget remisstvång

Många olika regler gäller idag i landstingen när det gäller
remisser till specialistläkare. Det kan vara i högsta grad
förvirrande för patienterna. Ibland förekommer
"remisstvång" som inte är politiskt beslutade. Regeringen
föreslår nu att krav på remiss inte längre skall få ställas till
specialist i gynekologi, psykiatri och barnmedicin.
Folkpartiet liberalerna anser att det inte skall finnas något
generellt remisstvång i vården. Det är bättre att utveckla
vårdsamband som gör att patienten via sin husläkare tryggt
kan förlita sig på dennes bedömning av när konsultation av
annan läkare behövs. I en förtroendefull patient-läkarrelation
kommer de remisser som behövs att utfärdas. Den kunnige
husläkaren har också möjlighet att utnyttja sitt nätverk med
specialister så att det kan gå snabbt med en förfrågan.

Ingen 65-årsgräns

I propositionen fastställs att läkarvårdsersättning och
sjukgymnastikersättning inte skall lämnas till en läkare eller
sjukgymnast som fyllt 65 år, om inte landstinget medger
något annat. Frågan om en eventuell åldersgräns kan
diskuteras och så har också skett tidigare. Från den
föregående regeringen föreslogs en åldersgräns på 70 år.
Några nackdelar ur vårdens synvinkel av att läkare och
sjukgymnaster över 65 år fortsätter att vara yrkesverksamma
har inte kunnat påvisas och torde inte finnas annat än vad
gäller mycket gamla vårdgivare. Med tanke på den långa
utbildning som framförallt läkare har och det värdefulla
arbete som många läkare utför vore det värdefullt om
landstingen inte automatiskt tillämpade 65-årsgränsen för
vare sig de egna eller de privata vårdgivarna. Det är mycket
stora risker för att så blir fallet i de landsting som har
socialistisk majoritet.

Frihet för vikarier

Att landstingen skall vara de som bäst kan avgöra en läkares
eller sjukgymnasts kompetens att upprätthålla ett vikariat,
avvisar vi. Det torde vara vikariatsgivaren som bäst kan
avgöra vikariens kompetens och lämplighet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av privata vårdgivare,

2. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om att låta
landstingen bestämma vilka som skall få etablera sig som privata vårdgivare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om företagshälsovårdens framtida ställning,
inriktning och finansiering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte skall finnas ett generellt remisstvång inom vården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten att få bedriva verksamhet som privat vårdgivare även efter
att man fyllt 65 år,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det är vikariatsgivaren som själv skall avgöra vikariens
kompetens och lämplighet.

Stockholm den 3 april 1997

Barbro Westerholm (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Sigge Godin (fp)

Bo Könberg (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Gotab, Stockholm 1997