med anledning av prop. 1991/92:48 Justeringar i beskattningen i inkomstlaget tjänst, m.m.

Motion 1991/92:Sk11 av Lars Werner m.fl. (v)

Propositionen

I proposition 1991/92:48 föreslår regeringen att rätten till
skatteavdrag för fackföreningsavgift slopas. Regeringen
aviserar vidare att man avser att lägga förslag om en
reducering av avdragsrätten för arbetsgivarens avgift till
arbetsgivarorganisation. Förslagen uppges förstärka
statskassan med 1,5 miljarder. Av detta förutsätts 1,1
miljarder komma från den slopade rätten till skatteavdrag
för fackföreningsavgift.

Vänsterpartiets övervägande

Vänsterpartiet ser skattepolitiken i ett
fördelningspolitiskt perspektiv. Det har gjorts gällande att
socialdemokraternas och folkpartiets skatteomläggning är
fördelningspolitiskt neutral. Så är det inte.

Vänsterpartiet ville ha en annan fördelningspolitisk
profil i den skatteomläggning som också vi ansåg var
nödvändig. Den borde tagit sin utgångspunkt i idén om skatt
efter bärkraft. Detta var viktigt efter 80-talets börsyra. 80-
talet präglades av att löntagarna fick hålla igen medan
vinstnivåerna var rekordartade och värdet på fastigheter
och aktier mångdubblades.

Nu tycks den nya regeringen vara beredd att driva en
skattepolitik som vare sig tar fördelningspolitiska hänsyn
eller ansvar för den samhällsekonomiska balansen. Man
väljer att bland annat sänka skatten på förmögenheter,
sänka kapitalskatten på kapitalförsäkringar,
värdepappersfonder och privata pensionsförsäkringar. Till
detta kommer det tidigare framlagda förslaget om ett
borttagande av omsättningsskatten på aktier. Regeringen
föreslår således stora ofinansierade skattesänkningar i ett
läge när budgetunderskotten växer snabbt.

Efter att ha föreslagit lättnader som nästan enbart
gynnar de välbeställda väljer man att presentera en enda
skattepolitisk åtgärd i syfte att stärka statsfinanserna. Det
gäller förslaget om att slopa avdragsrätten för
fackföreningsavgifter. Detta uppfattas självklart som en
attack mot löntagarna och fackföreningsrörelsen.

Redan den tidigare socialdemokratiska regeringen
genomdrev under våren 1990 åtgärder som reducerade
värdet av avdraget för fackföreningsavgift. Vänsterpartiet
vände sig vid detta tillfälle mot regeringens förslag och
redovisade alternativ som skulle ge ett bättre utfall av
avdraget för fackföreningsavgift.

Vänsterpartiet har i andra sammanhang uttalat sig för ett
enkelt och enhetligt skattesystem. Vi strävar efter ett
system där möjligheterna till skatteundandragande via
avdrag minimeras. Dock vill vi slå vakt om den princip som
säger att utgifter som har ett direkt eller nära samband med
inkomstens intjänande skall vara avdragsgilla.
Fackföreningsavgiften kan i detta sammanhang ses som en
utgift som är direkt relaterad till inkomstens intjänande.

En stark fackföreningsrörelse är av stor vikt för
fungerande relationer på arbetsmarknaden, och
löntagarnas möjligheter att hävda sin ställning i arbetslivet.
En stark fackföreningsrörelse skall självfallet grundas på
medlemsaktivitet och medlemmarnas inbördes solidaritet,
och inte på möjligheten av skatteavdrag. Väl fungerande
fackföreningar är dock inte bara ett partsintresse utan även
av vital betydelse för samhällsekonomin i stort. Detta
samhällsintresse talar således för att bibehålla rätten till
avdrag för fackföreningsavgift.

Avdraget för fackföreningsavgift är ofta det enda avdrag
som en vanlig löntagare är berättigad till. Att slopa denna
rätt samtidigt som andra grupper tillåts driva en mycket
avancerad skatteplanering väcker berättigad kritik.

Rätten till skatteavdrag för fackföreningsavgift tillkom
för att tillgodose kravet på likformighet gentemot
arbetsgivarparten som hade och har möjlighet att dra av
sina avgifter till arbetsgivarorganisationer som SAF etc. I
regeringens proposition 1991/92:48 förutskickas att detta
krav på likställighet skall uppnås genom att avdraget för
arbetsgivarens avgift till arbetsgivarorganisation skall
reduceras.

I propositionen presenteras dock inte något konkret
förslag i detta syfte. Regeringen öppnar vidare för
möjligheten att arbetsgivarna till viss del fortfarande skall
få dra av sina erlagda avgifter. Det är vänsterpartiets
mening att dessa förslag till slopad respektive minskad
avdragsrätt borde ha presenterats vid ett och samma
tillfälle. Detta så att riksdagen ges möjlighet att bedöma om
kravet på likställighet till alla delar är uppfyllt.

Om vi får gehör för en rättvis skattepolitik är avdrag för
fackföreningsavgifter inget självändamål för oss. Men med
den ekonomiska politik och bristande fördelningsambition
som regeringen hitills presenterat kan vi inte biträda
propositionen, och föreslår därför att riksdagen avslår
propositionen i denna del.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition vad avser
skattereduktion för fackföreningsavgift och arbetsgivares
avdragsrätt för kostnader för organisationsverksamhet.

Stockholm den 21 november 1991

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Annika Åhnberg (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Elisabeth Persson (v)

Lars Bäckström (v)