med anledning av prop. 1990/91:96 Statsbidrag till missbrukarvård och ungdomsvård m.m.

Motion 1990/91:So44 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

Regeringen föreslår i propositionen en tillfällig
omläggning av statsbidraget till missbrukar- och
ungdomsvården. Enligt förslaget skall en större andel av
bidraget ges i form av platsbidrag och ett tillfälligt
anordningsbidrag införas under åren 1991 och 1992.
Samtidigt föreslås att en beredningsgrupp skall tillsättas
med uppgift att under våren 1991 utarbeta ett förslag om
hur en omorganisation skall kunna genomföras av
institutionsvården.

Förslaget är otillräckligt. Enligt folkpartiet liberalerna
krävs radikala insatser för att komma till rätta med de sedan
länge kända och ofta med skärpa påtalade problemen inom
ungdomsvården. Sedan regeringen negligerat riksdagens
krav på omedelbara samordnande insatser och kommun-
och landstingsförbunden numera har uttalat sig för ett
återinfört statligt huvudmannaskap har vi kommit till
slutsatsen att den nuvarande organisationsformen måste
överges. Förtroendet för regeringens vilja och förmåga att
konstruktivt stödja de insatser som behövs för att undanröja
bristerna har urgröpts, och motivationen hos de nuvarande
huvudmännen har därmed försvagats till en sådan grad att
nya lösningar måste prövas. Vi föreslår i denna motion en
återgång till statligt huvudmannaskap i vad avser
tvångsvården enligt LVU och ett återinförande av
ungdomsvårdsskolorna. Detta kräver en översyn av hela
statsbidragssystemet till missbrukar- och ungdomsvård.

Krisen inom ungdomsvården

''Kris'' är ett ord som skall användas med urskiljning.
När det gäller situationen inom § 12-vården finns emellertid
inget annat uttryck som tillräckligt träffande beskriver
situationen. Tre undersökningar företagna inom
socialstyrelsen belyser hur denna kris på kort tid har
fördjupats och blivit alltmer akut.

För hela år 1988 fann socialstyrelsen att omkring 500
ansökningar om intagning av ungdomar vid § 12-hemmen
inte hade kunnat tillgodoses. Antalet berörda ungdomar
som under detta år inte hade kunnat beredas plats uppgick
till mellan 100 och 150 (SoU 1989/90:SoU 15 s. 33).

I propositionen redovisas en motsvarande undersökning
avseende mars 1990. Under denna månad ingavs 202
ansökningar avseende 154 ungdomar. Av dessa kunde
endast 40 beredas plats. Antalet avvisade ungdomar under
en enda månad 1990 ligger alltså i närheten av det antal
ungdomar som avvisades under hela år 1988.

Till här redovisade siffror måste fogas ett mörkertal av
ansökningar som inte inges därför att utsikterna till
framgång redan i förväg bedöms som minimala. I en nyligen
redovisad utredning (Privat och offentligt i vården -- en
analys av utvecklingen under 1980-talet inom barn-,
ungdomsoch missbrukarvård) skriver byråchefen Göran
Johansson: ''Situationen i Stockholm och Stockholms län är
mycket allvarlig. Det har utvecklats en cynisk hållning
bland socialarbetare där man menar att det är meningslöst
att ansöka om vård och för domstolarna att döma till vård
då det inte finns nog med platser.''

En bristande samordning

§ 12-hemmen har ''fri prövningsrätt'' i vad avser de
ansökningar som inges om vård. Ett allmänt intryck,
omvittnat bl.a. i Göran Johanssons undersökning, är att
detta lett till en utträngning av de ''svårare'' ungdomarna.
Hemmen har föredragit att ta sig an ett lättare klientel,
varefter en stor grupp svårt belastade och svårbehandlade
ungdomar har lämnats vind för våg.

Bristen på platser för denna ungdomsgrupp har påtalats
med skärpa, bl.a. i ett omfattande JO-utlåtande (JO
1987/88 s. 144ff). I en avslutande kommentar anför JO att
''det kan enligt min mening inte accepteras att regelsystemet
på så sätt nu sker leder utvecklingen bort från den grupp
unga som systemet är satt att skydda''.

Som bot för de iakttagna bristerna rekommenderade JO
en bättre regional samordning och ett centraliserat
intagningsförfarande. Behovet av en aktiv samordning har
därefter upprepade gånger påtalats riksdagen. Hösten 1988
fann riksdagen resursbristen ''alarmerande'' och yrkade på
konkreta insatser, bl.a. prövning av större
upptagningsområden genom samverkansavtal (SoU
1988/89:SoU 1). 1989 betecknades situationen som
''oacceptabel'' och riksdagen krävde vid detta tillfälle
åtgärder för att erbjuda en mer differentierad vård och
införande av ett riksperspektiv i planeringen. ''Garantier
måste skapas för att den länsövergripande planering som nu
skall ske verkligen leder till det önskade resultatet'',
anförde utskottet (1989/90:SoU 15).

Regeringens reaktioner på dessa varningar och
maningar har huvudsakligen inskränkts till att föranstalta
olika kartläggningar. Statsbidragsinstrumentet har inte
utnyttjats med någon större kraft för att råda bot på de
föreliggande bristerna. Detta påtalade folkpartiet hösten
1989, då vi som enda parti yrkade avslag på regeringens
förslag till treårsavtal för statsbidragen till ungdoms- och
missbrukarvården. Våren 1990 fanns det i riksdagen en
större förståelse för våra synpunkter, och en enig riksdag
anmodade då regeringen att ta upp nya diskussioner med
kommun- och landstingsförbunden och därefter återkomma
till riksdagen med förslag till förändringar i statsbidragens
konstruktion för åren 1991 och 1992.

Den nu avlämnade propositionen rymmer förändringar
av statsbidragssystemet som ligger i linje med riksdagens
beställning, men de har inte kunnat baseras på någon ny
överenskommelse med kommun- och landstingsförbunden,
som menar att regeringen nu bryter ingångna avtal. Vi
avstår från att ta ställning till det avtalsrättsliga problemet,
utan nöjer oss med att konstatera (1) att förändringarna i
sak går i rätt riktning men också (2) att de är helt
otillräckliga för att uppnå avsedda syften.

Krav på ny organisation

Två krav som måste ställas på den särskilda
ungdomsvården är att (1) det skapas ett differentierat
utbud av olika vårdmöjligheter och att (2) alla
ungdomar som bedöms vara i behov av tvångsvård skall
kunna tas emot.

Kravet på differentierat utbud har sin rot i att de
ungdomar det gäller har mycket skilda förutsättningar och
behov. Här finns psykopatiska ungdomar -- impulsiva,
utagerande, jagsvaga -- likaväl som hyperaktiva och
ungdomar med uppmärksamhetsstörningar och hög
aggressionsnivå. En relativt stor grupp har hjärnskador i
olika former (ofta s.k. MBD-skador). Andra har utvecklat
neuroser. Behovet av psykiatrisk kompetens är betydande
inom stora delar av ungdomsvården. Vi är klara över att
strävan efter en differentiering i viss utsträckning kan
komma i konflikt med den s.k. närhetsprincipen som
innebär att vården bör ges så nära hemorten som möjligt,
men det som f.n. förefaller mest angeläget är att se till att så
många som möjligt av de berörda ungdomarna får möta en
behovsanpassad och professionellt adekvat behandling.

I förening med det andra kravet på att alla ska tas om
hand talar detta för att nuvarande upptagningsområden är
alltför små. En centralisering bör därför eftersträvas. De
alternativ som kan övervägas är då antingen en regional
organisation eller en rikstäckande central organisation. Vi
avstår från att slutgiltigt ta ställning i denna fråga men vill
förorda att organisationen -- vilkendera lösningen som än
väljs -- placeras hos staten snarare än hos
kommunalförbund eller regionsvis sammanslutna
landsting. Det främsta motivet för detta ställningstagande
är att en ny organisation måste kunna etableras snabbt och
kraftfullt, vilket gör det tillrådligt att utgå från en redan
befintlig organisationsstruktur.

Åtgärder nu

För att förverkliga det förslag som vi här framför krävs
omedelbara insatser på flera fronter.

En viktiga uppgift är att penetrera de terapeutisk-
pedagogiska frågorna. Framstående experter måste
engageras för att överväga innehållet i en differentierad
vård. Självfallet måste sedan utrymme skapas för
självständig lokal utveckling av de olika vårdprogrammen.

En annan viktig uppgift blir att överväga ekonomiska
och organisatoriska frågor kring övergången. Till detta
frågekomplex hör även spörsmålet om huruvida kommuner
med tvångsplacerade ungdomar bör åläggas ett visst
betalningsansvar. Relationerna till frivilligvården måste
härvidlag noga övervägas. Om frivillig vård är kostsam för
kommunen men tvångsvård är kostnadsfri kan olyckliga
incitamentseffekter uppstå.

En tredje fråga gäller att överväga hur det framtida
stödet till missbrukarvården skall utformas. Som vi
utvecklat i vår partimotion om missbruksproblemen finns
ytterst angelägna uppgifter att lösa såväl inom den öppna
som i den slutna missbrukarvården.

Det är angeläget att de nödvändiga förberedelserna
inleds så snart som möjligt. En övergång till det nya
systemet bör enligt vår mening kunna genomföras under år
1992.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att huvudmannaskapet för den särskilda ungdomsvården
bör återgå till staten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att §12-hemmen bör ombildas till ungdomsvårdsskolor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att förberedelser för denna övergång omedelbart bör
inledas.

Stockholm den 8 mars 1991

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)