med anledning av prop. 1990/91:175 Vissa folkhälsofrågor

Motion 1990/91:So83 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

Regeringen föreslår att ett folkhälsoinstitut inrättas den
1 januari 1992 med huvuduppgift att på nationell nivå driva
folkhälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete av
sektorsövergripande karaktär. Institutet föreslås
inledningsvis bedriva program inriktade mot alkohol och
droger, tobak, barn och ungdom, utsatta kvinnor samt
skador. Vissa av programmen föreslås vara av permanent
karaktär, som alkoholprogrammet, medan andra bör vara
tidsbegränsade. För institutets verksamhet föreslås för
budgetåret 1991/92 ett anslag på 47,5 milj.kr.

I propositionen behandlas vidare den svenska
alkoholpolitiken, som även framdeles föreslås bli inriktad
på att sänka totalkonsumtionen. Denna politik skall hävdas
i de fortsatta överläggningarna om ett svenskt närmande till
EG. Vidare behandlas vissa frågor avseende tobaksbruk
och tobaksprodukter. En redovisning lämnas för
genomförda och planerade åtgärder till följd av
allergiutredningens förslag. Slutligen aviseras en
lagstiftning för att motverka doping och en översyn av
stadgan för enskilda vårdhem i syfte att skilja den
verksamhet som bedrivs vid hälsohemmen från annan
hälsohemsverksamhet.

Propositionens förhistoria

Förslag om återinrättande av ett folkhälsoinstitut har i
flera år framförts av folkpartiet liberalerna. Det har hittills
avvisats av socialdemokraterna i riksdagen.

Vi har också länge pläderat för en skärpt alkoholpolitik.
Hösten 1989 fastslog en enhällig riksdag att det behövdes
en mer aktiv alkoholpolitik. Ett åtgärdsprogram beställdes
från regeringen. Under hösten 1990 angav regeringen att en
alkoholpolitisk proposition skulle komma att läggas under
våren 1991.

Under flera år har tobaksfrågorna varit under utredning.
Riksdagen anhöll 1989 att utredningen skulle ges en
parlamentarisk sammansättning. Syftet härmed var att ge
utredningsarbetet en sådan politisk kraft att verkningsfulla
förslag skulle kunna framläggas. Regeringen beslöt
emellertid att nonchalera denna framställning från
riksdagen. Utredningens betänkande framlades under
våren 1990. Under hösten 1990 utlovade regeringen att en
tobakspolitisk proposition skulle framläggas under våren
1991.

Ingen av dessa propositioner har emellertid framlagts. I
stället föreläggs riksdagen nu alkohol- och tobakspolitiska
avsnitt i en bredare folkhälsopolitisk proposition. Som vi
nedan närmare skall utveckla finner vi det alkoholpolitiska
avsnittet skäligen tunt och i vissa delar direkt skadligt för
ansträngningarna att nedbringa konsumtionen och
missbruket. Det tobakspolitiska avsnittet har som
huvudsakligt budskap att regeringen ännu inte har avslutat
sitt arbete med tobaksutredningens betänkande. Inget som
helst tobakspolitiskt förslag underställs nu riksdagens
prövning. Inte heller i fråga om doping, där ett
remissbehandlat lagförslag föreligger, har regeringen orkat
med att lägga fram ett förslag.

Kraftlösheten på dessa områden framstår som
anmärkningsvärd. Det som föreslås (folkhälsoinstitut) är
enligt vår uppfattning inte färdigberett, och de förslag som
är färdigberedda framläggs inte för riksdagen.

Vår huvudreaktion

Det är bra att regeringen nu instämmer i vårt krav på ett
folkhälsoinstitut. Förslaget är dock bristfälligt och behöver
ses över och kompletteras i väsentliga delar.

Övriga delar av propositionen är för svaga. Det behövs
nu en politisk kraftsamling för att bedriva en aktiv
alkoholpolitik. Eftersom regeringen inte klarat av att
åstadkomma en sådan föreslås att en parlamentarisk
kommission får i uppdrag att formulera det program som
riksdagen redan 1989 efterlyste.

Kravet på att en tobakspolitisk proposition föreläggs
riksdagen kvarstår.

Vi övergår nu till att kommentera enskilda avsnitt i
propositionen.

Folkhälsoarbetets mål

Det främsta målet för folkhälsoarbetet bör enligt vår
uppfattning vara att stödja enskilda människors
ansträngningar att bevara och stärka sin egen hälsa.

Det är naturligt att detta arbete i första hand inriktas på
människor som är utsatta för särskilt stora hälsorisker. I
många sammanhang finns det därför goda motiv för riktade
insatser. Vi finner det emellertid olämpligt och olyckligt
att -- på det sätt som sker i propositionen -- formulera detta
mål i jämlikhetstermer. Uppfattar man själva spännvidden
i hälsa mellan olika folkgrupper som det dominerande
problemet skulle man ju med jämnmod eller t.o.m.
tillfredsställelse kunna åse en försämring av
hälsoförhållandena hos de friskare delarna av befolkningen.
Enligt vår uppfattning bör det överordnade målet i stället
vara att motverka ohälsa varhelst den än förekommer.

För att belysa skillnaden mellan dessa synsätt kan man
t.ex. uppmärksamma spännvidden i mortalitet mellan de
båda könen. Som framgår av propositionen är männens
medellivslängd för närvarande 5,6 år kortare än
kvinnornas. Från ett renodlat jämlikhetsperspektiv skulle
man mot denna bakgrund kunna hävda att insatser för
männens hälsa borde sättas i främsta rummet. I själva
verket gör föredraganden motsatt prioritering. Vi anser
emellertid att syftet med folkhälsoinsatserna inte i första
rummet bör vara att sluta gapet mellan olika grupper, utan
att höja den allmänna folkhälsonivån. För att nå detta mål
finns det självfallet skäl att i särskild utsträckning
uppmärksamma riskgrupper, varhelst de återfinns i
samhället.

Den andra invändningen som vi vill rikta mot
målavsnittet i propositionen gäller den alltför svaga
betoningen av individens eget ansvar för sin egen hälsa. Vi
vill på intet sätt förneka att av individen svårpåverkade
levnadsvillkor såsom arbets- och boendemiljö spelar stor
roll för hälsan, liksom självfallet medfödda sjukdomar och
fysiska egenskaper. Så viktiga bestämningsfaktorer som
kostvanor, drogvanor och motionsvanor är emellertid
omständigheter som den enskilde i stor utsträckning själv
kan påverka. Vi anser det viktigt att understryka detta
oberoende och att gradvis höja medborgarnas känsla av
ansvar för den egna hälsan.

Från denna utgångspunkt menar vi även att
föredraganden är alltför ''politikfixerad'' i sin syn på hälsan.
Förbättringar i folkhälsan tolkas som bevis för att
''hälsopolitiken'' har varit effektiv, och kvarstående
skillnader skall elimineras framför allt genom ytterligare
politiska insatser. Som vi ser saken har många av framstegen
på hälsoområdet vunnits på helt andra vägar (ekonomisk
tillväxt, fri opinionsbildning, hygienvanor grundlagda inom
familjerna, växande hälsointresse hos enskilda, etc.).

Folkhälsoinstitutet

Vi ser med tillfredsställelse att regeringen efter många år
har accepterat vår tanke att ett speciellt folkhälsoinstitut
bör inrättas. Men samtidigt är vi kritiska mot förslagets
utformning. Bl.a. är konsekvenserna för socialstyrelsens
arbete med primärprevention otillräckligt belysta.
Regeringens folkhälsoinstitut saknar också den bas som är
nödvändig för ett effektivt folkhälsoarbete, nämligen
ansvaret för den epidemiologiska bearbetningen och
analysen av hälsodata på riksnivå.

Vi anser att det nya institutets uppgift bör vara att
befrämja god hälsa och svara för samordningen av
folkhälsoinsatser på riksnivå. Arbetet bör utgå från
resultaten av analyser av hälsodata erhållna från landets
olika hälsoregister.

Socialstyrelsens epidemiologiska enhet med dess olika
hälsoregister som nu är under uppbyggnad bör därför föras
över till folkhälsoinstitutet. Vid en sådan överföring är det
viktigt att man inte raserar det arbete som socialstyrelsen
åstadkommit. Man bör överväga att också föra över den
epidemiologiska resursen från institutet för miljömedicin.
Det epidemiologiska arbetet bör drivas i nära samarbete
med de samhällsmedicinska enheter som finns i en del
landsting och andra enheter som bedriver epidemiologisk
forskning.

I anslutning till detta vill vi erinra om våra tidigare krav
om nödvändigheten av s k registerlagar för de centrala
registren med integritetskänsliga uppgifter. Vi vill också här
påtala behovet av lagstiftning om kommunernas och
landstingens register som är undantagna från
tillståndsplikten och innehåller integritetskänsliga data.

Folkhälsoinstitutet skulle med ledning av sina egna
analyser av hälsodata och iakttagelser gjorda ute i
landstingen ta initiativ till olika studier, föreslå åtgärder
samt samordna genomförandet av olika insatser rörande
t.ex. information och utbildning. Det skulle också kunna ha
en samordnande roll i det tvärsektoriella arbetet som ofta
är nödvändigt för att nå resultat. Vill man t.ex. främja
förändringar i kostvanorna fordras ett samarbete mellan
hälso- och sjukvården, utbildningsväsendet, jordbruket och
livsmedelssektorn.

Institutet skulle vidare ha ansvar för att ta fram
kunskapsunderlag som skulle kunna användas i
utbildningen av hälsoupplysare ute i kommuner och
landsting och andra med ansvar för att sprida denna
information. Det skall understrykas att det är i kommuner
och landsting i människornas närmiljö som
hälsoupplysningsarbetet bör ske. Detta påpekas också i
propositionen liksom behovet av nära samarbete med
frivilligorganisationerna.

Inom institutet bör utöver epidemiologisk forskning
också bedrivas s.k. preventionsforskning.
Forskningsrådsnämnden har lyft fram det som en speciellt
viktig forskningsuppgift i sin rapport Forskning om Individ
och samhälle (89:6). Det kan definieras som ett
tvärvetenskapligt forskningsområde omfattande såväl
medicinsk som samhällsvetenskaplig forskning.

Forskarutbildning skall i princip lämnas vid universitet
och högskolor, men vi anser att folkhälsoinstitutet med sina
möjligheter till epidemiologisk forskning och
preventionsforskning också skall ha ett ansvar för
forskarutbildning. Sverige har ont om såväl epidemiologer
som samhälls- och beteendevetare vilka behövs för
forskning och metodutveckling inom folkhälsoområdet.
Möjligheter bör skapas för forskare att utomlands få lära sig
metoder som behövs för forskning inom området.

Många av det föreslagna institutets uppgifter åvilar idag
andra statliga myndigheter som socialstyrelsen, statistiska
centralbyrån, livsmedelsverket, trafiksäkerhetsverket och
instituten för miljömedicin och psykosocial medicin.
Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet bör få ett
ansvar för att lämna förslag om vilka uppgifter som bör
föras över till institutet och hur samarbetet mellan institut
och myndigheter bör utformas i framtiden. Det är som ovan
nämnts viktigt att omorganisationsarbetet inte raserar
verksamheter som redan fungerar eller är under
uppbyggnad.

Enligt tidigare förslag från regeringen skall skolverket
ges ett ansvar för den förebyggande hälsovården för alla
barn och ungdomar från 6 till 19 år. Detta har vi från
folkpartiet liberalernas sida inte accepterat. Vi anser att
socialstyrelsen är bättre lämpad att sköta detta arbete. Men
om nu skolverket skall ges denna mycket betydelsefulla
uppgift inom folkhälsoarbetet så måste det nya institutet
och skolverket inleda ett mycket intimt samarbete. Om
detta samarbete sägs dock inget i propositionen. Det nya
folkhälsoinstitutet måste därför inom skolverkets
hälsovårdande arbete finna en av sina främsta
samarbetspartners.

Fler områden för folkhälsoinstitutet

Regeringen föreslår att institutet inledningsvis skall
arbeta med program som är inriktade på alkohol och
droger, tobak, barn och ungdom, utsatta kvinnor samt
skador. Vi anser dessutom att fler områden bör ingå i
folkhälsoinstitutets bevakningsområde redan från början, i
första hand följande:

1. Kost och motion. Felaktiga matvanor utgör
tillsammans med rökning de viktigaste riskfaktorerna för
insjuknande i hjärt-kärlsjukdom och cancer. Vi har under
lång tid tagit del av kostrekommendationerna som påpekat
betydelsen av begränsning av fettintaget och vikten av
fiberrik kost. Kunskaperna om kostens betydelse har
bevisligen ökat, men effekten på kostvanorna har varit
obetydlig.

Motion kan motverka övervikt som är riskfaktor för
flera sjukdomar. Motion kan bidra till en sänkning av högt
blodtryck och förbättring av andning och cirkulation och en
ökning av fysisk arbetsförmåga.

Mycket står således att vinna med en förbättring av
kostoch motionsvanorna. Det är därför mycket viktigt att
det nya folkhälsoinstitutet redan från början får en
pådrivande roll inom detta område.

2. Sexuallivets hälsorisker. Antalet fall av den
sexuellt överförbara sjukdomen klamydia har fördubblats
under l980-talet. l990 anmäldes 29 3l9 fall. Det är kvinnorna
som utsätts för den allvarligaste komplikationen av
klamydiainfektionen. Äggledarna kan infekteras och lödas
ihop vilket kan leda till utomkvedshavandeskap och
barnlöshet.

Också nyfödda barn kan infekteras med klamydia
överförd från modern, med lunginflammation och
inflammation i ögats bindehinna som följd. Detta
understryker ytterligare vikten av att förebygga
klamydiainfektionerna genom tidig diagnos och
behandling.

En mer gynnsam utveckling har konstaterats för två
andra genitala infektioner: gonorré och syfilis. Under l990
diagnostiserades l l00 fall av gonorré och 88 fall av syfilis.
Kondylom är en virussjukdom som det är viktigt att åtgärda
eftersom den kan vara en bidragande orsak till
cellförändringar och cancer.

HIV är den allvarligaste sexuellt överförbara
sjukdomen, eftersom vi inte har något effektivt läkemedel
eller vaccin mot den och den har ett dödligt förlopp. Av de
2 575 HIV-positiva personer som anmälts till SBL t.o.m.
den 30 september l990 var l 788 smittade på sexuell väg.

3. Aborter. År l975 trädde abortlagen i kraft vilket
innebar att kvinnor fick möjlighet att själva bestämma om
de ville fullfölja en graviditet eller ej fram till l2:e
graviditetsveckan. Mellan l2:e och l8:e graviditetsveckan
skall kvinnor som vill avbryta sin graviditet ges särskild
rådgivning. Efter l8:e graviditetsveckan får abort
genomföras endast på särskilda grunder, efter tillstånd av
socialstyrelsen.

Under de första åren efter abortlagens införande
satsades intensivt på abortförebyggande åtgärder. Nya
metoder för att förmedla sex- och samlevnadsundervisning
utvecklades. Användningen av p-piller var hög. Sedan
trappades den abortförebyggande verksamheten ner.

Antalet aborter ligger nu oroande högt, ungefär 37 000
per år motsvarande 21,5 aborter per l 000 kvinnor i åldern
l5--44 år. l985 var motsvarande siffror 30 800 (l7,7).
Samtidigt tyder försäljningssiffrorna på minskad
användning av p-piller.

De abortförebyggande insatserna bör samordnas med
arbetet att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar.
Hälsoupplysning är här en viktig insats. Information bör
riktas till många grupper, t.ex. elever, värnpliktiga,
invandrare samt personal som i sitt arbete möter olika
ungdomsgrupper som lärare, skolhälsovårdspersonal,
militärbefäl och fritidsledare. Kvinnor som just genomgått
en legal abort är viktiga att nå med upplysning om hur man
kan skydda sig mot ytterligare oönskade graviditeter.
Alltför ofta kommer nämligen kvinnor tillbaka för
ytterligare avbrytanden. Inom detta område bör därför det
nya folkhälsoinstitutet ges betydande uppgifter.

4. Självmord är dubbelt så vanligt hos män som
bland kvinnor i de flesta yrkeskategorier. Undantag utgör
läkarkåren där självmordsfrekvensen är betydligt högre
bland kvinnorna än bland männen. En analys av de sociala
förhållandena kring den som begått självmordet visar att
männen befunnit sig i en miljö med hög arbetslöshet och
dålig ekonomi. Kvinnorna däremot har levt under motsatta
förhållanden dvs. där det finns gott om arbete och en god
social standard. Andra faktorer som spelar in är hög
arbetsbörda, brist på handledning och möjligheter att själv
styra sitt liv liksom sjukdom och familjesociala
förhållanden.

Många av dessa människor har före självmordet visat
olika tecken på att allt inte står väl till. Här behövs ökad
information till såväl anhöriga som arbetskamrater om hur
de bör handla för att förhindra en så desperat handling som
självmord.

Såväl kunskapsutvecklingen som kunskapsspridningen
om självmord och deras förebyggande behöver
intensifieras. Vi anser därför att detta är en viktig uppgift
för det nya folkhälsoinstitutet.

5. Insatser för invandrare. Invandrarnas
inställning till ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor m.m.
skiljer sig många gånger från vår egen vilket man måste ha
i åtanke när man utformar och genomför olika
hälsoupplysningsaktiviteter. En del invandrare, framför allt
kvinnor, kan varken skriva eller läsa och kan därför inte
tillgodogöra sig skriftlig information.

Det är viktigt att socialantropologiska studier genomförs
kring våra invandrares inställning till hälsa och att
hälsoupplysningen avsedd för dem utformas med
utgångspunkt från sådana studier och i samverkan med
invandrargrupperna själva. Även i detta område har det nya
folkhälsoinstitutet en given roll.

6. Mäns hälsa. Det framstår som ganska
egendomligt att den halva av befolkningen som har den
kortaste genomsnittliga livslängden så vitt framgår av
propositionen inte skall ägnas något intresse av
folkhälsoinstitutet. Vi föreslår att även detta köns
hälsoproblem får beaktas av den nya myndigheten.

7. Buller förorsakar större hälsoproblem än man
tidigare har insett. Det är inte bara fråga om direkta skador
på hörselorganen, utan också om sömnstörningar, stress,
högt blodtryck m.m. Även detta är därför ett område som
folkhälsoinstitutet skulle kunna ta sig an.

Monopol eller mångfald?

Att ett folkhälsoinstitut inrättas bör inte innebära att all
upplysningsverksamhet centraliseras till den nya
myndigheten. Detta vore varken ändamålsenligt eller
principiellt acceptabelt i ett liberalt samhälle.

Många ''avsändare'' på folkhälsoområdet har idag en
särskild expertis inom sitt speciella fält och en under åren
erövrad trovärdighet. Detta kunskaps- och
förtroendekapital får inte förskingras.

Propositionen är i detta avseende alltför starkt inriktad
på centralisering. Som exempel vill vi nämna behandlingen
av CAN och Systembolaget.

CAN

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning,
CAN, är en fristående organisation. CAN grundades av
nykterhetsrörelsen och drivs med folkrörelserna som
medlemmar. Verksamheten finansieras via statsbidrag.
Förbundet har till uppgift att förmedla basfakta samt följa
och informera om förändringar på drogområdet. Det har
även det samlade ansvaret för att följa drogutvecklingen
och därvid bl.a. genomföra årliga undersökningar av
skolungdomens drogvanor. Regeringen föreslår nu att CAN
skall överföras till det nya institutet.

Konstitutionellt finner vi detta förslag egendomligt.
Föredraganden tycks vara helt okänslig för det förhållandet
att CAN är en fristående organisation som regering och
riksdag inte kan kommendera hit eller dit. I sak kan det
finnas skäl för den samordning som föreslås i propositionen,
men frågan kan knappast lösas utan att överläggningar förs
med CAN. Det är väsentligt, att den väl fungerande
verksamhet som organisationen bedriver inte bringas att
upphöra utan garantier för en tryggad kontinuitet. Vi
avvisar därför förslaget om CAN i den form det framläggs i
propositionen.

Alkoholmonopolet

Alkoholmonopolet utgör ett viktigt inslag i den svenska
alkoholpolitiken. Monopolet har, som föredraganden
understryker, tillkommit i syfte att skydda folkhälsan
(s.109). Det är enbart om detta syfte klart markeras som det
gentemot EG är möjligt att hävda den svenska linjen i
distributionsfrågan. En urlakning av den sociala funktionen
skulle ge monopolet en sådan karaktär att de kunde
ifrågasättas från konkurrensneutralitetssynpunkt.

Det är mot denna bakgrund angeläget att riksdagen
vidhåller och bekräftar monopolets sociala syfte.
Regeringen bör i utövandet av sin ägarfunktion också aktivt
stödja denna inriktning.

Vissa uttalanden i propositionen kan tolkas som om
regeringen nu önskar ge Systembolaget en mer renodlat
kommersiell inriktning. Vi anser det väsentligt att sådana
tankar avvisas av riksdagen. Att Systembolaget skulle
förhindras att ge riskinformation framstår t.ex. som klart
olämpligt. Företagets alkoholpolitiska insatser har varit av
värde och bör inte underkastas några nya begränsningar
från riksdagens sida. Inrättandet av det nya
folkhälsoinstitutet bör heller inte tas till intäkt för att
inskränka mångfalden i avsändare och kanaler för
alkoholinformationen.

En aktiv alkoholpolitik

Riksdagen har beslutat att ställa sig bakom WHO:s mål
angående en sänkning av alkoholkonsumtionen år 2000
med 25% i förhållande till 1980. Under den tid som hittills
gått har konsumtionen emellertid minskat med enbart ca
2%. Det krävs således krafttag för att nå WHO:s mål.

Hösten 1989 ställde sig riksdagen även bakom kravet på
en mer aktiv alkoholpolitik. Riksdagen uttalade sig bl.a. för
förstärkta informations- och utbildningsinsatser, åtgärder
mot langning, stöd till alkoholfria miljöer, restriktivitet vid
utskänkning av alkoholdrycker, insatser mot
ungdomsmissbruk och missbruk på arbetsplatserna,
åtgärder mot snabbvin, hembränning och missbruk av
teknisk sprit samt för ökad alkoholforskning. Som underlag
för sina överväganden på dessa områden har regeringen
bl.a. haft socialstyrelsens handlingsprogram samt
våldskommissionens betänkande.

Till vår besvikelse konstaterar vi nu att det är ett mycket
tunt förslag som regeringen framlägger. Huvudsakligen
handlar det enbart om att bekräfta hittills gällande
riktlinjer. Inte ens dessa är emellertid regeringen beredd att
följa fullt ut, och i några avseenden föreslås i propositionen
klara försämringar i förhållande till nuläget (t.ex. i fråga om
Systembolagets inriktning).

I avsnitten 10.7--13 fastläggs vissa konkreta mål för
alkoholpolitiken. Vi vill härtill göra följande
kommentarer:Vi delar självfallet uppfattningen att
grunderna för den svenska alkoholpolitiken skall hävdas i
de fortsatta förhandlingarna med de europeiska
gemenskaperna. Detta har riksdagen också fler gånger
fastslagit.Vi står bakom kravet på en aktiv prispolitik,
men anser inte att regeringen lever upp till detta mål.
Upprepade förslag från vår sida att justera upp
alkoholskatten så att den följer inflationen har avvisats från
regeringens sida.Förslaget att tillsynsmyndigheterna
inom ramen för tillgängliga resurser skall kunna intensifiera
sin tillsynsverksamhet har låg trovärdighet när regeringen
samtidigt drar in resurser från dessa myndigheter. Samtidigt
med folkhälsopropositionen föreslår således regeringen
nedskärningar i socialstyrelsen och ospecificerade
nedskärningar i länsstyrelserna.Inga insatser för att
begränsa marknadsföringen av snabbvinsatser föreslås.
Inga konkreta åtgärder mot hembränningen redovisas.

Vi finner -- sammanfattningsvis -- att regeringen inte har
tagit alkoholproblemet på tillräckligt stort allvar och
efterkommit den begäran som riksdagen framställt om en
mer aktiv alkoholpolitik.

Det krävs nu en politisk kraftsamling för att förverkliga
detta mål. Vi tror att tiden är mogen för en aktionsinriktad
parlamentarisk kommission som ges i uppdrag att
sammanställa det program som riksdagen har efterlyst.

Tobakspolitiken

Om det alkoholpolitiska avsnittet är tunt är det
tobakspolitiska inte stort mer än ett genomskinligt
kamouflage för regeringens handlingsförlamning. Trots att
en tobakspolitisk proposition utlovats till våren 1991
framförs nu inga som helst förslag till riksdagen. Det
enda regeringen har att bjuda på är vissa principiella
ställningstaganden samt underrättelsen att
beredningsarbetet i olika lagfrågor ännu inte är avslutat.
Därtill några helt tomma avsiktsförklaringar, som t.ex.
avsnittet 11.4.4 vari påståendet att mer forskning behövs
följs av en text som helt saknar konkreta förslag om sådan
forskning.

Vi delar en rad av de bedömningar som regeringen gör --
om behovet av skydd mot passiv rökning, om att reklam
mot tobaksvaror bör förbjudas, etc. -- men hade väntat oss
att nu få ta ställning till konkreta lagförslag i dessa frågor.
När sådana nu inte föreligger kan vi inte annat än hänvisa
till vår ännu obehandlade motion om Åtgärder mot
tobaksbruk (1990/91:So280) och upprepa vårt krav på en
samlad tobakspolitisk proposition.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna mål för
folkhälsopolitiken som anges i motionen,

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för ett
folkhälsoinstitut som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alkoholmonopolens sociala
syfte,

4. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1990/91:175
vad avser CAN,

5. att riksdagen hos regeringen anhåller om tillsättande
av en parlamentariskt sammansatt alkoholkommission med
syfte att formulera en aktiv alkoholpolitik i enlighet med
1989 års riksdagsbeslut,

6. att riksdagen hos regeringen anhåller om en
tobakspolitisk proposition.

Stockholm den 8 maj 1991

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)