med anledning av prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering

Motion 1990/91:A42 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

1. Inledning

I folkpartiet liberalernas partimotion om arbetsmiljön
till 1990/91 års riksmöte konstateras att det behövs en ny
arbetsmiljöpolitik för 90-talet. En sådan politik måste,
liksom den tidigare, bygga på partssamverkan som ett
viktigt villkor för att bekämpa olyckor och ohälsa som följd
av bristfälliga arbetsmiljöer. Samtidigt framhålls att
politiken måste orienteras om på en rad centrala punkter.

Vid frågan om vilka risker strävandena efter en bättre
arbetsmiljö bör orientera sig emot konstateras att
psykosociala faktorer måste komma mer i blickpunkten.
Även vissa skador som ytligt sett har fysiska orsaker, som
belastningsskador, kan visas också ofta ha sin bakgrund i
sådant som arbetsorganisation och individrelaterade
orsaker.

Mot denna bakgrund föreslås i motionen förändringar av
arbetsmiljöpolitiken, bland annat gäller det att precisera
arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön, att introducera
system av ekonomiska styrmedel och att utveckla
informativa styrmedel, som personalekonomiska
redovisningar.

Föreliggande proposition innebär på flera punkter en
utveckling i den riktning som förespråkas i det ovanstående.
Vad gäller ekonomiska styrmedel innebär den dock, i likhet
med proposition 141 om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning, ett steg tillbaka jämfört de
ambitioner regeringen tidigare uppvisat. Även när det
gäller personalekonomiska redovisningar föreligger en
osäkerhet rörande vilken ambitionsnivå man önskar ha.

Sammanfattningsvis: på viktiga punkter tar regeringen
steg framåt -- det gäller bland annat betoningen av den
psykosociala miljön. På andra punkter borde man haft
kraften att gå längre.

Vad gäller vidare resonemang och krav rörande
arbetsmiljöpolitiken i mer övergripande mening vill vi
hänvisa till den ovan nämnda motionen om
arbetsmiljöpolitik. I det följande skall vi koncentrera oss på
enskildheter i den föreliggande propositionen.

2. Arbetsmiljö och valfrihet

Vad gäller den fulla sysselsättningens roll för
arbetsmiljön framhålls i propositionen att denna är ''en
viktig förutsättning för arbetslivets förnyelse. I ett samhälle
där det finns arbete för alla har arbetstagarna möjlighet att
säga nej till torftiga arbeten och dåliga arbetsmiljöer.'' (s.
28).

Vi instämmer i föredragandens uttalanden i denna del.
Samtidigt kan vi konstatera att arbetsmarknadsministerns
analys vilar på en viktig förutsättning: att det finns en
fungerande arbetsmarknad, där den arbetssökande har
flera alternativa arbetsgivare att vända sig till. Någon sådan
arbetsmarknad finns inte inom de stora delar av den
offentliga sektorn, som präglas av monopol.

Ofta är det kvinnor som på så sätt förvägras möjligheten
att välja mellan flera arbetsgivare eller rätten att starta
eget -- många av arbetena inom offentlig sektor är
kvinnodominerade. Och statistiken över kvinnors
arbetsmiljöproblem ger tydliga besked: när det gäller
kvinnors högriskyrken ifråga om belastningsskador är det
sjukvårdsbiträden och hemvårdare som kommer i topp.

Först när monopolen bryts upp och frihet ges för t.ex.
enskilda och kooperativa och andra alternativ att arbeta
under samma villkor som verksamheterna i exemplevis
kommunal regi, kommer regeringens resonemang att äga
full tillämplighet för den mycket stora del av
arbetsmarknaden som den offentliga sektorn utgör.

Det är också först när ovanstående förändringar
genomförs som den offentliga sektorn kan förnyas i
grunden, innefattande de för den psykosociala arbetsmiljön
så viktiga faktorerna som ökat eget ansvar för sin
arbetssituation, tydligare rollfördelningar och ökad
flexibilitet i verksamheterna. Förbuden eller
inskränkningarna mot de enskilda alternativens möjligheter
innebär också en inskränkning vad gäller möjligheterna för
nya idéer att prövas och få genomslag inom den sociala
servicen.

Trots detta har socialdemokraterna under mycket lång
tid med kraft motarbetat våra förslag om en förnyelse av
den offentliga sektorn, innefattande en likvärdig
behandling av enskilda och andra alternativ.

På så sätt är folkpartiet liberalernas strävanden för en
förnyad offentlig sektor inte bara motiverade av behoven av
ökad valfrihet för medborgarna och ökad effektivitet. I lika
hög grad handlar det om att öka personalens frihet att välja
arbetsgivare, och därmed att kunna ställa krav på
arbetsmiljön.

3. Kvinnors arbetsmiljö

I propositionen konstateras att kvinnors arbetsmiljöer
inte uppmärksammats i lika hög grad som männens, och att
kvinnors arbetsmiljöer på olika sätt måste ägnas ökat
intresse. Vi instämmer i detta. En av flera orsaker till att
kvinnors arbetsmiljöproblem kommit i skymundan är
sannolikt det förhållandet, som kommenteras ovan, att
många kvinnor är anställda inom offentlig sektor.
Arbetsmiljödebatten har, åtminstone tidigare, haft en
tendens att koncentreras till förhållanden inom den privata
sektorn, och då särskilt tillverkningsindustrin.

De förhållanden som beskrivs i propositionen
understryker vikten av flexiblare arbetstider. Enligt
folkpartiet liberalernas mening bör stat, landsting och
kommun gå i spetsen för att genomföra en mer flexibel
arbetsorganisation och flexibla arbetstider som ger
individer, både med och utan små barn, större möjligheter
till individuell anpassning av arbetstidens omfattning och
förläggning.

Medan tjänstemännen i stor utsträckning har flextid är
det endast 13% av de kommunalt anställda LO-
medlemmarna som har denna möjlighet. Vid försök till
flextid inom vården har detta visat sig, mot mångas
förmodan, fungera mycket bra. Därför bör flextiden öka för
alla anställda. Det bör i detta sammahang noteras att
ungefär en tredjedel av kvinnorna arbetar på obekväm
arbetstid mot 22% av männen.

Ifråga om gravida kvinnor finns behov av att dessa får ett
bättre skydd mot arbetsmiljöer som är eller kan vara
skadliga för fostret. Det är därför viktigt att gravida kvinnor
får rätt till omplacering under graviditeten. Kan
omplacering inte ske bör rätt till utbyggd
havandeskapspenning omedelbart inträda. Denna
förändring skulle, till skillnad från nuvarande regler, ge
kvinnan möjlighet att själv bedöma behov av omplacering.

4. Företagshälsovården 4.1
Företagshälsovård och sjukvård

Utvidgningen och preciseringen av arbetsgivarens
ansvar och åligganden, särskilt vad gäller anpassnings- och
rehabiliteringsarbetet, kommer att ställa ökade krav på stöd
från den expertresurs som företagshälsovården utgör. I
detta sammanhang stärks kraven, vilket också
propositionen påpekar, på att företagshälsovården i högre
grad orienteras mot medverkan i bl.a. det förebyggande
arbetet.

I likhet med propositionen vill vi understryka vikten av
att förtagshälsovården medverkar nära i förebyggande och
rehabiliterande insatser. Idag ägnar företagshälsovården på
sina håll mycket tid åt sjukvårdande insatser. När det gäller
den riktning förändringarna skall gå i är vi sålunda ense.
Enligt vår mening förutsätter dock en effektiv medverkan
av företagshälsovården i bl.a. det förebyggande arbetet att
den även framöver får möjlighet att genomföra
sjukvårdande insatser i de fall sjukdomarna har samband
med brister i arbetsmiljön.

Orsakerna till att löntagarna i så hög grad väljer att
vända sig till företagshälsovården är flera. Sannolikt spelar
det faktum, att primärvården upplevs som otillänglig och
svår att komma i kontakt med en viktig roll;
företagshälsovården upplevs i många fall ge en både
lättillgängligare och personligare vård. Följaktligen
förutsätter en förändring av företagshälsovården att också
primärvården reformeras.

I detta sammanhang vill vi aktualisera det krav om
införande av husläkare som folkpartiet liberalerna väckt i
vår sjukvårdspolitiska partimotion till årets riksmöte. En
husläkarreform innebär att den enskilde ges möjlighet att
välja sin egen läkare, offentliganställd eller privat. Vården
blir därmed mer lättillgänglig, samtidigt som den personliga
kontakten mellan läkare och patient förbättras. De försök
som genomförts med husläkarmodellen har dessutom fallit
väl ut.

Målsättningen måste sålunda vara att se till att behoven
av sjukvård i högre grad tillgodoses inom primärvården.
Mot denna bakgrund kan vi inte biträda regeringens förslag
att, i detta läge, ta bort patientavgiften inom
företagshälsovården. Patientavgifterna inom primärvården
har under senare tid fått en dimensionering, som innebär att
den vårdsökandes känslighet för skillnader i avgifter
sannolikt är högre än tidigare. Kontentan av propositionens
resonemang är att avgiftsfri företagshälsovård skulle styra
efterfrågan till den avgiftsbelagda primärvården, eftersom
det då skulle uppfattas som mindre legitimt med sjukvård i
företagshälsovårdens regi. Effekten lär snarast bli den
omvända, och detta i ett läge när trycket på
företagshälsovården att utföra sjukvård enligt utredningen
redan är stort.

Samtidigt har vi förståelse för arbetsmarknadsministerns
påpekande att vissa behandlande moment kan ingå i
företagshälsovårdens arbete med den förebyggande och
rehabiliterande verksamheten. I dessa fall kommer frågan
om eventuell avgift i ett nytt läge. Men så länge en viktig
uppgift är att orientera om företagshälsovården mot bl.a.
förebyggande verksamhet bör denna fråga anstå. Ett
allmänt avskaffande av patientavgiften kan te sig rimligare
i en situation där denna omorientering ägt rum i erforderlig
grad, och arbetsfördelningen primärvård--
företagshälsovård är tydligare.

4.2 Samverkan och utveckling

I propositionen rapporteras att ett centralt,
partsövergripande råd bildats av samtliga större centrala
parter för samverkan och utveckling av
företagshälsovården. Bland rådets uppgifter ingår att
överlägga med myndigheter och organisationer och främja
erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena. I propositionen
föreslås att 1% av de medel som avsätts som stöd för
företagshälsovården bör kunna utgå som ett bidrag till
rådets basfinansiering.

I likhet med riksrevisionverket anser vi inte att detta
organ bör finansieras med allmänna medel.
Samhällsekonomiskt kostar företagshälsovården ca 3
miljarder kronor. Av dessa finansieras ca en tredjedel via
arbetarskyddsavgiften. Argumentet för ett system med
bidrag till företagshälsovård är att man därigenom kan
skapa ett incitament för företag att ansluta sig till att denna
samt bedriva en vård av god kvalitet. Vi har svårt att se att
denna typ av ekonomiska incitament behövs i det här fallet.
Mot denna bakgrund bör basfinansieringen av rådet ske på
annat sätt än via allmänna medel.

4.3 Kompetens- och utbildningsfrågor

De förändringar som föreslås i propositionen kommer
att ställa ökade krav på utbildning och expertis inom
företagshälsovården. Det kommer också att krävas en ökad
mångfald och flexibilitet i utbildningen i och med att nya
uppgifter tillförts det lokala arbetsmiljöarbetet.

Den utbildning som volymmässigt är den största inom
arbetsmiljöområdet riktar sig till skyddsombud,
skyddskommittéledamöter, ledamöter i
företagshälsovårdskommittéer och
företagshälsovårdscentralernas styrelser samt arbetsledare.
För alla dessa kategorier har arbetsmarknadens parter slutit
avtal om utbildning, ofta med centralt framtaget
utbildningsmaterial som grund. Många av dessa
utbildningsaktiviteter är bidragsberättigade om de bedrivs
enligt uppställda regler. Ibland är reglerna alltför stelbenta
för att medge utbildningar som lokalt är de för alla parter
mest givande.

Förutom ovan angivna kategorier utgör
företagshälsovården en stor personalkategori som behöver
såväl grundutbildning som vidareutbildning. All
grundutbildning för företagsläkare, företagssköterskor,
företagsgymnaster, skyddsingenjörer och psykologer sker
på arbetsmiljöinstitutet. I mycket begränsad utsträckning
har kurser bedrivits som uppdragsutbildning i Lund och vid
arbetsmiljöinstitutets filial i Umeå. Enstaka kursveckor har
förlagts till Örebro.

För anställda inom företagshälsovården eller för dem
som vill skaffa sig företagshälsovårdsutbildning finns inget
alternativ till arbetsmiljöinstitutets grundutbildning. Det
innebär att mycket av den kompetens som finns runt om i
landet riskerar att inte tas tillvara.

En modell, som skulle tillåta en större mångfald och som
bör prövas, är att företagshälsovårdsutbildningen ordnas så
att alla kursveckor är fristående från varandra och kan
sökas separat. Varje forskningsinstitution som önskar ordna
en kursvecka ansöker om detta och får kursen godkänd.
Ersättning till kursgivaren utgår från statsmedel om kursen
får tillräckligt antal sökande. Efter genomgången kursvecka
räknas denna del i relevant grundutbildning.

5. Sanktionssystemet

I propositionen föreslås att ny brottsrubricering --
arbetsmiljöbrott -- skall införas i brottsbalken. Den
föreslagna straffregleringen avviker på centrala punkter
från det tillägg till brottsbalken som föreslogs av
utredningen. Utredningen föreslog en ny bestämmelse som
skulle tillämpas i stället för 3 kap paragraferna 7--9 i
brottsbalken.

Propositionen, däremot, innehåller förslag vars
innebörd är att i de fall brott begåtts enligt paragraferna 7--
9 skall detta benämnas arbetsmiljöbrott om detta skett
samtidigt som man uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosatt skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.

Vi instämmer med lagrådets bedömning att det därmed
i grund och botten handlar om en rubriceringsfråga -- en
bedömning, som inte ifrågasätts av föredraganden. I och
med att straffansvaret även framöver anknyts till redan
existerande bestämmelser i brottsbalken har vi svårt att se
att den åtalsfrekvens som relateras av utredningen alls
kommer att påverkas av regeringens förslag.

Enligt vår mening är det sålunda troligt att varken fler
eller färre kommer att åtalas och dömas enligt brottsbalkens
regler genom att rubriceringen av brottet kan ändras.
Värdet med den föreslagna förändringen är sålunda främst
pedagogisk.

Samtidigt kan vi emellertid se vissa lagtekniska
olägenheter med propositionens förslag.

Arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. På väsentliga
områden skall dess innehåll konkretiseras i föreskrifter och
beslut i samband med tillsynen. Uppgiften att närmare
bestämma lagens konkreta innebörd vilar på
arbetarskyddsverket, under deltagande av bland andra
arbetsmarknadens parter. Vi anser dessa grundprinciper för
arbetsmiljöpolitiken ändamålsenliga, och de har sedan lång
tid varit de gällande.

En av grundtankarna bakom arbetsmiljölagen var att
man skulle undvika att tolkningen och konkretiseringen av
lagens mer allmänna bestämmelser skedde i domstol. Dessa
bestämmelser är, som också lagrådet påpekar, inte ägnade
att ligga till grund för straffrättslig prövning. Enligt vår
mening innebär propositionens förslag om ändring av
brottsbalken en risk att domstolar kommer att göra just en
sådan prövning.

Därmed riskerar vi att hamna i en situation där
myndighetens ansvar att i samverkan med parterna
konkretisera lagen tunnas ut. Mot denna bakgrund föreslår
vi att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett förslag till ändring i brottsbalken där
denna olägenhet är undanröjd.

I detta sammanhang vill vi understryka den förändring
av arbetarskyddsverkets roll som föreslås. Vi utgår från att
det preciserade och utvidgade arbetsgivaransvaret kommer
att följas upp med föreskrifter som innebär tydliga regler för
vad som krävs i arbetsmiljöarbetet, och att verkets arbete
kommer att ske med större smidighet. Denna väg -- att
effektivisera både föreskrifts- och tillsynsarbetet -- är enligt
vår mening avsevärt effektivare än de förändringar av
brottsbalken som föreslås i propositionen.

6. Arbetsskadeförsäkringen

En mycket stor brist i de förslag regeringen nu lägger
fram för bättre arbetsmiljö och effektivare rehabilitering är
att förslag om förändringar i arbetsskadeförsäkringen helt
lyser med sin frånvaro. Våren 1990 accepterade
socialdemokraterna att arbetsskadeförsäkringen skulle ses
över, och i början av 1991 var man beredd att föreslå vissa
förändringar. Efter påtryckningar från LO i slutskedet av
propositionsarbetet har dessa förslag fallit bort.

Därmed accepterar regeringen att vi även framöver
kommer att tvingas leva med ett system som kommer att
försvåra genomförandet av de ambitioner som
propositionen i övrigt bygger på. I stället bör
arbetsskadeförsäkringen kunna utformas som ett
ekonomiskt styrmedel för att underlätta rehabilitering.

Arbetsskadeförsäkringen har granskats av riksdagens
revisorer, som i sin rapport 1988/89:5 framfört följande
kritik: Försäkringen finansieras i allt större utsträckning
via statsbudgeten, vilket strider mot riksdagsbeslutet.
Arbetsskadeförsäkringslagen har inte visat sig gå att
tillämpa på ett rättvist sätt. Försäkringens marginellt
högre ersättningsnivå jämte handläggningstiderna i
systemet torde verka rehabiliteringshindrande.
Försäkringens betydelse för det förebyggande
arbetarskyddet synes vara starkt begränsad.
Försäkringen utgör inte grund för en tillfredsställande
arbetsskadestatistik som förväntats.
Kompensationsnivån inom andra system ligger för flertalet
på en tillfredsställande nivå.

Flera av de brister som uppdagats är alarmerande. Ett
system som inte fungerar rättvist, som inte leder till någon
väsentlig ny information och som direkt försvårar
rehabilitering kan med fog sägas ha överlevt sig själv. Det
är inte bra för bl.a. rehabiliteringen att regeringen valt att
ta större hänsyn till LO i detta fall än till de insikter i
sakförhållandena man besitter.

Våra ståndpunkter om arbetsskadeförsäkringen
utvecklas ytterligare i vår motion som svar på prop
1990/91:141.

7. Personalekonomiska redovisningar

I propositionen informeras om att en interdepartemental
arbetsgrupp tillsatts i syfte att föreslå en särskild lag om
personalekonomiska redovisningar. Föredraganden tycks
främst se dessa redovisningar som ett medel för
företagsledningen i sin planering, och deras
informationsinnehåll skall vara ''övergripande och inte ha
större omfattning än vad som behövs för att ge styrelse och
företagsledningar underlag för sina bedömningar.''

Den vidare användning man beskriver av
redovisningarna tycks därmed vara av mer sekundärt
intresse, i varje fall skall deras innehåll inte anpassas för de
speciella krav en sådan användning kan medföra. Bland
annat skulle redovisningen kunna fylla syftet att ge
arbetssökande information om förhållandena vid olika
arbetsplatser. Därmed skulle den situation som
propositionen talar om, där ''arbetstagarna (har) möjlighet
att säga nej till torftiga arbeten och dåliga arbetsmiljöer'', få
en ännu mer reell innebörd.

Vi instämmer i målsättningen att personalekonomiska
redovisningar bör bli allmänt förekommande.

Samtidigt kan vi inte se annat än att ett för tidigt infört
obligatorium kommer att medföra att
utvecklingsverksamheten riskerar kvävas. Utvecklingen av
personalekonomiska redovisningar befinner sig ännu i sin
linda. Därför anser vi att huvuduppgiften idag måste vara
att stimulera denna process, att se till att en mångfald
experiment, en systematisk försöksverksamhet, sätts igång
och att metoderna därmed kan utvecklas och förfinas
ytterligare. Regeringen tycks nöja sig med det stadium
utvecklingen av dessa redovisningar nått idag. Vi vill gå
längre, och se om inte högre krav kan ställas på deras
innehåll än vad regeringen tycks vara beredd att acceptera.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmiljö och valfrihet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors arbetsmiljö,

3. att riksdagen med avslag på propositionens förslag
rörande patientavgifter till företagshälsovården som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
företagshälsovård och sjukvård,

4. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om
allmänna medel till organ för samverkan och utveckling av
företagshälsovården ger regeringen som sin mening till
känna vad i motionen anförts om samverkan och utveckling
av företagshälsovården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompetens- och
utvecklingsfrågor inom företagshälsovården,

6. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om
ändring av brottsbalken hos regeringen begär förslag om
ändring i brottsbalken i enlighet med vad som anförts i
motionen i ärendet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om sanktionssystemet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalekonomiska
redovisningar.

Stockholm den 16 april 1991

Elver Jonsson (fp)

Charlotte Branting (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

Sigge Godin (fp)