med anledning av prop. 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder

Motion 1989/90:Kr10 av Maj Britt Theorin m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Kr 10

av Maj Britt Theorin m.fl. (s)

med anledning av prop. 1989/90:70 om
våldsskildringar i rörliga bilder

Utvecklingen på videogrammarknaden har länge varit djupt oroande. Med
profit som drivkraft har hänsynslösa exploatörer missbrukat den yttrandefrihet,
vars yttersta syfte är att stärka och fördjupa demokratin och garantera
mänskliga rättigheter. Vi instämmer med propositionen, som säger att skyddet
för barnen och ungdomarna inte behöver prisges åt de krafter som vill
exploatera marknaden för spekulativa våldsskildringar. Man får enligt propositionen
inte låta hänsynen till yttrandefriheten bli en täckmantel för kapitulation
inför destruktiva krafter.

Att videovåldet - då det förevisas för barn och ungdomar i socialt eftersatta
miljöer - har en förråande inverkan är ställt utom tvivel. Våldsfilmer
skapar ofta ett intryck av overklighet; på filmen reser sig den misshandlade
upp på nytt och går till synes helt oskadd i väg. För barn är detta givetvis
särskilt svårt att förstå eftersom barn har svårare att skilja på fantasi och
verklighet.

Det är viktigt att i sammanhanget beakta att en tredjedel av barn och ungdomar
under 15 år tittar på barnförbjudna filmer på video. I propositionen
framgår dessutom att det finns ett samband mellan en del ungdomars höga
konsumtion av videovåldsskildringar och våldstendenser.

Det är således förståeligt att kravet på snabba och kraftfulla åtgärder har
ett brett och folkligt stöd. Som propositionen framhåller har i breda kretsar,
framför allt hos personer med särskilt ansvar för barn och ungdomar, t.ex.
lärare och annan pedagogisk personal, krav rests på ingripande i form av
en allmän och obligatorisk statlig förhandsgranskning av alla videogram på
marknaden för privat bruk. Detta återspeglas också i remissbehandlingen
där en mycket klar majoritet uttalar sig för en allmän förhandsgranskning.
Det är förvånande att propositionen inte tagit hänsyn till detta kraftiga stöd
för en allmän förhandsgranskning.

Som framgår av propositionen har många länder däribland Finland, Island,
Norge, Västtyskland, England och Italien infört allmän förhandsgranskning
av videogram.

En förhandsgranskning kan självfallet inte ensam lösa problemen utan
måste kombineras med en serie positiva åtgärder. Det är bra och lovvärt med
informations- och utbildningssatsningar som föreslås i propositionen, inte
minst en bred satsning på mediekunskap inom och utom skolan. Det är också
bra att strafftiden förlängs till två år, som propositionen föreslår, under förut

sättning att lagen används och brott mot lagen verkligen beivras. De lagstift- Mot. 1989/90

ningar som hittills funnits har visat sig i det närmaste verkningslösa och KrlO

mycket få fall har förts till åtalsprövning. Med erfarenhet härav är det tveksamt
om en straffskärpning i sig får större effekt än allmän förhandsgranskning.

Det är också utmärkt att olika åtgärder för att aktivera fler vuxna och organisationer
i arbetet med att leta förbjudna filmer sätts in. Men dessa åtgärder
är otillräckliga.

En allmän registreringsplikt kommer inte att ge en fullständig kontroll av
vad som distribueras ut på marknaden. Inte bara därför att det aldrig går att
kontrollera alla filmer som t.ex. direktimporteras och distribueras på icke
kontrollerbara vägar. Och inte bara för att erfarenheten av frivillig förhandsgranskning
är dålig. Utan därför att det är föga sannolikt - och naivt - att tro
att en genomläsning av titlar och innehållsbeskrivningar skulle ge vid handen
vilka filmer som innehåller otillåtna våldsinslag. Filmerna måste granskas innan
de godkänns för visning.

Enligt propositionen hindrar inte ett registreringssystem videogram att
komma ut på marknaden. Det kan således komma att finnas filmer på marknaden
som registrerats, men som inte granskats, t.ex. därför att de getts en
vilseledande titel eller beskivning. Det är inte acceptabelt.

En film eller video som är föremål för granskning bör givetvis inte heller
distribueras ut på marknaden. Att detta är fullt möjligt att genomföra framgår
av den lagstiftning som gäller i t.ex. Norge. Där hålls filmer som granskas
inne och får inte distribueras förrän de godkänts. Samma lagstiftning borde
vara möjlig också i Sverige.

Med propositionens förslag kommer samma filmer som i olika regioner
blir föremål för granskning att kunna bedömas olika. Det som bedöms otillåtet
i en region kan bli tillåtet i en annan. Det blir svårt att få förståelse för en
sådan godtycklig bedömning.

En allmän granskningsplikt skulle undanröja sådana tvivelaktigheter,
samma regler skulle gälla för hela landet.Förhandsgranskningen skulle sannolikt
omfatta några hundratal filmer per år dä man undantar de filmer som
redan granskats av biografbyrån liksom vissa andra tänkbara undantag som
vissa utbildnings-, sport-, religions- och musikprogram. Det är däremot viktigt
att inte undanta videospel och musikvideo, som ofta innehåller starka
våldsinslag.

En allmän registrerings- och granskningsplikt skulle lämpligen kunna finansieras
genom att en särskild granskningsavgift införs på videogram.

Vi är beredda att pröva de föreslagna åtgärderna i propositionen där flera
av våra krav tillgodosetts men vill ytterligare utveckla våra synpunkter.

I dag kan filmer censureras av fyra skäl. Om skildringen eller sammanhanget
kan verka förråande, skadligt upphetsande, förleda till brott eller uppenbarligen
strider mot lag kan den helt eller delvis förbjudas (biografförordningen
3§ 1 morn.). I praktiken har endast censurgrunden ”förråande”
använts under senare år och i propositionen föreslås att den blir enda censurgrund
i fortsättningen.

Vi delar uppfattningen att det inte finns anledning att ha kvar censurgrunder
som inte kommer till användning. Vi vill dock peka på det faktum att 15

många filmer som bland en stor del av allmänheten skulle betraktas som för- Mot. 1989/90

råande ändå passerar censuren utan åtgärd. Det är tveksamt om biografby- KrlO

råns och allmänhetens uppfattning om vad som kan få negativa effekter t.ex.

vid stor filmkonsumtion överensstämmer. En översyn av censurgrunderna i

syfte att sätta censurgränsen tidigare än i dag bör enligt vår mening göras.

Det kan även ifrågasättas om inte kraven på kvalificerad utbildning i beteendevetenskapliga
ämnen liksom erfarenhet av sådan verksamhet bör ställas
också på censorer av vuxenfilm. Sådana krav ställs i dag på en av censorerna
i fråga om barnfilm.

Enligt föredragande statsrådet kan det finnas anledning att överväga om
inte åldersgränsen för att tillåtas se vuxenfilm bör höjas. Vi anser att tiden
redan i dag är mogen för en sådan höjd åldersgräns. Åren mellan 15 och 18
är viktiga år för danandet av personligheten och att i detta avseende betraktas
som vuxen anser vi vara en sådan liten fördel att den inte uppväger nackdelarna
med att kunna utsättas för film som är avsedd för vuxna. En sådan
höjd åldersgräns innebär inte att behovet av fortsatt vuxencensur minskar.

Vi anser att censurens omfattning, utökade krav på censorerna samt höjd
åldersgräns bör utredas närmare. Eventuellt kan detta utredningsarbete
åläggas det i propositionen föreslagna rådet mot skadliga våldsskildringar i
rörliga bilder.

I propositionen anses det att detta råd skall initiera utbildningsinsatser
inom det allmänna skolväsendet liksom att biografbyrån skall få till uppgift
att svara för utbildning och stöd inom den decentraliserade tillsynsorganisation
som föreslås. Vi menar dock att utbildning även behövs för andra kategorier.
De som skall arbeta med lagen behöver klarare signaler om lagstiftarens
intentioner än som hittills varit fallet. Vi tänker på polis, åklagare,
nämndemän osv. Även för sådana utbildningsinsatser bör rådet mot skadliga
våldsskildringar ha ett uttalat ansvar.

Vi föreslår slutligen att regeringen återkommer till riksdagen två år efter
det lagen trätt i kraft med förslag om allmän förhandsgranskning om de föreslagna
åtgärderna i propositionen inte får den enligt propositionen avsedda
effekten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om distribution av film eller videogram som är föremål
för granskning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av censurens omfattning, utökade krav
på censorerna samt höjd åldersgräns,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utbildning även för övriga nyckelgrupper
än de i propositionen nämnda,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förslag om allmän förhandsgranskning föreläggs

16

riksdagen två år efter det lagen trätt i kraft om denna lag inte fått den Mot. 1989/90
i propositionen avsedda effekten. KrlO

Stockholm den 7 mars 1990
Maj-Britt Theorin (s)
Margareta Winberg (s)
Kristina Svensson (s)
Karin Wegestål (s)

Maj-Inger Klingvall (s)
Lahja Exner (s)

17