med anledning av prop. 1989/90:146 Livsmedelspolitiken

Motion 1989/90:Jo58 av Carl G Nilsson m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo58

av Carl G Nilsson m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:146
Livsmedelspolitiken

Riksdagen behandlade i december 1989 jordbruksutskottets betänkande
1989/90:JoU12 angående rådgivning i lantbruket. Anledningen härtill var en
motion av Sven Erik Lorentzon och Ingrid Hemmingsson (båda m) med förslag
om samordning och effektivisering av lantbrukets rådgivning.

I betänkandet sägs bl.a: ”Utskottet utgår från att regeringen, så snart det
lämpligen kan ske sedan beslut fattats om den nya livsmedelspolitiken, låter
utreda hur en sådan samordning bäst kan åstadkommas. Om en sådan prövning
ej kommer till stånd har utskottet för avsikt att ta upp frågan på nytt”.

I regeringens proposition 1989/90:146 ang livsmedelspolitiken behandlas
frågan om rådgivning och utbildning kortfattat. På sidan 182 redovisas de
förändrade förutsättningar som kommer att uppstå för den enskilde lantbrukaren/företagaren
till följd av propositionens förslag. Vidare hänvisas till de
resurser för rådgivning m.m till såväl näringen som lantbruksverket som avsätts
inom ramen för delansvarsmedlen.

Det torde stå helt klart att behovet av utbildning och rådgivning kommer
att vara mycket stort inom hela lantbrukssektorn framöver. Få näringar är
utsatta för så stora krav på förändring och anpassning som denna. Produktionsinriktningen
måste förändras. Miljökraven ökar. Konsumenterna blir
alltmer kvalitetsmedvetna.

Det är därför nödvändigt med ett utbud av effektiv och väl anpassad rådgivning
och fortbildning som kan ge lantbrukaren hjälp att klara dessa omställningar.

Den rådgivning och fortbildning som erbjudes i dag ger en mycket splittrad
bild. Lantbruksnämndernas verksamhet innebär också en sammanblandning
av myndighetsutövning och rådgivning som ur principiell synpunkt
kan ifrågasättas.

Såvitt vi kunnat tolka propositionen aviseras inte någon kommande översyn
i enlighet med riksdagens beslut med anledning av betänkandet
1989/90:JoU12. Vi finner det synnerligen angeläget att en sådan snarast
kommer till stånd. Översynen bör ange en långsiktig lösning av frågorna
kring rådgivning och utbildning inom hela lantbrukssektorn, liksom finansieringen
av densamma. I samarbete med stat, landsting och näring borde resurserna
kunna samlas till lantbrukscentra, eventuellt koncentrerade kring
länens lantbruksskolor. Hushållningssällskapen utgör också en resurs som
har stor betydelse.

Vid översynen anser vi att man bör beakta rapporten nr 38 från Kungl. Mot. 1989/90
Skogs- och Lantbruksakademin angående ”Rådgivning inom jordbruk och Jo58

trädgård”. Den försöksverksamhet som omnämnes bör snarast kunna
komma till stånd i de regioner där vissa förberedelser redan gjorts.

Arbetsgruppen inom KSLA som utarbetat denna rapport framhåller sammanfattningsvis
att dagens rådgivning utmärks av bristande samordning av
resurserna i en krympande näring. Vidare är utbudet av individuell företagsinriktad
rådgivning alltför lågt. Enligt arbetsgruppen bör ansvaret för samordningen
av rådgivningen på det regionala planet läggas på en organisation.

Arbetsgruppen diskuterar olika lösningar och stannar för att utgå från
lantbruks-, trädgårds- och skogsbruksskolorna. Dessa utgör enligt rapporten
en viktig resurs som bör tas tillvara i en samlad lösning. De skulle kunna bli
utbildnings-, rådgivnings- och utvecklingscentra i länet/regionen. Skolornas
resurser i form av lokaler, skoljordbruk och skolträdgårdar skulle vara en
tillgång i rådgivningsverksamheten. Lärarna skulle delvis kunna utnyttjas
som rådgivare och rådgivarna som lärare till nytta för effektiviteten i båda
verksamheterna. En del av SLU:s fortbildningsverksamhet skulle kunna läggas
vid skolorna. Det finns vidare ett stort behov av grundutbildning och
fortbildning av företagarna för att dessa skall kunna tillgodogöra sig rådgivningen,
framhåller arbetsgruppen. Verksamheten med grundutbildning och
fortbildning kan med fördel läggas vid skolorna.

Erfarenheter från vårt grannland Danmark bör också inhämtas. Där tillkom
en särskild lagstiftning om ”efteruddannelse”/ återkommande utbildning
med anledning av den svåra situation som det danska lantbruket befann
sig i under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. År 1989 deltog cirka
7 000 lantbrukare i den återkommande utbildningen i Danmark. Danska staten
bidrar till kursavgifterna och utbildningen bedrives av skolor som är ekonomiskt
och juridiskt självständiga institutioner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av rådgivning och utbildning med anledning
av de förändringar svenskt jordbruk står inför,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av samordning och effektivisering av lantbrukets
rådgivning.

Stockholm den 8 maj 1990

Carl G Nilsson (m)

Mona Saint Cyr (m) Ingvar Eriksson (m)

Hans Dau (m)

3