Konsumenternas ställning på finansmarknaden

Motion 2001/02:Fi257 av Jan Bergqvist m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden.

Motivering

• Jag känner mig lurad och föraktad.

• Aldrig förr har det varit en försäljare i luren när jag anlitat personlig service. Han pratade sig varm för en fyra månader gammal Timefond, där pensionspengar skulle sättas in.

• Ingen betänketid. Inget skriftligt. Bara att flytta pengarna från kontot.

• Är det inte hög tid att lagstifta mot detta hemfridsbrott?”

I ett internationellt perspektiv har vi i Sverige ett väl fungerande betalningssystem och en väl utvecklad marknad för finansiella tjänster. Tiotusentals personer som är anställda inom denna sektor gör ett gott arbete. Men det finns också en del oroande utvecklingstendenser. Inte minst finns det anledning att vara bekymrad över att många konsumenter råkar illa ut på den svenska finansmarknaden som en följd av ett alltför dåligt konsumentskydd. Det finns också många andra problem på finansmarknaden som gör att konsumenterna ofta riskerar att komma i kläm.

Trots att det i Sverige finns inte mindre än 126 olika bankinstitut, kan man ändå säga att den svenska bankmarknaden i stort sett har formen av ett oligopol. Det finns ett fåtal aktörer som har merparten av kunderna på marknaden. Eftersom bankerna försöker binda upp sina kunder på olika sätt, t.ex. genom att ge ökade möjligheter att låna pengar om man är helkund i banken, så har många kunder i praktiken få alternativ att välja mellan. De stora bankernas erbjudanden liknar varandra i hög grad, och det råder inte särskilt intensiv konkurrens mellan de stora aktörerna. Oligopolet skapar höga inträdeströsklar för nya aktörer, och de mindre aktörerna utestängs ofta effektivt från olika slag av samarbeten. Det är exempelvis vanligt att de små aktörerna inte kan ge sina kunder möjlighet att använda viss infrastruktur i betalningssystemet, vilket gör att de får svårt att konkurrera med de stora bankerna.

Det har sagts att svenskarna byter partner oftare än de byter bank. Om det är sant är en del av förklaringen att de stora bankerna har skapat en rad hinder som kan göra det både tidsödande och kostsamt att överföra pengar till en annan bank. Så brukar exempelvis bankerna vägra att betala tillbaka en del av årsavgiften för sina bankkort. Att flytta hemvisten för ett lönekonto och sedan få lönen att hamna där i framtiden är ofta häpnadsväckande tidsödande och besvärligt.

Utvecklingen på den svenska marknaden för finansiella tjänster ställer allt större krav på konsumentens kunskaper, kompetens och vilja att ägna tid och kraft åt att lära sig och anpassa sig till en förändrad servicesituation. Medan gårdagens bankkund kunde gå in på banken och få hjälp med sina bankärenden av utbildad personal, behöver dagens bankkund ta ett mycket större eget ansvar, något som långtifrån alla har möjlighet till.

Traditionellt har vi i Sverige haft ett betalningssystem som varit tillgängligt för alla på rimliga villkor. I dag kan vi se tendenser till att man i högre grad skiktar kunderna efter lönsamhet – en utveckling som pågått under betydligt längre period i utlandet. Man ägnar således allt större intresse åt de kunder som har god ekonomi, medan kunder med svag ekonomi får en allt sämre service. Bankerna anger ofta giroservice, telefonbank och Internettjänster som ett skäl att dra ner kassaservicen och införa höga avgifter på tjänster på bankkontoren. Det finns all anledning att förhålla sig kritisk till denna utveckling. Många människor, främst äldre, har svårt att använda sig av de nya teknikinriktade tjänsterna för att klara sina bankärenden. Men det är viktigt att även dessa grupper har tillgång till god bankservice till rimliga avgifter.

I motionens inledning citerar vi några ord från ett brev som vi fått av en äldre dam. Till följd av att hon sålt sitt egna hem hade hon ett sparkapital på ett bankkonto. Av bankens ”ekonomiska rådgivare” blev hon per telefon uppmanad att föra över nästan alla sina besparingar till vad som i verkligheten var en högriskfond. Denna försäljning skedde utan någon form av skriftligt avtal, utan betänketid och utan att kunden hade möjlighet att ångra sig. I dag har hon förlorat 86 procent av sina pengar.

Vi anser det vara oacceptabelt att personer i bankens tjänst utger sig för att vara ”rådgivare” när det i själva verket handlar om försäljare som uppbär både provision och bonus på sin försäljning.

Försäljning vid dörr av t.ex. en dammsugare kan inte ske utan skriftlig avtal, garanti och ångervecka. Mot den bakgrunden framstår det som orimligt att en bank kan sälja fondprodukter för hundratusentals kronor via en muntlig överenskommelse per telefon efter minst sagt tvivelaktiga övertalningsmetoder.

I praktiken verkar det som om de stora bankerna känner sig säkra på sina kunder och sin ställning på marknaden, och att det leder till en allt större nonchalans mot kunderna, i varje fall när det gäller den stora gruppen av mindre bankkunder.

Ett exempel på den bristande service som många kunder upplever är de orimligt långa överföringstiderna vid betalning mellan vissa banker – fyra till fem arbetsdagar är inte ovanligt. Svenska banker är bland de långsammaste i Europa på att överföra pengar till andra länder. Samtidigt ligger de i topp i EU när det gäller att ta ut avgifter för överföringarna. Det är beklagligt att de svenska bankerna har bidragit till att det blivit dyrare att skicka pengar mellan EU-länderna sedan EU-direktivet om billigare transaktioner trädde i kraft.

Det är illavarslande att bankerna låtit det gå så lång tid utan att göra någonting åt de långa överföringstiderna och denna allvarliga brist i servicen till kunderna. Finansminister Bosse Ringholm har skarpt kritiserat de orimligt långa överföringstiderna och på regeringens vägnar uttalat att lagstiftning kommer att tillgripas om inte marknaden själv förmår avhjälpa detta problem.

I dag kännetecknas svensk bankmarknad av stora vinster, internationalisering och en snabb strukturomvandling. Det är viktigt att det skapas bättre institutionella förutsättningar för fler aktörer, ökad konkurrens och större konsumentmakt. En positiv förändring skulle kunna vara att avskaffa det inlåningsmonopol som enligt dagens lagstiftning är förbehållet banker. Då skulle även andra än banker kunna konkurrera med inlåning till gagn för konsumenterna.

Ett annat bidrag till en bättre ordning kan vara att ge Allmänna reklamationsnämnden möjlighet att på ett helt annat sätt än hittills stärka konsumenternas ställning på de finansiella marknaderna.

Stockholm den 4 oktober 2001
Jan Bergqvist (s)
Bengt Silfverstrand (s)	Lisbet Calner (s)
Sonia Karlsson (s)	Carin Lundberg (s)
Kjell Nordström (s)	Tommy Waidelich (s)
Hans Hoff (s)