Ilisuprojektet i Turkiet

Motion 2001/02:U255 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen i EU, FN och i andra internationella sammanhang verkar för att staden Hasankeyf i sydöstra Turkiet förklaras ingå i mänsklighetens kulturella världsarv.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU, FN och i andra internationella sammanhang bör verka för att Turkiet följer FN:s konventioner och Världsbankens riktlinjer.

2 Inledning

En alltmer angelägen och central fråga på det mellanstatliga planet är frågan om fördelningen av vår planets vattenresurser. Redan idag är frågan av hög dignitet men kommer i framtiden att spela en allt större roll. Meningsskiljaktigheter om fördelningen av vattenresurser kan bli källa till svåra internationella konflikter.

1977 utarbetade FN en konvention vilken syftade till att förhindra internationella konflikter om vattenresurserna orsakade av unilaterala konflikter. Konventionen handlar om hur vatten från vattendrag som flyter genom två eller flera länder ska fördelas – The Law of Non-Navigational Use of International Waterresources. Konventionsförslaget innehåller 37 artiklar och en bilaga med 14 artiklar, och behandlar hur flodvatten ska fördelas och hur konflikter ska lösas. Konventionens viktigaste punkter är följande:

1. Stater som delar ett vattendrag ska använda det på ett skäligt och rättvist sätt. De har rätt att utnyttja vattendraget men också skyldighet att medverka till skydd och utveckling av detta. Rättvisa och skälighet innebär att hänsyn tas till geografiska, hydrologiska, klimatmässiga och ekologiska faktorer, samt de berörda staternas ekonomiska och sociala behov och staternas befolkningssammansättning.

2. Hänsyn måste även tas till verkningarna av en stats användande av vattnet på en annan stat, nuvarande och framtida möjligheter för användandet av vattendraget, kostnaderna för skyddande och utveckling av vattendraget samt möjliga alternativ till planerad eller pågående användning.

3. Samråd och diskussion rörande vattendraget skall ske i en anda av samarbete. Varje stat skall vid användandet av vattnet i vattendraget undvika att andra stater skadas. Innan en stat börjar bygga anläggningar som kan ha skadliga verkningar för andra stater, ska de berörda staterna informeras i god tid.

4. Om stater inte kan komma överens om vattenanvändningen ska de söka hjälp att lösa tvisten. De kan ge uppdrag till en oberörd part att fungera som medlare, eller begära skiljedom av en tillfällig domstol eller överlämna tvisten till Internationella domstolen i Haag. Om parterna inte kan enas om något alternativ, kan en av dem begära tillsättning av en opartisk undersökningskommission.

Konvention om vattenfrågor antogs av 103 nationer i FN:s generalförsamling 1997. Turkiet, tillsammans med Kina och Burundi, var de enda länder som inte skrev på.

3 Ilisudammen – en källa till mellanstatliga konflikter

Runt om i världen planeras idag en stor mängd projekt vilka varken är ekologiskt eller socialt hållbara. Ett bra exempel är Ilisudammen i Turkiet. Ilisudammen ska byggas vid floden Tigris, 65 kilometer norrut från Turkiets gräns mot Irak och Syrien. Projektet bryter mot fem av Världsbankens riktlinjer på sammanlagt 18 punkter. Dessutom strider dammbygget mot den ovannämnda FN-konventionen om vattenfrågor, vilken Turkiet inte har accepterat.

Projektet kommer att göra det möjligt för Turkiet att stoppa Tigris vattenflöde i flera månader, och bara att denna möjlighet finns kommer att leda till ökade spänningar i en redan orolig region. Ilisu-dammen ingår i det redan kritiserade Södra Anatolienprojektet (GAP) – ett bevattningsprojekt som den turkiska regimen satsat mycket av sin prestige på, och som tidigare stört relationen till grannländerna Syrien och Irak. Det finns redan ett 20-tal dammar vid floderna Eufrat och Tigris, men Turkiet vill fortsätta bygga ut GAP. I framtiden kan detta leda till problem. Eftersom floderna utgör såväl det syriska som det irakiska jordbruket pulsåder, har grannrelationerna utsatts för stora påfrestningar.

Den turkiska linjen är att det finns vatten i floderna så att det räcker åt alla. Syrien och Irak håller dock inte med. Eftersom Turkiet har nästan alla Eufrats källor och hälften av Tigris, blir maktförhållandet ojämna. I slutet av 1998 hotade Iraks regering med att ta vattenfrågan till en internationell tribunal.

Att Syrien tidigare stött PKK, den kurdiska gerillan, i området, berodde delvis på det sätt som Turkiet ensidigt tillgodosåg sina vattenbehov. Turkiet och Syrien skrev 1987 ett avtal som garanterar ett visst vattenflöde över gränsen i floden Eufrat, och i utbyte har Syrien lovat att inte stödja kurdiska rebeller i Turkiet. Även Syrien och Irak har ett liknande avtal med varandra. Ännu verkar det dock finnas vatten.

4 Ilisudammens sociala och kulturella konsekvenser

Ilisudammen kommer att dränka 52 byar och 15 mindre städer. Projektet var beräknat att sätta igång år 2000, och projektet beräknades vara genomfört inom 7–8 år. De 5 500 personer som bor i Hasankeyf kommer att tvingas flytta, och projektet kommer att ställa den bäst bevarade kurdiska staden från medeltiden under vatten. Bygget kommer sammantaget att tvinga 15 000 personer att flytta, främst kurder och assyrier. Kompensation för de drabbade kommer att bestämmas efter det att bygget är klart, vilket står i strid med de riktlinjer för folkomflyttningar (Development Assistance Committee, DAC) som OECD har arbetat fram. De drabbade har inte konsulterats innan beslutet om att bygga dammen fattades. Många kurder kommer i och med detta projekt att bli hemlösa och ett viktigt kulturhistoriskt arv kommer att gå förlorat.

Sedan flera år pågår en systematisk förstörelse av assyriska/syrianska och kaldeiska kulturminnesmärken i Turkiet. Kyrkor och kloster, ett flertal över 1 000 år gamla, har förstörts eller omvandlats till moskéer, ladugårdar och lagerlokaler. Detta värdefulla kulturarv är inte bara en fråga för kurder, assyrier/syrianer och kaldéer eller enbart för den turkiska regeringen. Detsamma gäller den gamla staden Hasankeyf. Det handlar om ett kulturellt arvegods tillhörande hela mänskligheten.

I ett svar på en fråga i riksdagen i juni 2001 (2000/01/1315), förklarade kulturminister Margareta Ulvskog:

I Turkiets partnerskapsdokument, som innehåller de prioriteringar EU anser att den turkiska regeringen bör göra i sitt arbete med att uppfylla Köpenhamnskriterierna, anges bl.a. krav som kan förbättra situationen för religiösa minoriteter, inte minst i sydöstra Turkiet … avskaffandet av legala hinder mot utnyttjande av kulturella rättigheter. Uppfyllande av dessa prioriteringar utgör några av förutsättningarna för att medlemskapsförhandlingar ska kunna inledas och för ett kommande medlemskap i EU … Turkiet har att följa internationella överenskommelser som gäller mänskliga rättigheter, demokrati och skydd av kulturarvet. Åtgärder som står i strid mot dessa överenskommelser kan inte accepteras. Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen ger anledning att ställa krav på full insyn i hur detta land tar till vara olika folkgruppers kulturarv.

Vänsterpartiet anser att Sverige i EU, FN och andra internationella sammanhang skall verka för att staden Hasankeyf skall förklaras ingå i mänsklighetens kulturella världsarv.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 I strid med FN:s konventioner och Världsbankens riktlinjer

Turkiets regering godkände planerna på Ilisudammen redan 1982. Projektet är kontroversiellt av flera skäl. Många människors liv riskerar att förändras när Turkiet bygger dammen. Tvångsförflyttning och hälso- och miljöproblem kommer att följa i dammbyggets spår. Vidare ser landets kurdiska minoritet projektet som ett slag mot sin kultur och ett hot mot sina mänskliga rättigheter. I juni lämnade en brittisk parlamentarisk biståndskommitté en rapport om projektet till landets exportkreditnämnd. Kritiken var svidande. Ilisudammen var, förklarade man, från början planerad i strid med internationella normer. Anmärkningsvärt är att europeiska företag – även svenska – deltar i ett projekt som strider mot FN-konventioner och mot Världsbankens riktlinjer när det gäller dammbyggen.

För att undvika konflikter med grannländer, förhindra kulturförstöring, framtida miljöproblem och sociala problem anser vi att den svenska regering i EU, FN och andra internationella fora aktivt skall verka för att Turkiet följer FN:s konventioner och Världsbankens riktlinjer.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2001
Lars Ohly (v)
Murad Artin (v)	Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)	Eva Zetterberg (v)