Grundlagsskydd för nationella minoriteter

Motion 2004/05:K275 av Mats Einarsson m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av grundlagsskydd för de nationella minoriteterna (samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) och minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch).

2Motivering

I den utredning som låg till grund för frågan om Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen), SOU1997:193 Steg mot en minoritetspolitik, förordades att de nationella minoriteterna skulle ges ett särskilt skydd i grundlagen och att de skulle nämnas vid namn. Utredningen föreslog dock inte någon konkret formulering och ansåg att frågan borde utredas ytterligare. Regeringens föreslog i proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige inte vare sig någon grundlagsändring eller någon fortsatt utredning. I KU:s betänkande med anledning av propositionen och ett antal motioner, 1999/2000:KU6 konstaterades att bestämmelsen i 1 kap. 2 § sista stycket i regeringsformen återspeglar det gällande minoritetsskyddet:

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Dock skall noteras att utskottet inte uteslöt en annan grundlagsformulering i framtiden:

Enligt konstitutionsutskottets bedömning kan det inte anses påkallat att redan i samband med det första steg mot en samlad svensk minoritetspolitik som nu föreslås gå längre på grundlagsnivån. (vår kursiv)

Bestämmelsen i regeringsformen tillkom innan riksdagen fattade beslut om att erkänna nationella minoriteter och deras språk. Enligt förarbetena till bestämmelsen skall ordet "kultur" ges en vidsträckt tolkning. Det nämns inget om landsdels- eller minoritetsspråk.

I dag finns inte någon särskild bestämmelse som lyfter fram och synliggör landsdels- eller minoritetsspråken eller värdet av att skydda och stödja dem. Det nämnda stadgandet i regeringsformen tar framför allt sikte på att främja invandrargruppers och minoriteters kultur- och samfundsliv i allmänhet. Det är därför inte möjligt att med hänvisning enbart till nu gällande grundlag hävda att t.ex. romani chib skall ges ett sådant stöd som krävs när det gäller officiellt erkännande och stöd till minoritetsspråken.

Det finns fler skäl till varför grundlagen borde ändras så att de nationella minoriteterna får ett särskilt skydd och stöd. Ett skäl är att ett sådant skydd skulle vara en markering av de historiska minoriteternas och minoritetsspråkens betydelse för det svenska samhället och den svenska kulturen.

Ett officiellt erkännande i denna form skulle markera att politikens syfte är att ge skydd och stöd för romernas egna strävanden att bevara sin kultur och identitet. En ändring av grundlagen där minoritetsgrupperna lyfts fram skulle också markera en början på en övergripande och samordnad minoritetspolitik.

Med utgångspunkt från ett grundlagsstadgande, där rätten till skydd och stöd för minoritetsspråken slås fast, kan konkreta åtgärder till skydd och stöd för de nationella minoriteterna utformas och samordnas.

Ett särskilt grundlagsskydd för minoriteterna i Sverige skulle även leda till en rättslikhet med Finland och Norge som är de länder i Norden som har stadgat grundlagsskydd till skydd och stöd för minoriteter. I Norge finns en grundlagsbestämmelse som föreskriver att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sin kultur och sitt sociala arv.

I Finland finns i grundlagen en bestämmelse som anger att samerna, romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Där anges också att Finlands nationalspråk är finska och svenska och att det allmänna skall tillgodose dessa språkgruppers kulturella och samhälleliga behov. Det är värt att notera att de grundlagsfästa bestämmelserna i Norge och Finland omfattar ett skydd också för andra viktiga minoritetsfrågor än språket.

Vad som ovan anförts om behovet av ett grundlagsskydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 27 september 2004
Mats Einarsson (v)
Rossana Dinamarca (v)	Siv Holma (v)
Elina Linna (v)	Rolf Olsson (v)
Peter Pedersen (v)	Per Rosengren (v)
Tasso Stafilidis (v)	Alice Åström (v)