EU:s biståndspolitik

Motion 2001/02:U259 av Willy Söderdahl m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för utformningen av EU:s bistånd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för en utvärdering av EU:s biståndsprojekt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att en oberoende expertgrupp utvärderar sambandet mellan EU:s handels- och jordbrukspolitik, dess bistånd och utvecklingsländernas möjligheter till självförsörjning av nödvändiga varor.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att en utvärdering görs av konsekvenserna av EU:s bistånds-, handels- och jordbrukspolitik utifrån ett könsperspektiv.

2 EU som biståndsgivare

Europeiska unionen är en av världens största enskilda biståndsgivare. 1999 uppgick EU:s bistånd till 80 miljarder kronor varav 757 miljoner kommer från Sverige. Det är bra att EU använder en del av sin budget till bistånd. Men de pengar som avsatts för bistånd skulle lika gärna kunna avsättas i medlemsländernas nationella budgetar. Vi menar att det hade varit ett effektivare sätt att använda pengarna. För den samordning som är nödvändig finns redan färdiga strukturer och institutioner inom FN. De hade på ett bättre sätt kunnat uppfylla kraven på effektivitet och samordning. EU har inte heller utnyttjat alla de möjligheter som FN ger.

EU:s bistånd är med internationella mått mätt stort. Just storleken på biståndet gör det extra viktigt att det används rätt. Storleken på biståndet måste även sättas i relation till vad Europa under årens gång brandskattat biståndsländerna på. I det perspektivet är de 80 miljarderna inte för mycket!

I EU:s dokument för bistånd står bl.a.:

En orientering av biståndet skall ske mot sektorer där EG-biståndet kan tillföra ett visst mervärde som baserar sig på de värderingar och särskilda egenskaper som EU står för.

Detta kan läsas som att det gäller t.ex. demokrati och mänskliga rättigheter, men hittills har skrivningen givits ett annat innehåll – nämligen att det också skall gynna EU.

Kommissionär Chris Patten är inne på sådana tankegångar i ett TT-telegram 2001-09-25:

Vi måste gräva djupt i våra fickor för att säkerställa att Pakistan inte destabiliseras, sade EU-kommissionären Chris Patten och lovade att flera bistånds- och samarbetsavtal är på gång.

Samme kommissionär har tidigare sagt om reformerna på biståndsområdet: ”De skall ge EU:s skattebetalare mer värde för pengarna ...” För oss utgör det en bekräftelse på att biståndet även i fortsättningen kommer att användas som en del i en politik för EU:s egen utveckling och inte alltid i första hand för mottagarlandets utveckling.

EU använder utvecklingspengar vid förhandlingar för att t.ex. komma i åtnjutande av u-länders fiskevatten. Ett ytterligare bevis på att EU:s biståndspengar även har denna funktion är att biståndet har ändrat inriktning över tiden. På sextio- och sjuttiotalen koncentrerades utvecklingssamarbetet mot Afrika, ca 70 %. Nu är det ”bara” 35 %. I stället är det Medelhavsländerna och länderna i Östeuropa som får den största andelen. Detta har skett samtidigt som EU:s handelsförbindelser med nämnda länder ökat betydligt. Intresset ljuger inte och denna användning av bistånd och utvecklingspolitik bidrar till att befästa strukturen där i-länderna behåller sitt grepp över tillgångarna i världen.

3 Utformningen av EU:s bistånd

Det finns projekt som skötts bra och lett till goda resultat, men tyvärr är de projekt som varit ineffektiva och misskötts ännu fler. Det har den egna revisionen visat. EU har givit sig själv en uppgift som den inte klarar. En mycket omfattande byråkrati omger biståndsverksamheten. Eftersom jordbrukspolitiken och strukturfonderna sköts nationellt, så är biståndet den enskilt största budgetposten som EU har att hantera.

Flera kommissionärer, flera generaldirektorat och mängder av kommittéer och expertgrupper finns kopplade till denna verksamhet. Medlen finns uppsplittrade på flera olika budgetposter, som var och en för sig har ett speciellt syfte. Detta leder till onödig byråkrati och biståndsinsatser löper stor risk att bli enstaka åtgärder som inte ger långsiktig utveckling. Kommissionären Poul Nielsen och även den svenska regeringen har gjort insatser för att öka effektiviteten och ändra inriktningen. Det saknas i dag överskådlighet och helhetssyn i EU:s biståndspolitik. Det finns nu ett program för hur förändringar skall ske, men risken är stor för att de nödvändiga effektiviseringarna uteblir. De föreslagna åtgärderna är inte tillräckliga eftersom kommissionens organisation och bristande öppenhet är ett hinder i sig.

Vi menar att hela strukturen för EU:s bistånd bör ändras, så att medlemsstaternas egna, väl fungerande biståndsorganisationer utnyttjas. Genom att använda de redan upparbetade kanaler och arbetsmetoder som finns i de nationella organen och FN, slipper man gå omvägen över EU:s byråkrati. De mottagande länderna måste också ges ett större inflytande över hur biståndsmedlen används. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

EU kan sedan bidra i rollen som samordnare och utvärderare av olika insatser. För att garantera NGO:ers inflytande över hanteringen av EU:er bistånd skulle ett sätt vara att en utvärdering av EU:s biståndsinsatser gjordes gemensamt av kommissionen, mottagarlandet, berörd medlemsstat och NGO:er. Detta skulle öka legitimiteten, vilket är nog så viktigt. En svag legitimitet för EU:s bistånd smittar av sig på det nationella. Viljan bland medborgarna att lägga pengar på bistånd står i direkt proportion till hur de uppfattar att pengarna används. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Förändra EU:s jordbruks- och handelspolitik

Det viktigaste EU och övriga västvärlden kan göra är emellertid inte att öka eller förändra biståndet, även om vi menar att det också måste göras. Nej, det mest verksamma är att förändra sin egen jordbruks- och handelspolitik. Hittills har detta arbete gått mycket långsamt och saknat perspektivet att öka den globala rättvisan.

Ett lovvärt undantag var när vår handelsminister under Sveriges ordförandeskap lyckades få igenom ett beslut där MUL-länderna, dvs. de minst utvecklade länderna, skall få bättre villkor. Men även här finns beklagliga undantag och alltför långa övergångsperioder för viktiga varor. Det avtal som kom till är dock ett viktigt steg i rätt riktning.

Inom jordbrukspolitiken är exportsubventionerna det som i första hand borde ändras. De gör att utvecklingsländerna importerar basvaror för sin försörjning istället för att det skapas möjlighet för en inhemsk marknad. Istället för att producera livsmedel för den inhemska marknaden tvingas de att koncentrera sin odling på enstaka produkter som väst vill ha. Dessa produkter säljs sedan på en nyckfull världsmarknad, med diverse importrestriktioner, som också nästan alltid gynnar de redan rika länderna.

EU borde låta en oberoende expertgrupp, där även NGO:er finns representerade, göra en analys av sambanden mellan EU:s handels- och jordbrukspolitik, dess bistånd och utvecklingsländernas möjligheter att själv försörja sig på en dräglig nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det är väl känt att kvinnor oftast har det hårdaste arbetet och tyngsta ansvaret för försörjningen. Detta måste naturligtvis uppmärksammas när biståndet ges. Kommissionen har föreslagit att EU:s stöd skall koncentreras på sex områden: handel och utveckling, regional integration, stöd till makroekonomisk politik med koppling till fattigdomsbekämpning, transporter, tryggad livsmedelsförsörjning, uppbyggnad av institutionell kapacitet. Dessa områden skall sedan ”mainstreamas”, dvs. analyseras utifrån ett könsperspektiv. För att få en uppfattning om hur biståndet hittills har gynnat kvinnor eller män måste en utvärdering göras utifrån just detta perspektiv. Vi anser att en utvärdering utifrån ett könsperspektiv är nödvändig för att bättre kunna styra biståndet mot de uppsatta målen. Därför bör en utvärdering göras av konsekvenserna av EU:s bistånds-, handels- och jordbrukspolitik utifrån ett könsperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 2 oktober 2001
Willy Söderdahl (v)
Murad Artin (v)	Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Lars Ohly (v)
Stig Sandström (v)	Eva Zetterberg (v)