Ersättning för amalgam m.m.

Motion 1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s)

I en utredning från Socialstyrelsen föreslås att
användningen av amalgam successivt minskar för att helt
upphöra 1997. Avvecklingen ska enligt förslaget börja 1993
då användning av amalgam i temporära tänder inom
barntandvården föreslås upphöra.

Utredningsuppdraget gavs av den tidigare
socialdemokratiska regeringen som ett led i miljöpolitiken.
Amalgam består till ca 50 procent av kvicksilver och
kvicksilver är ett av de ämnen som ingår i det s.k.
begränsningsuppdraget. Möjligheterna att helt avveckla
användningen av de mest hälso- och miljöfarliga ämnena,
däribland kvicksilver, bör undersökas.

Sedan användningen av kvicksilver inom industrin
kraftigt minskat är tandvården nu den största källan till
kvicksilverutsläpp i städernas vattensystem. Kvicksilver i
form av rökgaser från krematorier är dessutom den största
källan till kvicksilver i dagvattnet. Föroreningarna samlas så
småningom i reningsverkens rötslam där de utgör ett stort
problem. De amalgamavskiljare som ska finnas på
tandklinikerna tycks inte fungera tillfredsställande.

Även efter ett amalgamförbud måste utsläppen i miljön
noga kontrolleras. Det kommer att ta årtionden innan
urborrning av amalgamfyllningar och kremering av
amalgambärare har upphört.

Det var inte Socialstyrelsens uppdrag att ta ställning till
hälsoeffekterna av amalgam. Dessa aspekter har alltså helt
lämnats utanför utredningsarbetet. Det är emellertid inte
trovärdigt inför allmänheten att förbjuda amalgamet som
ett hot mot miljön samtidigt som man
ignorerar/bagatelliserar de effekter som kvicksilver,
kadmium, palladium och andra metaller från
tandvårdsmaterial kan ha på människors hälsa.

Det har länge ansetts att det inte finns vetenskapliga
bevis för att amalgam orsakar sjukdom hos människor även
om det varit ett välkänt faktum att kvicksilver är skadligt för
hälsan. Man kan också anta att alla andra giftiga ämnen som
industrisamhället släpper ut gör att den totala belastningen
blir mycket hög på den generation som vuxit upp efter andra
världskriget. Nu har emellertid ny forskning om amalgamet
gett ytterligare allvarliga resultat. Frågan måste nu tas på
stort allvar. Det finns risk för att medborgarna tappar
tilltron till de demokratiska institutionerna om dessa inte
följer upp forskningsresultat som utpekar hälsorisker.
Människor tror inte på lugnande besked om dessa inte
stämmer överens med den verklighet man ser omkring sig.

Trots den mångåriga debatten om amalgamet och trots
att extra resurser ställts till medicinska forskningsrådets
förfogande har mycket få systematiska studier genomförts
på människor som är amalgambärare och som har
sjukdomssymptom. Inte heller har man studerat de
patienter som uppger att de blir sjuka vid urborrning av
amalgamplomber. Detta trots att dessa kategorier särskilt
angavs i riksdagens beslut om forskningsanslag till
hälsoeffekter av amalgam.

Vid den amalgamenhet som Landstinget i Uppsala
inrättat vid Akademiska Sjukhuset utvecklas nu flera
vetenskapliga studier som gett värdefull kunskap trots att de
ännu inte är avslutade.

I studierna har systematiska jämförelser gjorts mellan
tre grupper av personer: amalgambärare med svåra
sjukdomssymptom, friska amalgambärare och människor
helt utan amalgam, och det visar sig finnas tydliga skillnader
mellan de tre grupperna.

Eftersom de traditionella mätningarna av
kvicksilverhalterna i blod och urin inte visat sig kunna skilja
sjuka individer från friska har man tillsammans med andra
forskare börjat utveckla nya mätmetoder. Dessa
mätmetoder är ännu inte färdiga för att användas i allmänt
bruk men de har hittills gett mycket intressanta resultat.
Helt nytt kunskapsunderlag växer fram.

Vid mätningar med den s.k. PIXE-metoden visar det sig
att de sjuka individerna har mätbara halter kvicksilver i
röda och vita blodkroppar, något som inte alls förekommer
hos friska kontrollpersoner.

Vid mätning av minnesceller i blodet från patienter visar
det sig att praktiskt taget alla reagerar emot metaller, men
inte bara kvicksilver utan också emot kadmium, palladium,
guld osv.
Nästan alla patienter är överkänsliga emot
metallstycken och/eller kosmetika så redan detta borde vara
ett tecken på att de inte borde ha metaller inplanterade i
kroppen.

Metaller från tandlagningsmaterialen utgör en del i en
kemisk stress på kroppens celler som försvarssystemet hos
många patienter inte kan hantera.

Skydd mot denna kemiska stress ger behandling med
stora doser vitaminer och även spårelement som zink,
magnesium och selen. Hälsotillståndet hos de flesta
patienterna förbättras redan efter sådan behandling men
den stora förbättringen kommer efter sanering av
amalgamfyllningar. Vissa patienter måste också ta bort
rotfyllningar och metaller som guld och titan innan de
tillfrisknar helt. Det är viktigt att amalgamenheten i
Uppsala får resurser för fortsatt utveckling.

Sjukförsäkringen och tandvårdsförsäkringen måste
utformas så att de underlättar sådana åtgärder som kan leda
till att patienterna tillfrisknar.

Tandvård för de sjuka patienterna bör jämställas med
andra medicinska behandlingar som kan ordineras av läkare
eventuellt vid särskilda sjukhustandkliniker och på samma
ekonomiska villkor som annan sjukvårdande behandling.
Förtroendeläkare ska inte avgöra om åtgärderna är
medicinskt motiverade. Dessa patienter är ofta extremt
känsliga för metallexponering. Därför måste särskilda
skyddsåtgärder vidtas för att hindra att patienternas
sjukdom försvåras efter tandbehandling. Patienterna måste
också få helt metallfria alternativ till amalgam och guld. Ett
produktregister med innehållsdeklaration för alla
tandvårdsmaterial måste snarast upprättas.

Eftersom tänderna är en integrerad del av kroppen
måste både läkare och tandläkare få en bättre utbildning om
hur olika tandvårdsmaterial och infektioner i tänderna kan
påverka människors hälsa. De största kunskaperna om
detta finns vid det fåtal amalgamkliniker som håller på att
växa upp i landet. Erfarenheterna därifrån måste användas
för utbildning i större skala.

Tandläkarna måste utbildas i alternativa material. Det
sägs ofta att det inte finns material som kan ersätta
amalgamet. Det finns emellertid tandläkare runt om i
landet som inte använt amalgam på kanske tio år. Deras
erfarenheter måste tillvaratas och komma alla tandläkare
till del.

Sjukpenning och förtidspensionering kostar det svenska
samhället stora pengar. Det rådande samhällsekonomiska
läget liksom människors rätt att leva ett värdigt liv gör att
okonventionella vägar måste prövas för att återge sjuka
människor hälsan. Tradition och prestige får inte hindra att
nya vägar att bota svårt sjuka patienter prövas
förutsättningslöst. Det är särskilt viktigt att utveckla nya
mätmetoder för att kunna ställa diagnos.

Metallbiologiskt Centrum i Uppsala är en inrättning vid
Uppsala Universitet sedan 1 juli 1992. Där ingår också
Akademiska Sjukhuset, Sveriges Lantbruksuniversitet,
Statens Veterinärmedicinska Anstalt. Inom
Metallbiologiskt Centrum samarbetar hittills forskare från
ett tjugotal institutioner, däribland Amalgamenheten, för
att klarlägga vilka hälsoeffekterna är hos människor och
djur av brist på sådana metaller som är nödvändiga för
hälsan och av överskott på giftiga tungmetaller. En annan
viktig uppgift är att tillsammans med tekniker och företag
hitta metoder att stoppa de oförstörbara tungmetallerna så
att de inte fortsätter sitt kretslopp i näringskedjan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en
avveckling av amalgam bör ske så snart som möjligt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om medel
till forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam
påverkar människors hälsa,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att både
läkare och tandläkare utbildas om hälsoeffekterna av
tandvårdsmaterial,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att alla
tandläkare utbildas så att de kan arbeta med de nya
materialen när amalgamet försvinner,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om fortsatt
övervakning av kvicksilverutsläpp från
tandläkarmottagningar och krematorier.

Stockholm i januari 1993

Bo Forslund (s)

Britta Sundin (s)

Hans Stenberg (s)

Elvy Söderström (s)

Sven Lundberg (s)

Bo Nilsson (s)