Demokratiska rättigheter i Kenya

Motion 2001/02:U246 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella forum bör verka för att demokratiska fri- och rättigheter införs i Kenya.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella forum, bör ta upp och driva frågan om fackliga rättigheter och den kenyanska fackliga rörelsens rätt att själv välja sina ledare utan statlig inblandning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella sammanhang skall verka för dödsstraffets avskaffande i Kenya.

2 Bakgrund

I Rift Valley som går genom Kenya och Etiopien har de äldsta fynden av mänskliga boplatser gjorts. Den europeiska kolonisationen av Kenya var formellt slutförd 1895 då den brittiska regeringen tog kontrollen över området. Tack vare det behagliga klimatet och bördiga landet blev antalet europeiska farmare stort. Efter andra världskriget växte kraven på självständighet snabbt, och 1952 bröt det s.k. Mau-Mau-upproret ut. Upproret riktade sig mot de vita nybyggarna och fördelningen av mark, men slogs skoningslöst ner och mer än 13 000 människor dödades.

Efter många års kamp blev Kenya självständigt år 1963. Landet har bara haft två presidenter: den legendariske befrielseledaren Jomo Kenyatta och Daniel Arap Moi. Ekonomin som baserar sig på jordbruket utvecklades bra under 1960- och 70‑talen men torka och vikande världsmarknadspriser på kaffe har under senare år lett till stora bakslag.

Kenyas förste president Jomo Kenyatta strävade efter att ena Kenyas många olika folk, men hans västvänliga politik verkade provocerande på starka krafter inom hans parti, Kenya African National Union (KANU), vilket kom att splittras. Efter det att Tom Mboya, tidigare fackföreningsledare och inflytelserik minister från den näst största folkgruppen (Luo), mördats 1969, blev Kenyattas politik alltmer repressiv.

3 Marknadsekonomi och flerpartisystem men ingen fungerande demokrati

Kenyatta styrde landet fram till sin död 1978 då han efterträddes av Daniel Arap Moi som ledare för KANU. I takt med den drastiskt försämrade ekonomin under 80-talet ökade den politiska repressionen. Samtidigt ökade dock kraven på demokratiska rättigheter, och presidenten, Arap Moi, tvingades ge efter. 1992 hölls de första valen där flera partier kunde ställa upp. Oppositionens splittring medförde dock att KANU med Arap Moi kunde vinna. Av samma skäl återvaldes Moi 1997 för ytterligare en femårsperiod.

Efter flerpartivalens införande har dock förtrycket mot oppositionella fortsatt. Många av de lagar britterna instiftade under den tid Kenya fortfarande var en koloni, finns kvar och används för att begränsa framför allt yttrande- och mötesfriheten.

1993 påbörjades en liberalisering som bl.a. innebar att priskontroll, kontroll av valuta och krav på importlicenser avskaffades. Strukturanpassningsprogram genomfördes men tillväxten i ekonomin – som var relativt god i mitten av 90-talet – avstannade på nytt. De politiska oroligheterna i landet har haft en negativ inverkan på turistindustrin. Regeringens oförmåga, korruption och en mycket hög befolkningstillväxt är andra faktorer som påverkar den ekonomiska utvecklingen negativt.

4 Fackliga rättigheter – en tom formalitet

Facket i Kenya har en relativt lång tradition. 1950 bildades Kenyas första fackliga centralorganisation. Dess första ledare blev Tom Mboya, som med stöd från Amerika och FFI (Fria Fackföreningstribunalen) utvecklade fackföreningsrörelsen till en stark maktfaktor i Kenya. Självständigheten 1963 innebar för fackets del början på en kaotisk period. Många fackliga ledare rekryterades till regeringspartiet och personliga motsättningar ledde till splittring.

I överensstämmelse med den lag som antogs 1965 vilken reglerar de fackliga förhållandena bildades Central Organisation of Trade Unions (COTU) som enda fackliga centralorganisation. Enligt denna lag kan landets president tillsätta de högsta fackliga ledarna.

1993 försökte COTU genom att anta nya stadgar bryta de formella banden med KANU, men regeringen vägrade att registrera ändringarna. Enligt denna lag är det myndigheterna som ska skriva fackets stadgar. Lagstiftningen ger kenyanska arbetare alla grundläggande fackliga fri- och rättigheter. I praktiken sker dock många grova kränkningar, och många offentliganställda tillåts inte att organisera sig. Även lantarbetarfacket har problem att få representera sina medlemmar i kontakter med arbetsgivarna.

Strejker för att få ut obetalda löner har varit vanliga sedan slutet på 90-talet. 1998 genomfördes t.ex. en omfattande lärarstrejk. Regeringen har sedan försökt att bilda en konkurrerande facklig organisation för lärare. En ny arbetsmarknadslag håller på att utarbetas men har ännu inte trätt i kraft.

5 Brott mot mänskliga rättigheter

Demokratiaktivister och människorättsförsvarare, politiker, journalister och andra blir då och då föremål för trakasserier, misshandel eller frihetsberövanden för sin helt fredliga verksamhet. Säkerhetspolisen har gjort sig skyldig till tortyr, vilket i flera fall lett till att människor avlidit i häkte. Polisen använder övervåld mot fredliga demonstranter och vid flera tillfällen har polisen underlåtit att hindra medborgargarden som attackerade fredliga demonstranter. Under det gångna året har många mördats av polisen. Flera människor har blivit utomrättsligt avrättade. Förhållandena i fängelserna är hårda. Minst 55 människor dömdes till döden och mer än 1 000 människor satt i dödscell vid slutet av år 1999.

Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella forum bör verka för att demokratiska fri- och rättigheter införs i Kenya.

Vänsterpartiet anser likaledes att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella forum, bör ta upp och driva frågan om fackliga rättigheter och den kenyanska fackliga rörelsens rätt att själv välja sina ledare utan statlig inblandning.

Vänsterpartiet anser också att den svenska regeringen i EU, FN och andra internationella sammanhang skall verka för dödsstraffets avskaffande i Kenya.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 2 oktober 2001
Lars Ohly (v)
Murad Artin (v)	Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)	Eva Zetterberg (v)