Arbetsrättsliga frågor

Motion 1988/89:A739 av Charlotte Branting m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:A739

av Charlotte Branting m.fl. (fp)
Arbetsrättsliga frågor

Inledning

1970-talet karakteriserades av en rad reformer inom arbetsrätten. Införandet
av medbestämmandelagen och styrelserepresentationslagarna innebar att
arbetstagarna gavs ökat inflytande över sin arbetssituation. Med det ökade
inflytandet följer också ett större ansvar över den egna arbetplatsen.

Det har gått drygt tio år sedan dessa reformer beslutades. Vi kan idag
konstatera att bl.a. medbestämmandelagen i kombination med efterföljande
avtal fungerat i stort sett väl. Enligt vår mening har det emellertid visat sig att
det krävs ändringar på några punkter.

I denna motion ställer vi krav på vissa förändringar av det arbetsrättsliga
regelverket. Det krävs att de arbetsrättsliga reglerna tydliggörs eller
förändras på fyra punkter:

För det första gäller det förhållandet mellan arbetsrätten och krav på
individuell frihet och integritet. 1 lär aktualiseras sådant som föreningsrätten
och rätten till inflytande även för arbetstagare som inte tillhör en avtalsslutande
organisation.

För det andra gäller det förhållandet mellan arbetsrätten och den politiska
demokratin. I denna motion reses krav rörande gränserna för MBL:s
tillämplighet inom den offentliga sektorn.

För det tredje vill vi aktualisera frågor rörande arbetsrättens relation till
näringsfriheten. I detta sammanhang framför vi krav om att MBL inte får
innebära att seriösa entreprenörers verksamhet förhindras.

För det fjärde tar vi upp skadeståndsreglerna. Skadestånden måste stå i
rimlig proportion till den uppkomna skadan, och reglerna för skadestånd vid
olovliga konflikter moderniseras.

Indviduell frihet och integritet

Anställda bör ha rätt till inflytande oavsett facklig tillhörighet eller avsaknad
av sådan överhuvudtaget. Rätten till inflytande bör därför grundas på att ett
anställningsförhållande föreligger och representativitet, d.v.s. så många som
möjligt bland arbetstagarna skall kunna anse sig vara företrädda. Därför bör
ett minoritetsskydd finnas inom den arbetsrättsliga lagstiftningen. Ett
minoritetsskydd vars syfte skall vara att ta till vara intressen även hos små
organisationer, enskilda medlemmar i en facklig organisation och icke
fackligt anslutna arbetstagare. Här ser vi i dag vissa brister.

Den positiva föreningsrätten, d.v.s. rätten att fritt ansluta sig till och Mot. 1988/89
tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara A739
en självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av
Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.

Genom bristfällig lagstiftning är det fortfarande möjligt att vägra medlem i
facklig organisation utträde. Vi anser att detta är oacceptabelt av flera skäl.

Dels möjliggör den bristfälliga lagstiftningen inskränkningar i den enskildes
integritet. Dels anser vi att rätten till arbete liksom den enskildes personliga
rättigheter i förhållande till arbetsgivaren aldrig får göras beroende av
huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller
ej. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet.

Av samma skäl anser vi att införandet av organisationsklausuler i
kollektivavtal kan betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett
otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet.

Då arbetsmarknadsutskottet tidigare behandlat frågor gällande negativ
föreningsrätt och organisationsklausuler har majoriteten avslagit de motioner
som lagts i ämnet. Man hävdar att eftersom arbetsdomstolen i ett mål
1980 ansåg att medlemmar i den i målet aktuella fackliga organisationen hade
rätt att säga upp sitt medlemskap så är lagstiftning onödig med anledning av
att praxis på detta sätt har bildats. Rätten till utträde anses därmed av
utskottsmajoriteten vara gällande rätt. Utskottsmajoriteten hävdar vidare
att problemen är av begränsad omfattning och bör lösas på annat sätt än
genom lagstiftning.

Det är enligt vår mening inte acceptabelt att riksdagen frånsäger sig sitt
ansvar som lagstiftande organ i så viktiga frågor som vi här avser för att
istället överlåta åt rättstillämpande instanser att ta ställning. Självfallet skall
riksdagen i frågor av denna grundläggande karaktär ta sitt ansvar och
klarlägga rättsläget genom lagstiftning.

För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemsskap i en facklig organisation bör den negativa föreningsrätten
därför garanteras i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Riksdagen beslutade under hösten 1987 att föra samman reglerna i lagen
om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska
föreningar (LSA) och i lagen om styrelserepresentation för de anställda i
bankinstitut och försäkringsbolag (LSABF) till en ny lag: lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda.

Till grund för lagstiftningen kring styrelserepresentation ligger tanken att
löntagarrepresentation skall vara till gagn för alla anställda i företaget.

Därför var den förutvarande lagstiftningen knuten till den fackliga organisationens
representativitet på arbetsplatsen. Innan den nya lagen trädde i kraft
den 1 januari 1988 fick beslut om att inrätta styrelserepresentation för de
anställda fattas av en lokal facklig organisation som var bunden av
kollektivavtal i förhållande till företaget och som företrädde mer än hälften
av de anställda vid företaget. Fanns flera kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationer
vid företaget skulle de tillsammans anses ha denna representativitet.

I den nya lagen har kravet på representativitet slopats. Däremot är det Mot. 1988/89
fortfarande så att facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i A739
förhållande till företaget, skall fatta beslut om att inrätta styrelserepresentation.
Detta innebär att representation kan inrättas även i företag där endast
någon eller ett litet fåtal är organiserade. Folkpartiet anser att styrelserepresentation
bör grundas på representativitet och föreslår därför att det system
som gällt fram till den 1 januari 1988 återinrättas.

Så många arbetstagargrupper som möjligt bör få inflytande genom att vara
representerade i företagsstyrelsen. Lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda kan dock leda till att många mindre organisationer kommer
att stå utan representation. Enligt folkpartiets mening är detta olyckligt då
även sådana organisationer i många fall företräder ett betydande antal
arbetstagare inom företaget. Även dessa organisationer skall i möjligaste
mån ges möjlighet att påverka genom platser i styrelsen.

Den som företräder de anställda måste ha en stark förankring i företaget
och en god kännedom om hur företaget fungerar. Detta uppnås bäst som
anställd i företaget. Möjligheten för anställda att informera och uttrycka
åsikter begränsas då deras representant inte är anställd på företaget. Än
värre blir det i de fall då den fackliga representanten representerar ytterst få
på ett företag. Möjligheterna för de anställda att få information från sin
representant kan också bli mycket små då personen ifråga inte arbetar på
företaget. För de arbetstagare som ej är anslutna till rätt facklig
organisation kan möjligheterna att få information bli obefintliga. Folkpartiet
anser därför att arbetstagarrepresentanterna skall vara anställda inom
företaget.

Politisk demokrati

Förutom de intressemotsättningar som kan uppstå mellan den arbetsrättsliga
lagstiftningen och individuella rättigheter finns det också behov av att
klarlägga gränsdragningen mellan människors möjligheter att påverka i sin
egenskap av anställda och i sin egenskap av väljare genom den politiska
beslutsprocessen.

I 1 § MBL stadgas att lagen endast är tillämplig på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. I förarbetena sägs att denna förutsättning
innebär att avtal, vad gäller den politiska demokratin, inte skall kunna ingås
om förhållanden som rör verksamhetens mål, inriktning, omfattning och
kvalitet.

Gränsen för MBL:s tillämplighet skall alltså gå mellan de beslut som gäller
de offentliganställdas arbetsförhållanden och de som gäller politiska överväganden.
Att exakt klarlägga var denna gräns går överlåts i dag till de
avtalsslutande parterna. Folkpartiet anser att detta är ett principiellt felaktigt
tillvägagångssätt.

Som ett exempel kan nämnas det avtal som 1987 ingicks mellan statens
arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer om medbestämmande
vid beredningen av regeringsärenden. Folkpartiet motsatte sig inte
det föreliggande avtalet eftersom det var viktigt att en lösning i denna fråga
kom till stånd. Vi framförde dock önskemål om en utredning angående

gränsdragningen mellan de anställdas förhandlingsrätt och den politiska
demokratin.

Vi anser fortfarande att det är en otillfredsställande lösning att hänskjuta
gränsdragningsproblem av detta slag till förhandlingslösningar genom de
berörda avtalsparternas försorg. Behovet av utredning kring hur denna fråga
skall lösas kvarstår sålunda. Detta arbete bör snarast inledas och fullföljas
med utgångspunkt i de riktlinjer arbetsmarknadsutskottet angav i betänkandet
AU 1981/82:4. I dessa riktlinjer behandlas enbart MBL i kommuner och
landsting. Vi anser att utredningsarbetet bör omfatta hela den offentliga
sektorn.

Av ovannämnda skäl utgör enligt vår mening de fackliga organisationernas
närvarorätt i de beslutande nämnderna ett intrång i den kommunala
demokratin som är principiellt oacceptabelt. Genom denna närvarorätt, vid
sidan av de politiskt valda representanterna, får den kommunala personalen
en särställning jämfört med övriga kommuninvånare. Detta utvecklas i vår
motion om kommunal demokrati.

Medbestämmandelagens 2 § behandlar liknande frågor. 1 denna paragraf
undantas från lagens tillämpningsområde vissa verksamheter som får sin
inriktning och sina mål bestämda i demokratiska former eller är av
opinionsbildande eller ideell natur. Exempel på sådana verksamheter är
fackliga, politiska, religiösa organisationer samt press, radio och TV. I
företag av denna karaktär har det inte ansetts lämpligt att arbetstagarinflytandet
sträcker sig till verksamhetens mål och inrikting. 2 § MBL tillkom som
en garant för att demokratiska intressen inte skulle komma i konflikt med
arbetstagarinflytandet. Detta är av vikt för att bibehålla dessa verksamheter
fristående ställning och för att främja demokratins fortlevnad.

Enligt MBL har arbetstagarorganisation rätt till förhandling och information
med de undantag som nämns ovan. Den ordning som beslutades i och
med lagen om styrelserepresentation för privatanställda går dock längre. En
arbetstagarrepresentant får genom den rätt till att delta i behandlingen av
ärenden som enligt MBL är undantagna information och förhandling. Detta
kan ses som ett kringgående av de regler som gäller i övrigt på det
arbetsrättsliga området på ett sätt som inte kan anses vara önskvärt.
Folkpartiet menar att de ändamålssynpunkter som ligger bakom bestämmelsen
i 2 § MBL, gör sig gällande med samma tyngd vad gäller arbetstagarledamöter
i företagsstyrelse. Arbetstagarrepresentanter i styrelser för företag
som avses i 2 § MBL bör således ej ha rätt att delta i behandling och beslut i
frågor som rör verksamhetens mål och inriktning.

Näringsfrihet

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder som
i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar för
att denna möjlighet inte missbrukas. Av skäl som redovisats i avsnittet ovan
borde det också vara självklart att de anställdas organisationer inte får
åsidosätta den politiska demokratin genom ett utnyttjande av MBL.

Det förekommer dock exempel på att MBL utnyttjats i syfte att uppnå
politiska målsättningar då politiker försökt modernisera den offentliga

Mot.

A739

sektorn. Ett sätt som detta kan ske på är genom att vetorättsreglerna i MBL Mot. 1988/89

används mot utomstående entreprenörer. Som ett exempel på detta kan A739

nämnas att medlemmar i SKTF med anledning av alternativa regiformer i
kommunal verksamhet uppmanas att utnyttja MBL:s förhandlingsordning
maximalt. Dylikt missbruk av MBL kan innebära både inskränkningar i
demokratin och i näringsfriheten.

Eftersom vetorättsreglerna i MBL ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet bör
de ses över. Användandet av vetorättsmöjligheten drabbar särskilt enmansföretagen.
Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin näringsutövning
på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de påtalade
missförhållandena kan undanröjas. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att
lägga fram förslag härom.

En av de stridsåtgärder som enligt MBL står till buds är blockad.

Blockader har tillgripits mot exempelvis enmansföretag vid vägran att sluta
kollektivavtal eftersom företagaren inte haft någon anställd. Blockaden kan i
sådana fall inte anses stå i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå.

Därmed kan vi endast konstatera att möjligheten till blockad missbrukas. Vi
menar att blockad av enmansföretag och rena familjeföretag sett mot den
bakgrunden är en omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL.

Förslag till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för riksdagen.

Vi utvecklar denna fråga vidare i vår motion om småföretagande.

Skadeståndsregler

Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med
ett dussintal lagar vartill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen.
Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det mindre företag, som av naturliga
skäl inte kan ha tillgång till en egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd
utkrävs emellertid även för bagatellartade förseelser.

Ett exempel denna vittgående skadeståndsskyldighet återfinns i lagen om
styrelserepresentation för privatanställda. Lagens sanktionsregeler rönte vid
remissbehandlingen kritik bl.a. från juridiska instanser. Även små misstag
kan här leda till ansenliga skadestånd.

Konsekvenserna av denna utveckling i sin helhet bör bli föremål för en
översyn med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband
härmed är det lämpligt att även de s k informella skadestånden uppmärksammas.

Redan nu bör lagen om styrelserepresentation ändras så att skadeståndsskyldighet
endast skall uppstå i de fall företag förvägrar de anställda
styrelserepresentation.

Att fredsplikt råder under löpande avtalsperiod är en oomtvistad princip i
svenskt arbetsrättslagstiftning. I de fall arbetstagare ändå vidtar stridsåtgärder
är dessa olovliga. Olovliga stridsåtgärder innebär framför allt ett
undergrävande av de fackliga organisationernas trovärdighet som avtalsslutande
part gentemot arbetsgivarna. Om en arbetsnedläggelse inte upphört
trots att förhandlingar inletts kan arbetstagaren åläggas skadestånd. Detta
skadestånd får högst uppgå till 200 kronor.

Arbetsdomstolen bör ges bättre möjligheter än nu att göra nyanserade Mot. 1988/89
bedömningar då det p.g.a. olovlig stridsåtgärd blir aktuellt för en arbetstaga- A739
re att betala skadestånd. Skadeståndsreglerna i 60 § MBL bör därför återfå
den lydelse de hade före den 1985 genomförda förändringen. Den s.k.

200-kronorsregeln, vars belopp bestämdes redan 1929, bör därmed avskaffas.
De tidigare skadeståndsreglerna ledde inte till någon generell höjning av
skadeståndsnivån men gav möjlighet till, när så var motiverat, särskilda
markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
negativ föreningsrätt.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot
organisationsklausuler,

3. att riksdagen beslutar att 6 § 1 och 2 st lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

Beslut om inrättande av styrelserepresentation för de anställda fattas av lokal
arbetstagarorganisation, som är bunden av kollektivavtal i förhållande till
företaget och företräder minst hälften av de anställda vid företaget eller av
flera sådana arbetstagarorganisationer som tillsammans har denna omfattning.

Rör beslutet moderföretag, fattas det av lokal arbetstagarorganisation som
är bunden av kollektivavtal i förhållande till företag inom koncernen och
företräder mer än hälften av koncernens anställda, eller av flera sådana
organisationer som tillsammans har denna omfattning.,

4. att riksdagen beslutar att 9 § 1 st lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

Arbetstagarrepresentanterna skall utses bland de anställda vid företaget
eller, i fråga om moderföretag, inom koncernen.,

5. att riksdagen beslutar att 8 § 2 st sista meningen lagen om
styrelserepresentation för de privatanställda får följande lydelse:

Om andra sådana organisationer företräder mer än en tjugondel av de
kollektivavtalsbundna arbetstagarna, får dock de som företräder det största
antalet arbetstagare av dessa organisationer utse vardera en suppleant.,

6. att riksdagen beslutar att följande mening läggs till sist i 8 § 3 st
lagen om styrelserepresentation för de privatanställda:

Om andra sådana organisationer företräder mer än en tjugondel av de
kollektivavtalsbundna arbetstagarna, får dock de som företräder det största
antalet arbetstagare av dessa organisationer utse vardera en suppleant.,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om MBL inom offentlig sektor,

8. att riksdagen beslutar att 14 § 2 st lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

Är ett företags verksamhet av sådan natur eller har sådant ändamål som avses
i 2 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, får arbetstagarrep- 13

resentanterna inte delta i behandling av fråga som rör verksamhetens mål och Mot. 1988/89
inriktning.. A739

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om facklig vetorätt vid entreprenader,

10. att riksdagen beslutar att 15 § lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda får följande lydelse:

En arbetsgivare eller en arbetstagarorganisation som bryter mot denna lag,
arbetsgivarorganisation genom att förhindra de anställda sin rätt till styrelserepresentation,
skall betala ersättning för den skada som uppkommer.

Skadeståndet kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och
ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. Om det är skäligt kan
skadeståndet sättas ned eller bortfalla helt.

En arbetstagarorganisation kan dock inte med stöd av denna lag kräva
skadestånd av annan arbetstagarorganisation.,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

12. att riksdagen beslutar att 60 §, lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha följande lydelse:

Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt
med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller omständigheter i övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter,
som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna
av överläggningen.

Stockholm den 24 januari 1989

Charlotte Branting (fp)

Elver Jonsson (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Sigge Godin (fp)

14

gotab 17039, Slockholm 1989