Regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden
Interpellation 2014/15:295 av Andreas Norlén (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-02-13
- Överlämnad
- 2015-02-16
- Anmäld
- 2015-02-17
- Svarsdatum
- 2015-03-06
- Besvarad
- 2015-03-06
- Sista svarsdatum
- 2015-03-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Den 5 februari uttalade sig Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Tomas Eneroth, så här i Rapport i SVT: ”Min uppfattning är att de här tillkännagivandena kommer inte ha den betydelse som en del i oppositionen verkar tro.” Han uttalade vidare: ”Det är naturligtvis en viljeyttring från riksdagens sida.”
Uttalandena gjordes med anledning av att socialutskottet respektive arbetsmarknadsutskottet den aktuella dagen ställt sig bakom var sitt förslag till tillkännagivande till regeringen, i det ena fallet att bevara det fria vårdvalet, i det andra fallet att återuppta den stora översyn av Arbetsförmedlingen som alliansregeringen initierade och som den nya regeringen har stoppat.
Också andra ledande socialdemokrater har använt formuleringar om att tillkännagivanden bara är ”viljeyttringar” från riksdagens sida.
Konstitutionsutskottet har vid många tillfällen och i bred enighet över partigränserna uttalat sig om vikten av att regeringen tillgodoser riksdagens tillkännagivanden. Uttalandena har inte minst gjorts i anslutning till utskottets behandling av det som numera brukar kallas skrivelse 75, alltså regeringens årliga skrivelse till riksdagen med en redogörelse för regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden och andra beslut.
Våren 1995 underströk konstitutionsutskottet att utgångspunkten måste vara att de önskemål som tillkännagivandena avser bör tillgodoses (bet. 1994/95:KU30 s. 42). Våren 2009 underströk utskottet att regeringens beredningsåtgärder inte bör fördröjas i onödan (bet. 2008/09:KU21). Detta mot bakgrund av att flera utskott pekade på tidsåtgången när det gäller behandlingen av tillkännagivanden. Våren 2011 framhöll konstitutionsutskottet (bet. 2010/11:KU21), med stöd av flera andra utskotts yttranden, att det var av stor vikt att regeringen vidtar mått och steg för att undvika onödig tidsåtgång vid behandling av tillkännagivanden.
Våren 2012 (bet. 2011/12:KU21) framhöll utskottet att den konstitutionella praxis som vuxit fram bland annat innebär att utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande. Mot denna bakgrund föreslog utskottet att riksdagen skulle tillkännage för regeringen att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen bör påbörjas så snart som möjligt.
Dessutom påpekade Grundlagsutredningen – vars betänkande En reformerad grundlag (SOU 2008:125) alla ingående partier stod bakom – att den konstitutionella praxis som vuxit fram innebär att utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande.
Det råder alltså ingen som helst tvekan om att alla partier i riksdagen sedan länge anser att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden. När nu ledande företrädare för det största regeringspartiet uttalar sig på ett sätt som tyder på att de inte tar riksdagens tillkännagivanden på allvar väcker det frågor.
Statsministern är den som ytterst ansvarar för att regeringen följer riksdagens beslut. Han ansvarar också för Regeringskansliets organisation och arbetsformer, och det är han som kommer att underteckna årets upplaga av skrivelse 75. Jag vill i sammanhanget påminna om att KU har uttalat att det är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning en interpellation angår också besvarar interpellationen. Detta gäller enligt utskottet självfallet också statsministern ”när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete” (bet. 2002/03:KU30).
Jag vill därför ställa följande frågor till statsministern angående övergripande överväganden för regeringens arbete:
1. Kommer statsministern och hans regering att följa den konstitutionella praxis som vuxit fram och som innebär att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden?
2. Kommer statsministern och hans regering att tillgodose det tillkännagivande som säger att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen bör påbörjas så snart som möjligt?
3. Vilka åtgärder kommer statsministern att vidta för att säkerställa att inte enskilda statsråd förhalar eller på annat sätt obstruerar tillgodoseendet av riksdagens tillkännagivanden?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2014/15:295
Webb-tv: Regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden
Dokument från debatten
- Protokoll 2014/15:68 Fredagen den 6 marsProtokoll 2014/15:68 Svar på interpellation 2014/15:295 om regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden
Protokoll från debatten
Anf. 24 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Andreas Norlén har frågat statsministern om regeringen kommer att följa den konstitutionella praxis som vuxit fram och som innebär att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden.
Andreas Norlén har vidare frågat om regeringen kommer att tillgodose det tillkännagivande som säger att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen bör påbörjas så snart som möjligt. Slutligen har Andreas Norlén frågat vilka åtgärder statsministern kommer att vidta för att säkerställa att enskilda statsråd inte förhalar eller på annat sätt obstruerar tillgodoseendet av riksdagens tillkännagivanden.
Interpellationen har överlämnats till mig.
Det finns ingen reglering i författning av riksdagens beslut om så kallade tillkännagivanden till regeringen. Det finns inte heller någon reglering av regeringens hantering av sådana beslut. Däremot finns en sedan lång tid etablerad konstitutionell praxis om hur regeringen bör förhålla sig till riksdagens tillkännagivanden. Denna praxis innebär bland annat att regeringen som utgångspunkt bör tillgodose ett sådant tillkännagivande.
Om det visar sig finnas omständigheter som hindrar ett genomförande eller om regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste dock regeringen kunna låta bli att vidta de åtgärder som tillkännagivandet avser. Om regeringen inte delar riksdagens mening i en fråga och inte har för avsikt att tillgodose riksdagens önskemål, innebär praxis - som konstitutionsutskottet konstaterat - att regeringen i stället bör underrätta riksdagen om detta inom den tidsgräns som angetts i tillkännagivandet. Även skälen till att regeringen inte har tillgodosett tillkännagivandet bör redovisas.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Grundlagsutredningen har konstaterat att ordningen med tillkännagivanden i allt väsentligt fungerar väl. Jag instämmer i den bedömningen.
En målsättning är givetvis att beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen påbörjas så snart som möjligt. Det kan dock, som konstitutionsutskottet tidigare har uttalat, inte bortses från att tillkännagivanden kan vara av sådan karaktär att de kräver ett långvarigt och omfattande utredningsarbete. Om beredningen skulle dra ut på tiden är det angeläget att regeringen till riksdagen lämnar fullgod information om orsakerna till beredningstidens längd.
Ett tillkännagivande från riksdagen riktas till regeringen. Ansvaret för vilka åtgärder som vidtas med anledning av tillkännagivandet ligger hos regeringen som kollektiv. Regeringen lämnar årligen genom den så kallade skrivelse 75 till riksdagen en redogörelse för bland annat de åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens tillkännagivanden. I redogörelsen tas samtliga riksdagsskrivelser som är ställda till regeringen det senaste kalenderåret upp, men även äldre riksdagsskrivelser som inte tidigare har rapporterats som slutbehandlade finns med.
Arbetet med skrivelse 75 innebär alltså en årlig genomgång av regeringens beredning av varje enskilt tillkännagivande och vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av dessa. Genom det löpande arbetet med skrivelse 75 säkerställs att riksdagens tillkännagivanden tas om hand i enlighet med konstitutionell praxis.
Anf. 25 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Låt mig först tacka justitie- och migrationsministern för svaret på min interpellation.
Jag har av princip självfallet ingenting emot att debattera med Morgan Johansson. När vi båda var ledamöter i KU möttes vi ibland i debatter i kammaren, och vi sågs senast förra våren hos juristföreningen i Norrköping och debatterade brottsbekämpning. Jag vill trots detta uppmärksamma kammaren och statsrådet på att interpellationen inte är ställd till Morgan Johansson utan till statsminister Stefan Löfven.
Interpellationen handlar om regeringens behandling av riksdagens tillkännagivanden, alltså riksdagens beställningar till regeringen av till exempel ny lagstiftning eller att regeringen ska avstå från att vidta en viss åtgärd. Det har på senare tid gjorts flera uttalanden från ledande företrädare för det största regeringspartiet med innebörden att riksdagens tillkännagivanden inte är så viktiga och inte kommer att ha den betydelse som oppositionspartierna tror.
Jag har därför ställt tre frågor till statsministern om hur han och hans regering har för avsikt att förhålla sig till riksdagens beslut - till exempel om han tänker följa den konstitutionella praxis som innebär att regeringen i princip är bunden till och ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden. Interpellationen rör alltså övergripande överväganden för regeringens arbete och inte frågor som specifikt rör justitieministerns ansvarsområden. Det är statsministern som ytterst ansvarar för att regeringen följer riksdagens beslut, och han ansvarar även för Regeringskansliets organisation och arbetsformer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Konstitutionsutskottet uttalade för mer än tio år sedan, alltså förra gången Sverige hade en socialdemokratisk statsminister, att det är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning en interpellation angår också är det statsråd som besvarar interpellationen. Detta gäller enligt utskottet självfallet också statsministern "när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete". Jag undrar därför varför det är Morgan Johansson och inte Stefan Löfven som finns här i kammaren i dag.
I sitt svar säger Morgan Johansson: "Interpellationen har överlämnats till mig." Någon motivering för detta framförs dock inte, trots att det är brukligt. Statsministern var i kammaren i tisdags och besvarade en interpellation om det säkerhetspolitiska råd som har inrättats. Jag deltog i den debatten och ställde frågan varför han valde att besvara den interpellationen och inte min, men jag fick inget särskilt tydligt svar.
Man kan tycka att det säkerhetspolitiska rådet är en ganska avgränsad fråga som andra statsråd hade kunnat debattera, medan tillgodoseendet av riksdagens tillkännagivanden är en i hög grad övergripande fråga för hela regeringen. Jag uppmanade därför statsministern att sluta betrakta ledamöternas frågor som ett smörgåsbord där han kan plocka de godsaker han vill och i stället leva upp till sin skyldighet att besvara ledamöternas frågor så länge de rör övergripande regeringsarbete.
Jag undrar om justitieministern i statsministerns ställe kan berätta varför statsministern plockar russinen ur den konstitutionella kakan och inte besvarar interpellationen. Det är lätt att tolka statsministerns agerande som ett utslag av nonchalans mot riksdagen. Det framstår kanske för honom som mer statsmannamässigt att debattera säkerhetspolitik än det tråkiga tragglandet med tillkännagivanden, men inte desto mindre handlar det om övergripande frågor om regeringsarbetet.
Jag undrar också om justitieministern och hans departement kommer att ha en genomgång med statsministern om de uttalanden om besvaranden av interpellationer konstitutionsutskottet har gjort, så att statsministern i fortsättningen faktiskt besvarar frågor som gäller övergripande överväganden om regeringens arbete.
Anf. 26 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag är ledsen om Andreas Norlén är missnöjd med att det är min ringa person han har att debattera med, men ansvaret i regeringen är så fördelat att det är jag som har de konstitutionella frågorna. Det är det interpellationen handlar om, nämligen hur regeringen ska hantera tillkännagivanden som kommer från riksdagen till regeringen. Jag skulle vilja säga att det är väsentligt att det är det statsråd vars tjänsteutövning som berörs som är den som går in och besvarar en interpellation. Därför är det jag som har hand om den här frågan och kommer att ha det också fortsättningsvis.
När det gäller sakfrågan vill jag trots allt markera några saker. Först och främst finns det ingen konstitutionell rättslig ställning för tillkännagivanden. De nämns inte i regeringsformen, och i riksdagsordningen finns det bara en skrivning om att regeringen ska redovisa till riksdagen hur den har hanterat riksdagens skrivelser. I övrigt finns det ingenting. Någon rättslig ställning för tillkännagivanden är alltså svår att hitta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det rättsliga förhållandet mellan regering och riksdag uttrycks i regeringsformens 1 kap. 6 § där det står att det är regeringen som styr riket, och den är sedan ansvarig inför riksdagen. Men det är regeringen som styr riket.
Tillkännagivanden har ingen formell rättslig ställning. Men när tillkännagivanden kommer till regeringen ska regeringen svara på hur man bereder dessa tillkännagivanden. Det gör vi i skrivelse 75 varje år.
Är vi bundna av ett tillkännagivande? Ja, i princip är vi förbundna att hantera tillkännagivanden. Är vi bundna i sak att göra som riksdagen sagt? Det är en fråga som inte är klart reglerad.
Om riksdagen har gjort ett tillkännagivande och regeringen efter utredning kommer fram till att det vore en olämplig åtgärd måste regeringen informera riksdagen om att regeringen inte vill gå vidare med det. Den konstitutionella praxisen säger att om regeringen har en annan uppfattning än riksdagen ska regeringen informera riksdagen och motivera varför. Det är så långt bundenheten går.
Jag hittade ett exempel på detta i går kväll. Det handlar om eftersupning, alltså att människor dricker efter en trafikolycka och sedan hävdar att de inte var fulla när trafikolyckan skedde. Det har utretts vid flera tillfällen.
Det kom ett tillkännagivande av en enig riksdag 2011 som sa att detta borde kriminaliseras, och den dåvarande regeringen valde att göra en utredning. När utredningen kom 2013 efter remissutfallet visade det sig att det kanske är svårt att genomföra eftersom det kan strida mot Europakonventionens regler om rättvis rättegång och att det därför är olämpligt att gå vidare med det.
I ett sådant läge måste regeringen kunna säga till riksdagen att det är svårt att gå vidare. Sedan är det upp till riksdagen att reagera på det.
Det är ett exempel på hur förhållandet mellan riksdag och regering är. Det förhållandet har fungerat väl under alla år, och jag vill inte förändra det. Det ville inte heller Grundlagsutredningen, som tittade noga på detta.
Går vi längre på denna väg är jag rädd att vi trampar in på det som är regeringsformens 1 kap. 6 §, och det vill jag inte.
Anf. 27 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Morgan Johansson säger att det är han som har ansvar i regeringen för konstitutionella frågor och att det är därför han besvarar interpellationen. Jag betvivlar inte att beredningsområdet, grundlagar med mera, ligger på Justitiedepartementet och är justitieministerns ansvarsområde.
Men detta handlade inte om regleringen av tillkännagivanden utan om huruvida den nu sittande regeringen har för avsikt att följa den etablerade konstitutionella praxis som säger att tillkännagivandet ska tillgodoses, om det inte finns mycket starka skäl för något annat.
Jag menar att det är en övergripande fråga för regeringens arbete, och därför borde statsministern ha besvarat interpellationen och inte lämnat den vidare.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
För att övergå till sakfrågan är det givetvis så som justitieministern säger, nämligen att detta inte är reglerat i grundlag. Men det finns en fast konstitutionell praxis. Man kan därför inte säga att tillkännagivanden saknar ett rättsligt ramverk, för vi har ett rättsligt ramverk i form av den fasta konstitutionella praxis som har vuxit fram genom åren.
Låt mig citera ett textavsnitt: "Det finns olika sätt att mäta regeringsduglighet. Ett är att se med vilken styrka regeringen förmår att genomdriva sina förslag. Ett annat är hur man kan undvika att få en riksdagsmajoritet emot sig. Den nuvarande minoritetsregeringen har många problem. Ett av dem är att man saknar en fast parlamentarisk majoritet, ett annat att man gång på gång fått oönskade tillkännagivanden från en riksdagsmajoritet. Denna regering har i flera fall visat en uppenbar nonchalans inför de tillkännagivanden som riksdagen fattat beslut om mot regeringens vilja."
Morgan Johansson kanske tycker att det var ett elakt citat om hans regering. Men det är inte jag som har skrivit texten utan hans socialdemokratiska partivänner i konstitutionsutskottet som i ett par motioner 2012 och 2014 uttryckte sig på detta sätt.
Jag skulle dock vilja säga att den kritik som de då förde fram är mer aktuell och träffande nu, våren 2015, när vi har en annan regering.
Dessa motioner väcktes när vi hade en regering som saknade tre mandat för att få majoritet i kammaren och som med enstaka undantag fick stöd i riksdagen för alla sina propositioner.
Nu har vi en regering som saknar 37 mandat till egen majoritet och som knappt har lagt fram några propositioner av betydelse förutom den budget som föll. Däremot har en stor mängd beslut fattats mot regeringens vilja, främst i form av så kallade tillkännagivanden.
Dagens debatt är viktig, för det handlar om att se hur den svaga minoritetsregeringen tänker tillgodose de önskemål som riksdagen för fram i form av tillkännagivanden.
Justitieministern och jag är eniga om att utgångspunkten är att tillkännagivanden ska tillgodoses. Det tycker alla partier i kammaren.
Det som föranledde mig att ställa interpellationen var bland annat ett uttalande av Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Han sa att dessa tillkännagivanden inte kommer att ha den betydelse som en del i oppositionen verkar tro.
Jag undrar om Morgan Johansson kan berätta vilken betydelse regeringen anser att riksdagens tillkännagivande kommer att ha. Han har gett ett övergripande svar på en generell nivå, men vi har ett antal tillkännagivanden som riksdagen har skickat till regeringen mot regeringens vilja. Frågan är: Kommer regeringen att lojalt följa riksdagens tillkännagivanden, eller kommer man att ha den attityd som S-gruppledaren Tomas Eneroth gav uttryck för, nämligen en bristande respekt för riksdagens beslut?
Det finns ett antal tillkännagivanden som vi kan diskutera i denna debatt. Vi ska inte gå in på dem i sak, men regeringen har en lång lista att bocka av. Jag undrar om Morgan Johansson i dag kan lova att regeringen kommer att göra det.
Anf. 28 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Vi får vara lite försiktiga med hur vi uttrycker oss. Det finns ingen rättslig ställning för tillkännagivanden i form av lagstöd eller resonemang i lagar eller författningar. Det finns inte klart uttryckt i regeringsformen eller i riksdagsordningen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det finns en konstitutionell praxis som hanterar förhållandet mellan regering och riksdag. Men den starkaste styråran är det som framgår av regeringsformens 1 kap. 6 §: Regeringen styr riket, och den är sedan ansvarig inför riksdagen.
Skulle riksdagen vilja rubba denna balans är jag rädd att vi skulle få en situation där regeringsmakten totalt sett försvagas, och det skulle vara mycket olyckligt för Sverige. Det måste finnas möjlighet för minoritetsregeringar att styra, naturligtvis i ständig dialog med riksdagens partier.
Situationen är som den är just nu för att vi fick ett valresultat som var ganska svårt att hantera för oss politiker. Därför sträckte vi under hela hösten ut handen till de borgerliga partierna och sa: Låt oss försöka komma överens, och låt oss försöka samarbeta.
Det gällde många frågor, bland annat budgetfrågorna, som Andreas Norlén hänvisade till.
Så måste regeringen jobba, men det krävs två för att dansa tango. Regeringen kan inte ensam räcka ut handen hela tiden medan de borgerliga partierna säger att de inte vill vara med. Då blir det jättesvårt att hantera situationen de kommande fyra åren.
Tack vare decemberöverenskommelsen står vi på en mycket stabilare grund när det gäller budgetfrågorna. Men regeringen kommer självklart att försöka hitta en bred parlamentarisk majoritet i alla frågor, för det är vi beroende av. Bollen för att få stabilitet att kunna styra Sverige ligger i stor utsträckning också hos de borgerliga partierna, och vi är givetvis beredda att samarbeta så långt det går för att klara ut denna situation.
Varför är det jag som svarar på interpellationen? Andreas Norléns första fråga i interpellationen är om regeringen kommer att följa den konstitutionella praxis som har vuxit fram. Jag har hand om de konstitutionella frågorna. Därför är det naturligt att det är jag som svarar på interpellationen.
Den konstitutionella praxisen för tillkännagivanden är att utgångspunkten är att tillkännagivandet ska tillgodoses. Men som jag sa i mitt förra inlägg kan det vara så att en del tillkännagivanden visar sig vara mindre lämpliga att gå vidare med.
Skulle det visa sig att regeringen har en annan uppfattning måste regeringen redogöra för det för riksdagen. Sedan får den nya riksdagen ta ställning till om man vill fortsätta att driva frågan vidare, exempelvis när det gäller det exempel jag gav.
Mer än så är denna fråga inte reglerad, och jag tycker nog inte att den ska vara det heller. Vi behöver kunna arbeta med detta på ett mer flexibelt sätt för att vi ska kunna styra landet över huvud taget.
Jag hoppas att vi kan ha ett bra samarbete i de här frågorna framöver med både riksdagen totalt sett och konstitutionsutskottet.
Anf. 29 Andreas Norlén (M)
Herr talman! Regeringsformen säger att regeringen styr riket men att den är ansvarig inför riksdagen. En del i det ansvarighetsförhållandet inför riksdagen är just det som genom fast konstitutionell praxis har utvecklats vad gäller tillkännagivanden, nämligen att utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose tillkännagivanden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det jag försöker få ett närmare besked om här från Morgan Johansson är vilken betydelse regeringen anser att tillkännagivanden har. Den frågan har rests av ett antal ledande socialdemokrater, som i olika uttalanden har försökt tona ned betydelsen av tillkännagivanden och säga att de nog inte är så viktiga.
Som oppositionspolitiker är det lätt att uppfatta det som ett slags arrogans från regeringen att den inte tar riksdagens tillkännagivanden på allvar.
Jag väckte denna interpellation för att få svar från statsministern på hur han ser på den övergripande frågan: Tänker regeringen fortsätta att följa den praxis som har etablerats, nämligen att så långt det bara är möjligt tillgodose riksdagens tillkännagivanden? Det vore välgörande om Morgan Johansson klart och entydigt kunde svara på den frågan här i dag.
En del tillkännagivanden kan ta tid att hantera därför att de rör komplicerade frågor som behöver utredas. Då behöver man givetvis en viss beredningstid. Å andra sidan är det ibland väldigt enkelt att tillgodose riksdagens tillkännagivanden.
Riksdagen kan säga till regeringen att den inte vill ha en viss åtgärd vidtagen, att regeringen ska fortsätta att göra något som är bra och inte sluta med det eller att regeringen ska sluta att göra något som riksdagen inte tycker om.
Ett exempel på detta är tillkännagivandena om att återuppta översynen av Arbetsförmedlingen, att inte angripa det fria vårdvalet och att inte utse en förhandlingsperson för att lägga ned Bromma flygplats. De sakerna kan lätt tillgodoses. Tänker regeringen göra det?
Anf. 30 Justitie- och migrationsmin. Morgan Johansson (S)
Herr talman! Ett par av de frågorna är föremål för konstitutionsutskottets granskning och hantering, så jag tänker inte gå närmare in på dem. Jag håller mig till den principiella frågan, nämligen förhållandet mellan regering och riksdag avseende tillkännagivanden.
Den konstitutionella praxisen är följande: Utgångspunkten är att tillgodose tillkännagivandena. Om regeringen avser att inte tillgodose önskemål eller tillkännagivanden ska den underrätta riksdagen om det. Det är den konstitutionella praxis som har växt fram. Därefter hamnar bollen hos riksdagen igen, och då får riksdagen agera.
Många gånger kan man hantera tillkännagivanden genom att tillsätta en utredning och se om ett genomförande är möjligt. Om det visar sig vara mindre lämpligt får man underrätta riksdagen om detta, och då hamnar bollen hos den igen.
Annars kan man säga: Vi kanske inte kan göra detta, men vi kan göra en annan sak. Accepterar riksdagen det? Det är så regeringens skrivelse 75 fungerar. Där går vi igenom tillkännagivande efter tillkännagivande och visar hur vi hanterar dem.
Längre än så vill jag inte gå när det gäller reglering, och det ville inte den tidigare regeringen heller. Detta är en fast, etablerad konstitutionell praxis, och den kommer vi att hålla oss till, precis som tidigare regeringar gjort.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.