Sänkt skatt på förvärvsinkomster

Anf. 5 Laila Bjurling (S)

I dag fyller FN:s förklaring om mänskliga rättigheter 60 år, Nobelpriset delas ut och här i kammaren ska vi debattera förslaget om sänkt skatt på förvärvsinkomster och sänkt skatt för pensionärer. Jag vill börja mitt anförande med några citat som var publicerade i Aftonbladet den 26 november i år. "Görs inget riskerar lågkonjunkturen att fördjupas för svensk del." Lars Calmfors, ekonomiprofessor. "Sverige behöver ett kraftfullt stimulanspaket." Thomas Östros, ekonomisk talesman för oss socialdemokrater. "Lägre räntor innebär större möjligheter för företagen att komma i gång med investeringar och det behöver vi nu." Michael Treschow, ordförande i Ericsson. "Misstron i ekonomin är så stor att alla gör allt för att inte konsumera." Sture Nordh, ordförande i TCO. Jag har ytterligare ett citat. Det är från Anne-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens Tankesmedja: "Regeringens passivitet är oroande, men framför allt förbryllande. Man kan naturligtvis skylla på ideologiska blockeringar. Men både Reinfeldt och Borg har i andra sammanhang visat sig kapabla att svära i den moderata kyrkan - så bara ideologi kan det inte vara." Facken, näringsliv, ekonomer, opposition, alla är överens om att vi måste göra något snabbt för att inte lågkonjunkturen ska bli ännu djupare. Men regeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen har i det längsta stått emot. De förlitar sig på den budget som de arbetade fram innan finanskrisen slog till i alla delar av världen. De kallar det till och med för en superbudget. USA lägger fram förslag om gigantiska stöd för att rida ut krisen. Storbritannien satsar stora belopp. EU-kommissionen presenterar krispaket på miljarder kronor. Regeringen var snabb att följa EU när det gällde att få fram ett räddningspaket för bankerna, men när det gäller att rädda jobben går det sakta. In i det längsta hävdade moderaterna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sitt nej. Det behövs inget krispaket i Sverige. Det räcker med den budget som arbetades fram innan finanskrisen slog till. OECD vill se snabba svenska satsningar för att möta krisen, men finansministern står emot. Tillfälliga åtgärder är dyra och ineffektiva, tycker han, och förespråkar i stället långsiktiga lösningar för att skapa permanenta jobb. Statsministern tycker att kortvariga stimulanser är ett trubbigt instrument. Han vill hellre tänka "runt hörnet". Både statsministern och finansministern tycker tydligen att det inte är regeringens uppgift att hantera akuta situationer. De ska bara genomföra den borgerliga politiken som de kallar arbetslinjen. Det är dessvärre så att det inte hjälper att öka arbetsutbudet om det inte finns några jobb att söka, när det inte byggs något längre, när inga nya bilar köps och när vi sparar i stället för att konsumera. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har alla lagt fram förslag till stimulanspaket för att möta lågkonjunkturen. Sent omsider har regeringen fått ge upp sitt motstånd och komma med åtgärder för att dämpa effekterna av finanskris och lågkonjunktur. Vad kom de med? Ja, det bidde knappt en tumme. Varför gör ni så lite? Jag anklagar inte er för finanskrisen, men det är ni som har tagit bort 70 procent av utbildningsplatserna som skulle behövas nu för de arbetslösa. Det är ni som har tvingat ut 500 000 individer från a-kassan för att den har blivit för dyr. Och det är ni som har ökat klyftorna mellan oss som jobbar och pensionärer, sjuka och arbetslösa. Det är inte stimulanspaketet vi ska debattera i dag, men jag har ägnat tid åt denna beskrivning eftersom det är mot den bakgrunden vi ska diskutera de skattesänkningar som regeringen föreslår i sin så kallade superbudget och fortfarande håller fast vid. Vi socialdemokrater tycker att skattesänkningar för pensionärer är ett steg i rätt riktning eftersom den borgerliga majoriteten har ökat klyftorna mellan den som arbetar och den som har pension. Redan när regeringen föreslog slopande av förmögenhetsskatten föreslog vi socialdemokrater att de pengarna skulle gå till skattesänkningar för pensionärer i stället, men då var regeringen kallsinnig. Det är bra att man kom på bättre tankar, men nog är 68 kronor i månaden lite för lite för att kompensera inflation, höga räntor, skatt på trafikförsäkringspremien och mycket annat. Vårt förslag ger alla pensionärer en skattesänkning på minst 2 700 kronor. Det är för lite, men det ska ses som ett första steg på vägen mot lika skatt för alla oavsett om man arbetar, är pensionär, sjukskriven eller arbetslös. Det vi däremot är helt emot är ytterligare sänkningar av skatten för oss som jobbar. Regeringen föreslår att skatten ska minskas med ytterligare 15 miljarder kronor utöver tidigare skattesänkningar på 50 miljarder. Det blir totalt 65 miljarder kronor som skulle vara bra att ha nu när lågkonjunkturen pressat alla branscher, både privat och offentligt. Regeringen hävdar även den här gången att skattesänkningarna går främst till låg- och medelinkomsttagarna, samtidigt som de föreslår att gränsen för när man betalar statlig skatt ska höjas. Statlig skatt betalas bara av dem som tjänar över 349 500 kronor om året. Det är inte låginkomsttagarna. En individ som tjänar 40 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 11 664 kronor enligt de nya skattetabellerna. En individ som tjänar 15 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 1 440 kronor. Det är en skillnad på över 10 000 kronor om året. Så ser satsningarna för låg- och medelinkomsttagarna ut i borgarnas Sverige. I utskottets betänkande skriver den borgerliga majoriteten: "De utmaningar som Sverige står inför måste enligt utskottets mening tas på allvar, och målet med en varaktig ökning av antalet arbetade timmar är viktigt." Just precis. De utmaningar som Sverige står inför måste tas på allvar. Då gäller det att se till att den som är arbetslös får en rimlig nivå att leva på under omställningen till ett nytt jobb. Det gäller att arbetsmarknadspolitiken har en chans att erbjuda utbildningar så att de arbetslösa är redo när konjunkturerna vänder, och under en sjukdomsperiod ska inte hela ekonomin stjälpas. Vi socialdemokrater avstyrker förslagen till skattesänkningar för oss som har jobb. Vi vill i stället använda skattepengarna till att höja taken i sjukförsäkringen och a-kassan och dessutom kraftigt sänka avgiften till a-kassan så att alla har råd att vara med. Vi tror nämligen att människor är beredda att betala skatt om de upplever att systemet bygger på solidaritet och rättvisa. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i SkU12 och till reservation 1 i SkU13.

Anf. 6 Marie Engström (V)

Herr talman! Först vill jag säga att jag instämmer i kritiken mot regeringens handlingsförlamning i den situation som råder i dag med lågkonjunktur och finanskris. Jag noterar också att regeringen mer eller mindre under galgen fick lägga fram ett stimulanspaket förra veckan. Det var ett ganska magert paket. I övrigt hade jag tänkt att använda min tid i talarstolen till att debattera dagens båda betänkanden vad gäller inkomstskattefrågan. Jag tänkte kritisera regeringens inkomstskattepolitik utifrån fyra perspektiv - utgångspunkter. För det första: Jag och mitt parti tycker att det ni gör är fördelningspolitiskt felaktigt. Ni säger att ni ökar skattesänkningarna mest för låg- och medelinkomsttagare, och ni använder i era tabeller procentuella jämförelser. Men om man tittar på vad detta ger i kronor, om vi till exempel läser på s. 19 i er proposition, framgår det att den som tjänar 500 000 kronor på ett år med ert jobbskatteavdrag får drygt 18 000 i skattesänkning, medan den som tjänar hälften så mycket absolut inte får lika stor skattesänkning. Den tabellen talar sitt tydliga språk, oavsett vad ni framför i er retorik. Vi har också framfört kritik mot att såsom ni utformar er inkomstskattepolitik innebär det också att det är männen som får de högsta skattesänkningarna på kvinnornas bekostnad. För det andra: Er skattepolitik bidrar till orättvisa mellan olika grupper. Ni har olika skattesatser för olika inkomster. Ni vill öka skillnaden mellan dem som har ett jobb och dem som inte har ett jobb. Den som blir sjuk, arbetslös eller går i pension får inte bara lägre inkomst utan dessutom en höjd skatt. Såsom det ser ut i dag kommer ni helt enkelt att straffbeskatta människor som går ut i arbetslöshet och har a-kassa. Dessutom har er politik lett till att människor som går ut i arbetslöshet många gånger inte har a-kassa. Anders Borg medgav i går i en intervju i tv att de nog gick lite för långt. Arbetsförmedlingen har konstaterat två nya trender i lågkonjunkturen, nämligen att en större andel av dem som varslas hamnar också i arbetslöshet jämfört med tidigare och att andelen som blir arbetslösa och som inte har någon a-kassa har fördubblats. För ungdomar mellan 20 och 24 år handlar det om en siffra över 50 procent. För det tredje: Er inkomstskattepolitik begränsar möjligheten att investera i välfärd, jobb och infrastruktur. Det är nog så viktigt i det läge som Sveriges ekonomi befinner sig i just nu. Ibland verkar det som att skattesänkningar är ett projekt i sig för er i högeralliansen. Vi menar att höga skatter har inget egenvärde. De ska kopplas till de välfärdsambitioner man har. Vid högkonjunktur är det viktigt att sänka skatter, men precis samma argument använder ni nu i lågkonjunktur. Det är på något sätt mirakelmedicinen oavsett vilken ekonomisk situation landet befinner sig i. För det fjärde: Er inkomstskattepolitik innebär enbart att vi tar flera steg bort från en likformig beskattning. Ni inför helt enkelt ett systemfel i skattepolitiken. Det blir råddigt och krångligt för den enskilde att följa med och förstå varför olika inkomster ska beskattas olika. När det gäller beskattning av pensionärer förstår jag att regeringen har lyssnat på den starka kritikerkör som bland annat har talat om att pension är uppskjuten lön. Vi står bakom det ni gjort för pensionärerna med höjda grundavdrag. Det vi kritiserar er för är att ni inte har gått längre. Vänsterpartiet tycker att i den mån skatter ska sänkas ska man i första hand använda sig av höjning av grundavdrag. Det har vi föreslagit bland annat för den gruppen. Det skulle i så fall innebära att med Vänsterpartiets politik får pensionärer en större skattesänkning än med högeralliansens politik. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1 i SkU12.

Anf. 7 Helena Leander (Mp)

Herr talman! I dag är det tänkt att vi ska sänka skatten för höginkomsttagare igen. Nu är det inte så regeringen lägger fram förslaget, utan man lägger fram förslaget som att både det tredje steget i jobbskatteavdraget och den höjda gränsen för statlig inkomstskatt är till för att öka sysselsättningen. Det är sällan som vi går riktigt på djupet i den här frågan, i vilken utsträckning de här åtgärderna verkligen ökar sysselsättningen, så det tänkte jag ägna lite tid åt. I sin mest vulgära form brukar resonemanget gå ungefär så här: Okej, vi har fler jobb nu än vad vi hade vid regeringsskiftet - alltså har regeringens politik ökat sysselsättningen. Det är ungefär som om konjunkturen inte spelade någon som helst roll. Nu, i takt med att konjunkturen försämras och jämförelsen med antalet jobb vid regeringsskiftet med tiden kommer att bli allt mindre smickrande för regeringen, misstänker jag att man kommer att bli mer mån om att försöka skilja ut vad som beror på regeringens politik och vad som beror på konjunkturen. Det är inte en dag för sent. Tyvärr är det inte helt lätt att räkna på, särskilt inte eftersom jobbskatteavdraget och de andra åtgärderna har funnits så pass kort tid. Mig veterligen, enligt det som finns att tillgå, är det olika simuleringar av hur det här borde ha verkat enligt nationalekonomisk teori. Om vi tittar lite grann på den ekonomiska teorin bakom jobbskatteavdraget ser vi att den är lite mer komplicerad än det enkla slagordet "det ska löna sig att arbeta". Grundtanken med jobbskatteavdraget är att det gör det mer lönsamt, eller kanske snarare ännu mer lönsamt, att arbeta jämfört med att inte arbeta och att fler människor då väljer att arbeta. Nu tycker jag att det är en lite förenklad bild av verkligheten att människor bara väljer att arbeta eller att inte arbeta beroende på hur lönsamheten ser ut, men även om verkligheten är komplex är incitamenten för arbete inte betydelselösa. Om vi nu köper att fler väljer att arbeta med ett jobbskatteavdrag har vi ändå inte rakt av ökat sysselsättningen. Det vi har gjort är att vi har ökat arbetskraftsutbudet, alltså antalet människor som är villiga att arbeta. Om vi ska öka sysselsättningen måste dessa människor också få jobb - det räcker inte att de bara söker jobb. En idé skulle kunna vara att man samtidigt genomför åtgärder som ökar efterfrågan på arbete, men det har det i ärlighetens namn varit lite si och så med från regeringens sida. I stället är tanken ungefär att när det blir mer lönsamt att arbeta jämfört med att inte arbeta kommer de som söker arbete att vara beredda att acceptera lägre löner. De får då också behålla en större andel av den lönen, ska man säga i ärlighetens namn. När det blir lägre löner blir det lägre lönekostnader för företagen, och då kan sysselsättningen öka - ungefär. Med det här resonemanget i åtanke har Finanspolitiska rådet i en rapport i våras konstaterat att man kan anta att regeringens jobbskatteavdrag har ökat sysselsättningen. Det är regeringen förstås väldigt mån om att framhålla i propositionen. Däremot talar man lite tystare om andra slutsatser från rapporten, till exempel att större delen av sysselsättningsökningen efter regeringsskiftet beror på konjunkturen och inte på regeringens åtgärder. Några av slutsatserna från rapporten är direkt relevanta för den diskussion vi har i dag. Till att börja med måste vi vara på det klara med om syftet med åtgärderna i första hand är att få människor som inte har ett arbete att börja arbeta, att människor som redan har ett arbete ska arbeta mer eller att det inte spelar någon roll så länge det totala antalet arbetade timmar ökar. Är syftet att öka sysselsättningen menar Finanspolitiska rådet att det är bättre att rikta jobbskatteavdraget direkt till låginkomsttagare, där man kan anta att drivkrafterna för ökat arbetskraftsdeltagande är störst. Tycker man däremot att det är viktigare att människor som redan har jobb ska jobba mer menar Finanspolitiska rådet att det är mer rättframt att höja gränsen för statlig inkomstskatt för dem så att det lönar sig att arbeta mer för dem som redan har jobb. Däremot ska man vara medveten om att en höjd gräns för statlig inkomstskatt minskar progressiviteten i skatteskalan, vilket inte bara har negativa fördelningspolitiska konsekvenser utan också kan minska sysselsättningen genom den lönedrivande effekten av att man får mer pengar av en ökad lön. Om man försöker förhandla sig till högre lön skulle det minska sysselsättningen. Från Miljöpartiets sida tycker vi inte att ett ökat antal arbetade timmar i sig är ett mål. Världen blir inte nödvändigtvis lyckligare av att den som jobbar 40 timmar i veckan i stället jobbar 60 timmar i veckan. Tvärtom tror vi att många människor, och för den delen miljön, skulle må bättre av ett något lugnare tempo. Däremot är det ett väldigt viktigt mål att människor ska kunna stå på egna ben och känna tryggheten och stoltheten i en egen försörjning. Vår gröna arbetslinje handlar inte om att de som har jobb ska jobba ända in i väggen utan om att alla som har möjlighet ska kunna vara med och arbeta. Med den inriktningen föreslår vi, i linje med Finanspolitiska rådets resonemang, att jobbskatteavdraget ska inriktas på de grupper där det gör mest nytta och därför trappas ned vid inkomster från 30 000 kronor i månaden. Vi säger också nej till höjningen av gränsen för statlig inkomstskatt utöver den årliga inflationsuppräkningen. Det ger inte bara ett bättre fokus i jobbpolitiken utan också en mycket bättre fördelningspolitik, där skattesänkningarna prioriteras till låg- och medelinkomsttagare inte bara i retoriken utan också i verkligheten. I regeringens verklighet ger man ju de största skattesänkningarna till dem som redan tjänar mycket. Jag tycker att man kunde vara ärlig och säga det. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation nr 2 i skatteutskottets betänkande nr 12. Herr talman! Vi ska inte bara sänka skatten för höginkomsttagare i dag, utan vi ska också sänka skatten för pensionärer. Äntligen ser vi ett förslag från regeringen där alla fördelningspolitiska staplar ser riktigt snygga ut. Plötsligt har vi skattesänkningar som i första hand går till dem som tjänar knapert, och för en gångs skull är det faktiskt kvinnor som får en större del av skattesänkningen än män, för omväxlings skull. Nu ska vi vara ärliga med att anledningen till att staplarna ser så snygga ut är att det är en grupp med låga inkomster som man tidigare helt uteslöt från skattesänkningar men som nu får vara med och ta del av kakan. Och visst kan jag tycka att man skulle kunna göra mer, att man skulle kunna höja garantipensionen för de sämst ställda pensionärerna också. Men det är inte riktigt en fråga för skatteutskottet, så det ska jag inte orda mer om. I stället ska jag bara vara glad och konstatera att regeringen äntligen gör någonting för en grupp människor som har ett långt och säkert i många fall slitigt arbetsliv bakom sig, som kan vara värda värdiga och anständiga villkor på ålderns höst.

Anf. 8 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Det känns kul att få fortsätta där Helena Leander slutade, med de vackra orden att hon tycker att det är väldigt positivt med vår skattesänkning för pensionärer. Det tackar vi för. Vi ska nu ta ställning till ett betänkande som handlar om omfattande skattesänkningar för vanliga människor. Det handlar om att öka friheten för den enskilde, vilket också är ett bra sätt att möta den stundande lågkonjunkturen, i form av att det ger mer utrymme att spendera pengar på konsumtion. Vi ger skattesänkningar till pensionärer, som sagt, i synnerhet till dem som är sämst ställda. Vi sänker skatten för alla som arbetar så att det blir mer lönsamt att arbeta. Det är viktigt att fortsätta att bejaka just arbetslinjen i tider av oro. Vi står, som alla vet, inför en tid med den kanske största globala lågkonjunkturen i modern tid. Vi kan här i Sverige se hur varslen ökar, hur våra traditionella industrier är hotade och hur exportindustrierna är satta under stor press. Samtidigt finns det ovanpå detta en bristande tilltro till det globala finansiella systemet, vilket medför att upplåningen inte fungerar som den ska och bromsar den ekonomiska ruljansen i vårt land och i världen i övrigt. Trots det - detta tror jag är viktigt att framhålla - står Sverige väldigt väl rustat för att möta denna lågkonjunktur. Om man jämför till exempel med krisen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet står vi väldigt väl rustade att möta denna globala lågkonjunktur när finanskrisens globala svallvågor slår in mot vårt land. Det är ingen slump att vi står väl rustade, utan det finns en mycket tydlig och enkel förklaring. Det beror på att vi i Sverige under de senaste två åren har fört en ansvarsfull ekonomisk politik som går ihop och samtidigt har återupprättat arbetslinjen. Sedan 1970-talet har vi kunnat se en utveckling där fler och fler människor hamnar i utanförskap, där fler och fler inte får möjlighet att stå på egna ben, och där färre och färre har ett arbete att gå till så att de får känna att de bidrar till samhället och får vara delaktiga i en arbetsgemenskap och just känna att de står på egna ben och att de så att säga bär sig själva, vilket är någonting otroligt viktigt för självkänslan. I stället har vi, som sagt, kunnat se hur just den grupp av människor som inte får göra det har blivit större. Under Göran Perssons tid vid makten ökade antalet förtidspensionärer med 140 per dag, människor som ofta blev dömda till att leva i ett livslångt utanförskap utanför arbetsmarknaden. När den borgerliga regeringen tillträdde hade vi en situation där uppemot en och en halv miljon människor inte hade ett jobb eller inte fick arbeta så mycket som de skulle vilja. Den här utvecklingen har vi nu brutit. Vi har brutit med den politik som tidigare gick ut på att avskaffa arbetslinjen och som gick ut på att ersätta arbetslinjen med bidragslinjen. Vi har sett till att bryta den utveckling som trots en enorm ekonomisk tillväxt inte har ökat sysselsättningen. Vi har haft en jobblös tillväxt. Denna utveckling har vi nu brutit. Sedan regeringen tillträdde har 175 000 fler människor fått jobb. Enligt de flesta bedömare står vi inför en ökad arbetslöshet. Det handlar om ungefär 150 000 jobb. Det innebär att vi trots denna globala historiska lågkonjunktur faktiskt kommer att ha fler människor i arbete 2010 än vi hade när den socialdemokratiska regeringen klev av 2006. Förklaringen till det - där får vi medhåll från alla seriösa politiska bedömare, till exempel Finanspolitiska rådet, LO, Konjunkturinstitutet, OECD - är i stor utsträckning, men inte enbart, just inriktningen på regeringens politik, där vi har ersatt bidragslinjen med arbetslinjen, och där vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Vi fortsätter nu med den inriktningen. Vi har i dag att ta ställning till skattesänkningar av tre olika slag egentligen. Det handlar om att sänka skatten för pensionärerna, att höja taket för den statliga inkomstskatten och att sänka skatten för alla som arbetar. Sänkningen av skatten för pensionärer är någonting som vi inte gör för att öka sysselsättningen och egentligen inte för att få ekonomins hjul att snurra snabbare - men självklart är alla skattesänkningar positiva eftersom de ökar konsumtionen - utan detta är en skattesänkning som vi gör primärt därför att vi vill visa solidaritet med dem som tillhör samhällets mest utsatta. Jag tror att det är viktigt att påpeka att alla pensionärer inte är lika. Jag skulle kunna gå så långt som att påstå att det vore åldersdiskriminering att utmåla pensionärerna som en stor homogen grupp. Det finns pensionärer som har det mycket gott ställt och som har fått ta del av våra skattesänkningar under de senaste två åren i form av borttagandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Men det finns också pensionärer som lever på extremt små marginaler - våra fattigpensionärer. Det finns pensionärer som är otroligt pigga och som kan jobba långt efter att de har fyllt 70 år, och det finns pensionärer som i ett tidigt skede efter att de har fyllt 65 år behöver samhällets stöd. Den skattesänkning som vi nu presenterar och som riksdagen ska ta ställning till i dag handlar om att ge stöd till just dem som har det sämst ställt. Jag tycker att Helena Leander från Miljöpartiet argumenterade mycket väl för den frågan. Till Laila Bjurling vill jag påpeka att detta är en skattesänkning som inte handlar om att kompensera för inflation - det ska finnas med i den årliga uppräkningen av pensionerna, vilket Laila Bjurling borde känna till - utan det handlar om ytterligare ett extra tillskott framför allt till de pensionärer som har det sämst ställt. Vi höjer också taket för den statliga inkomstskatten. Det gör vi därför att det finns många människor i Sverige som upplever att det inte lönar sig att jobba extra och att det inte lönar sig att slita lite hårdare. Vi har en situation i dag där det inte går att påstå att det bara är höginkomsttagare som betalar statlig inkomstskatt, utan det är lärare och vanliga tjänstemän. Det kan vara taxichaufförer som sliter extra hårt och jobbar på obekväma arbetstider, och det kan vara lokförare. Dessa människor upplever just att de har väldigt lite för dessa ansträngningar, och det tycker vi är fel. Vi tycker också att det är fel att det inte lönar sig bättre att utbilda sig och ta studielån och att man inte får något för dessa ansträngningar. Därför vill vi höja taket för den statliga inkomstskatten för att återgå till den ambition som fastslogs i den skatteuppgörelse som gjordes i början av 1990-talet, nämligen att 15 procent av befolkningen ska betala statlig inkomstskatt. Detta är en skattesänkning som kommer även pensionärerna till del. Det är viktigt att framhålla. Viktigast av allt är däremot den skattesänkning som handlar om att förstärka jobbskatteavdraget och att göra det ännu mer lönsamt att arbeta. Den här gången gör vi det genom att uteslutande höja så att säga bottenavdraget i jobbskatteavdraget, eller, som man också skulle kunna uttrycka det, genom att höja grundavdraget till 39 000 kronor för dem som arbetar. Detta innebär att de första 39 000 kronor som man tjänar är skattefria. För ungdomar handlar det oftast om att kunna sommarjobba skattefritt. För vanliga inkomsttagare innebär det 3 000 kronor i sänkt skatt per år, eller 250 kronor per månad. Detta är någonting som framför allt Helena Leander, som verkligen har efterfrågat skattesänkningar riktade till låginkomsttagare, borde uppskatta. Därför är jag väldigt förvånad över att Helena Leander nu står i talarstolen och så kritiskt markerar att våra skattesänkningar skulle handla bara om att sänka skatten för höginkomsttagare, när den viktigaste beståndsdelen i detta skattesänkningspaket handlar just om att höja detta tak så att de som har det sämst ställt och som har de lägsta inkomsterna verkligen får ta del av skattesänkningen. Detta gör det mer lönsamt att arbeta och skapar fler jobb. Det håller till och med LO med om. Detta ger större möjligheter till konsumtion för vanliga medborgare. Socialdemokraterna anklagar oss för att göra för lite, trots att vi nu kommer att sänka skatten med 32 miljarder. Vi gör ett extrainsatt paket för 8 miljarder. Vi gjorde inte det i all hafs, utan regeringen gjorde noggranna överväganden av vad man skulle göra och kom fram till ett stimulanspaket på just 8 miljarder. Då kan man fråga sig: Vad gör Socialdemokraterna? Vad är alternativen i svensk politik? Först och främst kan man konstatera att de är emot våra skattesänkningar. De är emot alla de pengar som ska strömma in till vanliga inkomsttagare och som ska ge ett ökat utrymme och bättre förutsättningar för att möta lågkonjunkturen. I stället vill de chockartat höja skatterna och höja bidragen. Säg mig, Laila Bjurling: På vilket sätt får vi fler människor i arbete genom att vi höjer bidragen och gör det mer lönsamt att inte arbeta? Jag vill också poängtera en tydlig idémässig skillnad mellan den borgerliga regeringen och socialdemokratin. Vi tror inte på den keynesianska ekonomiska teorin. Vi tror att det är framför allt penningpolitiken som ska vara det som balanserar låg- och högkonjunkturer. Därför genomför vi i huvudsak satsningar som är av mer permanent karaktär och inte tillfälliga lösningar. Det kan också vara intressant att påpeka att samtliga i oppositionen för ett år sedan stod här och krävde att vi skulle elda på ekonomin ännu mer. Jag kan säga att om vi hade gjort det hade vi varit i en väsentligt värre situation än vad vi är i nu. Det är tack vare en ansvarsfull politik som vi nu kan möta lågkonjunkturen på ett bra sätt. Det är också intressant att påpeka att det ständigt är arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är oppositionens alternativ, nu i lågkonjunktur som tidigare i högkonjunktur. Marie Engström sade att vi ser skattesänkningar som den ständiga mirakelmedicinen för att förbättra ekonomin. Ja, det gör vi. Skattesänkningar är bra. Det visar sig att har man låga skatter stimuleras tillväxt i förhållande till om man har höga skatter. Däremot kan vi konstatera att oppositionens mirakelmedicin är arbetsmarknadspolitiska åtgärder - arbetsmarknadspolitiska åtgärder i högkonjunktur, arbetsmarknadspolitiska åtgärder i lågkonjunktur. Det är oppositionens mirakelmedicin, som historiskt sett har visat sig inte fungera. Jag skulle avslutningsvis vilja säga att vi i och med skattesänkningen tydligt - här tror jag att de flesta håller med - har infriat vallöftet om 1 000 kronor mer i månaden. Vi hörde i inledningen av mandatperioden från Socialdemokraterna höga skrik och rop om att alla skattesänkningar äts upp av avgiftshöjningar. De här ropen hörs inte längre. Vi tystade dem därför att det nu står bortom allt tvivel att vi inte bara sänkte skatten, som vi lovade, vi gick mycket längre. Vi fortsätter på den inriktning som vi har slagit an, att det ska bli mer lönsamt att arbeta. 175 000 människor har fått jobb. Det innebär att när vi är klara med lågkonjunkturen kommer vi att ha fler människor sysselsatta än när den socialdemokratiska regeringen klev av. Vi har klarat av att göra detta samtidigt som vi fört en ansvarsfull ekonomisk politik där vi har kunnat minska statsskulden och samtidigt satsa på välfärden, någonting som Marie Engström har sagt inte går. Men vi har visat motsatsen. Vi har visat att det går att föra en ansvarsfull politik, sänka skatten och också satsa på välfärden. Jag tycker att Socialdemokraterna i synnerhet borde rannsaka sig själva och fråga vad de gjorde för välfärden under de tolv år som de styrde. Vad är det bestående minnet av den regeringens insatser för välfärden? Vi kan räkna upp långt fler satsningar. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Anf. 9 Marie Engström (V)

Herr talman! Det var många stolta uppräkningar från Fredrik Schulte. Vi har brutit bidragslinjen, vi har återupprättat arbetslinjen, vi kommer att ha fler sysselsatta än efter den tidigare regeringen när vi kliver av, sade Fredrik Schulte. Vi i s, v och mp hoppas att ni kliver av år 2010. I går kom det prognoser från Arbetsförmedlingen. De befarar att vi år 2010 kan ha över 400 000 öppet arbetslösa. Vi kan ha en öppen arbetslöshet på över 9 procent. Man befarar att den kan stiga. Hur stämmer det med Fredrik Schultes utfästelser? Jag skulle vilja ställa en fråga till Fredrik Schulte angående de människor som nu drabbas av arbetslöshet, som blir utförsäkrade och tvingas till socialbidrag. På vilket sätt ökar er skattepolitik friheten för den enskilde och för dessa människor? Det var det du inledde ditt anförande med. Du sade att er skattepolitik ökar friheten för den enskilde.

Anf. 10 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag gjorde många stolta uppräkningar därför att jag är stolt över den politik vi för. Men jag är faktiskt inte nöjd, jag tror att vi kan göra mycket mer. Jag tror att de skattesänkningar som vi nu genomför kommer att fortsätta att bidra till den enormt positiva utveckling som Sverige har haft under den här borgerliga regeringen. Vi har fått minskat utanförskap - 175 000 personer har lämnat utanförskapet och fått jobb. Åter vill jag påpeka för Marie Engström att det innebär att i lågkonjunkturens djupaste dipp kommer vi att ha fler människor i jobb än när ni styrde. Det tycker jag om något ger er anledning till självrannsakan. Jag skulle vilja ställa en fråga till Marie Engström. Jag tittade nämligen på protokollen från de tidigare debatterna om jobbskatteavdragen och kunde konstatera att den bärande och viktigaste argumentationen för Marie Engström och även för alla andra i oppositionen var att vi sänkte skatten inte för låginkomsttagarna utan för höginkomsttagarna. Det är en argumentation som i och för sig är ganska så vansinnig därför att de skillnader som har funnits har varit ytterst marginella. Procentuellt sätt har avdragen varit kraftfullt riktade till låginkomsttagare. De som är höginkomsttagare betalar mycket mer i skatt. Sedan var argumenten att fördelningsprofilen var för dålig. Nu gör vi en jobbskatteavdragsförstärkning som enkom riktar sig till låginkomsttagare - ja, höginkomsttagare får också ta del av dem. Men höginkomsttagare får inte mer jobbskatteavdrag än låginkomsttagare. Bottenavdraget förstärks. Har ni ljugit i talarstolen de senaste två åren?

Anf. 11 Marie Engström (V)

Herr talman! Jag vet inte vilken värld som Fredrik Schulte lever i. Vi får rapporter om varsel varje dag. Människor slås ut i arbetslöshet. Det finns väldigt många som står utanför a-kassa. Människor tvingas till socialbidrag. Dessutom kommer människor som tidigare har haft sjukförsäkring att slängas ut i den turbulenta verkligheten efter nyår. Det är den verkligheten som i varje fall jag och mitt parti pratar om. Fredrik Schulte pratar om någonting helt annat - vad vet jag inte. Uppenbarligen har han inte märkt vad som pågår. Så till innehållet i inkomstskatterna. I mitt anförande kritiserade jag ert inkomstskatteupplägg ur en rad olika perspektiv. Det är fördelningspolitiskt orättfärdigt. Det räcker med att läsa er proposition, jag hänvisar till en del tabeller. Det bidrar till orättvisa mellan olika grupper. Stora skattesänkningar begränsar möjligheterna att göra nödvändiga investeringar. Jag menar att ni råddar till hela skattesystemet eftersom ni gör kraftiga avsteg från likformig beskattning. Det är den samlade kritiken från mitt parti och säkert från andra partier också. Jag tycker att vi ska återvända till det som vi pratade om först, verkligheten så som den ser ut i dag. På vilket sätt ökar er skattepolitik friheten för den enskilda?

Anf. 12 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag kan försäkra Marie Engström om att jag lever i den här världen, och jag är på intet sätt omedveten om vad som händer ute i världen och i vårt land. Jag betonade mycket tydligt i mitt inledningsanförande och också i min första replik att vi står inför en situation av en historisk global lågkonjunktur som drabbar Sverige oerhört. Varslen har ökat stadigt under de senaste månaderna, och vi kommer troligen att förlora 150 000 jobb. Vi har problem med flykt från a-kassan, och det är någonting som vi har medgett och som vi arbetar med att hitta lösningar på. Jag tycker fortfarande att det faktum att vi trots den globala lågkonjunkturen, i den djupaste dalen, kommer att ha fler människor sysselsatta än när vi hade en socialdemokratisk regering föranleder självkritik hos er. När vi i den djupaste dalen av lågkonjunkturen har fler människor sysselsatta än när Socialdemokraterna styrde tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet finns det anledning till självrannsakan för er. Jag kan inte i mitt liv förstå hur det kan vara rätt sätt att möta lågkonjunkturen att göra det mindre lönsamt att arbeta, att höja skatterna för dem som arbetar och i stället använda pengarna till att göra det mindre lönsamt att arbeta. Det finns ingen logik bakom att ge mer pengar till dem som inte arbetar och mindre till dem som arbetar. Det är den politiken som har gjort att människor har fastnat i utanförskap och bidragsberoende. Det är den politiken som ni förlorade valet 2006 på, därför att ni inte fixade jobben. Och nu kommer ni tillbaka med exakt samma politik: mindre pengar i plånboken för dem som jobbar och mer pengar för dem som lever på bidrag.

Anf. 13 Laila Bjurling (S)

Herr talman! Ja, Fredrik Schulte, vi har ju stått här i talarstolen några gånger och pratat om er skattesänkarpolitik för framför allt dem som redan har det bra. Hittills har du alltid försvarat den borgerliga politiken. Du har till och med ärligt sagt att du tycker att det är sjyst och rättvist att den som tjänar allra mest också får stora skattesänkningar. Nu börjar du prata om solidaritet med de allra mest utsatta, att ni satsar på välfärden. Vad är det för sorts satsningar på välfärden att ni sänker a-kassan för dem som är arbetslösa, att ni sänker sjukpenningen för den som är sjuk, att ni kastar ut folk från sjukförsäkringen även om de fortfarande är sjuka? Är det era satsningar på välfärden, Fredrik Schulte? Er moderata politik fortsätter precis som om ingenting har ändrats på arbetsmarknaden. Nu föreslår ni ytterligare skattesänkningar för dem som har jobb. Men verkligheten har ju visat nu att det inte hjälper. Se er runt omkring! Det hjälper inte att sänka skatten när det inte finns några jobb att söka för dem som är arbetslösa. Det blir inga jobb av det, kanske något enstaka. Så står Fredrik Schulte här och tycker att han kan vara stolt över att det kanske kommer att vara några fler anställda 2010 än det var 2006. För det första vet vi ingenting om det, någon av oss, i dag. För det andra vore det inte speciellt konstigt eftersom befolkningen i arbetsför ålder har ökat. Det vore då rimligt att det är fler i sysselsättning. Nej, jag tycker att det är dags, Fredrik Schulte, att byta politik och använda skattepengarna till att bekämpa arbetslösheten och till att rusta dem som blir av med jobben, så att de får chansen att återkomma i jobb igen.

Anf. 14 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Psykvårdsreform, lärarlyft, omfattande satsningar på rättsväsendet, tandvårdsreform, sjukvårdsmiljarder för att korta vårdköerna - det är vad vi gör. Vad gjorde ni för välfärden 1994-2006? Förklara det! Laila Bjurling säger att våra jobbskatteavdrag inte ger några nya jobb. Det håller inte LO med om. Det håller inte Konjunkturinstitutet med om. Det håller inte Finanspolitiska rådet med om. Det håller inte OECD med om. Alla förutom Socialdemokraterna håller med om att våra jobbskattesänkningar ger fler jobb. Ni är förblindade av politisk ideologi. Jag skulle vilja ställa samma fråga till Laila Bjurling som jag ställde till Marie Engström. Ni har tidigare stått här i talarstolen och sagt att det är de fördelningspolitiska konsekvenserna av vår politik som ni inte kan ställa er bakom. Men det har varit en lögn. Nu visar det sig tydligt att det inte handlar om det, utan att det handlar om att ni vill satsa mer pengar på dem som inte arbetar, att ni vill dra in våra skattesänkningar för dem som jobbar och satsa på bidragstagarna. Ni vill till och med ta skattesänkningar från låginkomsttagare och ge dem i form av höjt tak i ersättningssystemen till höginkomsttagare. Ni tar från låginkomsttagare som jobbar och ger till höginkomsttagare som inte jobbar. Jag förstår inte hur det kan vara en bra fördelningspolitik. Jag tycker också att ni måste göra ett klargörande av var ni egentligen står i frågan om jobbskatteavdraget. När vi införde första steget var ni emot det. När vi införde andra steget var ni emot andra steget men för första steget. När vi nu inför tredje steget är ni för första steget och andra steget men emot tredje steget. Vad händer när vi inför fjärde steget? Kommer ni då att vara för tredje steget? Vad tycker ni egentligen om jobbskatteavdraget? Som sagt är LO för det. Och Mona Sahlin har sagt: Nej, men de här pengarna ska vi inte ta ifrån vanliga inkomsttagare, därför att det blir för jobbigt, då förlorar vi val. Det var också någon som sade att jobbskatteavdraget ger 60 000 nya jobb. Vad tycker ni egentligen?

Anf. 15 Laila Bjurling (S)

Herr talman! Vi har pratat om det ett antal gånger tidigare, och jag kan upprepa det igen: Vi vill ha ett likformigt och rättvist skattesystem där man betalar skatt efter inkomst och inte efter varifrån inkomsten kommer, att man inte bestraffas med högre skatt för att man är sjuk, arbetslös eller pensionär. En uppsagd Volvoarbetare får till exempel en kraftigt sänkt inkomst, eftersom den borgerliga regeringen vägrar att höja taket i a-kassan, men också en höjd skatt. Totalt sett hamnar hon i en situation där hon kanske får försöka överleva på hälften av den inkomst hon hade när hon jobbade. Det tycker inte vi är en rättvis politik. Det är därför vi vill höja taken i a-kassan och i sjukförsäkringarna, så att man har en inkomsttrygghet även när oturen är framme och man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Det ökar också konsumtionen. Det gör att folk känner sig trygga och kan ägna sig åt att bli friska om de är sjuka eller åt att söka jobb om det är arbetslösheten som har drabbat dem. Det tycker vi är rättvis politik. Jag tycker faktiskt inte att det är trevligt att se hur den borgerliga regeringen piskar de fattiga för att de ska ut i jobb men däremot göder de rika. Stå inte och säg att det är en rättvis skattepolitik ni för! 40 000 kronor i månadslön ger en skattesänkning på nästan 12 000 om året, men tjänar du 15 000 i månaden får du 10 000 mindre än så. Det är inte att satsa på låginkomsttagarna, Fredrik Schulte. Och det är inte värdigt en välfärdsstat att behandla sina människor på det sättet.

Anf. 16 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Vi kan konstatera att Laila Bjurling inte har svarat på några av mina frågor. Du har inte gett något tydliggörande av vad ni egentligen tycker om jobbskatteavdraget. Nu har du stått här och argumenterat precis som du har gjort under de tidigare debatterna och sagt att jobbskatteavdraget är förfärligt och bedrövligt. Men du har inte svarat på frågan: Hur kommer det sig då att ni accepterar jobbskatteavdragen ett och två? Jag tror inte att du nästa år kommer att kunna svara på varför du troligen kommer att acceptera jobbskatteavdragen ett, två och tre. Men det kanske är så att Laila Bjurling tillhör vänsterfalangen i Socialdemokraterna, som egentligen inte gillar Mona Sahlins mer ansvarstagande skattepolitik som accepterar våra skattesänkningar. Du har inte kunnat svara på varför du tidigare har stått och försökt argumentera för att jobbskatteavdraget är så förfärligt därför att det framför allt har en dålig fördelningspolitisk profil. Nu har vi en fördelningspolitisk profil på jobbskatteavdraget som enkom handlar om att rikta sig till låginkomsttagare. Det visar sig nu att du har stått och ljugit i talarstolen de senaste två åren. Det var inte där skon klämde. Skon klämde därför att du hellre vill ge de pengarna till höginkomsttagare som inte arbetar. Det är så er politik fungerar. Ni tar bort våra skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och använder dem i stället för att satsa på höjda bidrag till dem som inte jobbar och som har tjänat mycket pengar. Det visar sig tydligt att den bärande idén bakom Socialdemokraterna inte handlar om att utjämna skillnader i samhället mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare, utan den bärande idén bakom Socialdemokraterna handlar om att ge mer pengar i bidrag till dem som inte arbetar. Ni är inte ett parti för ekonomisk utjämning och solidaritet. Ni är ett parti för höjda bidrag, ett bidragsparti.

Anf. 17 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Det är väldigt befriande att höra Fredrik Schulte. Det är verkligen inget hymmel, utan det är ett strålande engagemang. Sedan håller jag kanske inte med honom i alla delar, men engagemanget är det, som sagt, inget fel på. Ibland tror jag att den här debatten skulle tjäna på om vi kunde ha samma definitioner på vad som är en höginkomsttagare och vad som är en låginkomsttagare och hålla oss till de definitionerna under hela debatten, så att inte den som var en låginkomsttagare när den tjänade över 30 000 i månaden och fick ta del av höjningen av gränsen för statlig inkomstskatt plötsligt blev en höginkomsttagare om den tjänade typ 16 000 och vi ville att den skulle få 80 procent från a-kassan. Någonstans kan man inte vara höginkomsttagare om man tjänar 16 000 i månaden och låginkomsttagare om man tjänar 32 000 i månaden, tycker jag. Jag tror att debatten skulle vinna på om vi var lite tydliga med vad vi menar. Då skulle inte Fredrik Schulte kunna stå här och säga att det här är en satsning på låginkomsttagare när den ena efter den andra har varit uppe här i talarstolen och sagt att den som tjänar 40 000 i månaden får 11 664 kronor i skattesänkning nästa år och att den som tjänar 15 000 får 1 140 eller möjligtvis 1 146 kronor - jag skriver inte så snyggt alla gånger. Nåväl, fördelningspolitiken tycker jag faktiskt att vi har all rätt att kritisera. Även det här med sysselsättning kan man fundera på. Jobbskatteavdraget får man väl ändå säga att de flesta ekonomiska bedömare säger ökar sysselsättningen, även om man kanske skulle kunna rikta det tydligare mot just låginkomsttagarna, vilka de nu än är. När det däremot gäller pensionärerna handlar det inte om sysselsättning. Och Fredrik Schulte säger ärligt och bra att det inte handlar om sysselsättning utan om solidaritet med de utsatta. Men då har vi den höjda gränsen för statlig inkomstskatt. Det där döms ut som något som inte har någon sysselsättningsökande effekt, tvärtom. Vad handlar det då om? Är det solidaritet med de utsatta höginkomsttagarna, eller hur var det?

Anf. 18 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag skulle först vilja tacka dig, Helena Leander, för de varma orden. Jag håller helt med dig om att den här debatten både nu och i andra sammanhang blivit ganska märklig. Helt plötsligt är ju, som du säger, en höginkomsttagare en person som tjänar 16 000 kronor. Socialdemokraterna och Mona Sahlin angrep kraftfullt vårt första och vårt andra steg i jobbskatteavdraget. Nu är de, helt plötsligt, för dessa. Men initialt angrep de dessa därför att det ansågs vara skattesänkningar till höginkomsttagare. Helt plötsligt var metallarbetare, lärare och förskollärare höginkomsttagare. Jag håller alltså helt med och vill, som sagt, framhålla att den debatt som jag primärt haft här med Marie Engström och Laila Bjurling har handlat om jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget som också du, om jag läst betänkandet rätt, ställer dig bakom är faktiskt en riktad skattesänkning för låginkomsttagare genom att man höjer bottenavdraget - grundavdraget, som man också skulle kunna kalla det - för dem som jobbar. Sedan har vi också ett inslag i det här paketet - det är ju ett paket med olika beståndsdelar - som handlar om att höja taket för brytningsgränsen, för när man börjar betala statlig inkomstskatt. Där har Helena Leander inte yrkat bifall. Men det ligger väl i linje med vad du, Helena, tidigare sagt, så du ska ha heder och ära för att du under de senaste två åren åtminstone har varit konsekvent i din argumentation, till skillnad från Laila Bjurling och Marie Engström. Vi tycker att även den skattesänkningen är viktig just för att det ska bli lönsamt för den som sliter. Den som jobbar hårt - taxichauffören eller lokföraren som jobbar på obekväm arbetstid - ska känna: Jag får också någonting för det här. Vi vill alltså minska den skattekilen och vill också att det ska bli mer lönsamt för den som har utbildat sig, att den personen ska få avkastning på sin utbildning.

Anf. 19 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Jag skulle vilja påstå att det är Miljöpartiets utformning av jobbskatteavdraget som är riktat till låg- och, möjligtvis, medelinkomsttagare. Vi trappar faktiskt av vårt jobbskatteavdrag från 30 000 kronor i månaden. Det gör inte ni, utan ni smetar ut det över höginkomsttagare. Tvärtom trappas det upp, även om det så småningom stannar av så att man inte kan få hur mycket som helst. Men fortfarande får man en större skattesänkning ju mer man tjänar. Jag har väl, som sagt, argumenterat för varför jag tycker att det är en felaktig prioritering att höja gränsen för statlig inkomstskatt för höginkomsttagare. De pengarna tror jag skulle kunna göra mer nytta i form av satsningar på de sämst ställda. Det skulle också ge en bättre fördelningspolitik. Jag skulle vilja ta chansen och återvända lite grann till det här med arbetsmarknadspolitik som mirakelmedicin kontra skattepolitik som mirakelmedicin, som ju Fredrik Schulte i sitt anförande var inne på. Någonstans ska vi inte, tror jag, glömma bort individen i det här. Det känns kanske jobbigt för en moderat att få höra det. Men även om vi nu har en bra strukturpolitik, har sjysta skatteregler och en bra företagarpolitik och vad som nu kan göras som gör att det blir lönsamt att arbeta och lönsamt att anställa, kommer det fortfarande att finnas människor som inte har ett arbete under kortare eller längre period. Dessa kan man inte lämna helt i sticket. Någonstans behöver de människorna en trygghet, kanske rentav också någon form av arbetsmarknadsåtgärd för att coacha dem rätt och se till att matcha dem, så att de kan få ett nytt jobb. Om man bara säger att man ska se till att det lönar sig att arbeta och att allting sedan kommer att lösa sig glömmer man bort de individer som faktiskt drabbas. Det tycker jag vore väldigt synd.

Anf. 20 Fredrik Schulte (M)

Herr talman! Jag talar gärna om individer. Det är ett favorittema. Jag vill påpeka, Helena Leander, att vi i vårt extra stimulanspaket på 8 miljarder har en hel del satsningar dels på just ökade matchningar för dem som nu kommer att hamna i utanförskap för att se till att de kommer tillbaka i jobb, dels på arbetsmarknadsåtgärder - utbildning och liknande. Jag tycker ändå att Helena Leanders argumentation inte riktigt går ihop. Om det var så att Miljöpartiet föreslog avtrappningar av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare som tjänar mer än 30 000 kronor och använde de pengarna till att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget för låg- och medelinkomststagare skulle jag ha lite mer respekt för argumentationen, även om jag inte hade hållit med dig. Problemet är att du inte gör det, utan du vill använda de pengarna till annat i er budget. Men då handlar er omsorg inte om låginkomsttagare utan om att ni absolut inte vill låta höginkomsttagare få en lika stor del av kakan, av de skattesänkningar som vi genomför. Det kan jag inte ställa mig bakom. Först och främst skulle det komplicera systemet alldeles oerhört mycket. Det skulle vara svårt att motivera varför just låginkomsttagare, inte höginkomsttagare, när båda jobbar inte ska få del av skattesänkningar. Det skulle också sända ut en konstig signal i samhället. Våra jobbskatteavdrag handlar ju primärt om det moraliska - om att det ska vara mer lönsamt att arbeta, om att arbetslinjen ska återupprättas. Jag tycker alltså att din argumentation inte riktigt går ihop. Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga att det är intressant att notera att Miljöpartiet i den här debatten och i ställningstagandet till det här betänkandet faktiskt står mycket närmare den borgerliga alliansen än sina rödgröna vänner i oppositionen.

Anf. 21 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Finanskrisen och lågkonjunkturen präglar all debatt i dagsläget såväl innanför som utanför det här husets väggar. Trots den finansiella oron, som är en internationell oro, har Sverige ett gott utgångsläge. Sverige framstår enligt EU som ett finansiellt föredöme för övriga Europa. Det är ett gott betyg åt nu sittande regering. Herr talman! När varslen haglar är det svårt, speciellt för oppositionen, att komma ihåg att 185 000 nya jobb har tillkommit sedan valet - jag tycket inte att det är vulgärt att säga det här, utan det är ett faktum - jobb som tidigare inte fanns i det socialdemokratiskt styrda Sverige. På den socialdemokratiska regeringens tid förtidspensionerades 140 personer om dagen. I dag har vi en budget som är den starkaste på decennier. I dag har vi nysatsningar i budgeten som saknar motstycke, 32 miljarder. I dag har vi höjt köpkraften rejält för svenskarna - inte undra på att LO står på åskådarläktaren och applåderar. I mitt hemlän innebär jobbskatteavdragets första, andra och nu tredje steg sammantaget att västmanlänningarna från årsskiftet netto fått 1 604 000 kronor mer i plånboken. Därutöver får de privata företagen genom en sänkning i budgeten av arbetsgivaravgiften 200 miljoner, och kommuner och landsting får av samma skäl 79 miljoner. Det motsvarar 900 nya jobb i mitt hemlän. Man kan ta län efter län och se samma effekt. Herr talman! Socialdemokraterna sade nej till jobbskatteavdrag ett men ändrade sig efter ett år och sade ja. Socialdemokraterna sade nej till jobbskatteavdrag två men ändrade sig efter ett år och sade ja. Socialdemokraterna säger nu nej till jobbskatteavdrag tre. Frågan är vad Socialdemokraterna säger om ett år. Herr talman! Vi har i dag problem - det inser alla - såväl ekonomiskt som psykologiskt. Regeringens förmåga att vidta åtgärder, oavsett hur regeringen ser ut, är givetvis begränsad. Men det som går att göra ska göras. I ett sådant arbete går det inte att föra en yvig ekonomisk politik. Något sådant ägnar sig regeringen heller inte åt. I stället är det målinriktade insatser i rätt tid, till rätt målgrupp och till rätt kostnad. Nu gäller det att föra en ekonomisk åtgärdspolitik som är sådan att vi verkligen når de mål som vi eftersträvar att nå. Oppositionens förslag om att strö pengar över olika grupper är knappast målinriktat. Socialdemokraternas förslag om att använda pensionärernas pengar till att köpa bilföretag framstår som rena hasarden med pensionärernas pengar. Man frågar sig vad som ligger bakom ett sådant förslag. Vad är tanken, om det över huvud taget finns någon tanke, bakom ett sådant förslag? Jag tycker att vi kan konstatera och, förhoppningsvis, också vara överens om att vi har problem nu i den internationella kris som vi lever med. Men den ska vi klara. Detta kräver kraftsamling, eftertanke och målinriktade satsningar. Herr talman! I stimulansåtgärderna ska vi inte glömma Riksbankens stora sänkning av reporäntan i förra veckan. I en god ekonomisk situation motsvarar den stora sänkningen en satsning på näringsliv, banker och privatpersoner via ett kapitaltillskott i storleksordningen 58 miljarder kronor. Det är alltså enorma satsningar som gjorts för att rädda jobben i vårt land. Nu är det upp till banker och näring att göra sin andel av hemläxan. Herr talman! Jobbskatteavdraget framstår som en väsentlig del i arbetet att få i gång hjulen. Det måste löna sig att arbeta. Arbetslinjen måste stärkas. Det har varit och är en bärande del i alliansregeringens politik. Fler i arbete betyder att samhället kan tillhandahålla en sund ekonomisk situation för alla medborgare - kanske främst de som blir sjukskrivna, arbetslösa eller går i pension. I konstruktionen av jobbskatteavdragets tredje steg föreslås, i likhet med tidigare, att den disponibla inkomsten för låg- och medelinkomsttagare ökar i förhållande till övriga grupper. De som främst berörs av denna skattesänkning är flertalet ungdomar, invandrare, deltidsarbetare och åtskilliga kvinnor. Det är i detta sammanhang intressant att notera att vi numera har ett regeringsalternativ att ta ställning till. Det är dock oroväckande att dessa tre partier har så skild syn på så många frågor, framför allt när det gäller jobbskatteavdragets vara eller inte vara. Miljöpartiet vill i stort sett behålla regeringens jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet vill avskaffa det helt. Socialdemokraterna för sitt retoriska spel i frågan men accepterar i smyg efter en tid. Dessförinnan slår de gång på gång på regeringen för att det förs en orättvis politik som påstås gynna höginkomsttagarna. Frågan är hur man i rådande finanskris och inför julhandeln ska få gehör hos sina väljargrupper för sina stora åtstramningspaket. Retoriken är väl en här i kammaren och en annan på verkstadsgolvet, men det är inte så man styr Sverige. Som jag ser det är det självklart att vi ska upprätthålla en rättvis, generös och offentligt finansierad välfärd. Det innebär att vi måste sänka trösklar och marginalskatt. Herr talman! För alliansregeringen har det varit viktigt att bryta utanförskapet då det ger viktiga värden för såväl den enskilde som samhället i stort. Enligt Finanspolitiska rådet förstärks den offentliga ekonomin i genomsnitt med över 225 000 kronor per år när en person går från arbetslöshet till arbete. Kommer Socialdemokraterna till makten och genomför sin politik kan vi konstatera att förutsättningarna för en kvalitativ och trygg välfärd försämras i våra kommuner och landsting. Herr talman! Jobbskatteavdraget är bra också för dem som fyllt 65 år och som väljer att vara kvar på arbetsmarknaden något eller några år. Den här gruppen frikopplas från grundavdraget. Det är viktigt för att öka gruppens incitament att fortsätta arbeta ett tag till. Vi vet att vi har en demografisk utveckling framför oss som kommer att vara svår att möta om vi inte redan nu gör insatser för att stärka arbetslinjen och gör det lönsammare att arbeta och att driva företag så att man kan skapa jobb och nyanställa. För den här gruppen frikopplas som sagt grundavdraget. Kommunalskatten beräknas till 20 procent av arbetsinkomsten upp till 100 000 kronor och 5 procent av den del av arbetsinkomsten som överstiger 100 000 men inte 300 000 kronor. Det är en tydlig stimulansåtgärd för pensionärer att vara aktiva några år extra. Herr talman! 90 procent av landets pensionärer får lägre skatt nästa år. Utformningen av förslaget är sådant att de med de lägsta pensionerna får den största sänkningen på ca 227 kronor i månaden. Pensionärer med pension i nivån 133 000-337 000 kronor får 67 kronor i månaden i sänkning. Den resterande gruppen med pensioner över 337 000 får ingen sänkning men innefattas givetvis via den förändrade nivån på statsskatten. I denna debatt är det också viktigt att framhålla att riksdagen nyligen beslutat om att gränsen för skälig levnadsnivå höjs inom förmånerna för äldreförsörjningsstöd och särskilt bostadstillägg för pensionärer. Även förbehållsbeloppet höjs vid fastställande av avgift enligt socialtjänstlagen. De satsningar som görs har alltså en tydlig profil för att stärka de pensionärer som har det svårast. Som jag ser det är denna satsning ett steg i höjningen av pensionerna. Förhoppningsvis kommer det ytterligare steg. Herr talman! Nivåer på pensioner, stimulans till arbetslinjen, sysselsättning, samhällets förmåga att erbjuda kvalitativt bra service och möjligheten att ge så många som möjligt mer kvar i lönekuvertet är frågor som hänger ihop. Det är genom fler arbetade timmar som vi lägger grunden för välfärden. Vi vet att vi har problem i dag. De ska övervinnas. Regeringens budget med satsningar på arbetslinjen och omfattande investeringsprogram tillsammans med regeringens målinriktade åtgärdsprogram - i fredags om drygt 8 miljarder kronor - och Riksbankens sänkning av reporäntan ger ihop med den starka ekonomiska situation Sverige trots allt har goda förutsättningar att även klara de problem vi står inför. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Anf. 22 Marie Engström (V)

Herr talman! Jörgen Johansson sade i sitt anförande att LO applåderar. Jag vet inte vad det var LO applåderade. Det var i varje fall inte jobbskatteavdraget som är det vi debatterar i dag. Jag vet att LO tidigare i år skickade ett svar till Finansdepartementet med anledning av ert förslag till steg tre i jobbskatteavdraget. Där konstaterade man att det inte fanns utrymme för fortsatta skattesänkningar. Om ett sådant utrymme hade funnits skulle det inte ske genom ett skatteavdrag. Man var kritisk till att arbetslösa, sjuka och pensionärer ställs utanför era inkomstskatteförändringar. Man var kritisk till att er skattesänkning presenteras som en sysselsättningsfrämjande åtgärd. LO menade att pengarna skulle kunna användas mycket bättre på ett annat sätt, till exempel genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är LO:s syn på jobbskatteavdraget. Det LO applåderade kanske avsåg något helt annat. Det är mycket möjligt att jag missuppfattade Jörgen Johansson, men eftersom LO nämndes är det viktigt att referera till vad de har sagt i denna fråga. Jörgen Johansson sade att oppositionen vill strö pengar över olika grupper. Vi har vid ett flertal tillfällen sagt att vi är kritiska till att människor som har a-kassa eller sjukersättning eller är pensionärer inte får samma skattesänkningar som andra grupper. Jag vill inte kalla det att strö pengar över olika grupper. Jag vill kalla det att skapa en rättvis skattepolitik.

Anf. 23 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! I debatten om vad som är rättvist och orättvist kan man fundera på hur rättvisan såg ut under den föregående mandatperioden. Jag ska inte gå in på det, men jag vill ändå kasta ut frågan. Envar kan själv tänka sig det. Vad gäller jobbskatteavdraget som företeelse säger ordet som sådant vad det är - jobbskatteavdrag. Det är ett avdrag man får när man arbetar. Vi ligger kvar på samma skattenivåer som vi hade under den föregående socialdemokratiska perioden för vissa grupper, nämligen de som inte jobbar. Man måste alltså jobba för att få detta avdrag. Svårare är det inte. Det är alltså en stimulans för att få i gång hjulen i Sverige och därigenom öka välfärden och så vidare. Jag tycker inte att det är speciellt konstigt. LO står på läktaren och applåderar skattesänkningar. Om man sedan, i likhet med Socialdemokraterna, för ett retoriskt resonemang mot jobbskatteavdraget som ord betraktat må vara hänt, men man har aldrig tackat nej till skattesänkningar.

Anf. 24 Marie Engström (V)

Herr talman! Det kanske är svårt att stå här och debattera LO när LO inte får vara med och säga vad man tycker. Det kanske man ska tänka på. Jag citerade ändå ur ett pm som LO skickat till Finansdepartementet. Jag förstår mycket väl vad jobbskatteavdraget är, Jörgen Johansson. Det är just därför jag är så kritisk. Jag har på en rad punkter framfört min kritik och behöver kanske inte göra det igen. Det är dock viktigt att framhålla att vi vill ha ett skattesystem som omfattar alla och inte har olika skattenivåer för olika grupper. Vi tycker att det är väldigt diskriminerande även vad gäller pensionärer. Även om ni nu har lyssnat på och tagit åt er av kritiken är skillnaden mellan högeralliansens politik och Vänsterpartiets inkomstskattepolitik för pensionärer att pensionärerna får drygt 250 kronor mer i månaden i skattesänkning än med den politik som ni företräder. Dessutom vill vi höja nivån i både a-kassan och sjukförsäkringen och inte straffbeskatta de människor som av olika skäl tvingas utnyttja a-kassa eller ha sjukersättning. Det är det vi kallar en rättvis politik. Vi tycker också att människor förtjänar trygghet vid de tillfällen då de står utanför arbetsmarknaden eller tvingas ta en sjukförsäkring. Och kalla inte detta bidrag! Detta är en försäkring. Det gör ont i mig varenda gång ni står här och pratar om att vi bara företräder något slags bidragslinje. Nej, vi vill att människor ska känna trygghet. Vi vill att de ska vara försäkrade vid de tillfällen i livet då de är sjuka eller hamnar utanför arbetsmarknaden.

Anf. 25 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Jag har full respekt för Marie Engströms åsikter. Jag konstaterar att vi inte har samma uppfattning i den frågan. Med det kan vi lägga den frågan åt sidan. Jag delar uppfattningen att man ska ha trygghet. Samtidigt ska man också se vad olika saker är. Marie Engström säger att man inte ska kalla det bidrag. Det ligger nära till hands när man har ett system som man kallar försäkring som inte är en försäkring. När huvuddelen kommer från statskassan, alltså a-kassan, vad är det då? Är det en försäkring, eller är det ett bidrag? Förändringen av a-kassan har ju också varit ett sätt att få respektive fackförbund att ta ett visst ansvar. Många fackförbund, utom ett, har ju också försäkrat upp sina medlemmar. Det fackförbund som inte gör det har ju i stället valt att prioritera att skicka pengarna till ett politiskt parti. Det kanske hade varit bättre att man hade månat om sina medlemmars sympati i stället för att vidta andra åtgärder.

Anf. 26 Laila Bjurling (S)

Herr talman! Jörgen Johansson tog upp ekonomin i Sverige och sade att Sverige är ett föredöme och har bra ordning på sin ekonomi. Det hakar jag gärna på. De borgerliga partierna vann valet år 2006. Det var ingenting som jag kan påstå att jag uppskattade, men det var väljarnas val. De bestämmer, och de ville ha det så, i alla fall någon vecka. Opinionssiffrorna dalade ganska snabbt och visade att väljarna ångrade sig. Den enda trösten som jag då kunde hitta var att den här gången skulle väl inte en borgerlig regering kunna köra Sveriges finanser i botten, som ni har gjort de andra gångerna då ni har haft regeringsmakten. En så välordnad ekonomi med så stora överskott som den socialdemokratiska regeringen lämnade över kan man inte, trots alla skattesänkningar, köra i botten - trodde jag. Men nu visar prognoserna återigen att den borgerliga regeringen ännu en gång har lyckats få Sveriges tillväxt under nollstrecket. Jag vill fråga dig, Jörgen Johansson: Är det otur, är det oskicklighet, eller är det rentav en medveten strategi från den borgerliga regeringens sida att köra Sveriges finanser i botten så fort ni finns med i regeringen?

Anf. 27 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Det är knappast regeringen i Sverige som har otur, Laila Bjurling, när den amerikanska bostadsmarknaden kapsejsar. Det är väl egentligen grunden till hela den situation vi har. Det är nästan lite absurt att höra diskussionen om den ekonomiska situationen när den borgerliga regeringen gav sig in i den här valperioden. Jag håller med om att vi var på väg in i en högkonjunktur. Förutsättningarna var goda. Sedan sade Laila Bjurling faktiskt i sitt inledningsanförande att hon inte skulle skylla den här krisen på den borgerliga regeringen. Det är ju en internationell kris. Nu är vi där, Laila Bjurling. Nu är det helt plötsligt alliansregeringens fel att vi har en finanskris i Sverige. Jag tycker att vi ändå borde ha den medvetenheten att det inte är så. Vad gäller att vara ett ekonomiskt föredöme som nation är det ju faktiskt EU-kommissionen som har gjort det uttalandet. Sverige är ett föredöme. Vi har de bästa statsfinanserna. Vi har den bästa investeringsnivån inom Europa. Vi har uppfyllt de krav och nått de nivåer, med råge till och med, som EU-kommissionen har rekommenderat sina medlemsstater. Givetvis är det så att vi har bra förutsättningar. Nu gäller det att hålla i pengarna också. Jag delar kanske inte uppfattningen att vi just nu är i den djupaste dalen i lågkonjunkturen, utan jag tror att det kommer att förvärras. Då gäller det också att ha muskler kvar i det arbete som fordras då.

Anf. 28 Laila Bjurling (S)

Herr talman! Det stämmer, det jag sade i mitt anförande. Jag anklagar inte er för finanskrisen. Men hur ni hanterar den lågkonjunktur som kom samtidigt som finanskrisen får ni stå ansvariga för, precis som jag sade i mitt anförande. Det är ni som har dragit ned 70 procent av utbildningsplatserna för de arbetslösa, det är ni som har tvingat ut 500 000 individer från a-kassan för att det har blivit för dyrt, och det är ni som har ökat klyftorna mellan dem som jobbar och pensionärer, sjuka och arbetslösa. Jag önskar ibland att jag kunde visa bilder här, herr talman. Jag skulle visa en bild av den ekonomiska utvecklingen i Sverige under ett antal år. Det är ett stapeldiagram som med olika höjd på staplarna visar Sveriges tillväxt. Staplarna har lite olika höjd genom åren, men de är så gott som alltid över nollstrecket. Vid två tillfällen pekar staplarna djupt ned under nollstrecket, och det råkar vara under borgerliga regeringars tid, i slutet av 70-talet och under den borgerliga regeringens tid i början av 90-talet. Och prognoser framåt visar att nästa år dyker den här stapeln återigen, för tredje gången, ned under nollstrecket. Alla tre gångerna då den är under nollstrecket är det en borgerlig regering som sitter vid makten i Sverige. Tycker inte Jörgen Johansson att det är lite pinsamt med dessa ständiga ekonomiska misslyckanden för den borgerliga regeringen?

Anf. 29 Jörgen Johansson (C)

Herr talman! Vi kan naturligtvis djupdyka i respektive decennium som Laila Bjurling tar upp och föra en diskussion kring detta. På 70-talet hade vi en oljekris som knappast styrdes från det här landet. I början av 90-talet hade vi effekterna av en uppblåst byggbubbla. Man borde egentligen föra diskussionen: Vem var det som hade blåst in så mycket luft i fastighetsmarknaden i slutet av 80-talet, vilket innebar att den socialdemokratiska regeringen också förlorade makten? Detta fick sedan rensas upp av den regering som kom. Det här kan man naturligtvis göra analyser om och så vidare. Den här gången har vi inte samma situation. Det rådde faktiskt högkonjunktur. Men vi har en finansiell kris som är internationell. Då kan man naturligtvis diskutera vad som är den finansiella krisen och vad som är lågkonjunktur. Tittar man på orderböckerna för lastbilar i Europa kan man konstatera att normalingången är 45 000 lastbilar i månaden. I september månad hade man 5 000 i orderböckerna. I oktober månad hade man 1 000. Jag tror inte att någon med vett och vilja vill säga att det beror på lågkonjunkturen, utan det beror helt och hållet på den finansiella kris vi har. Det är fråga om kommunicerande kärl. Jag tror att Laila Bjurling tar i för hårt när hon säger att det är den regering som i dag sitter som har orsakat detta.

Anf. 30 Helena Leander (Mp)

Herr talman! Det är lite glädjande att se vilket engagemang Jörgen Johansson har i att vi från oppositionen ska kunna presentera ett bra och samlat regeringsalternativ med klara besked på de olika punkter som är viktiga för medborgarna. Det är jag alldeles övertygad om att vi kommer att kunna göra i god tid före valet. Nu vet inte jag hur det gick till när alliansen bildades, men jag tror inte att det var så att man, dagen efter att man hade presenterat sin avsikt att regera tillsammans, rev upp motioner och reservationer som redan var skrivna och skrev ihop sig i alla frågor - faktiskt inte. Jag tror att ni kan vara lugna. Vi kommer att fixa det. Därmed har vi det avklarat. Det är lite svårt att diskutera jobbskatteavdrag och andra inkomstskatter utan att komma in på det dagsaktuella läget i konjunkturen. Jag tror att det var Fredrik Schulte som sade att han inte tror på den keynesianska politiken, att man ska gå in och stimulera i lågkonjunktur och hålla igen i högkonjunktur, mer än den så att säga kontracykliska politiken, alltså den politik som sker i form av de automatiska stabilisatorerna och penningpolitiken. Jag måste säga att jag i grunden delar den åsikten; i en normal lågkonjunktur bör penningpolitiken och de så kallade automatiska stabilisatorerna vara tillräckliga. Problemet är att vi inte har en vanlig lågkonjunktur utan samtidigt har en finanskris vilket försvårar för penningpolitiken att slå igenom. Därför kan det vara rimligt, och till slut har även regeringen kommit till skott, med ytterligare en del stimulanser. Problemet är att vi i skatteutskottet diskuterar endast den ena sidan av saken, nämligen skattesidan. Man kan göra på två sätt, antingen genom sänkta skatter eller ökade utgifter. När Jörgen Johansson säger att de minsann sänker skatter medan vi strör pengar över folket, eller hur det nu var, har det ungefär samma effekt på konjunkturen. Det blir orättvist om ni bara lyfter fram ena sidan, som om det var det enda möjliga.

Anf. 31 Jörgen Johansson (C)

Fru talman! Jag är lugn. Jag tror att arbetet i den nya oppositionen nog kommer att möta en hel del problem, men från majoritetens sida ser vi fram emot att hjälpa dem med retoriska inslag. Jag är helt övertygad om att de kommer fram till någonting inför valet. Sedan får vi se vad väljarna säger om det. När man tittar på lågkonjunktur och högkonjunktur och satsningarna på jobbskatteavdrag är de ekonomiska styrmedlen verksamma i båda. Men när man befinner sig i en lågkonjunktur gäller det att verkligen hålla i pengarna och se till att de satsningar som görs hamnar på rätt ställe så att man når de mål man satt upp. Jag upplever att det program som presenterades förra veckan uppfyller det kravet. Där går man in med åtgärder för coachning vid Arbetsförmedlingen, man inför arbetspraktik, praktisk kompetensutveckling, permanentar en ersättning av nystartsjobben, inför ROT-avdrag och så vidare. Det är verkligen målinriktat. Man håller i penningnivån i stället för att gå ut med åtgärder som sänkt moms, ökade barnbidrag och annat där man på ett yvigt sätt bara kastar ut pengarna för att öka köpkraften. Genom jobbskatteavdraget har vi fått en gigantisk höjning av köpkraften i landet, och det borde slå igenom. Därför sade jag i mitt anförande att det både är en ekonomisk och en psykologisk fråga i dag. I dag sitter såväl familjer som företag och banker på pengarna, och ingen vågar göra någonting. Vi måste börja konsumera och bankerna måste börja låna ut pengar. Det är bara på så sätt vi kan få i gång hjulen igen.

Anf. 32 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Miljöpartiet har varken föreslagit någon allmän momssänkning eller extra barnbidrag, så jag vet inte riktigt varför jag ska försvara de åtgärderna. Vi har liksom alliansen föreslagit ett ROT-avdrag, även om vi valde att miljöinrikta det. Så sent som i torsdags i förra veckan sade majoriteten i skatteutskottet att ROT-avdrag nog inte var någonting de ville ha. På fredag kom så plötsligt ett förslag om införande av ROT-avdrag. Vad gäller arbetsmarknadsåtgärderna är de precis de som Jörgen Johansson beskrev, coachning och arbetspraktik och vad det nu var, det som alliansen hela tiden varit emot. Nog tycker jag därför att de plockat lite idéer från oppositionen. Men det är lugnt, vi bjuder på det, det är absolut ingen fara. Jag tror att vi måste vidta åtgärder som ser till att hjälpa de människor som nu hamnar i arbetslöshet, coachning och matchning och vad det kan vara, och samtidigt föra en bra politik som ser till att det finns nya jobb som kan ta vid när andra jobb försvinner. Från Miljöpartiets sida är jag övertygad om att den klimatomställning som vi står inför kommer att ge många nya jobb. Därför har vi satsningar på järnvägsunderhåll och liknande som kan ge effekt på ett tidigt stadium och därmed redan nu hjälpa till i konjunkturen. Men de ger också bra långsiktiga effekter i och med att de minskar belastningen på klimatet. För att återgå till våra inkomstskatter som vi diskuterar i dag tror jag inte att en chockhöjning av inkomstskatterna i största allmänhet skulle vara någon bra idé. Däremot tror jag att vi mycket väl kan ha en tydligare inriktning på jobbskatteavdraget så att det i första hand går till låginkomsttagare. Bedömare anser nämligen att om man vill öka sysselsättningen är det mot låginkomsttagare man ska rikta jobbskatteavdraget. Att smeta ut det över höginkomsttagare genom ytterligare skattesänkningar för dessa är inte i första hand en sysselsättningsåtgärd.

Anf. 33 Jörgen Johansson (C)

Fru talman! Jag upplever att Miljöpartiet i sin retorik ligger nära alliansregeringen. Det är därför jag med stort intresse ser fram emot hur de ska kunna samarbeta med Vänsterpartiet. Jag tror att de har en lång väg att vandra, om jag uttrycker mig försiktigt. Vad gäller ROT-avdraget, att vi sade nej ena dagen och ja andra dagen, ska vi ha klart för oss att det är två helt skilda typer av ROT-avdrag vi talar om. Det som nu föreslås är ett ROT-avdrag inriktat på individnivå och inte generellt. Nu är det samma system som i fråga om hushållsnära tjänster. RUT och ROT kommer att gå hand i hand. Det är alltså två skilda delar. Därför sade vi nej till det första förslaget. Jag ska passa på att kommentera utbildningsplatserna; en del av mitt svar till Helena Leander rör det som även Socialdemokraterna tog upp. När man har en högkonjunktur gäller det att våga ta bort de utbildningsplatser det inte finns behov av och i en lågkonjunktur tillföra de utbildningsplatser det finns behov av. Vi kan se att man i dag inte har behov av den typ av utbildningsplatser vi hade tidigare. I dag behövs utbildningsplatser som är mer yrkesinriktade, alltså en helt annan typ av utbildning. Det gäller därför att ha modet att göra den typen av förändringar och inte ligga kvar med en organisation utifall att.

Anf. 34 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Vi debatterar i dag dels sänkt skatt för förvärvsinkomster, dels sänkt skatt för pensionärer. Då kan man fråga sig: Vad är problemet? Om det hade varit fråga om höjd skatt på förvärvsinkomster eller höjd skatt för pensionärer skulle det ha varit ett problem. Men nu diskuterar vi alltså det omvända. Jag noterar att vi på allianssidan inte har några problem med de sänkta skatterna, men oppositionen har ett förfärligt problem med detta. Fru talman! Egentligen skulle jag vilja yrka återremiss på dessa två betänkanden. Visserligen behandlade oppositionen förslagen från regeringen före söndagens presskonferens, men nu är det en helt ny situation. Nu ska de komma överens. Miljöpartiet och de övriga två partierna är dock inte alls överens här, och det logiska vore därför att de yrkade återremiss för att kunna jämka förslagen så att svenska folket ska veta vad oppositionen tycker, varför de är så bekymrade över den sänkta skatten och hur mycket den ska sänkas. Om någon framställer ett återremissyrkande tänker jag stödja det förslaget. Absolut. Det är väldigt bra om vi får reda på vad oppositionen egentligen tycker och vad problemet är. Vad är problemet med sänkta skatter? Fru talman! Man ska inte visa mycket bilder men låt mig ändå för kammaren visa upp en sida ur dagens nummer av den obundna socialdemokratiska tidningen Aftonbladet. Den är nämligen väldigt intressant. Då tänker jag inte på artikeln om att Zlatans hus äntligen blir färdigt utan på artikeln som visar hur mycket var och en kan tjäna i form av sänkt skatt. Nina, 29 år, har ungefär 22 000 kronor i månaden. Hon kommer nästa år att få 288 kronor mer i månaden i sänkt skatt. Vad är problemet med detta? Hon får behålla lite mer av vad hon tjänat. Jag har vid några tillfällen ställt en fråga i den här talarstolen som jag nu ska ställa till Laila Bjurling från Eskilstuna, där en av Volvos anläggningar finns, Bolinder-Munktell. Om man höjer skatten med 24 miljarder kronor, som ni vill göra från den 1 januari nästa år jämfört med regeringens förslag, hur många fler Volvobilar säljs det då i landet? Nu tänker jag inte i första hand på hjullastare från Eskilstuna. Detta är en mycket intressant och svår fråga. Den är delande för hur man ska se på vem arbetets frukter tillhör. Ni har problem med alla dessa skattesänkningar, men vi har inte det, inte ens för pensionärer. Vi tycker att det är bra att ni ställer upp för det här nu också. Pensionärerna behöver också sitt, men framför allt gäller det de människor som bidrar just nu, så att pensionärerna kan ha det bra och få högre pensioner. De kommer nästa år att få högre pensioner än någonsin tack vare att vi har en annan konstruktion på pensionen än tidigare. Det är bra att så många arbetar. Men varför vill ni absolut höja inkomstskatterna med 24 miljarder nästa år jämfört med regeringen? Jag vet vad svaret är: Det är orättvist. Jag tycker att det är väldigt bra att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har upptäckt att skatteskalan är progressiv. Det är det som är problemet för er, men jag tycker att det är bra. De människor som har högre inkomster får redan betala väldigt mycket i skatt. De får betala mer i procent än de som tjänar mindre. Det är väl bra? Men om man ska sänka skatten lite grann blir det i procent väldigt mycket mer. Så är det. Det där med hälften kvar är väl inte så dumt. Det skulle vara bra om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anslöt sig till det för vanliga människor, för vanliga poliser, sjuksköterskor och så vidare. Vi har infört ett jobbavdrag. Nu genomförs steg tre. Det första var på 40 miljarder, det andra var på 10 miljarder och nu är det 15 miljarder. Det blir ungefär 65 miljarder kronor. Jag tror att det är ganska bra att svenska folket, de arbetande människorna, har fått behålla så mycket mer av pengarna. Jag kan inte se något som helst fel i detta. Fredrik Schulte gjorde en intressant uppdelning av de olika skattesänkningarna. Det är tre olika skattesänkningar vi talar om. Pensionärerna får sänkningar nu när man arbetar med grundavdraget. Det skildrades väldigt väl av Helena Leander hur detta fungerar när det gäller fördelningspolitiken. Vi höjer taket för vanliga människor, så att de slipper betala statsskatt. Jag tycker att det är jättebra. Det är den andra delen. Slutligen är det jobbskatteavdraget. Det är tre olika punkter. Men ni är egentligen i grund och botten emot alltihop. Fru talman! Det är en vattendelare i svensk politik om man ska ha höjda eller sänkta skatter för vanligt folk. Den fråga som åhörarna, eventuella tv-tittare och kammarens ledamöter måste ta ställning till är: Ska vi ha höjda inkomstskatter i landet eller ska vi ha sänkta? När jag går utanför denna kammare träffar jag aldrig på någon som vill höja skatterna. Däremot finns det ungefär 171 personer här, möjligen minus Miljöpartiet, som tycker att det är ett jätteproblem att vi vill sänka skatterna för vanliga människor och pensionärer. Jag tycker inte det. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i utskottets betänkanden. I detta anförande instämde Annicka Engblom och Fredrik Schulte (båda m) samt Lars Gustafsson (kd).

Anf. 35 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Tänk om världen vore så enkel! Höjd skatt eller sänkt skatt? Ja, sänkt skatt låter förstås trevligast. Men faktum är att frågar man människor är det många som säger att de rent av skulle kunna tänka sig högre skatt om de visste att pengarna gick till någonting bra. Skatten som vi tar in hamnar förhoppningsvis inte i Anders Borgs fickor, utan den går ut till olika saker, till exempel vår gemensamma välfärd och våra gemensamma trygghetssystem. Det är lätt att sänka skatten om man samtidigt skär ned i välfärd och trygghetssystem och hoppas att människor blir glada. Jag tycker som sagt att det är en lite förenklad bild. Jag ser absolut inga problem med att sänka skatten som sådan, om det bara vore gratis. Men eftersom pengarna är begränsade tycker jag: Vad bra! Då sänker vi skatten för låginkomsttagare; däremot behöver vi kanske inte sänka skatten så mycket för höginkomsttagare. De pengarna kan vi i stället använda till exempel för att återupprätta våra trygghetssystem, återställa biståndet, som ni börjar urholka, eller vad det nu kan vara för angelägna hjärtefrågor vi har som vi vill stödja. Gunnar Andrén säger att vi är emot alltihop som föreslås, även sänkta skatter för pensionärer. Vi vet alla att det inte är så. Från Miljöpartiets sida är vi tydliga med att vi vill ha en viss del av jobbskatteavdraget, men bara riktat mot låg- och medelinkomsttagare. Men det som jag inte riktigt förstår - det är ett återkommande tema när vi diskuterar det här - är att Gunnar Andrén säger att anledningen till att höginkomsttagare får mest skattesänkningar är att vi har ett progressivt skattesystem. Riktigt så enkelt är det inte. Ni har konstruerat jobbskatteavdraget så att man får större sänkning i kronor räknat om man tjänar mycket. Det är bara en fråga om hur man konstruerar det. Man kan mycket väl tänka sig att ha lika stort avdrag för alla eller större för den som tjänar lite. Det är bara att sätta sig ned vid ritbordet eller blocket och konstruera ett mer rättvist avdrag. Skyll inte på det progressiva skattesystemet!

Anf. 36 Helena Leander (Mp)

Fru talman! Det var ett illustrativt anförande om angelägenheten av en återremiss av det här förslaget, så att Miljöpartiet kan jämka sig med de två andra partierna. Vi ska ju ha fram ett rättvist skattesystem som vi ska be svenska folket att ta ställning till. Alltihop som Helena Leander sade är egentligen rätt. Men det är inga uppfattningar som de två andra partierna delar. Hur ska ni rösta? Ska det vara höjda eller sänkta skatter? Jag förstår att man kan konstruera det vi kallar grundavdraget - vi har tidigare haft förvärvsavdrag och andra saker för att stimulera - annorlunda. Men hur ska ni komma överens med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Det skulle vara väldigt intressant att få svar på den frågan. Vad pengarna går till är en annan fråga. Det är väldigt svårt. Går de till Riksheraldikerämbetets expensanslag, som Olof Palme en gång i tiden brukade kalla detta, eller går de till vapensystem? Detta beror lite på vad folk får för sig att pengarna ska gå till. Om man säger att de ska gå till sjukvård tror jag att nästan alla säger: Ja, det är klart vi ska ha sjukvård. Vi talade en gång om eget rum på långvården. Det vill alla, att mormor ska ha ett eget rum på långvården. Men det är inte säkert, Helena Leander, att alla vill ha väldigt många nya vapensystem. Hur är det med dina väljare? Vill de också ha höjda skatter? Ska vi kanske betala ytterligare någonting till något vapensystem från Bofors, om det nu skulle vara på det sättet? Vilket svar man får på frågan beror helt på vad man har pengarna till. Jag känner inte till någon utanför denna kammare som vill ha höjd skatt rent generellt. Här finns det dock 171 stycken.

Anf. 37 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag måste få protestera. Vi vill inte ha höjd skatt generellt för sakens skull och definitivt inte för några nya vapensystem. Däremot motsätter vi oss vissa av era skattesänkningar, dem som är riktade mot de människor som redan tjänar ganska mycket. Vi tror att de pengarna skulle kunna göra nytta på annat håll. Det är där vi sitter och väljer. Ja, vi kan höja vissa skatter för att i stället ge till bra saker. Då är det inte vapensystem vi snackar om. Det blir som sagt lite snett. Vi ska bara prata om skattesidan här. Då blir det någon sorts principdiskussion om höjda eller sänkta skatter i största allmänhet utan någon diskussion om vad de går till. Det blir ganska snurrigt. Men det handlar inte bara om nivån som sådan utan också om vilka skatter man höjer och sänker. Det är en himla skillnad på om vi höjer skatter för höginkomsttagare eller låginkomsttagare och för den delen på om vi höjer skatter för miljöförstörande verksamhet eller för någonting som är bra. Försök inte göra det enklare än vad det är! Det är ändå lite krångligt. Det är lite rörande med det fantastiska engagemanget för hur vi ska snacka ihop oss i oppositionen. Vi har ändå 15 gemensamma budgetar bakom oss, så uppenbarligen har vi lyckats. Någonstans lyckas ni i den spretiga alliansen också få ihop er även om det svajar lite grann vad gäller äktenskap och det ena och det andra. Jag tror nog att det kommer att gå bra också på den här sidan.

Anf. 37 Helena Leander (Mp)

Anf. 38 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Det var inte jag som förde in vad man skulle använda pengarna till, utan det var faktiskt Helena Leander. Jag konstaterar i de två viktigaste frågorna att Miljöpartiet för en bra högskattepolitik för väldigt många människor över vissa inkomster. Där tvekar Helena Leander inte. Ni vill ha kraftigt höga skatter för dem. På den punkten skiljer vi oss åt. Vi tycker att det är bättre att människor får sänkta skatter även om de tjänar lite mer pengar. Slutligen kommer jag till de 15 budgetarna. Det är säkert riktigt att ni kom överens om 15 olika budgetar. Men nu handlar det inte om forntiden utan om framtiden. Det föreligger visserligen inte 15 olika förslag utan två olika förslag. Det är de två förslagen som man behöver jämka just nu. Det är därför som jag avser att stödja ett återremissyrkande om Helena Leander framställer ett sådant så att ni kan jämka er med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i denna fråga om hur man ska sänka skatterna. Det är uppenbarligen mindre än vad vi har tänkt oss men ändå något. Nu vet väljarna ingenting om hur den nya koalitionen som konstituerades häromdagen ska ha det med skattepolitiken. Det har de inte en aning om efter den här omröstningen.

Anf. 39 Laila Bjurling (S)

Fru talman! Jag säger som Helena Leander sade. Det är rörande hur bekymrad Gunnar Andrén är över vår nya koalition på vänstersidan. Det är lite märkligt, eftersom ni ändå inte bryr er om vad vi säger och tycker. Ni tar inte på något sätt hänsyn till våra motioner eller våra förslag. Det borde inte bekymra Gunnar Andrén särskilt mycket vad vi tycker. Men det är roligt att han har fått ett nyväckt intresse för det. Däremot borde Folkpartiet vara bekymrat för vår gemensamma historia att skapa ett hållbart, rättvist och rimligt skattesystem. Vi har också en gemensam tradition att värna inkomstskyddet i våra socialförsäkringar. Men nu har Folkpartiet valt ett annat sällskap. Vår gemensamma, enkla och tydliga skattereform har totalt eroderat. Skatter är, precis som sades i det förra replikskiftet, inte något självändamål på något sätt. Vi betalar dem för att få råd med sådant som vi tycker att vi ska finansiera gemensamt. Den borgerliga regeringen har nu valt att sänka skatter för dem som har jobb och låta dem som är sjuka och arbetslösa betala för det hela. Är det verkligen förenligt med Folkpartiets liberala tradition?

Anf. 40 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Det var ett välskrivet anförande som Laila Bjurling nu läste upp här oavsett vad jag hade sagt. Det är alldeles uppenbart att det var på det sättet. Nu väljer hon att ta upp socialförsäkringarna, som jag inte nämnde någonting om över huvud taget. Jag trodde att debatten handlade om skattepolitiken, men jag kan ta upp frågan om socialförsäkringarna. Jag hörde inte heller att Laila Bjurling tidigare nämnde något om socialförsäkringarna. Alliansen vill ha ett robust välfärdssystem. Vi ska se till att ingen kommer att lida nöd i det här läget. Men det handlar om att man ska bestämma att det ska vara just en ersättning på 80 procent eller 77 procent, eller på 70 procent som ni satte det till vid den förra krisen. Vi kan alltid diskutera vad som är lämpligast. Folkpartiet och flera av de andra partierna, och jag tror alla, vill ha god försäkring vid inkomstbortfall. Sedan kan man diskutera exakt vilken procent det ska vara. Kan Laila Bjurling säga att den alltid måste vara exakt 80 procent när Laila Bjurling själv har suttit i riksdagen och sänkt den tidigare? Därtill var hon nödd och tvungen. Jag betvivlar inte ett ögonblick att Laila Bjurling inte ville detta. Ibland kan man bli tvingad att göra olika ändringar också i socialförsäkringarna för att uppnå andra mål. Men i det här landet ska vi ha bra socialförsäkringssystem och pensionssystem.

Anf. 41 Laila Bjurling (S)

Fru talman! Det finns en anledning till att jag tar upp taken i socialförsäkringssystemet. I stället för att sänka skatten med mer än 10 000 om året för dem som tjänar mer än 40 000 kronor i månaden vill vi satsa de pengarna på att höja taken i socialförsäkringssystemet. Det tror jag också jag sade i mitt anförande om jag inte missminner mig. Det är en trygghetsfråga som många människor drabbas av. Nästan alla blir någon gång i livet sjuka eller arbetslösa. Då gäller det att vi har nivåer så att vi kan känna oss trygga, komma tillbaka till jobbet och ägna tiden åt att bli friska, att söka jobb eller vad det nu kan vara. Jag vill också svara på den fråga som Gunnar Andrén ställde till mig från talarstolen. Den handlade om hur många Volvobilar man kan sälja om man höjer skatten med 24 miljarder kronor. Ja, inte vet jag, och inte heller vet jag vem som har föreslagit en skattehöjning på 24 miljarder. Vi är emot skattesänkningar, men vi höjer inte skatterna på något sätt. Däremot vet jag att fordonsindustrin frågar efter stöd för miljöbilssatsningarna. Vi hade en miljöbilspremie som ni drog tillbaka i förtid. Vi hade en befrielse från trängselskatter som ni drog tillbaka i förtid. Nu har jag hört att ni har börjat tala om att man ska ha en sänkt fordonsskatt för miljöbilar under en viss tid av år. Vem kommer att våga tro på det? Det kommer inte att hjälpa till att sälja några fler Volvobilar. Ni säger att ni satsar på miljöbilarna, och sedan drar ni tillbaka det. Ni satsar på en miljöbilspremie, och sedan drar ni tillbaka det. Ni befriar från trängselskatter, och sedan drar ni tillbaka det. Ni talar nu om att fordonsskatten ska sänkas. Ni kanske kommer att dra tillbaka det också. Ingen kommer att lita på er fordonsindustripolitik vad gäller miljöbilar. Det säljer ni inga Volvobilar på.

Anf. 42 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag tycker att återremissyrkandet blir alltmer aktuellt. Vi debatterade till exempel trängselskatten häromdagen. Då visade det sig att ni visserligen var emot förslaget, men Miljöpartiet stödde Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet. Ni får egentligen ha ett återremissyrkande på alla frågor. Men vi vet ingenting om hur er koalition skulle göra med detta. Det är en jättebra illustration. Vi behöver fler återremissyrkanden. Laila Bjurling säger att ni inte vill höja några skatter. Läs vad som står i oberoende socialdemokratiska Aftonbladet i dag! Jämfört med regeringen vill ni höja skatterna med ungefär 24 miljarder. Det är väl ingenting att skämmas för. Ni vill ha högre skatter i förhållande till oss för år 2009. Det är därför jag frågar: Hur många nya Volvobilar säljs det om man har 24 miljarder högre inkomstskatter i det här landet? Det var bara den frågan jag ställde. Laila Bjurling talar om helt andra saker än detta. Men det är den frågan som är den viktiga. Det handlar om vilken konsumtionsnivå man kan ha i det här landet och hur mycket människor får ha kvar av sina pengar. Det står att Nina som är 29 år får 288 kronor mer kvar i månaden. Det finns många Nina som är 29 år i det här landet och som tjänar 22 000 kronor. Frågan är om hon kan köpa en Volvobil eller inte. Det handlar också om jobben i Volvo, och till och med ända borta i Eskilstuna. Där gör man inte bilar utan hjullastare. Man behöver något mer pengar för att köpa en sådan. Jag medger att det är lite svårt att köpa en hjullastare för 288 kronor mer i månaden.

Anf. 43 Marie Engström (V)

Fru talman! Jag ska återknyta till det sist sagda. Man kan fråga sig hur mycket skatten ska behöva sänkas för att rädda Volvo. Det vet jag inte om Gunnar Andrén kan svara på. Jag tycker inte att Gunnar Andrén ska kasta sten i glashus. Jag skulle kunna ta ned en packe med betänkanden från två år innan förra valet, år 2004, och visa på en lång rad spretiga reservationer från kristdemokrater, centerpartister, folkpartister och moderater. Det var precis så det såg ut under förra mandatperioden. Jag tycker att diskussionen om återremiss bara drar ett löjets skimmer över kanske i första hand Gunnar Andrén och även övriga partier i alliansen. Vad är det för problem med skattesänkning? Så sade Gunnar Andrén i sitt anförande. Ett av de stora problemen kanske är de som inte får någon skattesänkning. Det glömde Gunnar Andrén att berätta. Det är inte så att alliansen sänker skatten för alla grupper. Det är ett stort problem, och det är bland annat detta vi kritiserar från Vänsterpartiets sida. Man gör det också från andra håll. De som tvingas ut i arbetslöshet och kommer att få a-kassa - och vi vet att de är fler och fler - får faktiskt en skattehöjning med alliansens politik. Det gäller även människor som tvingas leva på sjukförsäkring. Jag satt och funderade lite på varför Gunnar Andrén så ogärna vill prata om sjukförsäkringssystemet. Beror det på att det är en fråga som Folkpartiet förut har satt högt? Man har velat värna inkomstbortfallsprincipen, vilket jag tycker är bra. Jag förstår att Gunnar Andrén har svårt att över huvud taget prata om det i dag.

Anf. 44 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! När det gäller återremissyrkandet har ni ännu inte framställt det. Men man vet aldrig; det kan ju komma. Jag tycker inte att det sprider något löjets skimmer över mig. Det är riktigt att Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna hade lite olika skatteförslag. Men till skillnad från era förslag pekade de alla i samma riktning. Det är det som är den stora skillnaden. Det fanns skillnader i detaljer, vill jag påstå, men det handlade i alla fall inte om att höja skatterna. Jag kan inte påminna mig om något mer än möjligtvis rulltobak som vi vid något tillfälle ville höja skatten på. Jag tror att det var det enda förslag om att höja skatter som vi hade under hela förra mandatperioden, så jag håller absolut inte med om att förslagen skulle vara spretiga. Jag tycker att frågan om ersättning för inkomstbortfall är en viktig princip att hålla på. Det är en princip som jag uppfattar att alla partier inom alliansen också håller på. Det skiljer sig lite när det gäller hur man ska göra beräkningsgrunder. Det skiljer sig också något när det gäller vilken procentsats man ska ha. Det kan variera lite grann. Men det viktiga är att vi slår vakt om att vi har en hyfsad politik på detta område. Marie Engström vet att vi för vår del i dagsläget har framfört att vi vill ha höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen. Det kan finnas lite olika meningar om detta, men det är klart att det måste bli aktuellt med en höjning eftersom Socialdemokraterna och ni inte ens höjde taken mellan 2002 och 2006. Ni höjde väl i och för sig taket till 750 kronor om dagen; det är riktigt. Men i övrigt höjdes det inte. Så kan jag säga för att göra en historieskrivning så komplett som möjligt på dessa två minuter.

Anf. 45 Marie Engström (V)

Fru talman! Man kan inte säga att ni ens har en hyfsad politik på det här området, som ju omfattar människor som är arbetslösa eller som har sjukersättning eller för den delen pensionärer. De sistnämnda får en mycket begränsad skattesänkning i era förslag. Det är väl inte en hyfsad politik? Någon tog upp exemplet med en genomsnittlig metallarbetarlön. Med er politik minskas den disponibla inkomsten avsevärt - den nästan halveras. Det kan man väl inte säga är en hyfsad politik? Ni kastar ut människor i stor ekonomisk oro och otrygghet. Det gäller människor som är sjuka och som efter nyår tvingas ut på arbetsmarknaden. De kommer att få jättesvårt att hävda sig som det ser ut i dag. Det är väl ingen hyfsad politik. Jag tycker att det är en gördålig politik. Gunnar Andrén svarar på min fråga angående reservationerna och säger att er politik pekade i samma riktning. Men varför i hela friden skrev ni då olika reservationer, om de pekade i samma riktning?