Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Betänkande 2022/23:AU7

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
19 april 2023

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Uppmaning om att införa en nollvision för våld i nära relationer (AU7)

Riksdagen riktade en uppmaning, ett tillkännagivande, till regeringen om att införa en nollvision för våld i nära relationer. Uppmaningen kom i samband med att riksdagen behandlade cirka 80 förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2022 om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Riksdagen sa nej till förslag i övriga motioner bland annat med hänvisning till pågående arbete. Motionerna handlar exempelvis om tillsättande av utredningar på jämställdhetspolitikens område, om arbetet mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck, om åtgärder för jämställdhet i arbetslivet och om olika initiativ för att motverka diskriminering i samhället.

Utskottets förslag till beslut
Delvis bifall till motioner med tillkännagivande om att en nollvision för våld i nära relationer ska införas. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 39

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2023-03-28
Justering: 2023-03-30
Trycklov: 2023-03-30
Reservationer: 22
Betänkande 2022/23:AU7

Alla beredningar i utskottet

2023-02-16, 2023-03-07, 2023-03-16, 2023-03-28

Uppmaning om att införa en nollvision för våld i nära relationer (AU7)

Arbetsmarknadsutskottet föreslår att riksdagen riktar en uppmaning, ett tillkännagivande, till regeringen om att införa en nollvision för våld i nära relationer. Uppmaningen kom i samband med att utskottet behandlade cirka 80 förslag i motioner från den allmänna motionstiden 2022 om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Utskottet föreslår att riksdagen säger nej till förslag i övriga motioner bland annat med hänvisning till pågående arbete. Motionerna handlar exempelvis om tillsättande av utredningar på jämställdhetspolitikens område, om arbetet mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck, om åtgärder för jämställdhet i arbetslivet och om olika initiativ för att motverka diskriminering i samhället.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2023-04-18
Debatt i kammaren: 2023-04-19
Stillbild från Debatt om förslag 2022/23:AU7, Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Debatt om förslag 2022/23:AU7

Webb-tv: Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Jämställdhet är en frihetsfråga som har sin grund i alla människors lika värde. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är det övergripande målet för jämställdhetspolitiken. Och Sverige är ett av världens mest jämställda länder.

Detta ger dock föga tröst för alla de kvinnor i Sverige som i dag lever under den allra grövsta formen av förtryck, med hot och våld som vardag, för alla de familjer som har förlorat en dotter eller en syster eller för alla de barn som har förlorat sin mamma på grund av pappas slag.

Efter åtta år med den förra regeringen syns inte minsta tillstymmelse till förbättring. I dag mördas i snitt samma antal kvinnor årligen i Sverige som för tio år sedan, och hedersvåldet har fått utrymme att breda ut sig.

Den socialdemokratiska regeringen hade inte någon brådska. Det tog hela fyra år, efter riksdagens tillkännagivande, innan riksdagen kunde rösta om att göra hedersbrott till en egen brottsrubricering. Och när det väl skedde uteblev tyvärr de breddningar av lagstiftningen som Moderaterna föreslagit. Precis som när straff för våldtäkt och sexualbrott sågs över fick vi konstatera att Socialdemokraterna inte var beredda att gå lika långt som vi moderater för att skydda kvinnor och barn.

Vänsterpartiet å sin sida fortsätter oförtrutet att förminska hedersvåldets betydelse och hänvisar till rasism och främlingsfientlighet. För att inte ta minsta risk att personer från en viss kultur skulle kunna misstänkas gör man hellre avkall på de utsattas rättigheter. Men låt oss för en gångs skull tala klarspråk. Hedersvåld upprätthålls just av normer och kultur.

Jag hade en vän som levde med sin mamma och syster, och han led svåra kval. Han tvingades sätta upp regler för hur systern skulle leva. Det var tider då hon skulle komma hem och anvisningar om vem hon fick träffa. I det här hemmet följdes inget av detta, men utåt försökte han desperat hålla fast bilden av att hans regler gällde. Pressen från pappa på distans vägde oerhört tungt på denna unga pojkes axlar, och bilden var tvungen att upprätthållas framför vännerna för att han inte skulle bli tillintetgjort som man.

Att förminska och tiga om hedersvåld är inte bara att svika de flickor, kvinnor och hbtq-personer som utsätts. Det är också att förvägra hjälp till alla dem som mot sin vilja pressas att knyta näven mot sin mamma eller syster.

Vi i Sverige framhålls gärna som ett föredöme när det kommer till jämställdhet. Men vi har öppnat dörren för ett stort antal människor från andra länder som inte har kommit lika långt. Det är helt andra kulturer, där kvinnan till och med kan stå under mannens förmyndarskap. Vi har alltför länge förnekat att detta skapar svårigheter.

Om man ska kunna lösa problem måste man börja med att erkänna att de finns. Vi måste också ha en tilltro till att människor kan anpassa sig och ge människor en ärlig chans att göra det. Då måste alla få ta del av vilka rättigheter och skyldigheter som gäller här i Sverige.

De partier som har gjort sitt yttersta för att profilera sig i jämställdhetsfrågor har gjort sitt minsta för att skydda och agera. Men den moderatledda regeringen med samarbetspartier agerar nu med kraft.

Enligt Tidöavtalet kommer förslag om samhällsintroduktion för asylsökande, samhällsorientering för nyanlända och sfi-undervisning. Det kommer att ligga en ökad tonvikt vid jämställdhet, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och samhällets övriga grundvärderingar. Och detta kommer att vara obligatoriskt - på riktigt.

Jag vill också lyfta fram två mycket genomgripande och viktiga reformer som kommer att få stor betydelse för kvinnors trygghet och egenmakt.

Den ena är en fullständig och genomgripande översyn av strafflagstiftningen. Bland annat ingår skärpta straff för vålds- och sexualbrott. Kontaktförbudslagstiftningen ska ses över med fokus på att öka brottsoffrens skydd och rörelsefrihet. Det straffrättsliga skyddet mot så kallade omvändelseförsök ska ses över. Oskuldskontroller ska kriminaliseras. I Tidöavtalet finns också åtgärder som rör skärpta straffskalor för hedersrelaterade brott.

Det är dags att kvinnor och barn får ett människovärde i lagstiftningen. Att höja straffen handlar för det första om att det ska få konsekvenser att bryta mot lagen och skada andra människor. Straffet är ett straff. För det andra handlar det om att brottsoffret ska få upprättelse, åtminstone genom lagstiftningen. För det tredje handlar det om att skydda brottsoffer och samhälle från förövare. Ett perspektivskifte kommer äntligen att ske - från förövare till brottsoffer.

Det ekonomiska våldet är också en allvarlig del av det våld som kvinnor utsätts för, och det behöver uppmärksammas mer. Att som kvinna leva i en relation utan att ha en egen försörjning eller ett dagligt sammanhang utanför hemmet ger en beroendesituation som är mycket svår att ta sig ur. Det första och viktigaste steget för att öka egenmakten är att kvinnor i större utsträckning har arbete och egen försörjning. Därför är arbetslinjen och den bidragsreform som kommer att genomföras också avgörande för jämställdheten.

På 70-talet avskaffades sambeskattning av gifta par. Kvinnors lön blev då betydligt mer värd, och sysselsättningen ökade kraftigt. Det ska alltid löna sig att arbeta. Det finns nu samma behov av reform på området. Den här gången gäller det framför allt utlandsfödda kvinnor, som måste göra samma resa som gjordes då, nämligen gå från hem till arbete. Det är ett av de absolut viktigaste stegen att ta framåt för ett mer jämställt Sverige.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 2 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Nu har vi fått lyssna till Moderaternas anförande. Ledamoten ägnade kanske majoriteten av sin talartid åt att inte berätta om sin egen politik utan snarare åt att berätta om vad som inte har gjorts eller åt att kritisera alla andra som har styrt tidigare. Det var väldigt lite framåtblickar.

Jag tror att jämställdhet omnämns två gånger i Tidöavtalet, och då tror jag att jag avrundar uppåt.

Det ska löna sig att arbeta, hörde vi också i anförandet. Ja, men de arbetarkvinnor som utgör majoriteten av dem som bär hela välfärden kommer att få färre medarbetare. De kommer att få det ännu tuffare och ännu svårare. På vilket sätt lönar det sig att arbeta då?

Här framhålls också brottsoffret flera gånger. Det är bra. Det håller vi med om. Men i betänkandet finns också ett tillkännagivande från regeringspartierna och Sverigedemokraterna om en nollvision mot våld i nära relation - alltså inte mäns våld mot kvinnor. Varför väljer man att sudda ut det strukturella samhällsproblemet, och varför sätter man inte fokus på förövarna om det nu är dem man vill komma åt?

Varför vill vi inte prata om förövaren? Varför inte sätta in de insatser som riktar sig just mot förövaren? Varför vill inte Moderaterna fortsätta att hålla i målet om mäns våld mot kvinnor?


Anf. 3 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Jag tror att jag nämnde ganska mycket om vår politik framåt. Den bidragsreform och arbetslinje som jag nämnde kommer att vara avgörande för kvinnors egenmakt, och straffskalorna handlar om att skydda kvinnor och barn från våld och från att mördas, vilket löpande sker i Sverige i dag.

De finns väldigt många dimensioner när man pratar om jämställdhet. Den allra grövsta formen av förtryck utsätts de kvinnor för som lever under hot och våld, och de dör som sagt i dag. Straffskalorna är avgörande för att skydda dem, och jag vill därför ställa motfrågan varför Socialdemokraterna inte har gjort mer när detta är den allra, allra grövsta formen av förtryck. Ni har inte varit den drivande parten när det gäller att skydda kvinnorna och barnen. Moderaterna har drivit på både att hedersbrott skulle bli en brottsrubricering och att den lagstiftningen ska utökas betydligt mer än vad som skedde under den förra regeringens tid. Jag skulle gärna vilja ha svar på varför man var motsträvig mot att gå framåt i detta.

När det gäller att arbeta och hur det ska löna sig för kvinnorna att komma ut i arbetslivet är, som jag nämnde, den ekonomiska situationen en väldigt viktig del i möjligheten att lämna en relation där våld och förtryck förekommer. Därför är arbetslinjen avgörande för dessa kvinnor. Om man inte ens har en egen försörjning saknar man inte bara ekonomi, utan man saknar också det dagliga sammanhang med människor utanför hemmet som kan ge stöd och hjälp och en trygghet i att lämna relationen.


Anf. 4 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag väljer först att kommentera och svara angående den nya lagstiftningen när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Den hamnade på riksdagens bord under en socialdemokratiskt ledd regering, och det tycker jag säger tillräckligt mycket om vilken roll vi har haft i det arbetet.

Även normer togs upp i anförandet från Moderaterna. Vi återkommer till det som finns med i det här motionsbetänkandet angående nollvisionen och att Moderaterna har en väldigt hög svansföring och väldigt höga ambitioner. Jag vet inte exakt hur det kommer att se ut, men självförtroendet är stort. Det tycker jag väl är en bra men kanske inte så ödmjuk inställning inför det stora problem som detta faktiskt är.

På vilket sätt kommer det förebyggande arbetet att finnas med i nollvisionen? Det är jättebra att vi skärper och höjer straffen. Men när vi kommer till det läget att våldet redan utförs har det ju gått alldeles för långt. Det är ett gigantiskt misslyckande. Den stora vinsten och den kamp som vi ska bedriva är väl att våldet aldrig ska ske, att kvinnan aldrig blir slagen. Det är väl dit vi ska komma. Vad är Moderaternas ambition för detta?


Anf. 5 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Vi är helt överens om att ett förebyggande arbete måste kombineras med stöd när våld väl förekommer. Det är den kombinationen som kan ge framgång i det här arbetet.

När det gäller nollvisionen är fokus självklart på förövare. Jag tror att jag var tydlig med att det är viktigt. Men i det mål som vi har, och som både den här och tidigare regeringar har jobbat med under många år, är nollvisionen inte begränsad enbart till våld mot kvinnor. Av den anledningen, om man nu ska anta en nollvision, har vi utökat den till att inte bara fokusera på kvinnor, även om det såklart är huvudfokus.

Jag vet inte om nollvisionen i sig är det viktiga, men självklart är det vad vi alla strävar efter. Ingen kvinna i Sverige i dag ska mördas. Alla kvinnor ska i dag kunna leva ett fritt liv där man gör sina egna val. I övrigt kan konstateras att Socialdemokraterna själva avslog en motion om nollvision för ett år sedan.

Jag håller inte med om att det säger så mycket att hedersvåld hamnade på riksdagens bord under Socialdemokraternas regeringstid. Fyra år vill jag påminna om att det tog. Det är inte acceptabelt om man vill nå framgång.

Vi moderater har självförtroende i att vi kommer att handla och agera, något som har saknats under alltför lång tid. Det här är komplicerade frågor som kommer att ta tid att lösa. Hedersvåldet är också en betydligt svårare form av våld på det sättet att det inte stannar vid en person utan handlar om hela familjer och grannskap. När det väl får möjlighet att breda ut sig kräver det helt andra åtgärder för att komma till rätta med.

Här har vi flera delar, men vi jobbar också, vill jag säga, med det förebyggande arbetet. Bland annat har vi den tioåriga nationella strategin som fortsätter.


Anf. 6 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Tack, Merit Frost Lindberg, för anförandet! Det är ändå skönt att höra att även den här regeringen har vissa ambitioner på jämställdhetsområdet. Det har ju funnits skäl att befara motsatsen, dels med tanke på hur mycket jämställdheten nämns i Tidöavtalet, vilket togs upp här, dels att man också har uttalat att man inte är en feministisk regering.

Detta är att backa, och det är pinsamt för Sverige som internationellt setts som ett föredöme i de här frågorna. Vi hör i internationella förhandlingar till exempel hur man inte längre litar på att Sverige ska vara det land som pushar för bättre skrivningar för kvinnors och flickors rättigheter. Det är väldigt tråkigt att höra.

Det är också tråkigt att höra ledamoten använda anfall är bästa försvar som sin metod och därmed för fram väldigt mycket som i bästa fall kan ses som osanningar. Man framhäver ju inte bättre sin egen politik genom att prata ned andras, speciellt inte när det har gjorts väldigt, väldigt mycket på det här området från den förra regeringen med miljöpartistiska jämställdhetsministrar i spetsen.

Vi lade till exempel fram ett åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck. Detta är punkter som den nuvarande regeringen också har tagit till sig och jobbar vidare med, vilket naturligtvis är väldigt glädjande. I dessa frågor borde vi stå mer enade och jobba för resultat i stället för fina skrivningar, vilket tyvärr fortfarande är det enda Merit Frost Lindberg har att hänvisa till.

Jag skulle därför vilja veta vad i den nuvarande regeringens politik som går längre än de förslag som den förra regeringen lade fram när det handlar om straffskärpningar, utförsel ur landet och flera av de delar som vi pratar om nu. Vad gör den här regeringen bättre?


Anf. 7 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Jag tackar dig för dina frågor, Janine Alm Ericson.

Som jag sa tidigare är en kombination av förebyggande arbete och agerande när kvinnor väl utsätts för brott den enda nyckeln till att nå framgång på områdena.

Jag sa också att den tioåriga nationella strategin utgår mycket från den utredning som alliansregeringen lät göra, och det arbetet kommer att fortsätta. Vi tittar nu också på de 99 åtgärder som finns i strategin, nämligen vad som behöver förändras. När man tittar på hur hedersvåldet har brett ut sig kan man se att det under åtta år inte har skett någon märkbar förbättring i statistiken. Det måste vi ändå gemensamt kunna konstatera.

Det är ett stort och viktigt arbete framåt att identifiera vad som kan ändras. En del av detta är straffskalorna. Jag räknade i mitt tal upp flera delar som kommer att förändras. Moderaterna har när det gäller detta varit drivande i att hedersbrott ska bli en egen brottsrubricering. Det gäller även lagstiftningen, så att barn kan hindras från att föras ut från Sverige för att giftas bort. Det är nog många barn som har räddats av den ändringen i lagstiftningen. Det förebyggande arbetet är oerhört viktigt.

Jag kan vända frågan tillbaka. Partier känner sig nu påhoppade för att jag har nämnt att deras arbete inte har gett något särskilt resultat under så lång tid. Det har inte ställts särskilda krav på att man ska lära sig svenska och ta del av de rättigheter och skyldigheter som man har i Sverige. Det skulle ha varit obligatoriskt, men vi vet alla att så inte har skett. Man har inte heller varit drivande i lagstiftningsarbetet. Vad vill man göra?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag får uppmärksamma ledamöterna på att det finns en klocka på talarstolen som det är bra att hålla ett litet öga på.)


Anf. 8 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Jag hör "titta på", "identifiera" och "statistik". Jag tror verkligen att vi är tämligen överens om problembilden, nämligen att den är oerhört allvarlig. Det gäller inte minst mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det är utgångspunkten.

Den förra regeringen startade ett aktivt arbete, bland annat med att titta på straffskalorna. Men det låter på ledamoten som att det inte görs någonting och att det inte skulle vara ett arbete som ska tas vidare. Nu ska uppfinnas nytt, utredas och ta tid. Fortsätt i stället med det viktiga arbetet, det som faktiskt förändrar.

Det var den förra regeringen som tog fram en lagstiftning som ska göra det svårare att föra ut barn ur landet för att gifta sig. Det är på vår checklista, och ja, det har räddat många barn. Därför måste detta fortsätta att utgöra ett aktivt arbete som också ges resurser.

Ledamoten pratar också mycket om det förebyggande arbetet. Det är glädjande. Det är bara när barnen är små som man kan förändra normer, få in andra tankar och bryta mönstren i de problematiska fallen. Låt oss satsa på det.

Jag skulle vilja veta vilka förebyggande åtgärder som regeringen planerar. I den allmänna debatten låter det snarare tvärtom. Man pratar om att ta bort genusflummet i skolan. Det låter bra och fräckt, men det är precis när man pratar om genus, könsroller, könsmaktsordning, samtycke och så vidare som man faktiskt uppnår resultat och förändring. Hur tänker regeringen göra?


Anf. 9 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Vi går från ord till handling. Jag har gett flera exempel på hur strafflagstiftningen kommer att förändras. Där har Socialdemokraterna och andra partier varit minst sagt motsträviga och röstat emot flera förslag tidigare. Men det pågår ett stort arbete för att också jobba förebyggande.

Bland annat för vi samtal med frivilligorganisationer och kvinnoorganisationer som jobbar med frågorna på frivillig basis, bland annat vad de kvinnojourer som träffar de utsatta kvinnorna anser är viktigt. Länsstyrelsen i Östergötlands län har fått ett förstärkt uppdrag att stödja regional utveckling när det gäller insatser för att bekämpa hedersvåld och förtryck. Socialstyrelsen har fått ett förstärkt uppdrag om att stärka det nationella stödet till kommunerna i deras arbete med att ge stöd till våldsutsatta och ordna stadigvarande boende, som ofta är en akut del att få ordning på. Nationellt centrum för kvinnofrid ger stöd för våldsutsatta kvinnor, och de jobbar också för att höja kunskapen. Det är fråga om en kombination att både fortsätta att öka kunskapen och att jobba förebyggande rent praktiskt. Kvinno- och tjejjourerna kan nu skicka in ansökningar i enlighet med en ny förordning för att jobba förebyggande för att motverka våldet.

Det finns flera olika delar, och det finns också skrivningar i Tidöavtalet där det uttrycks att man ska jobba förebyggande och stödja utsatta kvinnor. Vi jobbar både med lagstiftningsförändringar och med alla de organisationer som finns i dag för att jobba förebyggande.

Jag vet inte riktigt vad mer som menas med att gå till handling.


Anf. 10 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Mäns våld mot kvinnor tar sig oändligt många uttryck. Förutom det rent fysiska våldet förekommer också psykiskt våld, ekonomiskt våld och inte minst det vi gemensamt kallar eftervåldet.

Jämställdhet är ett område som täcker flera politikområden. Det är ett horisontellt tema, bland annat socialtjänst, rättspolitik, ekonomiska frågor och självförsörjning.

Jag tänkte styra in lite på frågan om våld och vårdnad. Eftervåldet är ett stort problem. För några år sedan beslutades om en ny lag om barnfrid - jag kommer inte exakt ihåg vad lagen kallas - som innebär att barn blir brottsoffer när den ena föräldern misshandlar den andra inför barnens ögon.

Moderaterna har ansvar för både rättspolitik och socialtjänst i regeringen. Jag skulle vilja veta vad man gör på den fronten för att förhindra våldet. Hur går arbetet till i Regeringskansliet? Det gäller framför allt när det går så långt som det inte får gå, att den ena föräldern dödar den andra föräldern och frågan om vårdnad. Hur jobbar regeringen med den frågan?


Anf. 11 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Det måste finnas en långsiktighet i arbetet för kvinnor och barn när väl våldet inträffar. Kvinno- och tjejjourernas verksamhet är mycket viktig. Det är ofta de som kommer in i den akuta situationen, och det behöver säkerställas att de kan jobba långsiktigt och varaktigt utan att behöva oroa sig för bidrag. De organisationer som jobbar för att skydda kvinnorna i en våldsam situation är en viktig del i arbetet framåt. Där för vi en dialog med dem som jobbar praktiskt och dagligen ser de fruktansvärda situationerna om vad de ser som viktigt framåt för att komma vidare och stötta ännu mer.

Socialstyrelsen har fått ett förstärkt uppdrag om att stärka det nationella stödet till kommunerna i deras arbete med att ge stöd till våldsutsatta och ordna stadigvarande boende. Det finns flera olika delar i det arbetet.

När det gäller hedersvåldet har det nationella centrumet, som redan i dag finns i Östergötlands län, fått förstärkning för att bekämpa hedersvåld och förtryck. Vi har också gjort en permanent förändring så att arbetet på detta nationella centrum ska kunna göras permanent.

Det långsiktiga arbetet är viktigt, men boende är absolut en väldigt viktig del i detta för både kvinnor och barn för att man ska kunna skapa sig ett nytt, tryggt liv.


Anf. 12 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag skulle vilja sätta ytterligare tryck på frågan, för den är oändligt allvarlig.

När domstolarna i dag dömer till vårdnad, boende och umgänge med en förälder som har utövat våld tar de inte hänsyn till om det finns risk för våld eller ens om det förekommer våld, vilket de ska göra enligt lagstiftningen.

När man tvingar barn till umgänge med en våldsam förälder och när man tvingar i det här fallet en mamma att lämna över barnen till en våldsam pappa tvingar man faktiskt brottsoffer att umgås med sin förövare. Vilka andra brottsoffer tvingar vi till det i svensk lagstiftning? Det är helt horribelt.

Jag hoppas verkligen att utredningen En uppväxt fri från våld faktiskt levererar, och det väldigt snart. Problemet med den utredningen är att den inte omfattar problemet som jag nämnde - att vårdnaden fortfarande i dag kan finnas kvar hos en förälder som har mördat den andra föräldern.

Jag vet att ledamoten inte sitter i regeringen, men jag skulle vilja veta lite om tidsplanen för det här arbetet.

Dessutom röstar vi i kväll här i kammaren om en motion från Centerpartiet som har just den lydelsen att i fall där en förälder dödar den andra föräldern ska vårdnaden förloras automatiskt och på en gång - inte efter fyra år, som vi har läst om i medierna nu på sistone.

Min undran är om det kanske rent av är så att Moderaterna och andra partier kan tänka sig att rösta för detta förslag i kväll för att sätta ytterligare press på regeringen. Om inte, när kommer det att hända något i den här oerhört viktiga frågan?


Anf. 13 Merit Frost Lindberg (M)

Fru talman! Tack, Helena Vilhelmsson! Du lyfter fram väldigt viktiga frågor.

Vi är helt överens om att det är en helt oacceptabel situation att barn tvingas umgås med en förälder som har misshandlat eller till och med mördat den andra föräldern. Det är en situation som inte kan få fortsätta. Jag tror och hoppas att alla partier i dag är beredda att göra skillnad där.

Det pågår ett förändringsarbete där flera olika departement är inblandade, och jag känner mig verkligen trygg med att säga att det kommer att komma förslag på förändringar av lagstiftningen när det gäller just detta.

Vi har sett alltför många exempel på barn som till och med mördats av en förälder för att man tvingats till umgänge med en förälder som man är rädd för. Det är fruktansvärt, och det är inte så det är meningen att det ska fungera - i alla fall inte om Moderaterna och den här regeringen får styra landet.

Här är vi alltså helt överens; det vill jag verkligen säga. Barns trygghet och kvinnors trygghet ska alltid gå före rätten för en förälder. Regeringen har också varit ute och kommunicerat i frågan att det är den inställning som kommer att gälla framåt.

Det är en stor översyn av flera olika lagstiftningsområden på ett ganska genomgripande sätt som är på gång. Detta kommer definitivt att vara en del i det, och det kommer att komma förslag med fokus på brottsoffer och fokus på trygghet för kvinnor och barn.


Anf. 14 Sofia Amloh (S)

Fru talman! I dag behandlar vi motionsbetänkandet som handlar om jämställdhet och diskriminering.

I en tid som denna när samtalsklimatet är tufft, polarisering och extrema yttringar tar stor plats och demokratin attackeras från flera håll är det särskilt viktigt att stadigt, tryggt och kompromisslöst stå upp för jämställdhet och mot alla former av diskriminering.

Mer än 40 procent av alla anmälningar om könsdiskriminering i arbetslivet som inkom till Diskrimineringsombudsmannen 2022 handlade om diskriminering på grund av graviditet eller föräldraskap, något som jag tror att vi är många som tar för givet att det inte längre förekommer och att det är förlegat. Tyvärr är så inte fallet.

Från samhällets och politikens sida ska alla former av diskriminering motarbetas kraftfullt. Vi socialdemokrater anser att regeringen bör verka för och vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa ett effektivt antidiskrimineringsarbete.

Fru talman! Sverige är ett av världens minst ojämställda länder. Ändå är mäns våld mot kvinnor ett av våra största samhällsproblem. Våldet kan vara psykiskt och fysiskt men också ekonomiskt.

Det ekonomiska våldet kan ta sig flera uttryck. Det handlar om att mannen genom hot och våld tar lån i kvinnans namn eller tvingar till sig kvinnans bankuppgifter. Andra exempel är att mannen öppnar kreditkort i kvinnans namn eller skriver över tillgångar. Det kan också handla om att kvinnan inte själv får bestämma över sin egen ekonomi, förbjuds att arbeta eller behöver be om lov för att göra inköp. Oavsett hur det ekonomiska våldet ser ut är det ett mycket effektivt sätt att utöva makt och kontroll som gör det svårt för kvinnan att lämna en destruktiv relation. Det behövs kunskapshöjande åtgärder i flera delar av samhället och politiskt agerande även mot den här formen av våld.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och mer än en våldtäkt i timmen begås dygnet runt året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att cirka 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls.

Varje kvinna är någons dotter och kanske någons mamma, syster, kollega och vän. Men framför allt är hon en människa i sin egen rätt. Varje mördad kvinna är ett gigantiskt misslyckande och ett stort bakslag i kampen för ett jämställt samhälle fritt från våld.

Precis som när det gäller gängkriminalitet krävs det nolltolerans mot brottsligheten mot kvinnor. Frågan kräver samma status, resurser och engagemang och måste tas på samma allvar som mäns våld mot andra män. Vi politiker och polisen måste visa att samhället inte accepterar hot och våld. Ingen kvinna eller tjej ska bli misshandlad, hotad, förföljd eller våldtagen utan att riktade åtgärder sätts in mot förövaren.

Mäns våld mot kvinnor är ingen privat angelägenhet utan handlar om grova brott, brott som våldtäkter, grov misshandel, försök till mord, mord och förföljelse. Det är en kriminalitet som pågår dygnet runt året om.

Begrepp som brott i nära relationer och våld i nära relationer signalerar att dessa brott är något annat än grova brott som faller under allmänt åtal. Men brottet blir inte mindre grovt för att det sker hemma och inte ute på gatan.

Våldet mot kvinnor är varken en naturkatastrof eller något som sker slumpartat. I de flesta fall är förövaren känd av samhället, och kvinnorna har larmat, lämnat relationen och gjort allt som står i deras makt för att skydda sig och sina barn. Ändå mördas de av män som hatar dem. Det finns inga rimliga förskönande omskrivningar för denna verklighet.

Fru talman! Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Därunder kommer sex delpolitiska mål, och det sjätte målet handlar om mäns våld mot kvinnor. Det finns bland annat en nationell strategi, åtgärdsprogram och ett 99-punktsprogram, men vi ser att det inte räcker. Det är dags att skicka en tydlig signal om att samhällets samtliga sektorer behöver kraftsamla ytterligare genom en kraftfull motattack där man inför en nollvision för mäns våld mot kvinnor.

Naturligtvis behöver det förebyggande och attitydförändrande arbetet även gälla våld i samkönade relationer och våld mot pojkar och män, precis som det sjätte jämställdhetsdelmålet redan tydligt beskriver. Det är precis lika illa, men det är inte strukturellt. Det stora strukturella problemet i vårt samhälle är tveklöst mäns våld mot kvinnor, och därför bör en nollvision handla om just det.

Fru talman! I betänkandet föreslås ett tillkännagivande till regeringen, men det kommer inte från oss oppositionspartier, som man kan tro. I stället är det regeringspartierna och Sverigedemokraterna som kommer med påbudet till sin egen regering att införa en nollvision - men då mot våld i nära relation och inte mot mäns våld mot kvinnor. Tillkännagivandet från regeringspartierna och Sverigedemokraterna betyder att man väljer att inte längre stå fast vid att synliggöra det strukturella problemet. Man vågar inte vara tydlig med vem förövaren är. Detta gör man trots all fakta, all statistik, alla polisanmälningar och utredningar.

Trots oändligt många berättelser och vittnesmål väljer man nu aktivt att blanda bort korten i svensk jämställdhetspolitik och svika alla de kvinnor som har blivit utsatta, alla kvinnor som blir utsatta och alla kvinnor som kommer att utsättas för mäns våld. De reduceras nu till att inte omnämnas. De suddas ut. Det ska inte längre ska vara tydligt vem som är förövaren, enligt regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Vi socialdemokrater står fast vid att det är en nollvision mot mäns våld mot kvinnor som behövs, vilket kvinnofridsorganisationerna tydligt ser behovet av och har som politiskt krav. Vi socialdemokrater har ingen annan uppfattning än de. Vi yrkar därför bifall till reservation nummer 7, men vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att vi senare i dag ska rösta om detta och att det fortfarande går att ändra sig. Det går att fortsätta att stadigt och utan kompromisser stå upp för jämställdheten även om det är mycket svårt att göra det i tider som dessa. Det är nämligen både så enkelt och så svårt: Män måste sluta slå.

(Applåder)


Anf. 15 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till ledamoten Sofia Amloh, men jag måste börja med att säga följande. Vi har en nollvision för döda i trafiken, och den var vi ganska överens om. Hade det inte känts märkligt om vi hade bestämt att vi skulle ha en nollvision för döda i trafiken när det gäller ungdomar men inte när det gäller gamla, män och kvinnor - för det händer inte så ofta, så det är inte lika viktigt? För mig hade det känts väldigt märkligt.

När vi i utskottet satt med beredningen av bland annat S motion gällande en nollvision för mäns våld mot kvinnor fick Socialdemokraterna tillsammans med ledamöterna från C, V och MP möjligheten att ställa sig bakom vårt förslag om en nollvision för allt våld i nära relationer. Det gäller alltså inte bara mäns våld mot kvinnor. Jag skulle vilja fråga: Om vi bestämmer att vi ska ha en nollvision mot allt våld i nära relationer, tycker då Sofia Amloh att det innebär att vi helt plötsligt inte menar att det gäller mäns våld mot kvinnor?

Jag skulle också vilja fråga - och detta tror jag är viktigt för alla som lyssnar - varför det inte gick att få ett enigt utskott i denna fråga och detta beslut. Varför vill ledamoten inte ha en nollvision för allt våld i nära relationer?

I detta anförande instämde Magnus Jacobsson (KD).


Anf. 16 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

I frågeställningarna från ledamoten hör vi återigen detta att man suddar ut och inte omnämner det strukturella problemet. Man blandar bort korten. Man säger att man är emot allt våld - ja, det kan vi också skriva under på, men när det gäller att faktiskt komma med åtgärder och rikta insatser mot dem som är förövare börjar regeringspartierna vackla. Det är alldeles tydligt. Det skulle vara alldeles för jobbigt - eller, jag vet inte; jag vet inte vad argumenten är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

För oss är det dock väldigt viktigt att stå upp för att det handlar om just ett strukturellt våld - mäns våld mot kvinnor - och hålla i den linjen. Vi har ju de nationella delmålen, och det sjätte delmålet handlar om mäns våld mot kvinnor. Men som jag sa i mitt anförande beskrivs också dessa delar, det vill säga vilka fler som drabbas av våld. Betyder detta att även de nationella jämställdhetsmålen ska förändras med regeringspartiernas politik?


Anf. 17 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Helt plötsligt säger Sofia Amloh att hon kan tänka sig att ställa sig bakom en nollvision för allt våld i nära relationer, så kanske kan vi få en enig kammare när vi ska rösta här i eftermiddag.

Jag kan inte förstå varför det delmål ledamoten hänvisar till skulle behöva förändras. En nollvision mot mäns våld mot kvinnor ingår såklart i nollvisionen för allt våld i nära relationer. Det är inte så att den försvinner. Det är inte så att det minskar vikten av att fortsätta det förebyggande arbetet. Men det är viktigt att vi lyfter allt våld i nära relationer.

Precis som jag sa gällande nollvisionen i trafiken kan jag inte se någon skillnad. Allt våld i nära relationer behöver förebyggas och få ett slut. Oavsett vem det är som blir utsatt kan vi nämligen inte acceptera att det förekommer. Jag skulle vilja fråga om ledamoten menar att våldet inte är lika allvarligt när det sker i det motsatta förhållandet.


Anf. 18 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det precis lika illa, men det är inte strukturellt. Ska vi komma någonstans med att förändra detta är det de strukturella problemen vi ska ta itu med, synliggöra, motverka och kraftsamla runt. Det är mäns våld mot kvinnor som är det strukturella, och det ska vi inte sopa under mattan, lägga i någon byrålåda eller negligera så att det suddas ut. Vi ska vara tydliga med att det är just det våldet som är det strukturella och att vi ska ta itu med det.

Jag hoppas verkligen att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte gör några större förändringar gällande vad det strukturella våldet faktiskt handlar om. Jag hoppas verkligen det.

(Applåder)


Anf. 19 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att Kristdemokraterna ställer sig bakom utskottets förslag till beslut i motionsbetänkandet AU7.

Fru talman! I våra handlingar finns en bra sammanfattning av vad det är vi debatterar i dag, och jag skulle vilja delge åhörare och tittare denna. I betänkandet behandlar utskottet 78 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2022 inom områdena jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Motionsyrkandena handlar bland annat om tillsättande av utredningar på jämställdhetspolitikens område, om arbetet mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck, om åtgärder för jämställdhet i arbetslivet och om olika initiativ för att motverka diskriminering i samhället.

Fru talman! Det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle är våld mot kvinnor. Utvecklingen i världen är oroande. Som ledamoten före mig var inne på utsätts en av tre kvinnor i världen för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid. Vart tionde barn tvingas uppleva sin pappas våld mot mamma. Och var tredje vecka dödas en kvinna av en man som hon haft en relation med. Faktum är att vi under de inledande månaderna av detta år tyvärr ser i statistiken att det går åt fel håll.

Våldet orsakar stort lidande och kan leda till livslånga konsekvenser. Det räcker inte med bara ord. Det behövs handling, en konkret handling mot mäns våld mot kvinnor. Det är självklart. Men vi kristdemokrater tycker inte att det räcker. Våld får aldrig tolereras eller accepteras i vårt samhälle, oavsett mot vem det sker. Därför anser vi att det behövs en nollvision för allt våld i nära relation.

Jag vill vara tydlig med att det inte räcker med att bara regeringen agerar. Också kommuner, regioner och civilsamhälle behöver agera. Och vi alla, du och jag, behöver agera. Vi behöver en nollvision för våld i nära relation. Det har jag varit tydlig med i kammaren tidigare.

Fru talman! Jag lyfter upp detta eftersom jag tyvärr tror att det finns ett stort mörkertal i statistiken gällande kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer. Det kan vi inte acceptera. Vi måste bredda perspektivet. Jag har personligen en vän till familjen som varit utsatt.

Min uppfattning när det gäller kvinnors våld mot män är att det inte är fysiskt våld utan mestadels psykiskt. Det finns även studier som rapporterar att mäns och kvinnors utsatthet är lika stor. Men forskningen visar att det rör sig om olika typer av våld; som jag var inne på är det mer psykiskt våld än fysiskt. Att män anmäler i mindre utsträckning beror många gånger på att det är lite förnedrande och svårare att ta på när det inte är fysiskt våld.

Fru talman! Vi har som sagt alla en uppgift här. Vi behöver jobba mer tillsammans för att upptäcka våld i nära relationer. Vi behöver våga fråga, såväl som chef som kollega, vårdpersonal, lärare, vän och medmänniska. Vi behöver ge stöd, hjälpa någon ut ur en skadlig relation och aldrig ge upp.

Fru talman! Regeringen är redan igång med ett intensivt arbete med det som jag inledningsvis hänvisade till att vi debatterar i dag. Det handlar om arbetet mot mäns våld mot kvinnor och mot hedersrelaterat våld och förtryck, om åtgärder för jämställdhet i arbetslivet och om olika initiativ för att motverka diskriminering i samhället.

För mig som kristdemokrat betyder det otroligt mycket att se att vår regering så aktivt jobbar för en jämställdhet som gör skillnad på riktigt. Jämställdhet på riktigt handlar inte om kvotering och tvångsdelad föräldraförsäkring. Den riktiga jämställdheten är friheten att göra sina egna livsval.

Därför är jag som kristdemokrat extra glad över att regeringen nu föreslår att antalet dubbeldagar ska dubbleras, från dagens 30 till 60 dagar. Dessutom förlängs möjligheten för föräldrarna att vara hemma mer tillsammans fram till att barnet är 15 månader. Redan nu vet vi att dubbeldagarna har inneburit att andelen pappor som varit hemma under barnets första tid i livet ökat. Det har också visat sig ha en positiv effekt på mammors psykiska och fysiska hälsa.

Väl fungerande familjer där vi föräldrar är närvarande och delar på ansvaret för familjen är grunden för jämställdhet. Det är där, i den nära, trygga och kärleksfulla gemenskapen vi lär våra barn hur vi ska behandla varandra. Vi lär dem att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde, oavsett kön, ålder, social position, funktionsvariation, sexuell identitet, etnisk eller religiös tillhörighet. Kristdemokraterna kommer att fortsätta kämpa för en helt fri föräldraförsäkring.

Fru talman! Jag vet att det arbetet kommer att ta tid. Jag vill försäkra er som lyssnar att arbetet för varje människas enskilda rättighet till ett jämställt och värdigt liv kommer att prioriteras med Kristdemokraterna i regeringen. Varje medmänniska är värdefull, och vi som har fått förtroendet att vara med och påverka utvecklingen i rätt riktning ska göra det. Vi får aldrig sluta kämpa för jämställdhet på riktigt och för möjligheten att göra sina egna livsval.

(Applåder)


Anf. 20 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande! Det var en väldigt bra beskrivning av just det psykiska våldet. Det är bra att vi lyfter upp det i debatten. Det som inte syns och inte går att ta på tror jag många gånger kan vara svårt att själv definiera när man är i den utsatta situationen. Det gäller framför allt hur det börjar. Det börjar diskret, med små pikningar och i vissa sammanhang, och det eskalerar systematiskt över tid, och man blir invaggad i en destruktiv relation.

Det var särskilt viktigt och bra att du underströk det. Tack!

I mitt anförande nämnde jag något som vi också haft uppe i utskottet ett flertal gånger: att också våldsformen ekonomiskt våld bör definieras. Det har kanske inte fått det ljus som krävs med tanke på hur fruktansvärt det är. Det ekonomiska våldet bör också vara en form. Vi är ganska många som behöver bli mer upplysta om hur det ter sig och hur effektivt det är att ta makten över en annan människa och begränsa just det ekonomiska utrymmet.

På vilket sätt tänker den här regeringen, som tänker jobba med jämställdhet på riktigt, göra något åt det i sitt arbete de kommande åren?


Anf. 21 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack för frågan, Sofia Amloh!

Jag håller med dig. När vi pratar om våld i nära relation handlar det om mycket mer än bara det fysiska. Det var därför jag nämnde det psykiska, som också du är inne på, och det ekonomiska våldet.

Jag var som hastigast inne på att vi har haft det i vår närhet. Jag vet exakt vad det handlar om. Vi behövde i det fallet gömma både id-handlingar och bankdosa hemma hos oss för att det ekonomiska våldet inte skulle eskalera. Jag vet alltså precis vad jag pratar om.

Jag är otroligt glad och tacksam för att vi har en jämställdhetsminister, Paulina Brandberg, som tar detta på allvar. Hon har tagit tag i det och ser till helheten, inte bara det som det har pratats om i många år. Därför finns det nu olika förslag på hur vi ska komma till rätta med att man inte ska bli utsatt.

Det är till exempel alldeles för lätt i dag att ta lån i någon annans namn. Mobilt bank-id är jättebra på många sätt, men tyvärr ser vi att det också ger en möjlighet att komma åt en persons identitet och ekonomiska tillhörigheter. Regeringen ser nu över hur man kan försvåra detta. Det gäller även sms-lån, som det också varit alldeles för enkelt att få och ta i någon annans namn.

Vi kan nog hjälpas åt att hitta bra vägar och bra lösningar här. Regeringen är verkligen på när det gäller att hitta effektiva sätt att se till att människor inte ska bli utsatta för ekonomiskt våld.


Anf. 22 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Precis, det är det ekonomiska våld som jag nämnde i anförandet. Jag tror att det finns ett mörkertal. Det finns också en typ av dubbelbestraffning i detta, att utsättas både för det ekonomiska våldet och för den skuld och skam det innebär att ha blivit kontrollerad av en annan människa och också att ha försatts i en svår ekonomisk situation. Det är lite tabubelagt hos gemene man att prata om ekonomi.

Det är nog inte bara jag och ledamoten som är införstådda med detta utifrån egna erfarenheter eller historier eller berättelser som vi har hört om, utan jag tror att det är otroligt utbrett. Vi behöver få upp på bordet att man inte är ensam i detta, precis som med många andra delar som rör detta politiska område.

Vi socialdemokrater emotser med spänning de förslag som vi pratar om. Det är flera olika förslag, och vi skulle gärna vilja höra mer om exakt vilka som kommer att läggas på bordet.

Ett medskick är att dessa kvinnor är väldigt skuldsatta. Den skuldsättning som de får leva med efteråt kan jag tycka att det går att göra något åt. Om denna ambition finns har Socialdemokraterna definitivt en hand utsträckt. Vi har även motioner i betänkandet som rör detta. Jag vill särskilt understryka vikten av det här och att vi bör göra så mycket gemensam sak som möjligt för att nå den förändring som behövs för dessa kvinnor.


Anf. 23 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Det känns gott, Sofia Amloh, att vi är överens om detta. Man skulle kunna tro att du såg vad jag just skrev på mitt papper när jag insåg att jag glömde nämna skuldsanering.

Det är ett ännu kraftigare våld att en människa som har blivit utsatt för ekonomiskt våld dessutom blir lämnad med skulder efteråt. Regeringen ser möjligheter när det gäller hur man ska komma till rätta med skuldsanering så att det inte blir brottsoffret som får leva med en dubbel skuld - skulden över att ha blivit utsatt eller låtit sig utsättas och att ha gått i den fällan samt den ekonomiska skulden.

Regeringen är igång med ett arbete för att titta på hur man kan komma till rätta med detta för att vi ska sätta brottsoffrets bästa i första rummet, inte förövarens.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Innan vi går vidare vill jag påminna om att enligt svensk parlamentarisk sed riktar talaren formellt sitt anförande direkt till talmannen och därigenom indirekt till kammarens ledamöter. Detta innebär att ledamöterna talar om varandra och inte till varandra. Man säger exempelvis inte du eller ni till varandra i talarstolen.)


Anf. 24 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, ledamoten för anförandet! Det var många intressanta saker som jag skulle vilja diskutera mer, till exempel föräldraförsäkringen, där jag inte alls håller med om ledamotens ingångar.

Frågan om ekonomisk jämställdhet, som nyligen har diskuterats, är intressant och oerhört viktig. Jag är mycket intresserad av vilka förslag som kommer från regeringen. Där behöver vi verkligen jobba tillsammans.

Jag kan inte låta bli att uppehålla mig vid det som för en utomstående kanske ter sig fånigt, nämligen definitionen av mäns våld mot kvinnor eller av våld i nära relation. Det var en intressant jämförelse som ledamoten hade i sitt förra replikskifte, om nollvision i trafiken och så vidare. När det tenderar att bli en inte-alla-män-diskussion, vilket kanske inte riktigt var ledamotens tanke, reagerar jag med taggarna utåt.

Jag skulle också kunna använda trafiken som exempel. Om vi bestämmer oss för att jobba för en nollvision för rattonykterhet i trafiken, kan vi verkligen säga det? Det är ju inte alla förare som kör onyktra utan bara en del. Och kan vi verkligen jobba för en nollvision för skattefusk? Det är ju inte alla företagare som fuskar utan bara en del.

Jag förstår inte varför någon tror att åtgärder mot mäns våld mot kvinnor inte också är utmärkta åtgärder mot alla brott i parrelationer. Det är kvinnor som dör i relationer där män utövar våld mot kvinnor. Det är givetvis lika illa i alla nära relationer, men det är kvinnor som dör. Varför är det så viktigt att säga våld i nära relation i stället för mäns våld mot kvinnor?


Anf. 25 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Nu ska vi se om jag kan hålla mig till arbetsordningen. Jag ber om ursäkt.

Jag tackar Helena Vilhelmsson för frågan. Ledamoten nämnde att en nollvision för mäns våld mot kvinnor skulle vara bättre än en nollvision för våld i nära relation. Men det är ju exakt samma exempel som Helena Vilhelmsson själv tar upp, för alla män slår inte kvinnor. I så fall kan vi inte ha någon nollvision över huvud taget.

Jag skulle vilja vända på frågan och ställa samma fråga till Helena Vilhelmsson som jag ställde till ledamoten Sofia Amloh: Varför kunde vi inte bli ett enigt utskott i detta och komma fram till att det behövs en nollvision för allt våld i nära relation?


Anf. 26 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Sanningen är att det egentligen inte fanns någon att-sats över huvud taget om våld i nära relation, utan det var ett slags förhandlingslösning. Det som fanns var att-satser om en nollvision mot mäns våld mot kvinnor, och där hade även Sverigedemokraterna ett liknande yrkande. Det var en förhandlingslösning som Tidöpartierna eller regeringspartierna uppenbarligen tyckte var viktig.

Generellt måste man först definiera ett problem för att åtgärda det. Sedan måste man prata och prata om problemet så att alla är någorlunda överens om det, och därefter kan man komma med förslag till åtgärder. Det är ingen idé att komma med förslag om folk inte vet vad det är för nytta med dem. Då kommer förslagen inte att implementeras.

I dag är det kvinnor som dör i förhållanden med en man. Problemformuleringen för mig blir då mäns våld mot kvinnor, inte att gömma det i en annan formulering. Vem är det egentligen som sysslar med identitetspolitik? Är det den som vågar definiera ett problem eller den som bäddar in det i något annat?


Anf. 27 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag tror tyvärr att även män dör av kvinnors våld emot dem. Det är otroligt viktigt för mig att alla människor är lika mycket värda, och därför vill jag se en nollvision för allt våld i nära relation.

Vi kan jobba på ett spår, men jag tror att det är viktigt att vi ser helheten i detta. Det förminskar inte på något vis de kvinnor som är utsatta, tvärtom. Jag tror att det till och med kan lyftas upp till ett högre, viktigare och mer prioriterat arbete.

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra, definitivt, men allt våld i nära relation måste stoppas och förebyggas. Så långt det är möjligt och så mycket vi politiskt har makt att göra detta ska vi göra det.

I detta anförande instämde Magnus Jacobsson (KD).


Anf. 28 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Sverigedemokraterna har flera förslag på området jämställdhet och diskriminering. Det är glädjande att kunna meddela att många av dem har fångats upp av regeringen på ett eller annat vis och att de därmed är en del av betänkandet i form av utskottets förslag till beslut.

Jämställdhet kan beskrivas som jämlikhet mellan könen, eller, i något längre ordalag, ett socialt tillstånd där bägge kön i ett samhälle eller inom en viss grupp har samma status och respekt och att alla är lika mycket värda.

Men vad innebär egentligen dessa ord? Är det så att alla människor ska få exakt samma utfall, eller är det att alla människor ska ha exakt lika förutsättningar?

För att förstå vad som egentligen avses får jag börja med att backa tillbaka lite grann i tiden. Det finns lite olika sätt att se på när kampen för jämställdhet och ett jämställt samhälle började. Men tre årtal som ofta nämns är 1405, 1792 och 1848.

Redan 1405 skrev Christine de Pizan - jag ber om ursäkt om jag uttalar hennes namn fel - boken Kvinnostaden, som av många anses vara den första litteraturen där man ifrågasätter påståendet om att kvinnor skulle sakna förnuft eller att de aldrig har uträttat något stort. Här någonstans, för ungefär 600 år sedan, i samband med att skriv- och läskunnigheten ökar under renässansen, börjar de första fröna i kampen för jämställdhet att gro.

Det ska dock dröja ända fram till 1700-talet innan vi kan skönja någon form av feministisk rörelse när Mary Wollstonecraft i boken Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna män av naturen, utan bara framstår som sådana för att de saknar formell utbildning som de förvägrats av män.

Här någonstans börjar frågorna tas på allvar. Wollstonecraft förde fram idéerna om att både män och kvinnor skulle betraktas som rationella varelser och att samhället bör grundas på förnuft. Liberalfeminismen, eller den rationella feminismen, var i någon mening född.

Det skulle dock dröja ytterligare cirka 60 år, till juli 1848, innan kvinnor formellt organiserade sig för första gången och feminismen i någon mening kunde anses vara grundad, vilket skedde under devisen: Vi anser dessa sanningar vara självklara - att alla män och kvinnor är likvärdiga.

Man definierade även innebörden av begreppet feminism, att det är en ideologi vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män.

I sommar är det 175 år sedan.

I dag, 2023, är det kanske två varianter av feminism som främst dominerar i vårt samhälle. Den ena varianten är den moderna varianten av liberalfeminismen som bygger på en god uppfostran, en god utbildning och en långsiktig förändring av värderingar. Inom liberalfeminismen tror man på individens fria vilja att göra genomtänkta val och att staten ska skapa förutsättningar, inte tvingande åtgärder.

Den andra varianten är den radikala feminismen, vilket också är den variant som kanske dominerar den mediala debatten i dag. Det är också den variant på feminism som den föregående regeringen uttryckligen meddelat att man utgått från när man efter valet 2014 meddelade att man var världens första feministiska regering.

Ordet radikal kommer från latinets radix och betyder rot, det vill säga att gå till botten med något och förändra det.

Feminismen har för många människor gått från att vara det som den ska vara, en kamp för lika villkor för alla oavsett kön, till att nästan vara ett skällsord för att beskriva individer på den yttersta vänsterkanten med en extremradikal agenda.

I samma takt som feminismen mindre och mindre handlar om lika rättigheter och möjligheter har också fler och fler individer tagit avstånd från att definiera sig som just feminister, detta för att man inte vill bli sammankopplad med just den radikalfeministiska agendan.

Denna radikala feminismen uppstod under 1960-talet och menar att de patriarkala strukturerna är så pass djupt rotade i samhället att allt, hela vårt samhälle, behöver reformeras i grunden och att alla förtryck hänger samman - ojämlikhet mellan kön, ojämlikhet mellan klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplat - och att allt ska avskaffas genom socialistisk kamp och socialistisk revolution.

För att konkretisera dessa två varianter av feminism kan man hänvisa till den så kallade EO-modellen, eller jämställdhetsparadoxen. EO är en förkortning av engelskans equal opportunity respektive equal outcome. Fritt översatt till svenska: jämställda förutsättningar respektive jämställda utfall.

På den liberalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom just equal opportunity, det vill säga jämställda förutsättningar. Och på den radikalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom equal outcome, det vill säga genom jämställda utfall.

Ett konkret exempel är synen på föräldraförsäkringen, där man på den radikala sidan anser det vara jämställt först när kvinnor och män är hemma med sina barn i exakt lika stor omfattning - 50-50. Samtidigt anser man på den liberala sidan det vara jämställt när kvinnor och män har exakt likvärdiga förutsättningar och möjligheter att välja helt fritt och själva fatta beslut kring sina barn.

Jag vill därför passa på att lyfta fram den kommande reformen i föräldraförsäkringen från regeringen och Sverigedemokraterna om de så kallade dubbla dubbeldagarna, när mammor och pappor nu får fler dagar tillsammans med det nyfödda barnet.

Antalet dagar då båda föräldrarna kan vara hemma samtidigt dubbleras från 30 till 60 dagar, och samtidigt förlänger vi tiden för uttag av dagarna från dagens ett år till 15 månader. Och det är upp till familjerna själva om och hur de vill använda dagarna eller inte. Målet med reformen är att mammor och pappor ska få familje- och arbetslivet att gå ihop bättre.

Vi har kommit långt, men år 2022 stod mammor fortfarande för 70 procent av alla uttagna föräldrapenningdagar.

En studie från 2019 visar att dubbeldagarna har positiva effekter, dels på mammors hälsa, dels på att de bidrar till en ökad jämställdhet på frivillig basis med en ökad närvaro av båda föräldrarna i hemmet. Dubbeldagarna innebär enligt studien att män tidigarelägger sitt uttag av föräldrapenning, och därmed blir fördelningen när barnet är litet något mer jämställd. De pappor som vanligtvis inte tar ut någon föräldrapenning har tack vare dubbeldagarna börjat göra det. Det gäller exempelvis pappor med lägre inkomster, med lägre utbildning, med utrikes bakgrund eller pappor i samkönade relationer. Dubbeldagarna har visat sig vara en framgångsrik väg för att öka jämställdheten, ge barn större tillgång till båda föräldrarna och samtidigt respektera valfriheten inom varje familj.

Fru talman! Det talas ibland om att vissa partier skulle vara emot jämställdhet. Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig med denna typ av uttalanden. Jag är fast övertygad om att alla partier i denna kammare delar två grundläggande åsikter:

För det första att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar och samma möjligheter att forma sina egna liv.

För det andra att kvinnor och män i praktiken inte har samma rättigheter, förutsättningar och möjligheter att forma sina egna liv.

Däremot har vi helt olika uppfattningar om hur vi ska åtgärda detta. Sedan hösten 2022 har vi en ny regering som styr landet med hjälp av Sverigedemokraterna - ett paradigmskifte. Och stora delar av detta skifte hittar vi faktiskt i Tidöavtalet.

På jämställdhetsområdet görs nu satsningar med anledning av dagens problem i form av straffskärpningar - det har det talats mycket om redan - att stöd till utsatta förbättras och att myndigheternas arbete effektiviseras. Det pågår en utredning kring lagskärpningar rörande oskuldskontroller, operationer och tvångsäktenskapsresor. Det sker en översyn av kontaktförbudet, förbättrade förutsättningar att bryta sig ur ekonomiskt våld, borttagande av tak och mängdrabatter i lagstiftningen och så vidare.

Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är tre kusiner inom ojämställdhetens värsta uttryck. Och som bekant står det också i Tidöavtalet att kusinäktenskap nu ska förbjudas.

Varje år mördas flera kvinnor av sina nuvarande eller före detta partner. Och i år ser det tyvärr ut att slås rekord då vi redan nu i april har nått ett tvåsiffrigt antal. Till detta kommer alla män som far illa i sina relationer med kvinnor eller i samkönade relationer och alla barn som far illa på grund av våldsamma föräldrar. Regeringen har som uttalad ambition att våldet ska upphöra, vilket uttrycks i det sjätte av de jämställdhetspolitiska delmålen. Ambitionen är både bra och välbehövlig. Men mer behöver göras för att få slut på våldet.

Ett steg i rätt riktning är just inrättandet av en nollvision, som vi redan har diskuterat en del. En nollvision som uttalat mål skulle ännu tydligare visa på frågans allvarlighet. Ingen ska någonsin behöva tvivla på huruvida samhället verkligen prioriterar denna fråga och ägnar den största möjliga uppmärksamhet. De människor som utsätts ska vara säkra på att samhället står på deras sida och att förövaren kommer att straffas. En uttalad nollvision bidrar till arbetet med att fortsätta ligga i framkant när det kommer till jämställdhet och påminna om att vi aldrig någonsin kan ta den för given. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu anammar Sverigedemokraternas politik på området och i och med detta betänkande antar en nolltolerans mot våld i nära relationer.

Fru talman! I Sverigedemokraternas reservation 11 ryms tre förslag.

För det första: Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av en annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för en grupp snarare än representanter för sig själva. Jag själv, som en modern liberalfeminist, tror på att skapa likvärdiga förutsättningar för kvinnor och män och rätt person på rätt plats. De strukturella hinder som finns åtgärdar vi inte genom att tvinga fram lösningar utan genom förbättrade förutsättningar, utbildning, uppfostran och normförskjutningar.

För det andra ska principen om lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på sin könstillhörighet är fullständigt oacceptabelt, och det är därför positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av dessa lönekartläggningar behöver regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal och önskad effekt.

För det tredje finns tydliga underlag som visar att jordbruksbranschen är kraftigt mansdominerad, men det saknas i stor utsträckning vetskap om varför. Vi menar att detta behöver utredas.

Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 11, och i övrigt ställer jag mig bakom utskottets förslag till beslut.

Avslutningsvis hade jag, om jag hade varit radikalfeminist, kunnat konstatera att denna debatt är allt annat än jämställd då vi har åtta talare på listan och jag är den enda mannen. Men eftersom jag är en modern liberalfeminist anser jag att könet inte är speciellt viktigt, utan jag förutsätter att varje parti har satt rätt person på rätt plats.

(Applåder)


Anf. 29 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet och den digra historieresa vi fick vara med om!

Det kanske inte får plats just nu, men jag kanske får anledning att återkomma till frågan om dubbeldagar och föräldraledighet i någon annan typ av debatt.

Jag tror att det passar bra att här uppehålla sig lite vid det jag tog upp i mitt eget anförande. När det gäller mäns våld mot kvinnor anser vi socialdemokrater att det ska ha precis samma prioritet som gängkriminaliteten och mäns våld mot män. Det handlar alltså om det som sker ute på öppen gata kontra det våld som sker mot kvinnor i hemmet - dessa frågor ska vara helt likställda. Vi ser inte detta i Tidöavtalet över huvud taget. Har mäns våld mot kvinnor samma prioritet för er i Sverigedemokraterna? Och hur skulle detta i så fall se ut för er?


Anf. 30 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Ja, jag tycker att det är ganska självklart att detta har samma prioritet; det har extremt hög prioritet. Det har varit väldigt tydligt i debatten här i kammaren i dag att det nog inte finns ett enda parti som inte tycker att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck ska ha högsta möjliga prioritet. Jag vet att regeringen just nu jobbar med 99-punktsprogrammet och den långsiktiga planen - jag tror att det är väldigt tydligt. Vi har också varit inne på att ett antal olika straffskärpningar är på gång. Det handlar om det förebyggande arbetet. Jag noterar också att flera partier har lyft frågan om eftervåld, och det tror jag också är en självklar del i det långsiktiga arbetet inom de olika programmen.

Det är svårt för mig att här säga exakt vilken prioritet ett sådant program har - om det är nummer 1 eller 47 på någon form av lista. Men jag kan försäkra ledamoten att ingångsvärdet från Sverigedemokraterna och de andra partierna i Tidösamarbetet när vi har diskuterat detta har varit att det ska ha högsta möjliga prioritet.


Anf. 31 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Det är bara synd att detta inte syns i de faktiska avtal som ni har ingått med varandra om vad som ska genomföras - det gäller vilken politisk ambition som finns, resurser och så vidare.

I ett tidigare replikskifte var man inne på att utgångspunkten i utskottet under behandlingen av motionsbetänkandet har varit att det ska vara nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det var min uppfattning att det var även Sverigedemokraternas ingång i detta. Nu står vi med ett utfall som innebär att vi suddar ut detta strukturella problem och negligerar att det är män som är våldsförövarna och som vi borde rikta insatserna mot. Varför har Sverigedemokraterna inte stått fast vid sin egen motion och ambition gällande detta?

Sedan kan jag inte låta bli att fråga - ledamoten får gärna svara, om tid finns - varför man är så emot kvotering och positiv särbehandling. Är det ett politiskt rött skynke? Skulle det kunna visa sig att detta medel, som det ändå är, för att nå ett mål ändå är tänkbart att ha med sig just för att nå ett mål, eller är det medlet helt otänkbart för Sverigedemokraterna?


Anf. 32 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Jag vill återigen tacka ledamoten för frågorna. Jag vet att det sades tidigare i debatten att ordet jämställdhet inte nämns speciellt mycket i Tidöavtalet, men när man läser avtalet tycker jag att det är väldigt tydligt vad som avses. Vi kan kanske inte bara titta på ett papper och se hur många gånger ett specifikt ord nämns och räkna rent kvantitativt, utan det handlar väl ändå om innehållet. Jag uppfattar att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna tar väldigt många viktiga steg för att öka jämställdheten, och jag menar att handlingarna måste vara viktigare än ett ord på ett papper. Det är väl själva utfallet vi ska titta på.

När det gäller mäns våld mot kvinnor och nolltoleransen finns det nu två förslag som innehållsmässigt egentligen är näst intill identiska. Däremot diskuterar vi rubriken. Ska det vara nolltolerans för mäns våld mot kvinnor eller för våld i nära relationer? Jag tycker att det är synd att vi lägger fokus på fel sak, för innehållet är vi i någon mening överens om. Vi borde stå här och diskutera hur vi ska åtgärda problematiken, inte vad rubriken på ett dokument ska vara.

Att det i rubriken står "våld i nära relationer" förändrar som sagt inget när det gäller innehållet. Alla vet att det är mäns våld mot kvinnor som är det största problemet - jag tror att det utgör 94 eller 95 procent av våldet. Men jag har också träffat organisationer som tar hand om våldsutsatta män. Det är ett återkommande problem att de inte känner sig sedda och blir misstrodda när de söker hjälp. De får känslan av att alla vet att det är män som utsätter kvinnor för våld.

Jag tror att arbetet kommer att vara precis lika tydligt oavsett rubriken. Det största fokuset kommer att ligga på mäns våld mot kvinnor. Men rubriken är en tydlig signal om att allt våld är lika illa. Regeringen och Sverigedemokraterna kommer att kämpa precis lika hårt oavsett vem som utsätts.

Tyvärr hinner jag inte svara på frågan om kvotering - jag ber att få återkomma till den.


Anf. 33 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Tack så jättemycket, Michael Rubbestad, för den fantastiska kvinnohistoriska beskrivningen! Den var jätteintressant att höra. Jag har bara en liten sakupplysning. Det enda radikala med radikalfeminism och radikala feminister är att vi har en idé om att både män och kvinnor är människor och ska ha samma möjligheter och rättigheter. Det är det enda radikala med feminism.

Jag har flera frågor och ska försöka samla ihop dem på ett bra sätt. Michael Rubbestad pratar om valfrihet och att män och kvinnor ska få bestämma själva om sin föräldraledighet. Det är jättefint. Hur kommer det sig då att kvinnor alltid väljer att vara de som är hemma och också alltid får en lägre lön, en sämre löneutveckling och en sämre pension? Det är så intressant att denna valfrihet alltid innebär att kvinnor får det sämre.

Ledamoten hann inte svara på frågan om kvotering. Jag undrar om Michael Rubbestad skulle vilja prata lite grann om att man är så emot det. Den osynliga kvoteringen känner vi ju till - alla män i alla bastuklubbar som alltid ser alla män som lämpliga för olika roller, men inte kvinnor på samma sätt. Det är därför vi vill införa det. Michael Rubbestad får nu jättegärna utveckla detta.


Anf. 34 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Det var kul att Ciczie Weidby uppskattade min historieskrivning. Jag tror dock att Ciczie Weidby har ännu bättre koll på den feministiska historien än vad jag har. Hon sa i alla fall inte att jag hade sagt någonting som var fel, så det var bra.

Att kvinnor och män är människor och är lika mycket värda är grunden för feminism generellt, skulle jag säga. Man ska hålla isär radikalfeminism och extremfeminism, för de är två helt olika saker - den ena är ännu längre ut, så att säga. Jag skulle inte alls säga att de två är samma sak.

Jag går in snabbt på kvotering, för vi har tyvärr ont om tid.

När man använder sig av kvotering - alltså av positiv särbehandling - innebär det per automatik negativ särbehandling av en annan grupp, och jag tror inte att det någonsin kan vara rätt. Tänk om vi skulle använda oss av kvotering i förskolan, där vi har 96 procent kvinnlig personal och 4 procent manlig. Jag ser jättegärna att vi har fler män i förskolan; jag tror att det skulle vara väldigt viktigt för jämställdhetsarbetet. Men att tvinga bort alla kvinnor för att komma nära 50 procent män eller nå 4060-målet tror jag är fel väg att gå.

Vi ska jobba med förutsättningar och skapa möjligheter. Om vi nu ser att det finns ett hinder, till exempel att det är så många kvinnor som jobbar inom förskolan och att det är så många kvinnor som väljer att vara hemma, ska vi inte på något sätt tvinga fram någonting. Vi ska i stället försöka ta reda på vad som är anledningen till detta och hur vi kan skapa förutsättningar för människor att göra fria val och välja någonting annat.

Det kan exempelvis handla om att skapa digitala instrument. När man överlåter föräldradagar till sin partner får det långsiktiga ekonomiska konsekvenser i livet i form av pensionen. Jag tror inte att man alltid är medveten om dessa långsiktiga konsekvenser, men om man får information om det hela redan från början kan man göra ett väl avvägt val. Vi ska aldrig bestämma hur man ska välja, men vi ska skapa förutsättningar för att man ska kunna göra ett genomtänkt och klokt val.


Anf. 35 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Det här med kvotering, positiv särbehandling och att vilja göra en förändring är ju ingenting nytt - det är ingenting som bara har funnits nu. Vi som föddes på 70-talet och sökte till gymnasiet i slutet av 80-talet eller början av 90-talet vet att en man som ville söka till exempelvis barnskötarlinjen eller ett omsorgsprogram fick lägga på lite på sitt betyg för att lättare kunna komma in. Likadant var det när kvinnor sökte till gymnasielinjer, som det ju hette på stenåldern.

Man ville komma åt detta. Det fanns en vilja och en idé. Det var inte så att män tvingades bort från de traditionella mansyrkena eller att kvinnor tvingades bort från att bli barnskötare eller förskollärare; detta ser vi ju inte minst nu. Det kunde dock öppna upp för att ge en möjlighet och visa på alternativ. Det är märkligt att det används på detta sätt, som om det skulle vara tvingande när man försöker att hitta en lösning för att öka mångfalden. Det är det ju inte.

Kvinnor väljer tydligen alltid lägre lön än vad män har. Michael Rubbestad får gärna berätta vilka åtgärder som finns för att få mer jämställda löner, så att kvinnor och män på en arbetsplats tjänar lika mycket. Som det är nu kan en man och en kvinna som har börjat samtidigt och är lika gamla gå bredvid varandra på samma jobb, och ändå har kvinnan väldigt ofta lägre lön. Hur ska vi få bukt med detta?


Anf. 36 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Jag börjar med det som handlar om kvotering. Jag tänker ta ett exempel från min hemkommun, och det rör Socialdemokraterna.

I min hemkommun finns en manlig politiker som är väldigt kompetent; jag har känt honom och haft en dialog med honom under många år. Han är en vit, medelålders och heterosexuell man och en av deras absoluta toppkandidater. Tror Ciczie Weidby att han fick en bra plats på valsedeln, eller var det så att man valde att flytta ned honom för att man ville lämna plats för kvinnor, yngre kvinnor, kvinnor med utrikes bakgrund, personer med annan sexuell läggning och så vidare?

Resultatet blev att han knappt kunde väljas in i fullmäktige givet det faktum att han är en vit heterosexuell man. Jag tycker att det är väldigt tråkigt. Någonstans måste det vara kompetensen som avgör; det måste ändå vara detta som är det viktigaste. Nu fick Socialdemokraterna ganska många mandat, så det löste sig i alla fall, men det kunde lika gärna ha gått åt ett annat håll.

Ledamoten frågade om ekonomisk jämställdhet. Jag har redan varit inne på de digitala instrumenten för att synliggöra den ekonomiska effekten av människors val. Jag tror också att det behövs förbättrad företagshälsovård i de kvinnodominerade yrkena. Tyvärr är de kvinnodominerade yrkena rejält eftersatta, så vi behöver vidta åtgärder för att göra dem mer attraktiva och förbättra för de kvinnor som redan arbetar där.

Löneskillnaden är ungefär 4,5 procent. Jag tror att Svensk Handel har gått ut med att skillnaden är 4,4 procent, men det är inte så noga. Man vet inte riktigt varför, så nog sjutton behöver vi göra någonting för att utreda detta och göra någonting åt det - där är ledamoten och jag helt överens.

Jag skulle också vilja säga någonting om stärkta ekonomiska förutsättningar vid och efter separation och bodelning. Tyvärr räcker det inte med två minuters talartid, men jag och ledamoten kan väl ta en fika någon gång och prata om det.


Anf. 37 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder, men i verklighetens Sverige 2023 mördas fortfarande en kvinna var tredje vecka av en man som hon har en nära relation med.

Fortfarande förfogar kvinnor över 1 procent av det riskkapital som finns, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor.

Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män.

Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till deltid om det behövs för att klara av åren som småbarnsföräldrar.

Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut lite i pension och tvingas leva under knappa förhållanden.

Fortfarande möts hbtq-personer av fördomar och ett tonläge i debatten som både gör ont och skrämmer.

Jag var under många år ordförande i utbildningsnämnden i den skånska kommunen Kävlinge och konstaterade att flickorna presterade bättre än pojkarna i alla ämnen. Även idrottsämnet, som var den sista bastionen för pojkarna, föll för några år sedan. Detta är en ojämlikhet som följer med upp i högre utbildning. Det är fler kvinnor som har en fullgjord högskole- eller universitetsexamen. Likväl är det män som har de bästa inkomsterna och de högsta positionerna i samhället.

Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut. Vi behöver tänka nytt när det gäller vår föräldraförsäkring. Jag vill ha en föräldraförsäkring som är jämställd, ger valfrihet och uppmuntrar till arbete. Föräldraförsäkringen ska vara mer flexibel och ge bättre möjligheter att välja mellan en kortare försäkring med full ersättning och en längre period med lägre ersättning. Ersättningen för vård av barn borde höjas så att det inte alltid per automatik blir den som har lägst inkomst som stannar hemma i februari.

Givetvis ska vi ha en försäkring som passar alla typer av relationer - skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva. Det måste bli lättare att lämna dagar till en ny partner eller en nära anhörig.

När flerbarnstillägget infördes 1982 hade det en viktig fördelningspolitisk betydelse. I dag har det dock blivit en kvinnofälla. Det försvårar integrationen och försämrar många kvinnors möjligheter att lära sig det svenska språket och komma ut i förvärvsarbete. För att bryta den negativa utvecklingen behöver vi se över våra bidragssystem och ta bort flerbarnstillägget.

Kvinnor driver tjänsteföretag, och män driver byggföretag. Män driver stora bolag, och kvinnor driver små bolag - oftast utan anställda. Andelen sjunker dessutom, då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer som kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulet för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.

Fru talman! Johan Hilton skrev i Göteborgs-Posten för någon vecka sedan att samhällsdebatten om transpersoners liv och leverne börjar likna en masspsykos som vi alltför väl känner igen från diskussionerna om homosexualitet för några årtionden sedan. I Brås senaste sammanställning av hatbrott finns nästan 500 anmälningar av brott med hatmotiv mot hbtqi-personer. Av dessa är 18 procent transfobiska.

Låt oss inte glömma att många röster tystnar och drömmar krossas för att man lever i ett sammanhang där könsöverskridande uttryck fortfarande inte accepteras av samhället eller familjen. Ofattbart viktiga är de män och kvinnor som vågar gå före och offentligt visa hur de väljer att leva sina liv. Det ger hopp åt en pojke i Perstorp eller en flicka i Rosengård när modiga går före och visar vägen och att det finns möjlighet att leva sitt bästa liv.

Ekonomisk frihet är viktigt. Men de frågorna blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet, för det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. Därför är våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga.

För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan, för män måste sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Jag gläds åt att det äntligen presenteras konkreta förslag och åtgärder för att stoppa våldet.

Det viktigaste för att nå våldet är det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som aldrig sker och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster, och i skolan måste det finnas diskussioner om machokultur och könsroller.

När det första slaget är utdelat måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.

Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer kan på riktigt ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som slår vidare i relation efter relation.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt hjälp. När jämställdhetsministern gästade utskottet förra veckan berättade hon om regeringens insatser på området, till exempel myndighetsgemensamma uppdrag, för som statsrådet Brandberg konstaterade kan vi inte längre jobba i stuprör. Våld mot kvinnor är en fråga för alla institutioner och alla medborgare. Jag gläds också åt det fokus som finns på våldsutsatthet och våldsförövare bland personer med funktionsnedsättning.

Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en stenhård kamp, som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld. Fortfarande har vi en ojämställd arbetsmarknad och sämre ekonomiska villkor i pensionen.

När vi inte längre behöver stå i kammaren och diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnad på grund av kön inte längre kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv, först då ska vi tystna.

(Applåder)


Anf. 38 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och framför allt slutorden "först då vi ska tystna". Jag vet att socialdemokrater och liberaler historiskt många gånger kunnat vara stolta tillsammans över de stora genombrott som gjorts.

Men vi har ett av våra största samhällsproblem kvar, kanske själva symbolen för att vi inte har nått jämställdhetspolitikens mål: att kvinnor blir mördade på grund av de är just kvinnor. Detta är fullständigt oacceptabelt på så många plan, vilket jag tror att alla i kammaren är överens om. Hittills har dagens debatt handlat om detta strukturella, systematiska samhällsproblem: mäns våld mot kvinnor. Jag önskar att vi kunde prata om något annat, men detta är den råa verkligheten.

Det finns åtgärdsprogram, 99-punktsprogram och strategier mot mäns våld mot kvinnor. I dag ska beslut tas om en nollvision. Varför bryter vi den konsekventa linjen? Varför håller vi inte i att det ska vara en nollvision för mäns våld mot kvinnor? Varför suddar vi ut detta? Varför väljer Liberalerna att vika ned sig? Ni har aldrig gjort det tidigare, men nu viker ni ned er i fråga om mäns våld mot kvinnor.


Anf. 39 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Amloh.

Jag anser inte att vi viker ned oss. Som jag sa i mitt anförande är mäns våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga som måste omfamnas av fler. Tidigare talare har konstaterat att vi är sju kvinnor och en man som debatterar här i dag. Det måste breddas.

Jag delar Sofia Amlohs och övrigas uppfattning att det strukturella våldet mot kvinnor i nära relationer är vår stora utmaning och att vi här måste jobba förebyggande. Det utesluter inte att vi ser att våld i samkönade relationer är ett bekymmer och en stor begränsning för människor som lever i samkönade relationer. Det ska dock ingalunda tolkas som att vi drar ned på ambitionerna vad gäller de strukturella förutsättningarna för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.

Statsrådet Brandberg var i sin redovisning på utskottet i förra veckan tydlig med detta och att man tar tydliga kliv framåt i det förebyggande arbetet.


Anf. 40 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Jag tar vid där ledamoten slutade. Det var en bra redovisning av statsrådet hos utskottet, men jag blev ändå orolig. Det förebyggande arbetet kom varken i första, andra eller tredje rummet, utan först efter en rad frågor talades det om att kunna lämna förhållandet i tid och skolans roll i detta. När det gällde att ta del av genusforskning som grund för att kunna bryta normer var statsrådet inte alls tydlig, och det gjorde mig orolig. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag blev som sagt orolig.

Precis som vi säger är mäns våld mot kvinnor ett strukturellt våld. Varför kan vi inte bara ta itu med det? Vi har ett delmål som handlar om just mäns våld mot kvinnor. Det är precis lika illa med våld inom samkönade relationer - eller annat våld. Vi är emot våld oavsett form; det tror jag att alla kan skriva under på.

Men om vi ska komma åt ett samhällsproblem behöver vi klargöra vad det strukturella problemet är, och här i kammaren är vi överens om att det är mäns våld mot kvinnor. Varför då inte anta en nollvision mot just detta och hålla i konsekvent hela vägen, inte ändra om och inte vika ned sig? Vi ska rösta om detta i eftermiddag, och det går att ändra sig.


Anf. 41 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Då kan jag glädja Sofia Amloh med att hon inte hörde rätt när hon var hos utskottet.

Vi, eller statsrådet Brandberg, pratade ganska mycket om förebyggande arbete. Bland annat nämnde hon det projekt som är igångsatt och som heter Svartsjuka är inte romantiskt, som riktar sig till unga. För man börjar inte slå när man fyllt 40, utan det finns ofta redan i tidiga tonår tecken som visar på könsstereotypa machokulturer och dylikt. Om vi på riktigt ska kunna förändra detta kan vi inte förändra en relation, utan vi måste förändra förövarna, och det gör man genom ett tidigt förebyggande arbete.

Vi har också fört in diskussioner, eller lagstiftning, både i skollagen och kring läroplaner om hur man ska lyfta hedersvåld och hur man ska diskutera samtycke. Det tycker jag är ett alldeles utmärkt förebyggande arbete. Statsrådet Brandberg pratade också om att man har gett i uppdrag till olika myndigheter att samverka för att upptäcka våld tidigt. Det är inte bara Jämställdhetsmyndigheten som ska jobba med detta utan även Arbetsförmedlingen, sjukvården och skolan. Man har gett myndigheterna ett gemensamt mål för att de tillsammans ska jobba med detta. Så jag vill påstå att ledamoten inte lyssnade ordentligt när det gäller det förebyggande arbetet.

När det gäller det andra, hur vi väljer att sätta rubrik på våld, har vi samma åsikt. Vi tycker att det är det strukturella våldet mot kvinnor som är det övervägande problemet. Men vi vill också lyfta detta, för det är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är också ett demokratiproblem, och fler måste bjudas in i debatten. Även där har ledamoten alldeles rätt. Det är först när man diskuterar detta runt köksbordet som man får en förändring, och då måste fler vara inkluderade.


Anf. 42 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag tackar Camilla Mårtensen för ett jättebra anförande! Jag är särskilt glad över alla inspel kring kvinnors ekonomi och kvinnors företagande. Jag hoppas att vi verkligen kan göra skillnad under den mandatperiod som kommer, trots att jag faktiskt tycker att satsningar på kvinnors ekonomi och kvinnors företagande lyser med sin frånvaro i Tidöavtalet. Men det betyder ju inte att man inte kan jobba med det i alla fall.

Jag vill återkomma till frågan om mäns våld mot kvinnor - den eviga pandemin. Vi har pratat mycket om det förebyggande arbetet, vilket är mycket viktigt. Även det sträcker sig förstås över många politikområden och många utskott här i kammaren. En fråga som faktiskt ligger hos oss i arbetsmarknadsutskottet är stödet till Ungarelationer.se, som ledamoten också har nämnt flera gånger. För våldet startar inte helt plötsligt när man är i en relation, utan det kommer någonstans ifrån. Det kommer från normer och värderingar, från filmer och från pornografin, den våldsamma pornografin. Detta har Ungarelationer.se arbetat med på ett helt fantastiskt sätt under de cirka fyra år som de har funnits.

Men faktum är att jag inte minns ett lika tydligt svar från jämställdhetsministern vid besöket i utskottet som ledamoten eventuellt gör. Jag tyckte att ministern svävade på målet när det gällde finansieringen till Ungarelationer.se. De fick ett utökat och stadigvarande bidrag som en del i januariavtalet, där både Liberalerna och Centerpartiet var med, men nu är deras ekonomi faktiskt hotad. Därför undrar jag hur ledamoten ser på verksamheten i Ungarelationer.se och om ledamoten, regeringen och Liberalerna är på tå för att verkligen säkra deras framtid.


Anf. 43 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Tack, ledamoten Vilhelmsson! Jag konstaterar att du och jag tänker väldigt lika i de här frågorna. Det har vi gjort många gånger, och vi har olika sätt att nå fram.

Jag måste ändå kommentera det som sades om att det lyser med sin frånvaro i Tidöavtalet. Det är väldigt mycket som lyser med sin frånvaro i Tidöavtalet. Det är sju politikområden där man har gjort en överenskommelse. Jag tycker att ledamöterna, inte bara ledamoten Vilhelmsson utan även övriga ledamöter i utskottet, borde titta i regeringsförklaringen. Där lyfts dessa frågor, och det är regeringens politik.

När det kommer till Ungarelationer.se och det arbete som ska göras där har jag fullt förtroende för att statsrådet har fokus på detta. Hon har lång personlig erfarenhet av hur man ska jobba med dessa frågor, och hon poängterade även i utskottet att det är viktigt. Däremot blir jag svaret skyldig när det gäller hur finansieringen för Ungarelationer.se ser ut. Det kan jag inte. Det är jag inte påläst på. Men jag ska givetvis fortsätta att bevaka frågan, för jag tycker precis som ledamoten att de gör ett jättebra jobb och att de är en viktig spelare.

I detta anförande instämde Camilla Rinaldo Miller (KD).


Anf. 44 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag nämnde i min förra replik att man kan göra saker även om de inte står i Tidöavtalet. Och mycket riktigt står det om detta i regeringsförklaringen, så där har ledamoten rätt.

När det gäller Ungarelationer.se är det en fantastisk verksamhet. De har miljoner samtal från unga människor. De har en webbsida som är helt otrolig och som har mängder av besök. De framställer otroligt mycket material. Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången fick höra vad den vanligaste frågan till dem var. Det var unga kvinnor som frågade: Måste man gå med på strypsex? Den tog. Den slog i magen.

Det är då jättetråkigt att bidraget faktiskt minskas rejält - från 10 miljoner till typ 2 miljoner som Jämställdhetsmyndigheten har att fördela på det här området, om jag har läst rätt. Jag hoppas verkligen att ledamoten kan hjälpa till att undersöka frågan och innan vi fattar beslut om vårändringsbudgeten se till att detta förändras, för det är ett allvarligt problem för framtiden för Ungarelationer.se.


Anf. 45 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för uppmaningen! Jag ska naturligtvis se efter och återkoppla till dig.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om den svåra frågan om att tala via talmannen. Om ni talar till mig går det kanske lättare.)


Anf. 46 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Jag ska verkligen prata genom dig!

Fru talmannen måste säkert tycka att det är väldigt tjatigt att oppositionen går upp och pratar om mäns våld mot kvinnor, mäns våld överlag, vem som slår vem och så vidare. Men detta är en jättestor och viktig fråga i vårt utskott och något som vi har diskuterat väldigt mycket, och det är därför som vi, ledamot efter ledamot, går upp och tar repliker.

Jag vill börja med att säga att liberaler och socialister historiskt har gått sida vid sida när det gäller kampen om alla människors lika rättigheter och möjligheter. Det hade inte varit möjligt om inte socialister och liberaler på olika arenor och på olika sätt hade sett till att vi fått kvinnlig rösträtt och över huvud taget rättigheter för människor som inte alltid kan ta samma plats eller ha samma möjlighet i samhället.

Därför är det så tråkigt att se att Liberalerna nu har lierat sig med högerkonservativa krafter i stället för med de liberala och socialistiska idéerna om hur vi ser på olika maktförhållanden, vem som strukturellt har mer eller mindre makt än andra och vad vi ser för olika lösningar. Därför går vi upp gång på gång och en efter en och tar repliker, fru talman.

Jag skulle gärna vilja veta hur det kommer sig att Camilla Mårtensen och Liberalerna inte längre vill vara med oss andra.


Anf. 47 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Weidby!

Vi har inte ändrat vår politik. Jag står fortfarande här och pratar om det allra viktigaste - jag misstänker att du syftade på det strukturella våldet mot kvinnor, även om du inte sa det - men det är ingen motsats mot att även prata om våld i samkönade relationer.

När det gäller andra saker handlar det om att vi känner att vi kan få igenom en del ekonomisk politik och en del rättspolitik och fokus på skolan som vi vill ha. Det är ett paket, och därför finns vi i dag tillsammans med de övriga borgerliga i regeringen. Men du har alldeles rätt: Vi är de borgerligas vänster, och vi kommer att fortsätta att driva dessa frågor. Vi behövs i en sådan regering.


Anf. 48 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Tack, Camilla Mårtensen, för svaren! På slutet försökte Camilla Mårtensen säga lite om vilka olika typer av åtgärder man kan vidta för att komma åt detta. När statsrådet besökte utskottet beskrev hon, som vi hörde tidigare, olika typer av åtgärder först efter det att vi andra hade tryckt på lite grann.

De olika saker som statsrådet presenterade var inga nya saker som Tidökamraterna hade kommit på, utan väldigt mycket den politik som förts av tidigare regering. Det arbete som pågår på myndigheter, kommuner och så vidare runt om i landet är ju inte något som påbörjats tack vare den här regeringen.

Om det till exempel skulle vara så att man inte var riktigt nöjd med det arbete som gjorts tidigare - man kan naturligtvis kan ha andra åsikter och idéer om vad man tror är den stora knäckfrågan för att komma åt mäns våld mot kvinnor, allt våld mot alla män och kvinnor eller hur man väljer att formulera det - fick vi faktiskt inte höra om några specifika nya åtgärder. Jag ger alltså Camilla Mårtensen tillfälle i sin slutreplik att ge oss sina bästa åtgärder i de frågorna.


Anf. 49 Camilla Mårtensen (L)

Fru talman! Ledamoten har alldeles rätt. Förra regeringen hade ett 99punktsprogram i januariöverenskommelsen. 95 punkter är i dag genomförda. Det är för att vi här i kammaren, alla åtta partier, har det här som en prioritering. Det ger styrka. Givetvis är det en styrka att de beslut som fattats ska genomföras. Men både jag och ledamoten kan ju konstatera att det inte räcker.

Om vi gör mer av samma sak får vi också samma resultat. Vi måste våga tänka nytt. Vi måste våga ta nya grepp. Vi måste våga utmana och bjuda in fler till debatterna. Det kan inte bara vara en fråga för oss här i salen. Den här debatten måste föras bredare.

Jag delar Vänsterns åsikter i många av de här frågorna. Jag delar dem, likaväl som jag delar Sverigedemokraternas åsikter i många av de här frågorna. Mitt svar till ledamoten är att när statsrådet Brandberg besökte utskottet beskrev hon att man slutför 99-punktsprogrammet - det är fem punkter kvar - och att man nu måste börja titta framåt på nytt och tänka på vad som ska göras. Där hoppas jag att alla åtta partier faktiskt kommer med goda inspel och goda förslag.

Vi liberaler har en hel del åtgärder på vår lista. Det är bara att gå in och titta i tidigare debattartiklar. De åtgärderna ska vi naturligtvis slåss för att få igenom.


Anf. 50 Ciczie Weidby (V)

Herr talman! Tack så mycket för ordet! Det har varit en lång debatt kring betänkandet som rör motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Jag ska börja med att prata om jämställdhet.

Kvinnomaktsutredningen tillsattes av regeringen 1995, och den presenterade 13 forskningsrapporter under slutet av 90-talet. År 1998 publicerades slutbetänkandet som hette Ty makten är din - myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige.

Kvinnomaktsutredningen konstaterade bland annat att utbildning lönar sig sämre för kvinnor än för män och att yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans. Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn, men de män som tar sitt föräldraskap på allvar och är pappalediga förlorar faktiskt ännu mer. Även de kvinnor som aldrig föder barn eller har passerat de barnafödande åldrarna får betala något slags kvinnobot i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter. En kvinna som skiljer sig från en man förlorar ekonomiskt på det, medan mannen förlorar kontakten med barnen.

Utredningen konstaterar vidare att den offentliga sektorn i vissa avseenden kan ses som mer kvinnovänlig än den privata, men i andra avseenden exploateras kvinnor. De många deltidsjobben och tillfälliga anställningarna gör att kvinnor utnyttjas och lämnas med dåliga löner och utvecklingsvillkor och väldigt usla pensioner, detta trots att offentlig sektor styrs politiskt och ledningen borde veta bättre.

Herr talman! Sammanfattningsvis visar Kvinnomaktsutredningen en bild av ett långt ifrån jämställt Sverige, och över 20 år senare kan vi konstatera att många av de problem som Kvinnomaktsutredningen tar upp fortfarande existerar och i vissa fall till och med har förvärrats. Vänsterpartiet har till exempel återkommande lyft fram den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden. Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män handlar till stor del om den ekonomiska politiken, eftersom just resurser är helt avgörande för att minska orättvisor.

Herr talman! Det är inte rimligt att kvinnor ska vara beroende av män för sin försörjning. Att en kvinna kan försörja sig själv är till exempel nödvändigt för att hon ska kunna lämna en man som misshandlar henne. Vi vänsterpartister anser att kvinnor och män givetvis ska ha lika lön för lika arbete, och vi vill att alla som vill jobba heltid också ska ha rätten att jobba heltid. I dag jobbar som sagt många kvinnor deltid för att de helt enkelt aldrig erbjuds en heltidstjänst.

Pensionssystemet förstärker också de könsorättvisor som finns på arbetsmarknaden. Kvinnor har i genomsnitt ungefär 70 procent av mäns pension, och skillnaden ökar med åldern. Hälften av alla kvinnor tvingas ta ut garantipension bara för att klara sig. Systemet kompenserar inte för föräldraledighet och sjukpenningdagar på ett tillfredsställande sätt. I det nuvarande pensionssystemet riskerar en allt större andel av framtidens pensionärer, särskilt kvinnor, att bli fattiga.

Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation nummer 1, som innebär att Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en ny kvinnomaktsutredning i syfte att komma till rätta med den bristande jämställdheten.

Herr talman! Det här är också ett betänkande kring diskriminering. Därför vill jag gärna nämna några saker som berör det. En ökad tillgänglighet gör samhället bättre genom att fler människor ges möjlighet att delta i samhället och leva ett självständigt liv.

År 2015 blev bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning en diskrimineringsform enligt lagen. Vänsterpartiet anser att den nya diskrimineringslagstiftningen var ett steg framåt i frågan om mänskliga rättigheter, men tyvärr innehåller lagstiftningen flera avgörande undantag jämfört med den bakomliggande utredningens förslag.

Regeringen har aviserat att lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ska ses över och breddas. År 2017 kom en proposition om utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet, som föreslog att det gällande undantaget för företag med mindre än tio anställda skulle tas bort. Vänsterpartiet välkomnade det förslaget.

Som en del i att bredda diskrimineringslagstiftningen bör en utvärdering genomföras för att se över hur lagstiftningen har fungerat. Det är ytterst viktigt att de goda intentioner som fanns från regeringens sida även infrias i praktiken.

Herr talman! Att lägga till språk som diskrimineringsgrund är något som har efterlysts av både minoritetsorganisationer i Sverige och Europarådets expertkommitté, som bevakar de nationella minoriteternas rättigheter i medlemsländerna. Detta har man gjort efter uppmärksammade fall då sverigefinnar har förbjudits prata finska i skolan eller på arbetsplatsen. Till skillnad från utskottet, som tycks mena att skyddet är tillräckligt starkt, anser jag och Vänsterpartiet att man bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över om man ändå inte ska låta också språk införas i diskrimineringslagen som diskrimineringsgrund.

Avslutningsvis, herr talman, måste man mäta och fråga för att ens veta om det finns någon diskriminering. Det enklaste medlet är att använda sig av jämlikhetsdata. Det är information om hur olika diskrimineringsgrunder, till exempel religion, hudfärg eller etnicitet, är fördelade i populationen och hur de samverkar med varandra. Sverige kritiseras regelbundet av FN, EU och Europarådet för att inte samla in relevant kunskap och systematisk statistik om olika minoriteters situation.

Segregation och ojämlikhet är som mest tydliga i relation till diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg samt religion och annan trosuppfattning. När man frågar runt är det mycket som tyder på att en majoritet av den svenska befolkningen är positiv till att införa jämlikhetsdata på en mer systematisk och institutionaliserad nivå. Det gäller inte minst om man frågar minoriteterna själva.

Trycket på Sverige att etablera jämlikhetsdata växer starkt inom till exempel RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. Handikappförbunden och många funkisnätverk efterfrågar det här, liksom Sverigefinska Riksförbundet och andra. Det handlar om väldigt många aktörer. De som upplever och ser diskriminering vill gärna synliggöra den.

Herr talman! Det duger inte att vara bäst i klassen i bara en retorisk värld, utan vi måste ha skydd och rättigheter för alla de minoriteter som vi på papperet säger finns.


Anf. 51 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Mitt anförande kommer mestadels att handla om mäns våld mot kvinnor, även om det betänkande vi behandlar i dag också innehåller många andra viktiga frågor.

Jag tänker börja med att läsa upp en del tidningsrubriker från året hittills:

Kvinna hittad död i frysbox - man häktad

Misstänkt dubbelmord i Luleå - man gripen

Kvinna i Halmstad avliden - polisen utreder misstänkt mord

Gravida Soliana död efter fall från balkong

Kvinna död i Örebro - man anhållen för mord

Kvinna hittad död i Luleå - man anhållen misstänkt för mord

Man anhållen för mord och mordförsök på mor och dotter

Joullnar hittades död i skogsområde - dottern berättar

Kvinna hittad död i bostad i västra Värmland

Man misstänks ha mördat sin mamma

Med några till som jag inte nämnde blev det tolv mördade kvinnor på tolv veckor. Samtliga var misstänkta relationsbrott, alltså kvinnor mördade av män de hade eller hade haft en relation med.

Herr talman! Jag undrar var de stora rubrikerna om frågan är i medierna och på nätet. Jag undrar också var regeringens krisplan för detta är, för det här är en kris.

För några år sedan mördades också ett antal kvinnor på kort tid. Då krävde Centerpartiets dåvarande ledare Annie Lööf att regeringen skulle kalla partiledarna till krissamtal för att tillsammans försöka få stopp på våldet. Vissa saker förändrades, men det räckte uppenbarligen inte. Det är kanske dags för ett nytt gemensamt krissamtal för riksdagens samtliga partier.

Om tolv kvinnor på tolv veckor inte var nog kan vi fortsätta in i den trettonde veckan:

Kvinna hittad död i lägenhet i Falkenberg - förundersökning om mord alternativt dråp

Kvinna hittad död i husvagn i Dalsland - misstänkt mord

Misstänkt mord i Fagersta

Man misstänks ha mördat sin fru i Falkenberg

Misstänkt mord - kvinna hittad död i skogen utanför Filipstad

Äldre man misstänks för mord på kvinna i Ljusdal

Det här är en dokumentation över sex mördade kvinnor på sju dagar. Vi är nu uppe i nästan tjugo kvinnor, det vill säga de senaste årens snittsiffra för antalet mord i parrelation, och det har inte ens gått fyra månader av 2023.

Var är rubrikerna om detta? Var är regeringens reaktion på kort sikt och var är åtgärdsplanen? Betänk att det hade varit sex mord i gängkriminella kretsar på sju dagar! Hur tror ni att det hade sett ut då?

Att prioriteringarna är olika vet vi. När en rymning sker från Kriminalvårdens transporter kommer det åtgärdsförslag från regeringen på en gång. Men jag har inte sett några akuta åtgärder från regeringen med anledning av att kvinnor mördas.

Herr talman! Jag vet att en del av dessa fall avskrivs från att vara misstänkta brott i parrelation, men det är ingen ursäkt för att inte lyfta upp frågan. Resultaten avskräcker oavsett.

Centerpartiet kallade jämställdhetsministern till utskottet för en tid sedan för att få information om regeringens arbete mot mäns våld mot kvinnor. Jag vet inte om vi blev så mycket klokare. En hel del pågår och är på gång. Det är utredningar som levererar resultat på lång sikt. I första hand handlar det om repressiva åtgärder, vilket är symtomatiskt för hela Tidöavtalet.

Det är visserligen bra eftersom straffen behöver skärpas, men det görs inte i en handvändning. Och de straffrättsliga åtgärderna når långt ifrån alla våldsutövare. En stor del av alla brott anmäls inte och kommer inte till domstol. För dessa våldsverkare spelar det ingen roll hur mycket vi höjer straffen.

Förebyggande arbete är avgörande för all form av våld i nära relation, både på kort och lång sikt. Våldet startar ju som sagt inte helt plötsligt när man är vuxen och har en relation, utan det startar tidigare.

Jag har tidigare nämnt att stödet till Ungarelationer.se är kraftigt i fara. Jag hoppas verkligen att regeringen kan ändra sig i frågan.

Herr talman! Lika viktigt som det är med förebyggande åtgärder är det att stödja kvinnor som vill lämna en våldsam relation. Det är inget man gör lättvindigt. Barn, husdjur, boende, skola och arbete - det finns många faktorer som kan hålla kvar kvinnan i ett våldsamt förhållande. Därför måste det finnas ett samlat stöd så att hon vågar ta steget.

Den farligaste perioden är just den när en kvinna säger att hon ska lämna sin partner. Det är då morden sker. Ändå finns inget samlat lämnaprogram och inget strukturerat stöd för kvinnor i dag.

Herr talman! Är inte det här lite konstigt, särskilt med tanke på att det finns program för män som hoppar av kriminell gängverksamhet? Faktum är att Jämställdhetsmyndigheten i sin nyligen avlämnade rapport slår fast följande:

"En person som vill hoppa av det kriminella livet erbjuds ett 18 månader långt behandlingsprogram ., på uppdrag och finansierat av socialtjänsten. Därefter följer två års eftervård och uppföljning, som är kostnadsfri för kommunen. Första året finns stöd dygnet runt och innefattar insatser avseende bostad, terapi, drogberoende, sysselsättning, skuldsanering och fritidssysselsättning. Därefter följer ett sex månader långt utslussningsprogram för att klienten ska bli mer självgående.

Jämställdhetsmyndigheten kan konstatera att skillnaden i insatser och resurser jämfört med våldsutsatta kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter är påtaglig. Inte minst vikten av en samordnande aktör blir tydlig, för att personer som lever med skyddade personuppgifter ska få ett så bra stöd och skydd som möjligt."

En kvinna som lyckas lämna en våldsam relation får i bästa fall erbjudande om skyddat boende på en kvinnojour en tid, i värsta fall skyddad identitet. Hon lämnas sedan ensam med ansvar för flytt, bostad, skolbyte, hyra samt alla övriga kostnader.

Centerpartiet har tidigare i år föreslagit ett nationellt lämnaprogram innehållande ett strukturerat stöd inklusive ett månatligt ekonomiskt stöd, i dagligt tal kallat fuck off-kapital - jag ber om ursäkt för ordvalet - samt en nationell bostadskö. Det är förslag som går att sjösätta på relativt kort sikt. Min fråga är: Vad har regeringen för förslag för att stödja kvinnor som vill ta sig ur och lämna en relation tidigt? Här vill jag yrka bifall till reservation 5, som delvis handlar om ett lämnaprogram.

Jag ser fram emot de andra satsningar på att motverka eftervåld och ekonomiskt våld som har nämnts av andra i talarstolen. Det mest bidragande när det gäller eftervåldet är de eviga tvisterna om vårdnad, boende och umgänge med gemensamma barn. Här har Jämställdhetsmyndigheten kommit med en rapport som slår fast att domstolar när de dömer i mål gällande vårdnad, boende och umgänge inte tar hänsyn till att våld har förekommit i relationen eller att risk för våld kan förekomma.

Eftersom det numera är ett brott när en förälder misshandlar den andra föräldern i barns närvaro dömer alltså domstolarna brottsoffer att tvingas umgås med sina förövare. Kvinnor döms att lämna barnen hos förövaren, och barnen tvingas till umgänge med en våldsam pappa. Vilka andra brottsoffer tvingar vi till något sådant?

Herr talman! De värsta konsekvenserna av detta har vi sett, nämligen att barn mördats av en förälder samt att barn tvingats till umgänge med en förälder som mördat den andra föräldern. Jag frågar igen: Vad gör regeringen i den här frågan? Jag har inte fått några tydliga svar från företrädare för regeringspartierna. Om jag har förstått det hela rätt finns det inga förslag från regeringspartierna som omfamnar den här frågan.

I kväll beslutar vi som sagt här i kammaren om ett förslag som innebär att man automatiskt ska förlora vårdnaden om man mördar den andra föräldern. Röstar ni på det förslaget, Tidöpartierna, eller kommer ni med andra förslag? Ett första steg skulle kunna vara att regeringen kallar till ett samtal med alla partier för att med gemensamma krafter stoppa mäns våld mot kvinnor. Det är dags nu.


Anf. 52 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Jag tackar Helena Vilhelmsson för ett berörande anförande. Vi är helt överens om att det här är ett område och en fråga som inte lämnar någon oberörd. Eftersom ledamoten vid flera tillfällen har nämnt regeringen och det ledamoten tycker är utebliven aktivitet från regeringen skulle jag vilja berätta om lite av det som regeringen gör.

Den 1 mars gav man ett uppdrag till Tillväxtverket att uppmuntra kvinnor att starta företag och se till att fler kvinnor ska kunna göra det. Vi ser att kvinnor ligger efter där. Jag har själv förmånen att vara egenföretagare, så jag tillhör den positiva delen av den statistiken. Men vi önskar att det skulle vara många fler. Detta uppdrag kommer från Näringsdepartementet.

I ett inlägg på regeringens hemsida från den 24 mars ser vi att man på Socialdepartementet nu inleder arbetet med den nya åtgärdsplanen mot mäns våld mot kvinnor. Arbetet är alltså redan igång när det gäller den delen av det som det har pratats om.

Ledamoten var också inne på det här med lämnaprogrammet. Jag kan hälsa att även det kommer att utredas. Det är ingenting som regeringen bara lämnar bakom sig och inte gör någonting åt.

Dessutom skulle jag vilja nämna att man på Justitiedepartementet nu tar tag i det här med mäns våld mot kvinnor och ser till att det blir ett ökat skydd för kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer. Det handlar om kontaktförbud. Man ska kunna utvidga området för att skydda brottsoffret och göra det svårare för förövaren.

Jag vill fråga ledamoten: Tycker du att våld mot kvinnor eller våld i nära relationer är mindre viktigt?


Anf. 53 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! Jag tackar för uppdateringen. En del saker var väl inte helt obekanta för mig.

Jag är helt inne på att en av de viktigaste frågorna är självständighet och ekonomisk frihet - att stå på egna ben ekonomiskt. Detta har också nämnts här i kammaren av andra ledamöter. Det är den absolut viktigaste åtgärden för att stoppa mäns våld mot kvinnor.

Jag tycker att det är förfärligt att kvinnors företagande minskar. När Alliansen satt i regeringsställning var det tvärtom så att det ökade. Jag tycker också att det är förfärligt att riskkapitalet till kvinnors företagande är så försvinnande litet.

Jag gläds åt att ledamoten säger att man tittar på att införa ett lämnaprogram. Det var faktiskt nytt för mig. Ledamoten får gärna berätta mer om tankarna kring det och var i regeringen man jobbar med det.

De förslag som ledamoten nämnde i övrigt är bra, men de kanske inte har effekt på kort sikt. Jag tycker att vi måste ta till alla krafter vi kan för att ta fram åtgärder som kan sättas i sjön snabbt och på en gång. Dessutom handlar det som ledamoten nämnde, förutom det här med kvinnors företagande, mycket om repressiva åtgärder. Jag tog även upp detta i mitt huvudanförande. Det är inte så mycket förebyggande åtgärder.

Jag tycker att det allra bästa vore om vi kunde ha en gemensam diskussion om detta. Det skulle också underlätta arbetet här. På så sätt skulle vi kanske slippa dessa förvirrande diskussioner om att det ska heta det ena eller det andra. En samling med alla partier för att åtgärda det här vore det absolut bästa.

Ledamoten får ursäkta - jag uppfattade faktiskt inte riktigt den fråga som kom på slutet.


Anf. 54 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Herr talman! Då ska jag vara så duktig att jag inleder med frågan i stället.

När vi beredde det här betänkandet i utskottet ville vi gärna komma överens även med övriga partier och inte bara mellan Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vi ville att alla tillsammans skulle komma fram till att det behövs en nollvision och en nolltolerans för allt våld i nära relationer.

Jag var i mitt huvudanförande inne på att alla ska agera. Regeringen behöver agera för att förebygga, men även kommuner, regioner och du och jag som privatpersoner behöver göra det. Vi behöver anmäla när vi ser signaler som visar att det troligtvis förekommer våld i nära relationer.

Min fråga var om ledamoten fortfarande tycker att mäns våld mot kvinnor är mycket allvarligare än mäns våld mot andra män och kvinnors våld mot andra kvinnor och om det är därför ni tackar nej till att ställa er bakom en nollvision för allt våld i nära relationer.

Jag vill också understryka att jämställdhet på riktigt handlar om att kunna göra sina egna livsval. Jag tycker att det är viktigt att kvinnor har möjlighet att stå på egna ben, har ekonomiska förutsättningar att försörja sig själva och ges möjlighet att starta företag. Som jag sa innan är jag själv en av de lyckligt lottade. Med den regering vi har i dag vet jag att det här arbetet hela tiden kommer att fortsätta drivas på framåt.


Anf. 55 Helena Vilhelmsson (C)

Herr talman! När det gäller det sistnämnda håller jag helt med ledamoten. Återigen: Ekonomisk frihet är det absolut viktigaste för ett självständigt och demokratiskt liv. Jag är också företagare, så jag vet vad det innebär. Jag vet vad som behöver göras, och jag vet vad som kan göras.

När det gäller frågan om definitionen av och reservationen om nollvisionen kan jag för er som har kommit till upprepa att en stor del av debatten har handlat om det.

Jag kan upprepa det jag har sagt tidigare. För att åtgärda ett problem måste man definiera det. Jag var väldigt tydlig i mitt anförande med vad som är problemet. Problemet är att kvinnor dör. Det är jättemånga dödsfall. Det är extremt stora siffror i dag jämfört med tidigare.

Alltså är det ett problem. Kvinnor dör i relationer där män utövar våld. Genom att inte vara väldigt tydlig och definiera just det problemet lindar man in det och gömmer undan det.

Jag är lite fascinerad av de argument jag har hört här. Det är skamfyllt för män som lever i våldsamma relationer eller utsätts för psykiskt våld, precis som att det inte är det för kvinnor.

Det är precis som att kvinnor blir trodda och har en enkel väg till åtgärder. Så är det naturligtvis inte. Det är lika problematiskt och lika skamfyllt oavsett vilken parrelation man lever i. Men det är kvinnor som dör.

Mitt svar är: Ja, jag tycker att det är bättre att adressera problemet på riktigt. Det gör man genom att tala om mäns våld mot kvinnor. Alla åtgärder som vi tar till för att stoppa mäns våld mot kvinnor är också bra för all annan form av parrelation.

(Applåder)


Anf. 56 Janine Alm Ericson (MP)

Herr talman! Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Det innebär att vi med politiska verktyg vill verka för jämställdhet och motverka den rådande könsmaktsordningen i Sverige såväl som i världen. Det är den ordning som innebär att män har mer makt än kvinnor.

För Miljöpartiet är jämställdhet i grunden en fråga om frihet. Människors möjligheter att leva sina liv ska inte påverkas eller begränsas av kön eller könsidentitet. Alla ska ha frihet att vara den de är och forma sitt liv efter det. Tyvärr är det långt från verklighet.

I samhällsdebatten framställer gärna vissa politiska krafter det som att feminismen har gått för långt. Men ingenting hade kunnat vara mer fel. År 2023 mördas fortfarande kvinnor i hemmet, och de har lägre lön och sämre arbetsvillkor än män. Exempel på kvinnor och flickor som blivit misshandlade och våldtagna är närmast oändliga. Det om något visar att feminismen behöver gå mycket längre.

Var tredje vecka mördas en kvinna av en man som hon har eller har haft en relation med. Varje år sker närmare 40 000 anmälningar om misshandel och över 8 000 anmälningar om våldtäkt mot kvinnor och flickor.

Det är brutala siffror som tydligt beskriver ett gigantiskt misslyckande för oss som samhälle. Men det är också siffror som talar sitt tydliga språk. Hur mycket vi än har gjort så har vi inte gjort tillräckligt.

Vi har ändå gjort mycket, hur det än låter från regeringspartierna i dag. Under Miljöpartiets tid i regeringen kom en samtyckeslagstiftning äntligen på plats. Vi gjorde det självklara till lag. Allt som inte är ett ja vid sexuellt umgänge är ett nej. Allt som inte är ett ja är också straffbart.

Vi har dessutom förbättrat de lägsta pensionerna, vilket gynnar kvinnor. Vi har höjt nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen och förbättrat sjukförsäkringen. Det är saker som gör skillnad på riktigt i en svag ekonomisk situation.

Vi har också tagit fram ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och fyllt det med reformer som både ska sätta stopp för våldet här och nu och på sikt bygga ett samhälle fritt från våld i framtiden.

Herr talman! Jag är stolt över det som Miljöpartiet har uträttat. Men som jag tidigare sa är det verkligen långt ifrån tillräckligt. Vi behöver göra betydligt mer - ja, allt vi kan - för att ingen kvinna ska bli slagen och ingen pojke ska växa upp och bli en man som slår och våldtar.

Lika mycket som vi måste sätta stopp för våldet som sker på gatan måste vi också sätta stopp för det som sker i hemmet. Vi måste vara rösten för dem som skriker när ingen hör, för dem som blir fråntagna sin frihet och för dem som slåss för rätten till sin egen kropp. Vi måste vara rösten för varje barn som tvingas till umgänge med en våldsam förälder och för varje kvinna som tvingas leva på flykt från den man hon en gång varit tillsammans med.

Herr talman! Den 21 januari år 2002 mördades Fadime Sahindal av sin egen pappa. Nu har det gått över tjugo år sedan hon mördades. Vårt samhälle har till stora delar förändrats. Men våldet och förtrycket som utövas i hederns namn finns kvar.

Varje dag begränsas flickors och kvinnors frihet. Varje dag uttalas hot mot någon för att hon ensam vill fatta beslut om sitt liv och inte rätta sig efter familjens och släktens normer. Varje dag det händer är en dag för mycket.

I vårt samhälle finns det ingen plats för någon form av hedersrelaterat våld eller förtryck. Det finns ingen plats för de män som hotar, slår och kontrollerar sina systrar, barn eller fruar. Här ska samhällets röst vara helt glasklar: Det är nolltolerans som gäller, och vi kommer aldrig att ge oss.

De senaste åren har vi tagit flera viktiga steg för att motarbeta hedersrelaterat våld och förtryck. Men precis som med arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste det också till ökade resurser. Kommunernas socialtjänst behöver få de resurser som krävs för att både kunna arbeta förebyggande och för att gå in med full kraft när det finns en misstanke om att någon utsätts.

Herr talman! Inför den internationella kvinnodagen presenteras det varje år en tidpunkt från vilken kvinnor egentligen jobbar gratis. Rörelsen Lön hela dagen uppmärksammar lönegapet mellan kvinnor och män, och sett över tid har det minskat. Det har skett väldigt långsamt, men det har ändå minskat.

Det gjorde det inte i år. För första gången tickade klockan bakåt. Det är också ett bevis på att vi har lång väg kvar att gå till en jämställd arbetsmarknad och till kvinnors ekonomiska frihet.

Precis som jämställdheten i samhället inte kommer av sig själv kommer jämställdheten på arbetsmarknaden inte heller att göra det. Det krävs politiska reformer för att lika lön för lika arbete ska bli verklighet.

Därför vill vi se kraftiga satsningar på arbetsmiljön och lönerna i kvinnodominerade yrken. Kvinnor som arbetar hårt hela sina liv i vården och omsorgen är värda så mycket mer än applåder. Därför har vi i Miljöpartiet presenterat ett paket med nästan 40 miljarder på fyra år som ska ge just dem som arbetar i vården och omsorgen högre löner, fler kollegor och bättre arbetsmiljö.

Kvinnor måste kunna hålla ett helt arbetsliv och dessutom trivas på sitt jobb. Eftersom vården är något av det viktigaste vi har som samhälle för att vi människor ska känna oss trygga är det också på tiden att vi satsar på det och på dem som jobbar där.

Ett jämställdhetsarbete värt namnet handlar om hela samhället. Det finns inte bara en enskild instans som kan ta ansvar för att Sverige på riktigt jämnar ut skillnaden mellan män och kvinnor. Det är ett ansvar som är vårt gemensamma. Men det är ett ansvar som regeringen just nu inte verkar beredd att ta.

Gång på gång dansar man efter Sverigedemokraternas pipa. Man låtsas som om det regnar när partiet vill lägga ned såväl Institutet för mänskliga rättigheter som allt arbete mot rasism och diskriminering. Att ett rasistiskt parti tycker att arbetet mot rasism inte behövs är i sig inte så konstigt. Det är regeringens tystnad som är anmärkningsvärd. För ingen kan heller tro att det kommer att stanna här.

Det här är resultatet efter ett halvår. Och jag bävar för vad vi kommer att se och var vi kommer att vara när den här mandatperioden är slut om inte regeringen sätter stopp.

Diskrimineringslagen måste utvecklas och inte avvecklas. Den är inte tagen ur luften - som om det inte skulle finnas något behov. Den kom till för att öka människors frihet och jämlikhet och för att säkra det självklara, nämligen alla människors lika värde.

Den har direkta kopplingar till de vedervärdiga brott och kränkningar av människovärdet som skedde under andra världskriget. Sex miljoner judar dog under Förintelsen. Världen ville aldrig behöva se detta ske igen. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna kom till, och sedan följde viktiga konventioner.

Att fredas från diskriminering är en mänsklig rättighet. De diskrimineringsgrunder som vi har är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

För att vi ska få ett samhälle fritt från diskriminering behöver lagstiftningen utvecklas där det finns brister. Mänskliga rättigheter rör alla människor, och det är extremt viktigt att detta inte politiseras eller förminskas. När Sveriges nästa största parti ser på mänskliga rättigheter som vänsterliberal sörja eller wokekultur har alla vi andra ett ansvar för att reagera extremt tydligt.

Arbetet för jämställdhet och mot rasism och diskriminering har aldrig varit viktigare än nu. Med ett rasistiskt parti som håller i nycklarna till Rosenbad och en global backlash för såväl demokrati som mänskliga rättigheter betyder varje röst för att något annat ska få höras och ta plats oerhört mycket mer.

Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Med detta vill jag också säga att vi står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservationerna 6 och 18.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2023-04-19
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 6, Voteringar: 5

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Jämställdhetspolitikens mål m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:181 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkande 21,

    2022/23:1120 av Catarina Deremar m.fl. (C) yrkande 14,

    2022/23:1217 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 1,

    2022/23:1673 av Annie Lööf m.fl. (C) yrkandena 1-3 och

    2022/23:2277 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkandena 1, 6, 7 och 28.
    • Reservation 1 (V)
    • Reservation 2 (C)
    • Reservation 3 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (V)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S930014
    SD630010
    M59009
    C00213
    V02103
    KD17002
    MP00162
    L14002
    Totalt246213745
    Ledamöternas röster
  2. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:122 av Aida Birinxhiku (S),

    2022/23:883 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 24,

    2022/23:1673 av Annie Lööf m.fl. (C) yrkandena 4 och 69,

    2022/23:1680 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 2,

    2022/23:2053 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 5,

    2022/23:2070 av Robert Hannah (L) yrkande 1,

    2022/23:2098 av Amanda Lind m.fl. (MP) yrkande 10,

    2022/23:2139 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkandena 47, 48 och 55 samt

    2022/23:2277 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkandena 72, 105, 106 och 118.
    • Reservation 4 (S)
    • Reservation 5 (C)
    • Reservation 6 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (C)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S009314
    SD630010
    M59009
    C02103
    V21003
    KD17002
    MP00162
    L14002
    Totalt1742110945
    Ledamöternas röster
  3. Nollvision för våld i nära relationer

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om att en nollvision för våld i nära relationer ska införas och tillkännager detta för regeringen.Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

    2022/23:958 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) yrkande 1,

    2022/23:2034 av Olle Thorell m.fl. (S),

    2022/23:2053 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 4 och

    2022/23:2139 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 54.
    • Reservation 7 (S, V, C, MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (S, V, C, MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S093014
    SD64009
    M59009
    C02103
    V02103
    KD17002
    MP01602
    L14002
    Totalt154151044
    Ledamöternas röster
  4. Hedersrelaterat våld och förtryck

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:864 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 44,

    2022/23:883 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 36,

    2022/23:894 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 33,

    2022/23:1076 av Ann-Sofie Alm (M),

    2022/23:1673 av Annie Lööf m.fl. (C) yrkandena 81 och 119,

    2022/23:1693 av Robert Hannah och Juno Blom (båda L),

    2022/23:1882 av Malin Björk m.fl. (C) yrkandena 25 och 26,

    2022/23:2139 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 51 och

    2022/23:2277 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkande 94.
    • Reservation 8 (S)
    • Reservation 9 (C)
    • Reservation 10 (MP)
  5. Jämställdhet i arbetslivet m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:852 av Jonny Cato m.fl. (C) yrkande 15,

    2022/23:909 av Alireza Akhondi m.fl. (C) yrkandena 21 och 22,

    2022/23:957 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) yrkandena 1 och 6,

    2022/23:985 av Martin Kinnunen m.fl. (SD) yrkande 33,

    2022/23:1673 av Annie Lööf m.fl. (C) yrkandena 24 och 41-43 samt

    2022/23:2277 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkandena 9 och 12.
    • Reservation 11 (SD)
    • Reservation 12 (C)
    • Reservation 13 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (SD)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S930014
    SD06409
    M59009
    C00213
    V21003
    KD17002
    MP00162
    L14002
    Totalt204643744
    Ledamöternas röster
  6. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:291 av Jan Ericson (M),

    2022/23:722 av Malin Danielsson (L),

    2022/23:1232 av Maj Karlsson m.fl. (V) yrkande 4 och

    2022/23:1674 av Rickard Nordin och Ulrika Heie (båda C) yrkandena 1 och 2.
    • Reservation 14 (V)
  7. Diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2022/23:724 av Robert Hannah (L).
  8. Jämlikhetsdata

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion

    2022/23:1461 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) yrkandena 1 och 2.
    • Reservation 15 (V, MP)
  9. Översyn av diskrimineringslagen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:181 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkande 15,

    2022/23:1122 av Elisabeth Thand Ringqvist m.fl. (C) yrkande 12,

    2022/23:1214 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 2,

    2022/23:1474 av Amanda Lind m.fl. (MP) yrkande 10,

    2022/23:1635 av Martina Johansson (C) yrkande 4,

    2022/23:1688 av Eric Westroth (SD),

    2022/23:2098 av Amanda Lind m.fl. (MP) yrkande 9 och

    2022/23:2223 av Eric Palmqvist (SD) yrkandena 1 och 2.
    • Reservation 16 (V)
    • Reservation 17 (C)
    • Reservation 18 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 18 (MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S930014
    SD64009
    M59009
    C00213
    V00213
    KD17002
    MP01602
    L14002
    Totalt247164244
    Ledamöternas röster
  10. Diskrimineringsombudsmannen m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:882 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 3,

    2022/23:1882 av Malin Björk m.fl. (C) yrkandena 20 och 21,

    2022/23:2053 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 8,

    2022/23:2061 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 38 och

    2022/23:2277 av Märta Stenevi m.fl. (MP) yrkande 18.
    • Reservation 19 (S)
    • Reservation 20 (C)
    • Reservation 21 (MP)
  11. EU-initiativ på diskrimineringsområdet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna

    2022/23:53 av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V) yrkandena 10 och 13 samt

    2022/23:1188 av Anna Wallentheim m.fl. (S) yrkande 5.
    • Reservation 22 (V, MP)