Granskningsbetänkande

Anf. 3 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Först vill jag säga att jag instämmer i stora delar av det som Göran Magnusson pekade på. Tyngden i och värdet av det som sägs i granskningen blir självfallet väsentligt större om det är ett enigt utskott. Men reducera för den skull inte de yttranden där vi skiljer oss åt till att det handlar om bråk mellan opposition och regering och om partipolitik! Så en- kelt är det inte. Göran Magnusson sade att han inte kunde befria sig från tanken att oppositionen ibland hade agerat som opposition. Man skulle möjligtvis kunna kvittera och säga: Man kan inte befria sig från tanken att re- geringspartiet ibland agerar som regeringsparti. Det gäller inte minst det exempel som Göran Magnusson tog upp där han konstaterade att, som han uttryckte det, oppositionen och Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade förenat sig. När sex partier i riksdagen från, bokstavligen ta- lat, vänster till höger och över de gröna av olika sor- ter och alla färger förenar sig i en mycket tung kritik kan det inte avfärdas som något slags partipolitise- ring. Hur ser en partipolitisering ut som på det här viset går från vänster till höger? Man får akta sig för att säga som den stolta mamman en gång sade när hon såg sin son paradera för första gången: Han är den ende som går i takt. Det kan vara värt att betänka för Göran Magnus- son när vi resonerar om de här sakerna. Tyngden ligger självfallet i den sakliga kritiken, men det är en parlamentarisk granskning, och i granskningen av det ärende som jag nu tar upp är det ett mycket tydligt parlamentariskt utslag för vad som borde ha varit och hur fel det ser ut. Undervärdera inte det! Då reducerar man riskdagens betydelse i denna process, och det får icke ske.

Anf. 4 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Det ligger ett stort värde i att vi kan samtala om förutsättningarna för granskningen. Vi kan naturligtvis, vare sig Gunnar Hökmark eller jag, bortse ifrån var i det parlamentariska systemet vi för närvarande har vår förankring. Jag har faktiskt varit med om när det blev regeringsskifte i detta land och det var ett helt annat utskott. Det visade sig plötsligen att sanningarna beträffande ett antal motionsyrkanden som fanns var desamma men att det var olika inneha- vare av sanningarna. När den dåvarande oppositionen hade kommit i majoritet var man mer benägen att avslå ett stort antal yrkanden än när man var i mino- ritet. Sanningen är ofta densamma, men det kan vara lite olika innehavare av den beroende på majoritets- förhållandena. Jag tror faktiskt, Gunnar Hökmark, att jag har lättare att tänka mig ett granskningsbetänkande som anmäls i kammaren utan kritik mot något statsråd eller mot regeringen. Jag har lättare att tänka mig den situationen än vad jag tror att oppositionsföreträdaren Hökmark har. Det vore nog ganska sensationellt om det presterades ett granskningsbetänkande som inte uttalade kritik på en eller annan punkt. Jag vill också gärna säga, herr talman, när det gäller EU-nämndsfrågan om huruvida detta papper skulle ha föredragits i nämnden vid ett tidigare stadi- um att det inte råder några delade meningar i utskot- tet. Det är den mer partipolitiska garneringen som hängts på yttrandet som har gjort att vi har blivit delade. Det hade varit bra om vi hade kunnat hålla ihop även i den frågan. Jag ska återkomma till den i nästa punkt på talarlistan då vi specifikt ska diskutera EU-nämndsfrågan.

Anf. 5 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Jag tror nog att det hör till naturen att oppositionen tenderar vara mer kritisk än företrä- dare för regeringssidan. Så ska det faktiskt också vara. Det är oppositionens uppgift oavsett vem som är i regering. Men det är också så att sakligheten i granskningen vinner i styrka på att den just är saklig och utgår från den konstitutionella och rättsliga grund som vi har. Jag vill be Göran Magnusson: Hävda inte att det är en partipolitisk markering när Vänsterparti- et, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna gör en gemensam mar- kering! Göran Magnusson har helt rätt. Det finns en sam- stämmighet när det gäller frågan om samråd med EU- nämnden. Men man ska inte nödvändigtvis dra slut- satsen att det handlar om partipolitik för att sex parti- er från olika skiftande delar av det politiska spektru- met i Sverige drar samma slutsats. Jag vill understryka en sak. I Sverige är regering- en ansvarig inför riksdagen. Riksdagen kan avsätta en regering genom att ge den misstroendevotum. Det är en politisk verklighet i parlamentarismen. Den kan också ge tydlig kritik på olika punkter. Det är en annan politisk verklighet i parlamentarismens system. Det är det vi har att göra med här. Reducera inte den kritiken till en fråga om partipolitik! Det är ett parla- mentariskt uttryck för vad konstitutionsutskottet har kommit fram till. Jag tror också att riksdagen kommer att godkänna det från denna kammare. Det har sitt eget värde, just för att vi är en riksdag där parlamen- tarismens regler gäller.

Anf. 6 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Det är alldeles givet att vi har vårt hemvist i olika delar av det parlamentariska livet. Det präglar arbetet i mer eller mindre stor utsträckning. Därför är samlingen kring frågorna i konstitutionsut- skottet av stor betydelse. Jag tycker att det är tillfredsställande att kunna konstatera att i frågan om de så kallade 3:12-reglerna där ju riksdagen hade beställt ett förslag från reger- ingen inom en viss tidsram lyckades utskottet efter ganska långa diskussioner samla sig kring en gemen- sam bedömning av frågan, även om det i inledningen var klara fightpositioner. Vi kokade ned diskussionen till ett gemensamt uttalande om hur man bör se på tillkännagivanden. Det är dock ett uttalande som inte skiljer sig från tidigare KU-uttalanden beträffande hur man förhåller sig till tillkännagivanden annat än i frågan om tidsram när riksdagen sätter upp en tids- ram. Det är egentligen det som är det nya i den frå- gan. I övrigt har vi ärvt den syn på tillkännagivanden som utskottet tidigare har samlats kring. Det tycker jag är utomordentligt bra. Men det finns också exempel på att oppositionen eller vissa partier - om jag uttrycker det på det sättet - har velat skriva in formuleringar som jag inte tycker är särskilt konstitutionella. Det finns en formulering där man säger att det är rätt uppenbart. En sådan formulering hör inte hemma i en rättslig granskning: rätt uppenbart. Vad är det egentligen? Jag menar att någon ytterligare ansträngning kanske hade kunnat göra att vi blivit eniga i våra bedömningar av statsrå- dens handlande. Får jag också till sist, herr talman, säga att det naturligtvis finns ett antal anmälningar som utskottet inte haft anledning att göra så mycket åt. Det positiva med en sådan anmälan har väl egentligen varit när det har stått i tidningarna att något statsråd har blivit anmält. Vad som sedan händer med anmälan uppen- barar sig sällan i medierna.

Anf. 7 Gunnar Hökmark (M)

Herr talman! Är riksdagen på väg att förvandlas till ett låtsasparlament? Den frågan måste stå i cent- rum för dagens granskningsdebatt. Vi ser i dag ett Sverige där regeringens noncha- lans och arrogans breder ut sig. Utnämningsmakten missbrukas. Socialdemokratisk partibok och obrotts- lig lojalitet mot regeringen blir viktigare än kompe- tens och skicklighet för den som vill bli myndighets- chef. Jobb som generaldirektörer och ambassadörer blir till förläningar för gamla avdankade socialdemo- kratiska ministrar. Vi ser hur Lagrådets synpunkter negligeras. Gång på gång kör regeringen över de synpunkter som kommer från Lagrådet, den instans av respekterade jurister och grundlagsexperter som ska granska lag- stiftningens kvalitet och om nya lagar står i överens- stämmelse med våra grundlagar eller andra grund- läggande rättsliga principer. Det senaste exemplet är hur regeringen i rask takt är på väg att strunta i Lag- rådet i frågan om huruvida företagen ska ta över det ekonomiska ansvaret för den tredje sjuklöneveckan. Vi ser det i den så kallade Fichteliusaffären som i dag ligger för granskning och debatt på kammarens bord. Landets statsminister har ingått ett avtal med landets ledande politiske journalist, ett avtal som allvarligt sätter Sveriges Televisions oberoende och integritet i fråga. Allvarligast av allt är ändå, herr talman, den arro- gans och nonchalans som regeringen visar inför riks- dagen. Det är en tendens som blir allt tydligare. Re- geringen struntar, mer eller mindre högaktningsfullt, i att verkställa riksdagens beslut. Regeringen tar sig friheter som inte står i överensstämmelse med grun- derna för vår parlamentariska demokrati. I dag ligger det på Regeringskansliet 174 ärenden, riksdagsbeslut som regeringen inte har verkställt. Tio av dem är äldre än fem år. Sex av dem är äldre än tio år. Det är som om regeringen inte tror att de beslut som riksda- gen har fattat är på riktigt utan på låtsas. I flera av de granskningsärenden som vi i dag debatterar visar regeringen samma tendens. Vi ser det i frågan om den så kallade pomperipos- saskatten, där riksdagen förra våren fattade beslut om att regeringen senast i augusti förra året skulle kom- ma med ett förslag om hur den så kallade pomperi- possaskatten kunde avskaffas. Regeringen kom inte med något förslag i augusti. Regeringen underlät också att tala om skälen till att förslaget inte kom. Under hösten hade regeringen dessutom flera nya tillfällen att tala om varför förslaget inte kom och tala om för riksdagen att förslaget var på gång. Detta underlät man på punkt efter punkt, gång efter gång. Det verkar som om regeringen anser att riksdagens beslut förra våren inte var på riktigt utan bara på låtsas. Vi ser det när det gäller statsminister Göran Pers- sons och utrikesminister Anna Lindhs hantering av frågan om den valda presidenten för det europeiska ministerrådet. EU-nämnden fattade där beslut om att detta inte skulle vara den svenska linjen, men reger- ingen gick ändå vidare inom EU, i trots mot detta beslut, och sade att detta var den svenska regeringens position. Dessutom har regeringen vid upprepade tillfällen därefter, när EU-nämndens beslut hade be- kräftats av både det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet och denna kammare, gått vidare och drivit denna uppfattning. Det verkar som om reger- ingen anser att det här beslutet inte var på riktigt utan bara på låtsas. Vi ser det i fallet med hur regeringen har hanterat riksdagens beslut om omställning av det svenska energisystemet. I detta beslut sägs att det ska ställas om i miljövänlig riktning. Ändå har regeringen via Vattenfall sett till att Vattenfall har köpt brunkol i Tyskland. Det verkar som om regeringen anser att riksdagens beslut inte var på riktigt utan bara på låt- sas. Vi måste sända den här signalen i dag från riksda- gens kammare till finansminister Bosse Ringholm, till statsminister Göran Persson, till utrikesminister Anna Lindh och till Björn Rosengren, som i dag inte längre är minister men som har ett ansvar i de här frågorna: De beslut som fattas i riksdagens kammare är på riktigt. De är inte på låtsas. Regeringen kan inte välja och vraka vilka beslut som ska verkställas och vilka som inte ska verkställas. Riksdagen har överhöghet, och regeringen ska följa de beslut som riksdagen fattar. Herr talman! Det finns en hel del meningsskiljak- tigheter mellan de olika partierna i konstitutionsut- skottets granskning, men det finns också flera punkter där vi är överens. Jag tycker att det är mycket gläd- jande att vi faktiskt har vågat bita ifrån på ett antal olika punkter, exempelvis när det gäller frågan om den så kallade pomperipossaskatten. Det är viktigt att riksdagen nu verkligen tar tag i de här frågorna, visar tänderna och talar om för regeringen att det är riksda- gen som bestämmer. Sedan hade jag önskat att socialdemokraterna i ut- skottet hade vågat visa lite större kurage i ett antal klara och tydliga granskningsärenden och vågat uttala kritik när de principer som vi gemensamt har kommit överens om har brutits.

Anf. 8 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Jag tycker att Folkpartiets företräda- re Tobias Krantz här på ett bra sätt har åskådliggjort det jag antydde i mitt anförande om partipolitisering- en. Tobias Krantz försöker på några punkter exploate- ra en folkpartistisk ståndpunkt utöver vad som ut- skottet har enats omkring. Det kanske är Folkpartiets uppfattning att man ska kunna vara överens i utskottet och sedan driva kritiken långt hårdare och tala som sådant som över huvud taget inte står i det uttalande som utskottet samfällt har gjort - jag tänker då på reglerna kring återköp vid misslyckade aktieaffärer. Tobias Krantz väljer ju sin position i det här sy- stemet. Men om jag har förstått ordföranden rätt finns det ett intresse av att försöka samla oss kring gemen- samma ståndpunkter, och då måste man faktiskt för- söka göra det. Tobias Krantz tar också upp ett antal frågor som återkommer i senare debatter, och jag ska inte närma- re gå in på dessa. Sedan tar Tobias Krantz upp mycket svepande re- sonemang om Lagrådet, utnämningsmakt och en del andra frågor. När jag först begärde replik tänkte jag att den skulle gälla det föreliggande granskningsbe- tänkandet. Sedan tänkte jag avstå från att fullfölja repliken, därför att Tobias Krantz så mycket uppehöll sig vid sådant som inte står i detta granskningsbetän- kande och som inte har varit föremål för utskottets granskning vid det här tillfället. Jag tror att den här debatten vinner väldigt mycket på om Tobias Krantz något befriar sig från partipro- grammet och partiboken och i stället diskuterar detta utifrån en mer konstitutionell synpunkt.

Anf. 9 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Om inte regeringens förhållande till riksdagen är någonting som har med konstitutionen och författningen att göra har nog jag och Göran Magnusson rätt olika uppfattningar. Jag tycker att det i högsta grad hör till den konstitutionella granskning- en att reda ut, diskutera och debattera hur regeringen har följt riksdagens beslut i frågor som gäller pompe- riopossaskatten, hur statsministern och utrikesminis- tern följer EU-nämndens beslut och hur regeringen och dåvarande näringsminister Björn Rosengren följer det beslut som riksdagen har fattat om energi- omställning. Det är precis det som är konstitutionsutskottets uppgift: att granska hur regeringen har följt riksda- gens beslut i de här fallen. Det handlar inte om någon partipolitisering. Vi driver inga partipolitiska stånd- punkter i de här frågorna, utan här handlar det om att granska hur regeringen har följt riksdagens beslut. Det är i högsta grad någonting som ska vara utgångs- punkt för den granskning som vi ska utföra i konsti- tutionsutskottet. Jag måste säga att jag är mycket frågande till den replik jag fick från Göran Magnusson. Menar Göran Magnusson att vi ska ha en annan ordning? Vad är det vi i så fall ska granska i konstitutionsutskottet?

Anf. 10 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Vi har ju granskat exempelvis de så kallade 3:12-reglerna och blivit överens om ett utta- lande över partigränserna, om man vill uttrycka det på det sättet. Konstitutionsutskottet har gemensamt klarat ut och riksdagen talar nu om hur man ser på tillkännagivanden och förhållanden kring detta. Men Tobias Krantz kan inte utifrån sin folkpartistiska utgångspunkt befria sig från det politiska inslaget i frågan om 3:12-reglerna utan måste exploatera den frågan utöver vad det finns täckning för i detta ut- skottsbetänkande. Förstår inte Tobias Krantz att det kan ligga ett värde i att vi faktiskt kan vara överens och nöja oss med att vara överens, i stället för att diskutera frågan om huruvida Bosse Ringholm skulle ha lagt fram det här förslaget några veckor tidigare? Ikraftträdandet spelade det ingen roll för; det kom ju till effekt precis när det var avsett att det skulle komma till effekt. Tobias Krantz försöker få det till - och det såg jag också i ett pressmeddelande - att detta var en seger för Folkpartiet i konstitutionsutskottets granskning. Det vore bättre om vi försökte tro att det var en seger för konstitutionsutskottet, för det tycker jag att det är när vi tillsammans har kunnat bestämma oss för hur vi ser på tillkännagivanden. Det har ett värde för det parlamentariska livet. Det resonemang Tobias Krantz sedan för om kon- stitutionellt eller inte konstitutionellt faller på sin egen orimlighet. Krantz har ju ändå deltagit i arbetet och vet hur vi har arbetat. Det är klart att vi ska jobba med det här, men det som Tobias Krantz i stor ut- sträckning presterar är det som jag kallar för det par- tipolitiska utanverket: Det räcker inte att vi gemen- samt uttalar kritik, utan det måste också vara en folk- partistisk touch på det hela. Och så beklagar han att Socialdemokraterna inte är frimodigare, har mer kurage och annat. Vi har hört den förr, herr talman. Jag trodde att vi skulle kunna lämna den här enkla, partipolitiska debatten.

Anf. 11 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Göran Magnusson säger att det här var en seger för KU och att vi ska glädjas åt detta. När jag lyssnar på Göran Magnusson tycker jag dock inte att det låter som om han är speciellt glad. Det verkar nästan som om Göran Magnusson är besviken och irriterad över det gemensamma uttalande som vi kommit överens om när det gäller den så kallade pomperipossaskatten. Det jag talar om är hur viktigt det är att regeringen faktiskt följer de beslut som riksdagen har fattat. Jag tycker att det är en viktig fråga. Det förtjänar att om- nämnas gång på gång att vi som ett enigt utskott har kommit fram till detta. Att tala om detta och säga att det är viktiga frågor handlar inte om att partipolitisera detta; det handlar om att väcka uppmärksamhet för den granskning som konstitutionsutskottet faktiskt bedriver. Annars kunde vi ju säga att vi ställer in alla de- batter i den här kammaren om konstitutionsutskottets betänkanden eftersom de bara leder till partipolitise- ring och att olika politiker står här och talar om frå- gorna på lite olika sätt. Eller också kanske vi skulle låta bara Göran Magnusson eller Gunnar Hökmark stå i talarstolen och tala om hur granskningen har utfallit. Tanken med den här debatten är ju också att vi ska belysa de olika frågorna från lite olika ut- gångspunkter. Självfallet är det ju så att vi har lite olika utgångspunkter. Jag är glad att vi har kommit överens om den så kallade pomperipossaskatten. Det är otroligt bra att vi har gjort det, för det skapar ökad tyngd. Men jag ser inte någon glädje hos Göran Magnusson i den här frågan. Jag tycker att han skulle visa lite större glädje eftersom vi nu är eniga i frågan om att kritisera re- geringen på den här punkten.

Anf. 12 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Vi är inne på första punkten, som handlar om allmänna synpunkter på den konstitutio- nella granskningen. De mer partipolitiska synvinklar- na kunde man med fördel ha sparat, i den utsträck- ning man över huvud taget ska ha med dem. Men här handlar det om hur man ska kunna lägga synpunkter rent allmänt på hur arbetet har gått till, hur det nu kommer att debatteras och hur det kommer att doku- menteras och voteras i kammaren, om det över huvud taget ska voteras. Herr talman! Jag vill ta med kammarens ledamö- ter på ett vanligt klassbesök här i riksdagen, när man går runt och visar kammaren, utskottslokalerna och sessionssalarna. Åtminstone jag har under de tolv år jag har varit här i riksdagen nästan varje gång un- dantagslöst kommit in i en sessionssal och sagt att kring bordet där fattas egentligen besluten i riksda- gen, därför att den maktbalans som finns kring bordet speglar också den maktbalans som finns i kammaren, och därför kommer det alltid att vara så att besluten i till exempel trafikutskottet eller utrikesutskottet också speglar de beslut som kommer att fattas här i kamma- ren, med mycket få undantag. Nu är det tyvärr fel, herr talman. Sedan i höstas kan jag inte säga på det viset, och ingen annan heller. I varje beslut som fattas i utskotten är det - ursäkta att jag säger det, och det är ingen partimarkering - en socialdemokrat för mycket. Det beror på rent tekniska förhållanden att balan- sen i utskotten inte speglar maktbalansen här i kam- maren. Det går att rätta till genom voteringar. Då vinner de borgerliga partierna, om jag så får uttrycka mig, när Miljöpartiet har valt att ansluta sig till sam- ma linje. Vi fick vara med om det upprepade gånger i går. Det naturliga är att en majoritet i riksdagen också ska speglas i besluten. Men det kan inte ske i ut- skottsarbetet, därför att där kan inte ske utskottsiniti- ativ. Det kan inte ske i EU-nämnden, som nyss de- batterades, där en majoritet i kammaren inte speglar en majoritet i EU-nämnden. Det kan inte, för att änt- ligen komma till pudelns kärna, gälla för KU:s granskning. KU äger själva granskningen av statsråden. Den granskning vi har kommit fram till ska det inte behö- va voteras om. Den är sig själv nog. När vi har gjort en gemensam bedömning redovisar vi den för kam- maren, och den ska det inte behöva voteras om. Nu måste vi enligt min mening - och jag böjer mig om jag överbevisas - votera för att synliggöra vad som är riksdagsmajoritetens åsikt. Det är inte brukligt, men det är en konsekvens av det skeva för- hållandet i utskotten, därmed också KU, och makt- balansen här i riksdagen. Det här hade gått att avhjälpa med en valkartell, där de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet gick samman. Så gjordes inte. Genom valen här i kamma- ren gäller detta förhållande denna mandatperiod. Det går möjligen att vädja till Socialdemokraterna att välja att inte besätta en av platserna runt bordet, för att åtminstone i KU få ett mer rättvisande utfall av besluten. Därför yrkar jag nu på godkännande, herr talman, och därmed på votering, av anmälan i reservationerna 2 och 3. De har av allt att döma kammarens majoritet bakom sig, men det speglas inte av KU:s betänkande. Vi skulle ta upp allmänna synpunkter. I den föl- jande debatten kommer vi i tur och ordning att ta upp sex olika ärenden där Kristdemokraterna är en del av dem som har reserverat sig. Jag återkommer till des- sa. Därutöver kan det sägas att i kap. 1.1 tar utskottet upp interpellationer ställda till statsministern. KU framhåller att det självfallet är väsentligt att statsmi- nistern besvarar interpellationer ställda till honom. I kap. 1.3 uttalar utskottet enhälligt att vi förut- sätter att regeringen hörsammar riksdagens tillkänna- givanden och att regeringen redovisar sina bedöm- ningar för riksdagen om nu inte de begärda åtgärder- na vidtas. Och om en tidsgräns anges av utskottet bör därför besked lämnas inom samma tidsram. I kap. 4 vill jag lyfta fram att ett enigt KU anför att det kan finnas anledning för regeringen att pröva möjligheten av en tidskarantän när statsråd lämnar sitt uppdrag och tjänstgör till exempel i näringslivet. Jag vill avslutningsvis, herr talman, konstatera att utskottet i förekommande fall i fråga om den rättsliga bedömningen är enhälligt.

Anf. 13 Tobias Krantz (Fp)

Herr talman! Jag tänkte bara något kommentera Tuve Skånbergs resonemang om majoritetsförhållan- dena i utskotten. Det hade naturligtvis gått att ordna på olika sätt. I grunden är det väljarnas utslag som är avgörande för hur det kommer att te sig i kammaren. Det utslaget är, enligt min mening, utan appell. Man får så att säga acceptera väljarutslaget. Det är själva demokratins inneboende väsen som fungerar på det sättet. Om man nu hade kunnat åstadkomma det med en kartell där Miljöpartiet ingått, hade resultatet av en sådan ganska illa speglat majoritetsförhållandena när det gäller den ekonomiska politiken och de 121 punkter som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är överens om. Frågan är inte riktigt så enkel som Tuve Skånberg här försöker framställa den. Jag tror att vi dessutom utan större olägenheter kan leva med att det inte är helt snörräta och linjeräta resultat i alla frågor, utan att det kan bli ett annat voteringsresultat i kammaren än vad utskottet har kommit fram till. Det är ingenting som har inträffat unikt just det här första året på mandatperioden, utan det har varit lite olika förhållanden i denna kammare under årens lopp. Slutresultatet av alla bedömningar är att riksdagen på olika sätt har förmått fatta de beslut som har an- setts vara nödvändiga och riktiga vid olika tillfällen. Det är väl det yttersta kravet som man ska ha på själ- va utskottssystemet och kammararbetet.

Anf. 14 Tuve Skånberg (Kd)

Herr talman! Förvisso har Göran Magnusson all- deles rätt i att väljarnas utslag har fullt utslag här i kammaren. Så ska det vara. Problemet är att det inte är så i utskotten. Utskottens arbete utgör, precis som jag sade, kanske det förnämsta sättet att arbeta i riks- dagen. Det är där besluten till allra största delen tas. Det går inte att förneka att utskottens majoritet inte speglar kammarens och därmed väljarnas utslag. Det kunde ha lösts på mer än ett sätt. Jag kan bara konstatera att vi klarade det förra mandatperioden. Skillnaden mellan denna mandatperiod och den förra är en enda röst till fördel för sittande regering. Annars är det sak samma. Den borgerliga oppositionen till- sammans med Miljöpartiet förlorade en röst, och Socialdemokraterna vann en. Annars gick det att fortsätta på samma spår som vi hade förra mandatpe- rioden. Får jag fråga om Göran Magnusson verkligen är nöjd med att det ur hans synvinkel bara är en mindre olägenhet att utskotten inte speglar kammarens majo- ritet?

Anf. 15 Göran Magnusson (S)

Herr talman! Jag kan inte motstå frestelsen att börja med att peka på det faktum att Vänsterpartiet är det enda parti som tillhör majoriteten i utskottet i samtliga de ärenden som vi här har granskat. Jag kan därför yrka avslag på samtliga reservationer, i den mån de kommer att lyftas fram senare i debatten. Den senaste debatten om majoritetsförhållandena i kammaren respektive i utskotten är intressant. Jag tror i likhet med Göran Magnusson att den frågan är något mer komplicerad än att detta skulle gå att avhjälpa med en valkartell mellan de borgerliga och Miljöpar- tiet. Majoriteter kan ju matematiskt sett kombineras ihop på ganska många olika sätt. Då skulle man kun- na hävda att man borde försöka se till att varje tänk- bar majoritet i kammaren alltid motsvaras också i utskotten. Jag är inte matematisk expert, men jag tror att det skulle vara ganska komplicerat. Jag är inte säker på att det ens går att lösa. Frågan om politisering av utskottet har varit hu- vudtema i den här inledande debattrundan. I en viss mening är KU:s och riksdagens granskning av reger- ingen politiserad, nämligen i den meningen att riks- dagen är ett politiskt organ, att konstitutionsutskottet är ett politiskt tillsatt organ och att vi är politiska företrädare. Därför borde man kanske rätteligen kalla vår granskning för politiskt konstitutionell gransk- ning. Men med "politisering" brukar man i debatten mena någonting snävare, ungefär en strävan efter lättvunna debattpoäng på bekostnad av saklig gransk- ning och sakliga skäl. Det kan väl inte förnekas att åtminstone granskningsanmälningarna någon gång präglas av politisering i denna mening. Det kan väl inte ens uteslutas att till och med KU:s gransknings- arbete någon enstaka gång har en liten touche av politisering i denna snäva bemärkelse. Ärade leda- moten Krantz inlägg här tidigare kom väl ganska nära politisering i denna snävare mening. Men detta hör ändå till undantagen, skulle jag vilja säga. KU:s och riksdagens granskning är inte politiserad i denna snäva, negativa mening. Man måste konstatera att KU:s och riksdagens granskning av regeringen i stort sett fungerar på det sätt som regeringsformen förutsätter att den ska fun- gera. De som med hänvisning till en föregiven politi- sering vill lägga över granskningsuppgiften på så kallat oberoende jurister tror jag är ute på ett helt felaktigt spår. En sådan juridisk granskning skulle självfallet inte bli ett spår mindre politisk än den som riksdagen och KU står för. På det hela taget menar jag alltså att KU:s gransk- ning fungerar, och det finns anledning att slå vakt om den roll och den auktoritet som KU faktiskt har i det svenska konstitutionella systemet. Man kan naturligt- vis önska sig mycket mer. Det finns stora förvänt- ningar på att KU ska utreda saker och ting i detalj, och ibland snuddar vi vid ärenden där vi känner att vi egentligen skulle behöva en smärre bataljon av kri- minalkommissarier och halva säkerhetstjänsten för att kunna vända på varje sten och undersöka allt som har förevarit, men det är nu inte konstitutionsutskottets uppgift att göra detta. Vi har naturligtvis inte resurser att vända på alla stenar, men det viktiga är: Har KU resurser och möj- ligheter att vända på tillräckligt många stenar för att den konstitutionella granskningen av regeringen ska fungera? Ja, i de allra flesta fall - för att uttrycka sig lite försiktigt - menar jag att vi har de resurserna och fullgör den uppgiften på ett bra sätt.

Anf. 16 Tuve Skånberg (Kd)

Herr talman! Som folkets valda ombud har vi som dessutom blivit valda att sitta i konstitutionsutskottet en särskilt viktig uppgift. Vi här i denna kammare ska samlas, stifta lagar och beskatta. Men vi ska också granska den verkställande makten. Vi ska granska den verkställande makten också med medborgarnas perspektiv för ögonen, för att hjälpa medborgarna att i sin tur pröva och utkräva ansvar. Vår uppgift i konstitutionsutskottet är också att särskilt granska regeringen, statsråden. Det är en unik roll som funnits, som Gunnar Hökmark nämnde, sedan 1809/10, när det första betänkandet lades fram. Det är en unik roll i maktbalansen mellan den lag- stiftande och verkställande makten. Det är en roll som är viktig både för att granska hur statsråden har följt riksdagens beslut och för att vägleda för framtiden. Jag noterar att statsrådet Bo Ringholm vid en ut- frågning under årets granskning nämnde att han såg konstitutionsutskottets granskning 1994/95 som grunden för sitt agerande som statsråd när det gäller tillkännagivanden. Det var så att säga guideline för regeringens arbete i det fallet. KU:s arbete är naturligtvis politiskt. Partipoli- tiskt? Nja. Det finns naturligtvis en viktig uppgift att söka balans mellan utrymmet för regeringen och utrymmet för riksdagen. Där har konstitutionsutskot- tet också en viktig politisk, måhända också partipoli- tisk, uppgift. Vi hörde här i går hur det fördes en diskussion om baksätesparlamentarism. Det är ett tecken så gott som något på att det finns olika perspektiv på balansen mellan riksdag och regering. Från vår sida finns det skäl att utrycka en glädje över att vi under den här mandatperioden kan fort- sätta i samsyn och ha en ordförande från oppositionen i konstitutionsutskottet. Jag noterade att det vid före- gående års granskningsdebatt fanns en lätt krusning på ytan i den frågan. Jag tycker att det är bra för att få samsyn och för att få balans mellan riksdag och re- gering. Årets granskning handlar om några intressanta områden i relationen riksdag-regering. Interpella- tionsdebatter har tidigare nämnts. Där är vi eniga. Tillkännagivanden hade vi en omfattande debatt om i går när det gäller hur regeringen hanterar tillkännagi- vanden från riksdagen. Där har vi den så kallade pomperipossaskatten och 3:12-reglerna, där vi har ett enigt utskott. Det är bra att vi förtydligar konstitu- tionsutskottets hållning med att tillföra både tidsram och skäl som ska tydliggöra för hela riksdagen varför ett tillkännagivande inte kan genomföras. Det är bra att vi är eniga där. EU-området är ett nytt område. Här söker riksda- gen arbetsformer. Här söker naturligtvis också vi utifrån nya perspektiv. Här har vi kunnat se ett arbete som vi kommer tillbaka till, nämligen non paper- arbete från regeringen och EU-nämnden - förankring i riksdagen. Vid sidan om dessa frågor om relationerna mellan regering och riksdag berör granskningen också hand- läggning av vissa regeringsärenden. Här finns gamla historier, men det finns också nya. Där har vi två majoritetsreservationer, reservationer från majoriteten här i kammaren. Det gäller hanteringen av energi- marknaden och Valfångstkommissionen. Utifrån den majoritetssituation som finns här i kammaren vill vi från Centerns sida fullfölja de reservationerna till omröstning här i kammaren. I övrigt kommer vi att återkomma till en lång rad av de principiellt intressanta ärendena. När det gäller det uttalande som ett enigt utskott gör om före detta näringsministerns uppdrag åt Sten- beckssfären finns det väl skäl för regeringen att note- ra just den samsyn som finns i utskottet och att agera utifrån detta. Herr talman! I övrigt återkommer vi, som sagt, till de olika delmomenten under granskningen i den fort- satta debatten.

Mats Einarsson (V)

Anf. 17 Mats Einarsson (V)

Herr talman! Det här får väl ses som avslutningen på mitt första år i konstitutionsutskottet och min för- sta KU-granskning. Det har varit ett spännande och händelserikt år, och framför allt har det varit ett mycket lärorikt år. Granskningen har gett mig mycket i form av tankar och insikter utifrån de iakttagelser som jag har tvingats göra. Så här i inledningen av en spännande debatt vill jag dela med mig av de fem viktigaste av dessa iakttagelser. Den första iakttagelsen är den om att de verkligen finns, eliten - den där gruppen av politiker, närings- livstoppar, journalister och proffstyckare som står lite ovanför alla andra, den där gruppen som styrt och som fortsätter att styra. Förra veckan när jag var i Strömsund träffade jag en äldre man på Konsum. Han berättade för mig hur han som 15-åring hade packat resväskan och åkt från tryggheten i Jämtland ned till Stockholm. Nu hade han pensionerat sig och bodde i Norrtälje efter ett långt och framgångsrikt liv. Jag gick aldrig i någon annan skola än livets hårda skola, men jag slutade som marketing manager på Atlas Copco, sade han. Som sådan hade han verkat i 30 år före pensionen. Han hade rest världen över. När han drog sig tillbaka gjorde han det med en god pension som inte är att klaga på men det var till ett samhälle som han inte kände igen. Repsekten var borta. Tilliten var borta. Medkänslan var borta. Han pratade om politikers skandaler, om direktörers bonu- sar, om storföretag som mest fungerade som förlä- ningar åt fint folk och om journalister som böjde sig för makten. Han sade: När jag växte upp talades det om fem socialgrupper. I dag finns det två - eliten och skiten. Flera av våra ärenden handlar just om elitens handhavande med varandra. Det handlar om före detta näringsminister Björn Rosengrens hopp till Stenbeckssfären och Tele 2 efter att som minister ha varit ansvarig för bland annat Telia. Att stora män bekräftar sin makt genom att hoppa mellan politiken och näringslivet är inget som jag uppmuntrar eller tror på. Rosengren var givetvis at- traktiv för Tele 2 just för de kunskaper han hade om telemarknaden och just för den förmåga han uppen- barligen besatt att snabbt och smärtfritt ordna möten med landets högsta officiella ledning. Kvällstidningarnas bilder i skumraskljus på hur statsministern rusar in på middag med högste Sten- beck är inte bara snaskjournalistik. Jag är övertygad om att de också är beviset såväl på Rosengrens möda och nytta för sin nya uppdragsgivare som på existen- sen av en närmast oberörbar elit. Samhället måste ibland bita ifrån. Vi måste organisera oss till mot- stånd mot den maktlöshet som skapas och reglera om en fungerande kontakt mellan samhällets olika topp- skikt. En karantänslagstiftning, som jag gladeligen note- rar att utskottsmajoriteten i positiva ordalag omskri- ver, för hopp mellan politikens allra högsta poster och näringslivets dito är efterfrågad. Jag förutsätter att regeringen återkommer med en sådan, för annars får mannen i Strömsund bara mer vatten på sin kvarn. Ett annat ärende handlar om migrationsminister Jan O Karlssons ersättning från sitt uppdrag inom EU-systemet. Här, precis som när det rör Rosengren, finns det ingen anledning - detta är viktigt - att i det enskilda fallet rikta någon som helst konstitutionell kritik. De lagar som finns i dag ger inte utrymme för det. Men här, liksom när det rör Rosengren, finns det anledning för oss som inte tror på ett samhällssystem med det som mannen i Strömsund kallar för eliten och skiten att fundera över vilka lagar vi borde ha. Göran Persson sade i ett av våra förhör att han tror att det i framtiden kommer att bli fler ministrar med Jan O Karlssons typ av efterlöner. Ska vi verkligen ha ministrar som får stora kontanta ersättningar från någon annan än sin uppdragsgivare, svenska folket? Var ska gränsen dras? Det är okej med en efterlön från EU-systemet. Är det okej med efterlön från ett privat företag - från Bofors eller från SAS? Var dras gränsen? Givetvis ifrågasätts någonstans lojaliteten för en minister som får pengar från någon annan än den han är satt att tjäna. I ett särskilt yttrande efterly- ser jag just regleringar här. Ett tredje exempel på elitens kotterier är den så kallade Fichteliusaffären. Närheten mellan landets främsta politiker och en av landets främsta journalis- ter och kommentatorer blir slående när man läser igenom handlingarna - slående och klart värt att irri- teras över. Inte heller här finns det grund för en or- dentlig konstitutionell kritik. Vi återkommer om det i den debatten. Herr talman! Min andra iakttagelse hänger nära ihop med den första. Den handlar om den arrogans som jag anser att regeringen visar riksdagen, oss. Den handlar om hur statsministern sällan eller aldrig be- svarar interpellationer. Här är utskottet tydligt och efterlyser att vår statsminister något oftare syns i vår kammare. Det handlar också om behandlingen av de så kall- ade 3:12-reglerna och om ett non-paper om införan- det av en EU-president. Till dessa frågor och till arro- gansen här återkommer vi i separata debatter. Herr talman! Den tredje iakttagelsen - nu ändrar mina iakttagelser något karaktär - handlar om vikten av den granskning som vi utför. Låt mig exemplifiera med ett av de ärenden som jag tror att mina kamrater i kammaren inte tror att jag ska exemplifiera med - ett av de ärenden som härstammar från mina egna anmälningar. Av en av Säkerhetstjänstkommissionens rapporter framgick det att Grön Ungdoms Stockholmsavdel- ningar avlyssnades under sommaren 1993. Någon- stans i Säpos arkiv hittas riksdagskollegerna Maria Wetterstrands, Yvonne Ruwaidas och Ulf Holms privata samtal. Det är klart osmakligt och troligtvis inte i överensstämmelse med de lagar vi har och har haft. Justitieminister då var Gun Hellsvik. Om en del av ett demokratiskt parti, uppbärandes partistöd, av- lyssnas året före ett val är det en rimlig fråga till an- svariga politiker om de känner till detta - inte för att någon på allvar verkligen trodde att så var fallet utan därför att frågan helt enkelt måste ställas, att det helt enkelt måste utredas. KU är den naturliga frågeställa- ren, och så blev det också. Hellsvik svarade klart nej, och frågan avskrevs. Herr talman! Den fjärde iakttagelsen handlar om skillnaden mellan politiska åsikter och konstitutionell granskning, något som vi var inne på i den inledande debatten här. Låt mig återigen exemplifiera med ett av mina egna ärenden. Det gäller då Anna Lindhs hanterande beträffande den svenske medborgare som sitter inspärrad av USA på Guantánamobasen på Kuba. Efter en noggrann och i vissa delar hemlig prövning konstaterar alla i utskottet att någon konsti- tutionell kritik knappast kan riktas mot Lindh i fallet. Det betyder inte att den politiska kritiken tystnar - tvärtom. Nu är det klarlagt att regeringen valde den tysta diplomatins väg. De som i likhet med mig anser och tror och som fortfarande är övertygade om att den hårda rättframma diplomatin hade varit mer förtjänst- full kommer givetvis att fortsätta att driva på för den linjen. När Sverige äntligen krävde ett frigivande av Mehdi-Muhammed Ghezali, som svensken heter, reagerade USA äntligen och skickade hit ett sände- bud. Nu har en tid gått, och lite har hänt trots att Mehdi suttit inspärrad i över 500 dagar. Det är dags för Sverige att återigen öppet och tydligt kritisera USA, obstruera i de diplomatiska kontakterna, pro- testera och tvinga fram en reaktion. Men det är poli- tiska åsikter, inte konstitutionella - en insikt har varit skillnaden mellan dessa. Herr talman! Den femte och sista iakttagelsen handlar om svårigheten många gånger att komma till botten. Kanske måste de konstitutionella verktygen i viss mån vässas, även om jag - precis som Mats Ei- narsson - tror att vi i de flesta fall lyft på de stenar som det behöver lyftas på. Möjligen återkommer Miljöpartiet med motioner i ärendet om hur den kon- stitutionella granskningen kan bli hårdare. Slutligen vill jag konstatera att det i flera fall så att säga finns på känn att det fortfarande finns någon sten att lyfta på, någon sten som vi inte ser, och att det finns någonting därunder - en uppgörelse, ett avtal, en vilja eller en konflikt som vi inte riktigt kan finna. Inte minst rör det Rosengrens agerande vad gäller Vattenfalls handhavande med brunkol och kärnkraft i Tyskland och Sveriges agerande rörande Islands medlemskap i Valfångstkommissionen. Också i dessa ärenden återkommer vi i separata debatter.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 18 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag begärde egentligen replik därför att jag tror att det kunde vara klokt att upplysa kam- maren och åhörarna om att Gustav Fridolin på de flesta punkter han berört inte har någon annan upp- fattning än utskottsmajoriteten och utskottet. Vi är ense på flera punkter. Men framställningen gjordes på ett sådant sätt att man kunde få intrycket att det var en helt annan upp- fattning. Det är klart att man kan deklarera politiska eller partipolitiska uppfattningar om den svenske medborgare som sitter på Guantánamobasen. Men utskottets text ger inte riktigt utrymme för att resone- ra på det sätt som Gustav Fridolin här gör. Jag ville gärna göra den markeringen att Gustav Fridolin är ense med utskottet på de flesta av de punkter som han har berört här. Jag vill gärna säga att det har varit ett intressant år med Gustav Fridolin som nybliven ledamot i utskottet. Jag tycker att vi har kunnat fungera på ett bra sätt. Fridolin tog upp sin egen anmälan om avlyssning av Grön Ungdom. Jag hade faktiskt tänkt fråga varför han inte följde upp de tvärsäkra åsikter som fanns i anmälan. Ett hundratal medlemmar i Grön Ungdom samt ett flertal sympatisörer och aktivister har alltså avlyssnats. Så kommer det: "Det är tydligt att grund- läggande principer om rättssäkerhet och proportiona- litet har fått ge vika, då en stor mängd personers in- tegritet kränkts utan att någon misstanke om brott har påvisats. Avlyssningen strider helt klart mot de regler som förelåg." När vi säger i utskottet att det inte är på det sättet, utan utredningen visar någonting helt annat, har Gustav Fridolin anslutit sig till avskrivningen av det här ärendet. Det är intressant att jämföra den stånd- punkten med den tvärsäkra uppfattningen i anmälan.

Fru talman! Jag redovisade i och för sig i en bisats att jag har talat med die Grünens framträdande per- sonlighet vad gäller EU:s framtidsfrågor. Denna är i det partiet inte Joschka Fischer utan man har härtill utsett en ung kvinna som såvitt jag vet är världens yngsta parlamentariker - hon slår mig med några veckor. Jag har också pratat med företrädare för vårt systerparti just i Ungern, som jag ska besöka i som- mar. De kontakterna finns alltså. Men återigen: Det är väl inte det som den här dis- kussionen handlar om. Den handlar om huruvida de som har i uppdrag att föra ut regeringens linje i för- handlingar har gjort detta eller inte, inte huruvida Gustav Fridolin har gjort det eller inte. Jag blev glad när vi kom fram till det som Göran Magnusson kallade den konstitutionella touchen i debatten. Jag har tidigare kritiserat Göran Magnusson därför att jag tyckt att han lite grann har saknat den. Vi som förut har haft förmånen att debattera med Göran Magnusson vet att Göran alltid är väldigt på- läst och alltid kan formuleringarna utan och innan, och skulle det ha funnits en formulering som han hade kunnat peka på som hörande till det politiska garnityret, hade den kommit upp i debatten. Nu ställde jag frågan uttryckligen, och den kom ändå inte upp. Vilken mening är det egentligen som Socialdemokraterna inte godtar i majoritetens skriv- ning? Jag är rädd för att det är den sista meningen, konsekvensen av allt det som sagts dessförinnan, nämligen att det faktiskt finns en anledning att rikta kritik mot statsministern och utrikesministern. F.d. näringsminister Björn Rosengrens hantering av energimarknaden (avsnitt 2.3)

Nils Fredrik Aurelius (M)

Anf. 52 Göran Magnusson (S)

Fru talman! Detta ärende handlar om energipoli- tik. Hösten 1997 fattades ett viktigt energipolitiskt beslut i Sveriges riksdag, där man talade om ett nytt ekologiskt och ekonomiskt bärkraftigt energisystem. Det talades också mycket om omställningsprogram och om riktlinjer. Investeringar i förnybara energislag skulle vara framträdande, sades det i Vattenfalls lång- siktiga utvecklings- och energiplaner. Vattenfall är som bekant ett statligt bolag, och det är staten som bestämmer dess mål, förhoppningsvis i enlighet med vad riksdagen har sagt. Regeringens verktyg för att styra själva bolaget är förstås inflytan- det över styrelsen. Regeringen företräder ju ägaren. Det har försäkrats oss att styrelsen har en bred kom- petens, och det tror vi på. Näringsdepartementet är direkt representerat i styrelsen. Av arbetsordningen framgår det att styrelsen ska samordna sin syn med representanter för ägarna i frågor vilka, som det heter, är av avgörande betydelse. Dit räknas förstås förvärv, fusioner och liknande åtgärder. Sammanfattningsvis måste jag nog säga att vi har fått det intrycket att styrningen fungerar. Det framgår av det skriftliga underlag som vi har fått och av den utfrågning som vi haft med statssekreterare Ånstrand. Det blir naturligtvis extra intressant när man sedan kommer in på hur Vattenfall i själva verket har age- rat. Det som faller i ögonen är förstås Vattenfalls försäljning av aktier i Forsmark för att kunna göra stora investeringar i kärn- och kolkraft i Tyskland. Statssekreteraren Ånstrand intygade här att man hade låtit regeringen-ägaren ha inflytande, en löpan- de dialog, många informella kontakter och så vidare, vilket man menade var självklart i en sådan viktig fråga. När jag lite mera burdust frågade: "Får jag tolka svaret så att ägaren har godkänt att Vattenfall säljer svensk kärnkraft för att köpa tysk kärn- och kol- kraft?" blev svaret ja. Regeringen har kunnat påverka, och dess påver- kan har i detta fall lett till just precis det som jag beskrivit. Det finns då naturligtvis anledning för en representant för riksdagen att fråga hur detta stämmer med de mål för energipolitiken som riksdagen har formulerat, och det är detta som granskningsanmäl- ningen handlar om. Jag ser att man även i majoritetens skrivning är något konsternerad över investeringarna i Tyskland. Jag citerar: "Något som väcker ett särskilt intresse vid utskottets granskning är de stora investeringar som Vattenfall gjort i Tyskland. Det kan givetvis finnas utrymme för olika bedömningar i frågan om dessa investeringar bidragit till att uppnå målen för Vatten- falls verksamhet." Man säger att det här finns möjlighet till olika be- dömningar. Jag kan tänka mig att en bedömning är att investeringarna har bidragit till att uppnå målen. Det måste ju vara den värdering som majoriteten står bakom, men jag tycker inte att den kan framstå som speciellt rimlig. I så fall återstår det att formulera på vilket sätt de här investeringarna har bidragit till att de av riksdagen formulerade målen har uppnåtts. En rimligare tolkning, som reservanterna står för, är förstås att det här knappast har bidragit till målen som de formulerats av riksdagen utan tvärtom kan anses vara mycket svåra att förena med de mål som har formulerats. Därför har också slutsatsen blivit att näringsministern på den här punkten inte kan undgå kritik för styrning av Vattenfall. Jag yrkar härmed på godkännande av anmälan i reservation 2.

Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 53 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Hösten 1997 fattade riksdagen beslut om det omställningsprogram på energiområdet som regeringen hade tagit fram. Enligt regeringen syftade detta program till att på ett kostnadseffektivt sätt minska användningen av el för uppvärmning. Det syftade också till att utnyttja det befintliga elsystemet mer effektivt samt till att tillföra el och värme från förnyelsebara källor. Regeringen ser i sammanhanget Vattenfall som en viktig resurs i omställningsarbetet för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Regeringen menar också att Vattenfall bör vara en föregångare på området, och bolaget ska också verka för att den tekniska utvecklingen förs framåt. Vid näringsutskottets behandling av regeringens proposition på området framfördes att Vattenfalls aktiva medverkan är av avgörande betydelse för om- ställningen av energisystemet. Vidare sade utskottet att bolaget, som svarar för 50 % av elproduktionen, bör ges en strategisk roll i omställningsarbetet. För ett företag som verkar på en konkurrensutsatt marknad och vars huvuduppgift är att producera och leverera el till sina kunder är det emellertid viktigt att insatserna görs inom ramen för affärsmässighet. Detta uttalades alltså av näringsutskottet. I den anmälan som i dag är anledning till att den- na fråga finns på dagordningen tas några viktiga aspekter upp. Vattenfall är ett statligt bolag som kan sägas ha dubbla roller. Dels ska bolaget agera på en konkurrensutsatt marknad på ett affärsmässigt vis, dels ska bolaget bidra till att förverkliga målen för det omställningsprogram som riksdagen beslutade om hösten 1997. Regeringen har ansvaret för att styrningen av Vattenfall sker i enlighet med riksdagens beslut. Nu är det mycket tveksamt om de investeringar som Vattenfall gjort under senare år i bland annat Tysk- land är förenliga med de mål som riksdagen har satt upp. Riksdagen har fattat beslut om omställning av energisystemet till ett hållbart och förnyelsebart sy- stem, och Vattenfall har gjort investeringar i bland annat Tyskland. De investeringarna ligger inte i linje med de politiska besluten om omställning av det svenska energisystemet eftersom det där i huvudsak handlar om drift med fossila bränslen. Man behöver ju inte vara expert inom energiområdet för att förstå att fossila bränslen inte ryms inom ramen för förnyel- sebara energikällor. Det har från regeringens sida inte utformats tydli- ga ägardirektiv vad gäller Vattenfalls investeringar utan godkännandet har skett i efterhand. Vid utfråg- ningen har det också framkommit att ägardirektiven har varit otydliga. De har varit svåra att följa, och det har också försvårat uppföljningen och granskningen. Därför måste slutsatsen, i enlighet med reservation 2 i utskottets betänkande, bli att regeringen måste få viss kritik, för den har brustit i fråga om styrningen av Vattenfall.

Anf. 54 Nils Fredrik Aurelius (M)

Fru talman! Återigen syns de mindre brister som finns i vårt debattupplägg när reservanternas syn- punkter upprepas gång på gång. Men det är bara att gilla läget och hålla sig så kort som möjligt. Jag hän- visar till vad de två tidigare företrädarna har sagt och instämmer i det. Jag vill understryka att den spring- ande punkten är det sätt som Vattenfall uppträtt på när man har gjort stora investeringar i Tyskland och att det omöjligt kan anses ha varit väl förenligt med vad riksdagen har beslutat. Beslutet om investeringar i Tyskland har Vatten- fall förankrat i regeringen genom underhandskontak- ter, med ett uttalat stöd från regeringen. Regeringen har inte gett Vattenfall direktiv så att deras handlande har varit i linje med vad riksdagen har beslutat. För det måste regeringen kritiseras. Jag är förvånad över att Vänstern inte delar denna inställning. Jag kan bära med jämnmod att inte Socialdemokraterna gör det. Det förvånar inte lika mycket som att Vänstern inte har synpunkter och skulle kunna vara en del av reser- vanterna.

Liselott Hagberg (Fp)

Anf. 55 Liselott Hagberg (Fp)

Fru talman! Det här ärendet handlar inte om en granskning av det statligt ägda Vattenfall utan om en granskning av statsrådet och regeringens ägande - hur man utnyttjar det statliga ägandet och hur man styr. Det handlar också om hur man har följt upp riksdagens beslut från 1997 om att det statliga Vatten- fall ska ha en aktiv roll i omställningen av det svens- ka energisystemet. Ibland verkar det som om vi egentligen skulle se resultaten bara i den redovisning som Vattenfall läm- nar till riksdagen. Där skulle den statliga styrningen framgå. Men det är något för regeringen att fundera över. Det är utfallet. Regeringen har visat att man inte har någon tydlig ägarstyrning. Man vill inte formulera ägardirektiv. Man känner sig tveksam till det. Detta har framgått av vår utfrågning. Man utnyttjar inte bolagsstämman. Som det ser ut väljer man att styra i en daglig dialog. Det ger inte möjlighet för oss i riksdagen att följa upp hur ägandet kommer riksdagens mål till nytta. Det är ett av de stora problemen, och det pekar vi på. Man har uppenbarligen från regeringens sida god- känt den inköpsrunda som Vattenfall ägnat sig åt i Tyskland. Det kan man vara kritisk mot på flera punkter. Man kan fråga om det stämmer med om- ställningen av det svenska energisystemet. Man kan fråga om det var en ekologisk stimulans att handla brunkol och kärnkraft. Få torde hålla med om det. Man kan också, vilket en del kanske höjer på ögon- brynen inför, fundera på om det var affärsmässigt riktigt. Men det är inte den delen som ärendet handlar om utan om regeringens agerande. I reservation 2 kommer vi fram till att det är up- penbart att regeringens styrning i väsentliga hänseen- den har utövats formlöst, något som minskar KU:s och den här kammarens möjlighet att i efterhand granska vad som har förekommit. Regeringens styr- ning har inte heller varit tillräcklig. Det sätt på vilket Vattenfall uppträtt kan inte an- ses ha varit väl förenligt med riksdagens beslut. Jag och Centerpartiet tycker, precis som så småningom förhoppningsvis en majoritet i kammaren, att reger- ingen ska få kritik för att den brustit i styrningen av Vattenfall.

Anf. 56 Tuve Skånberg (Kd)

Fru talman! Låt mig börja från början. Riksdagen har slagit fast att Vattenfall ska vara ledande i om- ställningen av energisystemet till att bli mer miljö- vänligt. 1997 års energipolitiska beslut föreskriver bland annat följande: "I Vattenfalls långsiktiga ut- vecklings- och investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag vara framträdande. De resurser som genereras i Vat- tenfall blir av stor betydelse för energisystemets om- ställning." Vidare står det: "Vattenfalls aktiva med- verkan är av avgörande betydelse för omställningen av energisystemet." Sätt detta emot den verklighet en PM från riksda- gens utredningstjänst visat oss i utskottet. Sedan 1999 har Vattenfall ungefär hundrafaldigat sina utsläpp av koldioxid till 79,7 miljoner ton. Siffran gäller för 2001. Det kan jämföras med att Sverige som land släppte ut 56,2 miljoner ton koldioxid under 2001. Inom Vattenfallkoncernen släppte man alltså ut mer än 20 miljoner ton mer 2001 än vad hela Sverige gjorde. Samtidigt har man köpt mer kärnkraft i stället för att avveckla kärnkraften. Försäkringarna, nej riksdagsbesluten om Vatten- fall som ett miljöföretag faller platt mot den bistra verkligheten. Vattenfall är inget miljöföretag. Tvärt- om har man dåligt rykte i miljökretsar. Jag har före debatten låtit ett par miljökunniga människor studera Vattenfalls årsrapporter för 2001 och 2002. Läsningen av 2001 års redovisning väckte viss muntration. Vattenfall skriver nämligen som försvar för sina stora koldioxidutsläpp att "separation och lagring av koldioxid är ett område som kan få stor betydelse för att begränsa utsläppen av växthus- gaser vid användning av fossila bränslen". Det man pratar om är alltså en teknik som för det första skulle fånga in några tiotusentals kubikkilometer av gasen från skorstenarna, för det andra komprimera den, för det tredje skicka den vidare i rör några hundra kilo- meter och för det fjärde lämna den på någon slutför- varingsplats som - ja, vad vet jag? - Robertsfors. Det här är inte miljöansvar, det här är ren voodoo. Årsredovisningen för 2002 innehåller ännu mindre om miljö. På s. 37 hittar man lite om risker och risk- hantering. Ingenting nämns om kärnkraft trots att en av Vattenfalls reaktorer i Brunsbüttel var avstängd ett år på grund av en vätgasexplosion. Däremot står det, helt riktigt, att "Vattenfalls mest betydande miljöris- ker handlar om utsläpp av klimatpåverkande koldi- oxid". Efter detta konstaterande kan man bara läsa, ånyo, om separation och lagring. Det står inget om minskning av utsläppen. Man har ingått en ohelig allians med planetens värsta miljö- och klimatskurkar som Exxon och de stora kolföretagen, de som motarbetar Kyotoavtalet och som för fram ganska antivetenskapliga argument. Man har, genom att man köpt upp kolkraft och brun- kolskraft, förbundit sig att släppa ut en viss mängd koldioxid och försvarar sig genom att prata om lag- ring. Ställ den bild av Vattenfall som jag har redovisat, den som kommit fram i vår granskning av bland an- nat investeringarna i brunkol och kärnkraft i Tyskland bredvid riksdagens beslut om att leda miljöarbetet och energiomställningen och det framstår som full- ständigt klart att riksdagens ord inte varit värda ett lingon för Vattenfall. Fru talman! Den konstitutionella frågan blir föl- jande, mot bakgrund av det jag hittills har anfört: Har före detta näringsminister Björn Rosengren en del av ansvaret för detta? Det har inte varit helt lätt att granska frågan, eftersom Näringsdepartementet valt att styra på ett ganska dolt och oklart sätt. Vår brev- växling med Regeringskansliet och förhöret med statssekreterare Claes Ånstrand gör klart att regering- en lämnat sitt godkännande, åtminstone till Vatten- falls investeringar i utlandet. Regeringen har därmed åsidosatt riksdagens be- slut, och därför finns det stor anledning till kritik. Jag har ägnat en stor del av mitt anförande hittills åt Vattenfall. Vi tar därför kontentan av det jag precis sade ännu en gång för att inte lämna utrymme för den typ av missförstånd som handlar om att jag skulle tro att det är Vattenfall vi granskar. Det vet jag att vi inte gör. Det är inte vårt bord. Men först måste det kon- stateras att Vattenfall brutit mot riksdagsbesluten. Sedan måste det slås fast att regeringen är ansvarig. Det är min uppfattning att Vattenfall bryter mot be- sluten och att regeringen inte är fri från ansvar, därav kritiken som riktas i reservation 2. Jag tvingas yrka på godkännande av anmälan i denna reservation för att kammarens styrkeförhållanden ska stå klara för re- geringen. Fru talman! En del av denna granskningsanmälan som det av olika skäl inte funnits skäl att prioritera lika hårt handlar om konkurrensen på energimarkna- den. En av anledningarna till detta, och till att detta inte blivit centrum för granskningen, är att regeringen utreder frågan om utvecklingen på el- och fjärrvär- memarknaden. Det måste dock ifrågasättas, och det gjorde jag i utfrågningen av Åhnstrand, om utredarna är de mest lämpliga. Utredaren Sten Kjellman är informationschef på SKB. Problemet med konkurrensen på energimarknaden är, vilket också står i reciten av det ärende det handlar om, att antalet aktörer krympt från sju till tre, som tillsammans äger över 90 %. Dessa tre råkar också äga samma SKB som Kjellman arbetar för. Fru talman! Slutligen har jag tre randanmärkning- ar. För det första lyfter utredningen fram frågan om hur regeringen egentligen styr de statliga företagen. Om det inte finns någon som helst skillnad mellan hur Vattenfall som statligt ägt företag ska agera och hur andra agerar, vad betyder då riksdagsbesluten? Vad är då meningen med statliga bolag? Detta åter- kommer KU till i vårgranskningen. För det andra: I granskningen har miljöbesluten hela tiden gömts bakom detta att man bara ska bry sig om miljön "inom ramen för affärsmässighet". Det förklarar givetvis inte hur man kan öka sina koldiox- idutsläpp från nära noll till nära 80 miljoner ton per år eller hur man kan lämna sämre miljöredovisningar än andra aktörer. Men för att verkligen punktera argu- mentet vill jag framhålla att Vattenfalls kreditbetyg hos det stora Standard & Poors sjönk med fyra steg under den tid då man ägnade sig åt investeringarna. Analytikerföretagets Andreas Zsiga konstaterade i Dagens Industri om utlandsköpen att Vattenfalls finansiella situation försämras. De har indirekt köpt förlustbringande kolkraftverk. För det tredje har det från socialdemokratiskt håll i den här debatten, särskilt i den inledande rundan, talats om att granskningen skulle ha föregåtts av poli- tiska ställningstaganden snarare än konstitutionella överväganden. Förklara då gärna för mig, Pär Axel som kommer efter mig eller någon annan, hur Miljö- partiet och Moderaterna kan enas i en kritik som handlar om hur energimarknaden hanteras. Ytterst få i den här kammaren eller utanför densamma tror nog att grön och mörkblå politik inom energimarknaden, inom energipolitiken, sammanfaller på en enda punkt. Nej, om vi ska prata om var det blivit partipoliti- serat i ett ärende som detta är det nog mot andra än reservanterna man ska rikta sina blickar.

Fru talman! Det är en helt hedervärd uppfattning som Mats Einarsson gör sig till tolk för - en bedöm- ning som han står för och argumenterar för. Låt vara att ingen annan delar den.

Mats Einarsson (V)

Anf. 81 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Jag lever fortfarande i föreställningen att jag tillhör majoriteten i riksdagen, vilket tyder på att det är åtminstone ett parti till som delar min upp- fattning i den här frågan. Miljöminister Lena Sommestads ansvar i fråga om Sveriges agerande vid Internationella valfångstkom- missionens möte (avsnitt 2.6)

Anf. 82 Tuve Skånberg (Kd)

Fru talman! Den här delen av årets gransknings- debatt ska nu i drygt någon halvtimme framåt ägnas åt frågan om miljöminister Lena Sommestads ansvar i fråga om Sveriges agerande vid Internationella val- fångstkommissionens möte - det var ett extra möte - som ägde rum i Cambridge den 14 oktober 2002. Jag ska i mitt inlägg här inte ägna mig så mycket åt de tekniska detaljerna. Jag gissar att bland annat företrädare för det parti som anmälde frågan till kon- stitutionsutskottets granskning kommer att fördjupa sig lite mer i dem. Jag ska försöka se det lite mer från ett övergripande perspektiv. Vid det här mötet hade delegaterna bland annat att ta ställning till frågan om huruvida man skulle bevilja Island rätten att återinträda i Internationella val- fångstkommissionen, IWC, men också att ta ställning till den reservation som Island fogat till ansöknings- protokollet och enligt vilken landet Island ville förbe- hålla sig rätten att fånga val. Den som vill inträda som medlem i IWC förbin- der sig att följa en viss reglerad form av valfångst. Den framgår av en konvention som kommissionen har antagit där det i princip råder ett valfångstförbud. I konventionen anges också vissa ganska noga angiv- na undantag, alltså med angivna syften om när man kan gå ifrån valfångstförbudet. Nu vill Island, som sagt, ha ett sådant här undan- tag i samband med sin återinträdesansökan i IWC för att få bedriva kommersiell valfångst och samtidigt förena detta med ett medlemskap i IWC. Det här kan förefalla rätt svårförenligt. Sverige markerade också att man inte var intresserad av att godkänna Islands reservation, det vill säga att Island skulle få rätten att fånga val i den utsträckning man själv bedömde som lämpligt. Det fanns och det uppstod en intressekollision vid det här mötet mellan bevarandet av ett valbestånd och Islands folkrättsligt grundade önskan om att med förbehållet att få idka valfångst åter bli medlem i den internationella valfångstkommissionen. Nu hör det till saken att vid de möten som IWC ägnar sig åt är omröstningsförfarandet i allmänhet ganska komplicerat. Det var det vid det här tillfället också. Det var de svenska delegaterna väl medvetna om, och det var man också i Miljödepartementet väl medveten om. Den svenska delegationen hade fått instruktioner som täckte in mycket men som inte hade förutsett den politiskt besvärliga och motstridiga situation som uppstod mellan det intresset av att be- vara en valpopulation och det folkrättsintresse som fanns av Islands önskan att återinträda i IWC. Man hade gjort klart den svenska ståndpunkten att Sverige inte kan acceptera en isländsk reservation om att få bedriva valfångst i strid med konventionens syften samtidigt som Sverige också inser värdet av att Island deltar i medlemssamarbetet inom kommissio- nen. Sverige prioriterade dock att kämpa mot Islands reservation framför att Island skulle kunna bli med- lem av kommissionen när man skulle ta ställning i de olika omröstningsprocedurer som uppstod. Vi har haft Lena Sommestad på besök i utskottet. Hon har också haft en interpellationsdebatt i novem- ber förra året där hon också upprepade de synpunkter som kom fram vid KU-utfrågningen. Där framgick bland annat att hon menade att den oförutsedda pro- positionsordningen gjorde det omöjligt för Sverige att få till stånd en folkrättsligt korrekt prövning av den isländska reservationen. Hon menade att det kanske hade varit bättre om Sverige i det läget hade lagt ned sin röst. Vidare framkom under förhöret eller utfråg- ningen i KU att hon bedömde det som att politiskt känsliga eller sprängstoffsfrågor alltid bör lyftas upp till politisk nivå när det handlar om principiellt vikti- ga frågor och att det i så fall är ansvarig enhetschef inom departementet som avgör huruvida frågan ska lyftas upp till politisk nivå eller ej. Det hade alltså varit önskvärt att man hade lyft detta till politisk nivå. Vidare säger Lena Sommestad att det alltid är bättre om en fråga med detta politiska sprängstoff lyfts till politisk nivå. Hon säger att det hade varit bra om en instruktion hade varit förberedd vid mötet som också förutsåg den här situationen, men det hade också varit bra om delegaterna hade varit mer offensiva och tydliga när beslutet väl kom, för att förebygga det som skedde, nämligen att Sveriges position i beva- randefrågan ifrågasattes. Fru talman! Mot bakgrund av vad jag nyss har an- fört vill jag säga att vi i den reservation 3 som vi - de borgerliga och Miljöpartiet - har i det här ärendet säger att det faktiskt saknades tillräcklig beredskap inom Regeringskansliet för att under pågående möte, då tidsbrist rådde och kunde förväntas råda, utfärda en tilläggsinstruktion. Med hänsyn till detta har alltså frågan om den svenska positionen och regeringens gemensamma vilja inte varit tillräckligt beredd, och för det förtjänar miljöministern viss kritik.

Mats Einarsson (V)

Anf. 83 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Under hösten förra året, närmare be- stämt i oktober, var det många av oss som lyfte på ögonbrynen, eller kanske snarare rynkade pannan i samband med ett nyhetsinslag i TV. Det var från den Internationella valfångstkommissionens möte i Cambridge. Där hade den svenska delegaten röstat fel. Den felaktiga röstningen hade inneburit ett ne- derlag för den svenska ståndpunkten i valfångstfrå- gor. Röstningen och resultatet av densamma fick mycket stor medial uppmärksamhet. Vi var nog många som undrade hur det här hade gått till egentli- gen. Sverige har under senare år motsatt sig att Island skulle bli medlem i IWC eftersom Island vill åter- uppta kommersiell valfångst. Hur var det då möjligt att rösta fel, så att resultatet av omröstningen blev rakt motsatt? En närmare granskning av miljöministerns agerande i frågan har gett mig och flera andra möjlighet till fördjupning i en enligt min uppfattning invecklad fråga. Efter ordentlig genomgång råder det ingen tvekan om att förberedelserna inför mötet i Cambridge var bristfälliga. Det var känt på Miljödepartementet att omröstningsproceduren på IWC:s möten var kompli- cerad. Ändå nöjde man sig med att från regeringens sida sända ned den svenska delegaten med en skriftlig instruktion som förutsatte att omröstningen skulle följa en viss, given väg. När det sedan visade sig att situationen blev en annan saknades en genomtänkt plan B, om jag får kalla det så. Enligt regeringsformen ska konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regerings- ärendenas handläggning. I detta speciella fall hade delegaten två intressen att bevaka, dels det folkrättsli- ga intresset, dels intresset av att skydda världens valpopulation. Den skriftliga instruktionen förutsatte att omröstningsproceduren skulle fungera på så sätt att båda dessa intressen skulle kunna försvaras. Men att omröstningsproceduren skulle ta en annan vänd- ning och att det sedan skulle uppstå ett behov av en plan B och en tilläggsinstruktion var man inte förbe- redd på. Den svenska delegationsledningen tog visserligen kontakt med Stockholm via mobiltelefoner, men frågan lyftes aldrig till den politiska nivån, vilket borde ha gjorts. Om så hade varit fallet hade miljömi- nistern troligtvis givit delegaten instruktionen att lägga ned sin röst. Å andra sidan hade hon först sam- rått med utrikesministern. Det har hon själv sagt. Resultatet av ett sådant samråd förblir okänt efter- som något samråd aldrig ägde rum. Granskningen visar att regeringens gemensamma vilja inte var till- räckligt förberedd innan den svenska delegaten åkte ned till Cambridge för att rösta. Det hade krävts en bättre förberedelse och ett bättre samråd mellan Mil- jödepartementet och Utrikesdepartementet. Det är skälet till att vi reserverar oss. Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva- tion 3.

Henrik S Järrel (M)

Anf. 84 Henrik S Järrel (M)

Fru talman! Först och främst ska det sägas att om- röstningssituationen vid Internationella valfångst- kommissionens möte i Cambridge verkligen var mycket svåröverblickbar. Det gäller i all synnerhet ordförandens propositionsordning. Det var inte kons- tigt att det blev fel. Med det kunde kanske kritiken av Lena Somme- stad ha avfärdats. Det har faktiskt varit svårt för oss i konstitutionsutskottet att i efterhand tränga in i alla detaljer. Jag ska ärligt säga att jag inte är säker på att jag begriper alla enskildheter nu heller. Men just den omständigheten att omröstningssitu- ationen var svåröverblickbar och att det var känt i förväg att den skulle vara svåröverblickbar är själva orsaken till kritiken av Lena Sommestad. Det är tyd- ligt att frågan inte har beretts tillräckligt inför mötet. Det fanns, som vi nyss hörde, ingen B-plan, så att frågan kunde lyftas upp till en politisk nivå. Det är också tydligt att den politiska nivån inte var beredd att ge direktiv utan hade tagit ledigt för att kunna avlägga ett fullt legitimt besök på badhuset. Men det får inte stupa på att man tar ledigt. Det måste finnas en B-plan som täcker in också den här beredskapen, och det var ett sällsynt dåligt tillfälle att vara ledig när en såpass viktig fråga var uppe i en så svåröverblick- bar omröstning som var fallet i Cambridge. Därför måste Lena Sommestads agerande kritiseras.

Liselott Hagberg (Fp)

Anf. 85 Liselott Hagberg (Fp)

Fru talman! Även detta ärende handlar om rela- tionen riksdag-regering - en fråga där vi från riksda- gens sida har kunnat följa hur regeringen agerat när det gäller att hävda det svenska valfångstintresset, att rädda valarna. Detta har alltså skett med riksdagens goda minne. I det här fallet har vi att pröva huruvida regering- en på det senaste mötet med IWC på ett klokt och bra sätt har hanterat sitt uppdrag. I detta ärende har vi också anledning att ge vägledning för framtiden. Det är också en viktig sak eftersom IWC:s samman- komster inte är avslutade i och med det senaste mötet, utan de sammankomsterna kommer att återkomma. Känt är, som också framgått av diskussionen tidi- gare, att dessa sammankomster följs av krångliga omröstningsprocedurer och av en hel del knöligheter i portgången, inte minst därför att intressen står mot varandra och inte minst därför att folkrätten i delar så att säga också kan hamna på kollisionskurs med frå- gorna om möjligheter för enskilda nationer att få följa sin egen valfångstpolitik. Här har historien tydligt visat att man kan undvika att komma i den situation som var på det senaste mötet. Det har varit åtskilliga möten där detta hante- rats på ett bättre sätt av regeringen än som senast var fallet. Det är känt att flera departement är inblandade; i det här fallet är det mycket tydligt. Både Utrikesde- partementet och Miljödepartementet finns på plats. Utrikesdepartementet har att på IWC-mötena bevaka folkrättsintresset, och Miljödepartementet har att bevaka valfångstintresset. Det är klart att det då är naturligt att man vid beredningen av ett sådant här ärende verkligen både lär av historien och tar fasta på att det krävs en beredskap för att något oväntat kan inträffa - liksom mången gång förr. Uppenbarligen har regeringen den här gången inte brytt sig om att borra till botten i den frågan. Det var till och med så, vilket tydligt framgick vid utfråg- ningen, att det inte var klart vad ett samtal mellan miljöministern och utrikesministern i det uppkomna läget skulle ha resulterat i. Av detta framgår tydligt att regeringen inte har en samlad gemensam vilja i det här fallet. Det var inte klart hur man skulle agera om man måste fråga efter tilläggsinstruktioner. Det kan inte vara så att en enhetschef på Miljöde- partementet och någon på Utrikesdepartementet får sväva i okunnighet om en sådan här fråga ska upp på den politiska nivån eller inte, ifall det skulle inträffa att de båda intressena måste vägas av mot varandra. Här blev det uppenbarligen så. Det finns också lite bismak i den delen - att man i den efterföljande dia- logen lite grann har pekat på någon annan när ett tydligt ansvar måste ligga hos ministrarna. Jag och Centerpartiet liksom övriga borgerliga partier och Miljöpartiet tycker att det finns skäl att kritisera regeringen såtillvida att vi i vår gemensam- ma reservation, reservation nr 3, pekar på att detta med regeringens gemensamma vilja inte var tillräck- ligt berett inför det aktuella mötet i Cambridge. Det gäller att dra lärdom för framtiden av detta. Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva- tion nr 3.

Anf. 86 Tuve Skånberg (Kd)

Fru talman! I går nåddes vi i riksdagen och den svenska befolkningen av ett meddelande från Tid- ningarnas Telegrambyrå. Miljöminister Lena Som- mestad kritiserade på tisdagen Islands planer på att återuppta valfångsten. Kritiken framfördes vid ett möte med den isländske fiskeriministern Árni Mathi- esen i Stockholm. Jag upprepar att vi tycker att det är olyckligt att det är aviserat att de tänker återuppta fångsten. Tyvärr tror jag inte att de avstår från att fullfölja planerna, säger Sommestad till TT. Meddelandet fortsätter med följande: Att Sverige driver frågan så hårt hänger samman med att Island nyligen blev invalt i Internationella valfångstkommis- sionen på grund av ett svenskt misstag. Ibland ska man kanske lyssna mer på Tidningar- nas Telegrambyrå än vi egentligen oftast gör. Vad som hände och som lett till att Island nu är medlem i Internationella valfångstkommissionen och att Island anser sig ha rätt att trots detta jaga val var ett möte den 14 oktober 2002 då två tjänstemän var satta att sköta den svenska linjen, som flera gånger fastslagits i debatter och diskussioner och inte minst i olika dokument som passerat denna kammare. De hade ett direktiv som utgick från en viss proposi- tionsordning, som utgick från att man kunde både behandla Islands ansökan folkrättsligt korrekt och neka Island möjlighet att inträda med den reservation som finns. Så kom mötet, och mötet blev, såvitt vi förstår, som alla möten i Internationella valfångstkommissio- nen på senare tid har varit. Det blev stormigt, pro- blematiskt och tämligen förvirrat - mycket mot bak- grund av att vågskålarna mellan dem som vill bevara valarna och dem som gärna vill återuppta valfångsten i stor skala väger ungefär lika. Det ledde till att det krävdes och tvingades fram en propositionsordning som var en annan än den som den svenska regeringen hade förutsatt och som den svenska regeringen hade författat sina direktiv ut- ifrån. De två svenska tjänstemännen ringde hem till re- spektive departement. Den ene talade med UD:s rättschef och den andre med Miljödepartementets enhetschef. Miljödepartementet föreslog att man skulle lägga ned rösten. Rättschefen föreslog att man skulle rösta på ett sådant sätt att Island i och för sig släpptes in men att det åtminstone var folkrättsligt korrekt i alla delar. Det blev en liten diskussion mel- lan de två personerna, som satt och pratade i var sin mobiltelefon. Där någonstans avgjordes det slutligen, och Island kom in i Valfångstkommissionen på de direktiv som getts där. Jag blir lite beklämd när valbeståndets framtid hänger på hur direktiv utformas i två mobiltelefon- samtal på ett möte. Och jag blir lite beklämd av att vi inte kunnat vara mer förutseende än så. Vissa saker måste vi göra klart. Förberedelserna hade kunnat vara bättre från Miljödepartementets sida. Man hade sett många möten tidigare som sett ungefär likadana ut med samma förvirring, samma problem och samma vågskålar som vägde ungefär lika. Man visste att man skulle försöka mixtra och konstruera för att få in Island, och man visste att det här kanske inte blir så enkelt som vi förutsätter och hoppas. Givetvis har Lena Sommestad som chef för Mil- jödepartementet ett ansvar här. Från Sommestads sida hade man kunnat se till att instruktionen var tydlig. Man hade kunnat se till att det fanns en backup-plan - eller plan B, som nämnts i debatten. Man hade kunnat ge en instruktion eller vara tydlig kring att den gene- rella instruktion som finns ska följas - att enhetsche- fen i händelse av problem ser till att det återkopplas till den politiska nivån, till ministern, och att minis- tern givetvis finns tillgänglig för en sådan återkopp- ling. Men någon sådan diskussion har inte förts enligt de förhör som vi har haft. Och någon sådan förbere- delse har inte funnits och inte heller något sådant förutseende trots att det här är allt annat än en ny fråga. Trots att man visste att det skulle kunna bli problem fanns alltså inget förutseende för hur man då skulle agera. Än i dag saknas en klarhet om vad som egentligen var den svenska regeringens linje. Ministern säger i förhören med oss: Jag hade helst velat att svenskarna skulle lägga ned sina röster så att Island inte hade kommit in. Men då hade man först fått konsultera Anna Lindh, och då kanske vi tyckt någonting annat. Fortfarande i dag har vi inte klarhet i den svenska linjen. Ska man driva valbevarandein- tresset eller ska man driva folkrättsintresset? Det låter lite grann i försvaret, som vi har hört och som vi framför allt kommer att få höra i två kommande in- lägg, ungefär som Tuve Skånbergs förklaring av hur hans son låter. Nja, det misstag som gjordes var inget misstag alls. Om det var ett misstag så var det åtmin- stone ingen fara, det är inga problem, och om det var ett problem så var det inte Sveriges fel. Exakt sådan är försvarslinjen från Regeringskansliet. Man tar ingen diskussion om det över huvud taget var ett misstag trots att det inte alls gick så som Sve- rige hävdade att man skulle vilja att det gick. Om det nu gick på ett konstigt sätt menar man att det inte var någon fara, det kommer att lösa sig ändå, vi kommer att protestera, även om Lena Sommestad sade i ett TT-meddelande i går att hon bedömer chanserna som små att Island skulle ändra sig. Sedan säger man att om det var ett fel var det inte Sveriges fel, det var en massa andra som röstade fel innan. Ja innan, men det är just den här omröstningen som vi diskuterar. Det är mot den bakgrunden som flera partier tyck- er att det här måste problematiseras i yttrandet från utskottet, att en viss kritik måste riktas, och det är därför vi har skrivit den reservation som vi pratar om och som jag tillstyrker därför att det helt enkelt måste klargöras hur styrkeförhållandena är i kammaren. Jag hade också önskat att vi skulle slippa yrkanden och voteringar om granskningsbetänkandet, men tyvärr ser verkligheten ut som den gör. Slutligen vill jag komma till det som har diskute- rats fram och tillbaka: Finns det en motsättning mel- lan Utrikesdepartementet och Miljödepartementet? Hänger det här egentligen samman? Pär Axel Sahl- berg uttryckte det i ett av de förhör som vi hade: Är det valrätten eller är det folkrätten som egentligen gäller? Man ser att där finns ett problem. Det finns motstående intressen. Det verkar också finnas mot- stående mellan regeringen, som väldigt gärna ser till att det är folkrätten som gäller, och riksdagen som oftast betonar i varje fall i interpellationsdebatter att det är de andra delarna som vi ska hålla hårt på. En sak som har kommit ut av det här och som har kommit upp i den offentliga debatten efter det här misstaget, som jag vill kalla det, vid mötet den 14 oktober 2002 och som jag har lite svårt att förstå är att den svenska regeringen inte längre bara tycker att det är viktigt att Island behandlas på ett folkrättsligt korrekt sätt, utan det viktiga är att Island kommer in i IWC. När miljöministern var på förhör hos oss sade man att man gärna ser att Island deltar. Man vill ha Island med i Internationella valfångstkommissionen, man tycker att det är bra om Island är medlem. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det kan vara för självändamål i att Island inte bara behandlas folk- rättsligt korrekt utan också släpps in i en kommission där vågskålarna väger jämnt. Genom att hjälpa in Island ser man faktiskt till att den vågskål vars åsikter vi inte delar, och som innebär att rovdriften på värl- dens valar i haven fortsätter, börjar väga lite tyngre. Jag kan inte förstå självintresset, jag kan inte förstå att vad det är för ett självändamål.

Fru talman! Det ärende som vi nu diskuterar är egentligen den yttersta konsekvensen av att vi i dag ser en utveckling i Sverige där alltfler aktörer upp- fattar vårt land som varandes en enpartidemokrati där det sker en allt ökande sammanblandning mellan stat, parti och medier. Man skiljer inte på de roller som staten, olika politiska partier och oberoende granskande medier har. Det sker en sammanbland- ning, och rollerna blir otydliga. Det är häpnadsväckande att det i Sverige i dag sluts ett hemligt avtal mellan landets statsminister och landets ledande politiska journalist. Viktig nyhets- förmedling, viktig granskning, viktiga uppgifter som borde komma till allmänhetens kännedom förnekas allmänheten och hålls hemliga. Landets statsminister och landets ledande politiska journalist kommer över- ens om ett avtal som innebär att statsministern kan avtala bort granskningen av sig själv. Detta är inte i överensstämmelse med det som vi anser vara god demokrati och en god konstitutionell ordning. När man talar med vanliga människor ut- trycker de sig inte riktigt på det högtidliga sätt som jag nu uttrycker mig, utan de brukar säga: Men det här är ju inte riktigt klokt! Kan vi ha ett system i Sverige där hemliga avtal ingås mellan ledande poli- tiska journalister och landets ledande politiska före- trädare - avtal som innebär att landets statsminister kan avtala bort granskningen av sig själv? Det är absurt. Vi kan inte ha en sådan situation. Vilka försvarslinjer har då framkommit under de- batten? En försvarslinje är att man säger att detta visserligen är hemskt och allvarligt och bedrövligt men att det är ett ansvar som först och främst åvilar Sveriges Television. Det pågår nu en kritisk debatt bland journalister inom medievärlden, inte minst vid Sveriges Television, om hur detta har gått till, vilka problem som funnits och vad som måste göras för att det ska bli bättre i framtiden. Det är en viktig debatt, men den är inte föremål för granskning i vårt utskott. Samtidigt kan statsministern inte skjuta kritiken ifrån sig och säga att det är Sveriges Televisions ansvar. När ett avtal sluts är nämligen båda parter ansvariga för innehållet i avtalet. I det här fallet är Göran Persson som statsminister ansvarig för att inte sluta avtal som innebär att Sveriges Televisions integ- ritet, oberoende och självständighet träds förnär. Att Sveriges Televisions integritet, oberoende och självständighet hämmats har också visat sig genom den hantering som skett vid Sveriges Television efter det att affären blev offentliggjord. Erik Fichtelius, den aktuella politiska journalisten, flyttades omedel- bart bort från sitt uppdrag och gavs helt nya arbets- uppgifter. Därmed har Sveriges Television erkänt att det blev uppenbara problem med den granskande uppgift som Sveriges Television ålagts genom det avtal den har med staten. En annan försvarslinje har gått ut på att Göran Persson inte ingått avtalet i egenskap av statsminister utan att det handlar om Göran Persson som privatper- son. Men av de utfrågningar vi haft med både stats- ministern och Sveriges Televisions verkställande direktör Christina Jutterström har det framgått att så självfallet inte är fallet. Det är klart att avtalet ingåtts i Göran Perssons egenskap av statsminister. Detta intervjuprojekt hade inte varit intressant annars. Lan- dets ledande politiska journalist är inte intresserad av privatpersonen Göran Persson, utan det är förstås statsministern Göran Persson som landets ledande politiska journalist är intresserad av. En tredje försvarslinje har varit att framhålla att det inte behövs någon ökad offentlighet eller ökad möjlighet för allmänheten att ta del av den här hand- lingen. Man frågar sig också vad det skulle få för konsekvenser om handlingen diariefördes. Ska stats- ministern i Regeringskansliet registrera alla avtal som han sluter, också om han exempelvis inleder ett bok- projekt? Nu har ju Sveriges Television en särställning ef- tersom den har ett särskilt uppdrag - ytterst av oss i denna kammare - att granska politiken i landet, att granska oss som sitter i denna kammare och att granska landets statsminister. Exempelvis Dagens Nyheter eller olika bokförläggare har inte den upp- giften, utan den tillkommer Sveriges Television. Därför är den försvarslinjen inte hållbar. En fjärde försvarslinje, eller argumentationslinje, är den som statsministern använde i den utfrågning som vi hade med honom, nämligen att säga att sådana här avtal är rätt vanliga inom politiken och att alla i konstitutionsutskottet säkert har sådana. Göran Pers- son närmast raljerade kring detta. Jag har inte den typen av avtal med journalister. I alla händelser är statsministern inte vilken poli- tiker som helst och Erik Fichtelius, den aktuella poli- tiska reportern, är heller inte vilken reporter som helst. Det handlar i det här fallet om två nyckelperso- ner i förhållandet mellan den politiska och den granskande makten. Landets statsminister, den främsta företrädaren för den politiska makten, och Erik Fichtelius, landets ledande politiska journalist, har ingått ett avtal som innebär att granskning av landets statsminister omöj- liggörs. Det är inte vilket avtal som helst som ingåtts. Fru talman! Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att statsministern gjort sig skyldig till ett ganska allvarligt övertramp. Genom att ingå avtalet har statsministern bidragit till att Sveriges Televisions oberoende, integritet och självständighet trätts förnär. Det har skett en sammanblandning, vilket är allvarligt i en demokrati, av det vi brukar kalla första, andra och tredje statsmakten. De har blandats ihop. Den politiska makten och den granskande makten måste hållas isär i en levande demokrati. Jag menar därför att landets statsminister förtjänar kritik av konstitu- tionsutskottet. Låt mig lägga till att jag tycker att det är särskilt beklagligt att inte ens efter det att granskningen ägt rum och debatten kommit så pass långt som den gjort inser Göran Persson att det som inträffat är allvarligt. Under utskottsutfrågningarna var tonen från Göran Perssons sida rätt överslätande och raljant. Det är allvarligt att landets statsminister inte tar den här frågan på större allvar.

Anf. 123 Gunnar Hökmark (M)

Fru talman! Frågan är om inte detta ärende är det viktigaste vi debatterar under en tämligen lång dag som går mot sitt slut. Det förtjänar en extra mässa. Det har sagts att det hemliga projektet har varit ena- stående - ja, unikt. Är det på viset? Jag har rotat lite grann i de historiska arkiven. På riksdagens bibliotek har jag funnit ett exempel som liknar detta, men man får gå tillbaka ända till 1560. Vi minns alla att när Göran Persson tillträdde var det en och annan elak tunga som jämförde honom med Gustav Vasas illasinnade kanslisekreterare med samma namn. Med orätt, menar jag, därför att Göran Persson liknar betydligt mer Gustav Vasa. I handen håller jag Peder Swarts Gustav Vasas krönika. Den är en klar parallell till dagens förhållan- den. Det är ett hemligt projekt som pågick under Gustav Vasas livstid. Det avslutades när han avgick. Dock gjorde Gustav Vasa det med döden. Då hade krönikören Peder Swart lyckats skriva ned en vinklad version som var till Gustav Vasas fördel som ingen annan kunde komma in och rätta. Till stor del lutar sig svensk historieskrivning, eller rättare sagt har gjort, på Peder Swarts krönika. Den har så småningom visat sig vara mycket tendentiös. Faran är att Erik Fichtelius projekt får samma öde. Det värsta var också att Peder Swart var den ti- dens granskare. Han var faktiskt biskop och hade i uppdrag att granska makten. Men det skötte han då- ligt, lika dåligt eller värre än Erik Fichtelius. Ändå finns det en stor skillnad. Det är den att Peder Swart brast i den moraliska skyldighet som han hade att granska Gustav Vasa. Men Erik Fichtelius och Göran Persson hade en laglig skyldighet att ha en relation där SVT skulle granska makten, och i detta fall Göran Persson. Det omöjliggjordes av förhållandet, som var hemligt under flera år. Då kan man fråga: Har inte varje kung, varje statsminister, rätt att själv skriva sin krönika eller låta krönikan produceras av någon som han har anledning att ha förtroende för? Jo, det har han naturligtvis. Göran Persson lyfter också fram detta i sin argumen- tation. Men av alla har han inte rätt att få det gjort av SVT. Precis som nämnts har SVT uppdraget att granska makthavarna. Det hade aldrig Peder Svart. Att det verkligen förhåller sig på det sättet har re- dan Tobias Krantz sagt. SVT insåg omedelbart när detta avslöjades och kom till allmän kännedom det olämpliga och omplacerade Erik Fichtelius så att han inte längre fick vara politisk kommentator i SVT:s nyhetssändningar. Även Göran Persson borde ha insett det olämpliga. Men inte ens inför konstitutions- utskottet i Skandiasalen inser han hur djupt olyckligt och olämpligt det var. Inte minst kan man erinra sig att det var samme Erik Fichtelius som skötte utfrågningarna i TV av partiledaren inför valet 2002. Så kommer situationen och kvällen där Göran Persson ska granskas med svåra frågor inför väljarna. Det är de högsta tittarsiff- rorna som Sverige har. Vi vet inte som tittare och väljare att här sitter det två som har en mångårig hemlig relation. Självfallet var detta ett brott mot reglerna. Ur KU:s synvinkel kan det inte annat än kritiseras att Göran Persson har inlåtit sig i detta, och för det måste han ha en kraftig reprimand.

Anf. 124 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Efter att ha varit tillbaka hos Gustav Vasa och vänt har mycket av historien i detta ärende uttömts. Låt mig ändå peka på några områden som är viktiga. Det första som har diskuterats är: Föreligger det ett avtal eller inte? Här har vi i granskningen från konstitutionsutskottets sida kunnat se att det råder lite delade meningar. Enbart det är i sig en fråga att upp- märksamma. SVT hävdade vid den utfrågning vi hade att det finns ett avtal, att det är träffat och att det är träffat med just statsministern, inte med någon privatperson och inte men någon partiledare, utan med statsminis- ter Göran Persson. När vi hade utfrågningen med statsministern var det alldeles uppenbart att han såg att det måhända fanns en överenskommelse, eller att han hade sett något papper. Men det var i så fall någonting som handlade om honom som privatperson. Privatperso- nen Göran Persson förelåg det möjligen ett avtal med. Det är en något spännande analys som det finns anledning att göra. Privatpersonen Göran Persson berättar om statsministerns väl och ve. Han beskriver statsministerperioden, eftersom det gäller fram till dess att Göran Persson slutar som statsminister. Han har gjort ett avtal som det uppenbarligen finns en del övrigt att önska om. När vi vid utfrågningen lyfte yttrandefrihetsfrå- gorna i sammanhanget framgick det tydligt att Göran Persson inte hade studerat den delen av problemati- ken djupare. Det var inte en fråga som han ägnade sig så djupt åt. Men han hade konstaterat att han hade fått källskydd. Jag citerar: "Det gäller också en statsmi- nister, en privatperson som Göran Persson." Det är så tydligt som något att här skapas en grå- zon mellan statsministern - som inte som statsminis- ter kan ha källskydd, statsministerinstitutionen ska kunna granskas - och privatpersonen Göran Persson, som de facto kan ha källskydd. De dubbla hattarna är återigen på plats. Statsmi- nister är man 24 timmar om dygnet när man utnyttjar regeringsplanet. Statsminister är man i alla andra sammanhang. När man har ett avtal eller när man för samtal under en lång period med SVT är man privat- person, utifrån Göran Perssons perspektiv, men statsminister utifrån SVT:s perspektiv. Här det är angeläget och viktigt att statsministern är tydlig och skapar en säkerhetsmarginal som inte låter någon tvivla om att granskningen av statsminis- tern och statsministerämbetet kan fullföljas fullt ut. Det ska inte finnas några inbäddade journalister. Det ska inte finnas några inbäddade relationer som färgar vare sig statsministerns agerande eller den granskan- de journalistikens agerande, eller för den delen den granskande riksdagens agerande. Här tycker vi från reservanternas sida i utskottet att det finns mycket övrigt att önska. Statsministern försöker uppenbart inte bara att glida till att vara privatperson i samtalet om statsministerämbetet utan också till att överlämna ansvaret till SVT. Om SVT finns en hel del att säga i den här frågan. Men det är inte vårt uppdrag att granska. Därför är det viktigt att vi är tydliga i signalen till regeringen och till statsministern precis som till övri- ga. Här måste man säkerställa att det finns en tydlig- het. Man kan inte vidta åtgärder och teckna avtal som kan påverka granskningen av det egna fögderiet, utan man ska hela tiden agera för en öppenhet. Det hade varit möjligt för statsministern att kräva åtgärder som gjorde att det fanns en handling i denna fråga som kunde inregistreras. Därmed, säger alla, hade det inte varit någon hemlig intervjuperiod på tio år eller vad det nu blir. Men då hade vi inte heller haft den här situationen. Då hade säkerhetsmarginalen fungerat. Det borde vara statsministerns ansvar och uppdrag att säkerställa tydlighet och öppenhet för granskning.

Anf. 125 Tuve Skånberg (Kd)

Fru talman! När tidningen Resumé på senhösten 2002 avslöjade avtalet och det hemliga dokumentär- projektet mellan SVT och Göran Persson så var vi nog många, både i den här kammaren - som ju ändå består av politiskt förtroendevalda med ganska hyfsad erfarenhet - och många ute bland mediernas aktörer som höjde på ögonbrynen av förvåning. Förvåningen var av två slag. För det första gällde den hur man har kunnat hemlighålla detta förhållande så länge som sju år utan att någon annan journalist har spräckt storyn. För det andra gällde den hur SVT hade kunnat ingå detta avtal med landets ledande politiker. Jag är inte ett dugg förvånad över att detta ledde till en lång rad KU-anmälningar och även anmälning- ar till Granskningsnämnden för Sveriges radio och television. Till oss har kommit tre granskningsanmälningar med sammantaget fem bärande anmälningspunkter. Jag ska försöka rekonstruera dem, åtminstone för protokollet. Den första anmälningspunkten handlar om huru- vida landets statsminister kan sluta ett sådant här avtal eller en sådan här överenskommelse utan diarie- föra den. Vi ska alltså testa frågan utifrån tryckfri- hetsförordningens 2 kap. 3-7 § - offentlighetsprinci- pen i hela sin vidd. Den andra anmälningspunkten handlar om ären- dets beredning, nämligen om huruvida regeringen har berett ärendet på ett sådant sätt som erfordras i re- geringsformens 7 kap. 2 §, det vill säga att berörda myndigheter måste höras. Den tredje punkten vi har granskat är anmälnings- hypotesen, det vill säga att projektet eller avtalet har inskränkt den granskande funktionen av den politiska makten som public-service-företaget Sveriges Televi- sion har inskrivet i sitt sändningstillstånd. Det är en mycket viktig uppgift för medierna i allmänhet och för public service i synnerhet. Den fjärde punkten gäller huruvida statsministern har försökt hindra Sveriges Television att publicera uppgifter och nyheter, alltså ett sannolikt brott mot yttrandefrihetsgrundlagen 1 kap. 2 och 3 §. Den femte och sista punkten som vi har granskat gäller huruvida statsministern ägnat sig åt förtroende- rubbande åtgärder i strid mot regeringsformens 6 kap.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 126 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är rätt som Kenth Högström säger att det finns en betydande samstämmighet i utskottet om att det här borde ha skett under större offentlighet. Jag är glad över att vi gemensamt har kommit till den slutsatsen i utskottet. Samtidigt menar jag och reservanterna att det finns en brist på konsekvens i det resonemang som Kenth Högström och utskottsmajoriteten för. Om vi ställer krav på ökad offentlighet och ökad insyn i processen måste vi också våga dra konsekvenserna av det och våga rikta lite skarpare kritik. Frågan om att Sveriges Televisions integritet, obe- roende och självständighet har skadats av det här avtalet kan inte förbigås. Den frågan måste tas upp och diskuteras lite mer på allvar. Efter det att inter- vjuavtalet blev känt, fru talman och Kenth Högström, gjorde Sveriges Television den bedömningen att man måste flytta Erik Fichtelius från hans arbetsuppgifter därför att Sveriges Televisions integritet, oberoende och självständighet var allvarligt skadat. Ska då inte konstitutionsutskottet också våga dra samma slutsats som Sveriges Television drog genom att vidta den här åtgärden? Det finns ju också uppgifter i vår gransk- ning om att Göran Persson gjorde det här tidiga utta- landet att han övervägde att låta en jurist titta på av- talet och på Sveriges Televisions agerande om de tänkte bryta detta. Det finns en hel del oklarheter här som jag menar har lett till att Sveriges Televisions oberoende och integritet har satts i fråga. Varför vågar ni inte rikta kritik på den här punkten, Kenth Högström?

Kenth Högström (S)

Anf. 127 Kenth Högström (S)

Fru talman! Jag tror att det skrivna och det sagda är kritik nog. Den fråga som ni har hängt upp hela saken på är huruvida han skulle ha offentliggjort avtalet. Ni kan själva se i texten att han har åtminsto- ne ett par tre möjligheter enligt den nuvarande tryck- frihetsförordningen att hävda att han inte behöver göra det. Sedan vill jag gå tillbaka till det inlägg som Tobi- as Krantz höll. Tobias Krantz förförde kammaren genom att försöka citera utfrågningen, som ligger några veckor tillbaka i tiden. Göran Persson sade till oss, sade Tobias Krantz, att sådana här avtal har väl också alla ni i KU använt er av. Så sade inte Göran Persson. Citat ska vara korrekt återgivna. Göran Pers- son sade så här: Arbetsmetoden som används i det här dokumentärprojektet, att ge bakomliggande resone- mang och förklaringar, är det väl ändå många av er i utskottet som har använt. Han använde ordet "arbetsmetoden" under hän- visning av källskyddet. Jag skulle vilja ställa en fråga: Är det någon här i kammaren, erfaren politiker eller ung, som inte har begagnat sig av källskyddet och arbetsmetoden som sådan? Det är ju en självklarhet. Där hade Tobias Krantz en rent ut sagt felaktig citat- återgivning. Sedan säger Tobias Krantz att SVT:s förtroende allvarligt har skadats. Att gå så långt som att säga att hela SVT med sin långa historia har skadats allvarlig är väl ändå att ta i. Men visst har det skadats. Det är ingen tvekan om det. Det bör föranleda en rejäl dis- kussion i den kommande public service-beredning som nu är under utarbetande. Det gäller även villko- ren. Jag tror inte att någon av oss riktigt accepterar sådana här avtal fortsättningsvis.

Nils Fredrik Aurelius (M)

Anf. 128 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Det känns smickrande att få höra att jag har förfört kammaren. Jag tycker ändå att det var rätt uppenbart under den utfrågning vi hade av Göran Persson i utskottet att Göran Persson ville säga att den typen av avtal som han hade ingått var relativt vanliga också bland konstitutionsutskottets ledamö- ter. Jag vill säga att det inte är så. Vi har inte avtal med landets ledande politiska journalist där vi kan undgå att bli granskade. Som jag sade är det en speciell situation när lan- dets statsminister ingår ett avtal med landets ledande politiska journalist. Jag är möjligen en viktig person i Kenth Högströms argumentering nu, men jag är inte landets statsminister. Därför känner jag inte att den kritiken riktigt träffar mig. Kenth Högström svarar inte riktigt på min fråga. Det finns ju olika delar i vår kritik. En del av vår kritik handlar just om att det här avtalet har lett till att Sveriges Televisions integritet, oberoende och själv- ständighet har inskränkts. Det är en viktig del av vår kritik. Kenth Högström svarar inte på min fråga om Kenth Högström inte kan instämma i den kritik som vi faktiskt riktar i vår utskottsreservation. När det gäller frågan om offentlighet, offentliggö- rande och ökad insyn säger Kenth Högström att det hade varit bra om så hade skett. Ett naturligt sätt att göra det är ju att göra precis det vi säger i vår ut- skottsreservation, det vill säga agera på ett sådant sätt att detta avtal hade kunnat registreras som allmän handling i Regeringskansliet. Det måste ju vara den naturliga slutsatsen av det som Kenth Högström och utskottsmajoriteten säger, nämligen att man ska ha en ökad offentlighet och ökad öppenhet. Det skulle in- nebära att medborgare kan gå till Regeringskansliet och titta på den här handlingen. Det måste vara det enklaste och bästa sättet att öka offentligheten och öppenheten i processen. Varför kan ni inte ställa upp på den här kritiken om ni tycker att det är viktigt med ökad öppenhet och insyn när det gäller det här avta- let?

Kenth Högström (S)

Anf. 129 Kenth Högström (S)

Fru talman! Låt mig först säga något till Tobias Krantz om det som var sagt på utfrågningen. Jag har protokollet med mig. Jag kan alltså läsa högt. Vill du lyssna? Jag tror att jag tar tillfället i akt att läsa högt. Ordförande Gunnar Hökmark ställer frågan. Han säger som avslutning: "Det handlar inte bara om exakt vad som står i lagtexten utan också synen på integriteten och omdömesfrågan här." Då svarar Gö- ran Persson: "I en mening skiljer sig det här avtalet från vad som är normalt: Det är längre över tid. Men arbetsmetoden, att jag samtalar med journalister och gör det utan att jag blir röjd som källa - jag ger bak- grund och sammanhang som gör att de i sin tur kan göra en korrekt analys - det är den normala. Jag skulle inte vara särskilt överraskad om de flesta av KU:s ledamöter som sitter framför mig nu har använt sig av precis samma arbetsmetod." Det är ordagrant, och jag ställer mig bakom det synsättet. Jag skulle vilja höra om det finns någon här som inte har begagnat sig av en sådan metod. Det var alltså fullständigt fel citerat av Tobias Krantz. Däremot har han två påståenden som jag ska för- söka kommentera. Nu inskränker sig Tobias Krantz till att säga att SVT:s oberoende har inskränkts. Nyss sade han att det allvarligt har skadats. Oberoendet har inte inskränkts. De har hur många reportrar och hur många aktiva medarbetare som helst som producerar program dagligdags, timme för timme. Det här var en journalist, och det var illa nog. Men det har inte fått hela företagets förtroendekapital att rämna. Det är naturligtvis horribelt att påstå något sådant. Sedan frågar Tobias om det inte hade varit bättre att offentliggöra detta. Partiledare har ju möjligheter att gå via sina partier och låta bli att offentliggöra. Hur många partiledare och hur många partipolitiker har inte låtit bli att offentliggöra olika saker som inte har med den offentliga myndighetsutövningen att göra.

Fru talman! Vi är helt överens. Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (avsnitt 5)

Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 157 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Den ursprungliga uppmaningen från sittande talman, den ordinarie talmannen, att alla borde förkorta sina inlägg lite har kanske inte fullt ut hörsammats. Förklaringen kan vara att KU inte så ofta har granskningsbetänkandet och att det är viktigt. Emellertid är kanske inte alla diskussionspunkter lika viktiga. Jag tror mig också ha hört att några talare i de återstående avsnitten har strukit sig. Jag ska som inledare också försöka tala kort. Denna punkt handlar om överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet. Det är en politisk överenskommelse i ett antal punkter, men den har också lett till att 16 tjäns- ter i Regeringskansliet har bemannats med represen- tanter för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det där är inte helt nytt, men det är naturligtvis uppseendeväckande att dessa två partier samtidigt fungerar som oppositionspartier i riksdagen, nämligen i den meningen att de har så kallat grundbelopp i stöd som oppositionspartier. Nu finns det ingen formell grund för konstitutio- nell kritik, och det påpekas också i reservationen. Men nog måste man tycka att arrangemanget är lite speciellt. Och visst måste man anse att Vänsterpartiet och Miljöpartiet här gynnas av regeringspartiet. Det är lätt att inse för alla andra partier här, som är något större, vad det skulle innebära med ytterligare åtta tjänster för kvalificerade utredare. Det lite allvarligare som ligger bakom detta är att det blir en oklarhet om vad som är opposition och vad som är regering. Det finns på sätt och vis en tydlig regering, men den samarbetar. Ser vi på språkbruket märker vi också att man menar olika saker med opposition. Göran Magnusson menade för sex sju timmar sedan med opposition de borgerliga partierna. När riksdagen ska spela fotboll ingår sex partier i oppositionen. På vissa punkter finns det fem eller sex partier som kan sägas oppone- ra mot regeringen, bara om vi tittar på dagens betän- kande. Vad det här egentligen visar mot är en ännu all- varligare fråga än den granskningspunkt vi har uppe just nu, nämligen frågan om det som Per Albin Hans- son på sin tid kallade parlamentarismens försumpning - hela den situation som uppkommer när det är oklart var ansvaret ska utkrävas och av vem. Göran Persson sade när han utfrågades av utskot- tet att den här ordningen inte innebär någon svårighet för allmänheten att utkräva ansvar. Ja, det tycker han. Han uppgav att han var mycket väl medveten om hur landet styrs och hur ansvarstagandet ser ut. Jag är inte lika säker på den punkten. Men detta är, som sagt var, fru talman, en större fråga och en viktigare konstitutionell fråga än just den här granskningspunkten. Till den tror jag att vi får anledning att återkomma. Jag har inget yrkande på denna punkt.

Kenth Högström (S)

Anf. 158 Kenth Högström (S)

Fru talman! I den här frågan vill jag vara väldigt kortfattad. Vi står bakom en reservation i konstitutionsut- skottet, vilket måhända får någon att förvånat lyfta på ögonbrynen. Vi har från Centerpartiets sida haft sam- verkan med Socialdemokraterna under tidigare perio- der. Vi har haft politiskt sakkunniga som funnits i Regeringskansliet med vårt uppdrag för att bereda ärenden, precis på samma sätt som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna nu har valt att göra. Även vi reservanter kan konstatera att vi inte har anledning att på den här punkten rikta någon konsti- tutionell kritik mot sakernas tillstånd. Det är viktigt att konstatera den breda enigheten på den punkten. Däremot finns det en fråga som är viktig att upp- märksamma, inte minst för framtiden, och som också är skälet till att vi står bakom reservationen. Om om- fattningen av detta samarbetsupplägg blir alltför stort reses naturligtvis den principiella fråga som vi pekar på i reservationen, nämligen om man kan vara oppo- sition här i riksdagen med de villkoren samtidigt som man har särskilda möjligheter i regeringssamverkan. Denna fråga vill vi peka på. Vi tycker att det finns skäl att titta på detta för framtiden, och därför står vi bakom reservationen i KU. Jag yrkar av tidsskäl dock inte på godkännande av anmälan i den.

Fru talman! För att vinna tid strök jag mig i den förra debatten, men måhända må det tillåtas mig en kort reflexion. I den debatten var det de partier som var gynnade eller som gynnade som inte såg något problematiskt alls, medan de partier som inte gynna- des ogillade det. Så går jag vidare till frågan om Björn Rosengrens uttalande, om det var lämpligt eller mindre lämpligt. Det står klart att Rosengrens uttalande innebär att han ansåg att en kontroll över prisbildningen kan uppnås genom en begränsning av tillgången genom att förvärva gruvor och pelletsanläggningar. Mot själva analysen finns det väl knappast några anmärk- ningar. Hans analys torde vara ett faktum. Så är det. Det problematiska är att ett sådant agerande råkar stå i strid med just den lag som Björn Rosengren hade att efterfölja och att Rosengren i alla fall ger intrycket att ett sådant agerande skulle vara en acceptabel fö- retagsstrategi. Nu går vi reservanter inte så långt i vår kritik att vi säger att det här skulle innebära att vi uppfattar Björn Rosengrens uttalande om statligt ägande som en uppmaning till lagbrott. Inte heller tror vi att det var hans avsikt, utan han tänkte högt - vilket inte sällan händer och vilket alltså hände Björn Rosen- gren. Men i det här fallet skulle han ha behållit de här tankarna för sig själv.

Anf. 168 Nils Fredrik Aurelius (M)

Fru talman! Vi har ju förut i granskningshänseen- de tittat på vad som är tillåtet för statsråd att säga och vad man ska vara lite försiktig med. Vad Björn Rosengren tyckte, vilket redan mycket riktigt har citerats, om LKAB:s situation - att de var lite för små på världsmarknaden för att kunna vara med och konkurrera och diskutera prissättning - gjorde att han hade en allmän diskussion om inte LKAB skulle kunna utvidga sitt ägande även interna- tionellt för att få en större tyngd i sådana här för- handlingar. Inom just detta ämnesområde - som ansvarigt statsråd hade Björn Rosengren naturligtvis de här frågorna - handlade det också direkt om hur de statli- ga företagen ska utvecklas. LKAB är väl ett av de företag som genom tiderna kanske har varit mest värdefulla för svenska staten. Men på världsmarkna- den har man bara ca 7 % av sin produktion. Är det någon gång som det är befogat för ett stats- råd att ha synpunkter så är det naturligtvis när det gäller hur statliga företag utvecklas och hur man kan tänka sig att agera. Givetvis måste det också vara tillåtet att ha lite synpunkter på hur det ska gå till. Det ligger klart inom ramen för det regelverk som vi själva har satt upp. Statsråd måste naturligtvis få delta i debatten och måste ha möjlighet att lägga fram sina synpunkter och sina argument i sådana här frågor.