Ersättningsrätt

Betänkande 2013/14:CU14

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
29 januari 2014

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Nej till motioner om ersättningsrätt (CU14)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2013 om ersättningsrättsliga frågor. Motionerna handlar om obligatorisk hemförsäkring, möjligheten att teckna personförsäkring, flytträtt för skadeförsäkringar och information vid försäkringsfall. Andra motioner handlar om trafikförsäkringsavgift, handläggning av bland annat trafikskadeärenden, ideellt skadestånd och skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2013-12-05
Justering: 2014-01-16
Trycklov till Gotab och webb: 2014-01-20
Trycklov: 2014-01-20
Trycklov: 2014-01-21
Reservationer: 3
Betänkande 2013/14:CU14

Alla beredningar i utskottet

2013-12-03, 2013-12-05

Nej till motioner om ersättningsrätt (CU14)

Civilutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2013 om ersättningsrättsliga frågor. Motionerna handlar om obligatorisk hemförsäkring, möjligheten att teckna personförsäkring, flytträtt för skadeförsäkringar och information vid försäkringsfall. Andra motioner handlar om trafikförsäkringsavgift, handläggning av bland annat trafikskadeärenden, ideellt skadestånd och skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2014-01-29
Stillbild från Debatt om förslag 2013/14:CU14, Ersättningsrätt

Debatt om förslag 2013/14:CU14

Webb-tv: Ersättningsrätt

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 72 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 och reservation 2. Jag vill först tala lite om möjligheterna att teckna personförsäkring. Vi fick en ny försäkringsavtalslag 2006, och i den lagen sades att det skulle krävas särskilda skäl för att neka någon försäkring. Tyvärr ser vi trots denna nya lag fortfarande svårigheter att teckna försäkring, och det gäller speciellt möjligheten att få barnförsäkring. Civilutskottet har gjort en egen rapport om dessa frågor för att utvärdera lagen och hur den har följts. Vi kan se att det har blivit lite bättre under de senaste tio åren, det vill säga att det är färre som helt nekats försäkring. Men det finns fortfarande problem. Vi kan till exempel se att de individuella handlingarna för bedömning inte finns så ofta som borde vara fallet, utan i stället gör man schablonmässiga bedömningar. Där borde det bli bättre underbyggda bedömningar, alltså att man tittar på varje enskild person som vill teckna en försäkring och inte lägger ihop dem i grupper och säger att människor med en viss bakgrund bör ingå i en särskild grupp. Som ett konkret exempel vill jag nämna för tidigt födda barn. Det har hänt väldigt mycket på det området. Förr i tiden fick tyvärr många barn som föddes för tidigt problem senare i livet. Där kan man se att de medicinska framstegen är så stora att väldigt många barn som är för tidigt födda ändå får ett mycket bra liv. Många har inga men över huvud taget av att de är för tidigt födda, utan de växer snabbt i kapp. Trots detta är det väldigt svårt för barn som är för tidigt födda, eller rättare sagt deras föräldrar, att få försäkring. Det är en diskriminering som är helt orimlig eftersom den saknar vetenskaplig grund. Civilutskottets rapport visade också att just dåligt vetenskapligt underbyggda beslut är ett problem bland försäkringsbolagen. De är långsamma att ta till sig den senaste medicinska kunskapen. För de berörda familjerna blir det här ett jätteproblem. Samhället ger ett visst skydd om man inte har barnförsäkring, till exempel om man har nekats barnförsäkring av försäkringsbolag. Men det är ungefär 100 000 kronor per år som en förälder kan få för att ta hand om ett barn som blir sjukt av olika skäl. Det kan vara sjukdomar som slår ut eller olyckor som leder till sjukdomar och funktionsnedsättningar. Även när barnet växer upp och blir vuxet utgår en mycket låg ersättning från samhället för försörjningen, det vill säga den täcker inte normala levnadsomkostnader. Därför är det viktigt att försäkringsbolagen tar sitt ansvar. Vi har också sagt i lagstiftningen att det måste krävas särskilda skäl för att neka försäkring. Därför krävs det att det händer något på det här området. Vi kräver att regeringen snarast tar initiativ till uppföljning av det här. Man kallar det kontraheringsplikten. Det är ett ganska konstigt ord, men det handlar helt enkelt om att det ska krävas särskilda skäl för att helt neka försäkring. Där vill vi att regeringen faktiskt gör någonting. Civilutskottets rapport visar att det fortfarande finns behov. Trots den nya lagen har det inte blivit tillräckligt bra. Det bästa är naturligtvis om man kan få en fullgod försäkring med en rimlig premie. Men om alternativet är ett totalt avslag, att man inte får någon försäkring alls, är det ändå bättre att man får till exempel en förhöjd premie så att det blir lite dyrare. Man kan ha klausul; det innebär att man kanske inte har ett fullständigt försäkringsskydd men att man ändock har ett skydd. Men detta tillämpar inte försäkringsbolagen i någon större utsträckning, utan totalt avslag är tyvärr alltför vanligt. Vi vill ha fullgott försäkringsskydd för de allra flesta. Det ska krävas särskilda skäl för att avslå helt, och i de fallen bör man överväga om man inte kan ge ett skydd som kanske inte är heltäckande men ändock innebär ett bra skydd för de berörda familjerna i stället för att de inte har något skydd alls. Den andra frågan jag tänker ta upp gäller handläggning av trafikskadeärenden. En patientsäkerhetsutredning som kom 2008 visade att det finns stora brister på det området. Det handlar om försäkringsbolag som har orimligt stort inflytande när det gäller hela trafikskadeprocessen. Det är ju obligatoriskt att teckna trafikförsäkring om man ska ha till exempel bil, men skyddet är väldigt dåligt om man drabbas av en trafikskada. Man kan konstatera att behandlingen av de trafikskadade inte är rättssäker. Man kan se att de organ som finns framför allt företräder försäkringsbolagen, inte de trafikskadade. Första instans för trafikskador är Trafikskadenämnden. Här kan man se att försäkringsbolagen har ett orimligt inflytande. Det finns medicinska rådgivare som försäkringsbolagen knyter till sig. Det är läkare som i många fall även jobbar för den offentliga vården i landstingen. De har alltså en anställning där, men som extraknäck jobbar de även för försäkringsbolag. De här rollerna är tyvärr svåra att förena. Trots det framträder försäkringsbolagens rådgivare i Trafikskadenämnden, som alltså är första instans när det gäller trafikskador, men även i senare domstolsprocesser om beslutet i Trafikskadenämnden överklagas. De kan uppfattas som oberoende, för de kan hänvisa till sin anställning inom landstinget. Många gånger kan de vara otroligt duktiga, meriterade och välutbildade. Problemet är att de är köpta av försäkringsbolagen - det är försäkringsbolagen som betalar deras lön. Och det är stora summor det handlar om; de kan till och med överstiga lönen de får från sin anställning i det offentliga. Men de står inte under Socialstyrelsens kontroll, och de får dessutom ett orimligt inflytande på rättsprocessen. I Trafikskadenämnden sker allting skriftligt. Den trafikskadade kan alltså inte ens komma dit och själv berätta om sin situation och sina skador. Redan där finns alltså ett problem som man borde åtgärda. Man kan också se att insynen i nämnden är begränsad. Det handlar om väldigt mycket pengar för de drabbade. Om man inte får rätt, om man överklagar och då förlorar rättegången - som dessutom kan dra ut på tiden - får man betala inte bara sina egna rättegångskostnader utan även försäkringsbolagens. Jag har träffat människor som har belånat huset och till och med tvingats sälja huset, för det handlar om hundratusentals kronor som de har fått betala i stället för att själva få ersättning som de är berättigade till för mycket svåra skador. Vi kan alltså inte invänta den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som pågår, där den här frågan har gömts för att hamna på andra sidan valet. Det här måste upp nu, och det måste framför allt bli en valfråga. Det är helt orimligt att så många tusen människor som det handlar om diskrimineras på det sätt som görs i dag. Vi kräver rättssäkerhet för de trafikskadade.

Anf. 73 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Civilutskottets betänkande 14 om ersättningsrätt behandlar 15 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Personförsäkringar, hemförsäkringar och trafikskadefrågor är några av de ämnen som behandlas. Först vill jag tala lite kort om det här att försäkringsbolag inte får vägra att teckna personförsäkringar, det som på fikonspråk kallas för kontraheringsplikt. Trots regeringens konstaterande att problemet sakta minskar vidhåller Miljöpartiet att det krävs åtgärder nu. I reservation 1 krävs att den uppföljning regeringen tidigare har lovat att genomföra under den här mandatperioden verkligen blir genomförd. Vi menar att det är ett absolut minimikrav, och vi är övertygade om att en sådan uppföljning om den görs kommer att visa på ett behov av ytterligare lagstiftning. När det gäller trafikskadeärenden är problemet att de drabbade hamnar i ett kraftigt underläge i förhållande till sina försäkringsbolag. Det är tyvärr vanligt att försäkringsbolagens egna medicinska rådgivare inte träffar de skadade och underkänner alla läkarintyg från läkare som både har behandlat de skadade och träffat dem ett flertal gånger. Rättsosäkerheten i trafikskadeärenden är klart otillfredsställande. Det krävs, menar vi, en total översyn av Trafikskadenämndens verksamhet för att uppnå en rimlig balans mellan de drabbade och de stora försäkringsbolagen. Reservation 2 tar upp det på ett bra sätt. Sedan, herr talman, kommer vi till frågan om ansvar vid radiologiska olyckor. Varje år är det ett flertal medborgare som drabbas av försäkringsbolagens ovilja att exempelvis teckna en sjukförsäkring för de för tidigt födda barn som har en diagnos, och det är många som lider av Trafikskadenämndens vägran att ta del av en del läkarintyg. Därför förstår jag att många som lyssnar på en sådan här debatt anser att de frågorna är mycket viktigare än frågan om ersättningsvillkoren vid radiologiska olyckor. Det är ju en typ av olycka som vi än så länge inte har drabbats av, och många tänker kanske att den typen av olycka inte kommer att inträffa. Självklart är det allas vår önskan att det inte ska inträffa några stora radiologiska olyckor i vårt land. Men ersättningsreglerna är ju till för att så långt möjligt lösa problemen om det som inte får ske ändå skulle ske. Att jag ägnar största delen av mitt anförande till denna fråga betyder alltså inte att jag anser de övriga frågorna är mindre viktiga. Jag höll till exempel ett ganska långt anförande om problematiken med trafikskadeärenden förra gången, alltså då vi diskuterade den här frågan förra året, så Miljöpartiets ståndpunkt torde vara ganska väl känd. För att ytterligare understryka att jag värderar de två frågor som Hillevi Larsson tog upp vill jag säga att jag instämmer i det anförandet. Jag tycker att det var en mycket bra argumentation. Utskottet behandlar nu två motioner som kräver att kärnkraften ska stå för sina egna kostnader. Eftersom allianspartierna när de 2009 bröt den 33 år gamla blocköverskridande energiöverenskommelsen från 1976 gav ett stort antal löften och deklarerade att ingen ny svensk kärnkraft kommer att byggas med statligt stöd borde det inte vara några problem för regeringens företrädare att instämma i motionernas övergripande krav - alltså kravet att kärnkraften ska stå för samtliga sina egna kostnader. Det vore därför välgörande om vi här i kammaren i dag kunde få höra fyra tydliga uttalanden från allianspartiernas företrädare att detta gäller - att kärnkraften ska stå för alla sina egna kostnader. Vad det sedan i praktiken innebär kommer vi förmodligen att fortsätta tvista om, men det vore trots det välgörande för debatten om ni från er sida ständigt inpräntar, för dem som inte har förstått den delen i ert ställningstagande, att kärnkraften ska stå för samtliga sina egna kostnader. Det finns säkert många som anser att ett regelverk för ansvarsfrågor vid en radiologisk olycka är en rätt oviktig fråga. Först och främst kan ju många tänka att i ett sådant läge är det ändå samhället och skattebetalarna som får ta smällen oavsett vilka regler som gäller. Ingen regering skulle överleva som står overksam i en sådan situation, tänker nog många. Sedan finns det säkert många som lever i tron att svenska kärnkraftverk är så säkra att det inte händer hos oss. Men svenska reaktorer är inte säkrare än reaktorer i andra länder. Man kan tolka allianspartiernas förhållningssätt i denna fråga som att de väljer att blunda och hoppas att ingen olycka ska inträffa, men olyckor har skett, och de kommer att fortsätta att inträffa. Det är tyvärr den sorgliga sanningen. År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada med en partiell härdsmälta. År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kysjtym i Ural. År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning, som jag har besökt. År 1979 skedde en olycka i Three Mile Island utanför Harrisburg. Också den resulterade i en partiell härdsmälta. År 1986 skedde olyckan i Tjernobyl, en av de hittills allvarligaste olyckorna i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande efter 28 år - lägg märke till det - och den torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete. Många av dem kunde bara jobba under en eller två minuter eftersom strålningsnivåerna var sådana att de på så kort tid utsattes för en dos som är den tillåtna dosen för en hel livstid. År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i en bränslefabrik i Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp. År 2005 läckte 20 ton plutonium- och uranhaltig syra ut från Thorp, som är en upparbetningsanläggning i Sellafieldkomplexet i England. Det påverkade faktiskt också fisket utanför den norska kusten. Efter många års reparationer startades åter anläggningen. I februari 2011 läckte ytterligare 500 000 liter radioaktiv vätska ut från anläggningen, enligt de ansvariga myndigheterna. År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 22 minuter. Många internationella bedömare anser att Forsmark då var mycket nära ett okontrollerat förlopp som kunde ha slutat i en härdsmälta. Den 12 mars 2011 exploderade reaktor 1 i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Konsekvenserna är omfattande men fortfarande till rätt stor del osäkra. Informationen är inte så lättbegriplig, men troligen har fyra separata härdsmältor inträffat i reaktorhärdar och i förvaringskärl för utbränt bränsle. Troligen har ingen tidigare olycka inom kärnkraftsindustrin varit så omfattande som denna. Trots att det saknas lösningar, exempelvis när det gäller de stora mängder havsvatten som har använts och fortfarande används för att kyla anläggningarna, liksom när det gäller hur de växande resterna av härdsmältor ska slutförvaras, har försiktiga uppskattningar gjorts när det gäller de totala kostnaderna för olyckan. Dessa beräkningar hamnar på minst 1 500 miljarder svenska kronor. Att volymen i härdsmältan växer beror på den teknik man tvingas använda som i praktiken innebär att smältorna inkapslas i stora saltberg, som då blir förorenade. Herr talman! Av de olyckor som jag har räknat upp känner de flesta bara till tre, några kanske känner till fyra. Ändå är det långt ifrån alla olyckor som har inträffat. Kärnkraftsindustrin har drabbats av ytterligare ett hundratal större olyckor och ett stort antal mindre. Då ska ni veta att jag inte räknar in de ständigt pågående utsläpp som ingår i de metoder man använder för att bryta och förädla fram bränslet till reaktorerna. Den delen av kärnkraftsindustrin ödelägger för all framtid enorma landarealer. Man måste också komma ihåg att alla olyckor är unika, och dessutom är varje reaktor på något sätt unik till sin konstruktion, så det är svårt att ta med sig erfarenheter från en olycka för att öka säkerheten vid andra reaktorer. Har någon sett en redovisning över sluträkningen för någon av dessa olika olyckor? Det finns redovisningar av olika slag, till exempel den uppskattning jag nyss nämnde när det gäller olyckan Fukushima, men slutnotor saknar jag. Dessutom har det ju inte gått mer än lite mer än 60 år sedan den första av de olyckor jag räknade upp inträffade och bara 28 år sedan olyckan i Tjernobyl. Påverkan i omgivningen pågår fortfarande från flera av dessa olyckor, och förorenat material är bara mellanlagrat. Några slutgiltiga metoder för slutförvar av härdsmältor och andra högaktiva rester från olyckor finns inte. Någon gång i framtiden förväntas man kunna ta hand om det avfall man tills vidare lagrar exempelvis i stängda kärnkraftverk. Om man inte har vetskap om framtiden och vilka de framtida kostnaderna är så är det enligt min mening lika relevant att sätta den kostnaden till oändligheten som att sätta den till noll, som många gör. Det är mot den här bakgrunden vi diskuterar regler för ersättning vid radiologiska olyckor. Bakgrunden är att det inte finns någon kunskap om vare sig tidsutdräkten eller storleken på de skador som en sådan olycka kan innebära. Därmed är också den slutgiltiga kostnaden mycket svår att uppskatta. Enligt den lagstiftning riksdagen beslutat om, men som regeringen ännu inte infört, är kravet på anläggningshavaren, det vill säga det företag som äger kärnreaktorn, att säkra en betalförmåga på ca 11 miljarder. I lagstiftningen är beloppet satt i euro, vilket med dagens kurs blir ungefär 11 miljarder svenska kronor. Miljöpartiet anser att den summan är på tok för liten i förhållande till vad som är rimligt att anta. Vi menar att kostnaden vid en eventuell härdsmälta, som vi naturligtvis hoppas att vi ska slippa, i en svensk reaktor kommer att sluta på betydligt större belopp. Det är alltså vår bedömning. Lagens formulering om obegränsat ansvar gör det än mer obegripligt att regeringen envisas med att hålla fast vid ett så lågt belopp. Lagen innebär att anläggningshavaren är ansvarig för alla de kostnader som en olycka innebär. Det är naturligtvis en självklarhet att det ska vara så. Det är helt riktigt. Men tror någon på fullt allvar att kostnaden för oanvändbara skogar, förstörda åkermarker, obeboeliga samhällen, uteblivna fiskekvoter och genetiska skador i andra och kanske tredje generationen kan sluta på ett så lågt belopp som 11 miljarder? Alliansföreträdare har i tidigare debatter hävdat att anläggningshavarna har försäkringar utöver det som regleras i lagen om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor som skulle kunna användas för att ersätta drabbade om de i lagen angivna säkerheterna inte räcker. Ett sådant resonemang förutsätter att försäkringstillgångarna inte i första hand tas i anspråk för att ta hand om de skador som skett på reaktorn vid olyckan. Ett sådant resonemang innebär alltså att de resurser som anläggningshavaren förfogar över inte i första hand skulle användas för att stoppa och begränsa fortsatta utsläpp och minska påverkan på omgivningen. Det finns såvitt jag vet ingen erfarenhet från tidigare olyckor som tyder på att vare sig samhället eller det berörda företaget, som drabbats av en olycka, skulle agera på det sättet. Erfarenheterna säger tvärtom att man först lägger alla resurser på att stoppa utsläppen, minska omgivningspåverkan och, så långt som möjligt, säkra när det gäller framtida risker. När man har kommit så långt är företagets alla tillgångar förbrukade, och samhället har då redan stått för en stor del av kostnaderna. Inte minst erfarenheterna från Fukushima visar på detta. Att tro att något av de anläggningshavande bolagen i Sverige skulle ha några ekonomiska resurser kvar när det mest akuta och det värsta efter ett större kärnkraftshaveri är avklarat är rena önskedrömmar. Jag vill lägga till att Miljöpartiet anser att preskriptionstiden i lagen på 30 år är alldeles för kort, eftersom vi vet att skador kan konstateras även efter betydligt längre tid än så. I tidigare debatter om dessa ersättningsfrågor har företrädare för allianspartierna hävdat att kärnkraften inte är en så speciell verksamhet att den kräver andra försäkringslösningar än annan industriell verksamhet. Jag undrar, herr talman, vad människor som drabbats av tidigare kärnkraftsolyckor anser om ett sådant förhållningssätt. Visst kan en del stora kemiska industrier ödelägga sjöar och vattendrag för årtionden och tvinga människor att lämna stora områden, precis som de största dammbyggena i världen har tvingat lokalbefolkningen att flytta. Hur fruktansvärda sådana konsekvenser än är och hur mycket det än drabbar dem som berörs är det ändå bara en västanfläkt av det som en radiologisk olycka kan innebära. Majoriteten skriver i betänkandet att den höga nivå på vilken kravet på säkerheter ligger, alltså 11 miljarder, innebär att något ansvarsgenombrott inte behövs. Man för ett resonemang om att de skadedrabbade även kan få ersättning från anläggningshavarens övriga tillgångar. Det tycker jag är ett väldigt märkligt resonemang, som jag tror bottnar i att alliansföreträdarna inte riktigt har förstått ägarkonstruktionen för den svenska kärnkraften. Våra tre i drift varande kärnkraftsanläggningar ägs var för sig av ett ägarbolag. Det är ett bolag för var och en av anläggningarna. De här bolagen äger inga andra tillgångar än just dessa anläggningar. Eftersom reaktorbyggnaderna vid var och en av dessa anläggningar är lokaliserade tämligen nära varandra måste man ställa sig frågan: Vilket värde har de återstående anläggningarna efter det värsta tänkbara scenariot, när en olycka inträffat i någon av de reaktorerna? Lagstiftningen om ersättning vid radiologiska olyckor ska ju fungera om det som inte får hända ändå skulle hända. Frågan om en övre gräns för ersättningsansvar handlar inte om risker vid löpande driftutsläpp eller mindre incidenter. Frågan om den övre gränsen för ansvaret är en fråga om det yttersta ansvaret om det värsta inträffar. Regeringen verkar inte ha förstått att med den nuvarande konstruktionen slipper de tre stora ägarna, Vattenfall, Eon och Fortum, liksom de mindre ägare som finns, helt undan allt ekonomiskt ansvar vid en olycka. Det är därför som vi i oppositionen föreslår en lagstiftning om ansvarsgenombrott. Det håller inte, menar vi, att göra som regeringen försöker göra, att hävda att det inte är möjligt med ansvarsgenombrott eller att det bryter mot någon form av ägarkultur. I Tyskland har man genomfört ansvarsgenombrott. Vår kultur är faktiskt att ägarna ska ta sitt fulla ansvar vid en olycka. Jag hoppas att företrädare för allianspartierna kan säga detta, att ni har kommit överens om och lovat att kärnkraften ska bära samtliga sina egna kostnader. Att man har en konstruktion med en mellanhand som bryter ansvarskedjan kan man kanske blunda för i andra sammanhang, men vi menar att man inte kan göra det här. Ägarna till anläggningshavarna styr faktiskt verksamheten till 100 procent. De tar också hem alla vinster av verksamheten. Att de helt ska gå fria är orimligt när riskerna är så omfattande och kostnaden nästan är omöjlig att uppskatta. Miljöpartiets uppfattning är därför att man inte kan sätta likhetstecken mellan kärnteknisk verksamhet och annan industriell verksamhet ur ett ansvarsperspektiv. Den som hävdar att man inte ska införa ett ansvarsgenombrott borde vara beredd att kräva en garantinivå på minst 1 000 miljarder svenska kronor. Då hamnar nämligen den säkerhet som anläggningshavarna tvingas garantera närmare den storlek som är relevant i sammanhanget. Det kanske inte räcker till, men det kommer ändå i närheten av vad som är rimligt. Herr talman! Vi i Miljöpartiet står självklart bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 3.

Anf. 74 Margareta Cederfelt (M)
Herr talman! Det betänkande vi nu debatterar är ett motionsbetänkande. Det rör sig om motioner från den allmänna motionstiden 2013. Flera av de yrkanden som framställts har behandlats under tidigare år av civilutskottet. Sammanfattningsvis kan sägas att motionsyrkandena avser skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor, hemförsäkring, möjlighet att teckna personförsäkring, trafikförsäkringsavgift, information vid försäkringsfall och handläggning av trafikskadeärenden. Frågan om försäkringar berör oss alla. När tillvaron är som den ska och ingenting oförutsett inträffar behövs inte försäkringar. Då är det lätt att glömma bort dem. Men plötsligt inträffar något som påverkar vårt liv negativt. Det är vid dessa tillfällen som frågan om försäkringar aktualiseras. Barnförsäkringar är en fråga som civilutskottet har fokuserat på i tidigare års arbete. Under föregående år presenterade civilutskottet en särskild uppföljningsrapport för utvärdering av försäkringsavtalslagen. Rapporten pekar på att andelen barnförsäkringar som beviljats med ordinarie villkor har ökat under senare år. Denna utveckling är självklart positiv. I rapporten åskådliggörs också att det under senare år har blivit enklare att teckna försäkringar för barn som är prematurt födda. Rapporten ger exempel på organisationer som lanserat egna försäkringslösningar, exempelvis Adoptionscentrum. Utskottets utvärdering ersätter självklart inte den av regeringen planerade översynen av barnförsäkringar och de frågor som är relaterade till denna. Tidigare talare har nämnt kontraheringsplikten. Därför ska jag inte säga något mer för att beskriva denna. Jag vill däremot säga att civilutskottets rapport lyfter fram svårigheter som råder i det motsatsförhållande som finns mellan politikens intentioner, att personer ska ha möjlighet att teckna privata försäkringar, och försäkringsavtalslagen, med de krav som politiken har ställt på försäkringsbolagen i form av försäkringsrörelselagen. Försäkringsrörelselagen anger att försäkringsbolagen ska drivas med tillfredsställande likviditet och med kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandet mot försäkringstagarna kan fullgöras. Det vill säga att även här betonas att åtagandet mot försäkringstagarna kan fullgöras. Frågan om kontraheringsplikt är därför en komplicerad fråga. Den illustrerar väl hur angeläget det är med en uppföljning av kontraheringsplikten. Det är något som Justitiedepartementet avser att genomföra under innevarande mandatperiod. Jag kan hålla med om att mandatperioden snart är slut, men det innebär å andra sidan att tiden för uppföljningen närmar sig. Herr talman! I betänkandet finns också en reservation som rör skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor. Energi är en resurs som vårt moderna samhälle är beroende av. Det finns inget som tyder på att behovet av energi kommer att minska i framtiden. Därför är det naturligtvis oerhört angeläget med den forskning och utveckling som sker inom området. Jag skulle faktiskt önska att utvecklingen när det gäller förnybar energi kunde gå än fortare än vad som är fallet i dag. En stor del av vår energi kommer från kärnkraften, och det finns ingenting som tyder på att behovet av kärnkraft kommer att minska under den närmaste tiden. Debatten här i dag handlar inte heller om huruvida vi ska ha kärnkraft eller ej utan om vilket ansvar kärnkraftsbolagen har för de skador som skulle uppstå vid en eventuell olycka. Alla frågor relaterade till kärnkraften är reglerade i omfattande lagstiftning, ofta med internationella överenskommelser som bas. EU är här ett viktigt organ, vars lagstiftning, konventioner och överenskommelser till stor del reglerar inte bara den svenska lagstiftningen utan också övriga medlemsstaters lagstiftning. Och lagstiftningen på området utvecklas naturligtvis kontinuerligt. Våren 2010 antog riksdagen en lag, lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Den ersatte 1968 års atomansvarighetslag. I reservationen skriver reservanterna att de anser att regeringen bör verka för att höja nivån på finansieringen av det obegränsade skadeståndsansvaret, liksom att lagen ska anpassas efter miljörättsliga principer samt bestämmelser om ansvarsgenombrott. Och jag instämmer i att frågan utan tvekan är viktig. En eventuell kärnkraftsolycka kan, även om den är begränsad, få omfattande konsekvenser, inte bara här och nu utan också för framtiden. Därför är det viktigt att ansvarsfördelningen vid en olycka är tydlig i lagstiftningen likväl som att lagstiftningen ska vara genomförbar, herr talman. Det finns regler som reglerar ansvaret för ersättning vid en radiologisk skada. Reglerna bygger på de internationella bestämmelserna i Pariskonventionen och dess tilläggskonventioner. Hittills är det 15 stater som har tillträtt Pariskonventionen. Det innebär att det finns ytterligare ett antal stater som inte har tillträtt konventionen. Enligt lagen är det innehavaren av en kärnteknisk anläggning som är strikt ansvarig för en atomskada som orsakats av en olycka. Anläggningsinnehavarens ansvar uppgår till 300 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket under senare år motsvaras av ca 4 miljarder svenska kronor. Anläggningsinnehavaren är skyldig att ha en försäkring som täcker 120 procent av ansvarsbeloppet eller 360 miljoner dragningsrätter. Staten ansvarar i andra hand för anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet. Men om staten har betalat ersättning inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp får staten återkalla ersättningen från anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare. Ersättning från statsmedel kan också lämnas på grund av katastrofolyckor. Utöver de regler som berörs av bland annat Paristilläggskonventionen finns ytterligare ett ersättningssteg i atomansvarighetslagen. Om en innehavare av en anläggning här i landet är ansvarig och de ersättningar som lämnas enligt de tidigare beskrivna stegen inte räcker för att ersätta uppkommen skada ska staten betala en ersättning, och den uppgår till 6 miljarder kronor. Från detta belopp ska avräknas det som anläggningsinnehavaren är skyldig att betala. Det omfattar skador som kanske är i Danmark, Finland, Norge och Sverige och skador som uppkommit på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i något av dessa länder. År 2010 beslutade riksdagen om en ny lag om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Riksdagen godkände också Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område och dess tilläggskonvention i dess lydelse enligt 2004 års ändringsprotokoll. De nya reglerna träder i kraft den dag regeringen så bestämmer. När den nya lagen träder i kraft upphör atomansvarighetslagen att gälla, precis som jag sade. Då införs ett obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar. Ansvaret är som tidigare strikt. Ett obegränsat ansvar överensstämmer med den miljörättsliga principen att förorenaren betalar. Ett obegränsat ansvar betyder att det inte finns någon i förväg bestämd beloppsgräns för det ekonomiska ansvaret. Utöver de medel som har avsatts som garanti blir det anläggningsinnehavarens tillgångar i övrigt som sätter gränsen för hur mycket ersättning som det går att få ut. Därför är det viktigt att det är anläggningsinnehavaren och inte något bolag inom koncernen som är förmånstagare till egendomsförsäkringen. Som ni hör är det här väldigt komplicerade frågor. Jag kan fortsätta att läsa innantill här, men jag är inte säker på att det leder vidare i debatten. Jag skulle i stället vilja uppmana dem som är intresserade av frågorna att läsa vidare i det som vi har skrivit i betänkandet och också ta del av det material som finns när det gäller Pariskonventionen med mera. Det åskådliggör mycket tydligt hur problematisk lagstiftningen är och också hur den försöker täcka in och anpassa sig till den utveckling som sker. Men det är inte bara Pariskonventionen utan också aktiebolagslagen som sätter gränser för hur försäkringar kan se ut och talar om hur ansvaret ska fördelas. Utskottet fann inte vid sin behandling några skäl att frångå sitt tidigare ställningstagande om ansvarsbeloppets storlek, ansvarsgenombrott eller kostnader. Däremot anser vi att det är viktigt att följa vad som händer inom området i EU och om fler länder ansluter sig till Pariskonventionen och ratificerar denna, så att den kan inträda i sin helhet. Slutligen vill jag säga några ord om trafikskadeförsäkringen. De frågor som är relaterade till denna ingår i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen som ska redovisa sitt resultat den 31 januari 2015. När det handlar om en så pass viktig fråga som en trafikskadeförsäkring, som berör och omfattar ett stort antal människor, är det viktigt att det finns en parlamentarisk uppslutning bakom den och att frågorna är belysta, så att det blir ett fungerande försäkringsskydd. Därför anser vi i utskottets majoritet att utskottet inte ska fatta några beslut i denna fråga utan invänta utredningens resultat. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.

Anf. 75 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Jag kommer inte att gå in på skadeståndsansvaret vid radiologiska olyckor, för det räknar jag med att Jan Lindholm gör. Och jag står självklart helt bakom reservationen. Däremot tänkte jag ta upp detta med trafikskador. Patientsäkerhetsutredningen kom redan 2008. Det är rätt så länge sedan. Där framkom att det fanns stora brister i handläggningen av trafikskadeärenden. Det rörde sig om kvalitetsbrister i försäkringsbolagens bedömning och i de medicinska rådgivarnas roll. Man ifrågasatte om bedömningarna var enhetliga och om det fanns tillräckligt underlag för bedömningarna. Verkligheten är att det är otroligt svårt för trafikskadade att få ersättning trots att de är så skadade att de i många fall inte kan arbeta alls eller bara deltid. Det finns alltså utredningsunderlag, och det är förvånande att regeringen inte har gjort något av slutsatserna i Patientsäkerhetsutredningen trots att det som sagt gått många år. Att begrava frågan i en ny utredning vars slutsatser ska presenteras först efter valet förhindrar dessutom att dessa viktiga frågor kommer upp i valrörelsen. Varför går ni inte vidare med detta när ni redan har utredningsunderlag? Varför gjorde ni inget när utredningen kom 2008? Den visade ju på stora brister, och larmrapporter hördes om hur det gick till. Rättsväsendet blir ett organ för försäkringsbolagen när det är de trafikskadades rättssäkerhet som borde värnas i första hand. Varför går ni inte vidare med personförsäkringar när civilutskottet har visat att det finns problem? Även om det har blivit lite bättre finns det fortfarande problem.

Anf. 76 Margareta Cederfelt (M)
Herr talman! Låt mig understryka att det pågår ett utredningsarbete. Patientsäkerhetsutredningen, som Hillevi Larsson refererar till, är en del när det gäller försäkringslösningar. Det jag talar om är en stor parlamentarisk utredning där flera partier är med och tycker till och där frågan belyses i ett brett perspektiv som inkluderar mycket mer än trafikskadeförsäkringen. Det behövs långsiktiga, hållbara lösningar. Det är angelägna frågor, för precis som Hillevi Larsson säger blir ett stort antal personer allvarligt skadade i trafiken. Det finns en nollvision, men det hjälper inte den som blir skadad. Jag vill dock inte föregå den parlamentariska försäkringsutredningen. Herr talman! Jag vill få fört till protokollet att jag har en skada i mitt knä som gör att jag har svårt att stå still i talarstolen, och denna skada tar mycket kraft från mina anföranden.

Anf. 77 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Jag hoppas att Margareta Cederfelt snart kryar på sig. När det gäller trafikskadeärenden kunde ni ha följt upp det som Patientsäkerhetsutredningen kom fram till. De frågor som blev ordentligt utredda där kunde ni ha gjort något åt. Att det finns det ytterligare frågor att ta upp är en sak, men det är tragiskt att inget har hänt sedan 2008 trots att det fanns ett bra utredningsunderlag. Jag känner en oro för att lägga in detta i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Där finns så många andra frågor, och risken är att dessa viktiga frågor drunknar i det arbetet. Det är också tråkigt att vi inte kan få en debatt om dessa frågor i valrörelsen. De skiljelinjer som finns döljer ni genom att begrava frågan i en utredning. Ni kunde åtminstone ta tag i det som Patientsäkerhetsutredningen hittills har kommit fram till och göra lagförslag om det. När det gäller personförsäkringar har det kommit uppgifter om att Justitiedepartementet skulle göra en uppföljning före valet av hur den nya lagstiftningen som kom 2006 har fungerat. Nu är det inte långt kvar till valet, men inget har hänt. Det ska väl till ett mirakel för att regeringen ska göra något nu när inget har hänt i frågan tidigare, men eftersom Justitiedepartementet har aviserat en uppföljning före valet kan man kanske trycka på regeringen och se till att uppföljningen faktiskt sker före valet. Många nekas fortfarande försäkring, och det är ett stort problem för dessa familjer, inte minst ekonomiskt.

Anf. 78 Margareta Cederfelt (M)
Herr talman! Hillevi Larsson nämnde att bolagen har ovanligt stort inflytande i Trafikskadenämnden. Nämnden består dock av lekmannaledamöter, bolagsledamöter och jurister i ganska lika proportioner, vilket innebär att också andra perspektiv har avgörande inflytande. Att den skadade inte har möjlighet att själv komma och föredra sitt ärende i Trafikskadenämnden och att det är handlingar och inte det personliga mötet som ligger till grund för besluten är inget unikt. Så ser det ut i många andra försäkringar, till exempel Läkemedelsförsäkringen med flera. Det är ett vanligt förfarande. De sakkunniga läkarna ska vara fristående från försäkringsbolagen. Det står klart och tydligt uttalat. Vad gäller barnförsäkringar och kontraheringsplikt vill jag lyfta upp att det har växt fram andra försäkringslösningar utöver de traditionella bolagens. Intresseorganisationer som till exempel Adoptionscentrum har utvecklat egna uppskattade försäkringslösningar. Det är positivt att det går att utveckla försäkringslösningar som är anpassade efter målgruppen och att det också finns möjlighet till inflytande från en organisation, till exempel Adoptionscentrum. Regeringens översyn är dock mycket välkommen.

Anf. 79 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Det finns många exempel på att intygen från de oberoende läkare som träffat och behandlat patienten aldrig kommer fram till Trafikskadenämnden. De ersätts med de intyg som försäkringsbolagen tar fram genom sina förtroendeläkare, som alltså inte träffat patienten. Det är ett stort problem som måste lösas. Nej, herr talman, det här är ingen debatt om kärnkraftens vara eller inte vara. Att min motdebattör Margareta Cederfelt formulerar sig på sättet är ett försök att få det till något annat än vad det är. Det här är en debatt om ersättningsfrågor vid olycka, och ska vi kunna föra en sådan debatt på ett realistiskt sätt måste vi förstå vad en olycka inom kärnkraftsindustrin är. Det är därför jag försöker beskriva verkligheten som ersättningssystemet ska relateras till. Det var bra att vi i Margareta Cederfelts anförande fick höra att Moderaterna instämmer i innehållet i reservationen och att Margareta sade att detta är viktigt. Jag saknar dock ett tydligt uttalande om det grundläggande som ingick i den energipolitiska överenskommelsen mellan allianspartierna, nämligen att kärnkraften ska betala samtliga av sina egna kostnader. Gäller det? Det vill jag ha svar på.

Anf. 80 Margareta Cederfelt (M)
Herr talman! Som jag nämnde tidigare finns det internationella konventioner som är överordnade den nationella lagstiftningen. De är viktiga eftersom inte bara det egna landet utan även närliggande länder kan bli påverkade vid en skada. Därför behövs det internationella överenskommelser. Pariskonventionen är en av de konventioner som styr här. Den är inte ratificerad av några länder, vilket påverkar Sveriges möjligheter att genomföra lagstiftningen. Det går inte om inte alla länder ser till att ratificera - så är överenskommelserna. Jag vet att mina allianskolleger kommer att säga mycket mer om detta än vad jag gör nu.

Anf. 81 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Jag har inte ifrågasatt Pariskonventionen på något sätt. Det är klart att den är ett steg framåt i förhållande till den lagstiftning vi har i dag. Jag får uppenbarligen inget svar på mina frågor. Jag undrar om Margareta Cederfelt kan intyga att den energipolitiska överenskommelsen från 2009, då Alliansens fyra partiledare lovade att kärnkraften ska bära samtliga egna kostnader, gäller än i dag. Det är den centrala frågan. Sedan måste jag påpeka att när regeringen talar om olika möjligheter till ersättning blundar ni för verkligheten. Det är därför jag lägger ned så mycket kraft på att försöka beskriva vad det handlar om. Vi kan bli tvungna att betala upp till 3 miljarder från den svenska statskassan för skador i Tyskland eller Danmark när ratificeringen väl har skett. Det är naturligtvis en fråga vi kan diskutera - det finns sådana problem - men jag har inte väckt den. Det som är intressant för mig är vad alla dessa överenskommelser är värda den dag det händer på riktigt. Överenskommelserna handlar om 3 miljarder i ansvarstagande från vår sida gentemot andra länder och andra länders ansvarstagande gentemot oss. Där ligger gränsen. Omräknat från euro till svenska kronor måste någonstans kring 11 miljarder säkerställas, när det i verkligheten inte handlar om tio eller hundra utan om tusen gånger så mycket pengar. Vad är överenskommelserna värda? Det är den diskussionen som är viktig för att vi ska komma fram till följande: Räcker detta? Behöver vi göra något mer? Vi måste ha klart för oss hur systemet ser ut i förhållande till de verkliga problem vi möter.

Anf. 82 Margareta Cederfelt (M)
Herr talman! Ja, detta är viktigt, som jag uppfattar att Jan Lindholm säger. Regeringen har samma bild. Det är anläggningshavaren, inte något annat bolag inom en koncern som anläggningshavaren tillhör, som är förmånstagare för en egendomsförsäkring. För att säkerställa att det finns medel tillgängliga för att kompensera skadelidande har regeringen föreslagit att det i lagen om kärnteknisk verksamhet ska tas in en bestämmelse om att en försäkring som syftar till att ersätta skada på byggnader, anläggningar, system och så vidare inte får ha någon annan förmånstagare än tillståndshavaren för verksamheten. Bestämmelsen träder i kraft när den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor börjar gälla. Därför är det angeläget att Pariskonventionen kan träda i kraft.

Anf. 83 Ola Johansson (C)
Herr talman! I februari 2009 träffade Alliansen en historisk överenskommelse om en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet. Det innebar att decennier av osäkerhet kring energipolitiken utraderades och kombinerades med en utveckling av förnybar energi som oavsett regeringsunderlag dittills varit näst intill obefintlig. Sedan dess har mycket hänt. Vindkraften har ökat, och årsproduktionen ligger i dag över 7 terawattimmar vindkraft jämfört med 1 terawattimme innan Alliansen tillträdde 2006. År 2017 - om tre fyra år - beräknas produktionen vara minst den dubbla, uppemot 15-16 terawattimmar. Några seriösa planer på ny kärnkraft som ska ersätta dagens gamla reaktorer existerar inte. Det här är ingen energidebatt, men att vi verkligen åstadkommit en förändring måste ändå tjäna som en bakgrund till de årligen återkommande debatterna om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor. Denna förändring har gjorts möjlig genom att radiologisk verksamhet fortfarande kan vara en del av kraftproduktionen, dock under strikt begränsande villkor vad gäller omfattningen, antalet reaktorer och villkoren för drift, däribland ansvaret vid olyckor, som diskuteras här. Från att kraftägarnas ansvar varit näst intill obefintligt har vi nu i och med den här historiska överenskommelsen satt en lagstiftning på plats som ger ägarna ett obegränsat skadeståndsansvar och utöver det krav på garantier som ska täcka konsekvenserna av en olycka i form av personskador och förstörelse. Den lagstiftning som är beslutad och som ska införas ersätter en lagstiftning från 1968, då socialdemokratiska regeringar inledde marschen in i kärnkraftsberoendet. Då var det inte tal om att ställa krav på reaktorägarna. De skulle stöttas till varje pris. Samtliga reaktorer som fortfarande är i drift subventionerades under byggtiden. I vad mån detta ännu i dag kan anses utgöra en subvention kan diskuteras. I praktiken är det dess värre denna lag från 1968 som skulle gälla om en radiologisk olycka skulle inträffa i dag på det sätt som till exempel Jan beskriver. Varje dag en förordning om att den antagna lagen ska kunna träda i kraft, tillsammans med en förordning om ansvar och ersättningar, dröjer är naturligtvis en dag för mycket. Men att låta något sådant ske helt utan hänsyn till internationella och EU-rättsliga bestämmelser går inte. Det är en av anledningarna till att vi står här i dag och diskuterar. Låt oss hoppas och tro att frågan är löst om ett år och att Belgien, Italien och Storbritannien - tre av de tretton EU-länderna - har ratificerat den konvention från 2004 som gett regeringen möjlighet att genom eget beslut låta lagen träda i kraft så att detta inte behöver komma till kammaren för beslut. Frågan är vad som kan anses vara ett obegränsat ansvar. Vi har gjort bedömningen att den summa som garanteras ska vara 1 200 miljoner euro, det vill säga 11-12 miljarder kronor. Det är mer än vad som krävs enligt Pariskonventionen och som sannolikt kommer att gälla i de övriga länder som likt Sverige redan har förberett lagstiftning på området. Tillsammans med det gemensamma ansvar som följer av konventionen blir det summa summarum 15 miljarder kronor för att ersätta materiella skador och personer som drabbas av en kärnkraftsolycka i Sverige. Men i de värsta fallen inser nog alla att det inte finns några försäkringar eller garantier i världen som skulle räcka för att ersätta den förödelse som vore följden av en riktigt allvarlig olycka. Miljöpartiet menar att det inte räcker med 15 miljarder kronor och därutöver alla tillgångar som är möjliga att mäta ut i det bolag som äger kraftverket. De har tagit till en väsentligt högre summa, baserat på Fukushimaolyckan. Men trots sin höjd är det också ett tak. Således innebär inte heller Miljöpartiets politik ett obegränsat ansvar. Det är heller inte troligt att ett ansvarsgenombrott i det läget skulle ge mycket mer. Snarare skulle det skapa en osäkerhet och drabba oskyldiga ägare, det vill säga ägare som är oskyldiga till olyckan i sig. Det skulle heller inte bidra nämnvärt till att täcka de kostnader som en olycka av värsta tänkbara slag skulle innebära. Socialdemokraterna har genom sin kandidat till näringsministerposten, Jennie Nilsson, motionerat om att en bestämmelse om ansvarsgenombrott ska införas i svensk lagstiftning. Inte för att Socialdemokraterna hittills har gjort sig kända för att ha en företagarvänlig politik, men frågan är om hennes partiledare är beredd att i verkligheten genomföra något som så totalt skulle förändra äganderätten och skapa helt andra förutsättningar för de bolag, pensionsstiftelser och fonder som via de tre bolagen på något sätt är kopplade till energiproduktionen i Sverige. Det går an att säga att ägarna ska betala i första, andra och kanske tredje led. Men i slutändan hamnar notan hos vanliga fondsparare, pensionärer, småföretagare och aktieägare. Det är tufft att påstå att också de har ett ansvar för en olycka som har orsakats av försummelser i det bolag som driver kärnkraftverket i fråga. Tanken är god, men är den egentligen riktigt genomtänkt? Det vore bättre om vi så snart som möjligt kunde göra oss oberoende av en energikälla som man på det här sättet måste försäkra sig mot. Centerpartiet har fortfarande som mål att Sverige ska bli oberoende av kärnkraften. Inom en generation menar vi att Sverige har möjlighet att driva och utveckla samhället med hundra procent förnybar energi. Det är till skydd för kommande generationer som vi vill ställa om till ett fossiloberoende, klimatneutralt samhälle som inte lämpar över skulder och avfallsproblematik - och för den delen inte heller försäkringsansvar - på framtiden. Det är så, herr talman, som vi i Centerpartiet tacklar frågan om årtal, belopp och preskriptionstider. Det som har framförts i en gemensam reservation från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att ha orimliga krav på vad som är möjligt. Principen ska vara att det är förorenaren som ska betala och ta det fulla ansvaret. Sverige kan inte ensamt gå före, utan vi är beroende av att Pariskonventionen kan ratificeras, sedan de tre länderna är klara med sin lagstiftning. Möjligheten finns nu att regeringen kan införa lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, kanske redan vid kommande årsskifte. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen i den delen. Jag yrkar också avslag på den reservation som säger att lagen ska ändras så att kontraheringsplikten ytterligare förtydligas i lagen. Kontraheringsplikt, herr talman, handlar om möjligheten att teckna en personförsäkring för alla, oavsett handikapp eller risk för framtida sjukdom. Det är lätt att sätta sig in i hur det kan kännas för föräldrar till tidigt födda barn, barn med ett medfött hjärtfel, allergier eller rent av lindriga åkommor, som mina egna barns eksem. Utskottet har under perioden tagit initiativ till att parallellt med regeringen följa upp hur lagen tillämpas. För knappt ett år sedan fick vi ta del av en rapport som visade att fler barn än tidigare kan få ett försäkringsskydd till normala villkor och att särskilda klausuler, undantag och högre premier har minskat. Flera organisationer har tagit fram egna försäkringslösningar som ska täcka behov som den ordinarie försäkringsmarknaden inte har mäktat med att täcka. Regeringen liksom civilutskottet följer utvecklingen. Vi är inte nöjda förrän försäkringsbolagen lever upp till kontraheringsplikten, så att ingen upplever att de behöver stå vid sidan av det skydd som vi alla tar för självklart. Men det är ännu för tidigt att ändra försäkringsavtalslagen från 2005, där kontraheringsplikten ingår. Den plikten har utretts och beslutats av en majoritet bestående av dem som här kritiserar densamma, nämligen Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag vill påstå att vi i Alliansen gör mer för att stödja de barn som ännu inte kan få en försäkring.

Anf. 84 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Jag tolkar Ola Johanssons formulering att det är förorenaren som ska betala som ett svar på min fråga. Jag skulle gärna vilja veta om jag tolkar det uttalandet rätt. Står alltså Centerpartiet fast vid fyrpartiregeringens löften i samband med energiöverenskommelsen att kärnkraften ska betala samtliga sina egna kostnader - ja eller nej? Ola Johansson påstår vidare att när väl tillräckligt många länder har undertecknat Pariskonventionen, så att den kan införas, är frågan löst. Menar Ola Johansson verkligen det? Ja, det gör han, eftersom han säger att de belopp som gäller är väl tilltagna och anser att de beloppen är tillräckliga även i andra länder. Det vore intressant att höra om det är så jag ska tolka det hela. Sedan säger Ola Johansson att Miljöpartiet ändå har satt upp ett belopp - kanske minst 1 000 miljarder kronor, som jag sade. Men vi har också föreslagit ett ansvarsgenombrott. Därför kan man fråga: Vad är den bortre gränsen för vad vi föreslår? Det kan man naturligtvis diskutera. Anser Centerpartiet att det är rimligt - om skadorna kräver större ekonomiska insatser än dem som Pariskonventionen avser, när den börjar fungera - att samhället ska ta de kostnaderna, i stället för att de som har tjänat pengar på detta ska ta kostnaderna? Är det Centerpartiets linje, att det är samhället som ska träda in när de pengarna inte räcker?

Anf. 85 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jan Lindholm frågar mig om vi säger ja eller nej till energiöverenskommelsen och principen om att förorenaren ska betala. Vi säger självklart ja. Energiöverenskommelsen har legat till grund för lagar som har stiftats här i kammaren, de flesta av dem före min tid här. Det vi har är en lagstiftning om ansvar vid radiologiska olyckor som också är stiftad men där vi har överlåtit åt regeringen att besluta när den ska träda i kraft. Villkoren är inskrivna i den lagen, och det är det vi har talat om här. Det gäller ett garantibelopp, ett skadeståndsansvar och principerna för hur vi ska mäta förorenarens ansvar att stå för sina egna kostnader. Jag har tolkat Miljöpartiets motion på det sättet att man har satt en gräns vid 1 000 miljarder kronor. Det är väsentligt mer än de 15 miljarder som jag talar om, men det är ändå en gräns. Jag noterar att det fortfarande finns en gräns. Det finns inget obegränsat ansvar. Jag vill gärna problematisera lite grann kring frågan om ansvarsgenombrott. Låt oss säga att vi skulle ge ägarbolagen Eon, Fortum och Vattenfall ansvaret. Vad består då deras tillgångar av? Jo, det består av vattenkraft, vindkraft, kunskap och andra investeringar i installationer som producerar förnybar energi. De tillgångarna ska realiseras. Vem ska köpa dem, och vad är de värda i ett sådant läge? Vad är nyttan med ett ansvarsgenombrott? De tillgångarna har kanske ett mycket litet värde eller saknar intresserade köpare i ett läge när de ska realiseras. Då är det andra tillgångar som man är ute efter, de som finns hos fondsparare, småsparare och pensionsstiftelser.

Anf. 86 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Det var intressant. Ola Johanssons resonemang på slutet skjuter de egna argumenten fullständigt i sank. Om det inte finns någon som är intresserad av att köpa vattenkraft i Sverige som ligger långt från en reaktor torde det knappast finnas någon som är intresserad av att köpa de skadade reaktorer som är grannar till den som har havererat, om nu en sådan olycka skulle inträffa. Det tycker jag var ett dåligt argument. Vi föreslår ansvarsgenombrott eftersom vi ser det som ett komplement till en högre nivå. Vi menar att man ska ha en säkerhet som är stor. Utifrån erfarenheter ute i världen - där det fortfarande finns frågor som inte är lösta och där vi inte ens kan se att de kan lösas för någon summa som vi känner till - har vi tyckt att 1 000 miljarder kronor ändå är en nivå som man kan diskutera. Då hamnar man i närheten av vad som verkar rimligt vid sådana här olyckor. Till det har vi lagt ansvarsgenombrottet. Det finns ägare som har inkomster. Jag vet att Vattenfall brukar kunna investera någonstans mellan 4 och 8 miljarder kronor per år. Det blir en process som pågår, eftersom anläggningshavaren kommer att ha kostnader inte bara när detta händer utan 10, 20, 30, 40 eller 50 år framåt i tiden. Då kommer anläggningshavaren att ha kostnader för de skadeståndsanspråk som kommer från dem som har drabbats. Då är det bra att ha en ägare med inkomster som kan stå för detta. Säg att det handlar om 4 miljarder kronor per år i 40 år. Det skulle de tre huvudägarna - sedan finns det många andra mindre - med lätthet klara av. Detta har man genomfört i Tyskland. Jag förstår inte varför vi inte skulle kunna genomföra det i Sverige.

Anf. 87 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jag försökte både i mitt anförande och i replikskiftet problematisera lite grann kring Jan Lindholms inställning till ansvarsgenombrott. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar och analyserar vad det faktiskt innebär. Jag påstår inte att ingen är intresserad av att köpa vattenkraft och vindkraft. Men det som kommer att hända vid ett ansvarsgenombrott är att de som äger vattenkraften och vindkraften i Sverige måste sälja dessa tillgångar till någon. När de har gjort det finns det en summa pengar. Det som då återstår är realiserbara tillgångar i form av kapital. Vems kapital är det? Jo, det är svenska folkets eftersom Vattenfall är ett statligt ägt bolag. Det är pensionsstiftelser, fonder, småsparare och aktieägare. Om detta ansvarsgenombrott innebär ett kontinuerligt utflöde av pengar från dessa småsparare är frågan om man kan ställa pensionsspararen till ansvar för den reaktorolycka som har inträffat vid exempelvis Ringhals. Det är tveksamt om det är rimligt och tveksamt om det ger de tillgångar och det obegränsade skadeståndsansvar som Jan Lindholm talar om.

Anf. 88 Roland Utbult (KD)
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet om ersättningsrätt och avslag på reservationerna. Betänkandet handlar, som vi har hört här i debatten, bland annat om obligatorisk hemförsäkring, möjligheten att teckna personförsäkring - det gäller framför allt barnförsäkringar - skadestånd vid radiologiska olyckor och trafikförsäkringar. Jag ska börja med frågan om hur man ska se på obligatorisk hemförsäkring. Det är naturligtvis önskvärt att alla har en hemförsäkring. Det kan gå ganska illa om man inte har någon. Många har det genom facket. Men jag menar - den bedömningen har även utskottet gjort - att man inte kan tvinga människor att ta en hemförsäkring utan att det tillhör det fria valet. Det hamnar så att säga utanför politikens gränser. En annan punkt i betänkandet är möjligheten att teckna personförsäkring. Det handlar alltså främst om barnförsäkringar. Vi har i vårt parti ett fokusområde som vi benämner barns och ungas uppväxtvillkor. Detta är en mycket viktig fråga för oss. Alla barn i Sverige omfattas av ett socialt skyddsnät. Det finns skydd för barn som går i förskolan och i skolan, men oftast gäller det bara vid olyckor och inte vid sjukdom. De allra flesta barn som får en funktionsnedsättning får det genom sjukdom och inte genom olyckor. Dessutom brister skyddet vid olycksfall som leder till funktionsnedsättning. Eftersom samhällets skydd inte alltid räcker till är barnförsäkringarna ett komplement. Det handlar ofta om en kombinerad sjuk- och olycksfallsförsäkring som går ut vid 25 års ålder och som sedan övergår till en vuxenrelaterad försäkring. Som förälder känner man väl till att man behöver teckna en extra försäkring för barnen. Det är naturligtvis oerhört viktigt att kunna teckna en barnförsäkring som ett komplement till samhällets skydd. Men det kan faktiskt vara svårt för föräldrar att teckna barnförsäkringar om barnet till exempel är för tidigt fött, har funktionsnedsättning eller är adopterat. Därför är det också intressant att den kontraheringsplikt som vi alla här i riksdagen har arbetat för och som satt press på försäkringsbolagen har resulterat i att det kommer nya försäkringslösningar på marknaden. Civilutskottet beslutade våren 2012 att genomföra en övergripande inventering av försäkringsbolagens hantering av ansökningar om barnförsäkring med avseende på kontraheringsplikten och bolagens praxis på detta område. Jag ska också säga till den som lyssnar att kontraheringsplikten kan beskrivas som ett förbud mot att neka avtal. Enligt försäkringsavtalslagen från 2006 har försäkringsbolagen kontraheringsplikt vad gäller personförsäkringar, däribland barnförsäkringar. Vi hade våren 2013 en hearing då vi fick ta del av resultatet av en rapport från riksdagens utredningstjänst, Kontraheringsplikt vid tecknandet av barnförsäkringar . Det visade sig vid hearingen att av alla som vill teckna en barnförsäkring får en avsevärd del - 25 procent - invändningar i fråga om sin ansökan, och 7 procent nekas helt. Riksdagens utredningstjänst skriver: Det förefaller som om intentionen, att försäkringsbolagen endast i undantagsfall ska avslå en begärd försäkring, inte helt har uppfyllts. Det finns alltså en möjlighet för försäkringsbolagen att vägra avtal med hänsyn till egna villkor - ofta handlar det om medicinska skäl - trots att kontraheringsplikten innebär skyldighet att avtala. Men enligt rapporten som vi fick ta del av förefaller det som att andelen barnförsäkringar i alla fall har ökat jämfört med hur det var för tio år sedan. Det är naturligtvis positivt. Det är viktigt att vi sätter fortsatt press på försäkringsbolagen. Regeringen har aviserat att man kommer att utvärdera och följa upp kontraheringsplikten. När det gäller övrig motionsbehandling i betänkandet har mina allianskolleger Margareta Cederfelt och Ola Johansson här gett en bra bild av hur vi ser på den. Jag vill bara säga att jag stöder utskottets ställningstagande.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2014-01-29
Förslagspunkter: 8, Acklamationer: 5, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Obligatorisk hemförsäkring

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2013/14:C299.
    2. Möjligheten att teckna personförsäkring

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2013/14:C436.
      • Reservation 1 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S098014
      M970010
      MP02203
      FP18006
      C18005
      SD19001
      KD18001
      V01504
      Totalt170135044
      Ledamöternas röster
    3. Flytträtt för skadeförsäkringar

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion
      2013/14:C449 av Anders Sellström (KD).
    4. Information vid försäkringsfall

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2013/14:C340.
    5. Trafikförsäkringsavgift

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2013/14:C264.
    6. Handläggning av trafikskadeärenden m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2013/14:C203 yrkandena 1-3, 2013/14:C358, 2013/14:C394 och 2013/14:C397.
      • Reservation 2 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S098014
      M98009
      MP02203
      FP18006
      C18005
      SD19001
      KD18001
      V01504
      Totalt171135043
      Ledamöternas röster
    7. Ideellt skadestånd

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2013/14:C367 yrkande 1.
    8. Skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2013/14:N334 yrkandena 2 och 3 samt 2013/14:N425 yrkande 28.
      • Reservation 3 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S098014
      M98009
      MP02203
      FP18006
      C18005
      SD19001
      KD18001
      V01504
      Totalt171135043
      Ledamöternas röster