Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor
Betänkande 2009/10:JuU23
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 26 maj 2010
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Hela betänkandet
Beslut
Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor (JuU23)
Skyldigheten för advokater att vittna begränsas. Skyldigheten ska från den 1 juli 2010 bara gälla i mål om brott som kan ge fängelse i två år eller hårdare straff. Den nya regeln innebär en ändring tillbaka till vad som gällde före 1998. Då utvidgades skyldigheten att vittna för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och ändringen kom oavsiktligt också att gälla för advokater. En annan ändring gäller huvudförhandlingen i tingsrätten i mål med någon som är anhållen eller häktad. Tidsfristen för att hålla huvudförhandling i mål med häktade förlängs från en vecka till två veckor. Dessutom blir en misstänkt som godkänner ett strafföreläggande skyldig att betala försvararkostnaderna till staten på samma sätt som en som döms för ett brott. Personen blir också skyldig att ersätta statens kostnader för urinprov. Strafföreläggande är ett alternativ till åtal vid mindre allvarliga brott.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågorProposition 2009/10:182
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2010-05-04
Trycklov till Gotab och webb: 2010-05-18
Trycklov: 2010-05-18
Justering: 2010-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2010-05-18
Trycklov: 2010-05-18
Justering: 2010-05-18
Reservationer: 1
Betänkande 2009/10:JuU23
Betänkande 2009/10:JuU23
Alla beredningar i utskottet
2010-05-04
Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor (JuU23)
Skyldigheten för advokater att vittna begränsas. Skyldigheten ska från den 1 juli 2010 bara gälla i mål om brott som kan ge fängelse i två år eller hårdare straff. Den nya regeln innebär en ändring tillbaka till vad som gällde före 1998. Då utvidgades skyldigheten att vittna för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och ändringen kom oavsiktligt också att gälla för advokater.
En annan ändring gäller huvudförhandlingen i tingsrätten i mål med någon som är anhållen eller häktad. Tidsfristen för att hålla huvudförhandling i mål med häktade förlängs från en vecka till två veckor från åtalet.
Dessutom blir en misstänkt som godkänner ett strafföreläggande skyldig att betala försvararkostnaderna till staten på samma sätt som en som döms för ett brott. Strafföreläggande är ett alternativ till åtal vid mindre allvarliga brott. Vidare blir en person som döms för brott eller godkänner ett strafföreläggande skyldig att ersätta statens kostnader för urinprov.
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2010-05-26
Debatt om förslag 2009/10:JuU23
Webb-tv: Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor
Dokument från debatten
- 2010-05-26Protokoll 2009/10:126
Protokoll från debatten
Anf. 1 Margareta Persson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Betänkandet innehåller, förutom förslag till förlängd frist för huvudförhandling, förslag gällande vittnesplikt för advokater och deras biträden och förslag om återbetalningsskyldighet i straffrättsliga förfaranden. I de två senare fallen har vi inga andra förslag än regeringen.
I vår reservation ställer vi oss kritiska till regeringens förslag. Regeringen vill förlänga tiden mellan att åtal väcks och den tilltalade är anhållen eller häktad till dess att huvudförhandling i tingsrätt hålls från en vecka till två veckor. Flera viktiga instanser som JO, JK och Advokatsamfundet ställer sig tveksamma eller rent av avvisande till en sådan förlängning.
JO menar att nuvarande ordning måste medföra betydande svårigheter för andra än den tilltalade för att en så viktig förändring ska kunna anses vara befogad och ställer sig tveksam till om sådana svårigheter nu har uppstått. Advokatsamfundet menar att nuvarande regel har en rad undantag som redan medger möjlighet att överskrida enveckasfristen.
Så sent som i proposition 2000/01:108 behandlades frågan om förlängning av enveckasfristen till en tvåveckorsfrist. Då uttalade sig den socialdemokratiska regeringen att det var ett stort problem att huvudförhandlingar gällande tilltalad som inte är frihetsberövad inte sällan behöver ställas in för att bereda plats åt huvudförhandlingar i mål mot häktade. I första hand borde sådana problem lösas med organisatoriska åtgärder. Därför ställde man sig avvisande till en generell förlängning av fristen och införde i stället ett undantag från enveckasfristen i omfattande mål. Precis som regeringen uttalade i proposition 2000/01:108 menar vi att tidsfristen är så kort som en vecka när det gäller mål mot häktade för att den tilltalades frihetsförlust inte ska bli längre än nödvändigt.
Med nuvarande regerings förslag finns en överhängande risk att det i praktiken medför att tvåveckorsfristen kommer att utnyttjas regelmässigt. Lägg därtill att undantaget i förlängningen kommer att finnas kvar. Dessutom kan tilläggas att Sverige har fått internationell kritik för långa häktningstider av bland annat Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling. Vi menar därför att en ytterligare förlängning av häktningstiden inte är rätt väg att gå.
Prognoser visar på underskott hos domstolar och inom Kriminalvården. Av det senaste budgetunderlaget för Kriminalvården kan man utläsa hur nödvändig ut- och ombyggnad bromsas upp, och i stort sett allt utvecklingsarbete som inte rör säkerhet har avstannat.
Hos åklagarna ökar ärendena successivt, och även om ekonomin är under kontroll skriver man i budgetunderlaget för de kommande åren att hälften av medarbetarna inte hinner med arbetet. Obalanserna är fortfarande stora. Förlängda häktningstider kommer att belasta Kriminalvården ytterligare.
Regeringens satsning på fler poliser har inte följts upp med mer resurser till övriga myndigheter i rättskedjan vilket fått till följd en försämrad arbetssituation för åklagare, domstolar och Kriminalvården. För Kriminalvårdens anställda har överbeläggningen medfört försämrad arbetsmiljö, ökad stress och utsattheten för våld och hot mot personalen har ökat. Nu vill regeringen lägga ytterligare sten på den bördan. Det är nämligen det som den förlängda häktningstiden kommer att innebära.
Vi inom oppositionen ska bekämpa brottsligheten och dess orsaker. Sverige behöver ett stärkt rättsväsen och en väl utbyggd välfärd för att kunna verka kraftfullt mot kriminalitet. Men det krävs en balans i rättsväsendet för att få hela rättskedjan att fungera, annars kommer andra delar att utsättas för ett alltför hårt tryck.
Mot bakgrund av det anförda yrkar vi avslag på regeringens proposition i den del som handlar om ändringar i rättegångsbalken som förlänger tiden mellan att åtal väcks och den tilltalade är anhållen eller häktad till dess att huvudförhandling i tingsrätt hålls från en vecka till två veckor. Vi anser inte att det finns skäl nog att försämra villkoren för den som är tilltalad. Vi menar att den tilltalades intresse av att frihetsberövandet ska vara så kortvarigt som möjligt kommer att åsidosättas på ett oacceptabelt sätt. Om man är frihetsberövad ska man inte behöva vara oviss om och oroa sig för utgången under onödigt lång tid.
Herr talman! Detta är förmodligen mitt sista anförande i denna kammare eftersom jag i och med denna mandatperiods slut lämnar riksdagen efter sexton år. Jag vill därför passa på att tacka mina riksdagskolleger för många spännande debatter i denna kammare.
(Applåder)
I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström och Maryam Yazdanfar (alla s).
Anf. 2 Lena Olsson (V)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Margareta Persson har på ett mycket bra sätt redogjort för vår gemensamma ståndpunkt när det gäller häktningstider. Jag vet att kammaren kommer att vara ansträngd i fortsättningen och nöjer mig därför helt enkelt med att yrka bifall till reservationen.
Anf. 3 Inge Garstedt (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Bortsett från fristerna innan åtal ska ha väckts och det ska upp i domstol är vi överens i detta ärende.
Varför är det så viktigt att man utsträcker tiden från åtal till huvudförhandling till 14 dagar i stället för att den ska vara en vecka, som det är i dag? Det beror på att ett stort antal rättegångar i dag blir inställda. Den som ska upp i rätten är nervös, de anhöriga är nervösa, situationen runt om är bökig och dessutom har en hel rad människor förberett sig, lagt ned arbete, låtit bli att göra annat arbete - och så ställs det hela in, blir uppskjutet. Det skapar en oerhörd osäkerhet.
Nu har man vidtagit de organisatoriska åtgärder som är möjliga att vidta för att klara det på en vecka. Det har visat sig inte fungera. Därför lägger regeringen fram ett förslag om att öka tiden till två veckor. Vi tycker att det är alldeles utmärkt med hänsyn till rättsväsendet men framför allt med hänsyn till de enskilda inblandande. Det är förvånande att vänsterkartellen säger nej till detta. Kanske borde det inte förvåna oss.
Låt mig nämna ytterligare några saker som Margareta Persson tog upp i sitt anförande. En gäller polissituationen. Vi har nu fler poliser i Sverige än någonsin tidigare. Vi kommer att ha över 20 000 poliser i sommar.
Hela rättskedjan har fått mer pengar, mer än 5 miljarder kronor under den här mandatperioden. Det är det största lyftet över huvud taget för att öka rättssäkerheten. Kriminalvården har fått 52 procent mer pengar sedan 2004. Det är mer pengar än i någon annan verksamhet inom rättsväsendet, tror jag.
Det är också intressant att det på vänstersidan finns de som vill ge mindre pengar till Kriminalvården. För oss i Alliansen är det oerhört viktigt att hela rättskedjan kan följa med: polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Det kan den, med den politik som Alliansen för.
(Applåder)
Anf. 4 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! Det märks redan nu att den kontroversiella fråga som vi behandlar i samband med detta betänkande är förslaget till förlängd frist för huvudförhandling i mål vid frihetsberövande vid tingsrätt. I dag gäller att när den tilltalade i ett brottmål är anhållen eller häktad ska som regel huvudförhandlingen hållas vid tingsrätten inom en vecka från den dag då åtalet väckts. Denna ordning har gällt sedan rättegångsbalkens tillkomst.
I januari 2000 föreslog en arbetsgrupp inom Domstolsverket i en promemoria till Justitiedepartementet att den här fristen skulle förlängas till två veckor. Huvudregeln skulle visserligen vara att förhandlingarna skulle hållas skyndsamt, men man skulle ha lite längre tid på sig. Skälet var praktiskt: Det var väldigt pressade tidsscheman hos domstolarna. Arbetsbördan som låg på domstolarna gjorde att utsatta huvudförhandlingar ofta fick ställas in.
En annan nackdel med en veckas frist var enligt arbetsgruppen att det ofta är svårt för domstolen att på den väldigt korta tid som står till buds få kontakt med vittnen och målsäganden och få bekräftat att de fått del av kallelsen till förhandlingarna. Arbetsgruppen var inte enig, och det var inte heller remissutfallet när förslaget remissbehandlades, så det blev inget förslag från den dåvarande regeringen.
Men problemet kvarstår. I en skrivelse från 2007 från flera lagmän i Stockholmsregionen tar man upp önskan om att det åter ska ges möjligheter till en förlängning av tidsfristen till två veckor. Tidspressen för domstolarna är ännu hårdare nu. Samtidigt har antalet brottmål i tingsrätterna ökat med 33 procent. Problemet med domstolarnas arbetsbelastning har accentuerats särskilt. Detta märker lagmännen från Stockholmsregionen, där situationen är särskilt pressad. Det är därför regeringen nu lägger fram förslaget om möjligheter till en tvåveckorsfrist.
Den korta tidsfrist som man har för närvarande motiveras naturligtvis av den tilltalades intresse av att vara frihetsberövad så kort tid som möjligt. Det är naturligtvis ett väldigt tungt argument. En rimlig utgångspunkt i en rättsstat är att den som har berövats friheten på grund av misstanke om brott ska få sin sak prövad av domstol så snart som möjligt.
Mot detta talar risken för att den korta fristen försvårar en rimlig avvägning av de intressen som måste beaktas. Det handlar om praktiska problem för målsäganden och vittnen. Ofta får de kallelsen någon eller några dagar före huvudförhandlingen, och då ska de till exempel ordna med resor, ta ledigt från jobbet, ordna barnpassning och en massa sådana komplicerade saker. Samtidigt måste tingsrätten hinna få tag i samtliga förhörspersoner och veta att de kan inställa sig. Advokater måste finnas tillgängliga. Går detta inte att ordna riskerar huvudförhandlingen att ställas in och sättas ut vid ett senare tillfälle. Detta medför extra besvär och kostnader för alla berörda parter.
Herr talman! I regeringens proposition redovisas väldigt klart och ingående alla de svårigheter som det nuvarande systemet med en veckas frist innebär. Därför behövs en mer flexibel frist för samtliga deltagare, så att man kan planera sin verksamhet. Självklart måste den häktades rätt att få sin sak prövad så snabbt som möjligt vara en viktig ledstjärna. Men samtidigt är det väl så viktigt att han eller hon får en bra och rättssäker domstolsprövning. För detta, herr talman, krävs möjligheter till en förlängd tidsfrist på två veckor vid huvudförhandlingen i tingsrätten, såsom regeringen och utskottet föreslår. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.
Anf. 5 Lena Olsson (V)
Herr talman! Det blir lite knepigt med argumentationen för en förlängning från en vecka till två veckor. Finns det inte, om det förlängs till två veckor, en uppenbar risk att man inte sätter i gång lika snabbt när man ska inleda så kallade förhandlingar utan skjuter det framför sig ytterligare?
Detta är väl lite nonchalant. Här har både JO och Justitiekanslern ställt sig väldigt tveksamma. Det är också så att Sverige har fått internationell kritik när det gäller häktestider.
Jag ser en stor fara med det här. Nu har man lite mer tid på sig innan man sätter i gång själva jobbet. Det är negativt i sig. Helena Bargholtz säger att en person inte ska sitta frihetsberövad hur länge som helst. Man måste ta hänsyn till sådana här saker i en rättsstat. Det är många som är kritiska till detta. Ser du inget problem med det?
Vi menar också att det kanske har gjorts en lite ensidig resurssatsning på ett ställe. Det får effekter på andra sätt. Detta är ett sätt att lösa det problemet.
Anf. 6 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! Jag tycker inte ens att två veckor i praktiken är så väldigt lång tid om man tänker på allt som domstolen ska förbereda för att få en huvudförhandling som fungerar. Det är väl egentligen det viktigaste för den tilltalade: att veta att man får en bra, sjyst och rättssäker prövning av sin sak. I dag är det uppenbarligen så att många huvudförhandlingar måste skjutas upp därför att man inte klarar den korta tidsfristen.
Det är riktigt att det finns kritiska remissinstanser. Men jag tycker också att de argument som lagmännen i Stockholmsregionen för fram angående sin önskan om att få möjligheter till en något längre frist är väldigt viktiga. De arbetar i verkligheten och ser hur det ser ut. Därför tycker jag att det är rimligt att regeringen lägger fram det här förslaget.
När det gäller alla de satsningar på rättsväsendet som vi gör gjorde Inge Garstedt en mycket bra redovisning. Det handlar inte om ensidiga satsningar. Men, vill jag säga, självfallet måste utgångspunkten även i det nya systemet vara att den tilltalade ska få sin sak prövad så snabbt som möjligt.
Anf. 7 Lena Olsson (V)
Herr talman! Rubriken på betänkandet visar att det handlar om advokaters vittnesplikt, men också några andra frågor. Detta är ett viktigt beslut. Felaktigheten angående advokaters vittnesplikt leds i och med det här betänkandets förslag till rättelse. Rätt ska vara rätt, och ett enigt utskott biträder ändringsförslaget, eftersom det aldrig var tänkt att advokater i det här sammanhanget skulle vara med på detta. Det var endast hälso- och sjukvården samt socialtjänsten som det skulle gälla.
Utskottet är ju också enigt vad gäller de övriga förslagen som behandlas i propositionen utom förslaget att förlänga fristen för när huvudförhandling ska påbörjas i mål med frihetsberövad. Regeringen föreslår nämligen att häktesfristen förlängs från en till två veckor, något som oppositionen samfällt reserverar sig mot. Den, som jag ser det, viktigaste anledningen till förslaget om tvåveckorsfrist kan hänföras till att enveckasfristen främst är motiverad av att den tilltalade har intresse av så kort frihetsberövande i häkte som möjligt.
Herr talman! Men detta är ju bara ena sidan av myntet. Den andra sidan, som är väl så angelägen, berör målsägande och vittnen. Till exempel påpekar Åklagarmyndigheten i sitt remissvar att för målsägande som har skadeståndsanspråk kan det vara svårt att få fram underlag för sitt anspråk under den korta tid som står till buds. I sådana fall riskerar målsäganden att gå miste om möjligheten att få det enskilda anspråket prövat i brottmålsrättegången.
Enveckasfristen förorsakar ett antal svårigheter. Det är orsaker som ger bekymmer att på ett adekvat sätt kunna fullfölja sin skyldighet att inställa sig med ett väldigt kort varsel som bara ett par dagar, vilket ofta blir följden.
I propositionen finns också angivet fler problem. Till exempel kan enveckasfristen leda till att domstolar tvingas ställa in andra huvudförhandlingar för att frigöra tid för mål med häktade. Vidare kan det vara mycket svårt att hitta tider som passar rätten, åklagaren, försvarare och målsägandebiträden och så vidare med i praktiken så kort tid som ett par dagar till inställelse. Det finns alltså ett antal relevanta skäl att ändra lagen från enveckasfrist till frist på två veckor.
Herr talman! Precis som övriga allianspartier yrkar jag och Kristdemokraterna bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
(Applåder)
Anf. 7 Kjell Eldensjö (Kd)
Herr talman! Rubriken på betänkandet visar att det handlar om advokaters vittnesplikt, men också några andra frågor. Detta är ett viktigt beslut. Felaktigheten angående advokaters vittnesplikt leds i och med det här betänkandets förslag till rättelse. Rätt ska vara rätt, och ett enigt utskott biträder ändringsförslaget, eftersom det aldrig var tänkt att advokater i det här sammanhanget skulle vara med på detta. Det var endast hälso- och sjukvården samt socialtjänsten som det skulle gälla.
Utskottet är ju också enigt vad gäller de övriga förslagen som behandlas i propositionen utom förslaget att förlänga fristen för när huvudförhandling ska påbörjas i mål med frihetsberövad. Regeringen föreslår nämligen att häktesfristen förlängs från en till två veckor, något som oppositionen samfällt reserverar sig mot. Den, som jag ser det, viktigaste anledningen till förslaget om tvåveckorsfrist kan hänföras till att enveckasfristen främst är motiverad av att den tilltalade har intresse av så kort frihetsberövande i häkte som möjligt.
Herr talman! Men detta är ju bara ena sidan av myntet. Den andra sidan, som är väl så angelägen, berör målsägande och vittnen. Till exempel påpekar Åklagarmyndigheten i sitt remissvar att för målsägande som har skadeståndsanspråk kan det vara svårt att få fram underlag för sitt anspråk under den korta tid som står till buds. I sådana fall riskerar målsäganden att gå miste om möjligheten att få det enskilda anspråket prövat i brottmålsrättegången.
Enveckasfristen förorsakar ett antal svårigheter. Det är orsaker som ger bekymmer att på ett adekvat sätt kunna fullfölja sin skyldighet att inställa sig med ett väldigt kort varsel som bara ett par dagar, vilket ofta blir följden.
I propositionen finns också angivet fler problem. Till exempel kan enveckasfristen leda till att domstolar tvingas ställa in andra huvudförhandlingar för att frigöra tid för mål med häktade. Vidare kan det vara mycket svårt att hitta tider som passar rätten, åklagaren, försvarare och målsägandebiträden och så vidare med i praktiken så kort tid som ett par dagar till inställelse. Det finns alltså ett antal relevanta skäl att ändra lagen från enveckasfrist till frist på två veckor.
Herr talman! Precis som övriga allianspartier yrkar jag och Kristdemokraterna bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
(Applåder)
Beslut, Genomförd
Beslut: 2010-05-26
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2010-05-26Protokoll 2009/10:126
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Förlängd frist för huvudförhandling i mål med frihetsberövade vid tingsrätt
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar
a) 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 § och 53 kap. 2 § regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, och
b) regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:182 i denna del och avslår motion 2009/10:Ju7.- Reservation 1 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 100 0 30 m 77 0 0 19 c 18 0 0 11 fp 22 0 0 6 kd 18 0 0 6 v 0 17 0 5 mp 0 13 0 6 - 1 0 0 0 Totalt 136 130 0 83 Övriga lagförslag
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i rättegångsbalken,
b) lag om ändring i lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ,
c) lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,
d) lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område,
e) lag om ändring i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, och
f) lag om ändring i lagen (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från EG-domstolen,
i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:182 i denna del.