Uppföljning av handikapputredningen

Motion 1994/95:So236 av Bengt Lindqvist m.fl. (s)

År 1989 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska
regeringen en handikapputredning, vars syfte var att göra en
analys av funktionshindrades situation i det samhälle som
vuxit fram under 1980-talet. Utredningen skulle pröva
tanken om en förstärkt rättighetslagstiftning på
handikappområdet.

Utredningen valde att lägga fram sina förslag i två
huvuddelar. Den första delen bestod av en ny rättighetslag --
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Denna lag infördes från den 1 januari 1994. Den innebär
mycket viktiga förbättringar i stödet till människor med
omfattande funktionshinder.

Den andra delen av utredningens förslag kom i
slutbetänkandet ''Ett samhälle för alla'' (SOU 1992:52). Det
omfattar en rad förslag om förstärkt lagstiftning i fråga om
att göra samhälle och verksamheter tillgängliga för
människor med funktionshinder. I betänkandet förs för första
gången fram förslag om lagstiftning mot diskriminering på
grund av funktionshinder. Detta viktiga slutbetänkande, som
kom för snart tre år sedan, följdes aldrig upp av den
borgerliga regeringen. Inte heller den nya
socialdemokratiska regeringen har hittills lagt fram några
förslag med anledning av utredningen.

Den moderna handikappolitiken består av två
huvudområden: det personliga stödet till människor med
funktionshinder (hjälpmedel, rehabilitering, personlig
assistans) och åtgärder för att göra det omgivande samhället
och dess olika verksamheter tillgängliga. Åtgärderna på
dessa båda områden kompletterar och stöder varandra. För
att det personliga stödet ska kunna utnyttjas effektivt krävs
en grundläggande tillgänglighet i det omgivande samhället.
Omvänt kan människor med funktionshinder inte utnyttja
tillgängligheten, om de exempelvis saknar rehabilitering och
hjälpmedel. De lever då kvar i sin isolering. Blir det obalans
mellan dessa båda områden, riskerar åtgärder som kostar
mycket pengar att bli ineffektiva.

Genom tillkomsten av LSS intar Sverige fortfarande en
tätposition i världen i fråga om det personliga stödet. När det
gäller tillgängligheten i samhället har vi, i de flesta fall
sannolikt oavsiktligt, i vårt land förlorat mycket genom
avregleringar, privatisering och andra liknande åtgärder. I
praktiken har andra länder gått om oss.

Handikapputredningens slutbetänkande tar upp denna
problematik och föreslår en rad åtgärder som på ett påtagligt
sätt skulle förbättra levnadsvillkoren för människor med
funktionshinder. Hela betänkandet präglas dessutom av den
principiellt intressanta tanken, att ansvaret för
tillgängligheten i samhället ska normaliseras. Den som har
ansvaret för ett utbud, en verksamhet eller aktivitet, som
vänder sig till allmänheten, ska också ha ansvaret för att
verksamheten blir tillgänglig. Även kostnaderna för
tillgänglighetsåtgärderna bör normaliseras och täckas inom
budgeten för den aktuella verksamheten. Slutligen tar
utredningen också upp frågan hur man ska se på
underlåtenhet att vidta de nödvändiga
tillgänglighetsåtgärderna. Det är i detta sammanhang
utredningen föreslår en allmänt inriktad lag mot olaga
diskriminering på handikappområdet.

Den kortfattade redovisningen ovan torde visa klart, vilken
stor betydelse för den framtida handikappolitikens inriktning
och innehåll Handikapputredningens slutbetänkande har.
Eftersom förslagen omfattar en rad olika samhällsområden,
berörs flera departement. Detta ställer stora krav på
planmässighet och samordning i uppföljning av förslagen.
Det är utomordentligt viktigt att regeringen omedelbart
inleder uppföljningen av Handikapputredningens
slutbetänkande, att en plan för uppföljningen upprättas och
att beslut fattas inom regeringen om hur arbetet ska
samordnas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljningen av
Handikapputredningens slutbetänkande.

Stockholm den 20 januari 1995

Bengt Lindqvist (s)

Maud Björnemalm (s)

Börje Nilsson (s)