Nätverksstöd för invandrade kvinnor

Motion 2003/04:K304 av Rossana Dinamarca m.fl. (v)

av Rossana Dinamarca m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det till kommittédirektiv 2003:56, Statligt stöd till kvinnoorganisationer, fogas ett tilläggsdirektiv enligt vad i motionen anförs.

  2. Riksdagen begär att regeringen kartlägger i vilken mån invandrade kvinnor i dag ges förutsättningar att tillvarata sina rättigheter i Sverige samt ger förslag till hur situationen kan förbättras enligt vad i motionen anförs.

2 Bakgrund

Regeringen har i maj 2003 beslutat att en särskild utredare skall göra en analys och utvärdering av det statliga bidraget till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet samt föreslå förändringar för att anpassa bidraget till hur samhället och kvinnoorganisationerna har utvecklats sedan bidraget inrättades. Utredaren skall analysera stödet ur ett folkrörelseperspektiv och utvärdera vilken betydelse det har för kvinnors vilja och möjligheter till egen organisering och de demokratiska förtjänsterna av detta (dir. 2003:56).

Vänsterpartiet hälsar utredningen med tillfredsställelse. De nu gällande reg­lerna för hur kvinnor skall organisera sig för att komma i åtnjutande av statligt stöd har rönt kritik från många håll, däribland från vårt parti.

Dock menar vi att det finns en viktig och svårt marginaliserad grupp av kvinnor som inte kommer att omfattas av stödet om utredningen inte ges ett tilläggsdirektiv. Det gäller kvinnor som hämtats till Sverige för äktenskap, men som sedan inte kan eller får stanna i förhållandet med den svenske mannen. Ofta finns upprepad och svår misshandel med i bilden. Misshandeln kulminerar ofta i att kvinnan, med eller utan barn, slängs ut ur hemmet. Dessa kvinnor är extremt utsatta. Men det gäller också andra invandrade kvinnor i en liknande situation, hela den grupp som p.g.a. isolering i samhället och bristande kunskaper i svenska språket inte har någon aning om vilka rättigheter de har eller vart de ska vända sig när de behöver hjälp.

3 De invandrade kvinnorna en del av demokratin

Det kan alltså konstateras att många invandrade kvinnor far illa i det svenska samhället samtidigt som de saknar egen kunskap om hur samhället fungerar. Ändå är detta en förutsättning för att de i förlängningen ska kunna ta fullvärdig del av samhället och få möjlighet att fungera som medborgare i en demokrati.

Samhället har givetvis ett ansvar för att invandrade kvinnor åtnjuter samma rättigheter som övriga som bor och har uppehållstillstånd i landet. För dem som är särskilt utsatta har samhället också ett särskilt ansvar. Ingen kvinna ska tvingas vara beroende av en man för sin dagliga överlevnad, en man som dessutom kanske misshandlar henne. Var och en har rätt till ett eget och värdigt liv. Men långt ifrån alla kvinnor har kunskap om sina rättigheter och möjligheter och vet hur de ska bära sig åt för att ta dem till vara. Hur stort problemet egentligen är, är det idag ingen som vet. Här behövs det såväl kartläggning som åtgärder.

4 Kvinnonätverk som hamnar mellan stolarna

Det har nu på ett antal håll i landet bildats grupper och föreningar av kvinnor som tagit sig igenom oerhört svåra upplevelser och med eller utan stöd av svenskfödda eller i landet mer integrerade kvinnor nu tar sig an och stödjer nytillkomna kvinnor som gjort liknande erfarenheter som de själva. I Sörmland finns t.ex. K.I.C.K (Kvinnor i centrum) – organisationen för invandrarkvinnor på flykt, som har blivit fysiskt eller psykiskt trakasserade eller måste fly av andra orsaker. De arbetar mot kvinnoförtryck och segregering, för arbete och utbildning och ökad jämställdhet för invandrade kvinnor. IntegrationsCenter för kvinnor – barn och ungdom i Göteborg har förutom rådgivning och stödjande verksamhet även en omfattande kursverksamhet och ordnar därtill utflykter, resor och studiebesök. De hjälper till med allmän samhällsinformation och stöd och praktikplatser för kvinnor som söker arbete.

De här kvinnornas problem är ofta helt andra än de kvinnojourerna är vana att arbeta med, och eftersom grupperna inte har någon central organisation omfattas de inte av nuvarande stöd och heller inte av det nya stöd som kan bli resultatet av utredningens arbete. I tider när kommuner och landsting skär ner på befintliga verksamheter har dessa kvinnogrupper oerhört svårt att få lokalt gehör för sina ansökningar om verksamhetsmedel. En möjlighet att söka pengar ur det statliga anslaget skulle betyda oerhört mycket. Säkert skulle det faktum att man kan visa på ett statligt stöd även göra det lättare att få stöd på kommunal nivå.

5 Förslag

Vänsterpartiet föreslår att den särskilda utredaren som ska göra en analys och utvärdering av det statliga bidraget till kvinnoorganisationerna ges tilläggsdirektiv innebärande att även de grupper av kvinnor som nämns i motionen kan komma i fråga för bidraget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen bör i detta sammanhang även begära en kartläggning av hur invandrade kvinnor ges förutsättningar att tillvarata sina rättigheter i Sverige samt förslag till hur situationen kan förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 2 oktober 2003

Rossana Dinamarca (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Mats Einarsson (v)

Siv Holma (v)

Berit Jóhannesson (v)

Elina Linna (v)

Rolf Olsson (v)

Peter Pedersen (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Tasso Stafilidis (v)

Gunilla Wahlén (v)

Alice Åström (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (2)