med anledning av prop. 1995/96:83 Säkrare finansiering av framtida kärnavfallskostnader m.m.
Motion 1995/96:N12 av Karin Falkmer m.fl. (m)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Proposition 1995/96:83
- Tilldelat
- Näringsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1995-11-14
- Bordläggning
- 1995-11-15
- Hänvisning
- 1995-11-16
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Bakgrund
Kostnadsansvaret för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken, liksom för rivning av reaktorbyggnaderna, åvilar ägarna. Eftersom åtagandet är långsiktigt har staten velat försäkra sig om att reaktorinnehavarna kan fullgöra det. Enligt lagen (1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. - den s.k. finansieringslagen - uttages därför en årlig avgift så länge en reaktor är i drift. Avgifternas storlek bestäms av Statens kärnkraftinspektion (SKI) och sätts så att avgifterna under en 25-årig intjänandetid skall täcka alla uppkommande kostnader för slutförvaring och avveckling.
Säkerheten i systemet bygger på att de inbetalda avgifterna kan förvaltas med god avkastning och under betryggande former. Hittills har de inbetalade avgiftsmedlen satts in på räntebärande konto i Riksbanken.
Denna form av medelsförvaltning ger emellertid inte den avkastning som borde vara möjlig. Dåvarande Statens kärnbränslenämnd begärde därför hos regeringen att få möjlighet till en friare placering av fondmedlen. Regeringen tillsatte mot denna bakgrund den s.k. Kärnbränslefondsutredningen, och föreliggande proposition framläggs på grundval av dess betänkande (SOU 1994:107).
Regeringens förslag
Regeringens proposition innefattar i princip tre delförslag.
Det första är att reaktorägarnas kostnadsansvar utökas till att täcka också de kostnader som staten har för KASAM - Statens råd för kärnavfallsfrågor.
Det andra är att reaktorinnehavarna skall ställa kompletterande säkerheter för sina förpliktelser. Syftet är att säkerställa dels fonduppbyggnaden vid en eventuell avstängning före en reaktors intjänandetid, dels finansieringen om det skulle föreligga en medelsbrist efter det att alla reaktorer stängts av.
Det tredje är att slopa det nuvarande kravet på inlåning i Riksbanken av de inbetalade medlen. I stället vill regeringen skapa en särskild fond - Kärnavfallsfonden - med ansvar för förvaltningen av de inbetalade medlen. Fondens medel skall placeras i Riksgäldskontoret.
I de två första hänseendena följer propositionen Kärnbränslefonds- utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter. Det kan ifrågasättas om det i praktiken föreligger något behov av kompletterande säkerheter. Om säkerheter skall ställas med mer betydande belopp kan detta komma att kräva kapitalstarkare ägare. Detta skulle - som SKI påpekat i sitt remissvar - kunna medföra ökad benägenhet till samgående inom branschen, vilket i sin tur kan minska konkurrensen på elmarknaden. Vi är emellertid vid en sammanvägd bedömning beredda att biträda propositionen i angivna delar.
Medelsförvaltningen
Bildandet av en särskild kärnavfallsfond kan också biträdas. I övriga delar - d.v.s. de som har att göra med formerna för fondens medelsförvaltning - är det tredje delförslaget emellertid inte acceptabelt.
Att obligatorisk inlåning på riksbankskonto bör frångås är okontroversiellt. För att öka avkastningen från de inbetalade avgifterna ville Kärnbränsle- fondsutredningen för sin del ge Kärnavfallsfonden möjlighet att placera medlen i skuldförbindelser med låg kreditrisk, i börsnoterade aktier och aktiefonder samt hos Riksbanken och Riksgäldskontoret. Utredningen ville också öppna begränsade möjligheter till placering i optioner och terminer.
I utredningens betänkande prövades också möjligheterna till en inlåning utan inflationsrisk. En sådan form skulle vara inlåning till real avkastning i Riksgäldskontoret. Utredningen avvisade dock detta förslag, eftersom det ansågs för oklart till sitt innehåll. En förutsättning för att Riksgäldskontoret skall kunna erbjuda en inflationsskyddad inlåning är att kontoret via en väl fungerande realränteobligationsmarknad kan fastställa en marknadsmässig ränta.
Någon sådan välfungerande marknad finns inte. Hittills har Riksgälds- kontoret emitterat två realräntelån men inget har blivit fulltecknat. Om riksdagen biträder regeringens förslag innebär det att dagens nominella ränterisk utbyts mot en okänd realränterisk. Detta går emot all vedertagen modern portföljförvaltning och är inte ägnat att öka tillförlitligheten i finansieringssystemet.
Regeringsförslaget påminner närmast om den placeringsplikt som gällde före kreditavregleringen. Det är minst sagt svårförståeligt att regeringen nu föreslår en placeringsplikt för kärnavfallsmedel i en i övrigt avreglerad marknad. Kärnavfallsfonden försätts också i en omöjlig förhandlingssituation när alla andra placeringsalternativ är förbjudna.
Det torde stå helt klart att en långsiktig, diversifierad portfölj av den typ som utredningen förordat är det som ger bästa avkastning till lägsta motsvarande risk. Överhuvudtaget så stärks argumenten för att ha aktier i tillgångsportföljen, ju längre placeringshorisonten är. Remissinstanserna tillstyrkte också Kärnbränslefondutredningens förslag.
Riksgäldskontoret avrådde i sitt remissvar mycket bestämt från att ersätta inlåningen i Riksbanken med inlåning i Riksgäldskontoret, eftersom det inte finns någon väl fungerande realräntemarknad i Sverige. Ändå väljer regeringen att föreslå just detta.
Såvitt vi kan bedöma finns det inte något sakligt skäl för regeringens förslag i denna del. Det enda substantiella - om än inte sakliga - motiv som framskymtar i propositionen är att inlåning på Riksgäldskonto sägs minska statens upplåningsbehov i motsvarande mån.
Detta är emellertid inte korrekt. Fondmedlen tillhör reaktorinnehavarna och blir vid placering på Riksgäldskonto föremål just för inlåning till staten. Att denna inlåning sker med automatik gör visserligen att statens återstående lånebehov minskar men det påverkar givetvis inte statens totala upplån- ingsbehov.
F.n. uppgår fondmedlen till drygt 15 miljarder kronor. Från finans- ministerns horisont är det givetvis tilltalande att införa en ordning som innebär att han vid presentationen av en kommande budgetproposition kan ge intrycket att statens upplåningsbehov har minskat med 15 miljarder kronor mer än vad som faktiskt är fallet. Det är säkert ägnat att ge intryck av handlingskraftig beslutsamhet och en fast hand över rikets finanser.
Vi kan emellertid inte acceptera att finansdepartementala PR-aspekter tillåts styra förvaltningen av de medel som skall bekosta den framtida hanteringen av svenskt kärnavfall. I synnerhet inte när det riskerar att leda till en sämre avkastning av inbetalda medel. Riksdagen bör därför avvisa regeringens förslag och anta Kärnbränslefondsutredningens ursprungliga förslag till lydelse av 7 a-e §§ enligt bilaga 2 till propositionen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. ges den utformning som föreslagits av Kärnbränslefondsutredningen i dess förslag till 7a-e §§.
Stockholm den 14 november 1995
Karin Falkmer (m) Mikael Odenberg (m) Chris Heister (m) Ola Karlsson (m) Sten Tolgfors (m) Carl Erik Hedlund (m) Jan Backman (m) Lennart Hedquist (m) Inga Berggren (m) Peter Weibull Bernström (m) Lennart Fridén (m) Olle Lindström (m) Per Westerberg (m) Stig Rindborg (m)
Yrkanden (2)
- 1att riksdagen beslutar att lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. ges den utformning som föreslagits av Kärnbränslefondsutredningen i dess förslag till 7 a-e §§.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- 1att riksdagen beslutar att lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. ges den utformning som föreslagits av Kärnbränslefondsutredningen i dess förslag till 7 a-e §§.
- Behandlas i
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.