Försvar för friheten och demokratin

Motion 2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Ett fritt samhälle är öppet, demokratiskt och pluralistiskt – byggt på respekt för den enskilde, allmän och lika rösträtt, maktdelning, marknadsekonomi och styre under lagarna. Varje medborgare är fri inte bara att välja politiska representanter, utan framför allt att fatta egna beslut och söka sin egen väg i livet.

Demokratin har aldrig varit okontroversiell. Än finns det totalitära och auktoritära samhällssystem i vår värld. Även i Sverige ifrågasätts demokratin, främst av socialister. Medan yttrande- och demonstrationsfriheten skyddar också dem som vill ifrågasätta, är det också av avgörande betydelse att kunskap sprids om de totalitära staternas brutala ordning.

Våld eller rättighetskränkningar i politiska syften får aldrig accepteras. När mötesfriheten hotas genom blockader, när människor hotas till liv och egendom av stenkastande aktivister eller när terrorister riktar attentat mot den fria världens institutioner – då måste den demokratiska staten försvara sina medborgare mot våldsverkarna. Inte minst genom de kravaller som utbröt i samband med EU-toppmötet i Göteborg tidigare i år har frågan om politiskt våld aktualiserats.

I denna motion läggs fyra förslag med syfte att försvara friheten och demokratin fram. Det första och viktigaste förslaget är att värna den rättsstat, med sin polis och sitt rättsväsende, som har till uppgift att försvara det fria samhället mot våldsamma angrepp. Det andra förslaget är att upplysa om kommunistiska och nationalsocialistiska staters brott mot mänskligheten. Det tredje förslaget är att det offentliga inte med bidrag skall stödja organisationer som använder politiskt våld eller aktiviteter som innebär lagöverträdelser. Det fjärde förslaget handlar om strängare straff för dem som hotar politiska företrädare.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 5

2 Innehållsförteckning 6

3 Förslag till riksdagsbeslut 7

4 Friheten är kontroversiell 7

5 Ett fritt samhälle 7

6 Det totalitära 8

6.1 Våld som politiskt medel 9

6.2 Icke-våld kan också innebära kränkningar 10

6.3 Acceptansen för politiskt våld 10

7 Till frihetens försvar 12

7.1 Utgångspunkter 12

7.2 Värna rättsstaten. 12

7.3 Upplysning om nationalsocialismens och kommunismens brott 13

7.4 Avskaffa offentligt stöd till antidemokratiska organisationer 14

7.5 Skydd för demokratins förtroendemän 14

3 

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsstatens roll i en demokrati.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upplysning rörande nationalsocialismens och kommunismens brott.

3. Riksdagen beslutar att inga offentliga medel skall utgå till organisationer som använder politiskt våld eller till aktiviteter som innebär lagöverträdelser.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om våld mot politiska företrädare.

4 Friheten är kontroversiell

Idén om ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle är kontroversiell, ifrågasatt och i delar av världen fortfarande bespottad. De terrordåd som tisdagen den 11 september drabbade USA blev en brutal påminnelse om detta.

Det fria, öppna och demokratiska samhällets livsluft är ifrågasättandet av etablerade uppfattningar, skyddet av de avvikande och i majoritetens tycke kanske rent befängda åsikterna, religionerna och livsstilarna. Bara genom att i det öppna samtalet och genom det fria levnadsvalets exempel demonstrera demokratins överlägsenhet, kan den vinnas för framtida generationer.

Lika självklart är att varje form av våldshandling, varje kränkning av demokratins grundläggande fri- och rättigheter är oacceptabel. I en demokrati har alla – genom yttrandefrihet, fria medier, organisationsfrihet och demokratiska val – möjligheten att övertyga andra. De som väljer våldets och kränkningarnas väg har däremot satt sig över andra människors vilja och värdighet. I försvaret för demokratin måste rättsstaten stå stark och kompromisslös mot dem som använder våld och kränkningar som politisk metod.

5 Ett fritt samhälle

Det fria samhällets viktigaste byggsten och utgångspunkt är den enskilde medborgaren, den minsta minoriteten i samhället. Det är suveräna medborgare, med okränkbara fri- och rättigheter, som delegerar beslutandemakt och mandat åt politiska församlingar i vissa gemensamma angelägenheter. Samtidigt förblir medborgarna fria att agera i frivilliga gemenskaper med andra och på marknaden.

Demokratin är inte främst, än mindre enbart, majoritetens styre över minoriteten. Det är först i kombination med marknadsekonomi, maktdelning och en begränsad statsmakt som demokratin görs urskiljbar från despotin.

Majoritetsstyret i Athen (där kvinnor och slavar förvisso förvägrades rösträtt) hindrade inte att Sokrates mördades för sina åsikter. Först med liberalismen kom yttrande- och mötesfrihet. Demokratin hindrade inte Robespierres terrorvälde i Frankrike. Främst med liberalismen, men även genom den brittiska traditionen av styre under lagarna, kom synen på den enskilde medborgaren som ett självändamål och skyddsobjekt, snarare än en umbärlig del av samhällskroppen, att få genomslag.

Ett oinskränkt majoritetsstyre kan bara existera på bekostnad av individens frihet och rättigheter. Varje sfär där människor fattar egna beslut skulle med denna syn innebära en inskränkning av demokratin. Ekonomisk demokrati innebär att staten äger eller styr företag eller investeringar. Det betyder att individer i egenskap av företagare, kapitalister och konsumenter inte är fria att fatta beslut om vad som skall produceras och konsumeras. En komplett ekonomisk demokrati skulle vara liktydig med planekonomi.

På samma sätt skulle yttrandedemokrati innebära att staten bestämmer vem som får säga vad genom monopoliserade medier och censur; mötesdemokrati skulle innebära att staten bestämmer vilka som får mötas och vad mötena får handla om; äktenskaplig demokrati skulle innebära att staten bestämmer vem som får gifta sig med vem.

Om demokrati görs liktydigt med ökad makt till staten och politikerna skulle det forna Östtyskland, eller Tyska Demokratiska Republiken, i själva verket kunna betraktas som den demokrati den påstods vara. De utvalda folkföreträdarna hade stor makt, så stor att den även omfattade själva valprocessen.

Ett demokratiskt samhälle är ett samhälle med allmän och lika rösträtt till politiska församlingar – men det är också ett samhälle där människor är fria att leva, tycka och handla som de själva finner lämpligt.

6 Det totalitära

I Sverige är det främst olika grupper av extrema socialister som förespråkar demokratins avskaffande. Det handlar vanligen om vänsteranarkister, kommunister eller nationalsocialister/fascister. Rörelserna förenas i dag i sitt motstånd mot kapitalism, mot globalisering, mot den parlamentariska demokratin och mot rättsstatens institutioner.

Kommunismen och nationalsocialismen har många ideologiska beröringspunkter. Det gäller allt från den kollektivistiska samhällsanalysen, enligt vilken olika grupper ställs mot varandra och där målet är att utplåna den ena gruppen (kapitalister respektive judar), via förespråkandet av en omfattande statsmakt, till de enpartivälden med hemlig polis och förintelseläger som blivit det praktiska resultatet.

Kommunismen och nationalsocialismen har lett till över hundra miljoner människors död genom avrättningar, planerad svält eller i arbets- och koncentrationsläger. Att de diktatorer som stod ansvariga för detta, Lenin, Hitler, Stalin och Mao, nu hyllas av politiska rörelser i Sverige kan tyckas ofattbart, men är likafullt ett faktum. Det har förekommit manifestationer i samband med Adolf Hitlers och andra ledande nazisters födelsedagar. Flaggor föreställande Lenin och Mao förekom flitigt vid exempelvis demonstrationerna mot EU-toppmötet i Göteborg i juni i år.

Det är uppenbart att undervisning och samhällsdebatt inte har förmått förmedla tillräcklig kännedom om historiens illdåd och tillräcklig vaksamhet mot de antidemokratiska resonemangen.

6.1 Våld som politiskt medel

Med tanke på de miljontals dödsoffer som dessa socialistiska läror redan skördat är det föga överraskande att deras moderna förespråkare ser sig berättigade att ta till våld som politisk metod. Det grövsta våldet har utövats av nationalsocialister, förutom hot och misshandel har även ett bombattentat mot granskande journalister och mord på syndikalisten Björn Söderberg och två poliser i Malexander i samband med ett bankrån utförts av nationalsocialister.

I samband med demonstrationer och politiska manifestationer har även vänsteranarkister och kommunister använt sig av våld och vandalisering. Framför allt skedde detta i Göteborg i samband med EU-toppmötet. En så kallad antikapitalistmarsch fram till toppmötets avspärrningar urartade på förmiddagen fredagen den 15 juni i ett upplopp. Flera hundra aktivister attackerade polisen med gatstenar och järnrör. Längs Avenyn vandaliserades butiker och bränder anlades längs gatan. Vanliga medborgare, som försökte ingripa mot förstörelsen, angreps och misshandlades.

Mål för gatstensattackerna var främst banker, internationella företag och den moderata partilokalen, som ligger på Avenyn. Även andra butiker och uteställen längs Avenyn vandaliserades. Organisationen Afa (Antifascistisk Aktion) tog på sig ansvaret för upploppen. De hade på sin hemsida tillhandahållit detaljerad information om hur man förbereder sig för upplopp. De upprepade vid flera tillfällen i sina texter att polisen skulle vara underbemannad.

Polisen attackerades även vid andra tillfällen av maskerade aktivister, bland annat vid ett tillslag mot Hvitfeldtska gymnasiet på torsdagen, där några av de mer militanta vänstergrupperna börjat samla gatsten och andra vapen. På fredagskvällen angreps polisen då den försökte upplösa en olaglig tillställning vid Götaplatsen och skottlossning utbröt där tre aktivister skadades, en allvarligt.

Många våldsamma konfrontationer sker också mellan vänsteranarkistiska/kommunistiska grupper å ena sidan och nationalsocialistiska/fascistiska grupper å den andra. Denna våldskonfrontation tas ibland till intäkt för att grupperna står ideologiskt långt ifrån varandra. Det ömsesidiga hatet beror snarare på att likheterna i viljan att skapa ett totalitärt samhälle gör motståndarna till konkurrenter om samma typ av makt, även om också många sakfrågor skiljer.

Båda grupperna vill erövra makt med våld. Därför ser de till att hålla sig med egna våldsverkare. En viktig del av kommunistiska och nationalsocialistiska samhällen har varit att en ideologiskt drillad våldsapparat ersätter rättsstaten. Båda grupperna ser sig därför som svurna fiender till polisen. Samma slagord, exempelvis ACAB (all cops are bastards), skanderas av både Afa och nationalsocialister.

Genom frekventa våldsamma konfrontationer kan båda grupperna rekrytera nya medlemmar, och samtidigt görs gatorna osäkra för demokratiska organisationers manifestationer. Att i tid bryta denna våldsspiral mellan totalitära grupperingar är av central vikt för frihetens och demokratins fortlevnad.

6.2 Icke-våld kan också innebära kränkningar

Manifestationer liknande den i Göteborg har hållits runt om i världen. De samlar stora skaror av demonstranter och aktivister med olika utgångspunkter, men huvudsakligen med någon form av vänsteråsikter. Samlingarna sker med anledning av möten mellan personer och i organisationer som vänstern ogillar. Det kan vara Världshandelsorganisationen (WTO), som i Seattle, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (VB), som i Prag, eller Europeiska unionen (EU), som i Göteborg.

En hel del fredliga demonstrationer och seminarier brukar hållas. Organisationer och individer som är ute efter att konfrontera polis och vandalisera är i minoritet. Det övergripande syftet, som även flera av de fredliga organisationerna ställer sig bakom, är dock att störa mötena eller förhindra att de alls äger rum. Det misslyckade WTO-mötet i Seattle har således beskrivits som en stor framgång. Demonstranterna samlas alltså för att kränka mötesfriheten, och menar därmed att mötesfriheten inte skall gälla för alla.

Inte sällan beskrivs aktioner som syftar till att blockera eller ta sig in på möten som icke-våld. Vad som planeras som icke-våldsaktioner är exempelvis att storma avspärrningar och poliskedjor iklädd skyddsutrustning och att bli motad av polis inför medias kameror och därmed framstå som martyr. Vandalisering verkar tas för given, eller hur tolkar man annars Göteborgs icke-våldsnätverks riktlinje: Vi förstör inte materiel på ett sätt som kan innebära fara för kännande varelser.

Vad som kallas för ickevålds-aktioner kan alltså vara planerade kränkningar av mötesfriheten. När polisen försöker hindra aktivisterna att genomföra dessa kränkningar menar sig många aktivister ha rätt att använda våld i självförsvar. Att den här typen av aktioner regelmässigt urartar i våld mot polismän och vandalisering är inte förvånande.

6.3 Acceptansen för politiskt våld

Synen på olika former av politiskt våld – rättighetskränkningar, vandalism och våldshandlingar – splittrar vänstern, inte minst i samband med demonstrationer. Det går alldeles utmärkt att anordna stora, fredliga demonstrationer. I Göteborg medverkade en bra bit över tiotusen personer i ett demonstrationståg mot EU och en manifestation på Götaplatsen. Maskering var förbjuden av arrangören och detta förbud upprätthölls av demonstrationsvakter. De militanta grupperna vägrade att delta.

I det andra stora demonstationståget, som anordnades på lördagsförmiddagen, tilläts de maskerade att medverka. De sköt raketer mot en balkong där någon hängt en kritisk banderoll. Många grupper på vänsterkanten, bland dem Attac, Ung vänster och ett antal SSU-distrikt, ställde upp på att gå i samma tåg som maskerade aktivister, trots att dessa bara dagen innan vandaliserat Avenyn och andra delar av Göteborg.

Varför går då organisationer som vill framstå som fredliga och seriösa i samma demonstrationståg som stenkastande aktivister? I svenska Attacs bok En annan värld är möjlig beskrivs avvägningen som följer:

Man kan tala om att det råder en arbetsfördelning inom rörelsen: de metodradikala aktivisterna säkrar uppmärksamheten i massmedia genom sina spektakulära aktioner, medan den stora massan fredliga demonstranter i sin tur omöjliggör för etablissemanget att avfärda aktivisterna som terrorister.(s 348 f)

Genom att låta de våldsamma aktivisterna vara med ökar man det massmediala genomslaget. Sådana hänsyn är alltså viktigare för en organisation som Attac än respekt för mötesfriheten, enskilda människors egendom och enskilda polismäns liv och hälsa. Författaren gör klart att han har ingenting emot direkta aktioner av princip (direkta aktioner är sådant som stoppade möten och fönsterkrossande – vår anm). Invändningen mot vandalerna är av pragmatisk art, våldsverkarna riskerar att skrämma bort andra demonstranter.

Det är talande att denna attityd till våldet även företräds av en av riksdagens uttalade kommunister. I Sydsvenska Dagbladet har den Vänsterpartistiske riksdagsledamoten Kalle Larsson förklarat att Våldet är en taktisk/strategisk fråga, inte en moralisk.

Acceptansen för skadegörelse som politisk påtryckningsmetod är så stor hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att deras representanter i demokratiutredningen reserverat sig mot en passus som fördömer detta. Det finns aktioner där skadegörelse kan försvaras, skriver Pernilla Zethraeus (v) och Elisa Abascal Reyes (mp) i reservationen (SOU 2000:1 En uthållig demokrati, s 264). Skadegörelse skall exempelvis vara tillåten om syftet är att motivera ett högre värde än äganderätten. Med tanke på att kommunismen inte erkänner någon äganderätt över huvud taget och att Vänsterpartiet enligt sitt program vill begränsa ägandets rättigheter, kan man undra vilken typ av skadegörelse som egentligen utesluts med ovanstående begränsning.

Organisationer som är beredda att sätta grundläggande rättigheter ur spel för att maximera det mediala genomslaget för sitt budskap har givit klara besked om sin inställning till demokratin. Deras verksamhet må hålla sig inom lagens råmärken, men de bör i debatt och andra sammanhang ställas till svars. De bär ett stort ansvar för att ett fåtal aktivister regelbundet tillåts utnyttja folksamlingar och demonstrationer för att begå lagbrott och kränka andra människors rättigheter. Att från offentligt håll stödja och uppmuntra sådana organisationer är förkastligt.

7 Till frihetens försvar

7.1 Utgångspunkter

Den politiska vardagsarbetet är inte alltid speciellt glamouröst. Skilda ideologiska och principiella ståndpunkter stöts och blöts i utskott, budgetprocesser och partikompromisser ner till konkreta beslut i sakfrågor. Att var och en skall kunna gå på vilka möten de vill ses som så självklart att det som diskuteras snarare är varför politiska möten lockar så få. Att få uttrycka sin mening i olika debattfora är självklart, likaså att kunna gå och rösta. Den som utsätts för övergrepp eller konflikter förväntar sig att få sin sak prövad av en opartisk domstol, enligt lagar som gäller lika för alla.

Bakom den grå vardagen döljer sig dock de värden och principer på vilka vårt öppna samhälle vilar: demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen, en fri ekonomi och människors lika rättigheter.

Friheten och rättsstaten tas ofta för givna, likaså våra rättigheter som enskilda medborgare. Det är på sitt sätt ett sundhetstecken, eftersom det tyder på en grundläggande acceptans för denna ordning. Med detta följer dock risken att invaggas i en falsk säkerhet om att friheten och demokratin är för alltid givna. Vaksamheten mot totalitära läror, mot politiskt våld och mot diktaturers maktsträvanden måste alltid finnas. Vi menar att denna vaksamhet kan och bör förbättras också i vårt land.

7.2 Värna rättsstaten

I dag sprider sig en misstro mot rättsstatens och demokratins grundläggande principer. Till en del kan denna misstro bottna i vad många uppfattar som rättsstatens brister. Många ungdomar möter redan under sin högstadietid brottslighet i form av rån, hot eller misshandel. I Malmö och Stockholm har var femte elev i nian utsatts för rån eller rånförsök. Över var tjugonde elev i landet har utsatts för grovt våld. Det övervägande antalet av alla rån, stölder och misshandel blir aldrig ens utrett.

Tänk en ung kille eller tjej som blivit utsatt för rån, våld eller hot, och då finns inte en polis i sikte. Tänk sedan att samma kille eller tjej åker till Göteborg för att uttrycka sin åsikt (den stora majoriteten av demonstranterna som var där använde aldrig våld), och då plötsligt får se att en femtedel av Sveriges poliskår finns på plats för att skydda höga politiker.

Då är det inte konstigt att de undrar hur det står till med rättvisan här i landet.

Det var naturligtvis inte fel att polisen skyddade toppmötet i Göteborg. En rättsstat har till uppgift att skydda mötesfriheten för alla, liksom att skydda människors liv och egendom mot ideologiska våldsverkare och vandaler. Det var alltså inte fel att polisen var på plats. Felet är att polisen i vardagen, så ofta och för så många människor, inte är på plats. En rättsstat som bara fungerar för de högt uppsatta är ingen rättsstat.

När rättsstaten sviker firar demokratins fiender triumfer. När brott inte beivras kan konspirationsteorier spridas om att staten är ett instrument för att skydda de besuttna, men inte vanligt folk. Brott som inte beivras startar spekulationer om förövarnas kön, bakgrund eller hudfärg. Rädslan och osäkerheten gror och förenklingarna, myterna och främlingsfientligheten får fäste. Risken ökar att människor genom medborgargarden eller ideologiskt färgade våldsorganisationer tar lagen i egna händer.

I spåren av en sviktande rättsstat stegar de totalitära lärorna fram. Kommunister och nationalsocialister vill att staten skall kontrollera allt, medan anarkister vill avskaffa staten. I praktiken betyder deras lösningar detsamma: Att det blir fri väg för våld, terror och förtryck. Den avgörande insatsen mot demokratins fiender är att se till att rättsstaten fungerar. Rättsstaten skall finnas där för alla och värna människors trygghet till liv och egendom. Genom att den finns där skall den ta död på de myter och den rädsla som är antidemokraternas livsluft.

Att klart och tydligt ta ställning för frihet, öppenhet och demokrati kommer alltid att provocera våldets och förtryckets förespråkare. De som genom granskning och debatt avslöjar de våldsamma rörelserna måste kunna lita på att få beskydd. Mötesfriheten måste kunna garanteras alla – även dem med åsikter som avviker från majoritetens eller våldsverkarnas åsikter. Människor måste kunna känna sig trygga till liv och egendom, även vid demonstrationer och manifestationer. Detta kräver att poliserna är tillräckligt många och välutrustade och att straffen för överträdelser är avskräckande.

Om polis och rättsväsende inte är tillräckligt starka finns risken att det i stället är medborgerliga friheter som beskärs för att på sådant sätt skapa ett bedrägligt lugn. Det är inte genom vida och godtyckliga befogenheter som polisen skall kunna stoppa och domstolar bestraffa våldsverkare. Inskränkningar i demonstrations- och mötesfriheten får inte bli svaret på maskerade aktivisters vandalisering. I stället måste rättsstaten ha resurser för att kunna upprätthålla allas medborgerliga frihet. Principen om maktdelning förtydligar också behovet av att kunna granska och pröva att polisen alltid sköter sitt uppdrag i enlighet med gällande lagar.

7.3 Upplysning om nationalsocialismens och kommunismens brott

När skolan misslyckas med att förmedla kunskap och färdigheter till alla elever är det inte bara en personlig tragedi. Detta kan indirekt medverka till att underminera demokratin, genom att eleverna lättare blir offer för demagoger.

Ett mera direkt problem är att elever ofta inte får tillräckliga kunskaper om totalitära diktaturers begångna oförrätter.

Undervisningen gällande nationalsocialisternas politiska massmord och förintelseläger har på senare år förbättrats genom särskilda insatser. Det har varit en framgångsrik upplysningsinsats.

En liknande uppmärksamhet borde ägnas åt kommunismens brott mot mänskligheten. I dag är kunskaperna om exempelvis Sovjetunionens, Kinas och Kambodjas politiska massmord alltför ofta bristfälliga. Det är en skyldighet mot de offer som mördades – en del i våra grannländer i Baltikum – att kunskapen om de barbariska övergreppen sprids till kommande generationer. Detta får helt enkelt aldrig inträffa igen.

Vi föreslår att det i statsbudgeten avsätts 20 miljoner kronor för en särskild upplysningskampanj om kommunismens brott.

7.4 Avskaffa offentligt stöd till antidemokratiska organisationer

I samband med toppmötet i Göteborg har regeringen, myndigheter och Göteborgs kommun stött och betalat ut bidrag till organisationer och aktiviteter vars demokratiska förankring är tvivelaktig. Regeringen bidrog med pengar till debatter och aktiviteter organiserade främst av Attac.

Det är anmärkningsvärt att aktiviteter och organisationer som orsakat kravallerna uppbar statsunderstöd. En av de av Attac ordnade aktiviteterna var det protestmöte vid Götaplatsen som var upptakten till vandaliseringen av Avenyn. Det icke-våldsnätverk som förberett inträngningsaktioner i syfte att störa mötesfriheten fick offentliga bidrag. Afa, den organisation som tagit på sig ansvaret för stenkastning och vandalisering, har genom att ingå med 17 lokala föreningar i Nätverket mot rasism fått bidrag av Integrationsverket. Göteborgsaktionen 2001, som tillät maskerade demonstranter som avfyrade raketer mot människor i sitt tåg och där Afa också ingick, fick bidrag från regeringen.

Att det offentliga ger bidrag till organisationer som använder politiskt våld och genomför aktiviteter som innebär lagöverträdelser är inte acceptabelt. Att det har skett i samband med Göteborgstoppmötet visar att bidragsflödet från regering och myndigheter till politisk opinionsbildning bör ändras.

7.5 Skydd för demokratins förtroendemän

Hot och våld mot politiska företrädare har ökat under de senaste åren. Sådana hot och sådant våld är angrepp inte bara mot en person, utan angrepp på det demokratiska systemet som sådant. Att genom våld eller hot påverka demokratiska beslut måste ses som ett allvarligt brott. En jämförelse kan göras med synen på våld mot tjänsteman eller hot mot vittnen, vilket redan idag föranleder strängare straffskalor.

Ett bättre skydd för demokratins företrädare riskerar förvisso att ytterligare förstärka bilden av ett politikerfrälse avskärmat från vanligt folk. Likväl bör det övervägas om ett sådant skydd ändå skulle behövas, för att värna det öppna och demokratiska samhället och säkerställa att inte våld gör det ogörligt att utöva detta samhälles centrala uppgifter.

Stockholm den 1 oktober 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Anders G Högmark (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)