En hållbar energipolitik

Motion 2001/02:N213 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Det övergripande målet för energipolitiken skall vara en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning. De särskilda produktionsskatterna och subventionerna, som enbart utgör ett negativt ingrepp på energimarknadens funktionssätt, bör tas bort.

Nätföretagen måste effektiviseras, vilket bäst uppnås genom att en modell för så kallad benchmarkingkonkurrens införs. Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften måste rivas upp. Såväl principiella skäl som rena sakskäl talar emot en förtida avveckling. Avvecklingsbeslutet leder till allvarliga negativa konsekvenser för samhällsekonomin, miljön och jobben.

Den svenska energipolitiken har allt sedan den första oljekrisen under första halvan av 1970-talet präglats av planmässig hushållning och detaljstyrning av såväl produktion som användning av energi. Senare års energipolitiska beslut, såsom 1997 års beslut om en förtida avveckling av kärnkraften och skapandet av omfattande omställningsprogram, är helt i linje med denna regleringstradition. Användandet av såväl styrande produktionsskatter som subventioner har varit viktiga instrument i den planmässigt inriktade hushållningen.

Avregleringen och reformeringen av energimarknaden, som inleddes i mitten på 1990-talet, har skapat nya förutsättningar. På den fria elmarknaden sker produktion och handel med el i konkurrens, vilket har skapat förutsättningar för en effektiv prisbildning samtidigt som elkonsumenternas valfrihet ökat. Detta har lett till lägre elpriser och en effektivisering av producenternas och elhandlarnas verksamhet.

Energipolitiken måste nu anpassas till den avreglerade marknadens villkor. På en reformerad och avreglerad energimarknad duger det inte längre att fortsätta med en energipolitik som är grundad på planeringsmål och omfattande statlig styrning. Statens roll bör preciseras till att fastställa de spelregler som skall gälla på marknaden i allmänhet och i synnerhet spelreglerna vad gäller miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att fastställa villkoren eller spelreglerna för marknadens aktörer skall staten inte försöka styra vilken teknik eller vilken produktionsform som skall utvecklas. I den ökade konkurrens mellan energislagen som då kommer att gälla vinner de energislag som klarar miljö- och säkerhetsaspekter på det mest kostnadseffektiva sättet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 4

5 Energipolitikens effekter på familjeekonomin 4

6 Energipolitiken fram till idag 5

6.1 1997 års energipolitiska överenskommelse 6

6.2 Avvecklingen av Barsebäck 1 6

6.3 Ekonomiska styrmedel 7

7 Den avreglerade elmarknaden 9

7.1 Norra Europas sammanlänkade elsystem 9

7.2 Ökad konkurrens och lägre elpriser 9

7.3 Nätföretagens naturliga monopol 10

8 Energipolitik i enlighet med miljöns och marknadens villkor 10

8.1 Statens roll i energiförsörjningen 10

8.2 Energipolitikens mål 11

8.3 Marknadsstyrd utveckling och avveckling 12

8.4 Principen för skatter, subventioner och stöd 12

8.5 Effektivare nätföretag 13

8.6 Byte av elleverantör 13

8.7 Privatisera Vattenfall 14

8.8 Ingen förtida avveckling av kärnkraften 15

8.9 Potentialen för ökad energiproduktion 16

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i energiförsörjningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långsiktighet i energipolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om övergripande mål med energipolitiken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marknadsstyrd utveckling och avveckling.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för skatter, subventioner och stöd.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av gemensamma principer för energibeskattningen i de nordiska länderna.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av effektivare nätföretag.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modeller för att öka konkurrensen mellan nätföretagen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt tillsyn av nätföretagen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förseningsavgift för de nätbolag som i strid med regelverket försvårar bytet av elleverantör.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering av Vattenfall AB.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förtida avveckling av kärnkraften.

13. Riksdagen beslutar att riva upp beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling.

14. Riksdagen beslutar att ta bort 6 § i kärntekniklagen om kärnteknisk forskning.

15. Riksdagen beslutar att ta bort förbudet mot uppförande av kärnreaktorer i 5a § kärntekniklagen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att också de förnybara energikällorna måste klara sig på kommersiella villkor.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av avancerad forskning på energiområdet.

    1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.

4 Inledning

Energipolitiken har under många år till stor del handlat om de politiska partiernas ambitioner att detaljstyra energimarknaden. Regleringar och ekonomiska styrmedel i form av skatter, subventioner och bidrag har varit viktiga instrument för att uppnå de politiska målsättningarna på energiområdet. Tekniska och marknadsekonomiska förutsättningar har därmed påfallande ofta haft liten inverkan på hur energipolitiken i praktiken har utformats.

I och med den genomförda avregleringen av elmarknaden råder nu fundamentalt ändrade förutsättningar. Prissättningen, investeringsbesluten och planeringen sker utifrån den information som elmarknaden förmedlar till konsumenter och producenter. Den form av energipolitik som Sverige traditionellt har bedrivit, med detaljerade energibalanser, prognoser och planer för framtida kraftproduktion, är inte längre möjlig att bedriva med någon större framgång.

Insikten om vad dessa grundläggande förändringar av energimarknaden betyder för utformningen av energipolitiken tycks dock än så länge vara begränsad. Det är nu dags att energipolitiken kommer i fatt verkligheten och börjar baseras på den faktiska situationen i dag. Energipolitiken och dess övergripande mål måste baseras på realistiska tekniska och marknadsekonomiska förutsättningar samtidigt som det krävs en större långsiktighet i olika politiska beslut. Det är nödvändigt med långsiktigt stabila förutsättningar för kraftföretagen, industrin och hushållen för att energisystemet fortlöpande skall kunna förnyas och miljöanpassas.

5 Energipolitikens effekter på familjeekonomin

Energipolitiken har stor betydelse för de flesta familjers ekonomi. Detta illustreras på ett tydligt sätt av familjen Jan och Anna Nilsson.

Jan och Anna med sina två barn Fredrik och Lovisa, 7 respektive 9 år, bor i en villa i Tumba som byggdes 1980. Huset har, som så många andra hus byggda i början av 1980-talet, direktverkande el. Totalt gör familjen av med 24 000 kWh el till uppvärmning av huset, inklusive belysning m.m. Energiskatten på 18,1 öre per kWh medför att familjen betalar knappt 4 400 kronor i energiskatt per år. Därutöver tillkommer moms på elpriset, nätavgiften och energiskatten på ca 3 000 kronor.

Familjebilen används mycket både till och från jobbet och för att skjutsa barnen till fotbollsträningar och andra fritidsaktiviteter. Totalt körs den ca 2 000 mil per år. Detta innebär att familjen för bensinen årligen betalar drygt 6 500 kronor i energiskatt och ca 2 500 kronor i koldioxidskatt. Momsen på drygt 4 000 kronor per år är inte inräknad i siffrorna ovan.

Familjen Nilssons kostnader för energiskatter utgörs sammantaget av:

Elenergiskatt	4 400 kronor per år
Energiskatt bensin	6 500 kronor per år
Koldioxidskatt bensin	2 500 kronor per år
Moms på el, nätavgift och elpriset	3 000 kronor per år
Moms på bensin	4 000 kronor per år
Summa energi-, koldioxidskatt och moms	20 400 kronor per år

Utöver dessa årliga kostnader kostar den förtida avvecklingen av Barsebäck 1 och omställningsprogrammet kopplat till avvecklingen varje medborgare motsvarande 2 000 kronor. För familjen Nilsson motsvarar denna kostnad alltså 8 000 kronor.

6 Energipolitiken fram till idag

Före den första oljekrisen i början av 1970-talet var energipolitiken i meningen styrning av produktion och konsumtion mycket begränsad. Prisbildningen var i stort sett fri och utvecklingen tilläts gå i den riktning som fritt verkande marknadsmekanismer bestämde. Det fanns sedan 1950-talet visserligen energiskatter men syftet var inte att styra energianvändningen utan att få in pengar till statskassan.

Efter oljeprishöjningarna 1973/74 utvecklades efter hand en energipolitik som kom att omfatta hela energisektorn från produktion till konsumtion. Det första stora energipolitiska beslutet fattades 1975. Budskapet i den nya energipolitiken var att det behövdes planering och styrning av utvecklingen ifråga om både produktionen och konsumtionen av energi. Planmässig hushållning av i princip alla energiformer skulle säkerställa den framtida energiförsörjningen och skapa goda villkor för en effektiv energianvändning.

Därefter följde en rad energipolitiska beslut som alla byggde på tanken om en omfattande detaljstyrning av såväl energiproduktion som konsumtion. Den rådgivande folkomröstningen om kärnkraften 1980 var kulmen på en lång diskussion om kärnkraftens vara eller inte vara. Resultatet av folkomröstningen innebar att antalet kärnkraftsreaktorer i drift fördubblades till totalt 12. Utöver dessa 12 skulle ingen ytterligare utbyggnad förekomma. Kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till behovet av el för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.

I 1991 års energipolitiska riktlinjer utvecklades de energipolitiska målen. En säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning sattes upp som ett övergripande mål. I riktlinjerna angavs att frågan om när kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan genomföras avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel produktion och möjligheterna att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. 1994 tillsattes en energikommission som 1996 lämnade betänkandet ”Omställning av energisystemet”. Baserat på Energikommissionens betänkande kom Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet 1997 fram till en ny energipolitisk överenskommelse.

6.1 1997 års energipolitiska överenskommelse

Omställningen och utvecklingen av energisystemet bör enligt överenskommelsen ske under tillräckligt lång tid för att målen i 1991 års energipolitiska riktlinjer skall kunna uppnås. Något årtal för när känkraftsavvecklingen skulle vara slutförd fastställdes inte, men däremot angavs att omställningen av energisystemet skulle inledas snarast. Åtgärder skulle vidare vidtas för att möjliggöra en avställning av en reaktor senast den 1 juli 1998 och ytterligare en reaktor senast den 1 juli 2001.

I juni 1997 fattade riksdagen ett nytt energipolitiskt beslut innebärande att kärnkraftsavvecklingen skulle inledas. För att möjliggöra avvecklingen fattades dessutom ett beslut om ett omställningsprogram, dels ett femårigt program med bidrag om 3,1 miljarder kronor för minskad elanvändning, dels ett sjuårigt program med bidrag om 5,6 miljarder kronor till forskning och utveckling av ny teknik. Med kostnader för bland annat inrättande av en ny energimyndighet kom de utgifter som var förknippade med beslutet att uppgå till över 9 miljarder kronor. Programmet syftade till att minska elförbrukningen och öka elproduktionen, vilket skulle möjliggöra en stängning av Barsebäck 2.

1999 års utvärdering av omställningsprogrammet visade att programmet fungerat mycket dåligt. Enligt den första utvärderingen var 6 av 18 delprogram inte ens möjliga att utvärdera eftersom de inte gett några resultat. Regeringen stoppade därefter vissa av utbetalningarna i avvaktan på bättre idéer om hur pengarna skulle användas.

6.2 Avvecklingen av Barsebäck 1

Den 5 februari 1998 fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om att rätten att driva kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 för att utvinna kärnenergi skulle upphöra att gälla vid utgången av juni 1998. Barsebäck kraft AB och Sydkraft AB begärde hos Regeringsrätten rättsprövning av regeringens beslut att stänga Barsebäck. Sydkraft anmälde också klagomål till EU-kommissionen med frågan om Barsebäcksbeslutet var förenligt med EG-rätten.

Regeringsrätten beslutade den 14 maj 1998 om inhibition av regeringens beslut om stängning av Barsebäck. Regeringrättens dom kom den 16 juni 1999 och innebar att avvecklingsbeslutet skulle ligga fast. Beslutet verkställdes i och med stängningen av Barsebäck 1 den 30 november 1999.

Den förtida avvecklingen av Barsebäck 1 blev i ekonomiska termer en mycket dålig affär. De direkta kostnaderna för staten i form av utbetalningar, minskade inbetalningar från Vattenfall och minskade skatteintäkter som en följd av stängningen av kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 uppgick till 8,3 miljarder kronor.

Stängningen av Barsebäck drabbar också miljön. Avvecklingen har lett till en situation där elproduktionen i Sverige inte räcker till utan måste kompletteras genom import av el från grannländerna. Eftersom den lediga produktionskapaciteten framförallt finns i kolbaserade elproduktionsanläggningar i Danmark, Polen och Tyskland är det i huvudsak sådan el som Sverige importerar. Den kolbaserade elproduktionen har därmed tagit över de volymer som tidigare producerades i Barsebäck 1. Detta innebär i praktiken att norra Europa som en direkt följd av stängningen av Barsebäck 1 får ett extra tillskott på 120 kg koldioxid i sekunden, vilket motsvarar ca 10 000 ton extra koldioxid per dygn.

Kärnkraftsavvecklingens miljöskadliga konsekvenser begränsar sig emellertid inte till ökade utsläpp av koldioxid till atmosfären. Också utsläppen av försurande ämnen som svavel och kväveoxider har ökat kraftigt. Det försurande nedfallet från den kolbaserade produktionen i Danmark och Polen drabbar främst sydvästra Sverige, som redan tidigare är hårt drabbat av försurning och övergödning.

Samtidigt som en förtida avveckling av svensk kärnkraft inletts har svenska staten skaffat sig ägarinflytande över kärnkraftsproduktion utomlands. Helstatliga Vattenfall har i Finland köpt andelar i det ena av landets två kärnkraftsbolag. I Tyskland har Vattenfall köpt majoriteten av aktierna i Hamburgische Electricitäts Werke. Andelarna som Vattenfall hittills köpt i Tyskland motsvarar 11 TWh kärnkraftsproduktion, vilket är mer än vad som producerades i de bägge Barsebäcksreaktorerna tillsammans.

6.3 Ekonomiska styrmedel

Ekonomiska styrmedel i syfte att ändra sammansättningen av energiproduktionen har ända sedan 1975 års energipolitiska beslut varit en del av den förda energipolitiken. Ofta har det handlat om att genom särskilda produktionsskatter fördyra konkurrenskraftig men politiskt icke önskvärd produktion och på motsvarande sätt subventionera politiskt gångbar men oftast mindre konkurrenskraftig produktion. Nivån på såväl de särskilda produktionsskatterna som subventionerna har efterhand höjts. Den politiska styrningen av energiproduktionens sammansättning har därmed blivit alltmer kännbar.

Vattenkraftsproduktionen hade tidigare en särskild produktionsskatt som sedan lades om till en förhöjd fastighetsskatt. Även om den kallades för en extra fastighetsskatt var det i praktiken frågan om en särskild produktionsskatt på el producerad i vattenkraftverk. Sedan den 1 januari 1999 är den särskilda fastighetsskatten (produktionsskatten) för vattenkraftverk borttagen.

Fram till och med den 1 juli år 2002 utgår ett investeringsbidrag på 15 procent av investeringskostnaden vid investeringar i miljövänlig, småskalig vattenkraft. Vidare omfattas mindre vattenkraftverk, med en effekt på upp till 1,5 MW, av ett särskilt stöd till småskalig elproduktion på 9 öre per producerad kWh.

El producerad i kärnkraftverk beskattades tidigare med 2,7 öre per kWh. Denna produktionsskatt är nu omvandlad till en effektskatt vilket innebär att skatt måste betalas oavsett om kraftverket producerar el eller inte. Effektskatten motsvarar det tidigare uttaget av 2,7 öre per kWh el producerad i kärnkraftverk. Totalt kostar denna särskilda produktionsskatt de svenska kärnkraftsföretagen ca 2 miljarder kronor per år.

Utöver produktionsskatten tas en avgift ut på 0,15 öre per kWh för att täcka kostnader för Studsviks tidigare verksamhet samt ca 1,0 öre per kWh för att finansiera framtida kostnader för slutförvaring av använt kärnbränsle m.m.

Den biobränslebaserade kraftproduktionen är befriad från energi- och koldioxidskatt. Torven belastas dock med svavelskatt. Vid investeringar i anläggningar för biobränslen utgår en subvention i form av ett investeringsbidrag om 3000 kronor per kW, dock högst 25 procent av investeringskostnaden. Investeringsbidraget motsvarar en subvention på ca 10 öre per producerad kWh.

El producerad i vindkraftverk omfattas av en så kallad miljöbonus. Det innebär att el producerad i vindkraftverk är befriad från energiskatt. Subventionen uppgår i dagsläget till 18,1 öre per kWh. Vidare ges ett investeringsbidrag om 15 procent för vindkraftverk med en effekt på minst 200 kW. Investeringsbidraget motsvarar en subvention på ca 5 öre per producerad kWh. Vindkraftverk med en effekt understigande 1,5 MW omfattas dessutom av ett särskilt stöd till småskalig elproduktion på 9 öre per kWh. Sammantaget subventioneras el producerad i vindkraftsverk som har en effekt på mellan 1,5 MW och 200 kW med totalt 30,2 öre per producerad kWh. Som en jämförelse var 1999 års medelpris på elbörsens spotmarknad 11,9 öre per kWh.

Vid användning av fossila bränslen eller torv utgår en särskild svavelskatt som uppgår till 30 kronor per kg svavel i fasta eller gasformiga bränslen och med 27 kronor per kubikmeter för varje tiondels viktprocent svavel i flytande bränslen. Svavelskatt uttas inte om svavelinnehållet understiger 0,1 viktprocent. Om utsläppet begränsas genom rening sänks skatten med 30 kronor per kg minskat utsläpp av svavel.

Statens intäkter från energiskatt 2000
Energislag	Skatteintäkt, kronor	Andel av skatteintäkt, procent
Bensin	19 300 000 000
hushåll	14 861 000 000	77
företag	4 053 000 000	21
offentlig sektor	386 000 000	2
Oljeprodukter	7 700 000 000
hushåll	3 388 000 000	44
företag	3 773 000 000	49
offentlig sektor	539 000 000	7
Elkraft	11 300 000 000
hushåll	6 554 000 000	58
företag	3 164 000 000	28
offentlig sektor	1 582 000 000	14
Summa	38 300 000 000	100

Källa: Sammanställning av riksdagens utredningstjänst

7 Den avreglerade elmarknaden

7.1 Norra Europas sammanlänkade elsystem

Det sammanlänkade elsystemet i norra Europa börjar att fungera som en gemensam marknad. Det går inte längre att analysera de nationella elmarknaderna för sig. Vad som händer på elmarknaden inom ett land får återverkningar också på elmarknaden i de andra länderna.

Skillnaderna i hur energiskatterna tas ut mellan länderna har lett till att produktion i Sverige i bland annat oljekondenskraftverk stängts och ersatts av produktion i Tyskland, Danmark och Polen. I dessa länder finns ledig produktionskapacitet i kolkondenskraftverk. Detta innebär att en ökad elanvändning eller en minskad självförsörjningsgrad i Sverige leder till ökad elproduktion i utländska kolkraftverk.

7.2 Ökad konkurrens och lägre elpriser

Den 1 januari 1996 reformerades elmarknaden, innebärande att produktion och handel med el sker i konkurrens. Detta har skapat förutsättningar för en effektiv prisbildning på elmarknaden och har samtidigt ökat valfriheten för elkonsumenterna.

Avregleringen och reformeringen av energimarknaden har gjort att konkurrensen har ökat. Den fria och öppna elmarknaden har lett till lägre elpriser och en effektivisering av producenters och distributörers verksamhet. Elkunderna är de stora vinnarna eftersom de har möjlighet att sänka sina elkostnader. Den ökade konkurrensen leder samtidigt till en strukturomvandling av försäljningsverksamheten. Det finns bedömningar som gör gällande att en stor del av de mindre effektiva försäljningsföretagen inte kommer att klara konkurrensen. Den fria elmarknaden ställer större krav på att producenter och distributörer effektiviserar verksamheten och de som inte klarar detta i tillräckligt hög grad får svårt att hävda sig på marknaden.

Efterfrågan på el har ökat under senare år både i Norge och Sverige. Förbrukningen i Norge slog under år 2000 rekord och man var mycket nära att slå i effekttaket. I Sverige väntas elanvändningen under 2001 och 2002 öka med 1–2 procent per år.

7.3 Nätföretagens naturliga monopol

Nätföretagen, det vill säga ägarna till de lokala elnäten, har ett så kallat naturligt monopol inom respektive nätområde. Kunden kan inte välja ett alternativt nät utan måste använda sig av det befintliga nätet för att få tillgång till sin elleverans. Detta problem har man alltså inte kommit till rätta med i och med elmarknadsreformen. För att inte nätföretagen skall ta ut oskäliga priser för utnyttjandet av nätet bedriver Energimyndigheten tillsyn över nätverksamheten.

8 Energipolitik i enlighet med miljöns och marknadens villkor

8.1 Statens roll i energiförsörjningen

Vi menar att det nu är dags att anpassa energipolitiken till de förhållanden som gäller på energimarknaden. På en reformerad och avreglerad energimarknad duger det inte att fortsätta med en energipolitik som är grundad på planeringsmål och omfattande statlig styrning. Det är dags att avveckla den del av energipolitiken som under lång tid har haft som syfte att styra tillförseln, sammansättningen och förbrukningen av energi. Statens roll bör preciseras till att fastställa de spelregler som skall gälla på marknaden i allmänhet och i synnerhet spelreglerna vad gäller miljö, säkerhet och beredskap.

Energimarknadens spelregler bör vara långsiktiga för att minska osäkerheten och för att ge energimarknadens aktörer möjligheter att agera på ett rationellt sätt. Spelreglerna på energimarknaden måste vidare vara baserade på de övergripande målen för energipolitiken.

Det är principiellt viktigt att göra en tydlig avgränsning mellan statens roll och den roll som energimarknadens aktörer skall ha. Utöver att fastställa villkoren eller spelreglerna för marknadens aktörer skall staten inte försöka styra vilken teknik eller vilken produktionsform som skall utvecklas. Det är därför extra viktigt att spelreglerna vad gäller miljö- och säkerhetsaspekter är genomtänkta och samtidigt så generella som möjligt. I den utökade fria konkurrens mellan energislagen som då kommer att gälla vinner de energislag som klarar miljö- och säkerhetsaspekter på det mest kostnadseffektiva sättet. På detta sätt gynnas utvecklingen av ny effektiv energiteknik som samtidigt bidrar till att uppfylla de övergripande målen för energipolitiken.

8.2 Energipolitikens mål

Energipolitikens mål skall vara att främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning.

Som ett komplement till detta mål skall energiproduktionen klara högt uppställda miljö- och säkerhetskrav.

Miljökraven måste vara baserade på den generella miljöpolitiken och inte vara särregler för energisektorn.

I dag finns åtskilligt inom den socialdemokratiska regeringens energipolitik som inte är i samklang med ovanstående övergripande mål. Regeringen för en skatte- och subventionspolitik som åsidosätter den fria konkurrensen på energimarknaden. Energislagen tillåts inte konkurrera på lika villkor eftersom flera energislag dras med särskilda produktionsskatter medan andra energislag får omfattande subventioner. Detta i sin tur leder till att elpriset är högre än det hade varit på en energimarknad som präglas av fri konkurrens. Utöver att produktionsskatterna och subventionerna snedvrider konkurrensen har regeringen ökat de fiskala energiskatterna till en nivå som hotar att urholka den elintensiva industrins konkurrenskraft.

Den förtida avvecklingen av Barsebäck ökar energisektorns miljöbelastning kraftigt på ett sätt som inte är förenligt med en god miljö- och klimatpolitik i övrigt. På de alltmer sammanlänkade elmarknaderna i norra Europa kan man inte analysera exempelvis den svenska energimarknaden isolerat från vad som händer i grannländerna. Det miljömässigt största problemet för norra Europas energisektor är utsläppen från den kolbaserade elproduktionen i länder som Polen, Tyskland och Danmark. För att uppnå miljömålen är det därför av största vikt att vårt land tar ansvar och för en energipolitik som minimerar den svenska importen av kolbaserad el. Kärnkraftsavvecklingen verkar i rakt motsatt riktning.

Den förtida kärnkraftsavvecklingen medför också att målet om en säker försörjning inte uppnås eftersom försörjningstryggheten särskilt i södra Sverige hotas beroende på risken för effektunderskott. Vidare medför den förtida avvecklingen att målet om konkurrenskraftiga priser hotas.

Regeringens ambitioner att detaljreglera och styra energimarknaden medför att osäkerheten om de villkor som skall gälla ökar. Investeringar som kräver långsiktighet fördröjs eller uteblir, vilket inverkar negativt på dynamiken på energimarknaden. På den avreglerade energimarknaden är det heller inte rimligt att ha en statsägd aktör som dominerar i storlek på det sätt som Vattenfall gör.

I det följande redovisar vi förslag till konkreta åtgärder för att uppnå målet om en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning.

8.3 Marknadsstyrd utveckling och avveckling

Vi anser att marknaden, utifrån de spelregler som staten anger avseende säkerhetsaspekter och miljökrav, skall få styra över energiproduktionens sammansättning. Det är därför dags att riva upp beslutet om en förtida avveckling av kärnkraften. Kraftföretagen skall få fortsätta driva kärnkraftverken så länge de klarar de högt ställda säkerhetskraven. En eventuell kärnkraftsavveckling skall styras av när kraftföretagen bedömer att det inte längre är lönsamt att göra de investeringar som krävs för att få tillstånd till fortsatt drift. Statens ansvar är att upprätthålla en effektiv kontroll av kärnkraftsreaktorerna för att säkerställa och ytterligare höja säkerheten vid anläggningarna.

8.4 Principen för skatter, subventioner och stöd

Vi menar att de särskilda produktionskatterna och subventionerna, som enbart utgör ett negativt ingrepp i energimarknadens funktionssätt, på sikt skall tas bort. Som en del i miljöpolitiken är det dock befogat med sådana avgifter som är direkt kopplade till skadliga miljöutsläpp. Konkurrensen mellan energislagen bör förbättras. De energislag som i denna konkurrens på ett kostnadseffektivt sätt uppfyller såväl säkerhets- som miljökraven bör få utvecklas på egen hand.

Det är viktigt att slå fast principen att enbart rent miljöstyrande skatter som har koppling till utsläpp av miljöskadliga ämnen bör tas ut i produktionsledet. De rent fiskala skatterna bör i stället tas ut i konsumentledet. Med denna princip som utgångspunkt säkerställs att de rent fiskala skatterna inte leder till en snedvriden konkurrens.

Den socialdemokratiska regeringens omfattande stöd- och bidragspolitik avseende bland annat minskad elanvändning, förnybara energikällor och effektivare elanvändning har i flera utvärderingar visat sig vara misslyckad. Det är dags att ta konsekvenserna av dessa resultat och renodla statens stöd också på energiområdet till att enbart omfatta forskning och utveckling av ny teknik.

Vi anser vidare att det är brådskande att få till stånd en ökad anpassning av principen för energibeskattningen mellan de nordiska länderna. Olika beskattningsprinciper mellan länderna hotar effektiviteten på den gemensamma, nordiska elmarknaden. Det innebär att de samlade produktionsresurserna utnyttjas mindre effektivt, vilket leder till samhällsekonomiska kostnader och en ökad miljöpåverkan.

8.5 Effektivare nätföretag

Reformeringen och avregleringen av elmarknaden har varit framgångsrik. Det hindrar inte att många konsumenter upplever att deras elkostnader är oförändrade eller till och med har ökat. Förklaringen till detta fenomen är dels att den socialdemokratiska regeringen har höjt energiskatterna kraftigt, dels att nätföretagen, trots avregleringen, inte är konkurrensutsatta.

Det totala elpris som slutkunden får betala utgörs av ett renodlat elpris, nätavgift samt energiskatt och moms. För en elkund boende i lägenhet som förbrukar 2000 kWh per år utgjorde den 1 januari 2000 elpriset 22 procent, energiskatter, moms och produktionsskatter 36 procent och nätavgiften 42 procent av totalkostnaden. För en lägenhetskund var alltså bara 22 procent av elkostnaden kopplad till den avreglerade marknaden medan 36 procent av kostnaden beror på av staten beslutade skatter och 42 procent av kostnaden tas ut av nätföretag som har ett naturligt monopol.

Avregleringen av elmarknaden inleddes för mer än fem år sedan. Regeringen har emellertid ännu inte agerat för att skärpa kraven på nätföretagen. Det är mycket anmärkningsvärt med denna passivitet eftersom det finns uppskattningar som gör gällande att mer än hälften av avregleringens positiva effekter i form av effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.

I Storbritannien har man genom så kallad benchmarking-konkurrens ökat kraven på effektivisering av nätföretagen. Den modell som också skulle kunna tillämpas i Sverige går ut på att ett index som mäter befolkningstäthet, geografi med mera och som kan förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De företag som efter detta index är effektivare och har lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning. Det borde snarast utredas på vilket sätt denna eller liknande modeller för att öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna introduceras.

Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen måste skärpas. Det finns alltför många exempel på nätföretag som tar ut oskäligt höga nätavgifter.

8.6 Byte av elleverantör

I och med införandet av schablonberäkning på elmarknaden slopades kravet på timmätare vid byte av elleverantör. Konsumenternas ställning på elmarknaden stärktes med bland annat kortare uppsägningstid och kostnadsfria byten. Av Energimyndighetens rapportering till regeringen framgår dock att systemet ännu inte fungerar som avsett. Många kunder har inte kunnat byta leverantör så som de har planerat eftersom det har tagit mycket längre tid än avsett. Reformens och elmarknadens trovärdighet kan skadas om inte situationen snabbt förbättras.

Energimyndigheten drar slutsatsen att problemet beror på nätföretagens hantering av leverantörsbyten, mätning, beräkning och rapportering. Regelverket anger klart och tydligt hur berörda aktörer skall agera vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller. Nätbolagen skall inom fem arbetsdagar antingen sända ett meddelande om vad som är felaktigt eller ofullständigt i anmälan, eller bekräfta densamma.

Landets nätbolag har till följd av schablonreformen under en begränsad tid tvingats göra i vissa fall betydande nyinvesteringar i datorsystem och förändringar i sina administrativa rutiner. Vissa inkörningsproblem är därför förståeliga och måste accepteras. Det saknas dock en naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätbolagen att tillhandahålla den information som är nödvändig för en fungerande elmarknad i konkurrens.

Det är mycket viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och rapportering av mätvärden snabbt förbättras. Möjligheterna att införa en förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om att inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka på) en anmälan om leverantörsbyte bör nu snabbt utredas.

En anmälan om ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om anläggningsidentitet. Enligt Energimyndighetens rapportering är denna för leverantörsbytet nödvändiga uppgift ofta okänd för kunderna och kan följaktligen inte heller anges av elleverantören.

Det är naturligt att anläggningsidentiteten klart och entydigt framgår av nätfakturan till kunden. Eventuellt nödvändiga kompletteringar av föreskrifter, inklusive sanktionsmöjligheter, för att säkerställa att så sker måste genomföras utan dröjsmål.

8.7 Privatisera Vattenfall

Det finns flera anledningar till varför det är angeläget att börsintroducera och privatisera statliga Vattenfall AB. På den avreglerade energimarknaden är en statlig aktör som Vattenfall bakbunden, bland annat beroende på en mindre finansiell handlingsfrihet än medtävlarna. Omstruktureringen av europeiska kraftbolag pågår nu för fullt och en framtida struktur beräknas vara tydlig om ett till två år. Skall Vattenfall kunna ta en aktiv del i den pågående omstruktureringen måste företagets arbetsförutsättningar förbättras genom en börsintroduktion. Ett fortsatt statligt ägande av Vattenfall skadar bolaget och lämnar dörren öppen för nya dynamiska aktörer att ta över. På sikt innebär det att stora värden, som har byggts upp inom Vattenfall, riskerar att förloras samtidigt som elkunderna på kort sikt förlorar på att Vattenfall inte är ett så effektivt kraftföretag som det skulle kunna vara.

Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror bland annat på hur de politiska vindarna blåser, och om rimliga möjligheter finns att avveckla den politiska styrningen av bolaget.

För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera på den internationella marknaden är det av yttersta vikt att Vattenfall AB börsintroduceras. Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i den alltmer internationellt integrerade energimarknaden.

Vattenfall har drabbats av många ordförandebyten – fyra stycken under en femårsperiod. Styrelsearbetet har därmed blivit lidande. För att återupprätta Vattenfalls effektivitet och trovärdighet som kommersiellt företag måste politiseringen av styrelsen upphöra. Först då kan professionalismen i styrelsen garanteras till förmån för företagets bästa. På detta sätt ökar Vattenfalls möjligheter att bli en betydande aktör på den framväxande europeiska energimarknaden.

8.8 Ingen förtida avveckling av kärnkraften

Vi motsätter oss den typ av politisk direktstyrning av energimarknaden som beslutet om en förtida avveckling av kärnkraften är ett exempel på. Med utgångspunkt i målen för energipolitiken och givet att energimarknadens aktörer klarar de miljö- och säkerhetskrav som ställs upp är det dags att låta marknaden avgöra vilka energislag som skall avvecklas respektive utvecklas.

Den energipolitiska överenskommelsen 1997 och det därefter följande beslutet att avveckla Barsebäck 1 innebar att Socialdemokraterna bröt mot folkomröstningens resultat. Det är därför inte längre meningsfullt att hänvisa till folkomröstningen eftersom Socialdemokraterna agerat på ett sätt som gör att denna får anses vara överspelad. Detta innebär samtidigt att det inte längre finns någon anledning att använda sig av folkomröstningen som referens för framtida energipolitik.

Förutom det principiellt felaktiga med beslutet om en förtida avveckling av kärnkraften är invändningarna i sak minst lika allvarliga. Avvecklingen leder till allvarliga negativa konsekvenser för samhällsekonomin, miljön och jobben.

De direkta kostnaderna för den förtida avvecklingen av Barsebäck 1 uppgår till 8,3 miljarder kronor. Kostnaderna för energiomställningsprogrammet, inklusive inrättandet av en ny energimyndighet, uppgår till totalt 9 miljarder kronor. Sammantaget innebär det att ca 17 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar använts på ett sätt som inte kan betecknas som annat än resursslöseri. Samtidigt innebär det en stor kapitalförstöring att stänga en väl fungerande, säker och miljömässigt bra elproduktionsanläggning.

Att i förtid avveckla säkra och miljövänliga kärnkraftsreaktorer är att ta steg mot en ekologiskt ohållbar utveckling. Stängningen av Barsebäck 1 har medfört att utsläppen av växthusgasen koldioxid har ökat med 120 kg per sekund, vilket motsvarar drygt 10 000 ton mer koldioxid per dygn. Sverige går därmed emot intentionerna i internationella avtal om minskningar av utsläppen av växthusgaser. Miljökostnaden begränsas dock inte till ökade utsläpp av växthusgaser. Också utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider har ökat med följden att problemen med försurning och övergödning, speciellt i södra Sverige, förvärras.

Avvecklingen har också fått negativa konsekvenser för såväl hushållens ekonomi som för den elintensiva industrins konkurrenskraft. Följden riskerar bli ökad arbetslöshet, särskilt i regioner som redan i dag har ett utsatt läge. De samlade samhällsekonomiska kostnaderna blir därmed mycket stora. Vi menar att det är direkt oansvarigt av regeringen att genom stängningen av Barsebäck 1 ytterligare öka risken för allvarliga problem med Sydsveriges elförsörjning. Den svenska industrin behöver säker tillgång till el till konkurrenskraftiga priser. Det är också i detta sammanhang mycket anmärkningsvärt att helstatliga Vattenfall samtidigt investerat mångmiljardbelopp i utländsk kärnkraftsproduktion som vida överstiger produktionskapaciteten vid Barsebäcksverket. Regeringen har därmed visat att den förtida avvecklingen av svensk kärnkraft inte handlade om energi, miljö eller säkerhet, utan i stället om att säkra den egna politiska makten.

Vi vill ändra energipolitiken så att de politiska hindren för fortsatt och utvecklad användning av kärnenergi tas bort. Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften bör rivas upp. Riksdagen bör upphäva den bestämmelse i 6 § kärntekniklagen som förbjuder vissa typer av kärnteknisk forskning, den s.k. tankeförbudslagen. Genom att också upphäva 5 § kärntekniklagen som förbjuder uppförandet av ytterligare kärnreaktorer avvecklas de politiska hindren för att bygga nya kärnreaktorer. Även om det i dagsläget inte finns några intressenter som är intresserade av att bygga nya reaktorer i Sverige bör inte lagstiftningen utesluta sådana planer.

8.9 Potentialen för ökad energiproduktion

Vid en bedömning av vilken potential som finns för ökad inhemsk energiproduktion måste man utgå från högt ställda miljö- och säkerhetskrav.

Den socialdemokratiska regeringen anger i såväl ord som handling att det är de förnybara energikällorna, framförallt vindkraft och biobränslebaserad kraftproduktion, som skall öka. Bägge energikällorna har sina förtjänster, i synnerhet när det gäller deras begränsade miljöpåverkan. Vi har inte något att invända mot något av energislagen men förutsättningen måste vara, för dessa såväl som för andra energislag, att de klarar energimarknadens konkurrens utan subventioner. Det är mycket tveksamt om de stöd som utgår till dessa energislag kan klassas som forskning och utveckling av ny energiteknik. Det är snarare frågan om en subvention till i dag redan etablerad teknik. Dessa stöd, i synnerhet stödet till el producerad i vindkraftverk som är omfattande, är knappast rimliga på en avreglerad energimarknad. Det är svårt att bedöma hur stor potentialen för de nämnda energislagen är om förutsättningen är att de måste klara sig på strikt kommersiella villkor.

Potentialen för kol- och oljebaserad energiproduktion är inte särskilt intressant att analysera eftersom den negativa miljöpåverkan dessa energislag ger upphov till är av den art att det knappast är förenligt med miljökraven att öka produktionen.

Naturgas som energikälla är relativt outnyttjad i Sverige. Den ger visserligen också upphov till vissa negativa miljöeffekter, men inte tillnärmelsevis så allvarliga som kol- och oljebaserad energiproduktion. Förutsättningen för en större utveckling av naturgasanvändningen är dock att den precis som andra energislag måste klara sig på kommersiella grunder och att utsläppen av koldioxid kan hanteras.

Genom forskning och utveckling kan ny energiteknik tas fram. Accelatordriven transmutation är ett exempel på en ny kärnteknologi. Fördelarna med den nya tekniken är framför allt att de långlivade ämnena i kärnavfallet kan minskas kraftigt samtidigt som mängden energi som kan utvinnas ur bränsleråvaran, kan ökas minst hundrafalt. Mycket forsknings- och utvecklingsarbete återstår dock innan denna nya kärnteknologi är färdig att tillämpas.
Transmutation är ändå ett exempel på att det är viktigt att bedriva avancerad forskning för att kunna utveckla framtidens energikällor som skall vara kostnadseffektiva, säkra och miljövänliga.

Stockholm den 26 september 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Anders G Högmark (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)