Ändrad placering av riksdagsledamöterna i kammaren

Motion 1997/98:K237 av Lars Tobisson och Gunnar Hökmark (m)

av Lars Tobisson och Gunnar Hökmark (m)

Det klagas ofta på riksdagens kammardebatter. De anses stela och tråkiga. Närvaron är låg även när det gäller ärenden av allmänt intresse.

Senare tiders talmän har lagt ned mycken möda på att reformera debatt­reglerna. De kan dock inte komma åt det grundläggande problemet, nämligen den tilltagande partisplittringen i riksdagen. Debatter tenderar att bli både utdragna och svåröverskådliga, när de skall föras med upp till sju deltagare.

Till betydande del sammanhänger dock dagens svårigheter också med den princip som ligger till grund för ledamöternas placering i plenisalen. Med nuvarande fördelning efter valkretsar (och inom valkretsen efter antalet riksdags­år) kan man inte göra något väsentligt åt rådande missförhållanden ens med de mest finurliga ändringar av debattreglerna eller kraftfulla förma­ningar om vikten av att vara på plats.

En kartläggning, utförd under 1980‑talet av Interparlamentariska unionen, visade att parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta länder satt grupperade efter politisk uppfattning. Andra förekommande principer var alfabetisk ordning och ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lade valkretsindelningen till grund för placeringen. I flertalet av dessa fall rörde det sig om kommunistiskt styrda öststater, där en fördelning efter partitillhörighet mötte uppenbara praktiska svårigheter.

I nästan alla demokratier är således parlamentsledamöterna placerade partivis. Indelningen av det politiska fältet i höger och vänster härstammar för övrigt från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter den franska revolutionen.

Sverige – liksom grannlandet Norge – avviker från det gängse mönstret i utvecklade demokratier genom att i stället gruppera parlamentets ledamöter efter en geografisk princip. Det betyder att exempelvis en moderat kan bli bänkkamrat med en vänsterpartist. Detta sätt att ordna platsfördelningen får närmast ses som en historisk kvarleva. Förr uppfattades riksdagsmännen främst som företrädare för sina valkretsar. Det dröjde länge, innan förekomsten av partier erkändes i vår författning.

Men idag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare indelningsgrund än deras geografiska ursprung. Det framgår inte minst av att riksdagsmän identifieras med partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i valkrets. Vid de senaste riksdagsvalen har dessutom ledamöter invalts på s.k. rikslistor, vilket inneburit att de fördelats på valkretsar och därmed i kammaren utan samband med bostadsort.

Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt valda församlingar brukar följa en geografisk indelningsgrund. Kommunfullmäktige och landstingsledamöter sitter ofta partivis. Samma förhållande råder för leda­möterna i Europaparlamentet. Ledamöterna i Europarådet och Nordiska rådet är inte direktvalda men är ändå inte placerade efter nationstillhörighet – vilket man kanske kunnat vänta – utan i bokstavsordning.

En platsfördelning i riksdagens plenisal efter partitillhörighet skulle utan tvivel skänka debatten större livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar det stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela landet jämfört med att vara bänkgranne med en politisk motståndare. Det skulle också bli lättare att hålla kontakten inom en riksdagsgrupp och att där fördela uppgiften att ta till orda. Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt kunna avläsas, vilket torde verka disciplinerande – om inte annat genom respektive partiledningars försorg. Likaså skulle partiernas uppträdande i voteringar bli lättare att överblicka.

Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha fasta platser, som intas åtminstone vid rösträkning. Placeringen inom respektive partisektor kan göras efter antalet riksdagsår eller överlämnas till partiernas bestämmande. Statsråd bör få sina platser på de främsta bänkarna inom berörd partisektor.

En förändring av ledamöternas placering i riksdagens plenisal lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av ny apparatur. Åtgärden bör därför kunna genomföras inför nästa mandatperiod.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens plenisal skall ske efter partitillhörighet och inte efter valkrets.

Stockholm den 5 oktober 1997

Lars Tobisson (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gotab, Stockholm 1997

Motionen bereds i utskott Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10
Yrkanden (2)