Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Herr talman! Vi debatterar nu ett betänkande från konstitutionsutskottet som handlar om tryck- och yttrandefrihetsfrågor. I betänkandet behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden. Vi är överens i de allra flesta frågor, men vi har några reservationer från Miljöpartiet, sådana som jag skrivit under. I de fallen tycker jag att ett annat ställningstagande hade varit bättre. En fråga handlar om meddelandeskyddet. Jag återkommer till det lite mer utförligt senare. En annan handlar om att stärka skyddet för hets mot transpersoner. En tredje handlar om att vi behöver en bättre och skarpare lagstiftning när det gäller kränkningar på internet. En sådan diskussion har varit uppe allt oftare de senaste åren. Det finns en del idéer och förslag från regeringens sida, men jag tycker att det skulle behövas fler. Det är en allvarlig fråga. Det är inte okej att vi i så stor utsträckning som trots allt är fallet accepterar kränkande uttalanden bara för att det sker på internet, uttalanden som i andra sammanhang vore förfärliga och helt orimliga. Vi har även en reservation om mediekoncentrationen. Det är en intressant fråga. Många upplever att vi i dag har ett enormt utbud och stora möjligheter att uttrycka oss och säga vad vi vill, bland annat på internet. Det har inte alls funnits i samma utsträckning tidigare. Samtidigt ska man vara medveten om att i de offentliga medier som är mer kvalificerade, såsom tidningar, minskar ofta utrymmet. Mediebranschen är i många avseenden i kris. De offentliga tidningarna har stora problem med sina intäkter, och den kvalificerade journalistiken minskar i omfattning. Jag tycker att hela medieområdet skulle behöva ses över. Vad är egentligen den gemensamma politiken som bör finnas på det här området? Vad har staten för ansvar för att det finns en kvalificerad diskussion, debatt, opinionsbildning i samhället när mediesituationen i grunden förändrats så mycket som den gjort de senaste åren? Det är ingenting som har utretts ordentligt. Därför tycker jag att vi borde göra en mer grundläggande och långsiktig översyn av området för att kunna sätta in den nya mediesituationen i samhällsdebatten och se vad som är den statliga politiken. Låt mig säga lite grann om meddelarskyddet. Det är ett område där vi i Sverige har en i grunden hyggligt bra politik. I den offentliga sektorn har människor skydd för att bland annat meddela medier om de upplever att saker och ting inte går till så som de borde. Det är i grunden bra och viktigt. Vi har en bättre lagstiftning än många andra länder på det sättet. Men det har skett en stor förändring. Alltfler verksamheter med offentlig finansiering bedrivs av privata aktörer. Det har i praktiken gjort att området för meddelarskydd krymper. Ska vi bry oss om det? Ja, från konstitutionsutskottets sida tyckte vi det. År 2012 tog vi ställning, enhälligt, för att det måste till en ändring, att det viktiga meddelarskyddet även borde omfatta dem som är privatanställda men i verksamheter som finansieras av det offentliga. Det dröjde lite grann, men för inte så länge sedan kom, efter vårt beslut i riksdagen, en utredning från regeringen. Där föreslås att även vård, skola och omsorg ska omfattas av meddelarskyddet. Regeringen har ännu inte lagt fram någon proposition, men det finns alltså en utredning på området. Jag måste säga att det är ett stort steg framåt. Det är en mycket viktig åtgärd ifall ändringen genomförs. Men det räcker inte riktigt. Det finns kvar viktiga områden som inte ingår men som borde göra det. Det gäller till exempel kollektivtrafiken med busschaufförer och andra, infrastrukturen, offentliga byggen, vägar med mera. De borde rimligtvis också kunna ingå. Det kanske dessutom finns särskilda skäl inom de områdena, för vi vet att det ibland finns problem med korruption och sådant. Då kanske meddelarskyddet till och med är viktigare än på många andra områden. Vi vill från Miljöpartiets sida genomföra de förslag som utredningen kommit med, men vi vill att även andra verksamheter som är offentligt finansierade och sker i privat regi ska ingå i meddelarskyddet. Dessutom borde vi ha en ordentlig lag som skyddar whistle-blowers i Sverige, vilket konstitutionsutskottet också har tagit ställning för och riksdagen beslutat om. Där har ännu inte kommit någon utredning. Jag yrkar bifall till reservation 1. I övrigt står jag bakom de reservationer vi har, men jag tycker kanske inte att vi behöver votera om varje fråga.

Herr talman! De frågor som konstitutionsutskottet har behandlat i detta betänkande är på intet sätt nya, men jag har ändå valt att ta lite av kammarens tid i anspråk. Phia Andersson kommer att ta upp frågan om meddelarskyddet, så det berör jag inte i mitt anförande. Den första frågan jag vill ta upp gäller hets mot transpersoner. Det är dags, herr talman, att även transpersoner skyddas av hatbrotts- och hetslagstiftningen. När den nya diskrimineringslagen trädde i kraft 2009 infördes även diskrimineringsförbud för könsöverskridande identitet eller uttryck, och det gäller alla samhällsområden. Transpersoner är alltså skyddade mot diskriminering men inte mot hat- eller hetsbrott. Transpersoner har bättre juridiskt skydd mot hatbrott i 15 andra länder i Europa än i Sverige. Även Europarådet har för något år sedan rekommenderat sina medlemsländer att i sina lagar inkludera transpersoner när det gäller lagar om hets mot folkgrupp och straffskärpningsparagrafer vid hatbrott. Vi hade uppe frågan i Yttrandefrihetskommittén. Men kommittén uppgav att man av tidsskäl inte kunde analysera en utvidgning av bestämmelsen djupare, utan man överlämnade en skrivelse till regeringen. Justitieministern sade i ett frågesvar för ett år sedan att hon inlett ett arbete med att låta analysera hur strafflagstiftningen om hot och andra övergrepp skulle kunna ändras för att bättre än i dag träffa och motverka det som bör vara straffbart. Nu anför utskottets majoritet att regeringen har för avsikt att tillsätta en ny utredning som ska få i uppdrag att utreda vissa av de övriga frågor som Yttrandefrihetskommittén har övervägt men som inte resulterat i några förslag från regeringen. Frågan om hets mot transpersoner kan komma att tas upp i det sammanhanget. Men denna fråga övervägdes inte ens i Yttrandefrihetskommittén. Herr talman! Att frågan kan komma att behandlas eller kan komma att tas upp har jag nu hört i över fem år. Är det inte dags att den kommer upp nu och att riksdagen ger regeringen till känna att det faktiskt är riksdagens mening att även transpersoner ska ha skydd mot hot och hets? Herr talman! Kränkningar på internet kan aldrig var okej eller accepteras. Det är mycket allvarligt när någon utsätts för kränkningar, oavsett var de sker. Men det finns också en balans mellan skyddet för den personliga integriteten och den offentlighet som möjliggörs genom det grundlagsskydd som TF och YGL ger för medier som sökt och fått utgivningsbevis. När vi diskuterade detta i kommittén diskuterade vi kränkningar både inom och utanför det grundlagsskyddade systemet. Vi diskuterade också vikten av pressens egna etiska system. När det gäller webbsajten Lexbase, ett fall som nyligen uppmärksammades, hände det som vi faktiskt diskuterade kunde och borde hända. Övriga granskande medier började kritiskt granska och analysera vad som fanns i databasen. De bakom databasen började krypa till korset och medgav vissa fel. De hade en del att rätta till. Webbhotellet reagerade, och sajten lades ned. Självsaneringen fungerade. Herr talman! Det är mycket beklagligt att några personer blev felaktigt utpekade under den korta tid sajten var i bruk. Men att göra en grundlagsändring kan få stora konsekvenser för dem som vi vill ska granska, alltså för de grundlagsskyddade medierna. Däremot sade kommittén - och det håller vi fast vid - att man bör överväga fler åtgärder för de icke grundlagsskyddade medierna, för det är den delen av internet som står för de flesta kränkningarna, men någon annan förändring är vi i dag inte beredda att göra. Den sista frågan i detta betänkande, som jag vill beröra, är frågan om mediekoncentrationen. Mediesituationen i landet har framtvingat en än större ägarkoncentration än det var då riksdagen biföll ett tillkännagivande om en översyn, som regeringen sedan avstod från att verkställa. Det finns i dag bara tre ställen i landet där ortens dagstidningar har olika ägare. Situationen för landets tidningar och andra granskande medier har inte blivit bättre med den tekniska utvecklingen eller digitaliseringen. Och de sociala medierna kan på intet sätt ersätta det demokratiska uppdrag som de grundlagsskyddade medierna har. Behovet av en utredning som ser över hela mediesituationen i landet finns fortfarande. Herr talman! Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall bara till reservation 2.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom fyra reservationer i det här betänkandet. Jag gör precis som Helene Petersson och Peter Eriksson. Jag yrkar bifall bara till en, för att vi inte ska behöva votera i onödan. Jag tänker yrka bifall till reservation nr 3, som handlar om kränkningar på internet. De övriga reservationerna står vi förstås bakom. Tidigare har bland annat hets mot transpersoner, meddelarfriheten och mediekoncentrationen belysts. Jag tänker inte yttra något mer över det. Vi är helt överens i de ställningstagandena med Socialdemokraterna och med Miljöpartiet. Vad det gäller kränkningar på internet är det precis som Helene Petersson tidigare sade. Vi har haft en sajt som har lagt upp uppgifter om dömda brottslingar men även om personer som inte alls har varit dömda, eftersom man inte har haft någon större ordning och reda i det hela. Den har stängts. Som jag uppfattat det har den inte stängs på grund av att de som stod bakom hemsidan var tveksamma till den, utan det var webbhotellet som helt enkelt stängde sidan. Det har framkommit att man har för avsikt att öppna den igen. Det har inte hänt än. Det här är problematiskt. Det är ett uppenbart missbruk av grundlagsskydd som man har ägnat sig åt. Det är stor risk att det här fortsätter och också accelererar. Jag håller med om att det är ett jätteproblem om vi börjar inskränka mediers möjligheter att granska. Därför har inte vi heller sagt att vi tycker att det här ska gå till på ett särskilt sätt. Men det är ett problem, och man bör titta vidare på det när det gäller det här sättet att väldigt tydligt missbruka de regelverk vi har för att kunna ha en öppenhet och granskning av makten. Här hänger man ut enskilda individer på ett sätt som aldrig har varit avsett. Vi riskerar att i praktiken få ett system i landet med livstidsstraff för småbrott. En dömd person kan då heller aldrig ha avtjänat sina straff. Det här kan också utveckla sig till att gälla andra områden. Hur ska man hitta den här balansgången? Det är jättesvårt. Jag tror att man måste titta vidare på frågan och se om man inte kan komma fram till någon form av lösning när det gäller hur man ska göra med det här användandet av grundlagsskyddet genom utgivningsbevis. Jag vill också lyfta frågan om en nätombudsman. Kränkningar på internet i andra sammanhang är väldigt vanliga. De drabbar framför allt kvinnor. Det är unga kvinnor men också yrkesverksamma kvinnor. Debatten om näthatet har visat att kvinnor som yttrar sig offentligt - konstnärer och politiker - är extremt utsatta för ganska allvarliga övergrepp och övertramp. Vår uppfattning är att det är alldeles för dåligt stöd till personer som blir utsatta för kränkningar på nätet och att det behöver åtgärdas. Där är det förstås viktigt, just vad gäller yngre personer, att stödet ska vara massivt. Det är också ett sätt att tala om att det faktiskt inte är okej att använda sig av övergrepp och sexism bara för att det är på nätet. Detta är något som samhället ser allvarligt på, och vi bör verkligen göra vad vi kan för att stödja dem som drabbas. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 3.

Herr talman! I det här betänkandet behandlas motioner som spänner över ett stort område. En del av dem behandlar frågor som riksdagen tidigare har tagit ställning till, i vissa fall flera gånger. Därför har de behandlats i förenklad ordning. Jag tänker uppehålla mig vid två av de många frågor som tas upp här. Den första av dem handlar om meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet. Här har utskottet vid tidigare tillfällen, till exempel våren 2012, uttalat sig positivt för en utvidgad lagstiftning om meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet som utförs av privata utförare. Sådan lagstiftning måste, menade utskottet då, bygga på principen att meddelarskyddet så långt det är möjligt ska vara detsamma som för offentliganställda. Yttrandefrihetskommittén, till vilken man då vände sig, ansåg sig inte ha möjlighet att inom ramen för de resurser de hade djupdyka i frågan. Därför har den senare utretts i särskild ordning, precis som utskottet föreslog våren 2012. Den utredningen lade fram sitt betänkande i december 2013, och den behandlas nu i gängse ordning i Regeringskansliet. Vi tycker att det är rimligt att avvakta resultatet av den processen, till skillnad från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som dels väljer att slå in öppna dörrar genom att kräva att det som nu görs ska göras, dels väljer att gå ett steg till genom att kräva meddelarskydd även för andra privat utförda offentligt finansierade verksamheter än de som sker inom vård, skola och omsorg. Frågan berörs i utredningen. Jag vill hastigt påminna om vad som sägs där. Utredningen kommer nämligen fram till att fördelarna med en sådan reglering i dagsläget inte uppväger nackdelarna. Genom att begränsa förstärkningen av meddelarskyddet till vård, skola och omsorg täcker man in huvuddelen av de arbetsuppdragstagare som det är mest angeläget att skydda. Samtidigt blir det mycket enklare att förutse effekterna av förstärkningen jämfört med om det förstärkta skyddet ska tillämpas i all verksamhet som på ett eller annat sätt är offentligt finansierad. Det följer av att offentligt finansierad verksamhet omfattar ett brett och svåröverskådligt spektrum av verksamheter och att det inte går att förutse vilka verksamheter det offentliga kan tänkas finansiera i framtiden. Jag vill speciellt nämna att utredningen öppnar för att man i framtiden mycket väl kan återkomma i frågan. Ett exempel som har nämnts är att frågan skulle beröra anställda i företag som ägnar sig åt järnvägsunderhåll för en offentlig uppdragsgivares räkning. Det kan vid första påseendet te sig rimligt, men vid lite eftertanke inser man lätt vilka problem som skulle uppstå. Många privata företag tjänar pengar på att sälja varor och tjänster till den offentliga sektorn. Det är varor som alltså betalas med offentliga pengar. Hur ska avgränsningarna göras? Av vem? Jag vill också ägna några ord åt frågan om ägarkoncentration i medierna. Det är en gammal kär vänsterfråga. Det första jag vill påpeka är att det i praktiken - om vi med det menar innehållet i tidningen, det är huvudsakligen dagstidningar vi talar om - faktiskt spelar rätt liten roll vem som äger tidningen. Svensk dagspress är full av exempel på detta. Antalet titlar är stort - extremt stort för ett land med en befolkning som vår - men antalet tidningsföretag är litet. Det här är delvis också en följd av de presstödsregler vi själva har utformat som har gynnat den typen av ägarkonstruktioner. Men i praktiken spelar det liten roll. Samma ägare ger ut tidningar med vitt skilda profiler och politiska inriktningar. Näraliggande exempel är Schibsted som ger ut både Svenska Dagbladet och Aftonbladet. En koncern som jag själv har arbetat i, Gota Media, ger ut liberala, borgerliga och socialdemokratiska tidningar. De har inte påverkats i sin publicistiska gärning och sitt publicistiska innehåll av det faktum att de råkar ha samma ägare. Om man anser att själva förekomsten av många titlar är av värde, att många tidningar är värdefulla - en viktig princip för utformningen av dagens presstödsregler - är ägarkoncentration inte bara oundviklig utan också nödvändig. Med tanke på dagspressens allt tuffare och hårdare ekonomiska villkor är det en inte alltför djärv gissning att ett rätt stort antal titlar redan hade försvunnit om det inte hade varit för att de backades upp av ägare med starka muskler. Betydligt viktigare än fixeringen vid vem som äger är de villkor som vi politiker kan skapa för ägandet. Det är vi som har makten att skapa goda villkor för företag och företagande inom olika medier, för de stödsystem vi utformar, och vi har ansvaret för vilka konsekvenser stödsystemen har för konkurrensen på marknaden. Det är vårt ansvar, inte att reglera vem som får äga vad. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Meddelarskydd i offentligt finansierad verksamhet är en ständigt återkommande fråga. Under de snart åtta jag har suttit i riksdagen har det varit en fråga som vi socialdemokrater har drivit. Vårt parti har motionerat varje år i frågan. Att frågan är ständigt aktuell beror kanske på den tidigare Caremaskandalen. Den här gången är det en förskola. Vad hade det varit om det hade funnits ett meddelarskydd? Hade dessa saker uppdagats tidigare om ingen anställd hade kunnat utsättas för repressalier för att man säger ifrån? I takt med att allt fler verksamheter i offentlig regi säljs ut till privata aktörer ökar behovet av kontroll och insyn när de inte är lika självklara som i offentliga verksamheter. För anställda inom privat verksamhet som finansieras av offentliga medel finns det till exempel inget skydd mot att arbetsgivaren efterforskar vem som har lämnat uppgifter till medierna eller mot repressalier som kan drabba de anställda genom att de helt enkelt får sparken. Det är enligt vår mening helt oacceptabelt. Det är riktigt att regeringen den 28 juni 2012 beslutade att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om ett stärkt meddelarskydd för privatanställda. Utredningen avgränsades till vård, skola och omsorg. Jag satt med i referensgruppen för utredningen. Jag vet hur avgränsningen såg ut. Utredningen lämnade i november 2013 sitt betänkande Stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet . I utredningen läggs fram förslag om ett starkt meddelarskydd för anställda inom vård, skola och omsorg. Nu bereds utredningen i Regeringskansliet. Det är väl allas förhoppning att det ska komma en proposition i vår. Det återstår att se. Det förstärkta meddelarskyddet inom vård, skola och omsorg är ett steg i rätt riktning. Men det finns fler verksamheter. Exempelvis har nämnts de som kör bussar eller utför underhåll av bussar och tåg. Det är väl bra om de kan slå larm om att det finns brister i säkerheten utan att riskera anställningen. Framöver är det också viktigt att statliga bolag får regler för meddelarskydd på samma sätt som kommunala bolag har. Regler för kommunala bolag infördes den 1 juli 2006, men statliga bolag släpar fortfarande efter. Enligt vår mening bör all offentlig verksamhet omfattas av meddelarskydd, inte bara inom vård, skola och omsorg, och även insynen i offentlig verksamhet i privat regi bör stärkas. Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall - precis som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har gjort - till reservation 1 om meddelarskydd i offentligt finansierad privat verksamhet.