Översyn av personuppgiftslagen

Fru talman! Möjligheten att publicera information och också känsliga personuppgifter på Internet orsakar kollisioner mellan personuppgiftslagen, PUL, och den yttrandefrihet som svenskar vant sig vid att ta för given. Särskilt vid lagens införande, och även före de förändringar som genomförts sedan dess, uppstod stor förvirring kring avvägningen mellan PUL och yttrandefriheten. Den förvirringen råder fortfarande, men nu kanske delvis till följd av att ändringarna - som i och för sig är bra - har bidragit till att göra innebörden i PUL oklar för många. Bilden av ett närmast totalt förbud, som bland annat understrukits av några uppmärksammade fall - till exempel ett fall där en man som publicerat namnen på bankanställda som han ansåg fattade skadliga beslut utan att ta ansvar för följderna tvingades ta bort uppgifterna - kommer väldigt många ihåg. Sedan dess har lagen alltså redan ändrats i ett par omgångar. Också inom EU har arbetet med att förankra offentlighetsprincipen kommit längre, bland annat genom begreppet transparency , genomskinlighet, som har lyfts fram. Genom att detta kommer till uttryck i alltfler rättsakter ökar möjligheterna att försvara den svenska offentlighetsprincipen om den skulle råka komma i konflikt med något enstaka EG-direktiv. Att regeringen nu alltså har kommit så långt att man gör avsteg från den tidigare ordningen, som var byggd på hanteringsmodellen, tycker vi i Folkpartiet är väldigt bra. Men det får inte innebära att arbetet med att påverka kommissionen att anta ett moderniserat direktiv får avbrytas och trappas ned när man nu har kommit så här långt. Vi är inte nöjda med det. I propositionen lämnas en redogörelse för hur arbetet har fortskridit, men det lämnas inga garantier för att regeringen kommer att fortsätta det arbetet i framtiden. Det är - det vill jag understryka - väldigt väsentligt att det här arbetet fortsätter. Fru talman! Innehållet i regeringens proposition är alltså i huvudsak bra. Att införa missbruksmodellen som norm för hantering av personuppgifter i icke strukturerade sammanhang är utmärkt. Därigenom omfattas de allra flesta former av löpande publicerat material av journalistisk eller kulturell karaktär. Men det finns fortfarande en del databaser vilkas innehåll är indexerat med en tydlig personuppgiftsanknuten struktur som vi i Folkpartiet menar inte bör omfattas av den här hanteringsmodellen. De skulle kunna beskrivas som databaser med ett allmännyttigt ändamål, till exempel att tillhandahålla uppgifter om offentliga personer eller andra personer som röner intresse. Ett exempel som kan nämnas är databaser över författare som innehåller biografiska eller bibliografiska uppgifter. Risken för att enstaka uppgifter som är osanna eller sårande publiceras i sådana sammanhang finns naturligtvis också med den här så kallade hanteringsmodellen eftersom det handlar om uppgifter om personer som är av allmänt intresse. Ändå bör sådana databaser också omfattas av missbruksregeln. Detta framgår av Folkpartiets reservation 3 som jag yrkar bifall till. Fru talman! Jag vill också säga några ord om yttrandefriheten. Folkpartiet har i många sammanhang påtalat att villkoren för publicering på Internet har kringskurits mer än vad som enligt vår mening är rimligt både genom PUL och genom åtskillnaden mellan tryckfriheten och yttrandefriheten i olika grundlagar med olika rättsverkan. Yttrandefriheten är väldigt viktig för oss liberaler. Vi är starkt emot talet om att jämka tryckfrihetens något starkare skydd med den allmänna yttrandefrihetsgrundlagens något svagare skydd. Enligt Folkpartiets mening är det tvärtom önskvärt att yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser mer ska efterlikna tryckfrihetens där de här lagarna skiljer sig åt. Folkpartiet har också i ett flertal tidigare motioner framfört att regeringen bör initiera en samlad översyn av medierelaterad lagstiftning. Den bör åstadkomma mer enhetlighet i reglerna och ha tryckfrihetens nivå som utgångspunkt. En överväldigande mängd av det material som i Sverige publiceras på Internet följer inte yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om till exempel ansvarig utgivare. Ett så modernt fenomen som bloggar, som många nu ägnar sig åt, saknar nästan alltid uppgifter om vem som är ansvarig utgivare. Trots det är det material som har journalistiska och kulturella ambitioner. Det är enligt Folkpartiets mening inte en lämplig ordning att kräva att webbpublikationer ska registrera ansvarig utgivare om webbpublikationen inte är identisk med en papperspublikation som har utgivningsbevis. Det är ju ganska vanligt att sådant förekommer, men det finns också många webbpublikationer utan papperspublikation. Den modell som gäller här, med ansökan och registrering kopplade till en bestämd adress och omständliga former för byte av ansvarig utgivare och andra former som hör till det tryckta ordets verksamhet, är väsensskild från möjligheten att snabbt och enkelt publicera sina tankar och åsikter på Internet, till exempel genom bloggar - särskilt som de allra flesta bloggare vanligen är personer som inte har någon som helst redaktionell granskning eller utgivningsplan. De här personerna publicerar sina åsikter och reflexioner. Ofta vet de väl inte ens om att de kanske borde ha en sådan här utgivningsplan och en redaktionell granskning. Yttrandefrihetsgrundlagen och de andra lagar som rör dessa medieformer är, fru talman, ohjälpligt efter sin tid. Därför bör PUL:s genomslag i yttrandefriheten preciseras vid en lagstiftningsöversyn. Med detta, fru talman, yrkar jag ännu en gång bifall till reservation 3.

Fru talman! Frågan om en revidering av vår lagstiftning rörande yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna är naturligtvis en intressant fråga att diskutera så som Helena Bargholtz nyss gjorde. Dock är detta ett betänkande som inte rör dessa vida perspektiv utan som i allt väsentligt handlar om en justering av personuppgiftslagen. Vi i Centerpartiet har länge hävdat att vi måste se över och komma till rätta med de problem som den svenska formeringen av personuppgiftslagen skapat. Vi har efterfrågat en missbruksmodell och är naturligtvis positiva till att det kommer ett inslag av missbruksmodell i den hanteringsmodell som annars omgärdar detta område. Vi välkomnar således det förslaget men beklagar ändå att det inte har kunnat bli klarhet i avgränsningarna, i hur man hanterar detta. Genom att hanteringsmodellen är någon form av bas för grundkonstruktionen och man sedan i begränsad omfattning gör en missbruksmodell i personuppgiftslagen blir det naturligen en del komplikationer. Detta pekar, fru talman, också Lagrådet på i sin bedömning av det här förslaget. Det har vi tagit fasta på. Det här återfinns i den reservation i sammanhanget som är fogad till betänkandet eftersom inte heller de frågorna har kunnat lösas ut vid konstitutionsutskottets behandling av detta. Det är naturligtvis viktigt för den som jobbar med personuppgifter att veta vad som ska gälla, om det är den gamla ordningen som har ställt till med så mycket problem eller om det är missbruksmodellen som ska gälla. Det som handlar om det ostrukturerade materialet - att strukturen på materialet avgör i vilken mån det ska vara den ena eller den andra ordningen - är nämligen ämnat att skapa en del problem i laghanteringen framöver. Det tycker vi att man från regeringens sida borde ha klarat ut. I den delen söker vi efter ett nytt och mer rättssäkert förslag. Det gör vi tydligt i vår reservation 1 under punkt 2 som jag med detta yrkar bifall till.

Fru talman! Även om det finns tre reservationer i utskottets betänkande framförs det i såväl motionstext som reservationstext att regeringens proposition i huvudsak är bra och efterlängtad. Det hörde vi också här för en stund sedan från de föregående två talarna. Riksdagen har genom sitt tillkännagivande redan 1999 uttalat att regeringens arbete för att undanröja vissa problem med PUL måste verka med kraft både här hemma i Sverige och i det europeiska samarbetet. Justitiedepartementet har verkligen gjort det, fru talman, alltså verkat med kraft. Nationellt har man föreslagit flera åtgärder i syfte att förenkla regelverket, man har utvärderat och tillsatt Personuppgiftslagsutredningen, man har återkommit till oss i riksdagen regelbundet och man har också tillkallat en parlamentarisk referensgrupp. Vi är flera ledamöter som har kunnat följa departementets arbete fortlöpande. I EU-samarbetet har man engagerat och sökt stöd för en revidering av EG-direktivet. Man har tillsammans med Finland, Österrike och England presenterat ett förslag till en missbruksinriktad modell. Från svenskt håll, det ska väl erkännas, hade vi inledningsvis i varje fall förväntningar på den utvärdering som EU-kommissionen presenterade. I stället för ett omarbetat EG-direktiv står det klart att vi får leva med den nu gällande inom någorlunda överskådlig tid, som man har formulerat det. Men detta till trots, fru talman, har tiden och vunna erfarenheter i någon mening verkat för oss. Regeringen tar nu fasta på direktivets inbyggda möjligheter till modifieringar och till undantag. Man tar också fasta på de öppningar som kommissionen har uttalat i samband med att den gjorde den här utvärderingen. KU stöder regeringens bedömning, precis som remissinstanserna gjorde när det gällde Personuppgiftslagsutredningens förslag. Vi är alltså överens om att regleringen kan lättas upp för sådana vardagliga behandlingar som inte innebär några större risker för kränkning av de registrerades personlighet. Jag tycker att propositionstexten innehåller mycket att beakta när det gäller diskussionen om avgränsningsfrågor, alltså avvägningar som med nödvändighet ligger till grund för vad som ska omfattas av en missbruksregel. Tiden medger inte några längre citat, men den som händelsevis inte har läst propositionen kan jag ändå rekommendera en läsning av proposition 173. Jag ska ge några kommentarer till reservationerna. Centerpartiet lutar sig mot Lagrådets synpunkter angående svagheter omkring rättstillämpningen och vill att regeringen ska återkomma med ett nytt och säkrare förslag. Till Centerpartiet vill jag säga: Men kära då - den insikten har vi väl vid det här laget, och vi har också lärt oss att leva med det här. Oavsett om lagstiftningen kommer att vara utformad efter en hanteringsmodell eller efter, som i det nya förslaget, en missbruksmodell kommer man att stöta på tillämpningssvårigheter. Vi är överens om att teknikutvecklingen går rasande snabbt. Det har vi talat om varje gång som vi har diskuterat personuppgiftslagen under tolv års tid. Vi har uttalat att vi vill ha en teknikoberoende lagstiftning och att regleringen ska vara enkel. Jag håller med Centerpartiet i formuleringarna. Den ska vara så enkel som möjligt att tillämpa och efterleva. Samtidigt kräver vi, och det ska vi inte sticka under stolen med, att regleringen inte ska försvaga integritetsskyddet för den enskilde individen. Alla de här kraven har regeringen balanserat i såväl lagtext som förarbetsuttalanden. Jag tror att vi beställde en tulipanaros, och vi fick det. Så känns det när jag tar del av materialet. Som med all ny lagstiftning sker utveckling genom rättspraxis. Datainspektionen har fått ett uttalat uppdrag att utarbeta vidare vägledning för tillämpning, och dessutom finns det så kallade riktlinjer angivna i propositionen. Sammanfattningen finns på s. 29, och det kan utgöra handlingsregeln. I slutändan blir det ändå i rättstillämpningen fråga om att väga motstående intressen mot varandra. Fru talman! Folkpartiet anser att missbruksmodellen ska utvidgas ytterligare. Det är möjligt att så kommer att ske; det ligger i framtiden. Men med det förslag som ligger på bordet i dag har regeringen tänkt och använt sig av allt det utrymme som finns för att detta ska ske i enlighet med nuvarande EG-direktiv. Utskottet gör samma tolkning som regeringen. Avslutningsvis måste det kanske sägas i det här sammanhanget: Jag känner inte till någon annan medlemsstat som vid sitt genomförande av direktivet har introducerat någonting som liknar vad vi menar med missbruksmodell. Sverige har gjort ett pionjärarbete. Vi har gått före i syfte att utveckla en modern dataskyddslagstiftning, anpassad till dagens och med inriktning mot framtidens tekniska verklighet. Arbetet fortsätter - det var en fråga som Helena Bargholtz ville lyfta fram. Regeringen kommer i lämpliga sammanhang, till exempel till Artikel 31-kommittén och i möten med andra medlemsstater, att framföra synpunkter och krav på hur direktivet bör förändras. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag begärde replik närmast när jag hörde Barbro Hietala Nordlund tala om att nu har regeringen sett öppningar, nu har man agerat för att öppna den gamla personuppgiftslagen. Men det har tagit lång tid, fru talman. Om de här öppningarna inte är nya - och så är det inte - varför har det då inte varit möjligt att se dem tidigare? Vi har från Centerpartiets sida länge talat om att vi ska ta vara på möjligheterna, men man valde en svensk modell som blev extra krånglig. Man borde från regeringens sida ha försökt att skynda på det här arbetet. Fru talman! Barbro Hietala Nordlund beskrev resan under de sju åren från 1999 tills i dag. Och vad kommer på vårt bord? Jo, det kommer ett förslag som beskrivs som tulipanaros. Det är både en del som handlar om den missbruksmodell som vi har eftersträvat och den gamla hanteringsmodellen. Exakt hur gränserna går kan vi inte säga i det här sammanhanget. Det är bekymret. Vi skulle egentligen ha önskat en ren missbruksmodell och att vi hade kunnat gå fram med en sådan. Där är det tydligt vad som gäller. Missbruk ska också leda till ansvar i nästa skede. Men nu har man valt den här modellen och har, som jag ser det, fru talman, tagit väl lätt på Lagrådets signal med just den blandade tulipanarosen. Den är inte så enkel, och lagstiftning borde vara enkel. Delar inte Barbro Hietala Nordlund detta synsätt när medborgarna nu ska jobba i två miljöer? Det borde vi få ett svar på, fru talman.

Fru talman! Något tycker jag kanske att Kerstin Lundgren ska besinna vad som har förevarit genom åren. Den missbruksmodell som Centerpartiet tydligen har efterfrågat finns inte. Ingenstans i världen finns den, och i Sverige har det pågått under hela den här tiden på olika sätt ett arbete. IT-kommissionen hade bland annat ett uppdrag. Vad man har sagt i de här sammanhangen är: Vad är en missbruksmodell? Den löser inte de problem som vi kanske i olika sammanhang tror att den gör. Den skapar nya. Att renodla den och gå till ytterligheter innebär att allting som inte är förbjudet är tillåtet. Så kan man ju inte ha det utan att man i så fall skulle göra långa listor med vad som är förbjudet. Det skulle ju inte förenkla någonting. EG-direktivet ger inget utrymme för en missbruksmodell, har vi ju hävdat alltsedan den första personuppgiftslagsutredningen, Dataskyddsutredningen, när vi skulle implementera direktivet. Där sades entydigt från alla att direktivet inte gav utrymme för någon missbruksmodell. Sedan har tiden verkat för oss, sade jag. Jag sade inte att regeringen nu har gjort något, utan det här har varit en lång process. Man har heller inte lyckats få det stöd som hade behövts för att ändra ett direktiv i EG. Man fick med sig några länder, och kommissionen har lyssnat. Det tycker jag är det viktiga: Man har där gjort en del uttalanden till stöd för det svenska arbetet. Samtidigt har man sagt att man inte kommer att göra några förändringar av direktivet eftersom det tog så många år att utforma det. Jag tror att det tog fem år, och det var ett väldigt slit. Jag vet inte om jag törs använda uttrycket "våga", men man ger sig i alla fall inte lättvindigt in i ett sådant arbete igen. Tiden får verka, återigen.

Fru talman! Jo, tiden lär nog få verka! Den har ju fått verka under de sju år som har gått. Jag har inte sagt att man här och nu har hittat lösningen, utan det har naturligtvis pågått under hela den långa processen. Problemet är att man från början från regeringens sida inte ville se möjligheterna att jobba vid sidan om den mycket rigida tolkningen, den tolkning som man valde att göra i Sverige. Från vår sida, fru talman, har vi ju till och med hävdat att vi helt skulle avskaffa personuppgiftslagen och haft yrkanden om detta, för att vi skulle komma vidare framåt. Nu har vi kommit en bit på väg i en missbruksriktning, men problemet, fru talman, kvarstår: Missbruksmodellen är bara ett undantag från den normala hanteringsordningen, hanteringsmodellen, och det gör att jag som brukare har oerhört svårt att bedöma enligt vilken ordning jag ska hantera detta. Det skapar naturligtvis inte någon enkelhet - inte för brukaren och inte heller, fru talman, för den som ska pröva frågan i rättsligt hänseende om och när detta inträffar.

Fru talman! Nej, och det faktumet redogjorde jag för: Oavsett vilken modell man har eller vad man kallar den krävs det naturligtvis att praxis får växa fram. Jag utgår ifrån att Kerstin Lundgren har tagit del av vad propositionen ger som handlingslinje. Det finns alltså fem punkter som kan ge mycket god vägledning i arbetet inledningsvis. Jag är mycket medveten om vad Centerpartiet har presenterat för förslag genom åren, nämligen att avskaffa PUL, vilket vore detsamma som att lämna oss i ett laglöst land. Jag tror att Centerpartiets hållning i någon mån har bidragit till att underblåsa en del av kritiken och misstroendet mot personuppgiftslagen. Jag har stött på i debatter att forskare och annat sakkunnigt folk säger att personuppgiftslagen i sin utformning är betydligt bättre än sitt rykte. Då vill jag hävda att den blir allt bättre med tiden.

Fru talman! När jag återkom till riksdagen 1998 var det två saker som vräktes över mig. Den ena var just frågorna om personuppgiftslagen. Den hade då nyligen trätt i kraft, och jag var inte så där väldigt väl påläst på den, även om jag försökte följa politiken under min tid i öknen, eller hur man ska säga. Det var ett oerhört tryck från allmänheten. Mejlboxen fylldes och brev, telefonsamtal och så vidare kom kring de här frågorna. Man kan konstatera att det var mycket diskussion om skadade tummar och sådant där, och det ledde ju också till ett rättsfall. Det visade sig att vi hade varit alldeles för mycket av bror Duktig när det gällde att tillskapa personuppgiftslagen och att vi egentligen hade gått längre än vad man hade avsett med dataskyddsdirektivet. Riksdagen har ju ett antal gånger behandlat de här frågorna, och man har gett regeringen i uppdrag att försöka omförhandla dataskyddsdirektivet. Men vi vet ju hur det är med det: Det tar väldigt lång tid att få fram förändringar i den typen av direktiv. Det arbetet måste så klart fortgå. Det här ledde också så småningom fram till att vi hade mycket intensiva sjupartiöverläggningar på andra sidan vattnet här under förra mandatperioden. De kombinerades ibland med ganska goda luncher, men det viktiga var ju faktiskt att man skulle hitta vägen ut ur detta och hitta en annan modell. Så småningom tillsatte man också en utredning med samma handläggare som vi överlade med där, och man har hittat fram till en missbruksmodell, eller rättare sagt en modell som prövas inom dataskyddsdirektivets möjligheter. Det finner vi vara väl avvägt. Sedan kommer det förstås att dyka upp problem på vägen, men det kommer vi att få se i rättstillämpningen om det finns ytterligare problem eller luckor som behöver täppas till. Fru talman! Jag blev lite konfunderad när Helena Bargholtz talade om att yttrandefrihetsgrundlagen var väldigt efter när det gäller utvecklingen på personuppgiftssidan. Faktum är ju att i § 7 står det att bestämmelserna i personuppgiftslagen inte gäller om de skulle stå i strid med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sedan kan jag väl säga att en ytterligare källa till förvåning är att Folkpartiets representant i samrådsgruppen till Tryck- och yttrandefrihetsberedningen från sitt håll inte är särskilt benägen att göra förändringar i lagstiftningen. Det kanske finns lite olika signaler från Folkpartiet i den delen.

Fru talman! Det var någon - Barbro, tror jag - som sade att PUL är bättre än sitt rykte, och om det kan man säga att det inte är så svårt. Precis som Ingvar Svensson kastades jag in i den här debatten efter valet 1998. Farhågorna om vad PUL innebar var ju ganska alarmerande. Man skulle inte kunna publicera en hemsida där man talade om vad Chiles diktator hette på 70-talet, man skulle inte kunna publicera kommunfullmäktiges ledamöter och man skulle inte kunna ha en hemsida där man talade om att en arbetskamrat hade vrickat foten eller slagit tummen. Det föreföll vara så att PUL innebar att helt harmlösa personuppgifter inte skulle kunna publiceras på hemsidor, därför att man betraktade det faktum att man kunde läsa en hemsida utifrån EU-området som en överföring till tredjeland. I konstitutionsutskottet fick vi av regeringen höra: Ja, detta är inte riktigt vettigt - ni har helt rätt i det - men tyvärr: EG-direktivet är skrivet på ett sådant sätt att det inte går att skriva en vettig lag. Vi får försöka göra det bästa av det. I utskottet vek vi väl oss lite motvilligt för den juridiska expertisen, men hävdade att regeringen ändå måste försöka att dels få till en ändring av EG-direktivet men även se över om det inte går att ändra lagen i alla fall, åtminstone lite grann - en tulipanaros, om man så vill. Och steg för steg har denna tulipanaros ändå materialiserat sig till följd av de med tiden alltmer kreativa juristerna på Justitiedepartementet, kanske till och med med visst bistånd från konstitutionsutskottet. Man kan i och för sig lite grann förstå Lagrådet, som lite surt i sitt yttrande anmärker på att man första gången sade att det här inte gick att göra - nu går det helt plötsligt. Ja, det är väl så som politiken fungerar ibland! Det som förefaller har varit ganska avgörande - det vet ju inte jag egentligen - är det domstolsutslag i EG-domstolen där man helt fräckt säger att det inte föreligger någon överföring till tredjeland bara för att man publicerar något på en hemsida. Det är ju i sak ett väldigt förnuftigt ställningstagande. Vi hade ju den uppfattningen att man skulle gå efter det som stod i direktivet, men riktigt så tyckte inte EG-domstolen att man skulle se på saken. Den kreativa politikutvecklingen har ju sina sidor. Just i det här fallet var det alldeles utmärkt att man kunde tolka direktivet på ett sådant förnuftigt sätt. Det vi nu gör är det som regeringen för tillfället tror är möjligt att göra inom ramen för direktivet, och det är bra. Det innebär en ganska avsevärd förbättring. Om vi så småningom kan få till stånd en lagstiftning som både är logisk, begriplig och fullt ut förutsägbar får väl framtiden visa. Jag tror ändå att det är klokt av oss att nu rösta för utskottets förslag i betänkandet och mot reservationerna.

Fru talman! Jag var lite sen med att begära replik när Barbro Hietala Nordlund gjorde sitt inlägg och ska därför ta upp en sak där jag vill höra hennes synpunkter. Först vill jag dock säga att det känns skönt att höra att både Mats Einarsson och Ingvar Svensson var lika förvirrade som jag kände mig när jag som ny ledamot 1998 kom in i riksdagen och fullständigt sköljdes över av PUL, något som jag under min tid som kommunalpolitiker aldrig hade hört talas om. Jag vill knyta an till kommunalpolitiken. Vi har i en reservation från Folkpartiet talat om att vi tycker att det är viktigt att personuppgiftslagens konsekvenser för möjligheten till samhällsinformation på Internet uppmärksammas. I dag finns det fortfarande kommuner som vägrar att publicera vilka personer som sitter i till exempel kommunfullmäktige, i olika nämnder och så vidare om dessa inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Jag och Folkpartiet tycker inte att det är rimligt. Vi tycker att om man har ett offentligt uppdrag ska man också våga stå för det. Det ska inte vara möjligt att anonymt utöva ett förtroendeuppdrag i det allmännas tjänst. Därför vill vi att Datainspektionen får i uppdrag att ta upp frågan med Sveriges Kommuner och Landsting. Barbro Hietala Nordlund borde väl hålla med om att det är rimligt att alla vi som har offentliga uppdrag också ska våga stå för det offentligt.

Fru talman! Ja, absolut, och det har regeringen också tagit fasta på. Man gjorde en förändring i förordningen för att förtydliga detta, och det har också varit föremål för domstolsutslag. Det var ju en het fråga i samband med personuppgiftslagens införande. Det som är motsägelsefullt i detta är att man ska inneha ett offentligt förtroendeuppdrag. Jag skulle vilja se den politiker i en kommunal nämnd eller i fullmäktige som vägrar låta sitt namn vara med. Det som i detta avseende ska göras är allaredan gjort, skulle jag vilja säga, i och med att regeringen vidtagit dessa åtgärder. Självklart skulle jag också vilja se den kommun som i dag har några skäl som förhindrar dem, utifrån personuppgiftslagen, från att publicera sådant som man vill göra offentligt. Ge mig exempel på det i så fall, Helena Bargholtz. Det råder ingen tvekan om denna fråga, och det råder kunskap om den i kommunerna och landstingen. Jag kan se på min egen kommun att det inte är något problem.

Fru talman! Jo, uppenbarligen är det ett problem eftersom jag hört det från olika håll. Skillnaden är att det inte handlar om att kommunen får göra det. Vi vill att kommunerna ska göra det. De ska inte kunna slippa undan, utan det är självklart att de som har offentliga uppdrag också ska finnas tillgängliga på kommunens hemsida. Jag ser att här finns nyansskillnader. Barbro Hietala Nordlund talar om att kommunerna "får" göra det, medan vi vill gå ett steg längre. Det handlar om att kommunerna "ska" göra det.

Fru talman! Det här blir en lite lustig debatt, tycker jag. Kommunerna har möjlighet att göra det. I annat fall får det bli fråga om en annan lagstiftning där vi går in och ålägger kommunerna på vilket sätt de ska låta sig komma till offentligt uttryck och publiceras i olika sammanhang. Nog tycker jag att den kommunala självständigheten talar för att de själva väljer det sätt som är lämpligt. Det viktiga är att vi inte har en lagstiftning som hindrar dem i det avseendet. Det kan jag vara beredd att ta ansvar för, men jag är inte beredd att ålägga kommunerna att använda ett speciellt medium för att göra offentlighet av sina förtroendevalda eller sina beslut.

Fru talman! Vi kan konstatera att vi vill gå längre från Folkpartiets sida. Vi tycker att kommunerna ska åläggas att göra detta i den mån de inte gör det.