Anf. 25 Carina Ödebrink (S)
Fru talman! Jag vill för Socialdemokraternas räkning börja med att yrka bifall till regeringens proposition om en tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande verksamhet. Jag yrkar också bifall till vår reservation 2 om utskottets tillkännagivande i betänkandet samt avslag på samtliga motionsyrkanden.
Kriminalitet och brott mot person orsakar stort personligt lidande, risk för försämrad livskvalitet och stora kostnader för samhället. Oavsett vilka vi är eller var vi bor har vi alla rätt att känna oss trygga i det offentliga rummet och inom hemmets väggar. För dem som drabbas av våld och brott ska samhället finnas där för att stödja och underlätta. Civilsamhällets roll är i sammanhanget också av stor betydelse.
Samhällets signal ska också vara tydlig till den som begår brott eller riskerar att hamna i kriminalitet: Åtgärder och sanktioner ska vidtas, men stöd och behandling ska också finnas för att undvika återfall i nya brott med nya brottsoffer.
Som lagstiftare har riksdag och regering ett särskilt ansvar att över tid följa och ändra lagstiftning utifrån hur samhället utvecklas. Regeringen har därför under denna och förra mandatperioden vidtagit en lång rad åtgärder. Det handlar om nya kriminaliseringar, straffskärpningar och utvidgningar av det straffbara området för brott. Detta har resulterat i över 200 propositioner från Justitiedepartementet.
Det handlar också om kraftigt förstärkta resurser till rättsväsendet och det brottsförebyggande arbetet samt till brottsofferjourerna. Dessutom har regeringen utarbetat ett nationellt brottsförebyggande program, Tillsammans mot brott, som är det första på 20 år. Regeringen har också inrättat brottsförebyggande tjänster på länsstyrelserna i landet.
Detta, fru talman, är konkreta exempel på regeringens ambition och prioriteringar i arbetet att öka tryggheten och säkerheten för enskilda och i samhället.
Så sent som den 1 juli förra året började ny lagstiftning gälla som syftar till att stärka Kriminalvårdens möjligheter till kontroll- och stödåtgärder för den som friges villkorligt från ett fängelsestraff. Det innebär bland annat att övervakningstiden efter villkorlig frigivning förlängs och att Kriminalvården mer aktivt ska använda föreskrifter och anvisningar i arbetet med att underlätta den frigivnas anpassning i samhället.
Det lagförslag som vi i riksdagen nu har att ta beslut om syftar till att åstadkomma en än tydligare koppling mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Förslaget innebär att om en intagen vägrar att delta i eller missköter de återfallsförebyggande åtgärderna eller uppvisar annan misskötsamhet kan den villkorliga frigivningen komma att skjutas upp i större utsträckning.
Dessutom innebär det att när en helhetsbedömning görs rörande om villkorlig frigivning ska skjutas upp ska det räcka med särskilda skäl i stället för synnerliga skäl, som det är i dag.
Fru talman! Det är också viktigt att ha i åtanke att varje intagen har en individuell verkställighetsplan utformad av Kriminalvården. Utifrån individens egna förutsättningar och behov ska tiden i fängelse innehålla lämpliga åtgärder och sysselsättning som minskar risken för återfall i brottslighet och underlättar den intagnes möjligheter i livet efter avtjänat straff.
Om den villkorliga frigivningen ska kunna skjutas upp måste det finnas en rättssäker och förutsebar process för den intagne där han eller hon är införstådd med att vägran att delta i åtgärder eller misskötsamhet kan få ingripande konsekvenser.
Eftersom de återfallsförebyggande åtgärderna baseras på den intagnes behov och förutsättningar kommer delvis olika krav att ställas på de intagna. För att tillgodose kraven på rättssäkerhet, förutsebarhet och likabehandling måste därför den enskilda verkställighetsplanen vara utgångspunkten, tillsammans med Kriminalvårdens riktlinjer, när en helhetsbedömning görs om eventuell uppskjuten villkorlig frigivning.
När det gäller vår reservation anser vi att den lagändring som nu föreslås väl fyller behovet av att skapa ett starkare incitament för en intagen att följa och bidra till att genomföra den beslutade verkställighetsplanen.
Det är därutöver viktigt att se den villkorliga frigivningen som en betydelsefull del i att kontrollera övergången från tid i anstalt till ett liv i frihet och i att minska risken för återfall. Det finns inte heller stöd för att minskad eller utebliven villkorlig frigivning och ytterligare tid i anstalt leder till bättre förutsättningar att leva ett laglydigt liv efter frigivningen. I stället handlar det om de åtgärder som kan vidtas under tiden på anstalt och efter villkorlig frigivning. Det finns därför, enligt vår mening, inga ytterligare behov av skärpta regler.
Fru talman! Goda uppväxtvillkor, möjligheter till utbildning av bra kvalitet, tillgång till arbete samt att prioritera ökad jämlikhet, minskade klassklyftor och orättvisor är grunden för trygghet och säkerhet i samhället.
Men där och när människor utsätts för brott ska brottsoffren så långt som det är möjligt kunna få och känna upprättelse och att samhället står på deras sida. För dem som begår brott ska signalerna och konsekvenserna vara tydliga från samhället när det gäller individens eget ansvar att ta konsekvenserna för sitt handlande och ansvaret att delta i åtgärder och sysselsättning som främjar förutsättningarna att inte återfalla i brottslighet.