EU:s förslag om ansvarsfördelning för växthusgasutsläpp

Herr talman! Jens Holm har ställt frågor till mig om EU:s förslag om ansvarsfördelning för växthusgasutsläpp.

Den första av frågorna är om jag kommer att verka för att den övergripande ambitionsnivån höjs i förslaget till ansvarsfördelning.

Jag håller med Jens Holm om att EU:s ambitioner till 2030 inte räcker för att EU ska ta sitt ansvar för att nå Parisavtalets mål. Ambitionsnivån behöver höjas. Naturvårdsverket har tidigare gjort bedömningen att EU:s ansvar och förmåga skulle motsvara en utsläppsminskning med mellan 50 och 55 procent till 2030. Det baserades på de globala ambitioner som rådde före skärpningen av de globala målsättningarna i Paris.

Regeringen engagerar sig för att öka ambitionen. Jag har i veckan fört samtal med kollegor i EU kring alla delar av EU:s ramverk med detta övergripande mål. Tyvärr är möjligheterna att fatta beslut om ändrade målsättningar för närvarande små eller obefintliga. Ett beslut skulle behöva tas på Europeiska rådet och i konsensus mellan alla medlemsländer. Förutsättningarna för det finns för närvarande inte. Regeringen arbetar därför för en betydligt starkare översynsklausul än den som finns i kommissionens förslag för att ha en tydlig grund för beslut om höjd ambitionsnivå i samband med de översyner som ska ske under Parisavtalet. Regeringen vill se en översyn inom EU redan i anslutning till den första översynen under Parisavtalet, som ska ske när FN:s klimatpanel kommer med en ny rapport 2018, i stället för som kommissionen föreslår först 2024.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra frågan handlar om att ta bort eller minimera möjligheten att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder.

Här vill jag påpeka att målen under ansvarsfördelningen nås med enbart inhemska åtgärder inom unionen. Det innebär att de enda utsläppskrediter som kommer att kunna köpas in av ett medlemsland är utsläppsenheter från ett annat medlemsland. Det är ingen ny möjlighet, utan det finns med redan i EU:s ansvarsfördelningsbeslut som gäller fram till 2020. Att ta bort den möjligheten har aldrig varit uppe till diskussion.

Den tredje frågan är om jag kommer att verka för att avskaffa eller minimera möjligheten att tillgodoräkna sig upptag i sektorn markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

Här vill jag framhålla att det är viktigt att regelverket för bokföring utformas på ett bra sätt. Regeringen analyserar fortfarande utformningen och effekterna av flexibiliteterna i förslagen. Det står klart att flexibilitet kommer att vara en del av det slutgiltiga ramverket. Regeringen håller med om att viss flexibilitet behövs men anser att det är viktigt att den inte utformas så att vissa medlemsländer inte behöver genomföra de åtgärder och den omställning som krävs om de långsiktiga klimatmålen ska kunna nås. Utformningen av flexibiliteten måste göras så att systemets faktiska ambitionsnivå och miljömässiga integritet behålls.

Slutligen har Jens Holm frågat om jag kommer att verka för att det i förordningen om ansvarsfördelning förs in en artikel om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp.

Detta är en viktig del av EU:s och medlemsländernas åtagande under Parisavtalet och en diskussion som är mycket viktig. Den ska vi dock föra i andra sammanhang. Eftersom målen för ESR, utsläppsminskningsansvarsfördelningen, ska nås med inhemska åtgärder och förordningen handlar om hur detta ska ske är det inte aktuellt att föra in frågan om internationellt samarbete i förordningen.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret på min interpellation.

Den här debatten knyter ganska väl an till den föregående. Där sa ministern till exempel att det i dag är mer än 130 miljoner människor runt om i världen som är i behov av humanitär hjälp och att antalet tyvärr bara ökar.

En del av orsaken till det, vilket ministern också anförde, är de extrema väderhändelser som tycks komma allt oftare och bli allt brutalare när stormar, havsnivåhöjningar, hetta och annat breder ut sig. Vi vet att det är de fattiga som drabbas här och nu, och vi vet att de extrema väderhändelserna är kopplade till klimatförändringen. Därmed är de också kopplade till de utsläpp som vi i den rika världen bidrar med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför är förslaget om ansvarsfördelning, alltså fördelningen av hur stora utsläppsminskningar som ska göras mellan EU:s 28 medlemsländer, ett viktigt förslag. Det omfattar mer än hälften av EU:s samlade utsläpp. Det är särskilt utsläppen på trafikområdet och jordbruksområdet det handlar om, alltså de utsläpp som inte omfattas av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Min första fråga handlar om att vi behöver höja ambitionsnivån. Att minska utsläppen med 30 procent till 2030 inom det här systemet räcker helt enkelt inte. Jag tycker att det är positivt att klimatministern delar min analys. Men sedan säger Isabella Lövin att det inte går att driva igenom en ambitionshöjning här och nu utan att man får ta det vid ett senare tillfälle. Då ska man komma ihåg att målsättningarna i det här förslaget lades fast 2014. De lades alltså fast före Paristoppmötet. Nu har vi fått ett Parisavtal som säger att alla måste göra mer. Vi ska sträva efter att se till att temperaturökningen inte blir mer än en och en halv grad.

Isabella Lövin! Om alla ska göra mer måste det väl omfatta även EU och EU:s medlemsländer? Då vill jag fråga: Har ministern ens försökt skärpa ambitionsnivån i det här förslaget? Hur vet ministern så säkert att det är helt omöjligt?

Min andra fråga rör de så kallade flexibilitetsmekanismer som finns med i förslaget. Det är ett antal förslag som riskerar att urholka ambitionsnivån. Ett av de förslagen, som jag anser är ett nytt förslag, är att man ska kunna använda utsläppsrätter från EU:s handelssystem med utsläppsrätter för att uppnå åtaganden inom det här systemet.

Jag vill understryka att i min interpellation talar jag om utsläppskrediter. Det kan föra tankarna åt fel håll. Det jag menade var att man enligt det här förslaget ska kunna använda utsläppsrätter, ett överskott av utsläppsrätter som man kan ha, inom EU:s handelssystem för att uppnå minskningskraven i det här systemet. Det riskerar att urholka ambitionsnivån i det här systemet.

Jag skulle vilja ha ett rakt svar från klimatministern. Vore det inte bättre att se till att alla utsläppsminskningar som ska göras inom det här förslaget, inom ansvarsfördelningen, också görs inom just ansvarsfördelningen och att vi täpper till det kryphålet så att man inte ska kunna använda utsläppsrätter från EU:s handelssystem för att möta sina åtaganden?

Jag hade några frågor till, herr talman, men jag ser att tiden rinner ut, så jag tar dem i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Jens Holm och jag delar i mycket hög grad oron över effekten av klimatförändringarna. Vi ser ju att vi i år är på väg mot det varmaste år som någonsin har uppmätts. Det varmaste år som hittills uppmätts är förra året. Vi ser effekterna av klimatförändringar i form av extrema väderhändelser. Man ska aldrig direkt koppla en väderhändelse till klimatförändringar, men trenden är så pass tydlig nu. Vi ser hur torka breder ut sig, och här är de rika ländernas ansvar fullständigt odiskutabelt.

Jag var precis på Pre-COP-mötet, förmötet inför det stora klimattoppmöte som kommer att äga rum i Marrakech i november. Där diskuterades bland annat finansieringen, som är viktig eftersom de rika länderna har lovat pengar till de fattiga för de skadeverkningar de lider av. Stöd ska också ges för att hjälpa till med att bygga upp förnybar energi, i stället för att man låser fast sig i gammal teknik och fossila lösningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan rapportera att det just nu råder en väldigt positiv anda i det globala samfundet och i klimatförhandlingarna. Det känns som att alla nu är intresserade av att ändra - nu ska vi implementera Parisavtalet. Det är ingen som ifrågasätter det längre, och det är ett enormt stort steg framåt.

Sedan kan jag hålla med om att EU:s ansvar omfattar betydligt mer än att minska utsläppen till 30 procent till 2030. Här måste hela världen höja ambitionsnivåerna väsentligt när IPCC kommer med sin rapport 2018. Det är då man kommer att se hur stort gapet blir mellan att hålla den globala uppvärmningen någonstans mellan en och en halv och två grader och, som vi förmodligen är på väg mot nu, tre grader. Det är det viktiga för oss just nu: att vi får in en ordentlig koppling till en rejäl upprevidering i Parisavtalet och att det i hela EU:s klimatramverk finns fönster med översynsklausuler som ger oss möjlighet att uppgradera ambitionsnivåerna. Det kommer att behöva göras över hela fältet om vi ska ta vårt ansvar för den globala uppvärmningen, och att vi måste göra det är odiskutabelt.

Det är också möjligt att lösningarna kommer att bli uppenbara med tiden och att motståndet kanske minskar. Skulle vi försöka riva upp de bindande rådsslutsatserna från 2014 skulle allt upp i luften igen, och det skulle skapa en enorm osäkerhet. Nu har vi ändå, med mycket suck och stön och direkt motstånd från många länder, fått alla att skriva under på det här. Då är det viktigt att vi får ansvarsfördelningen på plats och att länderna börjar arbeta, för det skickar rätt signaler om att vi faktiskt menar allvar med detta arbete. Jag är säker på att den tekniska utvecklingen och annat kommer att spela med oss så att det blir lättare att få med oss länderna 2018, när vi verkligen behöver det.

Flexibiliteten från ETS till ESR handlar om 100 miljoner ton, och det är ganska lite på det stora hela. Det är bara vissa medlemsländer som har denna möjlighet: små medlemsländer med hög bnp per capita. Sverige kommer förmodligen inte att behöva använda sig av detta; det ser jag som uteslutet. Det är några få till som kan göra det, men jag ser ingen stor fara i det.

Herr talman! Jag och klimatminister Isabella Lövin är som sagt överens om att det är fullständigt odiskutabelt att vi i den industrialiserade världen har ansvar för våra utsläpp och måste göra mer. Det är bra att vi är överens om det.

Jag förstår att det är svårt att på EU-nivå lyfta frågan om att höja ambitionsnivån när det finns en del stater som vill sänka den eller kanske ta bort alla dessa åtaganden helt och hållet. Det måste dock finnas ett land eller helst ett antal länder, en kritisk massa, som hela tiden påminner om att vi måste göra mer. Det är det jag vill höra. Jag vill inte att klimatministern ska lägga sig innan matchen ens har börjat, utan jag vill hela tiden - i den svenska positionen, i EU-nämnden, i debattartiklar, när ministern åker ned till Bryssel - höra att vi måste höja ambitionsnivåerna. Vi måste ta ansvar för våra historiska utsläpp. Fastna inte i det taktiska spelet! Då tror jag att man förlorar redan innan man har börjat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det sedan gäller flexibiliteten handlar det som bekant om 100 miljoner ton utsläpp som kan tas från handelssystemet, som i dag är ett dåligt fungerande system med ett väldigt lågt pris på utsläppsrätter. Det blir liksom en vinstlott för Luxemburg, Danmark, Österrike, Finland och andra länder som ska kunna använda utsläppskrediterna. Sverige är ett av de nio länder som ska kunna dra nytta av detta. Det vore bra om ministern sa att vi är så utvecklade och välmående länder att vi inte behöver dessa. Vi borde säga att vi inte tänker använda detta och att vi vill ha bort det från förordningen. Jag undrar om ministern kommer att verka för det.

I ministerns svar står det också att användning av utsläppsrätterna från handelssystemet inte är någon ny möjlighet. Men som jag ser det är detta just ett nytt förslag. Att länderna inom ansvarsfördelningen kan byta utsläppsenheter mellan varandra är en annan sak - nu tar man det från ett handelssystem.

Ministern säger också i sitt svar att det är viktigt med en viss flexibilitet både i ansvarsfördelningen och i det andra systemet för skog och markanvändning. Jag undrar vad det är för flexibilitet som den svenska regeringen egentligen tycker behövs. Är det inte bättre att lägga fokus på att om ett utsläpp ska minskas med ett ton så ska det minskas med ett ton, utan att en massa andra komponenter blandas in? Kan ministern ge åtminstone ett exempel på flexibilitet som den svenska regeringen tycker är viktig?

Jag tar också upp frågan om internationellt samarbete: att hjälpa utvecklingsländer genom att föra över pengar, ny miljöteknik och så vidare. Jag tycker att det vore bra om den frågan också togs upp i förslaget om ansvarsfördelning från EU. Ministern säger att detta är viktiga frågor men att diskussionen ska föras i andra sammanhang.

Jag tycker nog att klimatbistånd och klimatfinansiering borde lyftas upp i alla tänkbara sammanhang. Jag vill påminna om att man i handelssystemet för utsläppsrätter faktiskt tar upp frågan om klimatfinansiering och överföring av teknik. Man gör en koppling till auktionering av utsläppsrätter och säger att intäkterna kan gå till just klimatfinansiering i utvecklingsländer. Jag tycker att det vore på sin plats att lyfta den frågan även i detta sammanhang, men då ska det självklart vara ett samarbete som går utöver det man gör på hemmaplan och inte sker i stället för en minskning av utsläppen på hemmaplan. Det vore intressant att veta om ministern tycker att det vore bra att ta upp den internationella dimensionen även i detta förslag.

Herr talman! EU:s klimatramverk består av många delar, och det är relativt tekniskt komplicerat att diskutera enskildheterna utan att se det stora hela. Vi är just nu mitt uppe i att förhandla och komma fram till slutsatser när det gäller såväl ansvarsfördelningen, EU:s utsläppshandelssystem som det så kallade LULUCF-ramverket. Det är viktigt att man ser detta som en helhet så att vi inte totalt sett minskar ländernas ambitioner utan snarare höjer dem.

Jag kan försäkra Jens Holm om att jag i varje sammanhang understryker att detta inte får öppna kryphål så att vi sänker ambitionerna. Alla länder måste ta sitt ansvar och behöver höja sina ambitioner, oavsett om de är tvingade till det eller inte. Sverige har satt upp mycket högre mål nationellt genom Miljömålsberedningen, där sju partier står bakom att vi inom den icke-handlande sektorn ska minska utsläppen med 59 procent - inte 40 procent som i förslaget. Vår förväntan på andra länder är alltså att de ska göra mycket mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tittar man på målen till 2020 ser man att EU som helhet redan har uppfyllt dem, vilket ju visar hur försiktiga de målen var. Man får ha i åtanke att det klagades lika mycket när de skulle antas som det görs nu när det gäller 2030-målen. Ändå visar det sig att det var betydligt enklare än man trodde att uppnå målen.

Det finns en rad tekniska frågor, exempelvis från vilket basår man ska räkna utsläppsminskningar. Ska man räkna från 2020 eller från 2016 till 2018, som kommissionen har föreslagit och som vi givetvis stöder? Vi tycker kanske att man skulle kunna vara ännu ambitiösare.

Vad jag försöker säga är att det finns många delar i den här ekvationen. Jag tror att det är fel att försöka rikta in sig på en enda och säga att den är det stora kryphålet. Det finns massor med kryphål. Men vi måste vara väldigt vaksamma på att totalen blir att vi inte sänker ambitionsnivån. Vi är också mycket tydliga med att det inte räcker. Vi måste se över ETS, och vi måste stärka prissignalen när det gäller utsläppsrätter. Det är Sveriges utgångspunkt, och vi driver detta aktivt.

Hur mycket är då dessa 100 miljoner ton? Det kan jämföras med Sveriges årliga utsläpp om 55 miljoner ton. Det motsvarar alltså knappt Sveriges utsläpp under två år. Det gäller dock för hela EU under tio år. Även om det är mycket är det inte hur mycket som helst.

Som sagt: Sverige kommer inte att nyttja detta. Om andra länder väljer att göra det innebär det trots allt att man tar bort utsläppsrätter från utsläppshandelssystemet. Helt bortkastat är det alltså inte, men det ger inte det omställningstryck som vi skulle behöva, och det leder inte till att man vidtar egna åtgärder på hemmaplan.

Det finns många flexibiliteter. Är det någon som behövs? Ja, kanske den att man kan få låna utsläppsutrymme från nästföljande år, för att man alltså ska minska mer nästa år. Det finns sådana möjligheter i flexibilitetssystemet.

Herr talman! Jag kan hålla med om att det lätt blir tekniskt då man diskuterar de här frågorna. Jag försöker att inte vara teknisk utan fokusera på det politiska. Men ibland finns sanningen i detaljerna, och det är viktigt att också gå in på det.

Nu förklarade ministern bland annat vad det är för slags flexibiliteter som den svenska regeringen driver. Jag tycker att det är rimligt att det man inte klarar det ena året får man uppfylla nästa. Så pass flexibel tycker jag också att man kan vara.

Sedan talar ministern om de 100 miljoner ton som man då ska kunna ta från utsläppshandelssystemet. 100 miljoner är inget att sticka under stol med. Vi ska också komma ihåg att i förslaget om markanvändning och skog, som vi inte har kommit in så mycket på, talar man om 260 miljoner ton som man ska kunna tillgodoräkna sig. Tillsammans blir det alltså en hel del.

Precis som ministern säger blir det också en form av kryphål om man utgår från ett sämre basår. Alla kryphål underminerar hela trovärdigheten och ambitionsnivån i systemet. Men jag tolkar det som att ministern kommer att driva på för att ambitionsnivån totalt sett ska höjas och att det ska finnas så få kryphål som möjligt: Ska man minska med ett ton ska man göra det och inte hålla på och siffertrixa! Det är bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den internationella dimensionen är viktig. Det viktigaste är att det händer något konkret, så att Tanzania, Vietnam, Bangladesh och Peru får den senaste och bästa tekniken och att de får pengar, så att de inte behöver göra om våra misstag.

Avslutningsvis vill jag säga att det är viktigt att komma ihåg att detta med att ställa om till låga utsläpp inte bara är en klimatfråga, utan det är också en möjlighet att skapa ett bättre samhälle, där vi lever bättre, med bättre folkhälsa, och skapar nya, gröna jobb och så vidare. Det är en viktig fråga i många dimensioner.

Herr talman! Jag håller verkligen med om det sistnämnda och om Jens Holms sammanfattning. Detta är inte en uppoffring, utan det handlar om att vi ställer om till ett nytt samhälle som innebär trygghet och framtidstro för våra barn och för kommande generationer. Sternrapporten har för länge sedan konstaterat att ett business-as-usual-scenario skulle minska den ekonomiska utvecklingen och tillväxten med mellan 5 och 20 procent. Det skulle bli enormt kostsamt. Vi har alltså bara saker att vinna på att göra dessa investeringar i tid.

När det gäller den internationella dimensionen vill jag säga att det var en stor diskussion om detta på förmötet i Marrakech. Det handlade bland annat om finansieringen. Här börjar det bli mer och mer av global samsyn när det gäller att öronmärkta pengar inte är allt. Det är snarare bara en droppe i den enorma resursflod som kommer att behövas för att ställa om.

De 100 miljarder dollar som de rika länderna har lovat är viktiga pengar för anpassning för de minst utvecklade länderna, som inte kan dra till sig privat kapital och så vidare, men sedan måste vi ställa om hela biståndet. Allt måste sträva efter den gröna omställningen. Vi måste dessutom ställa om hela den globala ekonomin, så att man gynnar det som är klimatsmart och bra och inte heller undandrar resurser från de fattiga länderna genom skatteflykt och annat.

Detta är en helhet. EU:s klimatramverk är bra, och det kan finnas mekanismer där. Men det stora är EU:s hela bistånd, och med den frågan arbetar vi mycket aktivt. Vi jobbar också med svenskt bistånd utifrån precis denna utgångspunkt.

Överläggningen var härmed avslutad.