med anledning av prop. 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

Motion 2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 7

Förslag till riksdagsbeslut 8

Inledning 9

Konfliktförebyggande åtgärder 10

Det civila försvarets finansiering i en breddad hotbild 11

En styrkekatalog med civila resurser för förebyggande krishantering 12

Den nya hotbilden kräver nya kunskaper 12

Kvinnors roll i krishantering 14

Propositionen våren 2002 14

Planeringsmyndigheten 15

Användning av militära resurser vid civil krishantering 16

Lokalisering av den operativa insatsledningen 16

Totalförsvarets förmåga till anpassning 17

Personalförsörjning 18

Det militära försvarets materielförsörjning och forskning 19

Underrättelseverksamhet 19

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen i samband med propositionen som regeringen aviserar våren 2002 om internationell verksamhet för det civila försvaret inkluderar i motionen aktualiserade frågor.

2. Riksdagen begär att regeringen i samband med den aviserade propositionen om det civila försvaret 2002 lämnar ett förtydligande och föreslår åtgärder som möjliggör att det civila försvarets planeringsram kan användas för att stärka beredskapen inför andra allvarliga störningar och kriser i samhället än krig.

3. Riksdagen begär att regeringen i samband med den aviserade propositionen om det civila försvaret 2002 lämnar ett förtydligande och föreslår åtgärder som möjliggör att den civila planeringsramen kan användas för internationella krishanteringsåtgärder.

4. Riksdagen begär att regeringen i samband med den aviserade propositionen om det civila försvaret 2002 utreder och kommer med förslag till åtgärder i syfte att lösa de avtals- och försäkringsfrågor som blir aktuella i samband med det civila försvarets förebyggande internationella verksamhet.

5. Riksdagen begär att regeringen sammanställer en styrkekatalog av civila resurser till FN:s, OSSE:s och EU:s förebyggande och civila krishantering.

6. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att analysera utbildningsbehoven och utforma programplaner inom det civila försvarets område.

7. Riksdagen begär att regeringen föreslår en långsiktig finansiering av utbildningsåtgärderna inom det civila försvaret.

8. Riksdagen begär att regeringen inom såväl nationella som internationella sammanhang vidtar åtgärder i syfte att leva upp till den av FN:s säkerhetsråd avgivna resolution 1325/2000 vad gäller kvinnors roll i krishantering samt Försvarsberedningens uttalade åsikter i frågan.

9. Riksdagen begär att regeringen återkommer med strategifrågor i samband med de andra IT‑frågorna under våren.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beroendeförhållandet mellan elförsörjning och telekommunikation.

11. Riksdagen beslutar att avslå förslaget att lägga ner ÖCB.

12. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett samlat förslag till planeringsmyndighet och i samband med detta föreslår vilka myndigheter eller delar av myndigheter som då kan läggas ner.

13. Riksdagen begär att regeringen i samband med lokaliseringsfrågan för OPIL överväger förslaget att decentralisera delar av densamma.

14. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att snarast ta fram omvärldsexempel inför framtida inriktningsbeslut.

15. Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att redovisa reduceringsförmågan och dess effekter.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gränsdragningen mellan den civila och den militära underrättelseverksamheten.

Inledning

Vänsterpartiets inställning är att det militära försvaret kan och skall minskas till förmån för andra verksamheter. Vänsterpartiet har ställt sig bakom den nu beslutade ominriktningen och reduceringen av det militära försvaret fram till 2004 som ett första steg. Det är bra att Sveriges försvar förändras från ett invasionsförsvar till ett försvar som svarar mot dagens hotbild och det nya läget i vår omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt ytterligare reducera omfattningen av det militära försvaret till förmån för förstärkningar inom det civila samhället och infrastrukturen. Men också till andra, för människor, viktiga delar av samhället. Försvarsberedningens tydliga ställningstagande för en helhetssyn som bör prägla samhällets hantering av olika hot och risker under det vidgade säkerhetsbegreppet är en syn som i stort delas av Vänsterpartiet.

Propositionen tar upp och redovisar det pågående samarbetet inom försvars- och säkerhetsområdet. Vi delar inte regeringens syn inom delar av detta samarbete. Dessa synpunkter och ställningstaganden har Vänsterpartiet framfört i bl.a. motioner till riksdagen. Nedan redovisas endast en kortfattad ståndpunkt.

Vänsterpartiet har i många sammanhang påpekat att Sverige historiskt spelat en viktig roll i arbetet för fred, nedrustning och säkerhet globalt såväl som i vårt närområde. Vår alliansfrihet har gett oss möjlighet att bli tagna på allvar och det har varit svårt att förknippa Sveriges agerande med stormaktsintressen. Den svenska alliansfriheten är starkt kopplad till vår trovärdighet som aktör på den internationella arenan. Den svenska alliansfriheten och neutraliteten har aldrig inneburit att Sverige avstått från att protestera mot övergrepp. Vi har aldrig stått likgiltiga inför förtryck, krig eller orättvisor i neutralitetens namn – tvärtom. Vår inställning är att denna position skall bevaras. Utgångspunkten för Vänsterpartiets politik är att Sverige även i fortsättningen skall kunna föra en självständig och trovärdig utrikespolitik.

Flera steg har dock tagits som hotar att förskjuta denna position. Enligt Maastrichtavtalet skall medlemsländerna ”aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet”. Byggandet av EU:s militära krishantering har för svensk del utökats både för materiel och antalet soldater. Detta är vi starkt kritiska emot. Det har stor betydelse vilka resurser vi deltar med och vilka uppdrag vi accepterar. Det alltmer organiserade samarbetet med Nato inom både PFP och EU:s krishantering samt det samarbetsavtal som slutits mellan sex nationer på försvarsindustriområdet har inneburit steg bort från neutraliteten och hotar också vår ställning vad gäller alliansfriheten. Vänsterpartiet anser att den verksamhet som bedrivs inom ramen för PFP istället bör överföras till OSSE.

Konfliktförebyggande åtgärder

I propositionen redovisas ett program för konfliktförebyggande som antogs på Europeiska rådets möte i Göteborg. Programmet är ett välkommet steg i rätt riktning.

Konfliktförebyggande åtgärder är den enda typ av krishantering som förhindrar att konflikter utmynnar i våld. Satsningen på ensidig militär krishantering ger minst två stora negativa effekter på förebyggande arbete, dels genom att de resurser som satsas på detta ändamål skulle kunna användas förebyggande, dels genom att om den förebyggande och civila delen inte byggs ut så finns endast militära medel att tillgå vid konflikt.

Vikten av att samordna konfliktförebyggande insatser, civila och militära resurser är av största vikt. Det ligger i kris- och konflikthanteringens natur att militära fredsbevarande och fredsframtvingande åtgärder inte behöver sättas in om den konliktförebyggande insatsen varit tillräcklig.

För svenskt vidkommande satsas mycket resurser på den militära delen genom de styrkor som anmälts till EU och FN. Regeringen redogör i föreliggande proposition för de kapacitetsmål som EU enats om på det civila området.

Sverige bör med stor kraft fortsätta att driva frågan om förebyggande och civila resurser för krishantering. Men för att vara trovärdig i detta arbete behövs också åtgärder i syfte att Sverige skall kunna bistå praktiskt och att finansieringen för detta ordnas.

Det civila försvarets internationella huvuduppgift är att kunna bidra till fred och säkerhet i omvärlden. ÖCB, Överstyrelsen för civil beredskap, lämnade den 1 mars 2001 av den anledningen en rapport: ”Samordning av det civila försvarets internationella förmåga”. I denna rapport redovisas en inventering av beredskapsresurser vilka kan ställas till förfogande för internationella insatser. I rapporten drar ÖCB ett antal viktiga slutsatser:

• Inom det civila försvarets områden finns både en vilja och en förmåga att bidra med egna kompetenser till den internationella verksamheten.

• Resurserna, som främst är expertis men också materiel, motsvarar de behov av nya instrument som krävs för att hantera kriser och katastrofer i förebyggande, akuta och återuppbyggande skeden.

• En stor del av resurserna är omedelbart tillgängliga.

Med kompetensutveckling inför internationella uppdrag skulle en ännu större del av resurserna med kort varsel kunna ställas till förfogande. Dessa resurser kan bli en stark och betydande insats från svensk sida för det väsentliga och viktiga förebyggande arbetet. Det finns dock en del problem som måste utredas och åtgärdas:

• Gränsdragningen för vad som räknas som beredskapsresurser.

• Svårigheter att frigöra personal för internationella insatser.

• De legala förutsättningarna för det civila försvarets internationella huvuduppgift.

• Finansieringsfrågan då finansieringen av beredskapsresurser bara får användas för förberedelse till krig.

• Möjlighet till övning och utbildning.

• Avtal och försäkringsfrågor.

Det är av vikt att problemen som beskrivs ovan utreds och åtgärdas så att en fungerande modell för civilförsvarets användning i internationell krishantering kan tas fram.

Riksdagen föreslås ge regeringen i uppdrag att i samband med propositionen som regeringen aviserar våren 2002 rörande internationell verksamhet för det civila försvaret inkluderar dessa frågor.

Det civila försvarets finansiering i en breddad hotbild

Den finansiella frågan är av stor vikt. Om det finns resurser i form av experter och material, men finansieringen inte är tillfyllest, blir det bara på papperet och i vackra tal som Sverige kan ställa upp med förebyggande resurser.

I propositionens avsnitt ”Ekonomiska utgångspunkter” redogör regeringen för problemet som uppenbarats då Sverige snabbt behöver öka den militära försvarsförmågan utan att det är fråga om krig eller krigsfara utan istället andra hot som inte är väpnat angrepp. Dessa täcks inte i regeringsformen och regeringen avser låta utreda om det behövs särskilda handlingsregler.

Den nya hotbilden visar att Sverige behöver ett krishanteringssystem som kan fungera i alla situationer från kriser i fredstid till väpnat angrepp och krig. Regeringen säger: ”Totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera kriser.”

Detta är en bra formulering. Regeringen bekänner sig i propositionen till en helhetssyn men har inte gett redskap och möjligheter för dess förverkligande. Den grundsyn som både Sårbarhetsutredningen och Försvarsberedningen redovisat har inte följts upp på ett konsekvent sätt.

De ansvariga civila myndigheterna får inte det mandat och de resurser som krävs för att, i praktiken, kunna genomföra ett effektivt säkerhets- och beredskapsarbete. Beredskapsinvesteringar får endast användas för höjd beredskap då resurser inom den civila ramen bara får användas för att förbereda Sverige för krig. Detta innebär en låsning till krigsuppgifter.

Detta rimmar illa med regeringens i propositionen uttalade ambition om en helhetssyn på krishantering i breddad hotskala. Denna begränsning innebär i praktiken att statliga och kommunala myndigheter fortfarande inte får planera för eller vidta förebyggande åtgärder med stöd av de särskilda resurser som avsatts inom den civila försvarets ekonomiska ram. Denna begränsning omöjliggör också satsningar på civila internationella insatser som annars skulle kunna finansieras inom denna ram. Också denna begränsning går stick i stäv med den ambition som propositionen ger uttryck för. För att myndigheterna skall kunna bli en del av ett krishanteringssystem som omfattar och inkluderar de nya hoten måste det civila försvarets ram kunna disponeras för alla de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget motiverar såväl i fred som i krig.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att i samband med den aviserade propositionen om det civila försvaret 2002 lämna ett förtydligande och föreslå åtgärder som möjliggör att det civila försvarets planeringsram kan användas för att stärka beredskapen inför andra allvarliga störningar och kriser i samhället än krig.

Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att i samband med den aviserade propositionen om det civila försvaret 2002 lämna ett förtydligande och föreslå åtgärder som möjliggör att den civila planeringsramen kan användas för internationella krishanteringsåtgärder.

En styrkekatalog med civila resurser för förebyggande krishantering

För internationella insatser med militära medel framställs en styrkekatalog som visar vad Sverige kan erbjuda i form av personal och materiel. För det civila försvarets del finns begränsningar i form av regler, befogenheter och finansiering, som ovan redovisats, vilka begränsar det civila försvarets internationella verksamhet.

Målsättningen för arbetet med att inventera det civila försvaret, och förslag till hur begränsningar kan elimineras, är att sammanställa en motsvarande resurskatalog med de civila resurserna, vilken kan ställas till förfogande för FN, OSSE och EU för konfliktförebyggande och civil krishantering.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att utreda och komma med förslag till åtgärder i syfte att lösa de avtals- och försäkringsfrågor som blir aktuella i samband med denna verksamhet.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att sammanställa en styrkekatalog av civila resurser till FN:s, OSSE:s och EU:s förebyggande och civila krishantering.

Den nya hotbilden kräver nya kunskaper

Försvarsberedningen säger i rapporten ”Ny struktur för ökad säkerhet – nätverksförsvar och krishantering”, under avsnittet ”Sårbarhet och säkerheten förbättrad helhetssyn”:

Även rekryterings-, utbildnings- och övningsverksamhet behöver förnyas. Denna verksamhet har tills nu i mycket stor utsträckning varit inriktad på att öva hantering av olyckor och krig. Räddningstjänstens och Försvarsmaktens behov har i hög grad präglat utbildnings- och övningsverksamheten. Inslaget av sektorsövergripande utbildnings- och övningsverksamhet måste öka för att på så sätt skapa en mer generell krishanteringsförmåga i samhället.

Denna uppfattning ligger väl i linje med ÖCB:s rapport och Vänsterpartiet delar denna syn. Den nya säkerhetspolitiska situationen med allt högre medvetenhet om det civila samhällets robusthet som en förutsättning för säkerhet samt behovet av förebyggande åtgärder och civil krishantering internationellt kräver nya kunskaper. Personalförsörjning inom försvaret diskuteras mycket, men detta behov berör inte bara Försvarsmakten utan i lika hög grad delar av den civila personalen inom Försvarsmakten samt vid övriga totalförsvarsmyndigheter. Det berör också personal inom kommuner och länsstyrelser. Alla dessa behöver vidareutbildas och delges förnyade kunskaper och färdigheter. Även ungdomsstudenter måste stimuleras till och förberedas för karriärer inom denna sektor.

Kompetensförsörjningen för området sårbarhet och säkerhet behöver förstärkas genom nya utbildningsinsatser på högskolenivå. Man kan inte endast rekrytera och utbilda för officersyrket utan måste även uppmärksamma behoven för de civila karriärerna inom detta fält. En sådan utbildningssatsning är en förutsättning för en tillfredsställande försörjning av kompetent personal inför bl.a. internationella fredsinsatser och för internationell samverkan. Det behövs även för en god inhemsk beredskap på lokal och regional nivå vid svåra påfrestningar på samhället. Dessa strategiska utbildningsbehov har tappats bort vid en ensidig fokusering på det militära försvarets personalsituation. Totalförsvarets högskola, Försvarshögskolan, kunde bli ett nav i ett nationellt utbildningsnätverk inom denna sektor. Men också andra högskolor och universitet som tillhandahåller utbildningsdelar som omfattar området freds- och konfliktutbildningar och andra, för området relevanta, utbildningar bör komma ifråga.

Regeringen föreslår att en utredning bör tillsättas med uppgift att se över det militära skolsystemets utveckling. Denna utredning föreslås redovisa resultatet senast den 1 juli 2003. Denna utredning bör inkludera analys av utbildningsbehov och ge förslag på programplaner för det civila försvarets område i enlighet med ovan nämnda.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att analysera utbildningsbehov och ge förslag på programplaner för det civila försvarets område.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att föreslå en långsiktig finansiering av dessa utbildningsåtgärder inom det civila försvaret.

Kvinnors roll i krishantering

Att hantera kriser och konflikter är en stor och viktig del av säkerhetspolitiken. Det är av betydelse vem som formulerar problemen, vem som agerar, vilka medel man använder och vilka mål man vill uppnå. I dag är det i stort sett bara män i kostym eller i uniform som formulerar problemen och som agerar. Insatserna som prioriteras är militära och domineras av män.

I Försvarsberedningens rapport ”Gränsöverskridande sårbarhet – gemensam säkerhet” Ds 2001:14 står:

Ökad uppmärksamhet har på senare tid riktats mot kvinnors roll i konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnaden efter en konflikt. I samtliga dessa skeden har påtalats att kvinnors kompetenser och erfarenheter bättre bör tas till vara för att skapa effektivare insatser och mer hållbara lösningar. Detta skulle t.ex. kunna innefatta att i mandaten för fredsfrämjande insatser aktivt uppmärksamma och involvera kvinnor, både vad gäller den personal som sänds ut och kontakter med lokalbefolkningen som insatserna inriktas på, samt att uppmuntra kvinnligt deltagande när fredsavtal skall förhandlas fram. I en resolution som FN:s säkerhetsråd antog i oktober 2000 uppmanas medlemsstaterna att stärka kvinnorepresentationen på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och arrangemang för krishantering.

Brister av ovannämnda slag tenderar att urholka insatsernas trovärdighet, inte minst i parternas ögon, vilket i sin tur undergräver möjligheterna till framgångsrik krishantering. Den bristande trovärdigheten kan komma att förknippas med ansvarig organisation, vilket påverkar den framtida krishanteringsförmågan negativt.

Denna insikt och dessa slutsatser står en enad Försvarsberedning bakom, men regeringen har i propositionen inte kommenterat denna slutsats. De ståndpunkter Försvarsberedningen framställt har mycket stor betydelse för utvecklingen av krishanteringskapaciteten.

Den viljeyttring och inriktning som avspeglas i FN:s resolution 1325/2000 är viktig för att förbättra krishanteringsförmågan internationellt.

Riksdagen föreslås därför ge regeringen i uppdrag att inom såväl nationella som internationella sammanhang vidta åtgärder i syfte att leva upp till den av FN:s säkerhetsråd avgivna resolution 1325/2000 samt Försvarsberedningens uttalade åsikter i frågan.

Propositionen våren 2002

Regeringen har i föreliggande proposition hänvisat en del frågor till den aviserade propositionen våren 2002. Man hänskjuter frågan om begreppen inom området, utformningen av beredskap mot svåra påfrestningar i fred och författningsregler inom området. Även frågorna om tolkningen av helhetssynen och det tekniska systemets sårbarhet skall regeringen återkomma till.

I frågan om IT-säkerheten säger regeringen: ”IT-säkerheten är av avgörande betydelse för hantering av informationsoperationer. En övergripande strategi för samhällets hantering av informationssäkerhet och skydd mot informationsoperationer bör därför utarbetas.”

Vänsterpartiet delar denna syn. Men regeringen nämner inte när man avser att återkomma till riksdagen i denna fråga, trots att man, vad gäller de andra punkterna inom området, avser att återkomma i samband med propositionen under våren.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att återkomma med strategifrågor i samband med de andra IT‑frågorna under våren.

I Försvarsberedningens rapport föreslås ett tvärsektoriellt samordningsorgan inom Regeringskansliet för IT‑säkerhetsfrågor. I propositionen utvecklar regeringen synpunkter kring behovet av en tvärsektoriell samordning på nationell nivå men kommenterar inte Försvarsberedningens förslag. Vänsterpartiet förutsätter att detta förslag kommenteras och analyseras i samband med att regeringen återkommer till våren.

Regeringen avser också att återkomma vad gäller hur planeringssystemet och planeringsstrukturen skall utformas för att tillgodose en planering som omfattar både svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd beredskap.

Regeringen avser vidare att återkomma i vårens proposition vad gäller den tekniska infrastrukturen. I propositionen sägs att regeringen har uppdragit åt Affärsverket svenska kraftnät att i samråd med Post- och telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroendeförhållandena som finns mellan elförsörjningen och telekommunikationerna vid långvariga och omfattande elavbrott. Resultatet av denna analys beräknas bli klar den 1 november 2001. Eftersom riksdagen vid flera tillfällen diskuterat dessa frågor bör regeringen till riksdagen återkomma med frågan i samband med den aviserade vårpropositionen.

Vad som ovan anförts om beroendeförhållandet mellan elförsörjning och telekommunikation bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vad gäller frivillig försvarsverksamhet har regeringen skrivit att man avser att återkomma med dessa frågor. Det är viktigt att dessa frågor behandlas i samband med andra frågor då de hör ihop med ominriktningen och den breddade hotbilden. Vänsterpartiet förutsätter därför att även denna fråga behandlas i vårpropositionen eller att en tidpunkt sättes när den skall behandlas av riksdagen.

Sammantaget är det många frågor som inte blir besvarade i denna proposition. Vänsterpartiet förutsätter att Försvarsberedningens synpunkter väger tungt i det fortsatta arbetet inför vårens proposition.

Planeringsmyndigheten

Regeringen redovisar den tänkta planeringsmyndighetens roll och uppgifter. Man föreslår också en organisationskommitté i syfte att närmare konkretisera den nya myndighetens uppgifter och samarbetsrelationer till andra organ samt avgränsningar mot andra myndigheter. Vänsterpartiet ställer sig bakom tanken på en organisationskommitté. Det är nödvändigt att få hela frågan belyst.

Den föreslagna planeringsmyndighetens utformning och befogenheter är av stor vikt för den framtida krishanteringsstrukturen. När man gör en sådan omfattande ominriktning av samhällets krishanteringssystem är det viktigt att riksdagen får ta ställning till helheten, behovet av kompetenser och resurser och dess konsekvenser.

Vänsterpartiet har inget i sak att erinra mot tanken att lägga ner ÖCB. Men beslutet bör anstå tills riksdagen kan ta ställning till helheten. Därför bör riksdagen inte ta ställning för nedläggning av ÖCB nu utan när hela frågan återkommer till riksdagen.

Riksdagen föreslås besluta att avslå förslaget att lägga ner ÖCB.

Riksdagen föreslås ge regeringen i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett samlat förslag till planeringsmyndighet och i samband med detta föreslå vilka myndigheter eller delar av myndigheter som då kan läggas ner.

Användning av militära resurser vid civil krishantering

I förordningen 1986:1111 har regeringen beslutat om på vilka villkor försvarets resurser kan användas för stöd till samhället i fred. Försvarsberedningen framhöll enhälligt att ställa sig bakom följande uttalande från riksdagen:

... att den sedan länge i vårt land gällande grundsatsen att militärt tvång eller våld inte skall kunna brukas mot den egna befolkningen eller andra civila utgjorde en annan självklar begränsning. Militär personal skall således inte ges uppgifter utanför det traditionella militära verksamhetsområdet som rymmer utövning av våld eller tvång mot enskilda.

En annan sak är att utnyttja resurser till stöd för andra myndigheter som är lagligen berättigade att använda våld eller tvång. De militära resurserna bör dock i sådana situationer nyttjas på så sätt att det inte kan uppfattas som ett avsteg från de begränsningar som här angetts.

Beredningen uttalade också: ”att det inte får finnas några tveksamheter om på vilka grunder Försvarsmakten kan samarbeta med civila myndigheter som är berättigade till våldsanvändning.”.

Detta är en mycket viktig utgångspunkt att beakta i den fortsatta utredningen.

Lokalisering av den operativa insatsledningen

Regeringen föreslår att riksdagen skall upphäva sitt beslut vad gäller att placera OPIL, den operativa insatsledningen, i Täby/Näsbypark. Vänsterpartiet har inget att invända mot detta förslag till beslut. I samband med beslutet förordade Vänsterpartiet att de taktiska kommandona för flyget, marinen och armén borde utlokaliseras till andra delar av landet än Mälarområdet. Detta på grund av den koncentration av höga militära tjänster till just detta område när 75–80 % av verksamhetens personal finns ute i landet.

Med tanke på motivet för att upphäva beslutet stärks Vänsterpartiet ytterligare i synen att högre militära tjänster skall utlokaliseras. Detta appellerar också till skrivning under personal i Försvarsmaktens ledning där regeringen hänvisar till Försvarsmaktens översyn vad gäller decentralisering.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att i samband med lokaliseringsfrågan för OPIL överväga förslaget att decentralisera delar av densamma.

Totalförsvarets förmåga till anpassning

Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret enligt propositionen kunna förstärkas, utökas, reduceras eller eljest förändras för att motsvara de krav som ställs på försvaret. Redovisningen upptar förberedelser och förslag inom ett, fem eller tio år. Vänsterpartiets inställning är att det militära försvaret kan och skall minskas till förmån för andra verksamheter. Vänsterpartiet har därför ställt sig bakom den nu beslutade ominriktningen och reduceringen av det militära försvaret fram till år 2004. Det är bra att Sveriges försvar förändras från ett invasionsförsvar till ett försvar som svarar mot dagens hotbild och det nya läget i vår omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt ytterligare reducera omfattningen av det militära försvaret till förmån för förstärkningar inom det civila samhället och infrastrukturen. Men också till andra, för människor, viktiga delar av samhället.

För att kunna reducera försvaret behövs dock förberedelsetid och planeringsförutsättningar som också tar hänsyn till hur en reducering kan genomföras. En omställning från militär verksamhet till civil är komplex och komplicerad, men är likafullt nödvändig för ett flexibelt försvar anpassat till dagens och framtidens hotbild.

Det behövs scenarier som kan visa nya hotbilder och beskrivning av hur försvaret i en reducering kan anpassas till dem. Regeringen skriver att det framgent kan finnas skäl att komplettera omvärldsexemplen inför framtida inriktningsbeslut i de avseenden som föranleds av förändringar i bl.a. den internationella politiska miljön, samhällsförhållanden och utveckling av angreppsmetoder. Detta är ett gott första steg om detta inte bara omfattar hur de militära försvarsresurserna skall omstruktureras utan också inkluderar möjligheten att använda civila resurser istället för militära för att skydda sig mot hot. På detta sätt underlättas omställningen från militär verksamhet till civil. Dessutom anser Vänsterpartiet att arbetet med att komplettera omvärldsexemplen snarast borde starta då det är tidskrävande.

På uppmaning av försvarsutskottet har Försvarsmakten till regeringen redovisat tillväxtförmågan hos Försvarsmakten. På liknade sätt borde riksdagen kunna få redovisning av hur Försvarsmakten förberett för reduceringsförmågan och dess effekter.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att Försvarsmakten skall få i uppdrag att snarast ta fram omvärldsexempel inför framtida inriktningsbeslut.

Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att Försvarsmakten skall ges i uppdrag att redovisa reduceringsförmågan och dess effekter.

Personalförsörjning

Regeringen säger vad gäller personalförsörjningsfrågor att man genomgående delar Försvarsberedningens syn. Vänsterpartiet ställer sig bakom dessa förslag. Det finns dock ett område som vi särskilt vill lyfta fram. I syfte att öka antalet kvinnliga officerare föreslår regeringen förbättringar i form av tydliga och ökande rekryteringsmål, differentierade fysiska baskrav, förbättrad arbetsmiljö samt fördjupad analys om varför så få kvinnor söker sig till officersyrket. Detta är bra steg framåt. Men Vänsterpartiet tror inte att detta är tillräckligt.

Försvarsberedningen skrev i sin senaste rapport ”Ny struktur för ökad säkerhet – nätverksförsvar och krishantering” under kapitlet ”Försvarspolitikens inriktning:

Samtidigt måste försvarspolitiken bedrivas och uppbyggnaden med försvarsresurser ske med en helhetssyn på hanteringen av hot och risker inom alla samhällssektorer. Strävan skall vara att få till stånd ett så effektivt utnyttjande som möjligt av de samlade resurserna som samhället satsar för att trygga sin säkerhet. Detta arbete bör i samtliga skeden präglas av ett jämställdhetsperspektiv.

Det är den insikt och uppfattning som den enade försvarsberedningen uttalat som måste tas på allvar av regeringen och Försvarsmakten. Under allmänna motionstiden har Vänsterpartiet lagt en motion om ”Jämställd försvarspolitik” (2001/02:Fö212). I denna har vi föreslagit en mängd åtgärder i syfte att utveckla försvaret så jämställdhet kan uppnås. Vi hänvisar till denna vad gäller de konkreta kraven.

Vänsterpartiet förordar också allmän totalförsvarsplikt i enlighet med majoriteten i Pliktutredningen. Detta har vi i en annan motion (2000/01:U281) förelagt riksdagen. En allmän totalförsvarsplikt kombinerat med åtgärder och insikt att jämställdhetsperspektivet skall genomsyra verksamheten kan ge de redskap som behövs för att göra försvaret till en arbetsplats lämpad för både kvinnor och män.

Det militära försvarets materielförsörjning och forskning

Regeringen beskriver det sexnationsavtal som slutits inom försvarsindustrisamarbetet som viktigt och en viktig förutsättning för svensk försvarsindustri. Vänsterpartiet delar inte denna syn. Regeringen skriver vidare att ”för att de svenska företagens exportpotential skall kunna utnyttjas är det viktigt att regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt och strukturerat sätt stödjer försvarsindustrins exportansträngningar, under förutsättning att exportansträngningarna står i överensstämmelse med riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport”.

Regeringen och myndigheterna genomför aktiva exportstödjande åtgärder för att förbättra industrins förutsättningar att marknadsföra och sälja materiel. Vänsterpartiet ställer sig inte bakom detta. Exportstödjande åtgärder från regeringen innebär en kollision med den svenska traditionen av nedrustning och solidarisk biståndspolitik. Aktivt arbete för ökad krigsmaterielexport undergräver trovärdigheten för svenskt arbete för fred, nedrustning, biståndsfrågor och konfliktförebyggande.

Underrättelseverksamhet

Regeringen skriver i propositionen att det är viktigt med ökad samverkan mellan försvarsunderrättelseverksamheten och myndigheter utanför försvarsunderrättelsesfären som t.ex. Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Tullverket. Vidare påpekar regeringen att även underrättelsetjänsten har som uppgift att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred.

I detta sammanhang vill Vänsterpartiet starkt understryka att gränsdragningen och det demokratiska inflytandet över detta föreskrivs i lag. Den gräns som i dag existerar mellan den militära och civila delen av underrättelseverksamheten får inte överskridas.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Stockholm den 11 oktober 2001
Berit Jóhannesson (v)
Stig Sandström (v)	Murad Artin (v)
Maggi Mikaelsson (v)	Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)	Lars Ohly (v)