med anledning av prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige

Motion 1997/98:Jo75

av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
Kemikaliernas tidsålder
Nu omges vi av 15 miljoner kemiska ämnen. Ca 100 000 av
dem förekommer kommersiellt i världen och ingår i olika
varor. I Sverige marknadsförs drygt 10 000 kemiska ämnen i
56 000 kemiska produkter enligt Naturvårdsverkets
beräkning. Flödet av alla dessa kemiska ämnen från
produkter ger den enskilde konsumenten en nyckelroll i
dagens miljöpolitik, men mängden och mångfalden gör det
omöjligt att som konsument välja bort allt man inte vill ha.
Det är nödvändigt att staten sätter ribban för vad som skall få
förekomma i varor.
Många kemikalier har hög giftverkan, de anrikas i näringskedjor, bildar
nedbrytningsprodukter vilkas egenskaper inte är kända och kan härma enzy-
mer och hormoner. Många ämnen är cancerogena eller mutagena och många
lagras i det levande. Även tungmetaller orsakar miljöproblem och anrikas i
näringskedjor. Att allting sprider sig och att ingenting försvinner är sanningar
som leder till eftertanke. Förr eller senare hamnar allt i någon form i naturen.
Listan på kemikalier som spritts av människan och som lett till omfattande
miljöproblem kan göras lång. Den omfattar bl.a. DDT, PCB, freoner, nonyl-
fenol, klorerade lösningsmedel, bromerade flamskyddsmedel, bekämpnings-
medel och tungmetaller.
Allting sprider sig och ingenting
försvinner
Den sammansatta effekten av alla spridda kemikalier i fauna,
flora och oss själva är naturligtvis oerhört svår, ja, omöjlig
att överblicka. Att den ökade kemikaliseringen av livsmiljön
är ett växande hot mot bl a livet i vårt innanhav Östersjön är
dock helt klart. Strömmingen i Bottenhavet innehåller t ex
idag 2-3 gånger så mycket kadmium som för 15 år sedan.
Häromdan kom larmrapporter om att strömmingen i
Sundsvallsområdet innehåller klordan, ett klorerat organiskt
gift som anlagras i näringskedjan och som används i
insektsgifter. Laxsjukdomen M74 kan inte förklaras och
hotar fortfarande den viltreproducerande laxen.
Ftalater och andra mjukgörare i plaster återfinns numer i allt levande.
Även bromerade flamskyddsmedel ökar i naturen liksom nonylfenol och
nonylfenoletoxylater. Flera av dessa ämnen har uppmärksammats i motioner
och interpellationer av Miljöpartiet de gröna under mandatperioden.
Bekämpningsmedel och dess nedbrytningsprodukter återfinns i vatten. I
samtliga prover tagna på i åar i Skåne i augusti 1997 återfanns rester av
glyfosat, den aktiva beståndsdelen i bekämpningsmedel som Roundup.
Halterna låg mellan 0,1 och 1,0 mikrogram per liter. Användningen av
Roundup ökar hela tiden. Atrazin, den aktiva substansen i det numera för-
bjudna ogräsbekämpningsmedlet Totex, har hittats i vattentäkter i Hässle-
holm. Insektsgiftet klordan, ett klorerat organiskt gift som anlagras i närings-
kedjan har nyligen återfunnits i strömming i Sundvallstrakten. Från Danmark
rapporteras att man funnit giftrester i 25 % av vattentäkterna på södra Jylland
och att Köpenhamns vattenverk fått stänga två vattentäkter efter att rester av
41 (!) olika preparat hittats. Många forskare menar att man finner det man
letar efter - så snart man kan analysera det.
Även mängden kadmium ökar i jordarna, liksom zink.
EU och
Amsterdamfördraget
Miljöpartiet de gröna delar inte regeringens positiva syn på
Europeiska unionen. Vi anser att unionens krav att fri
rörlighet av varor alltid skall sättas i första rummet gör det
svårt för ett land att gå före i avvecklingsarbetet av farliga
och oönskade kemikalier.
Vi delar inte heller regeringens syn att Amsterdamfördraget har förstärkt
miljögarantin, snarare tvärtom. Det som ser vackert ut på papperet har blivit
än svårare att tillämpa i praktiken. Med Amsterdamfördraget försvagas
miljögarantin. För det första måste det medlemsland som vill införa
miljöregler som inte stämmer med EU:s lägga fram vetenskapliga bevis för
att åtgärden är nödvändig. Detta står naturligtvis i direkt motsättning till
försiktighetsprincipen. För det andra måste landet dessutom kunna påvisa att
det rör sig om ett problem som är specifikt för medlemsstaten. Vilka
miljöproblem kan anses vara specifika för ett land? För det tredje måste det
miljöproblem som medlemslandet vill komma åt ha uppkommit efter det att
EU beslutade om gemensamma regler. Dessutom underställs miljön alltid
kraven på en effektiv gemensam marknad, i och med den skrivning som ger
kommissionen rätt att motsäga sig tillämpning av miljögarantin om
kommissionen anser att de nationella bestämmelserna innebär förtäckta
handelshinder eller hindrar den inre marknadens funktion. Det kommer även
i fortsättningen att vara det land med sämst kemikaliepolitik som blir norm.
Sverige förde fram till 1995 en ganska progressiv nationell kemikalie-
politik, även internationellt sett. Detta arbete har i princip upphört helt i
och
med EU-medlemskapet. Sverige fick vid inträdet i EU fyraåriga undantag
från delar av EU:s kemikalielagstiftning för att Sverige skulle slippa sänka
sina ambitionsnivåer på kemikalieområdet. Tre och ett halvt år efter avtalets
ingående är frågan fortfarande inte löst, eftersom EU:s regler fortfarande
befinner sig på en lägre skyddsnivå än de svenska. Farhågorna är nu stora,
även från Kemikalieinspektionens sida, att Sverige ska tvingas släppa på sina
regler och tillåta ämnen som sedan länge varit förbjudna eller starkt begrän-
sade i Sverige. Bland dessa undantag finns kadmium, arsenik, tennorganiska
föreningar och PBC, alla dokumenterat hälso- och miljöfarliga. Att
permanenta dessa undantag menar kommissionen är omöjligt. Miljöpartiet
kräver därför att regeringen verkar för att EU anpassar reglerna efter
Sveriges tidigare kemikalielagstiftning, för att utifrån den nivån ytterligare
kunna förstärka miljöskyddet.
Miljöpartiet de gröna anser att Sverige skall gå före och fasa ut ett antal
giftiga ämnen. Eftersom regeringen anser att miljögarantin stärkts i och med
Amsterdamfördraget är det ju bara att sätta i gång och inte undvika en
prövning av garantin. Miljöpartiet de gröna anser snarare att det är viktigt att
miljögarantin testas.
Regeringen skriver i propositionen att det är angeläget att EU skapar en
gemensam kemikaliepolicy. Från Miljöpartiets sida anser vi det ytterst
viktigt att en sådan policy ställer minimikrav.
Det måste vara möjligt att gå före och även om vi misstror miljögarantin
vill vi inte ha gemensam lagstiftning på detta område. Kemikaliepolitiken får
inte delegeras till Bryssel!
Mål 12 Giftfri miljö
Esbjergdeklarationens generationsmål om kemikalier till
Östersjön och Nordsjön är bra, men vi är förvånade över att
regeringen inte föreslår att det skall gälla även för alla andra
områden. Farliga kemikalier är ju inte mindre farliga för de
organismer som utsätts för dem i sötvatten, mark eller från
luften. Det låter som om regeringen föreslår det
internationella åtaganden kräver men inte mer.
Miljöpartiet de gröna föreslår att delmålet formuleras: Utsläpp och
läckage till miljön av organiska ämnen och metaller som innebär risk för
hälsan och miljön skall successivt minska för att helt ha upphört år 2020.
För att följa upp detta föreslår regeringen att riktlinjerna i kap 6.2 ändras
på motsvarande sätt som ovan.
Riktlinjerna för
kemikaliepolitiken
Miljöpartiet de gröna har i motion 1997/98:Jo747 förordat att
kemikaliepolitiken skall sätta upp att antal stupstockskriterier
för kemikalier. Vi föreslog att sådana ämnen skulle fasas ut
utan att varje enskilt ämne testas. Om ämnet är långlivat,
bioackumulerande, cancerogent eller mutagent skall det inte
få användas. Dagens system gör att även ämnen som
forskare med stor sannolikhet kan säga kommer att orsaka
skador i miljön får användas. Man kräver bevis för varje
enskilt ämne och det tar tid att få bort gifterna. Många ämnen
finns kvar i naturen långt efter förbudet att använda dem.
De kriterier vi föreslog var just de som regeringen nu föreslår. Så till vida
anser vi alltså regeringens förslag bra och på väg åt rätt håll.
I proposition 1990/91:90 En god livsmiljö fanns flera förslag på förbud att
använda kemikalier. Målen var precisa och tidssatta. Ord som "ska" och
"måste avvecklas" användes flitigt. Förbuden har i vissa fall genomförts, i
andra lämnas fortfarande dispenser och i åter andra har förbuden inte kunnat
verkställas.
Lagrestriktionerna nådde en kulmen 1991-1992, i och med "begränsnings-
uppdraget". På regeringens begäran redovisade myndigheterna 1990 tretton
ämnen/ämnesgrupper vilkas användning borde förbjudas eller kraftigt be-
gränsas före sekelskiftet. Dit hörde: trikloretylen, metylenklorid, bly,
arsenik,
kreosot, kadmium, ftalater, perkloretylen, nonylfenoletoxylat, klorparaffiner,
bromerade flamskyddsmedel, kvicksilver och tennorganiska föreningar.
Statens naturvårdsverks/Kemikalieinspektionens redovisning av 13-listan
omfattade en detaljerad plan för åtgärder för vart och ett av ämnena/grupper-
na. Myndigheterna föreslog också tidpunkter för när flertalet av ämnena
skulle vara i stort sett avvecklade.
Myndigheterna har fortsatt att vaska fram ämnen för avveckling. Hösten
1994 presenterade Kemikalieinspektionen en uppföljare till 13-listan med
29 ämnen/ämnesgrupper. Någon motsvarande åtgärdsplan som för 13-
listan har däremot inte upprättats. Materialet finns publicerat i ett antal
rapporter från Kemikalieinspektionen, men det har ännu inte föranlett någon
som helst åtgärd från riksdag och regering. Enligt Kemikalieinspektionen har
arbetet inte fått någon fortsättning eftersom Sverige strax därefter blev
medlem i EU. Hela det internationellt uppmärksammade solnedgångs-
projektet lades ned strax efter EU-inträdet.
I nästa större miljöproposition 1994 hade en tydlig förskjutning skett. Men
i hela propositionen nämndes bara ett fåtal ämnen och de åtgärder som
föreslogs inleddes i samtliga fall med ett "bör". I stället för åtgärder mot
enskilda ämnen hade diskussionen mer övergått i tal om producentansvar,
återvinningsmål, etc. Inför EU-medlemskapet var den svenska regeringen
medveten om problemen med att som medlemsstat ha en progressiv nationell
kemikaliepolitik i EU.
Tyvärr fortsätter denna proposition den undfallande och defensiva linjen.
Nu talas det om frivillighet. Det kan inte tolkas på annat sätt än att
regeringen inte vågar föra en offensiv kemikaliepolitik. Språkbruket är
genomgående "bör".
Miljöpartiet de gröna anser att hoten från många kemikalier är så stora
att det är hög tid att gå vidare med förbud för de kemikalier som har de
kriterier som anförs i regeringens förslag.
Vi anser att den frivilliga vägen är för osäker. Ett förbud får ofta fart på
teknikutvecklingen medan en frivillighet tenderar att mer fokusera intresset
på möjligheter att behålla ämnen som används. Det innebär ofta en kostnad
för företag då ämnen skall bort, en kostnad de vill undvika.
Olika ämnen
Miljöpartiet de gröna har i flera motioner lagt konkreta och
tidsbestämda förslag för att fasa ut giftiga kemikalier. I detta
sammanhang skall några nämnas.
Kvicksilver
Kvicksilver är en tungmetall som inte hör hemma i ett
ekologiskt hållbart samhälle och skall därför förbjudas. Det
finns framför allt inom klor-alkaliindustrin, i lysrör, i
batterier och i amalgam. Enligt uppgift förbrukas ca 1 000
kilo vid tillverkning av amalgam medan klor-alkaliindustrin
använder hundratals ton. Två sådana industrier finns i landet,
en av dem producerar klor för PVC-tillverkning. Utsläppen
från klor-alkaliindistrin uppges vara ett par hundra kilo.
Koncessionsnämnden för miljöskydd har nyligen avvisat Naturvårds-
verkets krav på att Eka Chemicals inte skall få använda kvicksilver vid
framställningen av klor och lut i Bohus trots att det finns annan teknik.
Industrin ges tillstånd att släppa ut 80 kilo under  år 1998, 50 kilo per år
från
1999 till 2002 och därefter 30 kilo per år.
Det är uppenbart att målet för kvicksilver inom klor-alkaliindistrin måste
skärpas.
PVC
Miljöpartiet de gröna anser att det är viktigt och riktigt att
additiven i PVC försvinner, men vi anser inte heller att
polyvinylkloriden hör hemma i ett ekologiskt hållbart
samhälle. Vi anser att såväl additiv som PVC skall förbjudas
och anser att regeringen bör återkomma med konkreta och
tidsbestämda förslag till förbud.
Sopförbränning
Fler energianläggningar står i begrepp att börja elda sopor.
Soporna kallas numer kretsloppsbränslen eller returbränslen.
Med tanke på alla kemikalier som dessa sopor innehåller
anser Miljöpartiet de gröna att utvecklingen är mycket
olycklig. Bromerade flamskyddsmedel är vanligt
förekommande kemikalier som vid förbränning bildar
dioxiner. De bör inte förbrännas!
Sverige håller dessutom på att bli Tysklands sopstation. Som exempel kan
nämnas värmeverket Igelsta i Södertälje som nu eldar mycket biobränsle
men vill byta bränsleslag till importerade sopor. Man vill elda uttjänta
bildäck, tjärolja från brun- och stenkol, kreosotimpregnerade slipers,
importerat kontorsavfall och spilloljor. Det mesta av detta skall importeras
från Tyskland.
Att bränslet inte eldas i Tyskland beror naturligtvis på att befolkningen i
landet inte tillåter det. Diskussionen är intensiv där liksom i USA.
Söderenergi, som driver Igelsta, vill nu ansöka hos Koncessionsnämnden
för miljöskydd om tillstånd att få elda soporna. Man påstår sig ha bättre
reningsutrustning än i Tyskland, men den utrustningen kan naturligtvis alla
köpa, även tyska värmeverk, om man skulle vilja.
Miljöpartiet de gröna anser det oacceptabelt att Sverige skall bli sopför-
bränningsstation för andra länders sopor. De nämnda bränslena innehåller
giftiga kemikalier och är dessutom av fossilt ursprung. En övergång från bio-
bränslen till fossilt bränsle rimmar illa med viljan att minska klimatför-
ändringen. Sopförbränning hör inte hemma i ett samhälle som vill vara eko-
logiskt långsiktigt hållbart. Den rimmar också illa med försiktighets-
principen.
Miljöpartiet de gröna föreslår att riksdagen uttalar att sopförbränning
med fossila restprodukter inte hör hemma i ett ekologiskt hållbart samhälle
och att regeringen skall verka för att EU förbjuder handel med sopor för
förbränning.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s miljögaranti,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att EU:s gemensamma kemikaliepolicy måste vara minimikrav,
3. att riksdagen antar delmålet för kemikalier enligt följande: Utsläpp och
läckage till miljön av organiska ämnen och metaller som innebär risk för
hälsan och miljön skall successivt minska för att helt ha upphört år 2020,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att införa förbud för de kemikalier som har de
kriterier som anförs i regeringens förslag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kvicksilver inte hör hemma i ett ekologiskt hållbart samhälle
och därför skall förbjudas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att varken additiven eller polyvinylkloriden i PVC-plast hör
hemma i ett ekologiskt hållbart samhälle och därför bör förbjudas,
7. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med konkreta och
tidsbestämda förslag till förbud för PVC,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sopförbränning med fossila restprodukter inte hör hemma i ett
ekologiskt hållbart samhälle,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall verka för att EU förbjuder handel med sopor
för förbränning.

Stockholm den 29 maj 1998
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)

Per Lager (mp)

Eva Goës (mp)
Motionen bereds i utskott Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-05-29 Bordläggning: 1998-06-02 Hänvisning: 1998-06-03
Yrkanden (19)