Likställigheten mellan trossamfunden

Motion 2003/04:K363 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att trossamfunden bör regleras i en lag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte i lag reglera något samfunds teologiska innehåll, styrelseskick, utbredning och struktur.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statens medverkan med uppbörd av medlemsavgifter bör upphöra.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara huvudman för begravningsplatser för icke-kristna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vården och underhållet av kulturhistoriskt värdefull egendom efter 2009 får en principiell lösning som är densamma som för trossamfunden.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av begravningsombudens verksamhet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Svenska kyrkans fria möjlighet att till Kammarkollegiet anmäla vilka personer som skall vara vigselförrättare inom samfundet.2

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om religionsfrihet för statschefen, prinsar och prinsessor.

1 Yrkande 5 hänvisat till KrU.

2 Yrkande 7 hänvisat till LU.

Motivering

I ett liberalt land råder religionsfrihet, vilket för övrigt utgör en av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Var och en har rätt att sammansluta sig i – eller stå utanför – religiösa samfund. En naturlig följd av religionsfriheten blir att staten förhåller sig neutral i trosfrågor. Liberaler är den politiska kraft i Sverige som mer än någon annan engagerat sig i denna fråga. Folkpartister med vitt skilda inställningar i livsåskådningsfrågor har förenats i arbetet för att likställdhet mellan trossamfund är en viktig princip i ett samhälle byggt på religionsfrihet. Inte minst de folkpartister som varit kyrkopolitiskt engagerade har stött denna uppfattning. En viktig utgångspunkt för Folkpartiet liberalerna är därför att Svenska kyrkan inte skall vara föremål för sådan särbehandling att den kan betraktas som bärare av en statsreligion och i viss mån utgöra ett offentligträttsligt subjekt.

Frågan om att skilja kyrkan från staten väcktes redan under 1800-talet, men inte förrän på 1950-talet blev den föremål för den första utredningen. Efter ett flertal stat-kyrka-utredningar, fattade riksdagen 1995 ett principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Flera viktiga steg har därefter tagits. T.ex. har kommunstatusen, beskattningsrätten och normgivningsrätten avskaffats. Det är bra men inte tillräckligt. Kyrkolagen har visserligen upphävts men istället ersatts av två lagar, en om trossamfund och en om Svenska kyrkan. De mest uppenbara bristerna är att trossamfundet Svenska kyrkan ges en särskild ställning utöver den generella lag som gäller övriga trossamfund.

En särskild lag för ett av trossamfunden innebär att detta intar en speciell ställning i vårt land. Detta är inte rimligt att försvara med att hänvisa till historien eller den stora andel av befolkningen som är medlemmar, när full religionsfrihet är målet. Att staten i denna lag bland annat fastställer samfundets teologiska innehåll och styrelseskick är anmärkningsvärt. Lagen om trossamfund ger Svenska kyrkan en särskild rätt till hjälp av staten med bestämmande, debitering och redovisning av medlemsavgifter. Andra registrerade trossamfund kan i och för sig beviljas sådan hjälp, men här är det regeringen som fattar det avgörande beslutet. Vi menar att statens medverkan med uppbörd av medlemsavgifter bör upphöra, samt att lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), lagen om trossamfund (1998:1593) med flera, ska ändras så att detta uppnås. Skiljandet av kyrkan från staten bör fullföljas, samtidigt som statens ansvar för att säkra en fri religionsutövning ska fortsätta.

Vidare ger begravningslagen Svenska kyrkan en särställning som huvudman för begravningsverksamheten, även för begravningsplatser för andra trosriktningar och för icke-troende. Svenska kyrkan fortsätter att ansvara för att ordna avskilda begravningsplatser för människor som valt att stå utanför varje kristet samfund. Av respekt för dessa människor bör regeringen arbeta för en annan lösning, i syfte att finna en lämplig huvudman utanför Svenska kyrkan. Vi anser att länsstyrelsen kan vara en lämplig sådan huvudman.

När en församling är huvudman för begravningsverksamheten skall länsstyrelsen förordna ett eller flera ombud att granska hur församlingen tar till vara de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan. Lag (1999:306). Församlingen skall låta ombudet få tillgång till samtliga handlingar som avser begravningsverksamheten. Ombudet har rätt att närvara, ställa frågor och göra påpekanden vid sammanträden i församlingen, när frågor om begravningsverksamheten behandlas. Om ombudet finner att det finns anledning att rikta någon anmärkning mot församlingens sätt att sköta begravningsverksamheten skall länsstyrelsen underrättas om detta. Vi menar att regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av hur begravningsverksamheten fungerat sedan den nya begravningslagen trätt i kraft samt hur begravningsombudens roll fun-
gerat.

Av riksdagens beslut följer att kulturminneslagens skydd gäller även efter relationsändringen mellan Svenska kyrkan och staten. Det har tidigare framhållits att bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och svenska folket. Svenska kyrkan har t.o.m. år 2009 rätt till en viss årlig ersättning av staten för vård av kulturhistorisk egendom. Vi ser detta som en övergångslösning inför ett fullständigt skiljande mellan staten och Svenska kyrkan. Några särlösningar för ett samfund vill vi därefter inte ha. Målet bör vara att vården och underhållet på sikt får en principiell lösning som är densamma för samfunden. Vi menar att det är otänkbart med en förlängning av den finansieringsmodell som idag tillämpas, efter år 2009.

Samtliga trossamfund utom Svenska kyrkan har frihet att till Kammarkollegiet anmäla vilka personer som ska vara vigselförrättare inom samfundet. Om inte Kammarkollegiet finner särskilda skäl följer de samfundens förslag. När det gäller Svenska kyrkan är det däremot föreskrivet i lag att de personer som tjänstgör som präster i Svenska kyrkan ska vara vigselförrättare. Detta innebär dels omotiverad särbehandling av olika trossamfund, dels att Svenska kyrkan inte har samma principiella möjlighet som andra samfund att själva avgöra vem som ska vara vigselförrättare. Äktenskapsbalken bör ändras på denna punkt.

Enligt vår uppfattning är endast utgångspunkten att trossamfundet Svenska kyrkan skall behandlas på samma sätt som andra samfund förenlig med full religionsfrihet.

Staten föreskriver vilken tro statschefen skall bekänna sig till. Enligt bestämmelsen i Successionsordningen skall statschefen, prinsar och prinsessor av Kungahuset vara av ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1583, antagen och förklarad är”. Detta är förstås inte förenligt med uppfattningen om trosfrihet, vare sig för statschefen eller landet. Förutom de principiella religionsfrihetsaspekterna bör det framhållas att bekännelsekravet närmast är en förolämpning mot exempelvis katoliker, baptister, missionsförbundare eftersom det i praktiken innebär att deras tro inte duger.

Stockholm den 6 oktober 2003
Tobias Krantz (fp)
Tina Acketoft (fp)	Martin Andreasson (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Mauricio Rojas (fp)