Driftsformer för offentligt finansierade sjukhus

Herr talman! I socialutskottets betänkande SoU18 behandlas regeringens proposition om driftsformer för offentligt finansierade sjukhus. Nio motionsyrkanden har lämnats med anledning av propositionen. Dessutom behandlas 17 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2003 och 2004. Till grund för förslagen i propositionen ligger dels slutbetänkandet från 2003, Vårda vården - samverkan, mångfald och rättvisa , från utredningen Vårdens ägarformer - vinst och demokrati, dels en särskild promemoria utarbetad inom Socialdepartementet 2004. De grundläggande principerna för den allmänna hälso- och sjukvården är att vården ska ges på lika villkor och efter behov, styras demokratiskt och vara solidariskt finansierad. Syftet med förslaget är att ange villkor som ska gälla när landstingen överlämnar driften av hälso- och sjukvård vid centrala vårdinrättningar som sjukhus till entreprenörer. Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att landstingen inte ska få överlämna uppgiften att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett regionsjukhus eller en regionklinik till någon annan. Överlämnande av drift av hälso- och sjukvård på övriga sjukhus ska endast få ske om avtalet innehåller villkor dels om att verksamheten ska drivas utan att syfta till vinst åt ägare eller motsvarande intressent, dels om att vården ska bedrivas uteslutande med offentlig finansiering. Utskottet tillstyrker också förslaget att varje landsting ska driva minst ett sjukhus i egen regi. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2006. Samtliga motioner som har inlämnats avstyrks, och i betänkandet finns fyra reservationer. Herr talman! Med detta avslutar jag inledningsanförandet.

Herr talman! När vi nu samlas för debatt om sjukvården och sjukvårdens ägarformer så är det viktigt att inte glömma bort för vem vi är till, vi politiker. Vi moderater är måna om att inte fastna i ideologiska låsningar utan se med öppna ögon på hur det är i dag och vad vi kan göra bättre. Det gäller att aldrig tappa fokus på vad som är viktigast, att människor som behöver vård får vård i tid och att vi bryr oss om vad som är bäst för människor runtom i Sverige - inte vad som är bäst för makten och politiken. Just innan jag gick hit fick jag ett mejl från en god vän som just i dag hade fått reda på att hon har fått cancer, 50 år gammal. Det är ett tufft besked som kräver omedelbart omhändertagande av sjukvården. Kommer hon att få detta? Ja, svaret måste ju vara ja. Det finns inget annat som vi kan eller skall acceptera. Det är därför vi föreslår mer resurser till vården, en tydlig patienträttighetslag och en vårdgaranti värd namnet. Herr talman! I takt med att industrijobben lämnar Sverige återfinns alltfler av framtidsjobben i tjänste- och servicesektorn. Detta område uppvisar också starkast tillväxt. Fyra av fem nya företag etableras inom tjänste- och servicesektorn, och jobbtillväxten under åren 1995-2002 var mer än dubbelt så stor inom just detta område. Inte minst vården är en tjänsteindustri med goda utsikter. Intresset för hälsofrågor och behovet av en god sjukvård ökar hela tiden. Det betyder i sin tur att man måste möta upp detta med goda kunskaper, en snabb teknikutveckling och goda medarbetare. Så sker till stora delar redan i dag, men för att vi ska kunna behålla denna snabba tillväxt och se dess effekter i form av både ökad kvalitet i vården och fler jobbtillfällen så måste vi ge branschen goda förutsättningar och villkor. Vi vet i dag att en av de bästa drivkrafterna för utveckling och kvalitet är just vinst. Många undersökningar, nu senast en i Göteborgs-Posten, visar också att den privata vården både kostar skattebetalarna mindre och håller en högre kvalitet med nöjdare patienter än den offentliga vården. Herr talman! I många länder i Europa har man förstått detta. Där upphandlar man vård både för att patienter ska slippa vänta i kö och för att stimulera till nytänkande inom vården. I Spanien till exempel upphandlar man nu universitetssjukhus som bedriver utbildning av både läkare och sjuksköterskor likvärdigt Linköpings universitetssjukhus. Men i Sverige är det precis tvärtom. I kampen mot en förnyelse av sjukvården som leder till kortare köer och bättre vård har vi i stället det förslag som vi ska besluta om i dag: en stopplag mot privata vårdgivare. Regeringen och stödpartierna är skeptiska för att inte säga direkt negativa till att ett vårdföretag bedriver sjukvård, trots att patienter, personal, fackliga organisationer och beställare i landstingen är nöjda med vårdföretagen. Här gäller det att skrämmas. Man säger: Inga gräddfiler i vården! Men tänker man inte i stället så här: Hellre långa vårdköer än att låta fler göra jobbet? Man säger: Vård på lika villkor! Betyder det inte: Hellre sämre villkor för alla än att använda resurserna bättre? Man säger: Vinst i vården är fult! Betyder det inte: Hellre underskott och nedläggning i vårdmonopol än draghjälp från motiverade vårdföretag? Man säger: Vårdföretag kan prioritera vinst i stället för vård på lika villkor. Är detta sant? Nej, det finns ingen sanning i detta, men man lyssnar hellre till ideologisk teori än till nöjdare patienter och personal. Herr talman! En överväldigande del av de tillfrågade remissinstanserna har varit mycket avvisande till lagförslaget. Inte ens regeringens egen utredare tycker att detta är ett bra förslag. Ändå ska det drivas igenom. Socialstyrelsen pekar på att "skillnader i vårdens medicinska kvalitet inte kan knytas till ägar- eller driftsform". Yttrandet motsäger direkt regeringens påstående om att vinstdrivande aktörer bedriver vård av sämre kvalitet än icke vinstdrivande. Socialstyrelsen menar också att förslaget till stopplag bara bygger på "strikt politiska värderingar". Konkurrensverket noterar att det inte har gjorts någon ingående analys av konsekvenserna av förbudet för vare sig de berörda företagen eller för samhället i helhet. Någon motivering till att olika regler ska gälla för sjukhus och för annan vårdverksamhet ges inte heller, påpekar man. Även fackförbunden är kritiska. LO konstaterar i ett kritiskt yttrande att graden av vinstintresse i verksamheten inte är avgörande för hur väl den privata aktören sköter sina uppgifter. Läkarförbundet delar inte regeringens syn på vinstdrivna sjukhus: "Några belägg för att alternativ vårdproduktion skulle motverka målet om solidariskt finansierad vård presenteras inte i förslaget, utan slutsatserna vilar mer på en obefogad rädsla för att lämna det gamla och invanda", säger man. Läkarförbundet pekar också på att offentligt driven vård hittills knappast har garanterat vare sig ett brett utbud eller vård på lika villkor. Vårdförbundet å sin sida kritiserar regeringens uppdelning av hälso- och sjukvården i sjukhusvård och primärvård eftersom det förstärker svårigheterna att uppnå effektiva och väl fungerande vårdkedjor. Förslaget begränsar också patienterna valfrihet. "För att patienterna skall kunna tillvarata rätten till ett fritt och individuellt val är det nödvändigt att vården produceras i olika former och mer olika vårdgivare", säger förbundet. Herr talman! Vi i den borgerliga alliansen avvisar därför regeringens förslag om förbud för landstingen att överlåta driften av sjukhus till företag med vinstsyfte. Vi delar remissinstansernas uppfattning att skillnader i effektivitet och kvalitet till de privata vårdgivarnas nackdel inte kan påvisas. I stället har man ofta fler nöjda patienter och medarbetare. Nej, det är i stället hur vi ersätter sjukvårdens utförare som är det avgörande. Vi delar de farhågor som framförts om att ett förbud mot vinst i vården riskerar att leda till försämrad konkurrens samt lägre kvalitet och effektivitet. Vi instämmer i konstaterandet att regeringens förslag till stopplag bygger på en gammaldags uppdelning av sjukvården i primär-, specialist- och slutenvård. I framtiden måste vården organiseras så att en obruten vårdkedja skapas, och då måste dagens gränser luckras upp. Nej, någon risk för att vinstdrivande aktörer inom den slutna vården ska leda till att den solidariska finansieringen av vården hotas finns inte. Den viktigaste förutsättningen för att kunna bibehålla en solidarisk finansiering är att den offentligt finansierade sjukvården håller tillräckligt hög kvalitet, och hittills har den offentligt drivna vården inte fullt ut garanterat ett brett sjukvårdsutbud eller vård på lika villkor. Politiken lever i och med detta inte upp till sitt ansvar. Nej, i stället kommer nu stopplagar och förbud, och det leder till sämre vård och sämre resursutnyttjande av skattemedel. Herr talman! Man kan följa andra länders sjukvård. Man kan läsa om hur man upphandlar, köper in och hjälper till på alla sätt för att korta köer. Det borde vara samma intresse i Sverige för vilken regering som helst att ta ett stort ansvar för patienternas vård och då självklart en vård på lika villkor. Men i valet 2006 kommer vi i den borgerliga alliansen att söka mandat hos väljarna för en klart bättre hälso- och sjukvårdspolitik än den vi ser i dag med tydliga spelregler och goda förutsättningar för alla som vill bidra till att förbättra sjukvården för patienter och personal, och inte minst förbättra möjligheten för alla människor som väntar i köer för att få vård i tid. Vi kommer naturligtvis att riva upp denna stopplag så fort som möjligt. Vi kommer också tillsammans att visa på nya möjligheter inom detta så viktiga område. Och jag är övertygad om att många människor runtom i Sverige kommer att stödja vårt fortsatta arbete. Till sist vill jag yrka bifall till vår borgerliga reservation nr 1, men jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer.

Herr talman! En fråga som man kan ställa sig när det gäller detta betänkande är: Är det här en nödvändig lag? Har vi jättestora problem med vårdföretag som i dag bedriver en verksamhet som medicinskt inte går att försvara, en verksamhet där privatbetalande patienter prioriteras och där ägarna tar ut stora vinster på verksamheten? Mitt svar blir i alla fall att detta är en onödig lag. Regeringen och dess stödpartier menar att man måste förhindra att sådant här uppkommer även om detta ligger i framtiden, och då måste man också stoppa de som är verksamma i dag. Det måste samtidigt betyda att man inte litar på de politiska krafterna i främst landstingen som i dag lägger ut verksamhet på entreprenad att de verkligen ställer krav och gör uppföljningar. I Socialstyrelsens tillsynsverksamhet har det visat sig att det inte finns några skillnader i medicinsk kvalitet och att detta således inte kan knytas till ägar- eller driftsform. Saco skriver ju också i sitt remissvar: "Kravet på att vinst inte får utdelas är ett rent formkrav som inte har något att göra med verksamhetens inriktning eller innehåll. I den mån det finns en verklig grund för promemorians farhågor bör sådana risker hanteras genom de avtal som upprättas." Liknande uttalande finns från flera olika remissinstanser. Herr talman! Att stifta en lag för att stoppa ett "spöke" som man tror sig se, måste vara en onödig lag. Folkpartiet ser inte det spöke som vänsteralliansen ser. Vi ser i stället att det behövs mer nytänkande och fler privata alternativ i vården. Vi ser inte heller några risker med att sjukhus läggs ut på entreprenad till företag med vinstintressen så länge inte försäkringspatienter ges en bättre eller mer tillgänglig vård än den som erbjuds de patienter vilkas vård finansieras med offentliga medel. Folkpartiet och de övriga borgerliga partierna ser att sjukvården står inför stora utmaningar, och den utgör också en del av den svenska välfärdens kärna. Det finns mycket kvar att göra för att göra den ännu bättre än den är i dag. Ingen kan väl förneka att det existerar köer på många områden inom sjukvården, och det gäller inte bara till operationer, det gäller även läkarbesök, undersökningar, provtagningar och olika typer av behandlingar. Tillsammans kan väntetiderna utgöra längre tid än ett år innan en patient kan få den diagnos och behandling som han eller hon behöver. Herr talman! Vi tror att vården är mer betjänt av bättre förutsättningar för vårdpersonal att få utveckla verksamheten, för patienter att hävda sina rättigheter och en sjukvårdspolitik som bättre förmår att nyttja de resurser som vården har till sitt förfogande än en onödig lag. Därför vill vi i den borgerliga alliansen ha en startlag i stället för en stopplag. Vi vill införa en startlag som skapar bättre kvalitet och tillgänglighet i hälso- och sjukvården, som ger patienten frihet att välja mellan alternativa vårdgivare, som understöder förnyelse och utveckling av hälso- och sjukvården med bibehållen kostnadskontroll, som säkrar tillgången på kvalificerad personal, bland annat genom förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter, kortare beslutsvägar och i övrigt bättre villkor. En sådan startlag tar vara på den ideella sektions insatser och låter en gryende tjänstenäring bidra till ekonomisk tillväxt och "hälsotillväxt". Som har sagts många gånger i den här talarstolen - och som förtjänar att återupprepas - vill de fyra borgerliga partierna fortsättningsvis ha en solidariskt finansierad vård som ges efter behov. Det handlar inte om något systemskifte! Men vi vill ha en mångfald inom den offentligt finansierade vården, vi vill förnya och utveckla den. Då blir vården bättre och mer effektiv, samtidigt som patienterna får mer att säga till om. Apropå patienterna, herr talman, var finns de egentligen i den här propositionen och i det här betänkandet? Hur har man från vänsteralliansen tänkt att man ska ta hand om de patienter som i dag får vård på de existerande sjukhus som drivs på entreprenad? Den lagstiftning som föreslås gäller enbart sjukhusvård, men påverkar även andra delar av vårdkedjan. Det landsting som exempelvis vill bedriva vård enligt ett närvårdskoncept, med nära samarbete mellan den öppna sjukvården och sjukhus, har inte möjlighet att bedriva slutenvården i entreprenadform om entreprenören är ett privat företag. Detta riskerar att leda till samordningsproblem mellan den öppna och den slutna vården. Vårdförbundet skriver i sitt remissyttrande: "Vi ser allt fler patienter som behöver vårdkedjor som går både över specialitets- och huvudmannaskapsgränser. I detta förslag förstärks sjukhusen som organisatorisk enhet och därigenom förstärks också svårigheter att uppnå effektiva och fungerande vårdkedjor". Stopplagen kommer också att göra det svårare för sjukskrivna att få tillgång till medicinsk rehabilitering. En farhåga som förstärks genom den undersökning som Svenskt Näringsliv har utfört där 1 467 företag och 18 försäkringskassor svarat på hur stopplagen påverkar dem och deras anställda. 77 % av företagen med färre än 100 anställda tror att effekten blir negativ. I företag med fler än 100 anställda tror 84 % att effekten blir negativ. Återigen: Detta är en onödig lag. Herr talman! Respekten för den kommunala självstyrelsen är viktig för att upprätthålla förtroendet för den kommunala demokratin. Människor vill vara med och påverka sjukvården, man vill i val till landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige välja sina företrädare och man vill också ha möjlighet att utkräva ansvar från de valda. Detta förhindrar den nu föreslagna lagen. Därmed är den inte bara en onödig lag utan också en felaktig lag som gör att den som har regeringsmakten med lagstiftning kan ingripa för att hindra andra slags majoriteter i kommuner och landsting att verka på det sätt som de och deras väljare tycker är rätt sätt att sköta verksamheten. Herr talman! Det finns också en annan typ av vårdföretag i Sverige. Det är de ideella vårdföretag som i dag består av ungefär 400 organisationer med 6 500 anställda som arbetar med omsorg utan vinstsyfte. De utgör ett viktigt inslag i vården. Deras verksamhet präglas av värden som vårdfilosofi och ideologisk och etisk kvalitet. Dessa vårdgivare drabbas redan i dag hårt av korta avtalstider som leder till osäkerhet för både verksamheten och patienterna. Därför är det viktigt att deras villkor ses över. Det ges en öppning i propositionen för att man ska göra det. Vi anser att en ny upphandlingslag som ger utrymme för förlängda avtalstider och som öppnar upp för en särskild ordning med aktiebolag utan vinstintresse skulle förbättra möjligheterna för de non-profit -drivna vårdgivarna att utvecklas och konkurrera till gagn för såväl vården som patienterna. Herr talman! Slutligen vill jag ställa två frågor, och de riktar sig naturligtvis till socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister: Anser ni att vi har råd att avstå från vårdgivare som kan ge en bra vård med de väntetider som finns i dag inom vården? Anser ni att vi har råd att avstå från fler vårdgivare, nu när ni äntligen förstått köproblematiken och inför en vårdgaranti? Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Herr talman! Det är en viktig debatt vi nu ska ha här i kammaren, och det är en viktig omröstning som kommer att ske senare i eftermiddag. Det handlar om framtidens hälso- och sjukvård och om medborgarnas möjligheter till god vård, ett gott bemötande och en mycket god tillgänglighet. Den här olycksaliga propositionen är en helt felaktig signal. Det vet majoriteten, och det vet statsrådet. Ändå lägger man fram den. Jag har läst Läkarförbundets, Vårdförbundets och Kommunals synpunkter och att man vill ha en ökad mångfald i vården. Jag förstår inte varför regeringen ändå tvingar fram den här propositionen och beslutet. Det känns lite genant. Hur ska de privata entreprenörer som finns ute i landet känna sig när man misstänkliggör deras verksamhet och ger intrycket att den inte skulle utföras på ett professionellt sätt? Det är just sådana signaler som majoriteten skickar ut i dag. Vårdförbundet avstyrkte hela förslaget och skriver bland annat: "Tillgången till olika former av vårdproduktion med olika innehåll, gynnar inte bara patienterna utan också dem som är verksamma som yrkesutövare inom vården. De enskilda yrkesutövarnas kompetens kan tas tillvara på ett bättre sätt och man kan därigenom utveckla professionerna. Mångfalden av vårdgivare kan vara en kraft som stimulerar, utvecklar och förnyar vården." Det finns alltså ett starkt behov av att framtidens vårdarbetare får ha mångfald och någonting att välja på. Jag kan inte förstå. Det finns så långt jag vet inte några socialdemokrater som till exempel tycker att det är fel att det både finns Ica och Domus. Numera finns också Lidl, Willys och allt annat. Alla inser att konkurrensen är en positiv kraft för alla. Kvaliteten ökar, priserna blir lägre och tillgängligheten ökar. Det är bara positiva saker. Ändå ska man sätta stopp. Jag håller med Kerstin Heinemann att det är onödigt. Det är nästan oresonligt att sätta stopp för nytänkande, vilja, aktiviteter och visioner. Ändå gör man detta. Hur tror Socialdemokraterna att man med de signalerna, om man vill bromsa och misstänkliggöra andra former än monopolet, ska kunna stimulera unga studenter att välja vårdyrken? Herr talman! Jag får säga som de företrädare från allianspartierna som föregått mig i debatten har sagt. Vi vill att vården ska betalas solidariskt. Ändå hör man ett antal kodord som ska skrämma svenska folket från att få en mångfald och att detta ska kunna genomföras: gräddfil, vinst, marknad, sälja ut. Usch, vad hemskt det låter. Vad innehåller skrämselorden egentligen, eftersom det inte handlar om någonting annat än att solidariskt finansiera vården? Ingen av de entreprenörer som finns i dag, så långt jag vet, har skapat några så kallade gräddfiler. Vårdföretagen följer landstingets princip om vård på lika villkor. Annars missköter de sig. Men de har faktiskt ibland större kapacitet än vad de egna landstingen vill beställa. Då kanske man behöver nyttja den och fylla på med patienter från andra landsting, från Försäkringskassan och företag. Det påverkar inte landstingets patienter negativt utan faktiskt positivt. De får tillgång till vården snabbare när människor som väljer att betala sin vård två gånger kliver ur kön. Det är inte speciellt svårt att förstå den matematiken. Det finns inga gräddfiler. Ändå ska detta hjärnspöke förbjudas. Det heter vidare att skattemedel inte ska kunna omvandlas till vinst. Vinst i vården är fult, och det är omoraliskt. Jag vill ställa en fråga till Ylva Johansson och majoriteten. När det gäller läkemedel är såvitt jag förstår en vinst accepterad också av Socialdemokraterna, eftersom vi inte har sett något förslag på en stopplag inom det området, eller hur? Herr talman! Men vinst är ett arbetsresultat som faktiskt kan uppnås om man organiserar effektivt och hushållar med resurserna i stort och smått. Detta är oftast en förutsättning för att man ska kunna investera i sitt företag, i personalen och det ena med det andra. Det är konstigt att underskott tydligen är fullt acceptabelt om det gäller vårdmonopol. Det är inget fult med det, men ändå vill vi ha en budget i balans. Att sälja ut och leka marknad; det känns som struntprat för mig och Kristdemokraterna eftersom vi vill ha en gemensam och solidarisk finansiering och eftersom vi vill ha tidsbegränsade entreprenadavtal med vårdentreprenörer. Om man inte är nöjd så kan man ju säga upp avtalet. Därför tror jag, herr talman, att vi är tvungna framöver att tydligare från alliansens partier förklara att det hot som man målar upp egentligen inte är något hot. Vi vill utveckla och förnya kvalitet och tillgänglighet i vården. Därför vill vi stoppa stopplagen och ha en startlag i stället. Konsekvenserna av en stopplag märks kanske inte direkt. Men det blir en signal som på sikt kommer att strypa patienternas tillgång till vård på ett negativt sätt. Det har Konkurrensverket förstått. Det har LO förstått. Det har Vårdförbundet förstått. Det har Läkarförbundet förstått. Det är uppenbarligen bara Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som inte har förstått det. Därför ska patienterna drabbas. Det känns förfärligt att huvudinriktningen är att bevara en gammal organisation mer än att tala för patientens rätt, för en lättillgänglig, god och kvalitativt bra vård. Detta beklagar jag mycket. Det handlar inte om något systemskifte. Men det handlar om ett tankeskifte. Det handlar om att vi 2005 ska försöka organisera vård modernt och professionellt och inte bara sträva tillbaka och vara rädda för framtiden. Det kommer inte att vara bra för vården. Jag tror också, fru talman, att frågan kommer att leva vidare. Vi lovar som allianspartier att den ska göra det, och när vi får regeringsmakten så kommer vi att ta bort stopplagen. Vi tycker att det är självklart att landstingen har rätt att få bestämma själva hur de vill uppnå hälso- och sjukvårdslagens mål. Det ska inte vi här i riksdagen bestämma. Vi ska inte tala om hur man ska göra eller inte göra. Landstingspolitikerna är också valda av folket och de har alltså den bästa kunskapen om hur man vill ordna en hälso- och sjukvård som fungerar väl. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1. Jag står naturligtvis bakom de andra reservationerna också, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1.

Fru talman! Startlag i stället för stopplag! Det beskriver, fru talman, vad dagens debatt handlar om. Det är ideologiska skillnader i synen på hur vården kan och bör bedrivas, skillnader i hur förnyelsearbetet stimuleras, hur vi ser på entreprenörskapet inom vården och på vilket sätt ökad effektivitet uppnås. Det handlar om ifall patienters och personals önskan att få göra egna val betyder något. Ska vi ha förtroende för att region- och landstingspolitiker, med ansvar inför väljarna, kan organisera vården? Eller vet vänsterkartellen - Conny Öhman, Ingrid Burman, Jan Lindholm och Ylva Johansson för att nämna några - bättre? Centerpartiet och övriga allianspartier, å den ena sidan, står för intentionerna bakom startlagen. Vi vill ha en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård som alla ska erbjudas efter behov. Vi välkomnar förnyelsearbetet inom den offentligt drivna vården och vill stimulera privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ. Jag är övertygad om att en ökad mångfald är bra även för den offentligt producerade vården och för den personal som arbetar där. Lika övertygad är jag om att mångfalden av vårdgivare ger förnyelse och utveckling och leder till en bättre och effektivare vård och att patienter och personal får större möjligheter att göra egna val. För Centerpartiet är respekten för den kommunala självstyrelsen mycket stark. Vänsterkartellen, å den andra sidan, gör genom stopplagen ett politiskt försök att ställa valfrihet och mångfald mot trygghet och solidaritet. Konflikter målas upp som inte finns, och man ser syner på ljusan dag. Alternativt driven verksamhet är något skumt; vinst är något fult. Förnyelse och utveckling? Nej, det är bäst vi fortsätter som förut, säger man. Ska man ge patienter och personal ökade möjligheter? Nej, det är vi som vet bäst. Kommunal självstyrelse? Ja, det är väl okej, så länge besluten blir i Rosenbads anda. Så tänker man. Om det här var min recension av socialdemokratin så blir den så här för Vänsterpartiet: Vi kommer inte längre nu. I vårdsocialismens anda borde vi förbjuda alla alternativ. Men vi har ju en kontrollstation 2009, och då kan vi slå till även mot primärvården. Svårast att förstå för mig är ändå Miljöpartiet. Hur kan man stå bakom stopplagen? Miljöpartiet brukar stå för mångfald, att värna det lokala och säga nej till pekpinnar från Bryssel och Rosenbad. Jag vet att Miljöpartiet har haft inre konvulsioner i frågan, och beklagar att man har sålt sig för en utredning. Utskottsbehandlingen bekräftade i stor utsträckning - om man bortser från inbjudna gäster som företrädde socialdemokratin - vår allvarliga kritik. Om sjukhusbegreppet sade fackliga företrädare att det är oerhört förlegat, att det cementerar sjukhuset och är en oklar definition. Detta bekräftar bilden av att det är oklart vad sjukhusbegreppet står för. Vad innebär egentligen vinstbegrepp? Hur ser man på konkurrensfrågor och monopol? Det var intressanta frågeställningar. Jag menar att detta bekräftade bilden av att det betänkande vi i dag behandlar är något av "vänsterkartellens ofullbordade", som aldrig borde ha kommit på riksdagens bord. Fru talman! Vår välfärd mår bra av en mångfald av utförare, liksom den mår bra av en gemensam och solidarisk finansiering. Från Centerpartiet säger vi inte att all vård ska läggas ut på entreprenad. Däremot kräver vi att landstingen ska ha frihet att själva välja på vilket sätt man kan leverera bra vård till medborgarna. Vi säger ja till mångfald och nej till enfald därför att vi vet att de många olika lösningarna också ger de bästa förutsättningarna för en utveckling av svensk vård. I remissdebatten tidigare, när jag påstod att vänsterkartellen genom stopplagen inkompetensförklarar sjukvårdshuvudmännen, svarade Ylva Johansson: "Det var en ny vinkling". Det är ganska avslöjande, och det styrker mitt påstående. Hälso- och sjukvårdslagen stadgar ju att det är landstingen som är ansvariga för att medborgarna får den hälso- och sjukvård de behöver samt för att organisera hälso- och sjukvården och naturligtvis ta ställning till vilka driftsformer som man föredrar i de olika landstingen. Det måste självfallet vara deras sak. Det kommunala självstyret har, som jag har sagt tidigare, ett stort värde. Ur demokratisk synpunkt är det värdefullt att beslut fattas nära medborgarna. Närhet skapar större känsla av delaktighet och ansvar än central- eller expertstyre. Min fråga till Ylva Johansson blir: Anser verkligen Ylva Johansson att stopplagen är förenlig med det kommunala självstyret? Jag hoppas få mer än ett ytligt svar. För mig och Centerpartiet är det en avgörande och viktig fråga. Fru talman! Av reservation nr 1, som jag yrkar bifall till, framgår att allianspartierna avvisar stopplagen, och i stället föreslår vi en startlag. Det är, vilket vi framhåller, den dåliga tillgängligheten som är det största hotet mot den solidariskt finansierade vården. En väl fungerande vårdgaranti och patienters möjlighet att anlita andra vårdgivare efter garantitidens utgång ges en reell innebörd och starkare drivkrafter om det verkligen finns alternativ att välja bland. Statsrådet Ylva Johansson brukar säga att visst får privata sjukhus drivas om de håller sig inom av vänsterkartellens bestämda regler. Inte nog med att hon vet bättre än landstingen hur verksamheten ska organiseras, hon vet också bäst hur företagandet ska skötas. Vinstsyfte ska förbjudas vid sjukhus, men inom primärvård är det däremot okej. Patienter nekas härigenom tillgång till nya och bättre vårdkoncept, personalens möjlighet att välja framgångsrika arbetsplatser begränsas och signalerna till privat driven verksamhet vid S:t Göran, Lundby och Simrishamn är negativa. Man ifrågasätter deras sätt att bedriva sin verksamhet. Satsningarna fortsätter kanske i andra länder i stället. Får Värmlands intressanta närsjukvårdskoncept fortsätta? Det blir nya gränsdragningsproblem mellan öppen och sluten vård. Är det inte alldeles uppenbart? Ökad mångfald är också en jämställdhetsfråga. Kvinnor dominerar inom sektorn. Det behövs fler möjligheter att starta eget, välja arbetsgivare och utvecklas inom yrket. Inte ens det argumentet tar hos vänsterkartellens företrädare. Fru talman! Om det nu skulle gå så illa att stopplagen röstas igenom, kommer den, som tidigare talare har sagt, att rivas upp vid ett maktskifte nästa höst. Vårt alternativ, startlagen, är konkret och syftar till att stimulera framväxten av alternativ. Det innehåller bland annat förslag om att stimulera entreprenad- och intraprenadverksamhet, lagstöd för avknoppning, försöksverksamhet med utmaningsrätt och en översyn av lagen om offentlig upphandling och andra regelverk. Det viktigaste är dock en tillåtande attityd - mungiporna upp och inte pannan i stora veck - när personal och andra kommer med idéer. Det handlar om att stötta, uppmuntra och erbjuda kunskap. Det gäller att mobilisera kraften hos de enskilda. Även vården behöver entreprenörerna. Vi vill också se bättre villkor för den ideella sektorn som verkar i gränszonen mellan privat och offentlig verksamhet. Som Kerstin Heinemann redan har sagt, har non-profit -verksamheten inom vård och omsorg vuxit mycket på senare tid och uppgår i dag till hela 400 organisationer med 6 500 anställda. Även om stopplagen inte slår ned dem direkt, riskerar de att drabbas indirekt. Allt ska ju egentligen drivas av landstinget. De frågor som non-profit -aktörerna bekymrar sig över är upphandlingsfrågor, brist på konkurrensneutralitet, avtalstider, skattelagstiftning och behov av forskning inom området. Vi i de fyra allianspartierna har i en rapport presenterat konkreta förslag på vilken utveckling vi vill se. Jag är jättespänd och frågar meddebattörerna: Vad vill ni konkret göra för att stimulera alternativen? Hur ställer ni er konkret till de förslag som vi har presenterat? Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård har många fördelar men också bekymmer, framför allt med tillgängligheten. Stopplagen förvärrar situationen i flera avseenden helt i onödan. I stället för stopplagen vill jag, Centerpartiet och övriga allianspartier medverka till konkreta åtgärder som stimulerar i stället för att lägga krokben för enskilda och organisationer som vill göra en insats på vårdens område. Vi säger: Välkomna! Ni behövs.

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till förslaget i detta betänkande från socialutskottet och avslag på samtliga reservationer. När man lyssnar på de borgerliga partiernas företrädare kan man lätt få intrycket att frågan om driftsformer för offentligt finansierade sjukhus är den ödesfråga som ensam avgör om svensk sjukvård kommer att utvecklas positivt eller om den kommer att gå en dyster framtid till mötes. Bara man kan privatisera våra sjukhus blir tillgängligheten per automatik god, vårdkvaliteten högre och personalen nöjdare, tycks de borgerliga mena. Självfallet är frågan om driftsformer mycket viktig, men låt oss inte inbilla oss att vi med dagens ärende löser alla de utmaningar som svensk sjukvård ställs inför i framtiden. Den demografiska utvecklingen och de medicinsk-tekniska framstegen kräver en helhetssyn på sjukvården, en avvägning av hur mycket resurser som kan avsättas till sjukvården och ett vårdsystem där vi kan ha en effektiv kostnadskontroll. Enligt mitt sätt att se det är det fyra saker som regleras i den här propositionen och i det här betänkandet. För det första handlar det om universitetssjukhusen som är väldigt mycket av motorn i svensk sjukvård. Där har staten två givna intressen, nämligen läkarutbildningen och merparten av den avancerade medicinska forskningen som bedrivs vid dessa sjukhus. Jag tycker att det är ganska rimligt att säga att de svenska universitetssjukhusen har en så central roll att de bör vara drivna av det offentliga. För det andra handlar det om förbud mot gräddfiler. Jag tror att de flesta av oss skulle reagera om någon kom in på ett sjukhus och sade: Jag har 25 000 kr här i handen. Jag vill gå före i kön. Självfallet skulle alla reagera då. Därför är det en självklarhet för mig att säga att gräddfiler inte ska förekomma i svensk sjukvård. Sedan vet vi att det ibland faktiskt görs försök att på olika sätt gå runt de prioriteringssystem som finns. Jag var själv under min landstingstid tyvärr tvungen att avslöja en privatdoktor som utnyttjade systemet för det syftet. Han tog emot patienter på sin privatmottagning och ordnade sedan förtur i den offentliga kön. Sådana försök förekommer i sjukvården; låt oss inte blunda för det. Ett offentligt finansierat sjukhus får inte överlämnas till företag som avses vara vinstutdelande. Alla de fyra tidigare borgerliga debattörerna har pratat om vinstdrivande och skiljer inte vinstdrivande från vinstutdelande. Det är, mina borgerliga bröder och systrar, en väsentlig skillnad mellan att skapa vinst och att vara vinstutdelare till vissa intressen. Ni måste skilja på detta och läsa den paragraf där detta står: Verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressent. Det är det som är the crucial point , om man får säga så i den här talarstolen, i den paragrafen. Men det bortser ni ifrån, helt och hållet, i samtliga fyra inlägg vi har hört här förut. Den fjärde punkten är att varje landsting ska driva minst ett sjukhus i offentlig regi. Visst påverkas våra ställningstaganden i de här frågorna av vilken ideologisk syn vi har på samhället och på vården. Men min syn påverkas också av de internationella erfarenheterna från länder som har valt helt andra vårdsystem. Min uppfattning är att det svenska systemet står sig mycket väl vid en internationell jämförelse. Ett påstående som ofta förekommer i debatten är att kommersiell drift gör vården billigare. Jag ska inte förneka det, det finns enstaka exempel på det. Men all internationell erfarenhet visar att ju större andel av sjukhusen som drivs med privat vinstintresse, desto svårare är det att hålla de totala vårdkostnaderna i schack. Ett sjukhus är ofta ett naturligt monopol på en ort och strävar efter att optimera sina intäkter. De här intäkterna ska självfallet betalas av samhället, av medborgarna. Jag vill påminna mig en upplevelse jag hade när socialutskottet under förra mandatperioden gjorde en studieresa till Kanada. Där sade man i Vancouver: Här gör vi si och så många öppna hjärtkirurgioperationer. Tre mil bort ligger Seattle, och där gör de dubbelt så många men de har inte bättre hjärtsjukvård. Systemförändringarna gjorde att man opererade hjärtpatienter i mycket större utsträckning i Seattle än i Vancouver till mycket större kostnader och opererade på helt andra indikationer än vad man använde i Vancouver. Det är den typen av drivkrafter som kommer fram när man lämnar sjukhusen totalt oreglerade och driver alltför många i kommersiell drift. Vårdens kvalitet blir bättre är ett annat påstående. Javisst, det finns en del exempel på att privatdriven vård är jättebra. Tyvärr finns det exempel på motsatsen också. Men internationell erfarenhet visar att samarbetet mellan olika vårdgivare försvåras om ett stort antal kommersiella vårdgivare konkurrerar med varandra. Det är svårare att säkerställa en bra vårdkedja åt vårdsökande därför att mentaliteten blir: Bibehåll patienten hos oss till varje pris. När ni från den borgerliga sidan hänvisar till att den här lagen medför problem när det gäller att bygga upp vårdkedjor, som självklart är något oerhört viktigt, visar internationella erfarenheter att det är precis tvärtom. Låt mig referera till denna mandatperiods resa i socialutskottet till Mayokliniken i Rochester i Minnesota. Alla som vi pratade med var glada att de jobbade i en non-profit -organisation. En av bevekelsegrunderna var att här gör vi det vi måste göra åt patienten, men i övrigt överlämnar vi ansvaret för patienten till patientens hemmadoktor eller någon annanstans i vårdkedjan där våra resurser inte behövs. Däremot pekade de på svårigheter för en del andra patienter som fick vård inom andra system. Valfriheten ökar är ett tredje argument. Ja, om alla människor bodde där man hade spottavstånd till två olika sjukhus, då möjligtvis skulle det resonemanget stämma. Men i Sverige bor vi inte på det sättet. I Sverige har vi på det sättet att alla har sitt hemortssjukhus. För de allra flesta människor är det naturliga att åka till sitt hemortssjukhus. Om vi skulle privatisera vartenda sjukhus i Sverige till företag med vinstutdelning skulle valfriheten då öka? Inte alls, som jag ser det. Kenneth Johansson säger att han är för mångfald och emot enfald. Det är jag också, jag tror att alla är emot enfald. Men mångfald kan man bygga på många olika sätt, Kenneth Johansson. Mångfald innebär inte bara ett sätt att bygga mångfald på. Jag tror för min del att det här förslaget kommer att innebära stimulans för non-profit -organisationer och non-profit -verksamheter att få en helt annan plats i det svenska vårdutbudet. Det välkomnar jag. Jag vet att många non-profit -företag faktiskt efterfrågar att få en annan plats i det svenska vårdutbudet. När man hänvisar till risker för non-profit -vårdgivare med det här förslaget förstår jag inte alls resonemanget, måste jag säga. Sedan några kommentarer till det vi har hört från de borgerliga företrädarna här. Chatrine Pålsson säger att alla svenskar tycker att det är bra att kunna välja mellan att gå till Ica och att gå till Konsum och allt vad det var. Ja, det tror jag också. Men till skillnad från Kristdemokraterna tycker jag att det är en viss skillnad mellan att sälja tomater och mjölk och att vara ansvarig för vård. Jag tror att människor tycker så. Den allra största skillnaden är att för tomater och mjölk betalar jag från egen ficka, men sjukvården handlar om ett system där vi faktiskt ska optimera resursanvändningen i en samlad vårdbudget. Då ställer det sig lite annorlunda. Man hänvisar till den borgerliga enigheten. Jag ska gratulera de borgerliga partierna. Ni har lyckats omvända Moderaterna. Jag har pratat sjukvårdspolitik från den här talarstolen under elva års tid. Det är första gången som Moderaterna har samma formulering som andra. Alla tidigare år har Moderaterna pratat om försäkringslösning inom vården. Det är nytt att ni har lyckats omvända Moderaterna till att gå med på en gemensam finansiering, som ni pratar väl om i dag. Moderaterna säger att man lägger mera resurser till vården, men det är verkligen en sanning med stor modifikation. Det är höjda vårdavgifter och höjda läkemedelskostnader för patienterna som det handlar om. Beräkningen är att höjer vi vårdavgifterna kommer efterfrågan av sjukvård att minimeras. En annan synpunkt jag har beträffande de internationella erfarenheterna av en massiv privatisering av sjukhus är att då ökar incitamenten att gå just den väg som Moderaterna förespråkar här i Sverige, nämligen att öka det privata inslaget i finansieringen av sjukhusvården. I de länder som har en mycket stor andel privata sjukhus drivna i vinstsyfte är incitamenten för ökad privat finansiering av vården mycket större än om man säger nej till detta. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag saknade i Conny Öhmans anförande visioner och idéer om hur den framtida hälso- och sjukvården ska se ut. Det var, tycker jag, ett enda långt försvarstal för det förslag som vi debatterar i dag. Jag har tre konkreta frågor. För det första: Hur definierar Conny Öhman sjukhusbegreppet? Det är mycket viktigt att någon gång få ett besked på den punkten. Tillåts Värmlands närvårdskoncept, där det finns ett vinstsyfte och kanske till och med vinstutdelning, med kombinationen öppen och sluten vård? Tillåts kliniker eller motsvarande vid ett sjukhus om de har ett vinstsyfte, och i så fall hur många? För det andra: Har Conny Öhman någon förståelse för de fackliga synpunkter som vid flera tillfällen framförts om att sjukhusbegreppet är förlegat? Det cementerar sjukhusen och försvårar nytänkande, till exempel det som vi ser i Värmlands läns landsting. För det tredje: Låt oss för en sekund bortse från stopplagens omedelbara konsekvenser och det allmänna pratet om att det är bra med mångfald, vilket Conny Öhman sade, och ta ett steg till. Jag vill förvarna övriga partier om att jag kommer att ställa samma fråga till dem. Kan ni nämna några konkreta punkter beträffande vad ni vill göra? Jag har presenterat allianspartiernas åtgärder när det gäller non-profit -verksamhet; jag har gjort det i det som vi sammanfattar i en startlag. Nämn något konkret så att vi kan få höra om det finns något allvar, några muskler, bakom talet.

Fru talman! Jag saknade i Conny Öhmans anförande visioner och idéer om hur den framtida hälso- och sjukvården ska se ut. Det var, tycker jag, ett enda långt försvarstal för det förslag som vi debatterar i dag. Jag har tre konkreta frågor. För det första: Hur definierar Conny Öhman sjukhusbegreppet? Det är mycket viktigt att någon gång få ett besked på den punkten. Tillåts Värmlands närvårdskoncept, där det finns ett vinstsyfte och kanske till och med vinstutdelning, med kombinationen öppen och sluten vård? Tillåts kliniker eller motsvarande vid ett sjukhus om de har ett vinstsyfte, och i så fall hur många? För det andra: Har Conny Öhman någon förståelse för de fackliga synpunkter som vid flera tillfällen framförts om att sjukhusbegreppet är förlegat? Det cementerar sjukhusen och försvårar nytänkande, till exempel det som vi ser i Värmlands läns landsting. För det tredje: Låt oss för en sekund bortse från stopplagens omedelbara konsekvenser och det allmänna pratet om att det är bra med mångfald, vilket Conny Öhman sade, och ta ett steg till. Jag vill förvarna övriga partier om att jag kommer att ställa samma fråga till dem. Kan ni nämna några konkreta punkter beträffande vad ni vill göra? Jag har presenterat allianspartiernas åtgärder när det gäller non-profit -verksamhet; jag har gjort det i det som vi sammanfattar i en startlag. Nämn något konkret så att vi kan få höra om det finns något allvar, några muskler, bakom talet.

Fru talman! Jag saknade i Conny Öhmans anförande visioner och idéer om hur den framtida hälso- och sjukvården ska se ut. Det var, tycker jag, ett enda långt försvarstal för det förslag som vi debatterar i dag. Jag har tre konkreta frågor. För det första: Hur definierar Conny Öhman sjukhusbegreppet? Det är mycket viktigt att någon gång få ett besked på den punkten. Tillåts Värmlands närvårdskoncept, där det finns ett vinstsyfte och kanske till och med vinstutdelning, med kombinationen öppen och sluten vård? Tillåts kliniker eller motsvarande vid ett sjukhus om de har ett vinstsyfte, och i så fall hur många? För det andra: Har Conny Öhman någon förståelse för de fackliga synpunkter som vid flera tillfällen framförts om att sjukhusbegreppet är förlegat? Det cementerar sjukhusen och försvårar nytänkande, till exempel det som vi ser i Värmlands läns landsting. För det tredje: Låt oss för en sekund bortse från stopplagens omedelbara konsekvenser och det allmänna pratet om att det är bra med mångfald, vilket Conny Öhman sade, och ta ett steg till. Jag vill förvarna övriga partier om att jag kommer att ställa samma fråga till dem. Kan ni nämna några konkreta punkter beträffande vad ni vill göra? Jag har presenterat allianspartiernas åtgärder när det gäller non-profit -verksamhet; jag har gjort det i det som vi sammanfattar i en startlag. Nämn något konkret så att vi kan få höra om det finns något allvar, några muskler, bakom talet.

Fru talman! Kenneth Johansson efterfrågar visioner kring vården och vill att jag ska svara på det på 30 sekunder. Jag tror att vi kommer att se en fortsatt utflyttning av verksamheter från sjukhusen till andra typer av vårdformer utanför sjukhusen. Den medicinska utvecklingen är sådan att vi kommer att få se det, och i vissa fall tror jag att vi även politiskt ska stimulera det. Det som kan göras nära människor ska också göras nära människor. Å andra sidan måste det som endast kan göras på sjukhus självfallet göras endast på sjukhus. När det gäller vilka nya verksamheter som kan tillkomma gav ni ju själva i era anföranden siffror på den tillväxt som varit under ett antal år, faktiskt med socialdemokratiskt styre i många eller de flesta landsting. Man köper rehabiliteringstjänster, lägger ut en och annan vårdcentral på privat drift, köper hundra starroperationer eller tvåhundra höftledsoperationer eller vad det nu kan vara från någon producent av vård. Den utvecklingen tror jag kommer att fortsätta. I tidigare debatter i riksdagen har man från framför allt moderat håll här gjort en sammanblandning. Man förstår inte skillnaden mellan ett akutsjukhus och det som engelsmännen kallar treatment centre , som ju är något annat. Där specialiserar man sig kanske på några typer av kirurgiska ingrepp, blir duktiga på dem och gör hundra, tvåhundra eller femhundra sådana åt sin huvudman. Det är inte tänkt att förbjuda den typen av verksamheter, Kenneth Johansson. Absolut inte. Tvärtom kommer vi kanske snarare att se en utökning av den typen av verksamheter under åren framöver.

Fru talman! Jag hade tre frågor, och möjligen fick jag ett halvt svar. Jag upprepar därför frågorna. Först gäller det sjukhusbegreppet, och jag menar allvar med min fråga, för det måste råda klarhet i detta. Hur är det till exempel med Värmlandssatsningen på närsjukvårdskoncept i form av primärvård och slutenvård? Och hur är det med klinikerna? Är det tillåtet - eller förbjudet - med en, två eller alla kliniker? För mig blir summan av samtliga kliniker ofta ett helt sjukhus, och därför tycker jag att det är viktigt att få besked. Det är upplagt för ett tricksande för att komma runt ett regelverk som bara ställer till med elände och gör att man använder energin åt sådana vansinnigheter. Den andra frågan handlade om förnyelse och utveckling, om att stimulera nytänkande i stället för att bromsa och reglera. Inte heller där fick jag något svar. Conny Öhman sade att man lägger ut delar av vården, och det är bra. Han sade dessutom att en och annan vårdcentral kan läggas ut - en och annan vårdcentral. Det som jag återigen efterfrågar är de konkreta åtgärderna. Inte en enda konkret åtgärd nämndes. Jag presenterade våra idéer: entreprenad, intraprenad, avknoppning, utmaningsrätt, översyn av lagen om offentlig upphandling och framför allt ett tillåtande klimat. Står man stilla går man bakåt när utvecklingen går framåt, Conny Öhman!

Fru talman! Det sista kan jag helt och hållet instämma i. Inom sjukvården går utvecklingen snabbare än på de flesta andra samhällsområden, och vi måste se till att sjukvården tar till sig alla de goda nyheter som tillskapas genom forskning och utveckling. Målsättningen är självklart att ge patienterna den allra bästa vården. Dessutom innebär dessa nyheter oftast antingen att man kan ge bättre eller mera vård eller att man kan ge samma vård på ett effektivare sätt. Ja, Kenneth Johansson, den utveckling som pågår i Sverige i dag innebär att man i utökad omfattning lägger ut den typen av verksamheter. På de allra flesta håll i landet pågår en sådan utveckling, men man kanske tar några steg i taget. Ibland tvingas man även ta ett steg tillbaka när en och annan entreprenör inte sköter sig på det sätt som var överenskommet eller kräver för mycket betalt för att utföra samma tjänst som andra kan utföra till ett billigare pris och därmed - om man får använda det ordet - "prisar" sig ur marknaden helt enkelt. Det kommer att handla om två steg framåt, ett steg bakåt, två steg framåt, ett steg bakåt. Man prövar från tid till annan förutsättningarna för olika delar av den totala verksamheten. Det tror jag är ett framgångsrikt koncept i stället för att göra som ni vill, nämligen att i ett svep lägga över hela block på privata entreprenörer som ska kunna göra vinst på verksamheten.

Fru talman! Jag ska försöka begränsa mina frågor till två. För det första: Vad menar Conny Öhman med "gräddfil"? Jag syftar inte på det som vi har till matjessill och potatis utan på "gräddfil" i just det här sammanhanget. Vad är det enligt socialdemokratiskt manér? För det andra: Känns det inte, när det gäller dessa frågor, lite pinsamt att degradera Vårdförbundet, Läkarförbundet och till viss del även Kommunal och LO, och att dessutom degradera både socialdemokratiska, vänsterpartistiska, miljöpartistiska och alla andra partistiska landstingsledamöter? Hur kan Conny Öhman tro att vi riksdagsledamöter alltid förstår bäst och att övriga folkvalda och fackliga organisationer inte begriper ett dugg?

Fru talman! Riksdagen har fastlagt en prioriteringsordning. När någon på ett otillbörligt sätt försöker bryta den prioriteringsordningen är det att försöka skaffa sig en gräddfil, som jag ser det. När det gäller synen på de fackliga företrädarnas uttalande i den här frågan ska man ha klart för sig att de är just fackliga företrädare. Deras uppgift är inte att ta ett samhällsansvar över hela hälso- och sjukvården. Deras uppdrag är inte att ta ansvar för att vi har ett sjukvårdssystem som har kostnadskontroll och säga: Så här mycket resurser har vi. De ska utnyttjas på ett effektivt och bra sätt. Mer resurser än så här har vi inte för närvarande till det här området. Det är inte deras uppgift. Vi har en annan uppgift än vad de fackliga företrädarna har när det gäller hälso- och sjukvårdssystemet. Det kanske även Chatrine Pålsson skulle påminna sig.

Fru talman! Då glömmer vi de fackliga företrädarna. I deras argument är det patientperspektivet som i hög grad är utgångspunkten. Landstingsledamöterna har ju ett kostnadsansvar som är oerhört tufft. Hur får Conny Öhman det att gå ihop? När det gäller frågan om gräddfiler har vi ett antal idrottsmän här i landet som skadar sig av och till. Anser Conny Öhman att det är en gräddfil om man får göra en artroskopi dagen efter därför att man är viktig i sitt lag? Accepterar i så fall den socialdemokratiska majoriteten det?

Fru talman! Den idrottsmannen har ett antal helprivata verksamheter som sysslar med just artroscopi att vända sig till. Om vederbörande ur egen ficka eller om idrottsföreningen betalar detta till hundra procent och går till någon som till hundra procent finansierar sin verksamhet med den typen av avgifter är det för mig okej att göra på det sättet. När det sedan gäller landstingspolitikerna och deras totala kostnadsansvar har vi ju faktiskt exempel på landstingspolitiker som inte sett sin uppgift på det sättet. Ganska nära där vi nu står har vi ju helt nyligen erfarenhet av landstingspolitiker som inte såg sin uppgift på det sättet. Det är däremot min förhoppning att alla landstingspolitiker verkligen ska se på sin uppgift på det sättet. Landstingspolitikerna är självfallet de som ska fatta besluten och de som bäst vet hurdana beslut man ska fatta i olika sammanhang i varje län. Här i riksdagen har vi ett ramverk som vi har ansvar för, nämligen att ha en hälso- och sjukvårdslag som är styrande för verksamheten. Vi kan inte ha en hälso- och sjukvårdslag per landsting.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Conny Öhman som beskriver vad som händer när det är för många som bedriver verksamhet privat. Det blir nästan som ett monopol på den privata sidan. Man behåller patienterna själv och är inte tillräckligt bra på kostnadskontroll och så vidare. Det är precis det vi kritiserar den svenska sjukvården för, att man har så gott som ett monopol. Vi ser bristen när det gäller att optimera resursanvändningen, som Conny Öhman sade. Det borde vara ett bekymmer för Socialdemokraterna och vänsterkartellen att vi i alltfler rapporter ser att resurserna inte används på det optimala sätt som jag förstod att Conny Öhman vill. Min första fråga är: Är detta verkligen ett förslag som kommer att innebära mer vård för patienter, eller är det bara ideologiska skygglappar? Den andra frågan jag vill ställa handlar om sjukhusbegreppet. Jag vet skillnaden på akutsjukhus och sjukhus, men vet Socialdemokraterna och de som står bakom det här förslaget hur man ska bena ut vad som är sjukhus i Sverige? På våra hearingar i socialutskottet är det inte bara de fackliga organisationerna som har kommit med varningssignaler. Det är många fler som har kommit till utskottet och pekat på detta bekymmer. Hur ska det fungera i praktiken med denna lagstiftning? Jag skulle gärna vilja ha en förklaring. Vad är sjukhus, Conny Öhman, enligt ert begrepp?

Fru talman! Det är nog något av en dröm att vi skulle ha optimerad resursanvändning. Jag tror att vi har bättre resursanvändning i dag än vad vi har haft på flera år i svensk sjukvård. Jag har också uppfattningen att det går att göra mer för att ytterligare effektivisera resursanvändningen i svensk sjukvård. Det är alldeles självklart. Ibland kan nya medicinska behandlingsmetoder hjälpa till för att göra detta. Det handlar också om sådant som att man har tillgång till den personal man behöver och att det inte är personalbrist. Jag tror att resursanvändningen blir bättre och bättre. Det tror jag mig kunna säga när man ser på vad som presteras i svensk sjukvård i dag. Det finns en del som kallar sig sjukhus men som definitivt inte är sjukhus, utan en långvårdsklinik eller liknande. I princip är väl ett sjukhus någonstans dit en ambulans kan tänkas åka när det handlar om att akut ta hand om en svårt sjuk patient. Jag tror att det kommer att visa sig att frågan om vad som är ett svenskt sjukhus är klart överdriven. Jag tror att människor har klart för sig vad ett sjukhus är. Om man ser på varje ställes verksamhet blir det ganska klart vad som är ett sjukhus och vad som inte är ett sjukhus.

Fru talman! Det svaret var inte mer klargörande. Conny Öhman vet, precis som jag, som gammal landstingspolitiker att det här förändras över tid. Det som tidigare var ett sjukhus eller räknades som ett sjukhus är inte längre det. Det kanske är ett närsjukhus eller en utökad vårdcentral med många fler olika specialiteter. Det kommer att bli ett bekymmer. Det har vi fått besked om från många olika håll. När det gäller att optimera resursanvändningen är det många som har haft invändningar mot stopplagen. Vår startlag som är berörd kommer att visa sig ha mycket bättre effekt bland annat när det gäller att optimera resursanvändningen. Det förvånar mig att man inte tar till sig de synpunkter som finns i den rapport som nu pekar på att också sjukskrivningarna kommer att bli längre på grund av stopplagen. Möjligheten att komma till rehabilitering kommer att försämras. Det svarar både små och medelstora företagare, och faktiskt också människor från Försäkringskassan - både chefer och personaldirektörer. Att man inte heller tar det på allvar när man ser hur många som är långtidssjukskrivna och faktiskt tvingas in i en förtidspensionering förvånar mig mer än mycket annat. Vad tänker Conny Öhman och vänsterkartellen göra åt det?

Fru talman! Anne Marie Brodén börjar med att säga: Är en utökad vårdcentral ett sjukhus? Självfallet inte. En vårdcentral är en vårdcentral. Den typen av frågor tycker jag inte hör hemma i den här debatten, Anne Marie Brodén. Samtidigt säger du rakt ut att det ni kallar startlag kommer att innebära bättre effektivitet. Bevisa det med någon rimlig tankegång. Säg det inte bara rakt ut. Det biter inte på mig. Man måste i så fall ha en rimlig tankekedja som indikerar att detta ligger inom möjligheternas ram. Att bara påstå det som ett ideologiskt mantra löser ju inga problem. Er inställning är att om den här lagen antas försämras produktiviteten i svensk sjukvård. Det finns ingenting som säger det, såvitt jag kan förstå. Den produktivitetsförbättring vi har haft de senaste åren kommer att fortsätta. Det är jag övertygad om. Det kommer att innebära att fler patienter kommer att kunna tas om hand i sjukvården. Dessutom får ju, om ekonomin utvecklas positivt, landstingshuvudmännen med skatteunderlagstillväxten mer resurser att sätta in som insatsvara i sjukvården. Jag tror att det perspektiv som Anne Marie Brodén målar upp med ideologiska mantra inte säger någonting om effekten av vare sig er startlag eller av den lagstiftning vi har att hantera här i dag.

Fru talman! När jag lyssnar på Conny Öhman blir jag lite fundersam över om vi i dag talar om samma sak här i kammaren. Conny Öhman tar exempel från Kanada och USA om hur det fungerar där, och man har olika system. Vad jag vet har vi kanske två system i dag. Vi har det skattefinansierade - det gemensamt finansierade - och någon liten del privat verksamhet dit försäkringspatienterna går. Det vi talar om här - åtminstone gör jag det, och jag tror att mina borgerliga kolleger också gör det - handlar om att lägga ut en verksamhet på entreprenad från landstingen med alla de villkor som man vill och kan ställa upp för att få detta att fungera. Det handlar inte heller om några gräddfiler. Landstingen ställer krav - så och så många operationer, så och så många patienter på medicinavdelning eller vad det nu är - och dem måste man uppfylla. Gör man inte det uppfyller man inte heller det avtal man har med respektive landsting. Därför tycker jag att Conny Öhmans tal här faktiskt är vilseledande. Det är inte detta det handlar om. Det handlar om landstingens frihet att se till att få ut så mycket vård som möjligt till sina medborgare för skattepengarna. Det står ingenting i våra motioner om att vi är för gräddfiler. Det är ingen av oss som har talat om gräddfiler. Vi har gräddfiler i dag, nämligen HSB och alla andra som tecknar privata försäkringar. De ska gå till privata vårdgivare, tycker jag. Detta handlar inte om privata vårdgivare; det handlar om sjukvård utlagd på entreprenad. Där kommer vi kanske att få en stor privat sektor så småningom eftersom vi har långa vårdköer och detta med privata försäkringar växer. Då får vi två system, det offentligt finansierade och det privat finansierade som finansieras genom försäkringar. Jag tycker att vi ska vara ärliga när vi diskuterar den här frågan.

Fru talman! Men vad är det för fel, Kerstin Heinemann, på att ha ett regelverk som reglerar när ett landsting vill lägga ut någonting? Vi har inte haft det i svensk sjukvård. Andemeningen så länge jag har sysslat med detta har varit att det nog inte behövs. Det har dock funnits propåer i debatten om att man vill gå utomordentligt långt när det gäller att lägga ut verksamhet. Vi har också internationella erfarenheter som talar för att vi på något sätt måste reglera detta. Här finns nu tre regleringar - icke universitetssjukhus, icke ett sjukhus per landstingsområde och nej till företag med privat vinstutdelning - och i övrigt nästan en stimulans till non-profit -företag att faktiskt utveckla sin verksamhet. Det är ju detta det handlar om, Kerstin Heinemann. Det finns alla möjligheter för vilket landsting som helst att fundera över var och till vad, inom ramen för denna lagstiftning, man vill använda andra krafter för att utveckla sin egen hälso- och sjukvård. Det är detta det handlar om. Ert resonemang, om man hårdrar det, är att det inte behövs någon reglering över huvud taget av detta i Sverige. Det är i så fall andra ytterligheten i detta resonemang. Ni har ju inte föreslagit någon som helst reglering av detta. Det ni står för är att det är fritt fram att på vilket sätt som helst använda de offentliga sjukvårdsresurserna i det här landet. Är det den rätta tolkningen av ert nej till den här propositionen och det här betänkandet?

Fru talman! Jag förstår att Conny Öhman inte har lyssnat så noga på vad vi har talat om. Det vi har talat om är att vi faktiskt tror på våra landstingspolitiker. Det här klarar de av. Som jag sade tidigare tycker jag att detta är en onödig lag att stifta här i Sveriges riksdag när vi har landstingspolitiker som är valda av medborgarna att sköta den verksamhet när det gäller sjukvården som de enligt lag ska sköta, och sköter de den inte avsätts de. Det förtroendet tror jag att vi ska ha också på många andra områden här i Sveriges riksdag. Jag tycker inte att det är vi här uppe i Stockholm som vet bäst i de här frågorna. Jag litar på landstingspolitikerna. De kan göra detta, och de som missköter sig avsätts. Det har vi också sett hända runtom i landet. Det är alltså inte så som Conny Öhman säger. I mitt anförande ställde jag en fråga till bland annat Socialdemokraterna. Tycker inte ni att det är bra att vi har många som vill utföra vård i Sverige? Har vi råd, med den kösituation vi har i dag, att avstå från människor som vill sätta i gång och bedriva vård, vård som betalas med våra gemensamma pengar enligt alla regler, hälso- och sjukvårdslag, prioriteringsbeslut och alltihop? Har vi råd att säga: Nej tack, ni driver verksamheten i fel form, ni kan eventuellt göra en vinst och därför får ni inte driva någon verksamhet? Tycker Conny Öhman att det är ett bra sätt att se till att vården fungerar bättre i Sverige än vad den gör i dag?

Fru talman! Kerstin Heinemann måste förstå att när ingen av de fyra borgerliga talare som varit uppe före mig kan skilja på vinst och vinstutdelande verksamhet blir jag orolig. Om man inte ens kan skilja på dessa fundamenta blir jag orolig. Den andra frågan var: Kan man avstå från någon människa som erbjuder vårdtjänster? Ja, det kan man, Kerstin Heinemann. Om hundra hudläkare i mitt hemlandsting skulle erbjuda sig att starta en hudverksamhet, inte sjutton skulle vi kunna säga ja till alla dem och finansiera dem. Baksidan av detta, och det är det som borgerliga sjukvårdspolitiker har så svårt att förstå, är ju att de skulle ta resurser som skulle behövas mycket bättre inom något annat vårdområde. Det är det som är verkligheten för en sjukvårdspolitiker som vill ta fullt ansvar - och i fullt ansvar inkluderas kostnadskontroll över verksamheten, Kerstin Heinemann. Det är förvånande att en folkpartist som har fyra års Stockholmsverksamhet med sig i bagaget inte förstår att en av de viktiga komponenterna i hälso- och sjukvården är att ha kostnadskontroll över verksamheten.

Fru talman! Egentligen är det femte gången vi diskuterar detta med driftsformer i riksdagen och i socialutskottet. Hösten 2000 införde vi en lag om akutsjukhus, och då hade vi tre debatter. Vi hade en remissdebatt, vi hade en debatt i december och vi hade en återremiss med ytterligare en debatt. Den 26 april hade vi en remissdebatt om detta. Nu är vi här i den femte debatten. Inför den här debatten funderade jag på vad jag skulle säga som inte var sagt tidigare. Det var lite svårt att komma på något. Nu har jag lyssnat på vad andra har sagt, och jag tror att jag lite grann ska kommentera det jag hört i debatten i stället för att läsa upp något gammalt anförande. Jag har hört att man i denna debatt talar om den här lagen som någonting som inte borde komma till därför att det kommer att kväva så mycket. Men den här lagen säger, precis som Conny Öhman sade, några saker. Den säger först och främst att non-profit -verksamhet reglerar vi inte. Den kommer att finnas i samma utsträckning som tidigare - kanske i en utökad utsträckning; vi får se. Den säger också att privata lösningar är helt okej. De finns i dag, och de kommer att finnas efter den här lagen. Vill man starta ett sjukhus, en primärvårdcentral eller en mottagning av något slag är det okej. Men vad säger lagen mer? Jo, den säger att om man finansierar sjukhus med skattemedel ska de pengar som används gå till sjukvården. Den säger, precis som Conny Öhman sade - och här blev jag också väldigt förvånad när jag lyssnade på de fyra borgerliga partierna - att det är fullständigt okej med vinst. Gör mycket vinst, om ni får entreprenad av ett landsting, men ni får inte dela ut den till ägarna! Den ska återgå till och investeras i sjukvården. Ni kan köpa nya röntgenutrustningar, ni kan höja lönerna - det skulle jag gilla om man gjorde - och ni kan göra mycket. Men tanken är inte att de skattemedel som medborgarna i Sverige betalar för att ha tillgång till en god sjukvård ska gå till aktieägarnas fickor i Sverige, i Schweiz, i England eller hur nu bolaget är konstruerat. Det säger lagen. Är det här då en onödig lag? som någon sade. Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är ganska bra att vi skapar en lag som visar strukturen för svensk sjukvård och de villkor som ska finnas när landsting lägger ut saker på entreprenad. Jag tror att det är viktigt, precis som tidigare talare har sagt, att de stora universitetssjukhusen inte ska läggas ut. Det är också viktigt för sjukhusstrukturen i landet att det finns ett sjukhus i varje län och i varje landsting som är i offentlig drift. Det handlar om att ha en sjukhusstruktur i landet, och det tror jag är väldigt viktigt. Sedan säger den här lagen att man inte ska blanda försäkringsfinansierad och skattefinansierad vård, det som ibland uttrycks som gräddfil och som inte är gräddfilen till matjessill utan en annan form av gräddfil. Finns det en risk med detta, eller är det här också onödigt? som några har sagt. Det här är som sagt den femte debatten så jag gick tillbaka och tittade på vad som sagts tidigare. Då hittade jag det jag själv sade i debatten i december år 2000. Det hade jag tagit ur en tidning. Jag sade så här: "Det finns också en och annan moderat som börjar reagera när privatiseringarna går för långt. Folke Schött, Moderaterna, har reagerat på att Karolinska sjukhuset nu påbörjat förhandlingarna med försäkringsbolaget Skandia och Skandia Link." Ni hör att det här var förra mandatperioden. Det var borgerligt styre. Utöver vad som hände med ekonomin i landstinget i Stockholm hände det andra saker också. Det här handlade om försäkringsbolaget Skandia Link, Skandia Life Line, och ett avtal med ortopedpatienter med privata försäkringar. Till och med han började prata om en viss gräddfil och så vidare. Det här stod i medierna då. Är det onödigt att reglera tillkomsten av gräddfiler eller är det någonting som behövs? Vi vet att det har varit på gång. Vi har sett ett moderatlett landsting förra mandatperioden till och med reagera över att man börjar med det här. Så jag tror att det är ganska nödvändigt att vi pekar på att vi inte ska blanda. Vi ska inte låta försäkringspatienter gå före i ortopedköer och så vidare. Det här är en viktig spelregel om vi vill behålla prioriteringsordningen i svensk hälso- och sjukvård i fortsättningen, och det tror jag att jag hittills inte har hört någon tala emot. Det är motivet till att den texten finns här. Jag tror att det var Chatrine Pålsson som talade om att vi skrämmer med marknaden och att vi skjuter skrämskott i den här debatten. Men så lyssnade jag till Chatrine Pålsson, och vad säger hon? Jo, hon säger: Jag tror att alla vill välja mellan Domus och Konsum, Ica, Vivo och Willys eller vad de nu heter. Hon jämför sjukvården med en marknad där hon säger att människor ska vara kunder och så ska vi gå och plocka lite grann. Men sjukvården är inte en marknad. Sjukvården kan inte vara en marknad. Sjukvården ska inte vara en marknad, och detta av många anledningar. Kostnadskontroll, säger Conny Öhman. Jag kan dela den uppfattningen. Men det handlar också om att patienten är i underläge i sjukvården. Man har inte den kunskap som gör att man kan välja mellan alla de här sakerna. Det är ingen marknad man kan reglera på det sättet. Det andra som det handlar om, där jag tror att jag också hade ett citat sist, som jag tyvärr inte hittar nu, är vad som ska styra tillväxten när det gäller sjukvården. Vad är det som ska styra tillväxten? Är det, som Conny Öhman sade, hundra hudläkare eller är det en annan typ av behov, en prioriteringsordning, som styr? Ska tillväxten styras av att väldigt många människor vill ha en viss typ av skönhetsoperation, och så ska väldigt många etablera sig på det området, eller ska det styras av behovet utifrån var man är i vår prioriteringsordning? På en marknad styrs tillväxten, där marknaden växer, av andra saker än den behovsprioritering vi hittills har lagt som grund i den svenska sjukvården. När vi talar om marknadens nackdelar i samband med sjukvården tror jag inte att det handlar om att skjuta skrämskott eller att måla svarta bilder. För mig är det en realitet att det är skillnad mellan sjukvård och marknad. Och jag upplevde att Chatrine Pålsson jämförde sjukvården med marknaden. Ett annat argument som jag tror att man också ska lyfta fram och driva handlar just om vad som händer när det blir många privata aktörer. Jag vill liksom Conny Öhman dra paralleller med USA. Vi vet att man där använder en mycket större andel av BNP till sjukvård och har en mycket sämre sjukvård än vi har i Sverige. I Sverige har vi internationellt sett en relativt bra sjukvård. Vi står oss väl. Den andel av BNP som vi använder till sjukvården får vi ut väldigt mycket av. Hur kan det komma sig? Ser vi på vad som händer i till exempel USA märker vi att när man kommer till ett sjukhus får sjukhuset betalt när patienten skickas i väg på en rad undersökningar, labundersökningar, röntgenundersökningar och så vidare. Det blir pengar i fickorna på dem som driver sjukhuset. Vad händer i Sverige, när vi har sjukhusen i offentlig drift? Det kommer patienter och de får förhoppningsvis de undersökningar de behöver, varken mer eller mindre, och detta ryms inom budgeten. Det finns inget kostnadsdrivande inslag i det sätt som vi driver våra sjukhus på i Sverige. Jag menar att det här är ett väldigt bra förslag till lag som vi nu lägger fram för riksdagen. Den här lagen skapar spelregler för hur sjukvården ska bedrivas i Sverige. Den säger att man kan lägga ut saker på entreprenad, men om man gör det ska vinsten återinvesteras i vården. Den säger att det i varje län ska finnas ett landstingsdrivet sjukhus, och den säger att universitetssjukhusen ska stanna kvar i samhällelig drift. Är detta att köra över det kommunala självstyret? Nej, det är det inte. Vi har sedan tidigare en rad lagar. Vi har skollagar som reglerar hur skolan ska styras och vad som ska hända där utan att det betraktas som att vi kör över det kommunala självstyret. Att vi sätter upp spelregler för vilka ramar man ska bedriva sjukvården inom kan knappast betraktas som det heller. Jag gick som sagt tillbaka inför den här debatten, och jag såg att förra gången när vi hade en helt annan, mer långtgående lagstiftning lämnade vi det för yttrande till näringsutskottet och till konstitutionsutskottet liksom till en rad organisationer. Alla kom fram till samma uppfattning. Det här var inte att köra över det kommunala självstyret ens med den mycket mer långtgående lagstiftningen. Det är klart att varje gång vi stiftar en lag är det ett ingrepp i ett kommunalt självstyre. Det är socialtjänstlagen, det är egentligen hälso- och sjukvårdslagen, eftersom den sätter upp regler, det är skollagen och så vidare. Det här är min bedömning, och när jag gick tillbaka och tittade på andra instansers bedömning såg jag att det också är fullständigt inom ramen för att ha stor respekt för det kommunala självstyret och även stor handlingsfrihet för de landstings- och kommunalråd som finns och verkar där. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på alla motioner.

Fru talman! Jag är jättebesviken på Ingrid Burman. Vid förra remissdebatten var det glöd och engagemang. Det var det roligaste anförande jag har hört från Ingrid Burmans sida. I dag saknas även från hennes sida glöden, engagemanget, visionerna och framtidsidéerna. Det är vad hälso- och sjukvården behöver. Jag tycker också att det är mycket intressantare att få reda på vad Ingrid Burman vill själv, vad Vänsterpartiet vill, i stället för att höra de här kommenterande synpunkterna. Därför skulle jag vilja ställa samma fråga som jag har ställt till de andra. Nu ger jag Ingrid Burman chansen att inför riksdagen och svenska folket tala om vilka konkreta åtgärder Vänsterpartiet vill vidta för att stimulera alternativa driftsformer, de som nu inte stoppas genom stopplagen utan de övriga. Vad är intentionerna med den här kontrollstationen 2009 egentligen? Är det det som Ingrid Burman kommenterade i tidningarna innan förhandlingarna var klara, att det var en besvikelse att inte primärvården ingår. Det borde den egentligen ha gjort, men vi kom inte längre. Jag tycker att det skulle vara intressant att få en kommentar. Ingrid Burman är duktig på att bereda ärenden i utskottet. Men kan vi få ett besked från majoriteten om vad som gäller för sjukhusbegreppet? Är det en, två eller alla kliniker? Hur är det med Värmlands läns landsting? Ta det som en konkret fråga från min sida. Ser inte Vänsterpartiet - som åtminstone på förstamaj pratar om fördelar av och vikten av jämställdhet, där vi har samma uppfattning - några jämställdhetsfördelar med ökad mångfald?

Fru talman! Jag är jättebesviken på Kenneth Johansson. Jag är besviken bland annat därför att han står bakom en lag som gör det möjligt att utmana vårdtagare att ta över saker och ting. Därmed bryter Kenneth Johansson vårdkedjan, etablerade vårdformer och så vidare. Jag förstår inte alls hur utmaningsrätten i stopplagen är tänkt att tillämpas. Jag trodde att Kenneth Johansson och Centerpartiet stod för att ha långvariga kontakter och så vidare. Jag ser det som en cirkus med byten i den takt man blir utmanad - till exempel vårdcentraler. Det kan Kenneth Johansson svara på. Jag ska försöka svara på frågorna. Vad vill Vänsterpartiet? Vi vill ha regler för hur sjukhusstrukturen ska vara. Vi tycker att det är relativt bra. Tycker vi att sjukvården behöver utvecklas mer? Ja. Vi tycker entreprenader är intressanta. Vi har sett att det är ganska stora problem med dem. När entreprenader läggs ut på personal - en enhet - är man ute i ett upphandlingsförfarande, och då är man inne på den privata marknaden och så vidare. Därför välkomnar vi översynen av vilka hinder som finns för den typen av verksamhet. Vi kan tänka oss det därför att vi tror att det är bra att vi hittar former där besluten kommer nära personalen. Det kan vara budgetansvar och så vidare. Vi tittar gärna nyfiket vidare på det. Däremot är vi inte alls nyfikna på att öppna marknaden för vinstintressen.

Fru talman! Jag konstaterar att Ingrid Burman inte har förstått vad vi föreslår när det gäller utmaningsrätt. Det handlar inte om något annat än att man som personal i en försöksverksamhet ska kunna säga att man har byggt upp en kompetens, att det finns en vilja och förutsättningar att utmana den offentliga verksamheten, att driva verksamheten på entreprenad under avtalsenliga former. Det är det som vi menar med en utmaningsrätt. Vi tycker att det är ett spännande försök. Sedan var det frågan om mångfalden. Det är bra med entreprenad. Jag bockar av en grej på vår lista med förslag till åtgärder. Jag tog upp fler förslag. Jag tog upp avknoppning, lagen om offentlig upphandling och övriga saker. Entreprenad är en sak. Det är bra. Men finns det mer? Jag fick inget som helst svar av Ingrid Burman när det gäller definitionen av sjukhus. Konkret finns närsjukvårdskonceptet i Värmland, både primärvård och slutenvård. Är det okej med stopplagen? Kan vi inte få ett klart besked? Är det okej om en verksamhet har en, två eller kanske alla kliniker utlagda på entreprenad? Ja eller nej? Det är så spännande med jämställdheten. Jag ser att mångfalden ger stora möjligheter i en kvinnodominerad verksamhet att välja arbetsgivare, kanske få en bättre löneutveckling, att få en ökad delaktighet i verksamheten. Varför ska man förhindra det? Jag ser det som en möjlighet i ett viktigt jämställdhetsarbete. Varför inte bejaka det, Ingrid Burman?

Fru talman! Jag ska försöka hinna med så mycket som möjligt. Det är frågan om kontinuitet och utmaningsrätt - att utmana landstinget, antar jag. Jag har ibland problem med Centerpartiet när det gäller synen på det landstingskommunala självstyret. Ibland när vi stiftar lagar urholkar vi något, och då är det fult. Ibland är det berättigat med lagar. Mitt problem nu är att landstingen inte ska ha möjlighet att bestämma över sin verksamhet längre. Blir man utmanad av en personalgrupp ska man släppa och avknoppa det hela. Hur stämmer det överens med synen på det kommunala och landstingskommunala, bestämmanderätten, planeringsmöjligheterna, kostnadseffektiviteten? Hur stämmer det överens om inte hela personalen är med? Jag får inte det här att gå ihop. Kenneth har tyvärr ingen talartid kvar för att svara. Därför ska jag släppa den tråden just nu och återkomma senare. Sedan är det sjukhusbegreppet. När vi hade den gamla lagen om akutsjukhus sade vi att det här måste utredas vidare. Sedan har man tittat på frågan. Tidigare talare har sagt att sjukhusbegreppet förändras hela tiden. Därför kan man juridiskt inte säga att det är det här eller det där - om inte lagen ska ändras varje halvår eller varje kvartal. Vi kan konstatera att sjukhusbegreppet används redan i ett stort antal lagar. I verkligheten har det aldrig varit något problem. Ska vi då gå in och definiera sjukhus med att det ska vara ambulansintag eller något annat - och sedan ändras verkligheten? Eller ska det tillåtas vara samma flytande begrepp som juridiskt faktiskt har fungerat i många år och aldrig har ställt till med problem? Vi kom fram till i diskussionerna att så får det vara. Det finns redan använt i lagen, och vi kommer att använda det med samma definition i fortsättningen.

Fru talman! Jag börjar med att säga samma sak som min företrädare. Vid föregående tillfälle var Ingrid Burman engagerad, nästan arg och ganska upprörd - men väldigt engagerad. Nu förstår jag att det läge som man var i då, mitt i en förhandling och det var känsligt om det här verkligen skulle bli en lag, har försvunnit, och nu har Vänstern vunnit och fått igenom att privata initiativ ska stoppas. Om lagen hade funnits tidigare hade naturligtvis inte S:t Göran, Lundby eller Simrishamn blivit verklighet på det sätt de är i dag. Just i dag har vi fått en skrift från S:t Göran som beskriver deras kvalitetsarbete. Det är de som ofta är ute på kvalitetsmässor runtom i Sverige och lär andra om hur de arbetar med kvalitetsfrågor. De ligger längst fram. Inte nog med att de ligger längst fram när det gäller personalpolitik och bemötande av patienter samt också på kvalitetsområdet, ligger de också bra mycket lägre när det gäller att använda skattepengar för samma utförd vård. Vad har Ingrid Burman egentligen för uppfattning om privat vård? Den andra frågan handlar om sjukhuset. Jag tycker inte att det är ett bra eller tillräckligt svar när det i denna lagtext handlar om att avgränsa begreppet sjukhus så tydligt. Hur kan Ingrid Burman vara nöjd med att inte ha ett bättre svar på vad sjukhus är?

Fru talman! Jag är inte nöjd, men vad jag har förstått har det inte gått att komma längre. Jag skulle inte stå för en definition som innebär att vi räknar antalet dörrar, sängar och så vidare. Det är helt omöjligt att lagstifta på det sättet. Jag skulle gärna se att man fortsätter att titta på detta och återkommer - om det visar sig nödvändigt. Jag tror inte att det kommer att göra det. Precis som Conny Öhman sade tror jag att man i verkligheten vet ganska väl vad detta handlar om. Annan lagstiftning har använt sig av sjukhusbegreppet, och det har fungerat bra. Vi har inte sett några tolkningsfrågor. Men behövs det, menar jag att vi måste ta ansvaret och återkomma till frågan. Jag var en av dem som lyfte in denna fråga i direktiven till utredningen. Så långt jag har försökt sätta mig in i frågan kan jag inte se att det i dag går att komma längre. Men det kan vara väl värt att återkomma till det. Den här lagstiftningen stoppar inte privata initiativ, som Anne Marie Brodén felaktigt sade. Den här lagstiftningen stoppar bolag som har vinstutdelning. Skulle det här då i förhållande till S:t Göran ha satt några gränser? Om S:t Göran vill jobba med sjukvård, med att utveckla kvaliteten, sprida kunnande och så vidare, och om S:t Göran vill driva detta på entreprenad och få vinst som man återinvesterar i verksamheten för att utveckla sjukvården, är inte det här något hinder. Hindret är om S:t Göran vill driva sjukvård för att få pengar att ge till aktieägare som sitter i Schweiz eller var de nu sitter. Det var inte svar på hela frågan, Anne Marie Brodén. Jag är ledsen för det, men talartiden tog slut. Du får upprepa den.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Ingrid Burman är ärlig och säger att det inte riktigt går att definiera begreppet sjukhus. De som har svarat på remissen säger att detta är ett gammalt begrepp som inte är förenligt med dagens sjukvård, där vi pratar om närsjukvård och vårdkedja och där vi förändrar sjukvården hela tiden. Det gamla begreppet sjukhus känns omodernt, och det handlar mer om byggnader än om vårdens innehåll. Därför är det ännu mer olyckligt att denna lagtext lutar sig på begreppet sjukvård, när det känns ganska omodernt. Tillbaka till min fråga. Ja, man kan ha olika funderingar på det här med privata alternativ. Jag uppfattar precis vad som står i lagtexten och vad som gäller i dag. Men när man åker runt i Sverige uppfattar man också att vänsterkartellen inte vill ha privata alternativ över huvud taget. Frågan är ställd tidigare: Vad tycker Ingrid Burman och Vänsterpartiet om primärvårdsverksamhet som ska läggas ut på entreprenad? Vad tycker Vänsterpartiet om punkten 2009, som står här? Innebär det att även primärvården ska vägas in i stopplagen just för att det är så svårt att definiera sjukhus? Är det egentligen det vi ska läsa ut i den kontrollstation som ska upprättas 2009? Oron finns runtom i landet. När man reser möter man också väldigt många nej från dina kolleger till dem som vill driva primärvårdsverksamhet på entreprenad.

Fru talman! Vänsterpartiets syn är ganska klar: Vi vill att merparten av sjukvården ska bedrivas i offentlig regi. Vi tycker att det är demokratiskt. Vi tycker att vi har en genomsynlighet i detta jämfört med bolag och så vidare. Det går bra att planera. Vi tycker att andra driftsformer enbart ska vara ett komplement. Det är inte alls förvånande att mina kolleger ute i landstingen i första hand ser till att primärvården är i offentlig regi och att det är en mindre andel som går ut på entreprenad. De följer nog Vänsterpartiets politik ganska bra. Kontrollstationen står där just för att vi ska se vad som händer när vi säger att vi inte ska ha vinstutdelande bolag som driver sjukhusen. Kommer då det som normalt skulle vara sjukhusvård, alltså utöver den medicinska utvecklingen, att föras över till öppenvård? Det är det vi alla vill, det vi blir glada för och det vi bejakar. Men kommer man att föra över andra delar också för att försöka kringgå den här lagstiftningen, som är relativt öppen till sin form? Det är det kontrollstationen ska se över. Det tror jag också står ganska uttryckligt i propositionen.

Fru talman! Politik är inte enkelt. Det förstår man när man lyssnar på debatten. När politiker till exempel beslutar att bygga en väg runt ett samhälle förlorar vissa sitt skyltläge medan andra förlorar sina svampmarker. Alla beslut har fram- och baksidor. Naturvetarna brukar säga att ingenting försvinner men att allting sprider sig. Det är ganska påtagligt när man pratar om miljöfrågor. Att allt på något sätt hänger samman tycks ändå för många vara okänt. Att valet av driftsformer inom vårdsektorn får återverkningar på utbildningssystemet kanske de flesta inser. Men att det får effekter i form av förändrade koldioxidutsläpp och på belastningen av svårt nedbrytbara substanser i våra vattendrag kanske inte är lika enkelt att förstå. Men självklart är det på det sättet om man bara orkar lägga pusslet hela vägen. Miljöpartiets idé om hur politik ska drivas och samhället utvecklas kan sammanfattas i begreppet helhetssyn. Våra lösningar tillåter inte att man hanterar samhällets olika byggstenar separat, var för sig, utan att se till hur de påverkar varandra. Sjukhus måste betraktas som infrastruktur. Tunga infrastrukturkomponenter utgör en sorts naturliga monopol i sin omgivning. På samma sätt som en motorväg eller en järnväg mellan två orter i det närmaste utesluter byggandet av nya motorvägar eller järnvägar mellan dessa orter, utesluter ett sjukhus, nästan helt, bygget av ett nytt sjukhus i sin närhet. Därför kan inte renodlade marknadslösningar hantera naturliga monopol så att de ger långsiktigt låga kostnader. Min utgångspunkt är därför det centrala i betänkandet Vårda vården , nämligen att formerna för upphandling och avtal med privata entreprenörer måste styras av ett regelverk som gör det uppenbart att en antagen entreprenör förlorar vid nästa upphandling om någon annan vid det tillfället presenterar en för landstinget förmånligare kalkyl. Om upphandling inte leder till byte av entreprenörer finns det ju risk att orsaken kan vara en marknadsuppdelning mellan företag som definitivt inte gynnar det offentliga. Glöm inte NCC- och Skanska-skandalen! Om verklig konkurrens föreligger är det inte heller fel om någon entreprenör tvingas ställa in betalningarna och gå i konkurs. Om entreprenörerna med lätthet alltid klarar att leverera den överenskomna verksamheten är risken stor att det offentliga betalar ett överpris. Sak samma gäller om entreprenören har möjlighet att erbjuda mycket förmånligare löner än tidigare. Även då finns det risk för att det inte har förelegat någon verklig konkurrens under upphandlingen. Jag vill alltså inte se en utveckling där några få företag delar upp Sverige i ett antal privata regionala vårdmonopol. Grundläggande för att förhindra den utvecklingen är att själva sjukhusen förblir i offentlig kontroll. Om exempelvis Astra Zeneca eller något annat läkemedelsbolag ägde S:t Göran skulle ingen annan entreprenör än den som Astra Zeneca godkände kunna driva det sjukhuset åt Stockholms läns landsting. Det skulle förmodligen i ett sådant läge vara oerhört svårt för landstinget att pressa vårdkostnaderna och i det närmaste omöjligt att påverka val av vårdmetoder. Mot den bakgrunden kanske det kan vara lite enklare att förstå varför jag anser att det kan vara skillnad i utsläppsprofil i recipienten beroende på val av entreprenör. Privata företag kan, i enlighet med propositionen, självklart bygga egna sjukhus och ta äkta risker. Det står dem fritt att lägga anbud på olika vårduppdrag som de vill erbjuda det offentliga. De kan driva en hård marknadsföring, och det är helt okej om de i det läget även delar ut vinster. Privata vårdgivare som arbetar med egna resurser och är beredda att ta verkliga risker har ingen anledning att se negativt på den nu föreslagna regleringen. För dem finns alla möjligheter att utvecklas. Inom den idéburna sektorn finns ett antal sådana företag. Den här regleringen har bland annat till syfte att förhindra osund konkurrens. Ett av flera syften är nämligen att den entreprenör som åtar sig att driva ett komplett sjukhus med offentliga medel inte ska kunna använda den resurs som han då förfogar över och förvaltar för att producera subventionerade tjänster som då riskerar att konkurrera ut de privata sjukhusen. Ni har säkert alla många gånger hört svenskt näringsliv kritisera kommunala parkförvaltningar, energibolag och gatukontor och så vidare när de någon gång tar uppdrag utanför den kommunala verksamheten. Hur noggrant man än särredovisar sådana uppdrag, och till och med visar varför de ibland går med förlust och varför de ibland går med vinst, kritiseras de alltid av näringslivet för att dumpa eller förstöra marknaden för privata företag. Situationen i det här fallet är exakt densamma, när ett helt sjukhus övertas, även om operatören är privat. Den offentliga resursen får inte användas för att snedvrida marknaden. Om det är en sopmaskin eller en operationssal som står oanvänd på natten gör ingen skillnad. Den offentligt ägda resursen riskerar att skada den privata marknaden om den tillåts nyttjas för att subventionera kommersiell verksamhet. Det förhindrar den här regleringen, och det borde näringslivets företrädare egentligen bejaka. Fru talman! Propositionen Driftsformer för offentligt finansierade sjukhus har utsatts för en omfattande ideologisk kritik. Oppositionen har ägnat stor energi åt att formulera ideologiska argument i brist på konkreta och praktiska. Man har då tvingats påstå en del saker om förslaget som inte är korrekta. Oppositionen påstår exempelvis att förslaget hindrar all användning av privata entreprenörer inom den högspecialiserade vården, vilket ju inte är sant. Det är fortfarande upp till det enskilda landstinget att besluta om huruvida man vill köpa handkirurgi eller hjärtoperationer eller någon annan specialistvård från den som har sådant att erbjuda. Det man inte tillåts göra är att avskaffa sin egen förmåga att utföra de här tjänsterna, som en säkerhet, eftersom ingen kan garantera att det alltid kommer att finnas sådana prisvärda tjänster att köpa på marknaden. Eftersom landstingen är skyldiga att tillhandahålla vård anser vi att de måste ha en viss egen förmåga att också producera den. Man kan inte till hundra procent lita på en konjunkturkänslig och på olika sätt nyckfull marknad. Vidare påstår oppositionen i sin motion att man med förslaget motsätter sig att privat kapital kommer den offentliga sektorn till del. Det påståendet visar på en total missuppfattning. Just i de entreprenadförhållanden som gynnas av den här lagstiftningen, nämligen när landstingen väljer att köpa tjänster av privata vårdgivare som driver egen verksamhet, kommer ju de privata investeringarna det offentliga till del. I de fall där hela sjukhus lämnas över till privata vårdgivare för att drivas med offentlig finansiering ska det ju inte förekomma några privata investeringar, eftersom sådana investeringar riskerar att ge låsningar och snedvrida konkurrensförhållandena vid en framtida upphandling. När det gäller de sjukhus som landstinget avser att behålla i sin organisation, vare sig man driver dem i egen regi eller med hjälp av entreprenörer, måste landstinget självklart självt ansvara för alla investeringar. Annars är det en omöjlighet att skapa verkliga konkurrensförhållanden mellan olika entreprenörer när det är dags att göra en ny upphandling. I en av reservationerna skriver man även att vården skulle vara både sämre och dyrare i Sverige än i jämförbara länder, trots att flera olika rapporter pekar på det motsatta. Det har vi ju hört här tidigare. Vi har hög kvalitet i Sverige - det har påpekats. Vi har också förhållandevis låga kostnader för vår vård. I sina försök att skrämmas skriver oppositionen även att lagen innebär ett förbud mot privat driven sjukvård. Man är alltså totalt ute och fantiserar. Fru talman! Oppositionen skriver att man instämmer i majoritetens uppfattning att hälso- och sjukvården ska vara solidariskt finansierad, styras demokratiskt, ges på lika villkor och efter behov. Men i debatterna har vi fått höra vad man egentligen anser, nämligen att den som har möjlighet att komma med egna pengar ska kunna köpa sig rätten att disponera de outnyttjade offentligt ägda resurserna, som är vilande om den planerade och upphandlade verksamheten inte fyller alla sängar. Vi har hört företrädare för oppositionen stå här i talarstolen och utförligt beskriva hur man vill att patienter ska kunna köpa sig förtur till offentliga vårdresurser. Det vill inte vi i Miljöpartiet. I sin reservation skriver oppositionen även att en vårdgaranti förutsätter att patienterna kan anlita andra vårdgivare om köerna ska kunna kortas. I oppositionens drömvärld är det tydligen bara att skicka räkningen till landstinget och strunta i ekonomin och om önskemålet om vård var ett prioriterat behov eller inte. Vi anser inte att man kan lägga ansvaret på den enskilde patienten att ta prioriteringsbeslutet för det egna vårdbehovet i förhållande till hela landstingets ansvar och ekonomi. Det är orimligt. Att man genom planering och struktur, väl genomtänkt organisation och samverkan skulle kunna försvara ett prioriteringsresonemang och hålla kostnaderna nere tycks inte föresväva oppositionen. I deras kundvalsmodell ska massor av olika entreprenörer ha så stor överkapacitet att var och en som upplever ohälsa ska kunna välja den vårdgivare man helst vill anlita och få åtgärden vidtagen omedelbart. Man kan undra vilken planet de lever på. Inget landsting har råd att vara så överdimensionerat, vare sig med egna resurser eller upphandlade. Önskemålen om vårdinsatser kommer alltid att överstiga resurserna, och därför är behovsbedömningar och prioriteringar alltid nödvändiga. Inga vårdbehov försvinner. De riskerar bara att spridas ut i okända mönster. Det är så mänskligheten har lurat sig själv i över 100 år när det gäller industrialismen och miljöproblemen. Låt oss inte göra samma misstag på hälsoområdet. Ett starkt och tydligt huvudmannaskap med ett regelverk som gör att det offentliga kan utnyttja det privata och inte tvärtom, där spelreglerna är tydliga och där helhetssyn i stället för kortsiktigt vinstintresse är ledande är ett sätt att förhindra tillväxt. Det är ju det vi vill. Vi vill förhindra tillväxten av miljöförstöring. Vi vill förhindra tillväxten av alkoholberoende, och vi vill även förhindra tillväxten av vårdbehov. Det är därför den typen av frågor inte lämpar sig för en oreglerad privat verksamhet. På områden där målet är att förhindra tillväxt behövs starka regleringar om privata krafter ska kunna bidra positivt. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer samt påpeka att transportbehoven även påverkar hälsan, vilket gör behovet av ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge alltmer angeläget.

Fru talman! Jag har några frågor att ställa till Jan Lindholm också. Som jag sade i mitt anförande har jag svårt att förstå varför just Miljöpartiet kan stå bakom en centraliserande stopplag, men jag vet att ni är delade och har respekt för det. Ni predikar mångfald, lokalt beslutsfattande, nej till beslutsmakt i Bryssel och Rosenbad, men när det kommer till konkret handling är det egentligen bara prat. Det är väl ingen tvekan om att beträffande stopplagen tas besluten av regering och riksdag. De tas inte i landstingen i de delar som stopplagen nu omfattar. Jag har också ställt den här frågan till övriga. Det är lätt att prata. Alla talar sig nu varma för mångfald, och det är bra. Jag har försökt att gå ett steg till. Och nu skulle jag vilja få ett konkret besked, med respekt för att jag vet att Miljöpartiet värnar non-profit och annan ideell sektor: Vilka idéer - konkreta åtgärder - har ni för att komma åt en ökad stimulans? Sedan återkommer jag till definitionen av sjukhusbegreppet. En har inte svarat. En annan har sagt: Det kanske finns behov i en framtid - vi får se - av att definiera det. Nu frågar jag den tredje i majoriteten: Omfattas Värmlands läns landsting, som har ett upplägg med ett närsjukvårdskoncept som innehåller både öppen och sluten vård, av stopplagen - ja eller nej?

Fru talman! Jag kan väl försöka svara lite grann på frågorna. Den första frågan handlade om centralisering. I mitt parti är det faktiskt landstingspolitikerna som aktivt har drivit på och ställt krav på den här typen av regelverk. Jag tycker att man kan resonera så här: När den första bilen kom till vårt land spelade det ingen roll om man körde på vänster eller höger sida. Det gick till och med bra med en bil i Göteborg, en i Stockholm och en i Malmö. Det kanske gick bra med tio bilar i Stockholm, men så småningom uppstod en situation när det ändå behövdes någon form av reglering. Så är det ju på alla områden. Mina landstingspolitiker har upplevt att det har rått kanske inte ett anarkistiskt förhållningssätt men väl mycket osäkerhet. Vår ingång i den här lagstiftningen har därför varit att vi genom att bidra till en tydlighet om vad som gäller ska ta ett steg på vägen mot att skapa möjligheter för olika alternativ inom vården. Detta för fram till en av de andra frågorna, till den konkreta frågan om vilka visioner vi har. För oss är visionen att ha närsjukvård. Men samtidigt inser vi att väldigt mycket av vården, faktiskt fler och fler bitar allteftersom utvecklingen fortsätter, behöver centraliseras därför att underlaget för att utföra en kvalificerad vårdinsats inom alltfler områden kräver större och större patientunderlag. Det här är ett dilemma att jobba med. Vi är oroliga för att den patientnära vården ute i landet blir allt tunnare i takt med att utvecklingen driver på. Det handlar mycket om svårigheterna med att rekrytera kvalificerad personal och om att ge personalen intressanta arbetsuppgifter. Det är alltså inget lätt område.

Fru talman! Det är inte lätt att riktigt hänga med på talet om bilar, miljöstationer och alla exempel som Jan Lindholm har i sitt resonemang. Jag stannar vid detta med beslutsnivåer, som det ju nu handlar om. Jan Lindholm säger att de landstingsföreträdare som har miljöpartipartistämpel förordar mera makt centralt - så uppfattar jag det. Man ska alltså föra fler beslut till en högre nivå när det gäller vissa delar. Där skiljer det ganska mycket i synen mellan oss. De lokala företrädare som jag representerar och som jag fullt ut står bakom tycker så här: Om länets befolkning ger oss ett förtroende vill vi ta ansvar. Vi vill göra ett riktigt bra jobb, och vi vill bli dömda av våra väljare i nästa val. Endera får vi grönt ljus för att fortsätta, eller också blir vi utbytta. Så fungerar det i en väl fungerande demokrati. De jag företräder säger: Vi har regelverk i vårt land i dag - hälso- och sjukvårdslagen, kommunallagen och ett stort antal andra lagar - och behöver inte mer. Det bara krånglar till det för oss. Ge oss frihet och ansvar, så löser vi uppgiften! Sådana signaler får jag, så där har vi olika uppfattning. Jag nöjer mig med att ställa bara en fråga, Jan Lindholm, och den gäller Värmlands läns landsting. Omfattas de delar av stopplagen som man lagt ut på entreprenadverksamhet vad gäller både öppenvård och slutenvård i ett närvårdskoncept? Det är alltså bara den frågan jag just nu har.

Fru talman! Jag får göra dig besviken, Kenneth, för du får inget svar på den frågan därför att jag kan Värmlands läns landsting alldeles för dåligt för att kunna svara för det landstinget. Jag vill dock kommentera den felaktiga tolkning du gör. Det är inte alls så att miljöpartister i landstingen vill att fler beslut som gäller landstingen ska tas på en högre nivå. I stället vill man ha tydliga regler så att man kan ta beslut. Man vill ha tydliga regler därför att man vill att entreprenörerna ska våga agera. Det är bristen på tydliga regelverk i dag som gör att vi inte får fart till exempel på non-profit -verksamheten. Där tycker vi att vi genom den här lagstiftningen dels skapar en tydlighet, dels får till den delegation med vars arbete vi tror att vi kommer att kunna tydliggöra väldigt många av de problem som de idéburna organisationerna inom vårdsektorn har. Vi hoppas att det arbetet leder till att vi kan komma tillbaka med förslag på insatser som behövs för att de idéburna företagen ska kunna spela en större roll. Vi har problem - det känner vi alla till. Vårdområdet kräver mer och mer resurser. Vi tror att den idéburna sektorn kan gå före om vi ger den bra förutsättningar när det gäller att hitta nya arbetsmetoder och att legitimera nya sätt att finansiera de ökande vårdbehoven. Även på det området tror vi att de idéburna organisationerna kan spela en viktig roll. Det här är ett steg på vägen mot att ge dem ett större utrymme inom vården.

Fru talman! Det är så att man blir både upprörd och lite bestört när man lyssnar på Jan Lindholm. Det är inte riktigt första gången, såvitt jag förstår. Det här med sjukvård är naturligtvis komplicerat. Men att inte ens kunna svara på vad det i praktiken kommer att innebära runtom i landet - om det nu råkar vara Värmlands läns landsting eller Hallands läns landsting, där vi just nu upphandlar närsjukvård på närsjukhuset i Kungsbacka och där Carema har vunnit upphandlingen - för patienter och personal när ett stort dike grävs mellan primärvård och länsvård tycker jag är anmärkningsvärt. Det fanns fler anmärkningsvärda saker, men det här tycker jag först kräver ett svar. Hur kan man gå med på något när man inte ens vet vad konsekvenserna av det blir ute i landet? En annan fråga som jag har gäller vad Jan Lindholm säger om att det är helt okej att patienterna får betala två gånger. Det är faktiskt vad Jan Lindholm säger. Först tar vi de offentliga medlen och ser till att de används i landstingets monopol så mycket som möjligt. Sedan får det privata gärna fixa egna lösningar. Men då, mina vänner, ska det inte vara några offentliga avtal, utan då ska patienterna betala två gånger trots att de betalat skatt ett helt liv! Är det den typen av sjukvård som Miljöpartiet och Jan Lindholm står för?

Fru talman! Jag blir väldigt fundersam. Vem har Anne Marie Brodén lyssnat på? Det måste jag fråga. Jag har flera gånger sagt att ni inte har läst propositionen, vilket ni fortfarande inte har gjort fastän det varit flera debatter. Ni blandar fortfarande ihop de olika sakerna. Ni har inte - det har jag hört när flera andra här har ställt frågor - förstått vad det handlar om. Det blir liksom pinsamt, tycker jag. De privata entreprenörer som landstinget så att säga upphandlar får betalt av landstinget. Jag har inte sagt ett enda ord om att någon, vare sig du eller jag eller någon annan medborgare, ska betala någon vård privat - absolut inte! Jag har över huvud taget inte nämnt om det, utan jag pratar om att vi ska ha en lagstiftning som ger privata företag möjligheter att leverera vård till landstinget, om tydliga regler så att man vet vad som gäller. Det handlar inte om att ett landsting skriver en typ av avtal och att man, sedan när avtalstiden om kanske tre fyra år gått ut, hittar på alldeles nya saker. Det ska finnas ett regelverk så att man vet vad man ger sig in i. Vilka företag vågar ge sig in i en bransch om det inte finns något regelverk? Ett exempel som jag nämnde var bilarna. Men man kan ta vilka andra exempel som helst. Det är först när samhället skapar tydliga regler för hur man som aktör inom ett område ska agera som någon vågar investera.

Fru talman! Jag förstår att Jan Lindholm tycker att det är svårt att hålla reda på de här sakerna. Själv har jag ett förflutet som landstingsråd i tio år. Jag kan, tror jag, ganska mycket om sjukvården. Men jag har aldrig hört någon resonera om järnvägar, bilar och allt möjligt annat i stället för att resonera om det som det faktiskt handlar om: patienterna, som vi alla har ett ansvar för. Vi har ett ansvar för att se till att det finns vård, och vård i tid. Vi har dock inte hört några förslag om hur det ska lösas med det här, utan vi får bara höra att man inte ens har tagit reda på vad konsekvenserna blir runtom i landet. Jag kan konstatera att miljöpartisterna hemma i Hallands läns landsting är mycket kritiska till den här stopplagen. De vet vilka konsekvenserna av detta blir i Halland och vill absolut inte se stopplagen. Jag förstår att man inte har lyssnat på dem, för om man hade gjort det skulle förslaget inte se ut så här. Vad har alltså Jan Lindholm och Miljöpartiet egentligen för svar till alla landstingspolitiker runtom i landet som faktiskt vill erbjuda vård, och vård i tid, och som ser fördelar med att ha olika aktörer så att både personal och patienter får välja? Har man över huvud taget tänkt igenom det här förslaget?

Fru talman! Ja, Anne Marie Brodén, och det är just därför vi lägger fram det här förslaget. Detta kommer nämligen att ge våra landstingspolitiker möjligheter. Allihop har de varit mycket tydliga om att det här förslaget, den här konstruktionen, ger dem möjligheter att upphandla den vård som behövs. Det är klart och tydligt att fler entreprenörer kommer att våga ställa upp. Vi kommer att få möjligheter att ge den vård vi vill ge. Ni för resonemanget kring de fall där man handlar upp en tjänst utifrån regelverket som gäller överlämnande av helt sjukhus. Ni blandar ihop de två sakerna. Därför påstår ni hela tiden, gång på gång, fru talman, att de regelverk som gäller upphandling av hela sjukhus skulle gälla på upphandlingssituationer där man handlar upp till exempel 400 handledsoperationer eller något annat. Men de gör inte det. Vi har fört den dialogen här hur många gånger som helst, och ändå vägrar ni att förstå kopplingen. Det tycker jag är pinsamt.

Fru talman! Vi har debatterat länge nu. Svensk sjukvård är bra i alla väsentliga avseenden där vi kan jämföra oss med andra. Men när vi jämför med våra egna ambitioner inser vi att det finns väldigt mycket att göra. Jag vill bara säga något mycket kort om några områden som jag ser som angelägna att förbättra. Det handlar om vården av våra gamla, speciellt multisjuka äldre. Där handlar det om att få en sammanhållen vård, en förstärkt hemsjukvård, en bättre helhetssyn, ett samarbete mellan olika specialister och en utvecklad närsjukvård. Det handlar om de psykiskt sjuka. Vi behöver satsa mer resurser på den psykiatriska vården, ha en bättre samverkan mellan landstingen och kommunerna och på ett annat sätt prioritera de psykiskt sjuka i förhållande till de somatiskt sjuka. Det handlar om förbättrad rehabilitering. Vi måste mycket snabbare få i gång ett aktivt rehabiliteringsarbete. Vi kanske behöver en ansvarig för rehabiliteringen också ute i kommunerna och ett närmare samarbete i vårdkedjan mellan landsting och kommuner. Vi behöver förbättra servicen och tiderna. Alla ska ha rätt att få besked direkt: När får jag min behandling? När får jag träffa en specialist? Hur lång tid kommer det att ta? Det ska aldrig ta längre tid än högst 90 dagar. Det är bara några exempel på delar där sjukvården måste förbättras. När man lyssnar på den här debatten skulle man kunna tro att de stora problemen i dag inom svensk sjukvård handlar om att vi har för lite gräddfiler, att det är för få människor som har möjlighet att köpa sig vård i det offentliga systemet. Det är tydligen väldigt allvarligt om man begränsar den möjligheten när det gäller de offentligt drivna sjukhusen. Ett stort problem i dag skulle också vara att de offentligt finansierade sjukhusen återinvesterar för mycket av sin vinst i verksamheten eftersom vi skulle få så mycket bättre verksamhet om man i stället kunde dela ut vinsten som aktieutdelning. Det är de här två sakerna det handlar om. Det är de här två reglerna som beskrivs i den här debatten som att man stoppar utvecklingen, att man stryper människors tillgång till vård och möjligheten att utveckla svensk sjukvård. I Dagens Medicin i går fanns det en artikel som började så här: Svensk sjukvård blir alltmer öppen för andra aktörer. Man behöver inte läsa i tidningen om detta. Man kan också ta del av offentlig statistik och resa runt och träffa våra sjukvårdhuvudmän. Det är alldeles klart att vi får fler och fler entreprenörer i svensk sjukvård. Jag välkomnar det. Jag tror att entreprenörer kan bidra till att utveckla svensk sjukvård. Jag tror inte att man vet att en entreprenör gör ett arbete bättre än en offentligt driven aktör, och jag tror inte heller att man vet att det är på det motsatta sättet. Så jag välkomnar att man prövar verksamheten och prövar olika entreprenörer för att ta ställning till när det ger en ökad kvalitet och hur man ska kunna bidra till vårdens utveckling. Vi är inte oense om att entreprenörer är välkomna i vården. Det vi är oense om, vilket är viktigt att påminna om, för det låter inte så när man lyssnar på debatten, är huruvida några ska ha rätt att inom den offentligt finansierade sjukhusvården betala ur egen ficka eller med hjälp av privata försäkringar för att få vård snabbare än andra, att få vård som inte är bedömd utifrån behoven utan utifrån att man kan betala på annat sätt. Ska vi tillåta det eller ska vi inte tillåta det? Här är vi oense. Vi är också oense om ifall skattemedel ska användas till vinstutdelning eller återinvesteras i vården, och vi är oense om ifall universitetssjukhusen ska kunna läggas ut på entreprenad eller inte. Det är de här frågorna som vi ska rösta om. Det är där vi är oense, och där finns det en tydlig tudelning i den här kammaren. Det är viktigt att visa att det är de frågorna det gäller. Många har också sagt att det här handlar om en ideologisk fråga. Jag delar den uppfattningen. Det handlar om en djupgående syn, om hur vi ser på sjukvården och på sjukvårdens drivkrafter för utveckling. Om man säger ja till gräddfilerna, till aktieutdelningen och till att privatisera universitetssjukhusen gör man också, det har vi hört från flera debattörer, jämförelsen mellan sjukvården och vilken annan marknad som helst. Det mest flagranta exemplet var kanske när man jämförde med att det var roligt att kunna välja mellan att handla på Ica och Konsum - eller kanske ytterligare dagligvaruhandelsaktörer. Jag tycker ändå att det finns anledning att återkomma till att det är väsensskillnad mellan sjukvården och dagligvaruhandeln. I vissa delar är det naturligtvis utmärkt med en marknad, med en marknadslösning och med marknadskrafter som drivkrafter. I andra delar är det direkt olämpligt. I dagligvaruhandeln styrs man av efterfrågan. De varor som efterfrågas finns på hyllorna. De varor som inte är lönsamma plockas bort från hyllorna. I sjukvården är vi behovsstyrda. Där styrs det utifrån vad en sjuk människa behöver för vård. Det är den vården vi ger. Vi tittar inte efter vilken patient som är mest lönsam, utan vi tittar på vilka behov patienten har. I dagligvaruhandeln känner kunden direkt kostnaden i sin egen plånbok. Man har ibland inte råd att köpa det som man skulle vilja ha utan får välja ett billigare alternativ. Inom sjukvården vill vi inte ha en sådan utveckling. Vi vill inte att någon ska avstå från en viss vård som man behöver för att man inte har råd med den. Vi vill inte heller att man ska betala denna vård ur den egna plånboken. Man ska få den vård som man har behov av alldeles oavsett om det är dyr eller billig vård. Det ska styras utifrån de behov man har. Några extrapriser för att locka särskilda kunder ska inte vara aktuellt inom sjukvården, men det passar inom dagligvaruhandeln. I dagligvaruhandeln handlar man med produkter. Om man köper en produkt och är missnöjd med den, om den är dålig, kan man gå tillbaka och få pengarna tillbaka. Tycker man bara att den kanske inte var tillräckligt bra väljer man en annan produkt nästa gång. Inom sjukvården kan vi inte göra så. Till sjukvården kommer man sjuk, skör och beroende. Man lägger många gånger sitt liv och sin hälsa i verksamhetens och andra människors händer. Här finns ingen ångervecka. Här finns inte möjligheten att komma och säga: Jag vill ha pengarna tillbaka för jag är inte nöjd med den behandling jag fick. Här kan man inte välja en annan aktör för att man blev felaktigt behandlad. Därför är dagligvaruhandeln och sjukvården två väsensskilda verksamheter, och därför ska de regleras och styras på väsensskilda sätt. Det är helt olika drivkrafter som bör styra hur man utvecklar verksamheten. Jag tycker att man i den här debatten falskeligen har försökt beskriva den ideologiska skiljelinjen som en skiljelinje mellan ja och nej till entreprenörer. Det handlar inte om det. Jag tycker att Jan Lindholm också visade det bra i sitt anförande. Antalet entreprenörer i sjukvården ökar. Titta på de sjukvårdshuvudmän som har socialdemokratisk majoritet. Också där tar man ofta initiativ till att använda entreprenörer inom vården. Det handlar inte om ja eller nej till entreprenörer. Vi tar i det här förslaget, som nu ligger på riksdagens bord, också nya initiativ för att särskilt stärka och titta på möjligheterna för non-profit -verksamheten att agera inom vården. Nej, den ideologiska skiljelinjen handlar om fyra frågor: Ska vården styras av marknadskrafter eller av behov och demokratiska beslut? Ska den som betalar mest och skriker högst få vård först eller den som har störst behov? Ska vinsten i vården återinvesteras i vården eller ska den delas ut till aktieägarna? Och ska universitetssjukhusen kunna privatiseras eller ska de fortsätta vara en gemensam resurs? Det är de frågorna vi snart ska rösta om och inget annat. Det finns inga yrkanden i den här propositionen som talar om ifall man ska ha fler eller färre entreprenörer. Yrkandena handlar om vilka regler som ska gälla de gånger ett offentligt finansierat sjukhus ska läggas ut på entreprenad. Min uppfattning är, och den har blivit stärkt efter att jag lyssnat på den här debatten, att den borgerliga maktalliansen uppenbarligen vill ha ett systemskifte inom vården, för jag kan inte tolka replikskiftena på något annat sätt. Det handlar inte om att vi ska ha alternativ. Det handlar om ett annat sätt att styra sjukvården och att andra drivkrafter än de som vi nu har ska vara de som styr. Om man accepterar dubbel finansiering och gräddfiler betyder det att man accepterar att det inte är ett politiskt beslut om hur vi ska korta vårdköerna som är det som styr, för då finns det ju samtidigt för samma aktör en drivkraft för att det ska finnas kvar köer, så att man kan tjäna mer pengar på att sälja åtgärder till den som betalar ur egen ficka. Om man säger ja till att skattemedel ska utbetalas som aktieutdelning, säger man samtidigt nej till att skattemedlen används till angelägna behov som faktiskt finns inom vården och där de skulle kunna användas. Om man väljer att se vården som en marknad, ser man mer till vårdföretagens behov än till patienternas. Vi vet sedan tidigare att den moderatledda alliansen också har andra förslag på sjukvårdens område som helt tydligt gör att det kommer att bli både dyrare att söka vård och dyrare att köpa läkemedel och väsentligt mycket dyrare att vara sjuk för den som måste försörja sig på sjukpenning. Vi socialdemokrater vill tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utveckla den gemensamma och behovsstyrda sjukvården. Vi vill gärna göra det i samarbete med entreprenörer när man kan höja kvaliteten och bidra till en utveckling av verksamheten. Men vi säger nej till varje försök att omskapa svensk sjukvård till en vårdmarknad. (Applåder)

Fru talman! Inledningen i statsrådets anförande om förbättrad vård för gamla och för psykiskt sjuka, förbättrad rehabilitering, förbättrad service, vårdgaranti var jättebra. Vi tycker precis likadant. Jag har absolut inga invändningar mot det. Men i mitt anförande ställde jag två frågor: Har vi här i Sverige råd att avstå från vårdgivare som är beredda att berika vår vård och minska de väntetider som finns i dag? Har vi råd att avstå från vårdgivare när vi nu får vårdgarantin och kanske äntligen kan komma till rätta med de långa väntetiderna som finns på många olika områden inom vården? Då vill jag göra klart att de frågorna ställer jag inte utifrån att det handlar om att vi ska bevilja 100 hudläkare möjlighet att jobba i Östergötland, utan det handlar om den vård som medborgarna behöver och som ska utföras i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen och prioriteringsbeslutet. Har vi råd att avstå från människor som vill jobba för att svensk sjukvård ska bli bättre än vad den är i dag?

Fru talman! Vi välkomnar självklart alla individer och aktörer som vill vara med och bidra till att utveckla svensk sjukvård och kunna ge mera vård. Men vi säger nej till en efterfrågestyrd vård. Vi vill ha en behovsstyrd vård. Det betyder att det inte är självklart att skattemedel ska gå till att finansiera en verksamhet bara för att någon vill bedriva den. Skattemedlen ska gå till den vård som har de största behoven. Vi har också i den här kammaren fattat beslut om prioriteringsordningar, om en vårdgaranti och om en inriktning och finansiering för att kunna se till att ingen ska behöva vänta orimligt länge på vård. Gärna många aktörer och gärna många individer, men inom ramarna för de demokratiskt fastställda spelreglerna och inom ramarna för en behovsstyrd sjukvård.

Fru talman! Då skulle vi egentligen vara överens, för det var precis det jag sade, att det är de reglerna som ska gälla. Jag uppfattar också att våra landstingspolitiker följer de besluten och att de också har kompetensen att avgöra om vården ska drivas i egen regi eller om de ser ett behov av att få hjälp av en entreprenör för att genomföra den. Här handlar det inte alls om några gräddfiler för vår del. Vi tycker att det är problematiskt med de gräddfiler som finns i dag med de privata försäkringarna, och vi tycker att det är ett jätteproblem med de människor som enligt hälso- och sjukvårdslagen har rätt till och har ett stort behov av sjukvård.

Fru talman! Kerstin Heinemann säger nu igen - hon sade det också i sitt anförande - att Folkpartiet inte vill ha några gräddfiler. Men i reservationen avslår ni precis den att-sats där vi säger att det inte ska finnas några gräddfiler när man lägger ut ett sjukhus på entreprenad. Vi får väl se hur Kerstin Heinemann kommer att rösta om några timmar här i kammaren. Men det är precis det frågan gäller. Vi har en att-sats som gäller den här saken. Till den kan man rösta ja eller nej - ja eller nej till möjligheten till gräddfiler inom de sjukhus som är offentligt finansierade.

Fru talman! Så kom då lite visioner och idéer, och det var bra. Det var en bra inledning. Flera entreprenörer, landstingen bör pröva sina verksamheter - det tycker jag också är bra. Då ställer jag mig frågan: Är detta lättare eller är det svårare med stopplagen? Jag menar att det är en onödig stopplag som försvårar utveckling och begränsar möjligheten till frihet. Sedan säger Ylva Johansson att vi ska ta del av och rösta om regeringens proposition. Det är ju inte så. Där har Ylva Johansson fel. Vi ska rösta om det här betänkandet. Och betänkandet innehåller bland annat förslag om vård utanför sjukhusen, förslag om den ideella sektorn inom hälso- och sjukvården och förslag om den offentliga upphandlingen. Det är det som riksdagen ska rösta om. Därför förbehåller vi oss naturligtvis rätten att föra en diskussion som är synnerligen relevant om vilka konsekvenserna av stopplagen kan bli. Jag vet inte om jag ska ta fru talmans stöd och hjälp här, men jag har faktiskt under den här debatten på ett ärligt och uppsåtligt sätt försökt få ett besked om hur man ska tolka det här. Från Ylva Johanssons partikollega fick jag inget svar på hur man definierar sjukhusbegreppet. Från Vänsterpartiet sade man: Det kan nog lösa sig, annars får vi återkomma. Från Miljöpartiet var svaret: Vet ej. Nu måste jag be att få ett svar av högsta ansvariga i majoriteten på vad som gäller för ett närvårdskoncept, Värmlands läns landsting. Jag vill inte ha svar på något annat, utan jag vill veta vad som gäller där. Där har man valt konceptet både öppen och sluten vård. Är det okej enligt stopplagen? Det är min fråga. Jag tog också upp i mitt anförande frågan om den kommunala självstyrelsen. Där skulle jag också vilja ha en kommentar.

Fru talman! Jag tycker att det är sjukvårdshuvudmännen själva som ska avgöra om det är lämpligt att lägga ut en verksamhet på entreprenad eller inte och vilken entreprenör man då ska välja. Jag gör en avgränsning här och säger nej till universitetssjukhusen, och jag säger nej till minst ett sjukhus i varje landsting, därför att det är den typ av kompetens som jag tycker att vi behöver ha centralt. Därutöver är det upp till sjukvårdshuvudmännen. När det gäller huruvida det för dem blir svårare eller lättare att göra det med den här lagstiftningen kan jag inte se att det blir svårare att göra det. Men jag ser inte heller något behov av att särskilt stimulera detta. Det är en verksamhet som utvecklas redan nu. Vi får fler och fler entreprenörer, och jag tycker att det sker i lagom takt. Jag har inget behov av att se ett egenvärde i att vi använder många entreprenörer. Man kan också i en prövning komma fram till att man inte ska lägga ut en verksamhet på entreprenad. Det kan vara ett väl så gott beslut. Men det är riktigt att man bör ha den beslutsförmågan och kunna göra den prövningen. Jag tycker att det är bra med närsjukvårdskoncept. Vi skulle behöva se mer av detta. Det finns många verksamheter som själva kallar sig sjukhus. Men det har inte hindrat riksdagen från att många gånger tidigare och i nu gällande lagstiftning använda sig av sjukhusbegreppet. Vi har hittills inte stött på några som helst svårigheter med att vi använder det begreppet, trots att det förekommer verksamheter som kallar sig sjukhus och som inte passar in i den lagstiftningen. Skulle det visa sig att det skulle uppstå ett sådant problem, då får vi väl titta på det. Men låt oss inte ta i det problemet innan vi har det. När det gäller de offentligt finansierade sjukhusen finns det en lista på Socialstyrelsen som definierar de offentligt finansierade sjukhusen, och det är väl lämpligt att gå efter den.

Fru talman! Det blev inget svar. Det är inte så fasligt många som det handlar om. Vi har räknat upp allihop. En ansvarig för en proposition borde veta vad konsekvenserna av den blir. Jag tycker att det är ganska slappt av majoriteten att lägga förslag som man inte vet vad det innebär. Det är ett hafsverk, och det är ofullbordat av vänsterkartellen. Att se till att man vet vad man tar beslut om och vad konsekvenserna blir tycker jag är en rimlig hållning. Eftersom det är min sista replik och jag har tagit upp det kommunala självstyret hoppas jag att Ylva Johansson tar upp det i sin sista replik. För mig är det så oerhört viktigt. Jag vet inte om Ylva Johansson har varit kommun- eller landstingspolitiker. Jag har varit det, och jag kan lova att många med mig har uppfattningen att inget är så störande som att utan orsak bli misstrodd och ifrågasatt uppifrån, att någon vet bättre. Vi från Centerpartiet tror på ett underifrånperspektiv. Vi tror på ett förtroende, att låta människor växa genom att få ta ansvar och få förtroenden. Vi tror att det är viktigt att medborgarna ser tydligt var ansvaret ligger. Kanske är det skillnaden mellan ett centralistiskt uppifrånperspektiv och ett decentralistiskt underifrånperspektiv. Makten till folket, vill jag stå för, Ylva Johansson.

Fru talman! Om man skulle fullfölja det resonemang som Kenneth Johansson för och göra verklighet av det, alltså riva upp den lagstiftning som vi i dag har när vi använder sjukhusbegreppet och i stället gå in på en linje som är mig främmande och som jag också trodde var Centerpartiet främmande, nämligen att den här kammaren ska definiera i lag vad som är ett sjukhus, skulle det vara en oerhört farlig utveckling. Det skulle verkligen lägga en våt hand på den utveckling som i dag pågår, inte minst med närsjukvårdskonceptet. Jag vill bestämt avråda ifrån en sådan utveckling. Jag tänker inte ta några initiativ till att vi eller ni här i kammaren ska definiera i lag vad som är ett sjukhus och därmed stoppa väldigt mycket utveckling. Trots det måste vi kunna ha lagstiftning som reglerar sjukvården. Det har vi haft, det har vi, och det fungerar bra. Det har hittills inte varit några som helst problem att använda begrepp som primärvård och sjukhus trots att vi inte i lag har reglerat exakt vad det innehåller, och jag är väldigt glad att vi inte har gjort det. Jag tänker inte ta några initiativ åt det hållet. När det gäller det kommunala självstyret säger Kenneth Johansson att det inte finns någonting som är så störande som när kommun- och landstingspolitiker upplever att de inte är betrodda och riksdag och regering klåfingrigt har lagt sig i. Man skulle kunna vända på det och säga så här: Det finns ingenting som är så störande som att uppleva som patient att sjukvården inte är likvärdig eller lika tillgänglig var än i landet man bor. Det är min huvudprioritet att se till att säkerställa att vi har en god kvalitet och en bra sjukvård för alla medborgare. Jag tror att ett bra sätt att göra det är att ge stor frihet till sjukvårdshuvudmännen, men jag tror inte att det ska vara en frihet helt utan reglering eller lagstiftning. Därför har vi en hälso- och sjukvårdslag. Därför har vi här i kammaren beslutat om en prioriteringsordning och en rad andra frågor. Jag är inte främmande för att vi kan behöva ta flera beslut som är centrala för att säkerställa det som har högre prioritet än lyckan för kommun- och landstingspolitikerna, nämligen likvärdigheten för patienterna.

Fru talman! Av och till blir man konfunderad. Min jämförelse när det gäller dagligvaruhandeln handlade enbart om hur vi kan se på konkurrens. Naturligtvis går det inte att jämföra till fullo rakt av. Det vet ni alla att jag har insikt om. Det är beklämmande när jag hör att Ylva Johansson säger att det är behoven som styr i sjukvården i dag och att vi prioriterar dem som har de största behoven. Ylva Johansson vet att det inte är sant. Vi har de demenssjuka som inte själva kan tala för sig. De har mycket dålig prioritet. Vi har andra frågor när det gäller prioriteringar där det inte fungerar. Det är de som bullrar mest som oftast har möjlighet att få en gräddfil. Jag menar fortfarande att vi har gräddfiler i dag. Om vi inte hade haft det och allt hade fungerat hade över huvud taget inte den här frågan kommit upp. Jag tycker att vi ska erkänna att det är så. Jag tror att det är ungefär 20 gånger i den här kammaren som socialdemokrater med livligt instämmande av vänsterparti och miljöparti har sagt att även vårdgarantin är farlig. Den är så rysligt farlig, för då skulle prioriteringarna kastas omkull. Men nu har vi drivit på frågan så även den socialdemokratiska regeringen har lagt fram förslag, och nu ska den bli verklighet vilket vi är tacksamma för. Det är en ideologisk fråga. Det är för patienternas skull som jag inte tycker att vi ska ha en stopplag. Men jag har en känsla av att Socialdemokraterna mycket hellre värnar ett gammalt cementerat system än patienternas rätt att få en god vård i tid. Det tycker jag är allvarligt.

Fru talman! Jag kan förstå att Chatrine Pålsson vill dra sig ur liknelsen med Konsum och Ica. Den kanske var förflugen. Men om man nu säger att det är den typen av konkurrens som man tror är bra måste det finnas några likheter i verksamheten, bland dem som efterfrågar den och dem som finansierar den, för att det ska vara troligt att det går att få några som helst liknande goda resultat av marknadsstyrning i det ena området som i det andra. Det är bättre att göra jämförelser med andra delar. Fru talman! När det gäller behovsstyrning delar jag uppfattningen att man inte kan vara nöjd med den i svensk sjukvård. Jag hade precis ett replikskifte med Kenneth Johansson där jag aviserade att jag kan tänka mig att vi kan behöva än skarpare centrala instrument för att säkerställa att varje medborgare, varje patient, har rätt till en likvärdig och lika tillgång till vård utifrån sina behov och ingenting annat. Jag utesluter inte att vi kan behöva ta flera steg i den riktningen. Då kommer jag att göra det även om det finns en och annan kommun- och landstingspolitiker som inte jublar över det. Det finns en grundläggande skillnad här i synen på behovsstyrningen. Det är att Chatrine Pålsson tillsammans med sina kompisar i maktalliansen röstar nej till förslaget om att säga nej till gräddfilerna. Det betyder att ni vill att det ska vara möjligt i den offentligt finansierade sjukhusvården att några ska få betala för att skaffa sig vård snabbare eller bättre än andra. Då kan man ställa frågan: Ska vi ha det på samma sätt i andra offentligt finansierade verksamheter? Ska det vara så om man har en friskola till exempel att den också ska få möjlighet att sälja lite bättre utbildning till dem som betalar bättre eller har en privat försäkring? Det kanske är riktigare att göra jämförelser med andra offentligt finansierade och någorlunda behovsstyrda system än att göra det med Konsum och Ica.

Fru talman! Den borgerliga motionen och startlagen har absolut inte vare sig förslag eller acceptans för några gräddfiler. Det hela har handlat om att om det finns överkapacitet, om man till exempel stänger operationssalen kl. 12 på fredagen och det inte sker några operationer som är planerade, man då går in och opererar från till exempel ett försäkringsbolag. Jag kan inte se att det på något sätt skulle förlänga en enda människas tid i kön eftersom det inte pågår något sådant arbete. Jag förstår att man vill försöka förvränga detta. Men jag kan säga till 110 % att i den borgerliga startlagen och i den borgerliga sjukvårdspolitiken accepterar vi inga gräddfiler. Det finns ju, om vi nu ska säga det, gräddfiler i dag. Det vet Ylva Johansson. Jag gav ett exempel, och det var idrotten. Det är inte alls så att det finns så mycket privat vård så man kan göra det. Vi vet att det förekommer. Det viktigaste för oss är att alla människor ska få komma till vården. Vi har till och med föreslagit i en motion att vi ska göra en ändring i hälso- och sjukvårdslagen om att man ska få vård i tid. Det är det som är det stora problemet i vårt land i dag. De som kommer till vården är oftast mycket nöjda, men det är så långa väntetider att det är fullständigt orimligt. Jag träffade en dam häromdagen som var helt psykiskt knäckt för att hon skulle få vänta ett år. Detta är ingen värdig vård. Det är därför som vi vill låta de landstingspolitiker som är folkvalda, precis som vi i riksdagen, få bestämma hur man uppnår den allra bästa vården med stor tillgänglighet för invånarna i länet.

Fru talman! Hur uppnår man den allra bästa vården? På ett sjukhus som är privatägt men som finansieras till 100 % av offentliga medel och skattemedel vill man, därför att det har uppstått en överkapacitet, operera andra på kvällstid. Då säger Chatrine Pålsson att man självklart inte ska prioritera dem som betalar dubbelt så mycket jämfört med dem som kanske får hälften så mycket i ersättning från landstingssystemet. Och hon säger att det självklart inte kommer att påverka om man har en kö för dem som är betalda av landstinget. Då har man ju samtidigt en marknad för att sälja till dem som står i den kön. Och om man skulle jobba bort den kön, då finns inte den marknaden och den inkomstkällan längre. Men Chatrine Pålsson vet att det inte kommer att påverka någon aktör eller några drivkrafter. Det har nämligen Chatrine Pålsson sagt här i kammaren. Jag tror kanske inte att det är fullt så enkelt att styra, vilket vi ser från många andra verksamheter. Låt oss skilja på det som är offentligt finansierat och som inte styrs av marknadskrafter utan av behov, och låt en annan del styras av marknadskrafter. Och jag tycker att Jan Lindholm förde ett mycket bra resonemang när han försökte klargöra detta. Vi har sett andra exempel i andra samhällen, inte bara på sjukvårdens område, där man ibland på ett mycket olyckligt sätt försöker blanda dessa drivkrafter och får ett väldigt olyckligt resultat. Jag tycker att man ska vara lite mer försiktig än så när man ställer upp spelreglerna för hur vi ska styra och vilka som ska få agera inom sjukvården.

Fru talman! När man lyssnar på statsrådet får man en del funderingar. Och jag vill gärna ställa några frågor. Det ena handlar om att det behövs förbättringar. Ja, det tror jag att vi alla tycker. Jag delar helt uppfattningen om de punkter som räknades upp. Men statsrådet glömde något. Och det handlar också om hur pengarna används. Det har just kommit en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting där man pekar på kommande finansieringsbehov i sjukvården. Ett sätt att försöka få pengarna att räcka längre är faktiskt att försöka effektivisera och titta på den verksamhet som finns i dag, så att man får ut lite mer för pengarna. Om man då tittar runt i Sverige på de olika landstingen skiljer det väldigt mycket när det gäller de kostnader som man har för att bedriva precis likadan vård. Är inte denna stopplag just ett problem, när man inte är beredd att släppa in de aktörer som i dag har bevisat att de kan bedriva verksamhet till en lägre kostnad? På det sättet skulle man få pengarna att räcka lite längre.

Fru talman! Jag kan svara mycket kortfattat. De aktörer som finns i dag driver offentligt finansierade sjukhus på entreprenad. De har i princip agerat inom ramarna för de villkor som vi nu lagfäster. Jag ser därför inte att vi hindrar dessa aktörer att verka inom denna verksamhet.

Fru talman! I måndags deltog jag i ett sammanträde med landstingsfullmäktige i mitt län, ett landsting som styrs av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Där är det samma låsta och, påstår jag, föråldrade synsätt som regeringen nu visar i detta förslag till stopplag inom sjukvårdspolitiken. Det är samma låsning i ett perspektiv som jag menar inte är individens och patientens utan systemets perspektiv. Det är samma låsningar som försvårar ett nytänkande och en förnyelse. Det finns en bred enighet - det har visats bland annat i den här debatten - om att vården ska vara solidariskt finansierad och också demokratiskt styrd. Politiken och styrningen ska koncentreras på att stifta lagar som bidrar till utveckling, göra beställningar som innebär att i avtalsform uttrycka krav på kvalitet och kvantitet och reglera den ekonomiska ersättningen och, minst lika viktigt, kontrollera och utkräva ansvar. Och detta är politikens huvuduppgifter. Detta kompakta motstånd mot att låta andra än landsting driva sjukhus tycks vila på en misstro. Man vet ju inte vad de tar sig till, tycks inställningen vara. Men det är samtidigt en misstro mot landstingspolitikerna. Kan vi politiker inte styra sjukvård som drivs av annan än landsting, kan vi väl inte heller styra landstingsdriven sjukvård? Misstron leder rimligen till slutsatsen att även landstingsstyrd sjukvård är dåligt styrd. Men låt oss då i så fall diskutera det problemet och inte ett låtsasproblem. Jag menar att majoritetskartellen utmanar ett låtsasproblem. Varför är den riktiga utmaningen, att ge möjligheter att jämföra, så viktig? Ja, det torde vi nog vara eniga om, hoppas jag. Olika aktörer bidrar till att fler nya tankar väcks. Olika aktörer bidrar till att pressa kostnader och förbättra kvalitet. Och olika aktörer skapar en konkurrens om att ge personal den bästa trivseln. Men låt sluta tala om ett låtsasproblem. Angrip problemet med de politiska tillkortakommandena. Det är detta problem som uppenbarligen är det egentliga problemet, och det har egentligen inte diskuterats.

Fru talman! Man kan tala om pseudodebatt. Det måste jag säga. Jag tänkte berätta att min mor på 60-talet arbetade i en bosättningsaffär. Där sålde man dammsugare. Men de var inte bra. Det var dåligt kvalitet på dem, och de höll inte. Det var inte så underligt eftersom de var gjorda i Östtyskland. Men alla kunde köpa dem eftersom de var billiga. Det är samma sak med talet om stopplag. Här talas det om gräddfiler. Jag vill tala om för er att det här beslutet kommer att innebära att det blir de som inte ens kommer att få kaffegrädde, utan det kommer att bli ännu mer vispgrädde till dem som har pengar. Det är det som det handlar om. De kommer fortfarande att åka till Århus och få sina operationer, eller någon annanstans, därför att de har råd, medan utvecklingen i den offentligt drivna vården kommer att krympas. Det kommer att motverka sitt syfte. Detta förslag, som väl syftar till att patienterna ska få tillträde på rimliga villkor, kommer att krympa deras möjligheter, därför att de som behöver inte kommer att komma till. Det kommer att minska utvecklingsintresset i vården. Incitamentet till innovation inom vårdsektorn kommer att minska, och nya innovationer som är behövliga kommer att exkludera dem som inte har råd att köpa dem. Det är det som är problemet. Vi talar om lokalutnyttjande. För ett par år sedan, när jag satt i Hallands läns landsting som landstingspolitiker, gjordes en utredning om hur mycket man använde de nya exklusiva operationssalarna på länssjukhuset i Halmstad. Man använde dem 30-35 % - i övrigt stod de tomma. Ingen företagare skulle kunna utnyttja sina lokaler på lika dåligt sätt. Låt mig också tala om att om en idrottsförening äger en idrottshall och man har massor av lokalutrymmen vid sidan om så skulle man gärna hyra ut dem för att få intäkter till den egna verksamheten, som då skulle bli bättre. Det skulle också gynna folkhälsan i bygden. Om det nu pratas om non-profit -företag, hur kommer det sig då att man köper medicin av aktieägare som sitter på andra sidan jordklotet eller Hewlett-Packards stora, multinationella företag, när man inte vill gynna att människor ska tjäna pengar på vården? Det är ju bara nonsens! Sjukvårdspersonal arbetar ju i andra länder trots att vi har långa köer och tomma lokaler i Sverige. Hur kan det vara så? Vi pratar om köer. Vem är det som står i köerna? Det är de i Norrland och i andra landsting som har svårt med ekonomin. Man skulle snarare tala om förlustdrivna sjukhus än vinstdrivna - det vore viktigare. Det är väl ändå så att varje arbetstagare och företagare vill tjäna pengar? Det är väl ingen som jobbar gratis? Det är märkligt: Vi hade en utredning av Pär Axel Sahlberg från Halland som föreslog ett mer rimligt resonemang. Men det förslaget har man ju slopat. Det var det vi diskuterade inför förra valet. Då stod man inte upp för det. Sedan borde man ställa frågor till dem som talar om att man inte ska köpa tjänster för offentliga pengar. Hur kan man då köpa färdtjänst, skolskjuts och sådant? Det är pengar som är intäkter från skattebetalarna. Det finns ju ingen garanti för att de kan fullfölja sina åtaganden. Det handlar ju till exempel om taxibolag. Resonemanget borde alltså föras på en rimlig nivå: Vad gynnar patienten bäst? Det kommer inte att gynna patienten bäst att man sätter upp mer förbud. Låt oss i stället reglera detta, och låt landstingspolitikerna, som hittills har haft ett förtroende, fortsätta ha det. De kommer att klara av detta i framtiden också. Skulle avarter uppkomma så finns det alla möjligheter att återkomma, men låt oss inte springa före och försöka hitta spöken på ljusa dagen. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.