Remissdebatt

Fru talman! Jag ska börja med att tacka Folkpartiet som har tagit initiativ till den här debatten. Det finns all anledning att uppmärksamma att den här propositionen nu läggs på riksdagens bord. Det är könsmaktsordningen där män är överordnade och kvinnor underordnade som ligger till grund för att kvinnor tvingas stå ut med att bli sexualiserade, objektifierade, negligerade och diskriminerade. Det är samma könsmaktsordning som också gör att kvinnor blir lägre värderade i många olika sammanhang. Det är de värderingar och attityder som skapas i nuvarande könsmaktsordning som förklarar att kvinnor som har utsatts för sexualbrott inte tas på allvar och inte får den bästa hjälpen. Deras anmälningar utreds inte professionellt utan läggs helt sonika ned, trots att kvinnan kanhända kan uppge när, var och hur det skedde och vem som har förgripit sig på henne. Är kvinnan dessutom socialt utsatt, kanhända prostituerad och tillika missbrukare, slår både klass- och könsmaktsordningen till fullt ut. Brottsofferforskningen visar att det är stor skillnad på hur rättsväsendets olika aktörer väljer att tillgodose eller att underlåta att tillgodose brottsoffrens mänskliga rättigheter. Jag menar att det inte är någon tillfällighet att brott mot kvinnor fortfarande kan tas på mindre allvar. Det har med könsmaktsordningen att göra, och det är de grundläggande värderingarna som speglas i de attityder som legitimerar ett beteende som bortser från kvinnors självklara rättigheter. Klargörande forskning och samhällets egen statistik visar entydigt att det är så. Kvinnojourer och andra som kommer i kontakt med utsatta kvinnor har under många år berättat att det är så här det ser ut. Fru talman! Det har varit värre. De senaste årens satsningar på utbildning och på att ta fram nya metoder för utredning och lagföring har haft betydelse. Men vi har ingen anledning att slå oss till ro. Det är långt kvar innan alla, utan undantag, får sin rätt tillgodosedd. Därför är den här propositionen, som vi i dag fått på riksdagens bord, både viktig och efterlängtad. Här har vi nu ett förslag som väldigt många människor varit engagerade i att få fram. Förutom Sexualbrottskommittén som arbetade under ett par år har ett stort antal remissinstanser yttrat sig. Ett antal frivilligorganisationer har funnits med i återkommande samtal med regeringen under resans gång och gett sina synpunkter. Lagrådet har behandlat förslaget, och regeringen har nu lämnat sin proposition. Nu är det dags för riksdagen att ta över. Jag ser fram emot att få ta del av övriga partiers reaktioner på regeringens och samarbetspartiernas förslag. I en sådan här fråga som har så stor betydelse för så många och under lång tid framöver, hoppas jag att vi fram i februari, när beslut ska fattas, kan vara överens om så mycket som bara är möjligt, helst allt. Vi har alltså nu ett förslag till en ny sexualbrottslag som ska förbättra skyddet mot sexuella kränkningar och göra det tydligt att varje människa, man som kvinna, vuxen som barn, har rätt till sin sexuella integritet och sitt självbestämmande. Utgångspunkten i förslaget är att alla människor, oavsett kön och ålder, har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin egen sexualitet och att ett nej är ett nej. Fru talman! Jag kan naturligtvis inte gå igenom hela förslaget i detalj här, och det är inte heller meningen med den här remissdebatten. Jag vill ändå nämna att det i propositionen finns förslag om straffskärpningar på ett flertal punkter. Det är fler gärningar än i dag som ska bedömas som våldtäkt. Det är fler gärningar som kommer att bedömas som grov våldtäkt. Kravet på tvång sätts lägre. Det blir alltså fler gärningar som ska bedömas allvarligare än i dag. Ett sådant exempel är när fler än en gärningsman utsätter någon för sexuella övergrepp. En sådan handling kommer genomgående att bedömas som grov. Begreppet hjälplöst tillstånd förtydligas och framför allt utökas, till och med uppräknas i själva lagtexten. Fru talman! Vi har alla under årens lopp upprörts över friande domar som gällt sexualbrott mot barn. Det har varit fråga om sexualbrott där förövarna gått fria i sådana fall där man inte har kunnat bevisa att barnet har tvingats utan påståtts, av den vuxne naturligtvis, självmant ha medverkat i den sexuella handlingen. I själva verket vet vi att gärningsmän som förgriper sig på barn sällan tar till våld. De behöver inte göra det. Övergreppen sker med helt andra metoder. Är det så att övergreppen pågår under lång tid anpassar sig barnet till situationen och övergreppen blir på så sätt normaliserade för barnet. I förslaget i propositionen delas lagtexten upp så att brott mot vuxna behandlas för sig och brott mot barn för sig. När det gäller barn slopas kravet på tvång helt och hållet. När det gäller brott mot barn förändras också preskriptionsreglerna. De kommer att gälla från det att barnet har fyllt 18 år oavsett när övergreppet har begåtts. Begreppet sexuellt umgänge som i dag finns i lagen tas helt bort. Det är ett uttryck som leder tankarna till ömsesidighet. I stället kommer man att använda begreppet sexuell handling. Sexköpslagen arbetas in i brottsbalken, och den utökas något. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp ändringar och paragrafer, men jag ska inte göra det. Jag tänkte ägna några minuter åt samtyckesdiskussionen. Vi har två kraftiga skäl för att inte införa en regel som säger att man med bristande samtycke som enda grund, utan någon annan kringbevisning, skulle kunna vara skäl för att döma någon för våldtäkt. Den första är att detta är en främmande ordning. Vi har inte den ordningen i Sverige att det är den tilltalade som ska bevisa sin oskuld utan det är åklagaren som ska bevisa att det han har lagt den tilltalade till last också har skett. Det är den första, inte oviktiga, invändningen. Den andra är att alla remissinstanser inklusive Lagrådet, inte minst erfarenheterna från England och våra egna överväganden pekar på att det skulle bli en olycklig fokusering på brottsoffret. För att man ska kunna visa att det har förelegat ett samtycke kommer naturligtvis brottsoffrets beteende att hamna i fokus. På vilket sätt har brottsoffret signalerat och varit tydligt med att det inte har samtyckt till den sexuella handlingen? Det är precis tvärtemot den ordning som vi vill ha. Vi vill ha fokus på gärningsmannen och hans agerande - jag säger "hans", för det är oftast fråga om män - inte på hennes. Den diskussion som har förts de senaste åren när ett och annat klavertramp i domstol har begåtts har haft fokus på brottsoffrets tidigare sexuella erfarenheter, klädsel, hur mycket hon druckit och så vidare, och det är absolut inte en utveckling som vi på något sätt vill ska fortsätta. Tvärtom lyfter vi i propositionen fram att ordningen i domstolen ska vara den att fokus är på gärningsmannen och inte på brottsoffret. Det finns mycket mer som vi hade kunnat säga, fru talman, men jag förstår att man väntar på att jag ska sluta nu.

Fru talman! Förra året anmäldes 10 142 sexualbrott, varav 2 565 gällde våldtäkt och grov våldtäkt. Det senare är en ökning med 17 %. Detta betyder mer än 200 våldtäkter i månaden och 50 i veckan. Det är förfärande siffror, en verklighet som är svår att ta till sig. Vad värre är: Trots att viljan att anmäla brotten har ökat finns det anledning att tro att mörkertalet fortfarande är väldigt stort. Jämför man dessutom andelen anmälda brott med antalet domar blir offrens utsatthet tydliggjord. Totalt hade vi förra året alltså 10 142 anmälda sexualbrott men bara 630 domar. Det anmäldes 2 565 våldtäkter. Det blev 131 domar. 103 av dem innehöll fängelse som påföljd. Kort sagt visar fakta att antalet anmälningar när det gäller grova sexualbrott ökar, samtidigt som det ganska sällan blir en dom och en allvarlig påföljd. Den här verkligheten är naturligtvis någonting som vi måste utgå från när vi nu ska pröva de förslag till förändringar i lagstiftningen som regeringen har föreslagit. Vi är alla medvetna om att bevisföringen, inte minst när det gäller våldtäkt, är väldigt besvärlig. De grova överfallsärendena kan man reda ut, men det är svårare när övergreppen skett utan vittnen, inte sällan i det egna hemmet. Ord står mot ord, bevisen saknas eller är svårtolkade. Med höga krav på rättssäkerhet, vilket vi måste ha i all rättskipning, är det viktigt att fråga sig om vi med lagstiftningens hjälp kan nå längre än vad vi gör i dag. Med reservation, fru talman, för den korta tid för genomläsning av propositionen som oppositionen har haft, kan jag ändå säga att det är tveksamt om de föreslagna förändringarna leder till att fler brottslingar kan fällas. Därmed är inte sagt att alla förändringar är dåliga. Tvärtom har jag hittat ganska många bra saker i de förslag som har lagts fram. Ett förslag handlar om att våldtäktsbegreppet ska utökas och att kravet på tvång ska sättas lägre. Frågan är om det gör lagstiftningen klarare. Är inte risken att ett vidare begrepp, där också handlingar som inte allmänt upplevs som våldtäkt kallas för våldtäkt, eroderar värdet av begreppet? Visserligen har regeringen efter en massiv kritik från remissinstanserna, framför allt från sådana som dagligen arbetar med de här svåra ärendena, valt att justera förslaget i enlighet med vad Lagrådet har tyckt. Frågan är om det räcker. I vart fall kommer vi moderater att ställa oss den frågan under vårt arbete innan vi ska lämna våra synpunkter. Ett annat förslag gäller att barns integritet stärks genom att det inte kan bli fråga om att pröva barnets ansvar eller agerande vid sexuell handling. Den vuxne får ta hela ansvaret när barn utnyttjas. Det är ju en klok och ganska självklar förändring, kan man tycka. Likaså förlängs preskriptionstiden för sexualbrott mot barn, vilket är bra. Man kan alltid diskutera hur preskriptionstid ska beräknas, men det viktigaste för oss är att övergrepp mot barn oftare än i dag kan redas ut och rätt skipas. Av det skälet har vi moderater också diskuterat om man inte borde förlänga preskriptionstiden för barnpornografibrott eftersom det är mycket svårutrett och ofta tar lång tid. Det är i dag svårt att fälla dem som man sagt borde kunna fällas just på grund av tidsaspekten. Regeringen föreslår i två fall skärpta straff genom en höjning av straffmaximum. Möjlighet till stränga straff är en viktig signal om att man ser allvarligt på köp av sexuella tjänster, att man utnyttjar barn, grovt koppleri och allt det här. Samtidigt är knappast straffskalan det helt avgörande. Den fråga som måste ställas är naturligtvis om domstolarna just när det gäller de här ärendena, till skillnad från nästan alla andra, utnyttjar den fulla straffskalan i dag. Vi vet att rätterna ofta hamnar i den nedre delen av straffskalan också för väldigt grova brott. Det beror på alla olika signaler och förbehåll som finns i den förda kriminalpolitiken. Från moderat sida anser vi nog att den viktiga uppgiften, att reda ut den problematiken, faktiskt återstår och inte finns med i det underlag som vi har fått nu. Värderingarna och attityderna när det gäller manligt och kvinnligt, när det gäller individens frihet och inte minst sexuell integritet varierar ju över tid och i olika kulturer. Mänsklig samlevnad är en komplicerad fråga. Samhällsutvecklingen och internationaliseringen har inte gjort saken enklare. Det kan man ofta se om man går bakom statistiken och tittar på fallen, på ärendena, och möter människorna. Det ligger ett väldigt stort ansvar på regering och riksdag att offensivt informera om och argumentera för de värderingar som vår lagstiftning bygger på. Jag tycker att Elisebeht Markström gjorde det lite enkelt för sig när hon skyllde alla problem på någon tänkt könsmaktsordning, när det faktiskt handlar om konflikter och kollisioner som vi kan reda ut och också om praktiska frågor som går att hantera. Jag tror att det är nödvändigt att identifiera problem av olika slag i de samlevnadsfrågor som det handlar om och även att identifiera bekymmer som bottnar i kulturella och religiösa föreställningar. Samtidigt måste vi se till att rättsväsendet har den kraft som behövs för att se till att svensk lag förstås och efterlevs. Bristen på anmälningar som leder till utredningar som fungerar i domstolen, att det blir så få domar och så vidare handlar inte bara om brister i lagstiftningen utan också om att vi har för få kunniga poliser, för få människor som har insikt i de problematiska frågeställningar som det handlar om. Det finns brister när det gäller bemötande och mängder av sådana frågor, och jag tycker att när vi har ambitionen att få en bättre tingens ordning - för det tror jag att vi är övertygade om - ska det här vara med i sammanhanget. Jag tror nämligen också att det finns väldigt mycket utanför propositionen som måste göras för att tryggheten för män och kvinnor ska öka, inte minst för att kvinnors rätt ska hävdas bättre än i dag.

Fru talman! Överallt och i alla tider har våldtäkter och grova sexualbrott i andra former använts av män som ett sätt att förtrycka kvinnor. Det gäller inte bara i krig i andra länder. Det gäller också i Sverige och dessvärre även i dag. Nu har justitieutskottet fått ett sedan länge efterfrågat lagstiftningsärende, nämligen en reformerad sexualbrottslagstiftning. Länge har vi i riksdagen debatterat dessa svåra frågor, men ännu fler människor har med glöd debatterat dessa frågor utanför riksdagen. Huvudfrågan har varit kvinnors upplevda och deras verkliga rättstrygghet om de utsätts för sexualbrott och därmed en personlig katastrof. Regeringen har valt att förlita sig på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i fråga om sexualbrottslagstiftningen. Jag och Folkpartiet liberalerna hade gärna sett att man under den långa tid som regeringen har berett frågan faktiskt hade försökt förankra sig något bredare i riksdagen. Min ambition är ju att vi ska ha så lite politiska motsättningar som möjligt om straffrätten och att de lagar som presenteras inför riksdagen har ett så brett stöd som möjligt för att öka långsiktigheten i och förtroendet för vår straffrättslagstiftning. Jag kan konstatera att justitieminister Thomas Bodström inte är här i dag, när vi ska diskutera frågan. Massmedier, rapporter, böcker och utredningar har pekat på att kvinnors ställning som brottsoffer när det gäller sexualbrott är ofattbart svag i praktiken. "Rättslös" är ett inte ovanligt epitet för den känsla som kvinnor alltför ofta får när de blivit utsatta för ett av de vidrigaste brotten - den största integritetskränkning som man kan tänka sig som människa. Vi har som lagstiftare ett särskilt ansvar för att våra lagar är både effektiva och rättssäkra. Det är en mycket svår balansgång, kan man lugnt påstå, men desto viktigare är det att vi tar detta uppdrag att balansera detta på djupaste allvar. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att vi inte överdriver betydelsen av olika lagtekniska lösningar och vilka ord som används för vidriga gärningar. Sexuellt våld är i alla former redan i dag i huvudsak brottsligt över hela skalan. Problemet har framför allt visat sig när det gäller modet att våga anmäla, bemötandefrågor, samverkan mellan polis och åklagare och dokumentation, inte minst vad gäller rättsintyg som håller genom en hel rättsprocess. Utan att regeringen också möter dessa frågor på ett rationellt sätt och med starkt fokus på förbättringar kommer det nu aktuella förslaget att hjälpa föga vad gäller rättstryggheten för utsatta kvinnor. Jag vill understryka att det av vår grundlag framgår tydligt att det är regeringen allena och inte riksdagen som har ansvar för styrningen och verksamheten i våra myndigheter. I debatten kring denna lagstiftning är jag nämligen lite bekymrad över att regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet försöker ge intryck av att sexualbrott nästintill kommer att upphöra den 1 april 2005, då det är tänkt att lagstiftningen ska träda i kraft. Elisebeht Markströms inlägg var inte ett sådant exempel, utan det var mycket ödmjukt, tycker jag, men ibland hör man i debatten att det ska lösas, och det ska bli annorlunda. Jag tror i alla fall att det är en farlig bild att måla upp. Ännu fler hårt arbetande poliser med rätt spetskompetens, outtröttliga åklagare, gärna samarbetande i familjevåldsenheter i hela Sverige, än mer kunniga domare och kvalificerade rättsintyg från kvalificerade läkare: Utan dessa kommer det att vara svårt att få någon enda ytterligare gärningsman fälld för sexualbrott, detta oavsett vad vi kallar brotten eller vilken lagteknisk lösning vi väljer. Man måste också ha med att det på lång sikt handlar mycket om förebyggande arbete. Visst är det så - där håller jag med Elisebeht Markström - att det ändå finns strukturer som gör att människor beter sig som de gör. Det finns män som anser sig ha rätt att begå våld mot kvinnor på de grövsta sätten. Då pratar vi om insatser tidigt i förskolor. Vi kan prata om specialinsatser av poliserna i områden där det finns gäng som har helt sjuka föreställningar om kvinnor etcetera, vad gäller själva brottsbekämpningen och de myndigheter som har ansvar för detta. Men det gäller också det reparativa, att vi har ett bra stöd och en uppföljning som gör att kvinnor vet att man kan få hjälp och stöd om man har råkat ut för denna personliga katastrof, hjälp på vägen in i rättsprocessen. I en remissdebatt i en sådan här viktig fråga kan man inte helt låsa sig i sina politiska ställningstaganden. Folkpartiet liberalerna kommer nu nogsamt att läsa regeringens förslag, underlag och analys till en ny sexualbrottslag. Vi kommer om två veckor att leverera en motion där vi lyfter fram förtjänster och förslag på förbättringar i sexualbrottslagstiftningen. Jag kan dock redan nu avslöja att vi tycker att det är bra att själva våldtäktsbegreppet breddas. Folkpartiet menar att regeringen förtjänstfullt har argumenterat för att sjuka beteenden faktiskt kallas vid sitt rätta namn. Vi anser också att det är rätt att gå vidare med längre preskriptionsregler som har föreslagits, även om jag tror att vi kan tänka oss att gå ännu något längre på något område. Men jag vill också redan nu markera att vi känner en viss tveksamhet, liksom Lagrådet gör, inför att regeringen inte funnit det nödvändigt att mjuka upp rekvisitet om att en person ska ha befunnits i hjälplöst tillstånd och låta straffbestämmelserna också omfatta det fall att en person ska ha befunnit sig i en så kallad särskilt utsatt situation. Regeringen menar nämligen i propositionen att kriminaliseringens räckvidd i stora drag är avsedd att vara densamma som enligt den nu gällande lagen. Detta innebär att den praxis som hittills utvecklats när det gäller innebörden av till exempel rekvisitet hjälplöst tillstånd, kommer att vara vägledande även i fortsättningen. Det är alltså fortfarande den så kallade Tumbadomen från Högsta domstolen som lägger fast praxis om hjälplöst tillstånd samt den tidigare praxis vi har vad gäller så kallat eventuellt uppsåt. Det ligger kvar. När regeringen dessutom i propositionen avfärdar det förslag om en hotfull situation som Sexualbrottskommittén vill införa, pekar regeringen på att det faktiskt ligger i sakens natur att det kan vara svårt att bevisa just en straffbar hotfull situation eller annat straffbart outtalat hot ska ha ägt rum. Detta är ju samma sak som gäller att bevisa hjälplöst tillstånd. Därför har vi svårt att se hur regeringens lagstiftning i denna del i praktiken kommer att förändra något i sexualbrottsmålen i avgörande riktning, förutom att själva brottsrubriceringen, våldtäkt, kommer att stämma bättre överens med det allmänna rättsmedvetandet - och det är ju en god gärning i sig. Vi kommer alltså att nogsamt överväga om det faktiskt inte är så att det finns övervägande skäl - inte tvärtom - för att i lagtexten föra in begreppet särskilt utsatt situation. Denna fråga, hävdar vi, är i praktiken betydligt större och viktigare än den fråga om samtycke som jag vet att några av kollegerna i justitieutskottet kommer att tala en del om. Jag tror att det här är mer avgörande för att få en kraft till att bekämpa och markera, och faktiskt också för att få fler människor fällda. Vi hörde tidigare hur många sexualbrott som anmäldes 2003. Det finns inga tecken på att det ska se särskilt mycket bättre ut under innevarande år. Vi vet också om att av de brott som anmäls är det väldigt få som klaras upp. Vi vet också om att i förhållande till de brott som klaras upp och anmäls så finns det ett mörkertal som många, bland annat Kvinnoforum, hävdar är mycket större, femdubbelt större, än de verkliga brotten. Därför är de här kommande två veckorna så viktiga. Rättstryggheten för kvinnor måste stärkas i Sverige. Folkpartiet liberalerna kommer alltså nu att vrida och vända på propositionen om en ny sexualbrottslagstiftning. Vi kommer att försöka finna förbättringar av det som redan är bra i många delar för att ändra på det faktum att så många kvinnor i dag upplever och finner att rättstryggheten inte är till för dem. Kvinnor har ju faktiskt samma rätt som män att känna sig rättstrygga i Sverige.

Fru talman! Jag vet att Johan Pehrson är väl engagerad i de här frågorna. Han pratar ofta varmt och gärna om kvinnofrid, som man väl kan förkorta det hela. Jag vill först säga att jag hoppas att vi blir överens så småningom, och jag önskar dig välkommen. Även om ni inte har varit med tidigare så har ni ju alla chanser nu, och uppfattningar har ni säkerligen om de här förslagen. I grunden handlar det om könsmaktsordning. Män är överordnade kvinnor och kvinnor underordnade män. Det förklarar, på individnivå, en mängd övergrepp mot kvinnor. Trots resurser inom rättsväsendet - de olika rättsvårdande myndigheterna får ju en del resurser varje år - kan man, om man försöker jämföra hur man arbetar med de frågor som rör just kvinnor, se att kvinnor blir sämre behandlade än andra. Kan det, Johan Pehrson, ha sin förklaring i könsmaktsordningen? Håller du med mig om att det kan vara så?

Fru talman! Ja, absolut. För att bekämpa den strukturella underordning som kvinnor i Sverige befinner sig i och som visar sig på många sätt - så tycker jag att det är - tror jag att man måste lösa detta på två fronter. Det handlar för det första om det individuella planet. Det finns människor, i huvudsak män, som begår monstruösa och helt oförklarliga handlingar, vilka jag inte känner någon som helst personlig skuld för, annat än i den meningen att jag uppenbart inte har levererat tillräckligt med argument som skulle fått Elisebeht Markström och andra socialdemokrater i kammaren att känna att det är viktigt att satsa på bland annat familjevåldsenheter i varje polismyndighet i hela landet. Så ser det inte ut i dag, trots att vi kräver detta. Det är den ena delen. För det andra är det viktigt att det, när man pratar om detta, på det kollektiva planet finns signaler och värderingar över hela skalan, från våra förskolor, där det visar sig att unga pojkar beter sig på ett sätt som på många håll behöver styras upp, vidare ända upp till våra domstolar. Den förskola som mina egna barn går i jobbar mycket aktivt med jämställdhetsarbetet, vilket jag är glad för. Det är klart att det här och var också i våra domstolar finns värderingar, strukturer och tänkesätt som inte är helt uppdaterade, om jag uttrycker mig milt. Jag vill dock understryka att de utgör ett stort undantag. De flesta domare på området visar stor förståelse för allvaret i brottet och stor respekt för den våldsutsatta kvinnan.

Fru talman! Ja, det stämmer säkert. Problemet är bara att på vägen till domstol träffar kvinnorna på en rad andra aktörer inom rättsväsendet, oftast män, som inte tar dessa frågor på allvar. De flesta kvinnors ärenden hamnar ju aldrig i domstol. Det var egentligen det jag undrade över, och det utvecklade du också något. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och fundera lite högt tillsammans med dig vad du menar med att säga att det finns sjuka föreställningar i förorterna och i gängen i förorterna. De ska så att säga stå i skottgluggen för sexualbrotten i vårt land, och för brott mot kvinnor och flickor över huvud taget, när vi vet att våld mot kvinnor, sexuella övergrepp mot kvinnor, i själva verket ständigt förekommer landet runt och i alla samhällsklasser, på alla nivåer och i alla grupperingar. Det är min själ inget som är begränsat till några gäng i förorterna. Jag hörde dig säga detta i TV i går. Ta nu chansen och förklara för oss andra vad exakt du menar med att peka ut grabbarna i förorterna som i första hand ansvariga för våld och övergrepp mot kvinnor och flickor.

Fru talman! När det gäller det första som togs upp vill jag säga till Elisebeht Markström att ansvaret för situationen vid våra myndigheter, det faktum att de inte bemöter kvinnor på ett korrekt sätt, sedan tio år åvilar dig och Socialdemokraterna. Det är du som har ansvaret för detta. Det är du som i tio år haft möjlighet att via regeringsmakten ändra på detta. Det är nämligen bara ni som enligt grundlagen styr myndigheterna. Sedan till det andra som togs upp. Ja, jag hade förmånen att medverka i en debatt som handlade om våld mot kvinnor. I dag talar vi om sexualbrott mot kvinnor. Tyvärr kan man konstatera att detta hänger ihop. Våldsamhet mot kvinnor kan lätt leda till sexualbrott mot kvinnor. Då hävdar jag detta, och det är lite obehagligt att jag gör det. Jag träffar många poliser och många andra människor som jobbar i några av de mest segregerade förorterna i Sverige, bland annat i Stockholm, vilka berättar för mig om den enormt positiva kraft som finns där ute, om alla de människor som gör sitt bästa för att förändra det utanförskap som de befinner sig i till något positivt. Men de berättar också om den miljö som skapat unga människor, inte sällan unga män oavsett etnisk bakgrund, som valt en tragisk väg både för sig själva och också för alla de människor som kommer i deras väg. De är totalt okänsliga, totalt respektlösa, i sin behandling av kvinnor, inte minst unga kvinnor. Om vi inte genom förebyggande arbete bryter upp dessa gäng kommer de att fortsätta att skövla unga människors liv. Det vill jag förändra. Det är obehagligt att detta sägs, men det är nödvändigt. Jag har inte lust att peka ut någon. Det är inte huvudproblemet eftersom detta i grunden är ett strukturellt problem, men om det på vissa håll finns sjuka symtom måste vi våga säga det.

Fru talman! Eftersom Peter Althin är i Göteborg och mäter snödjupet i dag får jag vara med i justitieutskottet då jag tidigare engagerat mig en del i just denna fråga. Att i riksdagen kunna ha en remissdebatt med anledning av en ny sexualbrottslag känns som en högtidsstund. Därför är det lite beklagligt att Thomas Bodström inte är här i dag, vilket jag hade förväntat mig. En remissdebatt innebär att vi, när vi fått propositionen, ska ha möjlighet att ställa frågor och kunna föra en analytisk diskussion om innehållet i propositionen. Vi har ju inte hunnit detaljläsa den, men den har ändå väckt frågor på vägen. Jag förstår att Elisebeht Markström är ställföreträdande justitieminister i dag. Min förhoppning är att hon också ska kunna besvara våra frågor. Det är sex år sedan som regeringen tillsatte en utredning som skulle se över bestämmelserna om våldtäkt. En av de frågor som utredningen fick i uppdrag att utreda var om man skulle tillmötesgå de krav som hade framförts att en kvinnas nej till sexuella handlingar alltid ska respekteras med ett nej också i lagens mening. Utredningen presenterade sitt förslag för tre och ett halvt år sedan. Detta har gått i vad som får betecknas som snigelfart, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Justitieministern har motiverat denna mycket utdragna process med att Sexualbrottskommitténs förslag inte var tillräckligt bra. Det kan man delvis hålla med om. När propositionen nu läggs fram finns där en hel del som är bra, inte minst när det gäller att skärpa straffen för övergrepp mot barn. En sådan förstärkning har behövts länge. Den är välkommen. Annat fortsätter att fattas. Kristdemokraterna har länge krävt att brottsbalken ändras så att en våldtäkt alltid ska anses som en våldtäkt också i lagens mening, att övergrepp mot de mänskliga rättigheterna ska beivras också när det handlar om våldtäkt mot kvinnor. Det innebär i praktiken att det ska vara straffbart att ha sex med en kvinna mot hennes vilja och därmed att ett nej ska respekteras. Det är med anledning av detta som jag skulle vilja ställa en fråga till Elisebeht Markström. Jag ska ge ett exempel, och jag skulle vilja höra ifall den händelse som refereras i exemplet är straffbar enligt det framlagda lagförslaget. Elisebeht Markström svävar lite på målet genom att säga att ett nej alltid är ett nej, men ändå inte alltid, för fokus får inte läggas på brottsoffret - om jag kort sammanfattar det hela. Är följande händelse straffbar? En man utför en sexualhandling mot en kvinna trots att han är fullt klar över att hon inte vill ha sex med honom. Det sker i hennes lägenhet. De är bekanta. Hon är inte berusad. Han är vältränad och väger 95 kg. Hon väger 50 kg. Hon gör inte motstånd, bara tiger medan det pågår. Är det en straffbar handling enligt den nya sexualbrottslagen? Jag hoppas få ett rakt besked i den frågan. Min andra fråga är: Förändras bedömningen om kvinnan försöker hindra honom genom att göra motstånd? Det var två frågor. Även Lagrådet har varit väldigt kritiskt mot justitieministerns förslag. Det menar att Bodström inte tillräckligt noga har analyserat en dom mot Bulgarien i Europadomstolen. Domen innebär att Sverige för att inte bryta mot Europakonventionen behöver införa en lagstiftning som straffbelägger alla sexuella handlingar som inte bygger på samtycke. Även den internationella domstolen för forna Jugoslavien har i ett flertal domar kommit fram till att sexuella handlingar som företas utan offrets fria samtycke är våldtäkt. Bland EU:s medlemmar har i varje fall Belgien, Irland och Storbritannien redan lagar som innebär att sexuella handlingar som företas utan samtycke anses som våldtäkt. Man kan fundera lite om en svensk kvinnas nej ska vara mindre värt än ett nej som utropas i ett krigsområde eller om det sägs på franska eller engelska. Storbritannien har i varje fall med anledning av utfallet i Europadomstolen ändrat sin sexualbrottslag och kräver nu samtycke. Justitieministern har på en fråga i en interpellationsdebatt här i kammaren anfört att det skulle ta år av utredning att få fram ett sådant lagförslag som Lagrådet har åberopat borde utredas närmare. Det kan man naturligtvis tycka. Det beror på vilken arbetstakt man har och hur arbetsför man är. Ibland går det bra att snabbutreda saker. Det kan gå ganska fort med vissa saker. Storbritannien har lyckats med det efter det att domen föll för nästan ett år sedan. Fru talman! Det vore intressant att höra Elisebeht Markströms bedömning av den brittiska lagen. Är den på något sätt undermålig? Är den dålig? Är den inte fungerande? Vad finns det för synpunkter på detta? Här kan finnas erfarenheter som vi kan dra nytta av när vi ska skriva ny svensk lag på området. Det hade varit intressant att höra justitieministerns syn på hur vi ska gå vidare. Är detta dokument tillräckligt enligt justitieministerns sätt att se? Eller avser man på Justitiedepartementet att följa Lagrådets anvisningar och arbeta vidare med frågan för att komma ett ytterligare stycke på väg? Upprördheten har varit stor hos många kvinnor och män som upplever att det har funnits en rättslöshet på området. Om vi inte når ända fram med den föreslagna lagen - som vi naturligtvis ska lusläsa och återkomma med synpunkter på i den motion som vi ska skriva - och den inte är tillfyllest: Hur ser då framtiden ut? Vad är man beredd att pröva från Justitiedepartementets sida? Rättstryggheten måste stärkas för kvinnor, säger Johan Pehrson. Såtillvida tror jag att vi är fullständigt överens i den här kammaren. Ett litet stycke väg har vi gått med den föreslagna lagstiftningen. Om den är tillräcklig återstår att se. Vi ska gå hem och läsa förslaget. Det hade varit bra om vi kunnat få ställa frågor direkt till justitieministern.

Fru talman! Med all respekt för att Maria Larsson inte har kunnat lusläsa propositionen som vi fick i förrgår kväll tänkte jag berätta att i propositionen behandlar regeringen Lagrådets frågeställningar kring Bulgariendomen. Det finns att läsa i propositionen. Det kan Maria Larsson göra och sedan återkomma. Jag tänker inte gå in och agera domare i något slags fiktiva fall. Det vore fullständigt knasigt av mig att göra på det sättet. Det tänker jag heller inte göra. Jag fick också en fråga om England och om jag tycker att deras lagstiftning inte är tillfyllest. Jag är kanhända inte rätt person att bedöma det fullt ut, men jag kan läsa innantill. Det har jag gjort i Sexualbrottskommitténs betänkande. Där står det att det då i England - det här var 1998, och det är några år sedan - pågår en ganska livaktig debatt kring just den här lagstiftningen. Man har haft och har de konsekvenser som jag pekar på, nämligen att brottsoffret hamnar i fokus i rättshanteringen. Det är en bieffekt av den lagstiftning som England har som vi gärna vill undvika. Vi har inte för avsikt att ha en ordning där brottsoffrets agerande blir det som kommer att synas snarare än gärningsmannens. Vore Peter Althin här i dag skulle jag ha frågat honom: Vore det inte mumma för en försvarare att få tillgång till en sådan lagordning att man fick fråga ut brottsoffret i stället för att fokus hamnar på hans klient? Nu är han inte här, så jag får ställa frågan en annan gång.

Fru talman! Sexualbrottskommitténs betänkande ligger ganska många år tillbaka i tiden. Efter det har det hänt fler saker i Storbritannien. Det var den aktuella situationen som jag frågade efter. I Storbritannien bedömde man Europadomstolens dom som avgörande för att man skulle skriva om sin egen lag. Det hade varit intressant att få en belysning av den aktuella lagen, inte av det som hände för så länge sedan och som inte har bäring på den lag man har infört i dag. Det är lite beklagansvärt att Elisebeht Markström väljer att undvika att svara på frågan i det aktuella fallet. Det är nämligen den springande punkten och en avgörande fråga. Som lagstiftare måste man ha en tanke om vilka situationer som lagen ska inrymma. Jag gav två exempel. I det första exemplet fanns det inte ett aktivt samtycke, och det fanns heller inte något motstånd. I det andra exemplet fanns det ett motstånd. Det blir ganska otydligt när man på s. 41 i propositionen kan läsa följande: "Vidare bör det framhållas att frågan om offret gjort motstånd saknar betydelse för tillämpningen av den svenska våldtäktsbestämmelsen." Det finns många frågor som kvarstår. Elisebeht Markström har fortfarande en replik på sig att förtydliga i det avseendet.

Fru talman! Jag får återkomma till Bulgariendomen. Det Europadomstolen har gjort är att man har kritiserat hur Bulgarien har hanterat ett särskilt ärende som rörde en flicka på 14 år som varit utsatt för flera vuxna män. Det Europadomstolen har gjort är att den har kritiserat Bulgarien för dess tillämpning i just det här särskilda ärendet. Att från det dra slutsatsen att Sveriges lagstiftning ska skrivas om i den anda som Maria Larsson förespråkar är att gå alldeles för långt. Lagrådet har inte begärt att vi ska skriva om lagen på det sättet. Lagrådet har inte haft synpunkter på de nya paragraferna i den nya sexualbrottslagstiftningen. Lagrådet har begärt ett förtydligande från regeringen hur man ser på Bulgariendomen. Det har regeringen redogjort för i propositionen. Det kan Maria Larsson läsa där. Sedan till frågan om samtycke. Maria Larsson kan kanske svara på en fråga. Anser Maria Larsson och Kristdemokraterna att det är oväsentligt att brottsoffret kommer att hamna i fokus i rättegångarna? Vi kommer i så fall att få läsa i varenda tidning framöver hur advokater har ställt intrikata frågor till brottsoffret, allt i akt och mening att utröna huruvida brottsoffret tillräckligt tydligt har visat det inte har förelegat ett samtycke. Att låtsas som att samtyckesfrågan inte har någon bärighet i svensk lagstiftning i dag visar på att man inte riktigt känner till hur lagstiftningen ser ut i dag.

Fru talman! Jag tror att Elisebeht Markström bortser från det faktum att brottsoffret i allra högsta grad är i fokus i dag. Elisebeht Markström talar om det som att detta skulle bli en följd om man gjorde en förändring när det gäller samtycke. Det är detta som är den stora problematiken; i dag står brottsoffret i fokus och det blir ändå oftast inte en fällande dom beroende på att samtycket saknar betydelse. Därvidlag blir det i så fall ingen skillnad. Om utgången kan bli att det blir en fällande dom när det gäller fler kvinnor som har utsatts för en våldtäkt så är det en vinst. Problematiken finns. Den är aktualiserad redan i dag i ett oändligt antal fall som vi har fått belysta i pressen. Det kan inte Elisebeht Markström bortse ifrån. Det är att beklaga att fokus riktas på brottsoffret. Det faktum att vi har haft det så med nuvarande lagstiftning får inte förhindra att vi försöker förbättra situationen när det gäller kommande lagstiftning. Men det är alltså en problematik redan i dag. Vi vet hur Lagrådet agerar. När man ställer frågor och vill ha förtydliganden så indikerar det att man tycker att saker och ting inte är ordentligt utredda. Här hade det funnits en chans att göra det på ett helt annat sätt, vilket inte hade behövt ta år av utredningar. Det hade kunnat göras på ett snabbare och betydligt bättre sätt.

Fru talman! Den föreliggande propositionen En ny sexualbrottslagstiftning innebär på många sätt att vi nu kan ta viktiga steg framåt för att förtydliga och skärpa lagbestämmelserna, för att öka skyddet mot sexuella kränkningar och för att förstärka den sexuella integriteten och självbestämmanderätten. Vänsterpartiet står bakom propositionen. Vi har aktivt deltagit i utformningen av förslagen och texterna. Med detta sagt ska vi ändå alla ha i minnet att det inte räcker med aldrig så genomtänkta lagbestämmelser för att förhindra och beivra sexualbrott. Det krävs också att män och kvinnor i sin vardag allsidigt motarbetar och förebygger sexualbrott och sexualiserat våld. Det krävs att vi motarbetar rådande könsmaktsmönster, där det sexualiserade våldet är ett uttryck. Det krävs att rättsväsendet, precis som det understryks i propositionen, har kunskaper om offrens utsatthet och ser till att den rättsliga processen inte ytterligare bidrar till upplevelser av kränkningar. Det pågår ett viktigt arbete inom rättsväsendet, men ansträngningarna måste förstärkas. Fru talman! Det finns många förslag till förändringar och skärpningar i den nu föreliggande propositionen, som sammantaget föreslås utgöra brottsbalken 6 kap. Jag vill mycket kortfattat här beröra några av de viktigaste förändringarna. Propositionen innebär, som vi har hört, en utvidgning av våldtäktsbrottet genom att kravet på tvång sätts lägre, vilket medför att fler sexuella övergrepp kommer att bedömas som våldtäkter. Både när det gäller våld och hot sätts gränsen lägre. Ytterligare en utvidgning av våldtäktsbegreppet utgörs av de så kallade utnyttjandefallen. Det innebär att en del av de nuvarande bestämmelserna i 3 § flyttas till våldtäktsparagrafen - 1 § i den nya lagstiftningen. Där finns en katalog över vad som kan betecknas som hjälplöst tillstånd där det sker ett otillbörligt utnyttjande genom samlag eller jämförlig sexuell handling. Dessa förändringar stämmer enligt Vänsterpartiets mening väl med det allmänna rättsmedvetandet och innebär ett erkännande av kritik som har framförts mot vad som i domar rubricerats som sexuellt utnyttjande men där kritikerna har menat att övergreppen borde kallas våldtäkter. Även tillämpningsområdet för grov våldtäkt vidgas i propositionen. Det ska inte krävas lika mycket våld eller hot som i nu gällande lagstiftning för att det ska anses som grovt. En viktig förändring när det gäller det grova brottet är att det införs en tydlig bestämmelse om att brottet ska bedömas som grovt om det har begåtts av flera gärningsmän. Fru talman! En annan mycket viktig nyhet i propositionen är att det införs en särskild straffbestämmelse om våldtäkt mot barn. Här tydliggörs att begrepp som frivillighet och samtycke över huvud taget inte är relevanta när det gäller att diskutera övergrepp mot barn. Sexuellt självbestämmande inträder efter 15 års ålder, och de som har samlag med barn under 15 år ska dömas för våldtäkt mot barn. När det gäller barn finns inga krav på tvång, våld eller hot som förutsättningar för att det ska anses som våldtäkt. Förutom våldtäkt mot barn regleras i egna straffbestämmelser andra sexualbrott mot barn. Vänsterpartiet anser att detta är viktiga förtydliganden och skärpningar. Fru talman! Den så kallade sexköpslagen har inarbetats i kapitlets elfte paragraf. Där har också skett förtydliganden och en utvidgning av tillämpningsområdet. Brottsrubriceringen är alltså ändrad till singularis. Det räcker med ett köp av tjänst. Det har också införts en komplettering med att straffbestämmelsen gäller även om ersättning har utlovats eller getts av någon annan. Detta är naturligtvis avsett att träffa bland annat så kallad eskortservice. Därmed förtydligas lagen på ett i dag ganska oklart område, enligt Vänsterpartiets mening. Fru talman! Sammantaget innebär den proposition som nu läggs på riksdagens bord för vidare behandling klara förbättringar och förtydliganden, som vi ser det i Vänsterpartiet. Men vi vet att dessa förslag inte ensamma löser problemet med sexualiserat våld och sexualbrott. Det måste till en kunskapshöjning i hela samhället, inte minst inom rättsväsendet. De frågorna tänker vi bevaka i alla möjliga sammanhang. Kopplat till propositionen finns tydliga skrivningar om vikten och värdet av att det ska ske en utvärdering av tillämpningen av lagen. Det uttrycks i en av de inledande texterna i propositionen: Det är därför självklart att regeringen kommer att följa upp tillämpningen av de lagändringar som nu föreslås och hur praxis har utvecklats i dessa hänseenden. Detta förutsätter emellertid att bestämmelserna har varit i kraft i en sådan tid att det finns underlag för att bedöma och utvärdera regleringen. En utgångspunkt bör vara att en uppföljning kan initieras inom ett par år. En sådan bör särskilt fokusera på våldtäktsbrottet och hur tillämpningen i det avseendet har fallit ut samt på det särskilda skyddet för barn mot sexuella kränkningar. Detta var lite grann en replik till de undringar som gjordes om ifall detta är något slags slutlig produkt. Det här måste som sagt prövas och följas upp; det är självklart. Fru talman! Den nu framlagda propositionen innebär enligt Vänsterpartiets mening en tydligt förbättrad laglig grund för att bekämpa sexualbrott och sexualiserat våld. Men lagen måste åtföljas av att vi motarbetar de existerande myter som vi vet finns bland annat om mäns okontrollerbara sexualitet och synen på kvinnor som ständigt tillgängliga för män. Ett opinionsarbete om detta och för att över huvud taget stoppa det sexualiserade våldet är nödvändigt, och inte minst männen har här ett avgörande ansvar.

Fru talman! Jag vill tacka Rolf Olsson för att han faktiskt bryter upp lite av den vanliga demagogin från vänsterpartihåll om att allt detta bara är kollektiva lösningar. Jag tycker att det lyser igenom att Rolf Olsson här inser vikten av att det finns ett fungerande rättssystem och en fungerande rättskedja och att den kedjan aldrig är starkare än sin svagaste länk. Det finns en viss insikt om detta, och det tycker jag är viktigt. Därför tänkte jag höra om Rolf Olsson är beredd att gå vidare och kanske stödja de krav som bland andra vi från Folkpartiet liberalerna för fram om att det ska finnas så kallade familjevåldsenheter inom varje polismyndighet för att få kraft i bekämpningen av bland annat sexualbrotten. Där jobbar man tätt, man säkrar bevis och man har det bästa bemötandet. Det finns på några ställen. Det är jättebra, men det måste finnas i hela Sverige! Kan Rolf Olsson tänka sig att använda sin regeringsmakt och sin fria tillgång till justitieministerns kontor genom att lägga fram sådana förslag och visa och ta det ansvaret? Det går inte bara att prata och vänta på att ministern ska göra jobbet. Det är ju Rolf Olsson och jag som är valda till riksdagen. Det är vi som ska göra jobbet, och det är vi som kommer att krävas på ansvar. Detsamma gäller synen på grov kvinnofridskränkning. Jag tycker att man kan fundera på om vi inte måste höja straffminimum där. Det hänger ju ihop. Terror och elände hänger tyvärr ihop också med sexualbrott. Vi funderar också på att diskutera att förbud mot så kallad stalking . Det gäller kvinnor som inte känner en viss man men ändå är förföljda av honom. Det kan sluta med fruktansvärda personliga katastrofer. Detta måste vi också gå vidare med för att skydda kvinnor. Tänker Rolf Olsson använda sin makt och sin tillgång till regeringens bestämmanderum?

Fru talman! Johan Pehrson är naturligtvis medveten om att jag inte sitter i någon regering. Vi har ett bra fungerande samarbete och en ständigt flödande dialog med de samarbetspartier vi verkar inom och mellan, och det inkluderar naturligtvis regeringsföreträdarna. Men vi har inte någon plats i en regering. Däremot anser jag definitivt att jag kan vara med och påverka. Det gör jag så gott jag kan tillsammans med kamraterna i mitt parti. Jag håller med Johan Pehrson om att det finns ett individuellt ansvar i dessa frågor, men det finns också ett kollektivt ansvar. Där skulle jag vilja ställa en fråga till Johan Pehrson: Tycker du att det finns ett kollektivt ansvar för männen i samhället att försöka bilda front och opinion på ett mer beslutsamt sätt när det gäller kampen mot sexualiserat våld? Där tycker jag att vi har ett kollektivt ansvar. Vad tycker du? Du hade en konkret fråga om familjevåldsenheter. Jag delar uppfattningen att de är intressanta och att det finns goda exempel. Jag har varit i Malmö och tittat på verksamheten där och fått mycket positiva intryck med mig. Det ska självklart fortsätta att ingå i planeringen framöver. Jag vet att man inom polis- och åklagarväsendet är mycket positiva till detta. Vi vill definitivt på alla sätt bidra till det. Medlen ska räcka till mycket. Det får ske med den tidsordning som är möjlig.

Fru talman! Ja, Rolf Olsson, politik är inte att vilja, för vi vill ju alla väl. Politik är att välja, att välja att prioritera. När man går in och sätter sig i regeringssamarbete, som Rolf Olsson och hans parti har gjort, måste man vara tydlig på att detta är frågor som är viktiga att prioritera. Det tycker jag inte att man riktigt har gjort. Det fullkomligen kryllar av vänsterpartistiska tjänstemän i Regeringskansliet. Ni har ett stort inflytande där. För övrigt kryllar det av miljöpartistiska tjänstemän också. Ni har ett regeringssamarbete. Ni kan kalla det vad ni vill och försöka stå utanför. Rolf Olsson har ett betydande ansvar för samhällsutvecklingen, mina vänner. När vi kommer till den substantiella delen kan vi testa detta lite grann på varandra. Rolf Olsson har bestämt sig. Han stöder propositionen - hans parti stöder propositionen - där mycket ska fortsätta att vila på frågan om hjälplöst tillstånd. Det är ett i flera delar subjektivt rekvisit till skillnad från vad Folkpartiet liberalerna lyfter fram till diskussion, nämligen en särskilt utsatt situation. Därmed markeras att det råder ett i praktiken betydande ansvar för de män som uppträder i en för kvinnan särskilt utsatt situation för hur de beter sig för att försäkra sig om att det finns ett samtycke för en sexuell handling. Rolf Olsson lyfter själv upp det rekvisit som omnämns för att göra ett brott grovt: flera män. Det är numera ett rekvisit för att mer eller mindre alltid göra ett brott till ett grovt brott, det vill säga för dem som är inblandade i en våldtäkt. Den särskilt utsatta situationen tar delvis sikte på samma sak, nämligen att flytta bevisbördan. Rolf Olsson borde stå på de utsatta kvinnornas sida.

Fru talman! Jag tycker att jag försöker göra det. Det hade varit intressant om du hade svarat på min fråga, men du valde att på elegant politikermanér avstå från att svara på frågan om det kollektiva ansvaret och om du också vill stå på de utsatta kvinnornas sida. Jag tycker att vi har ett kollektivt ansvar. Du väljer att inte svara på den frågan. Sedan var det frågan om att det ska krylla av tjänstemän. Det är olika hur man ser på det. Vi har åtta i Regeringskansliet, som är en stor verksamhet. Så många är det inte. Men självklart har vi ett ansvar. Det ansvaret försöker vi ta och definitivt inte krypa undan. Vi stöder och har aktivt varit med om att utforma propositionen. Det hjälplösa tillståndet är kopplat till det faktum att vi tar bort bestämmelserna om sexuellt utnyttjande och lyfter in dem under våldtäktsbestämmelsen. Vi tycker att detta är att kalla saker och ting vid dess rätta namn. Jag tycker definitivt att det är ett sätt att stå på de utsatta kvinnornas sida.

Fru talman! Det är bra att vi fick veta att Rolf Olsson har varit med i utformandet av propositionen. Jag ska hålla mig till det som faktiskt rör lagstiftningen. Det är det vi ska diskutera i dag. Rolf Olsson medgav i sitt inledningsanförande att utvidgningen av våldtäktsbegreppet innebär att man i praktiken flyttar brott från begreppet sexuellt utnyttjande till våldtäktsbrott. Rent statistiskt kan man den vägen få fler dömda för våldtäkt. Men min fråga gäller vad det är i propositionen som gör att fler av de 2 565 anmälningarna om våldtäkt ska leda till domar. Det är det jag inte kan se. Att man flyttar runt saker brukar sällan innebära att man förstärker det hela. Jag skulle gärna vilja veta vad Rolf Olsson anser vara förstärkningen som ska underlätta för domstolen att med hänsyn till rättssäkerhet och annat faktiskt åstadkomma fällande domar i fler fall.

Fru talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt att, som jag sade i mitt anförande, det inte är lagändringarna i sig som ensamma kommer att fälla avgörandet kring utfallet. Det är naturligtvis också det arbetet och de förbättringar och förändringar som sker inom rättsväsendet när det gäller att bemöta brottsoffren, att ha kunskap om offrens situation. Det pågår ett viktigt utvecklingsarbete runtom inom polisen, åklagarväsendet och på domstolssidan för att flytta fram positionerna. Jag är övertygad om att det här kommer att ge utslag i fler fällande domar.

Fru talman! Om jag förstod vad Rolf Olsson sade kan vi vara överens om att det behövs åtgärder av många andra slag än ändrad lagstiftning. Vad jag förstod finns inga förslag till förändringar i lagstiftningen i propositionen som flyttar fram möjligheten att fälla någon för våldtäkt. Det är i så fall ett bekymmersamt konstaterande. Det var och är min misstanke. Jag ska läsa på ännu bättre under de veckor vi har på oss. Ditt besked är alltså att lagstiftningen innebär ingen förbättring vad gäller att kämpa emot de allvarliga kränkningar som människor utsätts för - det är inte bara kvinnor, men framför allt kvinnor.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart. Då har man inte läst propositionen särskilt noga. Här sätts kravet på tvång tydligt lägre. Därmed ökar möjligheterna att komma åt gärningsmännen. Likaså lyfts in en stor katalog på vad som är hjälplöst tillstånd. Därmed kallar man våldtäkterna vid dess rätta namn. Det ökar naturligtvis möjligheterna till fällande domar. Det här måste kompletteras med en ökad effektivitet bland rättsväsendets myndigheter för att kunna få fram fler fällande domar.

Fru talman! Äntligen! Nu har regeringen äntligen fått fram en proposition om ny sexualbrottslagstiftning. Det är sex år sedan kommittén tillsattes. När den nya lagstiftningen träder i kraft har det gått sju år sedan orimligheterna med dagens sexualbrottslagstiftning uppmärksammades och Sexualbrottskommittén tillsattes. Jag måste säga att jag tycker att sju år är en pinsamt lång tid, men nu är propositionen här, och jag ska faktiskt börja med att tala om det som jag tycker är bra. Utan tvekan går regeringen i rätt riktning. Den sexualbrottslag som föreslås är betydligt bättre än dagens. Även om vi från Centerpartiets sida kommer att föreslå ett antal förändringar och förbättringar kommer vi inte på något sätt att vilja skjuta upp de här förändringarna, som regeringen nu föreslår i sin proposition, utan vi kommer att föreslå ett tillkännagivande om vad regeringen ska återkomma med till riksdagen. Den kanske största förändringen - det var också denna fråga som belystes i det så kallade Södertäljemålet, som föranledde Sexualbrottskommittén - är att sexuellt utnyttjande av en berusad, sovande eller en som på annat sätt är i hjälplöst tillstånd ska bedömas som våldtäkt. Det är bra. Det är nödvändigt, och det följer absolut det allmänna rättsmedvetandet. Det är också bra att våldtäkt mot barn särregleras och att det inte krävs något tvång eller våld. Centerpartiet har tidigare pekat på behovet av särreglering vad gäller brott mot barn. Till exempel har vi yrkat på en särreglering vad gäller misshandel av barn, men det har tyvärr Socialdemokraterna sagt nej till. Andra bra förslag som Centerpartiet också har lyft upp tidigare är att sexköp även ska vara kriminaliserat om någon annan betalar. Det måste ju ha varit en miss i sexköpslagen från första början. Ett höjt straffmaximum vad gäller vissa sexualbrott har vi också drivit på och att preskriptionstiden ska börja löpa först den dag då barnet fyllt 18 år. Detta är utmärkt. Så långt ska regeringen ha ett erkännande för att propositionen är en förbättring av befintlig lagstiftning, men tyvärr finns det en hel del som saknas. Fru talman! När den nya sexualbrottslagstiftningen träder i kraft, förmodligen den 1 april 2005, har Sverige världens modernaste sexualbrottslag, åtminstone om man med modern menar ny. Men om man med modern menar jämställd, rättvis och human tycker jag att Sverige fortfarande ligger efter. Dagens lagstiftning ger mannen en rätt att ta för sig. Mannen och kvinnan kan vara helt överens om de faktiska omständigheterna. Hon säger att hon var så rädd att hon låg helt stilla. I efterhand beskriver kvinnan det ofta som att hon lämnade sin egen kropp. Mannen kan medge att han inte var ett dugg intresserad av att ta reda på om kvinnan faktiskt ville. Han ansåg att hon inte var speciellt berusad, och eftersom hon inte gjorde något motstånd var det väl fritt fram. Enligt dagens lagstiftning kan han inte dömas för någonting för att han har inte begått något brott. Det krävs inget samtycke. Ansvaret ligger alltså hos kvinnan att se till att mannen förstår att hon inte vill ha sex. Det rimliga borde väl vara att mannen har ett ansvar att ta reda på huruvida kvinnan vill ha sex. Det är en enorm skillnad, och denna ansvarsfördelning kvarstår med den proposition som vi nu har på vårt bord. Kritiken har jag framfört tidigare, bland annat i den interpellationsdebatt som Maria Larsson hänvisade till med justitieministern för mindre än en månad sedan, och denna kritik delas också bland annat av professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud. Regeringen har inte klarat av att behandla detta så kallade samtyckeskrav. Justitieministerns svar vid nämnda interpellationsdebatt var att det skulle ta ytterligare minst ett år att arbeta in detta i propositionen. Som jag tidigare sade vill Centerpartiet inte skjuta upp de goda förslag som finns i propositionen. Därför kommer vi att föreslå att riksdagen ska tillkännage för regeringen att man ska återkomma med förslag till lagstiftning som uppfyller Europadomstolens krav på straffbeläggande av alla sexuella handlingar som inte bygger på samtycke. Som Maria Larsson tidigare har sagt har Belgien, Irland och Storbritannien redan lagar som innebär att sexuella handlingar som företas utan samtycke anses som våldtäkt. Det tycker jag också att Sverige borde ha. Jag menar snarast att det är en skandal att Sverige kommer att ha Europas senast stiftade sexualbrottslag, och ändå uppnår vi inte de krav som Europadomstolen ställer. Elisebeht Markström hävdade i sitt inlägg att ett samtyckeskrav automatiskt innebär en omvänd bevisbörda. Så är inte alls fallet. Det kan vi ta upp senare om Elisebeht begär replik. Fru talman! Nästa fråga som uppstår är vem som har beviskravet för att det fanns ett samtycke och hur ett sådant beviskrav ska bedömas. Låt mig ge ett exempel. Låt oss säga att jag slår justitieministern på käften så att det börjar blöda och tänderna lossnar - jag tänker inte göra det, så ni behöver inte berätta det för honom. Jag hävdar sedan att justitieministern hade samtyckt till slaget. Då kommer domstolen att starkt ifrågasätta huruvida det fanns ett sådant samtycke, och beviskravet kommer aldrig att läggas på att justitieministern ska visa att han faktiskt inte hade samtyckt. Men när det gäller sexualbrott är det precis tvärtom. Det finns rättsfall där kvinnan har kommit till sjukhus med skador i underlivet och sagt att hon blivit våldtagen. Det blir rättegång mot männen, och då hävdar de att kvinnan var med på det sexuella umgänget och att hon ville ha det på det sättet. Hon ville ha vad vi kan kalla hårda tag, och de här skadorna uppstod. I det läget kommer domstolen att ställa krav på åklagaren och kvinnan att de ska bevisa att kvinnan inte har samtyckt till de skador som det sexuella umgänget lett till. Varför är det så? Varför skulle det vara mer troligt att kvinnan faktiskt vill ha sex med flera män tills hon får skador i underlivet? Jag skulle vilja påstå att det förmodligen är vanligare att män genom sitt konkludenta handlande samtycker till slagsmål än att kvinnor samtycker till sex som leder till skador som tvingar dem att uppsöka läkare. En tredje sak som jag skulle vilja ta upp är rubriceringen "mindre grov våldtäkt", en rubricering som ger sken av att en våldtäkt kan vara mindre allvarlig. Sexualbrottskommittén föreslog att denna rubricering skulle tas bort, och det kommer också vi i Centerpartiet att föreslå. Vi menar att ingen våldtäkt kan anses vara mindre grov. Det är snarast ett hån mot en kvinna att säga att den våldtäkt hon har utsatts för är mindre grov. Den kvinnan anser med all säkerhet inte att det hon utsattes för var mindre grovt. En fjärde sak, och det sista som jag tänker ta upp under den här remissdebatten, är sexköp av en tvångsprostituerad, som över huvud taget inte har tagits upp i propositionen. En tjej som är utsatt för trafficking och tvingas att prostituera sig lever under ett ständigt hot. En man som köper sex av henne, även om han vet att hon är utsatt för trafficking , döms i dag för sexköp förmodligen till böter. Vi menar att han, även om det inte är han själv som har hotat kvinnan, vet i vilken situation hon befinner sig, och han utnyttjar det. Alltså borde han också kunna dömas för våldtäkt. Fru talman! Lagstiftning är viktig, men den förändrar inte attityder speciellt effektivt. Jag vill ta tillfället att uppmuntra män i hela Sverige att följa männens exempel i Piteå. Skapa manliga nätverk mot mäns våld mot kvinnor! Vi har ett kollektivt ansvar för att påverka andra mäns attityd. Till slut vill jag säga att lagstiftningen givetvis ska vara könsneutral, men jag använder i mina exempel mannen som förövare och kvinnan som offer, eftersom det är så det ser ut i verkligheten med några få undantag.

Fru talman! Johan Linander! Lagrådet har resonerat kring samtyckesfrågan och Bulgariendomen. Man har inte någonstans skrivit att vi ska ändra lagstiftningen i den riktning som du och flera här förespråkar. Det är snarare så att Lagrådet skriver att om man skulle ha en sådan ordning är det uppenbart att det i praktiken ofta måste uppstå stora svårigheter att avgöra om en sexuell handling har genomförts i strid mot den ena partens vilja då det inte påstås ha förekommit något mått av våld eller hot. Det finns också - det här är det riktigt viktiga - en klar risk för att utredningen i sådana fall i stor utsträckning kommer att koncentreras på det påstådda offrets beteende i anslutning till den aktuella gärningen. Jag har hört nu och jag har läst tidigare i interpellationsprotokoll hur Johan Linander ser på att vi borde ha en samtyckesordning. Då blir min fråga: Bortser Johan Linander ifrån den bieffekt som detta skulle få för brottsoffret? Är det inte viktigt?

Fru talman! Självklart är det viktigt. Utsatta kvinnor beskriver redan i dag i vissa fall behandlingen i domstol som den andra våldtäkten. Jag tror att de kvinnorna anser att det ändå inte kan bli så mycket värre. Det är viktigare att mannen kan fällas för det brott som han har begått. Det är inte så att vi står maktlösa inför vilka frågor som får ställas till offret och vad som ska anses relevant i domstolens prövning. Som lagstiftare kan vi styra detta. Vi kan tydligt säga i förarbetet att brottsoffrets klädsel eller tidigare sexuella erfarenheter inte ska ha någon betydelse i domstolens bedömning. Visst kan vi göra så. På det sättet kan vi minska både vad som gäller utsattheten för kvinnor i dag i de här målen och vad som skulle gälla om det fanns ett samtyckeskrav. Elisebeht Markström hävdade att det skulle bli en omvänd bevisbörda bara för att man har ett samtyckeskrav. Så är det ju inte. Även med ett samtyckeskrav ligger bevisbördan på åklagaren om mannen hävdar att det fanns samtycke från kvinnan. Mannen kan i dag säga att det inte var något samtycke men att hon inte gjorde något motstånd. Det är i dag inget sexualbrott. Det är inget brott över huvud taget. Det kan jag inte tycka är tillfredsställande. Tycker Elisebeht Markström det?

Fru talman! Det faktum att vi i dag får se en mängd kränkande frågor ställas till brottsoffer i rättssalarna är ett stort bekymmer. Det försöker vi göra någonting åt. Vi bildar opinion kring de frågorna. Vi skriver i propositionen på nytt samma sak som står sedan 1984, men att gå in i processrätten och tala om vilka frågor som exakt får ställas och inte ställas borde till och med Johan Linander förstå är fullständigt ogörligt. Det kan ju vara så att brottsoffrets beteende har haft betydelse. Vi vill inte göra det här landet till en stat med rättslöshet för män. Vi vill faktiskt se till att man i domstol kommer så nära sanningen som det bara är möjligt. Då måste naturligtvis frågor få ställas till brottsoffret. Men om man har en samtyckesordning, som du förespråkar, kommer per automatik, med självklarhet, fokus att riktas på brottsoffrets beteende därför att den tilltalade är oerhört angelägen om att se till att få fram till rättens ordförande och ledamöter att han har uppfattat att han har ett samtycke. Johan Linander, ett samtycke kan vara skriftligt, men det kan också vara väldigt tyst. Det är precis likadant med det motsatta. Ett samtycke som inte finns kan också vara väldigt tyst. Hur i jössenamen ska du försäkra brottsoffren om en bättre tingens ordning än den som vi ser i dag den dag du har infört den här samtyckesordningen? Det är för mig en gåta. 60 remissinstanser har ju sagt nej till detta. Lagrådet har inte påtalat att det ska vara så. De frivilligorganisationer som har varit med har heller inte gjort det. Varför i jössenamen fortsätter du att hävda att det skulle bli en bättre ordning?

Fru talman! Det har hänt ganska mycket sedan Sexualbrottskommittén tillsattes. Till exempelvis hade inte Europadomstolens dom kommit när de här remissinstanserna uttryckte sig. Jag kommer inte att yrka på att det ska in i den lagstiftning som vi ska fatta beslut om om några månader. Jag kommer att yrka på att det här ska tas upp igen, att regeringen ska pröva det igen. Det hoppas jag att Socialdemokraterna och Elisebeht Markström kan ställa upp på. Det kan vara så, det ska jag medge, att ett ytterligare fokus hamnar på kvinnan, offret, hur hon har betett sig och så vidare om man har ett samtyckeskrav. Men för mig är det principiellt felaktigt att ha en lagstiftning, som vi har i dag och som vi kommer att ha med den nya propositionen, som ger en man rätt att ta för sig. Det är så i dag. Det har inte Elisebeht heller sagt emot. Mannen har inget ansvar för att ta reda på om kvinnan faktiskt vill. Det ligger på kvinnans ansvar att få mannen att förstå att hon inte vill. Den ordningen tycker jag är orimlig. Jag tycker att ordningen nästan med självklarhet borde vara att man faktiskt har ett ansvar att själv kontrollera huruvida den andra personen vill vara med på det som man ska göra. Jag tycker att det skulle vara naturligt, och jag hoppas att Socialdemokraterna kan ställa upp på ett krav att detta ska tas upp längre fram, att regeringen ska återkomma till riksdagen när vi har beslutat om den nya lagstiftningen. Kanske tvingas vi tillsätta en ny utredning.