VFU-lärares villkor

Fru talman! Torsten Lindström har frågat skolministern om åtgärder för att VFU-lärarskap ska få en likvärdig ersättning över hela landet så att detta kan utvecklas till ett karriärsteg, och ökad professionalisering i hela landet. Vidare har Torsten Lindström frågat om skolministern kan ställa sig bakom att VFU-lärare bildar en egen yrkesgrupp och vad ministern avser att göra för att inkludera förskollärarna i VFU på samma villkor som andra lärargrupper. Ansvarsfördelningen i regeringen är sådan att det faller på mig att besvara interpellationen. Låt mig inleda med att påpeka att införandet av den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen, den som brukar kallas VFU, är en mycket viktig del av den lärarutbildningsreform som påbörjades i högskolan år 2001. En bärande tanke i reformen är det helhetsperspektiv som tar sig uttryck i kopplingen mellan grundutbildning, forskning och den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I den nya lärarutbildningen har den verksamhetsförlagda delen bytt omfattning och innehåll jämfört med den tidigare praktiken. Det innebär bland annat att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen i större utsträckning än tidigare är till ömsesidig nytta för skola och högskola. Denna nytta fördjupas av att lärarstudenterna förmodas göra sina examensarbeten med utgångspunkt i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen. För lärarna i ett arbetslag, som möter lärarstudenternas frågor och engagemang, är denna nya arbetsform en utmaning som kräver tid och energi. Samtidigt ger den nya arbetsformen den enskilde läraren, arbetslaget och skolan värdefulla erfarenheter och kunskaper som är viktiga för skolans eget kvalitets- och utvecklingsarbete. Denna ömsesidiga process har många skolor, kommuner och högskolor insett värdet av och utvecklat på ett positivt sätt. Regeringen utsåg i augusti 2002 en förhandlare med uppdraget att åstadkomma en överenskommelse beträffande den statliga ersättningen för vissa kostnader i samband med den verksamhetsförlagda delen av den nya lärarutbildningen. Parterna kunde dock inte enas om ett nytt centralt avtal utan konstaterade gemensamt att lokala överenskommelser är den mest ändamålsenliga formen för samverkan. I augusti 2004 slöt parterna en överenskommelse om att 1993 års överenskommelse skulle gälla enbart praktik i den äldre utbildningen, vilket tillkännagavs i 2005 års budgetproposition. Högskoleverket har utvärderat den nya lärarutbildningen (Rapport 2005:17 R). Av utvärderingen framgår att 287 kommuner av totalt 290 samverkar med ett eller flera lärosäten om lärarutbildningen. Kommunerna ser samarbetet som viktigt för möjligheten att påverka utbildningens innehåll och sin framtida personalförsörjning. Hela 87 % av kommunerna uppger att den nya lärarutbildningen innebär bättre samverkan med universitet och högskolor än tidigare. Vid de lärosäten som i utvärderingen framhålls som framgångsrika i sitt VFU-samarbete har frågan om de ekonomiska förutsättningarna inte haft något stort utrymme. Verket framhåller dock att för vissa studenter, i synnerhet för de med inriktning mot gymnasieskolan, kan det vara svårt att få den verksamhetsförlagda delen i relevant skolform. Ibland är den tidsmässiga kopplingen mellan ämnesstudier och den verksamhetsförlagda delen inte den bästa för ett optimalt utbyte. Vid mina egna kontakter med studenter på lärarutbildningarna framkommer att det finns problem med kommunikationen mellan skola och högskola under denna del av utbildningen. Av utvärderingen framgår att den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen, trots problemen, är den del av utbildningen som uppskattas mest av studenterna. Jag kan bara konstatera att hur lärosätena och kommunerna reglerar sitt samarbete beträffande den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen är en fråga för de lokala parterna. Interpellantens frågor om villkoren för de lärare som medverkar i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen faller därmed också tillbaka på de lokala företrädarna. Enligt min uppfattning vore det olämpligt att staten på central nivå reglerar den exakta ersättning som ska utgå till enskilda lärare. Jag tänker därför inte arbeta för en sådan förändring.

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation. Denna debatt verkar på ytan vara en favorit i repris. Jag har under åren debatterat ett antal gånger med ministerns företrädare, hans olika socialdemokratiska kolleger, om problemen med lärarutbildningen, inte minst vad gäller den nya verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, som ersatte praktiken när lärarutbildningen för några år sedan förändrades. Vi ska vänta, har det låtit från ministertaburetterna. Den oro som många av oss fångat upp och försökt förmedla vidare i debatter har viftats bort från talarstolen. Vi ska se på. Vi ska intet göra. Ärligt talat: Budskapet från dagens minister är ungefär detsamma och till mycket lite förpliktande. De utvärderingar och rapporter som kommit har satt mycket små spår i regeringens politik. Fru talman! Lärare är viktiga. Detta förtjänar att sägas om den yrkesgrupp som under många år fått se sin status och kompetens rustas ned. Den allra viktigaste faktorn om en elev lyckas är lärarens kompetens. Det handlar om lärare som vågar vara vuxna lärare, som ser till att eleverna får kunskaper och färdigheter som varar och vägleder ett helt liv. Lärare är också oftast hängivet lojala mot sina elever och gör sitt yttersta för att hjälpa dem genom att ge dem de bästa möjliga förutsättningarna. Därför är också lärarutbildningen viktig. Den ska ge våra lärare bästa möjliga förutsättningar. Kunskaper i etik, ämnen, didaktik och pedagogik ska ge grunden för en professionell och skicklig yrkesutövning. En central del av lärarutbildningen är just den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU. Under flera år saknades en överenskommelse mellan staten och kommunerna, vilket gjorde det svårt att få fram tillräckligt många VFU-platser - ett problem som fortfarande består. I stället gällde den gamla från 1993, som var formad utifrån den gamla lärarutbildningens krav, mål och förväntningar. Efter debatter i riksdagen satte till slut den förre utbildningsministern ned foten genom att hänvisa till att lokala avtal skulle tas fram. Risken var uppenbar att det inte skulle bli en vettig och hållbar lösning. När statsrådet i dag säger att parterna inte kunde enas är det i själva verket ett konstaterande av att studenterna och de verksamma lärarna riskerade att komma i kläm och skulle få betala priset för att det saknades en kompromissvilja från regeringens och statens sida. I stället borde staten självklart ta sitt ansvar för en statlig lärarutbildning och se till att det finns en fungerande nationell överenskommelse som borgar för kvalitet, bra utbildning och goda villkor. Nu visar det sig också att det har blivit rena rama vilda västern i VFU. Studenter får inte den VFU som de ska ha, det medger till och med ministern. Ministern konstaterar också i sitt svar att arbetet med VFU inte är optimalt i dag. Mycket handlar om statens underlåtelse att ta sitt ansvar. Sedan staten lämnat över till kommunerna har det enligt en ny enkät bara slutits avtal om hur VFU ska regleras och hur merarbetet för lärarhandledarna ska ersättas i knappt hälften av kommunerna, och de ser olika ut. Inte undra på att studenter blir utan praktik! Det här visar på behovet av åtgärder och förändring. Det räcker inte med fagert tal. Leif Pagrotsky och jag kan vara överens om goda intentioner i VFU:n och lärarutbildningen. Men när det kommer till kritan måste de vackra orden också avlösas av konkret handling. Fru talman! Har verkligen utbildningsministern ingenting mer att komma med förutom den passivitet som hans regering så länge har utstrålat?

Fru talman! Jag är lite förvånad över Torstens Lindströms beskrivning av lärarutbildningen och lärarnas kompetens. Han säger att deras status och kompetens gradvis har rustats ned under många år. Torsten Lindström har kanske glömt att den lärarutbildning som vi har nu har ju kd och vi utarbetat tillsammans. Kd tyckte då - och det hoppas jag att man tycker fortfarande - som Högskoleverket, som kommunerna, som lärosätena, som studenterna att dagens lärarutbildning innebär en klar förbättring jämfört med den gamla, omoderna utbildningen. Jag tycker också att tonen i interpellationen speglar att Torsten Lindström tycker att VFU - den verksamhetsförlagda delen av utbildningen - är viktig och angelägen. Den fanns ju inte i den gamla utbildningen över huvud taget, den som Torsten Lindström verkar hylla enligt principen att allt var bättre förr. Det är inte så att lärarnas status och kompetens gradvis har rustats ned. Det är en svartmålning som jag tycker att Torsten Lindström ska ta tillbaka. När det gäller ersättningen till de lärare som deltar i den verksamhetsförlagda utbildningen har det varit diskussioner mellan regeringen och kommunernas organisationer om detta. De har kommit fram till att eftersom kommunerna är decentraliserade, skolan är decentraliserad, lärarutbildningen bedrivs på lärosäten som är starkt decentraliserade med ett starkt decentraliserat beslutsansvar fanns det ingen vilja till exempel hos kommunerna att göra upp om en lika modell för hela Sverige bestämd i Stockholm. Det fanns en enighet om att detta är någonting som ska göras upp lokalt mellan lärosätena, skolorna och kommunerna beroende på hur det ser ut i det enskilda fallet. Jag tycker att Torsten Lindström har en skrämmande och lite konstig syn. Den är verklighetsfrämmade för mig som har ägnat mig åt ekonomisk politik under många år att höra en representant för ett borgerligt parti kräva en central, statlig lönepolitik som innebär att jag som minister ska stå här på Helgeandsholmen, i kammaren, och bestämma exakta spelregler och villkor för alla lärare - det rör sig om många tusen - i hela Sverige som deltar i den verksamhetsförlagda utbildningen och att jag ska skapa en likvärdig ersättning för VFU-ledarskap i hela landet. Jag ska alltså agera för att samtliga i en hel yrkeskår ska få exakt samma lön för en viss arbetsuppgift som därmed rimligen också måste vara organiserad på exakt samma sätt. Det ska inte vara lärarlag på vissa håll och individuellt ansvar på andra håll, utan det ska jag stå här och bestämma. Det är ju regeringens handlingsförlamning det handlar om, inte riksdagens. Nej, Torsten Lindström det här är ingen väg framåt. Vi ska inte ha central statlig lönepolitik. Detta ska göras upp av de parter som har beslutsansvaret - av lärosätet som har pengar för att utbilda studenterna och kommunen som har intresse av att rekrytera framtida arbetskraft och av utveckling av skolan genom det tillskott som man får genom studenternas examensarbeten som i de allra flesta fall handlar om saker som de har upplevt i sin verksamhetsförlagda del i utbildningen. Jag vill bara ställa en enkel fråga: Har Torsten Lindström diskuterat med sina kamrater i till exempel finansutskottet den revolution av svensk lönebildning som det här skulle innebära? Finns det någon partimotion från kd om övergång till statlig lönepolitik som jag kan läsa på för att förstå hur det här ska fungera i det Sverige som vi i dag lever i?

Fru talman! Jag tror att Leif Pagrotsky är mycket ensam om att påstå att lärarnas status inte har rustats ned. Fyra av tio verksamma lärare funderar på att sluta. Andelen utbildade lärare som är arbetslösa eller flyr till andra yrken ökar. Var femte lärare i skolan saknar kompetens för yrket, eller behörighet, om man nu väljer att använda det ordet. På punkt efter punkt visar detta att den socialdemokratiska skolpolitiken och lärarpolitiken har havererat intill vägs ände. När, fru talman, ska regeringen se det och börja agera? Eller är det så illa att vi måste byta regering för att någonting ska hända. Det tror jag. Fru talman! När det gäller lärarutbildningens utformning är det korrekt att vi deltog i en bred överenskommelse om att skapa en bra lärarutbildning. Men problemet är att det inte bara räcker med överenskommelser. Man måste också följa hur det går i verkligheten och i praktiken. Då har vi från kristdemokratiskt håll gång på gång pekat på problemen med VFU. Det finns inga platser. Lärarna går in i väggen. Det uppstår problem efter problem, även om det på en del håll stegvis har löst sig, tack vare näst intill heroiska insatser av lokala lärare och lärarutbildare som har gjort ett enastående jobb. Ibland har till och med studenterna själva fått gå in och fixa sin egen VFU. Den här typen av problematik slår till syvende och sist tillbaka på politiken. Politiken måste skapa de bästa möjliga förutsättningarna för en bra lärarutbildning, eftersom den är en statlig angelägenhet. Leif Pagrotsky kan väl ändå inte mena att man har delegerat hela lärarutbildningen till någon annan. Den allra bästa förutsättningen för att det ska bli en bra VFU är att det finns stadiga kontakter mellan lärosätena och skolorna. Det var också en av poängerna med den nya lärarutbildningen, att man skulle ha partnerskolor som ständigt finns med i arbetet. Det är en väldigt god och bra tanke. Problemet är bara att det inte har blivit så. Tanken att de erfarna, duktiga lärare som jag skulle vilja se som naturliga VFU-lärare och som ständigt är kopplade till lärarutbildningen och på så sätt kan ta emot lärarstudenter och dela med sig av sin kompetens, vara kompetensbärare gentemot både högskolan och den egna skolan eller det egna arbetslaget har ju inte blivit av. I den senaste undersökningen när det gäller VFU-villkoren saknas fortfarande avtal i många kommuner, och det är ett problem för att få VFU att fungera, ett problem som också i princip alla pekar på i dag. Där det ändå finns avtal uppger en tredjedel av lärarna att uppdraget att vara VFU-lärare är en karriärväg. För oss som vill höja läraryrkets status och som tycker att lärarna är viktiga är det angeläget att det finns villkor som gör att det här uppdraget uppfattas som en utveckling, som en möjlighet att växa i yrket, som någonting bra. Så är det inte på alla håll i dag utan det kan pågå diskussioner om hundralappar - apropå lönepolitik. Men det är inte nödvändigtvis det som det måste handla om, fru talman. Det borde kanske vara så att de som tar på sig uppdraget att ta emot lärarstudenter har förutsättningar att få detta att rymmas inom sin tjänst inom den arbetsvecka som de har. Från Leif Pagrotsky verkar de i alla fall inte kunna vänta sig mycket hopp.

Fru talman! Torsten Lindström fortsätter sin svartmålning av lärarnas arbetssituation. Han fortsätter att sprida bilden att lärarnas status - vad nu det är som Torsten Lindström syftar på - sjunker och sjunker, att allmänheten uppfattar dem som sämre och sämre och att deras insatser är värda mindre och mindre respekt. Jag kan berätta för Torsten Lindström och andra att på tio år har vi med ett systematiskt arbete lyckats höja lärarnas reallöner med 30 %. Vi ser ett ökat söktryck till lärarutbildningarna. Det är nu två sökande till varje plats på lärarutbildningarna. Det tycker jag är ett tecken på att läraryrket har fått en ökad attraktionskraft. Den retorik som Torsten Lindström använder sig av här är lätt att genomskåda. Till de av Sveriges lärare som till äventyrs lyssnar på det här och som kanske tycker att Torsten Lindströms darrande stämma låter imponerande skulle jag vilja säga en sak. Kristdemokraterna pratar mycket om hur VFU:n ska bli så mycket bättre och hur det ska bli så mycket bättre villkor. Detta andas att det ska bli generösare och att det ska trilla in pengar från Schlaraffenland för alla som deltar. Men jag kan berätta att Kristdemokraterna inte har satt av ett korvöre för detta i sin budget. Det stannar vid det här pratet. Staten ska sluta ett avtal, och det ska bestämma hur det ska gå till på varje lärosäte och på varje skola. Vi ska ha partnerskap mellan lärosätena och de enskilda skolorna, men de ska inte få bestämma om innehållet, för det ska vi göra här i riksdagen, eller möjligen ska jag göra det på mitt tjänsterum i Regeringskansliet. De ska inte själva få bestämma något om hur det ska organiseras, hur det ska gå till, och hur det ska utformas. Den makten ska vi ha här, men några pengar för att utföra detta ska inte sättas av, utan det ska ske på en gratisbudget. Så fungerar Torsten Lindströms retorik i praktiken när den möter vardagen i skolan. Vi har tillsammans genomfört en mycket viktig reformering av lärarutbildningen som flyttar fram positionerna och syftar till att höja kraven på lärarna och lärarutbildningen, professionalisera utbildningen och den vägen höja statusen för läraryrket. Det har vi gjort tillsammans. Det är en lång process. Den fortsätter. Den ska vidareutvecklas i takt med tiden. Det kan vi gärna göra tillsammans, men det kräver ett konkret, realistiskt och seriöst arbete, inte luftpastejer om pengar som kommer från ingenstans och ska smörja saker och ting samtidigt som man inte har en aning om hur det ska gå till. Det hänger inte ihop med politiken i övrigt. VFU:n är den kanske viktigaste delen av lärarutbildningen. Den är värd mer engagemang och ett bättre öde än det här tomma pratet.

Fru talman! Jag måste tillstå att detta nästan är plågsamt. Jag känner en allt större sympati för alla som följer riksdagens debatter och läser våra protokoll, inte minst i dag, ute på lärarutbildningarna och skolorna. De ser att här kommer en interpellation, sedan kommer ministern, och det svischas förbi lite grann. Det kastas ord, det blir retorik, men det sägs ingenting om innehållet. Det sägs ingenting om interpellationens egentliga innehåll, ingenting om dess syfte och inget konstruktivt. Leif Pagrotsky verkar söka efter något att göra på tjänsterummet. En möjlig idé skulle kunna vara att börja angripa frågorna lite mer innehållsrikt och substantiellt. Fru talman! Det är angeläget att slå fast att lärare är viktiga och att lärarutbildningen är viktig. Därför räcker det inte att söktrycket ökar till lärarutbildningen. De som går där måste bli färdiga också. De siffrorna ser ut på ett helt annat sätt än vad Leif Pagrotsky målar upp. De som är lärare måste vilja vara kvar i läraryrket. Om utbildningsministern inte har något annat för sig i kväll kan han följa debatten med skolministern då just den frågan kommer att diskuteras närmare. Vad vet jag, ministern kanske kan få en idé då också. Fru talman! I dag har det blivit ett laglöst land. Det har blivit vilda västern när det gäller VFU:n, den verksamhetsförlagda utbildningen, som är en så viktig del av den nya lärarutbildningen. Detta måste lösas. Det duger inte att minister efter minister målar breda drag om att detta ska göras någon annanstans när det faktiskt inte löser sig och när det inte blir bra. Studenter får inte praktik, och lärare går in i väggen, blir sjukskrivna och så vidare därför att det inte är vettiga villkor. Lärare som tar emot studenter ska kompenseras. De ska få bra mycket mer stöd, tid och möjligheter än vad den nuvarande regeringen tycks kunna klara av att leverera.

Fru talman! Jag tycker att skam går på torra land, Torsten Lindström. Lärare ska ha betalt för sina insatser, och allt ska bli bättre bara vi byter regering. Kristdemokraterna har inte satt av ett korvöre till dessa insatser. Det är tomma ord och luftpastejer. Jag tycker att det är skamligt att på det här viset om och om igen vilseleda dem som till äventyrs läser protokollet från den här debatten. Torsten Lindström kallar lokala lösningar för vilda västern. Vad tycker Centerpartiet om det? Ni ska ju regera ihop? Ni ska ju göra detta tillsammans. De vill ju föra in i grundlagen att saker och ting ska decentraliseras. 87 % av kommunerna är nöjda med förändringen av den verksamhetsförlagda utbildningen. De tycker att det är bättre än vad det var tidigare. Torsten Lindström kallar det för vilda västern. Jag ska bestämma om en likriktad lösning som ska gälla samtliga skolor, samtliga lärarstudenter, samtliga kommuner och samtliga lärosäten. Det ska vara en och samma centralplanerade lösning. Det är simsalabimlösningen för Torsten Lindström. Den får inte kosta ett öre, för någon peng har inte satts av. Det är inte seriöst. Lärarutbildningen är för viktig, lärarstudenterna är för viktiga, och framtidens skolelever är för viktiga för att drabbas av den typ av tom politik som Torsten Lindström pratar om här. Jag beklagar om jag blir lite upprörd, men den här debattekniken borde man inte behöva se i den här kammaren i en så viktig fråga.