Vanvård inom svensk psykiatri

Fru talman! Margareta Larsson har frågat mig om det finns en poäng i att se vår historia och reflektera över psykiatrin historiskt för att i vår samtid våga ta nya politiska beslut som gagnar vårdtagaren.

Hur samhället har behandlat personer med psykisk ohälsa handlar till stor del om synen på psykisk sjukdom. Historiskt sett finns det stora brister i behandlingen av personer med psykisk sjukdom, och svåra missförhållanden har förekommit. Lagstiftningen kring psykvården i Sverige började förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka, och ett omfattade utvecklingsarbete för en förbättrad psykiatri har sedan dess skett genom bland annat psykiatrireformen och specifika statliga satsningar. Men trots detta finns det i vissa fall stora brister i vården av personer med psykisk ohälsa. Detta kan delvis bero på att fler än någonsin efterfrågar vård och behandling av psykisk ohälsa och att det därför blir svårt för vård och omsorg att räcka till. För att stävja utvecklingen av ökande psykisk ohälsa och för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i vården har regeringen genomfört ett flertal åtgärder. Jag kommer att nämna några av de viktigaste.

År 2016 antog regeringen en ny strategi inom området psykisk hälsa, som gäller 2016-2020. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i riskzonen för psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är ett prioriterat område för regeringen. Regeringen avsatte 2017 över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa och gör bedömningen att det finns ett stort behov av att ytterligare utöka denna satsning. Regeringen förstärker därför satsningen på psykisk hälsa med 500 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med 1 miljard kronor per år 2019 och 2020. Under 2017 tillfördes 100 miljoner kronor för innevarande år för att förstärka barn- och ungdomspsykiatrin och första linjens psykiatri för barn och unga. Denna satsning ska pågå under 2018-2020. Med tanke på att många asylsökande och nyanlända är barn avsätter regeringen dessutom 50 miljoner kronor per år från och med 2018 för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga i gruppen asylsökande och nyanlända. Merparten av satsningen på området psykisk hälsa fördelas till kommuner och landsting genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting.

Om vi får ett effektivt omhändertagande, både i första linjens verksamheter och i den mer specialiserade psykiatrin, säkerställer vi att personer med psykisk ohälsa får de insatser och den vård de har behov av. Tillgänglighet i vården är en prioriterad fråga för regeringen. Sett över tid har tillgängligheten i vården förbättrats, men de senaste åren finns en oroväckande utveckling kopplad till tillgänglighetsmåtten i vårdgarantin. Frågan om tillgänglighet hänger också starkt samman med frågan om kompetensförsörjning. De problem med bemanning och kompetensförsörjning som finns i vården bidrar till att minska vårdens kapacitet och därmed också tillgängligheten. Det kan exempelvis handla om stängda vårdplatser. Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder som bland annat innefattar höjningar av såväl generella som riktade statsbidrag men också flera andra åtgärder.

Regeringens strategi inom området psykisk hälsa ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Vi kommer att fokusera på att skapa förutsättningar för att hitta långsiktiga lösningar med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Slutligen vill jag säga att valet av insatser och diagnostisering är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Att öka tillgången till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa är däremot en prioriterad fråga för regeringen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Den här debatten kommer inte att handla om pengar och ekonomi, utan om etik.

Jag instämmer i det statsrådet säger - det är viktigt att öka tillgängligheten till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet.

Många skulle tidigare ha räddats från att bli dödade om politiker för 50 år sedan hade haft mod att förbjuda lobotomeringar. Människor skulle också ha sluppit att bli tvångssteriliserade om politiker i tid stoppat detta vansinne, som hade sin grund i rasideologi.

En politiker ska kanske inte lägga sig i medicinsk bedömning, men när det handlar om psykiatrin behöver vi nog vara på vår vakt med tanke på vår tidigare historia och även vår samtid, för det förekommer mycket gissningar och antagningar när det gäller diagnosticering. Det finns nämligen ingenting som bevisar påståendet om kemisk obalans i hjärnan, ett påstående som används för att försöka kränga på oss antidepressiva läkemedel. Den här myten har flera tunga forskare i världen för länge sedan avlivat. Det finns inga mätningar eller medicinska bevis på att det råder serotoninbrist i våra hjärnor. Ingen röntgen och inga blodprov bevisar det. Däremot skapar droger och läkemedel en kemisk obalans i hjärnan, och det är också därför så svåra abstinenssymtom uppstår i samband med att man slutar med dem. Det är därför många fortsätter att äta dem fast de vill sluta.

Den tilltro statsrådet tycks ha till den rådande expertisen, utan intresse av att följa utvecklingen i nyare forskning och göra självständiga analyser, är oroväckande. Denna tilltro skulle i princip innebära att statsrådet skulle försvara lobotomeringar och tvångssteriliseringar om de utfördes i dag utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Fru talman! Jag befarar att hela befolkningen i Sverige snart är diagnostiserad med kemiska obalanser i hjärnan och andra medfödda fel. Vi behöver verkligen analysera det här. Ponera att läkemedelsindustrin har rätt! Innebär det då att evolutionen går baklänges? Och om det är så, vad har då egentligen hänt? Om nu Sveriges befolkning helt plötsligt har en massa kemiska obalanser i hjärnan och behöver medicin livet ut, låt då läkemedelsindustrin bevisa det! Låt dem bevisa att psykofarmaka inte orsakar kemisk obalans utan i stället botar! Det kommer de inte att kunna göra. Därför bör vi också vara skeptiska. Vi bör vara öppna för forskare som har dragit andra slutsatser än de rådande.

Fru talman! Med tanke på alla de ekonomiska stöd statsrådet i sitt interpellationssvar nämner att man ger till psykiatrin vill jag fråga: Vad kommer de att göra för skillnad? Vilken konkret skillnad kan vi hoppas på mot tidigare? Kan pengar stoppa läkemedelsanvändningen, diagnoser och elchocker? Vad har regeringen för vision, annat än att man säger sig vilja prioritera den psykiska ohälsan?

FN har uppmärksammat krisen och de obefintliga resultaten inom psykiatrin. Man pekar på en koppling till läkemedelsindustrin. Därför kräver man från FN en revolution för att bryta ned maktfullkomligheten inom mentalhälsopolitiken. Jag skulle vilja höra statsrådet kommentera det.

Fru talman! Jag tackar Margareta Larsson för interpellationen. Det är inte alltid man får stå i kammaren och på det här sättet ha möjlighet till en mer reflekterande interpellationsdebatt.

Jag har i mitt interpellationssvar försökt beskriva att med den utveckling som vi de facto har i Sverige, där fler människor åtminstone upplever sig må dåligt, både bland vuxna och bland barn och unga, måste vår hälso och sjukvård vara lutad mot forskning, beprövad erfarenhet och evidens och utvecklas för att tillgodose de behov som människor upplever.

Det är naturligtvis en förfärande historia vi ser när vi tittar bakåt i tiden på hur man i Sverige och andra länder har sett på psykisk sjukdom, som man har behandlat på de mest fruktansvärda sätt. Det är väl heller ingen hemlighet att detta i vårt samhälle och i vårt land än i dag väldigt tydligt är frågor som är oerhört stigmatiserade, trots att så många människor någon gång i livet drabbas av det som vi kallar för psykisk ohälsa. Människor som har upplevt episoder av mer eller mindre allvarlig psykisk ohälsa vill sällan tala om det. Det är fortfarande någonting som för många är skamfullt. Det gör också att den här debatten naturligtvis är väldigt viktig.

Som ansvarig minister ska jag naturligtvis inte gå in och välja olika behandlingsmetoder, utan det handlar om att luta sig mot den forskning, den evidens och de beprövade behandlingsmetoder som finns, utvärdera resultatet av insatserna och i takt med att kunskapen utvecklas och förändras också förändra det sätt som man utvecklar och ger behandling på.

Jag känner att det ändå är lite spännande att reflektera över det som står i Margareta Larssons interpellation. Vad är det som är vad? Vad är det som är psykisk sjukdom och ska behandlas som psykisk sjukdom, precis som att ett brutet ben ska behandlas som ett brutet ben, och vad är det som är nya utmaningar i den tid vi lever i och som orsakar svårigheter? Vad är det som är normal sorg? Vad är det som innebär att våra känslor förändras under olika perioder av livet när vi upplever olika saker?

Man ska inte i för hög utsträckning medikalisera sådant som tillhör livet. Det är väl någonting som också debatteras en hel del i olika delar av samhället, inte minst mot bakgrund av att vi har så många unga som mår allt sämre och som upplever sig må allt sämre. Som jag har sagt även i tidigare interpellationsdebatter har vi ett stort behov av att kunna möta de här unga människorna tidigare än i dag, att kunna upptäcka detta i elevhälsan och erbjuda samtalsstöd via ungdomsmottagningar till exempel, så att inte det enda steget blir att de hamnar i kön till specialistpsykiatrin med allt som kanske följer därav.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för väldigt bra frågeställningar. Jag tror också att det är väldigt viktigt att vi får göra en sådan här reflektion, så att inte allting bara handlar om pengar och kronor i sådana här debatter. Det finns väldigt mycket viktigt att ta upp, bland annat alla självmord som begås inom psykiatrin. År 2016 hade 1 643 patienter tagit livet av sig inom sluten och öppen vård under de senaste fyra åren, enligt SVT Nyheters genomgång från i somras. Jämför man siffran 1 643 med de 236 döda i trafiken samma år blir det ganska märkligt. Fakta visar att det är sex gånger så hög risk att dö om man hamnar inom psykiatrin som ute på vägarna i trafiken.

Varför nämns inte det här tydligare i kammaren? Det är en ganska viktig fråga. Jag tror att det kan handla mycket om attityder. Varför har vi då de här attityderna? Jag tror, fru talman, att det här är en kulturfråga som förmodligen kan spåras tillbaka till den tyske experimentalpsykologen Wilhelm Wundt, grundare av behaviorismen under 1800-talet. Denne Wundt lade grunden till dagens massiva psykiatriska läkemedelsneddrogning, amfetaminbehandling av barn, elchocker, steriliseringar och lobotomeringar.

Det handlade utan överdrift om en attityd till människan, som enligt Wundt var en kemisk maskin, ett viljelöst djur utan själ, som skulle styras med läkemedelsdroger och skrämsel för önskat beteende. Utan något som helst ifrågasättande på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet utsattes en stor mängd människor för iskalla bad, skendränkning, elchocker, lobotomi, slänggungor och andra påhitt. Allmänheten som råkade promenera omkring vid mentalsjukhusen på den här tiden kunde höra fasansfulla skrik. Man höll sig förskrämt på avstånd. Ingen kunde rädda de här patienterna, för de var ju redan så hårt stigmatiserade.

Fru talman! Vi har förvisso inte några slänggungor i dag, och jag hoppas att det inte sker några skendränkningar på våra slutna anstalter. Men vi har kvar bältesläggning, tvångshandskar, isolering, avskiljning, tvångsmedicinering och fullständig neddrogning med allsköns psykofarmaka. Vi har också kvar elchockerna i Sverige, som Rapport gjorde reklam för i fredags.

Personalomsättningen är naturligtvis jättestor, för varför skulle man trivas i en sådan miljö? Det finns inga pengar i världen som skulle kunna förändra trivseln och meningen med att jobba i den miljön så länge Wilhelm Wundts ande spökar i väggarna. Risken är också att man påverkas av grupptrycket när det gäller synen på de inlåsta.

Fru talman! Okunskapen är stor när det gäller hur olika läkemedel matchar varandra och hur biverkningarna svarar. Det tolkas lätt som nya diagnoser. Det här synsättet på människan inom psykiatrin är enligt min mening förlegad. Jag önskar att statsrådet vill hålla mig om det.

Fru talman! Det är mycket intressant i detta. En fråga man kan ställa sig är: Vad är normalt? Man kan fundera över vårt samhälle i dag och framför allt det faktum att unga i så mycket större utsträckning mår dåligt i dag. Är det för att vi smalnar in vad som är normalt? Det finns till exempel via sociala medier en helt annan möjlighet att jämföra sig med andra och kunna förhålla sig till hur man ska vara och hur det ska vara för att det ska vara normalt.

Jag vill återkomma till det som Margareta Larsson inledde sitt inlägg med. Varför hörs det faktum inte mer i kammaren att vi har en nivå på suicid i Sverige som ligger där den ligger? Trots att vi sedan början av 1990-talet har haft en snabbt ökande psykisk ohälsa i samhället i stort finns det alltjämt en väldigt stor stigmatisering kring dessa frågor. Många upplever sig obekväma med att debattera och diskutera dem, och ibland kan andra frågor upplevas vara enklare.

Jag vet att jag i en tidigare interpellationsdebatt vi har haft har berättat lite grann om de satsningar som regeringen gör för att förbättra det suicidförebyggande arbetet. Folkhälsomyndigheten har nu ett nationellt samordningsuppdrag. Det handlar om att samordna de ideella aktörer som finns på området och att bistå med kunskap och stöd till de verksamheter som finns runt om i kommuner och landsting. Det ska bli väldigt spännande att följa det. Vi har också ökat resurserna för det arbetet.

Det här är en debatt som kommer att fortsätta under lång tid. Vi har under tidsperioden skjutit till ganska mycket medel. I de överenskommelser som finns om hur de medlen fördelas i kommuner och landsting står lite mer exakt vad resurserna ska gå till. Vi har också uppföljningsuppdrag kopplat till det så att vi ska se att vi får resultat av de investeringar som vi gör.

Framför allt ligger vi ändå ganska rätt när vi talar om att det handlar om att förbättra det förebyggande arbetet. Det handlar om att fånga tidiga signaler och se till att vi har en fungerande första linje i psykiatri för både barn och vuxna. Det är de satsningar vi gör på att förstärka elevhälsan.

Där tror jag att vi kommer att behöva gå vidare och göra ännu mer, om man ska vara riktigt ärlig. Det gäller att successivt se till att vi använder oss av den mest aktuella kunskap som finns inom området och att den tillämpas av dem som arbetar professionellt i dessa verksamheter.

Kompetensfrågan är en central fråga och hur vi ser till att det blir mer attraktivt att arbeta i verksamheterna. Jag stannar där.

Fru talman! Jag tror inte att pengar kan åtgärda attityder. Vi kan lägga hur mycket pengar som helst inom psykiatrin. Men har vi kvar den maktfullkomlighet och de maktobalanser som vi har i dag inom psykiatrin kommer det inte att bli någon skillnad.

Det är också det som FN:s rapportör påpekar helt tydligt i sin rapport i juni 2017. Man menar att det finns en koppling mellan den psykiatriska krisen och läkemedelsindustrin. Precis som FN:s särskilda rapportör säger behövs det nya djärva politiska beslut för att vända den negativa spiralen.

Det krävs pålästa politiker med självförtroende att tänka självständigt. Det krävs ett öppet sinne och ett patientperspektiv där man i första hand frågar patienten hur behandlingen har varit och inte läkarna, för de har inte tagit behandlingarna. Där finns det brister.

I FN-rapporten från den 6 juni 2017 kan vi läsa att folkhälsopolitiken om psykisk ohälsa är i kris. Det är inte på grund av kemiska obalanser i hjärnan, som vi luras att tro, utan maktobalanser i samhället. Därför varnar FN för att makt och beslutsfattande inom psykiatrin är koncentrerade i händerna på biomedicinska portvaktare och opinionsbildare köpta av läkemedelsindustrin.

Fru talman! Vi måste därför lämna det förlegade synsättet på människan som en kemisk maskin och låta Wilhelm Wundt vila i frid. Jag hoppas att statsrådet en dag kommer att hålla med mig om det.

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för en bra och viktig debatt! Den kommer säkert att fortsätta på olika sätt. Inte minst inom psykiatrin behöver vi ha ett betydligt mer personcentrerat behandlingssätt relativt människor där människor på ett annat sätt än i dag får vara en del i att utforma den behandling de bäst behöver utifrån sina individuella behov. Vi behöver ha ett tydligt patientperspektiv i dessa verksamheter.

Jag ser trots allt framför mig att de resurser vi nu skjuter till för att utveckla psykiatrin i Sverige är resurser som verkligen behövs med tanke på hur behoven ser ut. Jag är ganska övertygad om att de kommer att komma väl till pass. Inom psykiatrin som inom annan hälso- och sjukvårdsverksamhet i Sverige har vi viktiga kompetensfrågor framöver när det handlar om kompetensförsörjningen.

Det gäller att klara den och öka attraktiviteten i att arbeta i psykiatrin och modernisera behandlingsmetoderna så att det ska kännas mer attraktivt för dem som söker sig till och vill arbeta i verksamheterna. Tack för en bra debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.