Uppsägningar i den svenska sjukvården

Interpellationsdebatt 5 mars 2024

Protokoll från debatten

Anföranden: 18

Anf. 116 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat statsministern hur han avser att inom sitt ansvarsområde verka för att regionerna inte ska behöva säga upp personal.

Sofie Eriksson har frågat socialministern vilka initiativ han avser att ta i fråga om att exempelvis avstå några delar av statens stora överskott och tillgångar för att tillfälligt bistå regionerna i deras vårdkris. Sofie Eriksson har också frågat socialministern vilka initiativ han avser att ta i fråga om att omfördela resurser för att finansiera den gemensamma vården på längre sikt med till exempel förändrad skattepolitik.

Yasmine Bladelius har frågat mig om statsministern och jag är överens om att regeringen ska se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården, och om svaret är ja, vilka initiativ jag är beredd att ta. Yasmine Bladelius har också frågat mig när regionerna kan förvänta sig att få ta del av ökade statsbidrag så att de inte behöver säga upp vårdpersonal.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på alla interpellationerna.

Fru talman! Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn, något som har redovisats flera gånger här i riksdagens kammare. Förutsättningarna ser mycket olika ut i regionerna. Behovet av att genomföra besparingar varierar utifrån den ekonomiska situation som varje region befinner sig i. Det finns exempel på regioner som har behov av att låna till driften, medan andra har starkare och stabilare ekonomiska grundförutsättningar.

Det ekonomiska läget är komplext med en hög inflation kombinerat med en hög räntenivå som påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen. Regeringen har följt frågan noga och nyligen gett besked om ytterligare ett ekonomiskt tillskott till regionerna, om 6 miljarder kronor. Tillskottet kommer utan formella motkrav för att kunna användas under 2024, men regeringens uttalade förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika uppsägningar av vårdpersonal inom kärnverksamheten.

I budgetpropositionen för 2024 har regeringen utöver detta aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i flera debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten till stor del finansieras av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för alla kostnadsökningar, men regeringen har ett ansvar att också stötta när det är svårt. Vi tar det ansvaret samtidigt som politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter.

Regeringen har nu gett besked om utökade ekonomiska tillskott till regionerna. Samtidigt vill jag understryka att utökade ekonomiska tillskott inte är den enda lösningen på sjukvårdens utmaningar. Jag vill i sammanhanget särskilt lyfta att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och den grund som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen, med Nationella vårdkompetensrådet i spetsen, ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2024.

Med detta vill jag tacka Yasmine Bladelius och Sofie Eriksson för frågorna. Jag ser fram emot debatten.


Anf. 117 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! Sjukvården befinner sig i den värsta krisen på över 30 år. Det värsta är att det är en kris som vi har varnat för, en kris som vi har sett komma och en kris som hade kunnat undvikas. Men i stället för att stävja krisen i vården valde regeringen som vanligt att lägga fokus på att sänka skatterna för höginkomsttagare, ta bort en plastpåseskatt och rulla tummarna medan storbankerna cashade in galna storvinster.

Det är prioriteringar som nu lett till massvarsel och nedskärningar i den svenska sjukvården.

Fru talman! Detta är faktiskt en kris som SD-regeringen själv har orsakat. Vi andra såg krisen komma. Vi vädjade och varnade, och vi var många: SKR, fackförbund, vårdpersonal och politiker från samtliga politiska partier. Regeringens egna partikamrater i regionerna skrev brev till regeringen där de vädjade om stöd och hjälp. Det skrevs debattartiklar. Det skrevs uppmaningar från alla håll. Här i riksdagens kammare lyftes krisen i sjukvården i otaliga debatter med olika regeringsföreträdare. Men de vägrade ta detta till sig. De vägrade göra något åt det, för det var något annat som var viktigare.

I budgeten för föregående år sänkte sjukvårdsministern och regeringen exempelvis skatterna för höginkomsttagare med 12 miljarder svenska kronor. Det var viktigt. I inflationskrisens spår var det viktigt för regeringen att höginkomsttagarna skulle kompenseras. Men att satsa på vården och stävja krisen var inte lika viktigt. Inte heller var satsningar på sjukvården särskilt viktiga i deras nuvarande budget. Trots alla larmrapporter om stora underskott på nära 24 miljarder svenska kronor i regionerna runt om i Sverige fick de inte ens ta del av en tredjedel av det som behövdes för att bibehålla dagens nivå.

I stället satsade regeringen 1 miljard på att utöka rot- och rutavdragen för att vi som har lite fetare plånbok ska kunna bygga en större pool. Skatterna på inkomster sänktes med 14 miljarder, och det gynnade såklart mest oss som tjänar över 65 000 i månaden.

Inte ens när regeringen tvingats - med betoning på "tvingats", fru talman - ta tag i frågan då trycket helt enkelt blivit för hårt och inte ens när statsministern i tv lovar att regeringen kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården kommer det några lösningar på sjukvårdskrisen från regeringens sida. I stället visar det sig nu att statsministern backar från sitt vårdlöfte.

Det är svenska folket som kommer att få ta konsekvenserna av detta. Vi kommer att få vänta längre på vård och möta en mer stressad vårdpersonal som inte har tid. Personal kommer att sägas upp. Vården kommer att bli sämre.

De 6 miljarder, fru talman, som regeringen kallade till en stor presskonferens om häromdagen kommer inte att räcka för att stoppa varslen i sjukvården. De kommer med all sannolikhet att göra att underskotten minskar en del. Men det kommer inte att ske några stopp av varsel. Detta vet regeringen.

Vad är sjukvårdsministerns svar till alla dem som varslats i den svenska sjukvården på grund av att regeringen inte valt att prioritera dem? Vad är sjukvårdsministerns svar till alla de fantastiska sjuksköterskor och undersköterskor som är oroliga för sina jobb och för sin arbetsmiljö? Vad är ministerns svar till alla oroliga patienter?


Anf. 118 Sofie Eriksson (S)

Fru talman! Min interpellation ställdes med anledning av en debattartikel i Dagens Nyheter av socialminister Jakob Forssmed. Interpellationen är ställd direkt till honom utifrån hans egna resonemang. Ändå har man nu valt att fördela ärendet till Acko Ankarberg Johansson. Det är förstås trevligt att få debattera med henne, men ordningen är högst märklig med tanke på min interpellations karaktär.

Fru talman! Jag går vidare till ämnet. Socialministerns artikel handlar om den kristna fastan. Han skriver om detta med att avstå tillgångar för ett högre syfte. Forssmed skriver: "Att avstå något skapar förståelse för och ökar solidariteten med den som inte har. Fastan ger möjlighet att få syn på både oss själva och vår omgivning."

Han skriver också om värdet i att hjälpa människan att skilja det som hon begär i stunden från det som hon faktiskt behöver.

Jag läste artikeln med stor behållning. Det var ett uppfriskande inlägg som manar till eftertanke. Forssmed argumenterar för att denna aktiva handling, att medvetet avstå, är viktig att uppleva för individen men att det i grunden är en gemensam handling som finns till för att skapa solidaritet.

Detta är väl fina grejer - eller hur? Men givet att skribenten är medlem i den svenska regeringen börjar man ju fundera i ett bredare perspektiv.

Här får vi höra att enskilda ska fasta för att förstå hur mindre bemedlade har det. Enskilda uppmanas också av en företrädare för ett annat parti att köpa billigare mat. Samtidigt ser vi nu stora besparingar i sjukvården, och hushållen får det svårare och svårare att få ekonomin att gå ihop.

Ja, vi får höra att individerna har ett ansvar. Men vilket ansvar har samhället? Vilket ansvar har man för den situation som vi nu ser i svensk sjukvård? Vi ser cancersjuka som går ut i medier och är oroliga för att deras vård ska äventyras. Vårdpersonal oroar sig nu över om de ska ha sitt jobb kvar. Vilket ansvar har samhället i den situationen?

Vi får läsa från socialministern att enskilda individer ska fasta för att begå en solidarisk handling. Man ska fasta och avstå för ett högre syfte.

På vilket sätt avser statsrådet att ta initiativ för att de med stora resurser också ska avstå lite mer av sitt välstånd för ett högre syfte? Det är en fråga som jag hade tänkt ställa till Jakob Forssmed utifrån hans eget resonemang i hans egen artikel. Nu hoppas jag i stället få svar av hans partikamrat.

(Applåder)


Anf. 119 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på interpellationerna.

Debatten i denna fråga är naturligtvis viktig. Så sent som i förra veckan hanterades frågor kopplade till bland annat sjukvården i finansutskottets debatt om kommunala frågor.

Frågan om den svenska sjukvården och finansieringen av denna är viktig och något som Sverigedemokraterna och regeringen hanterade i den gemensamma statsbudgeten och det nyligen aviserade tillskottet om 6 miljarder direkt till regionerna, varav 177 miljoner går till mitt hemlän Gävleborg.

Totalt, kan jag konstatera, skjuter staten till 22 miljarder till kommuner och regioner för 2024 i vad som nu är aviserat - 16 miljarder i statsbudgeten och 6 miljarder i vårändringsbudgeten, varav 12 miljarder till regionerna. Det är viktiga tillskott. Staten behöver göra sin del för att dämpa effekterna av bland annat inflationen, och detta är viktiga tillskott för att så göra.

Samtidigt får vi inte glömma att ansvaret för politiken och de politiska prioriteringarna ligger hos respektive region och kommun att fatta beslut om. När det gäller det tillskott som kommer från staten kommer respektive region att själv bestämma över hur dessa medel används.

Det är viktigt att se en helhet här, där regionerna har det långsiktiga ansvaret för att säkerställa att verksamheten ryms inom de ramar som fullmäktige har satt och där statsbidrag är en del av finansieringen, till exempel genom det kommunalekonomiska utjämningssystemet.

Samtidigt kan jag konstatera att de senaste tio åren har Socialdemokraterna varit med i styret i 17 av de 21 regionerna. Därmed har Socialdemokraterna haft ett avgörande inflytande över styrningen i 3 av 4 regioner i Sverige vad gäller politik och prioriteringar.

Resultatet av dessa tio år är tydligt - 23 skattehöjningar har Socialdemokraterna levererat. I tre regioner har skatten höjts vid tre tillfällen vardera. Det är en oroande signal om att skattehöjningar varit lösningen på strukturella problem, underskott och satsningar som inte varit finansierade från början. Det är helt enkelt en bristande styrning av verksamheten utan finansiering och utan ansvarstagande där Socialdemokraterna genom att göra skattehöjning på skattehöjning skjuter problem framför sig ett litet tag åt gången, något som naturligtvis är ohållbart.

En skattehöjning är en allvarlig signal om att kostnadsbilden i organisationen måste arbetas med. Tre skattehöjningar är en mycket tydlig och inte minst oroande och allvarlig signal om detta. Här har Socialdemokraterna brustit i sin styrning av regioner och brustit i det ekonomiska ansvaret. Det är mycket allvarligt.

Det är inte okej att skylla socialdemokratins brister under så många år på staten. Under goda år ska ekonomi och resultat visa positiva utfall, och en del av detta ska kunna sättas av för framtiden i en resultatutjämningsreserv. Ändå valde Socialdemokraterna i 7 av 17 regioner som man styrt de senaste tio åren att inte inrätta en utjämningsreserv för att i sämre tider kunna jämna ut med pengar som lagts undan i goda tider.

Jag förstår varför vi har denna interpellationsdebatt här i dag. Socialdemokraterna behöver helt enkelt flytta fokus från sitt misslyckande i styrningen av regionerna de senaste tio åren till staten. Det är skamligt.

(Applåder)


Anf. 120 Sara Gille (SD)

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret på interpellationerna!

Jag bor i Västerbotten, en region som styrs av Socialdemokraterna. I höstas när budgeten lades valde Socialdemokraterna att prioritera pengar till Norrlandsoperan i stället för att säkerställa att BB i Lycksele var i drift - ett BB vars vara eller icke vara varit på tapeten väldigt länge.

I dag är BB i Lycksele i drift, men det är efter att Socialdemokraterna till slut valde att följa Sverigedemokraternas förslag i regionen. Det dröjde nästan ett år innan de kom till insikt.

Att prioritera opera före BB är en ren skandal och ett hån mot regionens invånare. Västerbotten är en stor region. För dem som bor längst bort från BB i Umeå, vilket är nästa närmaste BB för dessa personer, tar det nästan fem timmar att ta sig till BB.

Sveriges olika regioner har länge haft svårigheter och befinner sig i ett ansträngt ekonomiskt läge. Att då bortprioritera hälso- och sjukvården för att i stället fokusera på allt från godhetssignalering i form av hbtq-diplomering till jämställdhetsintegrering och annat som skapat nya administrativa tjänster men inte producerat mervärde för västerbottningarna gör det inte lättare eller bättre för regionens sjukvård. Det har gått så långt att Västerbotten har en opera i drift medan BB i Lycksele har varit stängt trots att operan är dyrare. Socialdemokraterna väljer nischad kultur och opera framför sjukvårdsverksamhet på bekostnad av dem som behöver vård.

Samtidigt sker märkliga försök med att skaffa kunskap och kompetens till enskilda kommuner i Västerbotten från utanförskapsområdena i Stockholm, Malmö och Göteborg. En ansvarslös invandringspolitik har kommit att belasta de offentliga finanserna, vilket påverkar den mängd medel som går till välfärd även från statligt håll. Det har självklart lett till att det blivit svårare att behålla och attrahera kompetens.

Regionen lider för att man inte har prioriterat hälso- och sjukvård på riktigt - en följd av att de andra partierna i Västerbotten helt enkelt har valt att prioritera annat.

De svagaste i samhället ska inte betala för regionens dåliga ekonomiska hushållning. Ändå ser vi hur fattigpensionärer och ekonomiskt utsatta tvingas betala underskottet genom höjda generella patientavgifter.

Sverigedemokraterna gör hellre nödvändiga besparingar på administration, kultur och områden utanför den vårdnära verksamheten än belastar vården ytterligare.

Socialdemokraterna är det parti som väljer att inte göra nedskärningar inom administrativ verksamhet och kultur i Region Västerbotten. Att i stället använda regionala utvecklingsmedel till champagneprojekt samtidigt som man angriper regeringen för att den inte ger tillräckliga medel till vården är förstås motsatsen till att ta ansvar.

En stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är att vi är det parti som prioriterar människan framför populistisk kultur och fokuserar på mål som är konkreta och möjliga att följa upp i stället för på visionära konstruktioner resta för populistiska utspel.

Att Socialdemokraterna har mage att stå här och kritisera nuvarande regering för vården när det är de själva som bär ansvaret är ren skandal.

(Applåder)


Anf. 121 Runar Filper (SD)

Fru talman och statsrådet! Socialdemokrater landet runt angriper nu regeringen om vårdkrisen. Men hur ser det ut i de sossestyrda regionerna ute i landet, där de själva har ansvaret för att effektivisera verksamheterna? Det är frågan.

I Värmland valde regionledningen, som består av Socialdemokraterna, Centern och Vänstern, att ge sig på kärnverksamheten i stället för att ta tag i all nonsensbyråkrati och onödig administration. Många undrade nog varför regionstyret än en gång gav sig på regionens allra viktigaste kärnuppdrag akutmottagningarna. Man fick återigen ge vika för de folkliga protesterna. Värmlänningar hunsar en inte med hur som helst. Exakt samma sak hände i höstas när regionstyret ville lägga ned jourcentralerna i Kristinehamn och Säffle.

I en situation med vårdkris och galopperande kostnadsökningar inom alla områden är det varken rätt tid eller rätt plats att lägga 40 miljoner på konstnärlig gestaltning för nya Centralsjukhuset, som är i sin linda och börjar byggas nu, samtidigt som vårdpersonalen sliter för 58 kronor extra på obekväm arbetstid helger och nätter.

Alla partier utom SD var rörande överens om att regionens riktlinjer för konstnärlig gestaltning fortfarande ska gälla och att budgeten ska vara 1 procent av kostnaden för all offentlig nybyggnation. I fallet med nya Centralsjukhuset bestämdes det dock att 57 miljoner blev lite i överkant, så för att vara lite återhållsam beslutade man att 40 miljoner fick räcka för konstinköpen.

Vi sverigedemokrater anser detta absurt, liksom troligtvis också en helt överväldigande majoritet av värmlänningarna. Visst är det fint att prata om värdegrund, ta fram fina program för konstnärlig gestaltning, ha kurser i Agenda 2030, anställa jämställdhetsstrateger och marknadsföra och sprida sitt varumärke och hur god, fin och bra man är som region. Vi ser dock inte vad detta ger för konkret nytta för de patienter som väntar i oändliga operationsköer, inte når fram till sin vårdcentral eller väntar på hjälp inom psykiatrin. Vi i Värmland har landets näst längsta vårdköer, samtidigt som ingångslönen och arbetsbelastningen skrämmer bort allt och alla från vården.

Regionstyret visar med all tydlighet att man fortfarande inte förstått vad det innebär att prioritera kärnuppdraget: vården. De flummiga trender som breder ut sig inom offentligfinansierade verksamheter måste kraftigt prioriteras ned för att ge plats och ekonomi för verklighetsbundet arbete som gör verklig nytta för regionens medborgare. Det innebär bland annat att skära ned på till exempel konstinköp. Den absoluta majoriteten av oss invånare skulle inte märka någon större skillnad om budgeten för konstinköp sänktes till 14 miljoner, som var SD:s förslag, i stället för 40 miljoner, som nu beslutats. Det förra kanske till och med skulle uppskattas mer.

(Applåder)


Anf. 122 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! En av dessa tre interpellationer är ställd till statsminister Ulf Kristersson. Jag hade gärna sett att han varit här i kammaren i kväll för att svara på frågorna från interpellanten Yasmine Bladelius och mig. Även om jag mycket väl vet hur sjukvårdsministerns portfölj ser ut och är glad att sjukvårdsministern är här tänker jag nämligen att det inte är riktigt rättvist att hon ska behöva stå här och svara på varför statsministern för en månad sedan gav hela Sjukvårdssverige ett tydligt löfte: Det är regeringen och samarbetspartiet som kommer att lägga fram den budget som kommer att se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården.

Vi har från Socialdemokraterna gång på gång efterfrågat konkretion när det gäller detta löfte. När får regionerna besked? Hur mycket pengar handlar det om, och hur kommer pengarna att fördelas? Vi har gång på gång pekat på vikten av att ge besked, för det är nu krisen rullar på. Det är nu varslen ställs ut. Det är nu åtgärdsplanerna som man har tvingats jobba med realiseras.

I går kom till slut beskedet. Men ärligt talat, fru talman, är det inte vad som utlovades. Är det bara jag som socialdemokrat som är kritisk? Nej, kritiken är rätt kompakt, från höger till vänster och från regioner till fackförbund och profession. Senfärdigt besked, otillräckligt för att lindra den ekonomiska krisen, konstgjord andning till underfinansierade verksamheter - det är inte direkt några hyllningar man kan ta del av i medierna i dag.

Nu kom inte statsministern till kammaren i kväll, men vi kunde redan i går konstatera att statsministerns hantering av svensk sjukvård är ett fiasko. Först driver man fram en nationell sjukvårdskris. Sedan lovar man att lägga fram en budget där ingen ska sägas upp. Och sedan levererar man något annat. Gårdagens besked kommer inte att stoppa nedskärningar och uppsägningar i vården.

Min fråga till sjukvårdsministern är om hon menar att dessa pengar räcker för att infria statsministerns löfte att inga människor ska sägas upp i den svenska sjukvården.

(Applåder)


Anf. 123 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack till ledamöterna för era inlägg och till interpellanterna som har ställt frågorna! Låt mig i nästa inlägg få återkomma till Sofie Erikssons fråga, för den förtjänar en egen omgång.

Det bud som regeringen lade i går var nödvändigt, för regionerna dignar just nu under konsekvenserna av inflationen på de pensionskostnader man har. Det är en tillfällig kostnad som drabbar dem 2023 och 2024 men förhoppningsvis ganska lite 2025 därför att vi långsamt pressar ned inflationen. Det rör sig alltså om en tillfällig händelse som kräver tillfälligt stöd. Det är därför nödvändigt att regeringen stöttar.

Regeringens och samarbetspartiets uppfattning när vi i går gemensamt presenterade förslaget är att vi ska göra allt vi kan för att vårdpersonal inte ska behöva sägas upp. Kan regeringen styra att det blir exakt så? Nej, självklart inte. Vi har ett regionalt självstyre som framgår i lag. Regeringen kan inte fatta beslut om det som direktvalda politiker fattar beslut om. Det vet alla, och ingen har förespeglat någon att vi skulle ta över regionernas ansvar för sjukvård just nu. Detta prövas i en statlig parlamentarisk utredning.

Men det besked vi gav i går är kopplat till det vi har sett hända i våra regioner nu, där omkring 5 600 personer är varslade. Jag är medveten om att alla varsel inte brukar falla ut. Men en stor del av dem berör vårdpersonal, och därför har vi nu gett besked om ett sektorsstöd som går direkt till regionerna, som motsvarar 7 000 sjuksköterskor. Det innebär att man har möjlighet att minska ned på de varsel som är gjorda.

I går vid presskonferensen framgick att vi ska behålla vårdpersonal så långt det är möjligt men att vi samtidigt också måste jobba med de andra frågorna, som har tillåtits bli större än de hade behövt vara. Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har år efter år visat att antalet anställda som jobbar långt från vården har ökat, och färre av dem som anställs jobbar nära vården. Det ska vara det omvända; fler som jobbar nära vården ska anställas. Det handlar om medicinska sekreterare, undersköterskor, sjuksköterskor, logopeder, fysioterapeuter, läkare och alla de andra.

Denna utveckling måste vi vända, och därför är det klokt att en del regioner - Östergötland är en av dem - nu tittar på om de har gett uppdrag eller inrättat funktioner som kanske inte är nödvändiga och som också belastar sjukvården med detaljredovisning, nya administrativa rutiner och möten som gör att man inte får tid med patienterna. Den delen av varslet behöver man alltså hålla fast vid, för vi behöver frigöra resurser för vårdpersonal.

Regeringens stöd motsvarar alltså 7 000 sjuksköterskor, och varje region har att hantera detta på sitt sätt. Flera - inte alla förstås; SVT hade en fin redovisning av detta i fredags - har lagt varsel. Andra har valt att införa anställningsstopp, och där gör pengarna det möjligt att jobba på andra sätt för att behålla vårdpersonal. Den frågan äger varje regionpolitiker, som nu får bedöma läget.

Jag noterar också att man gärna blandar ihop saker när det gäller frågan om hur stort underskott SKR i sin prognos i oktober bedömde att det skulle bli för hela 2024. Den frågan behöver man grunna lite extra på, för det är inte samma sak som de besparingar som regionerna gör. Prognosen grundar sig på det man räknade fram gällande skatteunderlagets utveckling och de skattehöjningar som hade gjorts; det gällde Örebro län vid det tillfället.

Vilka besparingar som de facto görs beslutades dock delvis senare, en del till och med i början av det här året. Det är de förändringar man gör som påverkar vårdpersonalen som regeringen har tagit sikte på. Det är därför vi ger ett stöd som motsvarar 7 000 sjuksköterskor och som möjliggör för regioner att mildra besparingarna och göra vad de kan för att behålla vårdpersonal.


Anf. 124 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! Jag ska senare i debatten kommentera Sverigedemokraternas inlägg och också statsrådets svar. Men låt mig först kort få berätta om Sabina.

Sabina hörde av sig i förtvivlan till mig för ett tag sedan. Hon ville berätta sin historia, sin egen erfarenhet av sjukvårdskrisen. Sabina är en tidigare frisk ung kvinna. Hon har arbetat och tränat och har två fantastiska barn som hon är ensamstående förälder till.

Under senhösten förra året började hon få ont i ryggen. Efter två veckor med konstant smärta förstod hon att det inte bara var vanlig träningsvärk, att hon hade legat fel eller hade lyft någonting för tungt. Nej, det var någonting som var fel. Och här började, fru talman, vårdkaoset, väntan, förtvivlan och väntan igen, det där att bli runtskickad, ni vet, att få olika svar från olika läkare och samtidigt inte kunna jobba, att inte kunna ta hand om barnen som vanligt, att inte kunna handla, att be om hjälp hela tiden, att känna skuld och ångest över att be om hjälp. Och smärtan igen, den obeskrivliga smärtan som inte går över.

En dag under denna väntan gick det helt enkelt inte mer. Det blev ambulans in till akuten där det äntligen efter en MR konstaterades ett stort diskbråck. Två dagar senare skrevs Sabina ut från sjukhuset igen med konstaterat diskbråck, smärta och väntan på tid för operation.

Dagarna går, och Sabina har ont. Hon har svårt att få vardagen att fungera. Hon kan inte jobba. Hon kan fortfarande inte ta hand om sina barn ordentligt så som hon har kunnat tidigare. Hon får ta hjälp av vänner. Tiden går - inga besked.

Sabina är stark i sig själv. Det märker jag när vi pratar. Hon är vältalig. Hon tar reda på saker själv. Hon ringer runt. Till slut kommer beskedet från 1177. Jag skulle ha läst upp det i detalj, men Facebook har ju legat nere och jag fick det av henne på Facebook. Men det står ungefär så här: Du är uppsatt på väntelista. Det kommer att ta tid. Du kommer inte att kunna åberopa vårdgarantin, stod det uttryckligen. Det kan ta sju till åtta månader innan du får en tid för operation.

Chocken, fru talman, och ångesten. Sju till åtta månaders väntan med den smärta som hon konstant behöver stå ut med, att behöva hjälp med det mesta, att inte kunna arbeta och vara sjukskriven. När vi pratade märkte jag tydligt den panik som hon kände.

Fru talman! Sabina är tyvärr långt ifrån ensam om sin erfarenhet. Hon och alla andra förtjänar så mycket mer och bättre än så här, och det går att förhindra, fru talman. Det är inte lätt eller gjort i en handvändning, men staten kan gå in och hjälpa regionerna ekonomiskt i en kris. Det är fullt möjligt att prioritera pengar till vården över exempelvis skattesänkningar. Det är fullt möjligt att beskatta de alldeles galna övervinster som storbankerna gör och i stället använda pengarna till att stävja sjukvårdskrisen. Men regeringen vill helt enkelt inte, därför att annat har varit och är viktigare.

Vad är sjukvårdsministerns svar till Sabina och alla andra som väntar olagligt länge på vård i Sverige?


Anf. 125 Sofie Eriksson (S)

Fru talman! Jag återvänder till artikeln av Jakob Forssmed. Han skrev: "Att avstå kan ge perspektiv och få oss att vända blicken inåt, utåt och uppåt."

Fru talman! Jag är övertygad om att det är många som just nu tvingas avstå på grund av en knaper ekonomi. Jag är övertygad om att de vänder sina blickar inåt, utåt och uppåt. Samtidigt får de höra från Jimmie Åkesson att man kan ju bara köpa lite billigare mat.

Fru talman! Jag är också övertygad om att många anser att banker, storföretag och matjättar borde kunna begå någon form av fasta just nu, att de skulle kunna avstå en liten, liten del av sitt överflöd för att bidra något mer till det gemensamma. Jag är övertygad om att det finns många som anser att privatpersoner med stora tillgångar och inkomster också borde kunna avstå någonting av sitt icke gudagivna välstånd i samma anda.

Men vi ser ju ingenting av det här. I stället har vi sänkt skatten i det här landet på ett sätt som har drabbat våra gemensamma åtaganden.

Vi har sett en strukturell underfinansiering, och den avslöjas som värst i kristider. Välfärden har närmast prenumererat på sparpaket i så många år.

Vi får höra ledamoten Eriksson Falk i ena stunden säga att det är regionerna som ska ta sitt ansvar. Men sedan står han och gnäller i talarstolen över de åtgärder som regionerna har vidtagit när staten dragit sig tillbaka genom ofinansierade skattesänkningar för höginkomsttagare. Då har de varit fel. Och alltid detta relativiserande. Vi har inte råd med kultur i det här landet. I andra sammanhang kan man höra att vi inte har råd med simhallar som ungarna kan lära sig simma i. Men vi har alltid råd, fru talman, med ofinansierade sänkta skatter för höginkomsttagare. Vi får också höra här om olika småpengar som man ska spara på det ena och det andra.

Jag tycker såklart att det är viktigt att man inte lägger pengar på fel saker, och jag håller helt med om att personalen framför allt ska vara de som jobbar nära vården. Men kan de småpengar som man ofta hänvisar till täcka upp 1,1 miljarder, som det prognostiserade underskottet nu ser ut att bli i Region Dalarna efter att man har genomfört ett sparpaket på 500 miljoner och tömt resultatutjämningsreserven? Kommer besparingarna på några konstutsmyckningar att klara det underskottet? Nej, det kommer de inte att göra.

Fru talman! Jag får inte några svar här - vi får se om jag får det i nästa inlägg - på vad regeringen tycker att vi kan göra med skatterna i det här landet så att man långsiktigt kan finansiera sjukvården i en anda av att den som har väldigt mycket kan avstå lite mer av sitt välstånd för ett högre syfte. Jag har inte fått några svar på det, men jag hoppas att jag kommer att få det.

Vi har haft en sådan utveckling att man genom olika typer av nya avdrag eller avskaffade skatter har låtit pengarna rulla till dem som redan har, samtidigt som välfärden prenumererar på sparpaket. Sedan står man här och snackar om småpengar till någon konstnärlig utsmyckning. Jag tycker faktiskt att det är skandal, för att återanvända begrepp som har nyttjats i just den här debatten. Vi får hela tiden höra att det är någon annans ansvar.

(Applåder)


Anf. 126 Mattias Eriksson Falk (SD)

Fru talman! Då detta är min sista möjlighet vill jag naturligtvis passa på att tacka statsrådet för interpellationsdebatten om denna mycket viktiga fråga.

Jag konstaterar att Sverigedemokraterna och regeringen skjuter till medel till regionerna, samtidigt som vi pekar på regionernas ansvar för styrningen av respektive verksamhet.

Socialdemokraterna styr även i dag en majoritet av regionerna i Sverige. När man har detta ansvar håller det inte att, som Socialdemokraterna gör i exempelvis Region Värmland, välja att köpa konst för 40 miljoner och sedan leverera en besparing på akuten. Det är ju ett signalvärde i att man sparar på sjukvården och väljer konsten.

Visst, det är Socialdemokraterna i regionen som gör den prioriteringen, men man kan inte kräva att staten ska betala för det. Att Socialdemokraterna sparar på akuten och hellre vill sätta upp finkonst är en prioritering som jag ställer mig ytterst tveksam och fundersam till.

Tyvärr vet jag att vi inte kommer att få se ett ansvarstagande från Socialdemokraterna här. De kommer inte att medge sitt misslyckande under de senaste tio åren i regionerna med 23 skattehöjningar, samtidigt som de också hade regeringsmakten.

Det blir ganska ihåligt när Socialdemokraterna, "arbetarepartiet", påstår att den tidigare regeringen prioriterade välfärden när de levererade 23 skattehöjningar i regionerna - skattehöjningar som drabbade vanliga löntagare som undersköterskan i äldreomsorgen, barnskötaren i barnomsorgen och byggarbetaren som bygger nya skolan.

Hur förklarar Socialdemokraterna att de höjt skatter 23 gånger i regionerna när inga pengar finns nu i sämre tider, trots att det var under deras egen regering som skattehöjningarna gjordes? Samtidigt kan vi se hur Socialdemokraterna öser pengar på lyxprojekt och finkonst i stället för att prioritera hälso- och sjukvården. Det är skamligt.

(Applåder)


Anf. 127 Sara Gille (SD)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Om nu interpellanterna anser att befolkningen är värd så mycket mer, varför prioriterar Socialdemokraterna då inte vården runt om i regionerna bättre?

Sverigedemokraterna är det parti som år efter år har betonat vikten av att satsa ordentligt på hälso- och sjukvård så att det leder till bra arbetsvillkor för vår personal. Tyvärr är Socialdemokraterna ett parti som inte har velat samma sak.

Sverigedemokraterna är det parti i Västerbotten som hellre vill göra besparingar på partistöd etcetera än på sjukvården. Tyvärr vill inte Socialdemokraterna det. Vidare anser vi att till exempel Ibn Rushd inte ska ta del av regionala skattemedel, vilket Socialdemokraterna inte håller med om.

Att Socialdemokraterna i Region Västerbotten väljer att inte göra de prioriteringar som är nödvändiga för att vården ska få så goda förutsättningar som möjligt visar helt enkelt på Socialdemokraternas fokus att plocka billiga poäng och på en ovilja att prioritera vården på riktigt.

Fru talman! Jag anser att Socialdemokraterna kan börja med att se över sin egen politik och vad man faktiskt själv har misslyckats med innan man kritiserar en regering som måste städa upp efter den rödgröna sörjan.

(Applåder)


Anf. 128 Runar Filper (SD)

Fru talman! Socialdemokraterna kan lägga 40 miljoner på konst men inte 23 miljoner för att bevara ett akutsjukhus. En sund organisation som hamnat på obestånd börjar med att se över de kostnader som inte är helt nödvändiga. Det sista man rör är kärnverksamheten, det vill säga det som är syftet med att organisationen finns till.

Så fungerar det dock inte inom Socialdemokraterna i Region Värmland. Reflexmässigt föreslår man drastiska och panikartade nedskärningar i sjukvården i stället för att börja med att titta på hur mycket man skulle kunna spara genom nedskärningar på andra, inte helt nödvändiga, områden.

För Sverigedemokraterna kommer sjukvård, kollektivtrafik och regional infrastruktur före Socialdemokraternas prioriteringar om konstnärlig gestaltning, Ibn Rushd och omfattande administration kring värdegrundsutveckling. Sjukvården handlar om liv och död, till skillnad från de andra områdena. En livförsäkring är att ha ett riktigt sjukhus på rimligt avstånd i de fall olyckan är framme. Vi sverigedemokrater lovar alla Värmlands invånare - folket - att det absolut sista vi kommer att skära ned på är den fysiska vårdproduktionen i Värmland.

Socialdemokraternas förslag till nedmontering av sjukhuset i Arvika, Värmlands näst största kommun, ledde till en upprorsstämning utan dess like i Västvärmland, där uppemot 2 000 människor samlades på Arvikas torg i protest mot sossarnas vansinniga förslag - i 25-gradig kyla, dessutom. Jag vet, för jag var där på plats, och jag frös. Folk var rasen; de var sinnig - om man översätter det var de alltså rasande, förbannade.

Jag ska avsluta med att säga att sossarna snarast drog tillbaka förslaget efter den folkliga resningen.

(Applåder)


Anf. 129 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Jag kan säga att svaret på min fråga till sjukvårdsministern är nej. Det kommer inte att stoppa varsel, uppsägningar. Bara timmar efter gårdagens presskonferens meddelade Sörmland att varslet på 700 anställda ligger kvar. Samma besked ger också Östergötland, där 900 personer fortfarande varslas om uppsägning. Detta är bara två av landets 21 regioner, båda styrda av moderater och kristdemokrater. Inte ens ministerns egna partikamrater tror på regeringens löften.

När man lyssnar på den här debatten kan man få bilden av att det är socialdemokratiskt styre i alla regioner i hela landet och att de står mot en SD-regering. Verkligheten är ju att regionerna, oavsett vem som styr, brottas med den nationella sjukvårdskrisen. Oavsett vem som sitter som regionstyrelsens ordförande är budskapet tydligt: Vi behöver hjälp. Regeringen måste vara beredd att kliva in och säkerställa att vi inte går mot en än mer fördjupad sjukvårdskris.

Ärligt talat: 24 miljarder i bedömt underskott beror varken på hbtq-certifiering eller på att regionerna fullföljer sitt uppdrag kopplat till kollektivtrafik, regional utveckling eller kultur.

Det är allvar. Det är kris här och nu. Den har pågått i två budgetar där regeringen har prioriterat annat. Jag vill veta vad sjukvårdsministern avser att göra för att regionerna inte ska behöva säga upp personal. På vilket sätt kommer statsrådet att ta ansvar för att den nationella sjukvårdskris som regeringen själv drivit fram inte ska fördjupas?

(Applåder)


Anf. 130 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag tackar ledamöterna än en gång för inläggen.

Regionerna har det riktigt tufft. Det beror på inflationen. Det beror på det pensionsavtal man själv har tecknat och som räknas upp med inflationen. Att då säga att det är regeringen som har drivit fram krisen är rejält magstarkt.

Självklart stöttar regeringen regionerna; något annat hade varit omöjligt. Men att säga att vi ska ta över hela kostnadsbördan är helt orimligt - två parter ingår ett avtal och så ber man en tredje täcka upp för kostnaderna. Stöttar gör vi däremot.

Lite förundrad är jag över att Socialdemokraterna i dag säger att 6 miljarder saknar betydelse - 6 miljarder är ju det som var skillnaden mellan våra budgetar i höstas. Socialdemokraterna lade inte riktigt 6 miljarder mer till sjukvården är regeringen, ska jag säga, utan de lade 1 miljard mer än oss direkt till sjukvården, och sedan var det ytterligare 5 miljarder i generella statsbidrag till regionerna. Men om vi är snälla och säger att det ändå var 6 miljarder som skulle gå till sjukvården - skulle de då vara hela skillnaden i höstas men helt obetydliga nu? Det är ju en spännande tanke.

Jag tror att dessa 6 miljarder har betydelse, och därför är det viktigt med beskedet. Det motsvarar 7 000 sjuksköterskor, men hur man använder dem beslutar varje region.

Precis som ledamoten Fredrik Lundh Sammeli säger har det faktiskt inte spelat någon roll vem som har styrt. Vi har regioner i dag som inte behöver göra en enda besparing och som har en stabil ekonomi - fyra stycken ungefär. De är styrda av både höger och vänster. Men vi har också regioner som har det riktigt tufft. Flertalet av dem har underliggande stora problem. De är också styrda på olika sätt. Vi kan alltså inte dra någon slutsats av detta. De har det tufft, helt enkelt.

Just det att det är så många som har underliggande problem är också ett av skälen till att vi inte bara har 6 miljarder i paketet, utan vi har även fler åtgärder. Den delegation som nu kommer att få 250 miljoner årligen i sex år ska arbeta med att ge långsiktigt stöd till regioner som behöver arbeta under flera år med att förändra strukturen för att få till en förändring som gör att pengar går till vården i stället.

Denna delegation tror jag är väsentlig. Vi ska se till att bemanna den nu. De startar den 1 juli och kommer att börja den första ansökningen den 1 januari 2025. Vi behöver jobba fram hur detta ska gå till, och det gör vi förstås i nära samverkan med SKR. Jag samtalade med dem redan i går eftermiddag om detta. Det är nödvändigt att vi ger ett långsiktigt stöd, och därför ligger det på sex år med 250 miljoner årligen. Jag tror att det är en viktig beståndsdel.

Att stödet kommer nu är dock betydelsefullt. De satsningar som regeringen har gjort totalt sett i budgeten är såklart viktiga för hela det här året. Det är en återhållsam budget för att långsamt pressa ned inflationen. Men 40 procent gick ändå till välfärden, och 40 procent gick till hushållen för att minska konsekvenserna av inflationen, och en del andra pengar förstås. Det var en tydlig satsning på hushållen och en tydlig satsning på välfärden. Det är klart att det är viktigt att kunna behålla mer av sin lön och sin pension. Detta fanns i regeringens budget som gäller i år. Det har underlättat för hushållen att klara inflationen.

Jag noterar att de som gjorde skattesänkningar för de allra rikaste, det vill säga tog bort värnskatten, det var ju Socialdemokraterna. Det gjorde man förra mandatperioden. Någon sådan förändring har vi inte sett nu, utan det är Socialdemokraterna som bär ansvar för det beslut som gjorde att de allra rikaste inte behövde betala någon värnskatt.

Är då regeringens budget tillräcklig? Det kan man inte säga med säkerhet, för varje region bär ansvar för sina kostnader och för hur man lägger ut detta. Men det är ett rejält tillskott som gör att man har möjlighet att minska besparingarna och behålla vårdpersonal. Detta kommer att vara viktigt och avgörande framöver, och denna linje kommer vi att hålla från regeringens sida.


Anf. 131 Yasmine Bladelius (S)

Fru talman! Det blir tydligt i denna debatt att Sverigedemokraterna har fullständig panik över att krisen i sjukvården nu har fått ett medialt fokus som de vet kan drabba dem och deras väljarsiffror negativt. Väljarna vet ju att Sverigedemokraterna styr regeringen.

Sverigedemokraterna är precis lika ansvariga för sjukvårdskrisen som regeringen i övrigt, och i sin panik över att de nu måste ta ansvar för den kris som de har skapat i sjukvården skyller de på Socialdemokraterna. Men, fru talman, när vi styrde Sverige och satt i regeringen vid den förra sjukvårdskris som Sverige gick igenom, som förvisso inte var en likadan kris som denna kris men också en kris som drabbade sjukvården oerhört hårt, tog vi ansvar. Vi såg till att regionerna kompenserades flera gånger om.

Fru talman! Jag kan efter dagens debatt konstatera att Sverigedemokraterna är nöjda över dagens situation. De är nöjda över 24 miljarder i underskott i den svenska sjukvården. De är nöjda över massvarsel och uppsägningar. De är nöjda över nedskärningar. Vi socialdemokrater är inte nöjda. Vi hade prioriterat annorlunda i sjukvårdskrisen.

(Applåder)


Anf. 132 Sofie Eriksson (S)

Fru talman! Först vill jag bemöta det där om värnskatten. Det var ett annat parti som i regeringsförhandlingarna tyckte att den absolut viktigaste frågan var att sänka skatten för höginkomsttagare, och det är ett parti som sitter i regeringen i dag: Liberalerna. Det var deras krav. Det är olyckligt att detta var en av de viktigaste frågorna för partiet att driva i regeringsförhandlingarna för att få till ett avtal, men det får stå för detta parti, som också styr vårt land i dag.

Fru talman! Från den moderata ungdomen får vi nu höra att ett agerande för att motverka den sjukvårdskris som nu drabbar vårt land är att curla regioner och att det är som att be mamma swisha. Det är långt ifrån en diskussion om solidaritet och gemensamt ansvar.

Jag vill återgå till den diskussion som min interpellation handlar om, nämligen resonemangen kring fastan och att avstå för ett högre syfte. Jag anser inte att ett maximalt privat ägande kan vara meningen med livet, utan det är att få leva i ett samhälle där alla har tryggheten att få den vård de behöver. Detta är både smart och rätt.

Det är sant att regeringen har aviserat nya pengar. De är förstås välkomna, men de är inte tillräckliga. Underskotten har vuxit den senaste tiden. Man kan också fundera på varför dessa pengar inte fanns med redan i höstens budget, när situationen var känd, så att det hade varit möjligt att planera på ett bättre sätt.

Vi kan också konstatera att kostnadsutvecklingen har varit betydligt större i Sverige än i jämförbara länder - 30 procent högre har prisökningarna varit i vårt land jämfört med i andra.

Vi i Socialdemokraterna vill se en indexering av statsbidragen så att man kan planera långsiktigt. Vi vill ha en skattereform som klarar av att finansiera vården långsiktigt, men från regeringspartierna hör vi i stället stolthet över att skattenivåerna är så låga att de inte klarar av att finansiera vår sjukvård.

Jag är ledsen över att behöva säga det, men jag hör inte den visdom som förklarar den kristna fastan när vi diskuterar välfärden.

(Applåder)


Anf. 133 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack, alla som har deltagit i debatten!

Nu ska jag gå in på Sofie Erikssons väldigt intressanta interpellation. Låt mig säga så här: Att avstå något för ett högre syfte - var det vad Socialdemokraterna gjorde under den förra mandatperioden när de medvetet sänkte värnskatten för att behålla makten? Ja, kanske var det så.

Jag har lyssnat noga på vad Sofie Eriksson har sagt, och jag tror att hon och Jakob Forssmed ligger väldigt nära varandra i tankarna om att diskutera en samhällsgemenskap och vad som krävs för att det ska fungera. Jag tror det.

Jag tror att det är bra att få till stånd sådana samtal och att politiker ibland vågar ta steget utanför den politiska bubbla där vi alltid läser varandra illvilligt och i stället försöka förstå varandra välvilligt och till och med våga skriva på kultursidorna. Jag tror att det är välkommet att fler vågar göra detta, liksom den diskussion som ledamoten i Eriksson lyfter fram. Det är alldeles gott och väl att göra detta.

Att det sedan blev jag som besvarade interpellationen beror på de frågor som interpellanten ställt. Det är frågorna som avgör vilken minister som har ansvar för detta. Det är jag som har ansvar för regionernas ekonomi när det är sjukvården som avses. Jag beklagar att det inte blev en diskussion med skribenten själv.

Så här är det när man diskuterar sjukvården. Den är verkligen välfärdens kärna, och då måste vi tillförsäkra att vi har en långsiktighet i hälso- och sjukvården. Det har vi inte nu. De pengar som kom under pandemin var välkomna, och vi sa ja till dem hela riksdagen. Men det blev rekordöverskott.

Regionerna har alltså gått från en tid med rekordöverskott 2020, rekordöverskott 2021 och ett ganska stort överskott 2022, vilket gjorde att man klarade 2023 ganska väl. Dessutom kom en förbättrad skatteunderlagsprognos, som var resultatet strax före jul, men dessa pengar har man använt för att jämna ut konjunkturen nu när inflationen kommer.

Detta visar att tillfälliga tillskott är svåra. Nu har vi gett ett tillfälligt tillskott därför att det är en tillfällig kostnad för inflation, men det är det långsiktiga arbetet som vi gemensamt behöver samla ihop oss kring. Hur tillförsäkrar vi sjukvården en stabil ekonomisk bas? Detta arbete behöver vi ta oss an tillsammans.

Tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2023/24:480 Uppsägningar i den svenska sjukvården

av Yasmine Bladelius (S)

till Statsminister Ulf Kristersson (M)

 

”Det är regeringen och samarbetspartierna som kommer lägga fram den budget som också kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården”.

Citatet är hämtat från TV4:s partiledarsamtal den 10 februari från statsminister Ulf Kristersson.

Länge och på många olika vis har vi socialdemokrater uppmanat och vädjat till regeringen att tillföra de resurser som krävs för att inte riskera nedskärningar och varsel i svensk sjukvård.

Hittills har dock dövörat vänts till från regeringen och Sverigedemokraterna, och varsel av vårdpersonal är nu verklighet i många regioner. 

Gång efter annan har såväl sjukvårdsministern som finansministern i återkommande debatter i riksdagen bestämt menat att det är regionernas ansvar att stävja sjukvårdskrisen då de innehar beskattningsrätten.

Därför tror jag att många drog en lättnandes suck när statsministern under partiledarsamtalen sa att regeringen skulle se till att ingen människa ska sägas upp i den svenska sjukvården. Inte minst alla de som hittills varslats i vården såg naturligtvis ett hopp tändas med anledning av det uttalandet.

Med anledning av uttalandet ställer jag följande fråga till statsminister Ulf Kristersson:

 

På vilket sätt avser statsministern att, inom sitt ansvarsområde, verka för att regionerna inte ska behöva säga upp personal?

Besvarades tillsammans med