Uppmärksammande av ambassadör Harald Edelstams insatser

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ambassadör Harald Edelstams hjältemodiga insatser ska uppmärksammas. Låt mig först säga att det är bra att svenska företrädare som ägnat sig åt att försvara de mänskliga rättigheterna uppmärksammas. Många svenska diplomater har genom åren spelat betydelsefulla roller i dessa sammanhang. Harald Edelstam var en handlingskraftig ambassadör som vågade kliva ur sin strikta diplomatroll när det gagnade det som hade högst prioritet - att rädda människors liv. Edelstam såg som sin personliga uppgift att försöka hjälpa nödställda människor efter statskuppen mot president Allende 1973. Han gjorde det med ogängse metoder och med fara för sitt eget liv. Han tycks på ett tidigt stadium ha anat att det som stod för dörren i Chile inte var ett kortvarigt militärstyre utan inledningen på en långlivad, repressiv och hårdför militärdiktatur. Genom Harald Edelstams insatser lyckades många fly till Sverige - bort från militärens och diktaturens övergrepp - men även till andra länder. Otaliga vittnesmål bekräftar detta. Mycket av det ambassadör Harald Edelstam verkade för under sin tid i Chile återspeglas i dagens svenska syn på de mänskliga rättigheterna. Regeringen agerar, såväl bilateralt som inom ramen för Europeiska unionen och Förenta nationerna, med kraft mot diktaturer och mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna samtidigt som vi genom vår flyktingpolitik sträcker en hjälpande hand åt människor som är i fara. Våra ambassader i Santiago de Chile och Buenos Aires har deltagit i ceremonier där Edelstams insatser uppmärksammats, bland annat invigningen av en park i hans namn i Uruguay. På den chilenska diplomatakademin finns en plakett som hedrar Edelstams minne. Den invigdes i närvaro av den förre svenske regeringschefen Göran Persson. På flera sätt har alltså UD och den svenska regeringen medverkat till att bevara och hedra Harald Edelstams minne.

Fru talman! En modern diplomat ska inte bara gå på cocktailpartyn och träffa överklassfolk. Han ska ha kontakt med folket, fackföreningar och opposition när det finns en regim som är emot folket. Han ska vara modig och engagerad i samhällsfrågor. Jag tror att det är mycket viktigt för en diplomat i dag. Orden är Harald Edelstams. Han yttrade dem någon gång efter det att han hade blivit utvisad ur Chile som persona non grata. Innan jag går in på svaret vill jag göra en allmän reflexion kring hur tidsandan har förändrats. Det är två perspektiv. Det ena är synen på flyktingar. Vi ser alltmer flyktingströmmar som ett problem. Murar byggs och det byggs staket för att hålla folk borta. Både här och på andra håll i Europa finns det när vi ser flyktingströmmarna från Irak en retorik som är: Vi klarar inte mer. Den andra delen handlar om Sveriges roll i världen. Jag upplever ändå att det i dag är ett annat tonläge i den svenska rösten än när det handlade om Sverige i Ungern, Vietnam, Afghanistan och Sydafrika. Jag förstår att vi lever i en annan tid och att villkoren är andra. Det är ändå två reflexioner kring tidsandan och hur den har förändrats. Harald Edelstams gärningar i Chile är väl kända. Han var bland de första ambassadörerna, om inte den första, som öppnade sin ambassad för att ge skydd åt massor av människor som förföljdes i Chile. Det kanske var därför som Colombias ambassad öppnade sina portar där min far lyckades fly in och därefter komma ut ur landet. Han gick in i fotbollsstadion trots massiv militär runt om. Han krävde ut fångar, bland annat 54 fångar från Uruguay som fängslats i Estadio National. Han är direkt eller indirekt orsak till att minst 1 500 människor kunde räddas ur landet. Han har hyllats, precis som Carl Bildt nämner. Han har fått en park uppkallad efter sig i Uruguay och man har satt upp en minnesplakett i Chile för att hedra honom. Men när han kom tillbaka hit blev han utfryst på UD. Det är tragiskt att vi behandlar en av modern tids svenska hjältar på det sättet. Det kanske är sant att Sverige har medverkat när andra nationer har hyllat den här svenske hjälten, som i Uruguay och som i Chile när statsminister Göran Persson var där. Men jag anser att det är dags att Sverige hyllar sin hjälte, och att vi - den svenska regeringen och den svenska riksdagen - hyllar Harald Edelstams gärning. Jag har lämnat in en motion om att eventuellt kunna sätta upp en minnesplakett i vårt land för att hedra Harald Edelstam och hans gärningar.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att diskutera de olika roller som diplomatyrket har. Det finns olika situationer som ställer väldigt olika krav. Det finns ett utrymme för den tysta diskreta diplomatin mellan olika stater. Det finns ett tilltagande utrymme för det som kallas public diplomacy av olika slag och det finns ett utrymme för den aktiva verksamheten för att hjälpa människor i nöd. Vi måste ha alla dessa kompetenser och möjligheter och vi måste kunna spela på hela det registret. Vi har en tradition i svensk utrikesförvaltning med individer som då och då, genom eget engagemang, historiens omständigheter eller annat, har hamnat i situationer då de har kommit att göra utomordentligt hjältemodiga insatser. Raoul Wallenberg är självfallet den allra mest kända av dessa. När vi nu diskuterar en annan person, Harald Edelstam, som var mycket publik vill jag säga att de av oss som känner utrikesförvaltningen vet att det finns åtskilliga som inte är kända och vars insatser kanske inte har varit fullt så spektakulära men som har varit väl så farliga och som har lett till att enskilda människors liv har räddats. Jag håller med om att det är viktigt att vi på olika sätt tydliggör denna roll och högtidlighåller minnet av dem som har gjort dessa insatser. Luciano Astudillo gjorde vissa reflexioner angående hur tidsandan har förändrats. Tidsandan och tidsförhållandena har förändrats. Vi kan gå tillbaka till den situation i början av 1970-talet när vi hade både militärkuppen i Chile och det så kallade smutsiga kriget i Argentina. Då kom vi att ta emot ett relativt stort antal politiska flyktingar från den södra delen av Latinamerika. Om vi tittar på det i dagens perspektiv var det antal vi tog emot egentligen mycket litet. Vi talar om ett enstaka tusental personer som kom till vårt land. Under senare år, från kriget på Balkan, talar vi om mer än 100 000 människor. När det gäller Mellanöstern kan vi komma att närma oss siffror som så småningom ligger i samma storleksordning. Vi lever nu i en tid då kraven på flyktingmottagande, integration och att hjälpa människor dessvärre är större på grund av utvecklingen än vad de var då. Det vi gjorde då var viktigt. Det kom också att så småningom bli betydelsefulla länkar mellan vårt samhälle och det chilenska samhället, och i det här fallet också det argentinska samhället för huvuddelen av dem som flyttade tillbaka efter det att demokratin hade återinförts i dessa länder men också för dem som stannade kvar och kom att göra betydelsefulla insatser i svenskt samhällsliv - också, som illustreras, som ledamöter av denna kammare. Jag uppskattar interpellationen och möjligheten att som utrikesminister säga det som jag har sagt. Jag noterar att vi ska högtidlighålla dessa minnen. Det handlar just i dag om Harald Edelstam, men även om andra. Jag noterar också informationen om den motion som har väckts i riksdagen.

Fru talman! Harald Edelstam stod ändå ut. Han visade civilkurage när det verkligen behövdes. Jag är inte helt säker på att jag vill hålla med utrikesministern i hans beskrivning att Harald Edelstam är en av många. Tvärtom. I den aktuella filmen Svarta Nejlikan - jag vet inte om utrikesministern har haft möjlighet att se den - skildras många gärningar som visar på ett personligt civilkurage och ett mod som jag anser bör uppmärksammas och hyllas så som andra länder har gjort. Jag har forskat lite kring kunskapen kring Harald Edelstam. Jag skickade en fråga till vår utredningstjänst här i riksdagen. De gick igenom samma böcker som när det gällde rapporten I enlighet med skolans värdegrund som togs fram 2006. Inte i någon av de sex historieböckerna fanns Harald Edelstam nämnd ens i registret. Om man inte ens nämner människor och deras historiska gärningar försvinner naturligtvis minnet av dem och av vad de gjorde. Fru talman! Det absolut viktigaste att stryka under är att det ligger en stark symbolik i att hedra just Harald Edelstam. Genom att hedra hans minne och uppmärksamma hans gärningar hyllar vi också oss själva, vårt land och de värderingar som vi står upp för som öppenhet inför omvärlden och att i alla lägen försvara mänskliga rättigheter oavsett vem som kränker dem. Vi hävdar också demokratin som styrelseskick. När vi hedrar Harald Edelstam hedrar vi minnet av allt det. Det är allt det som har gjort mig så stolt över att vara svensk. Det är bakgrunden till den här interpellationen. Avslutningsvis vill jag göra en kort reflexion. Jag ska inte förlänga debatten i onödan. Det kanske viktigaste och tydligaste budskap som Edelstam lämnade efter sig är att diplomater måste våga och ha rätt att agera odiplomatiskt. När mänskliga rättigheter kränks och när liv hotas ska man agera utifrån principer som kanske är större än diplomatin i sig. Det anses just nu vara ganska självklara värden efter Rwanda, Srebrenica och Darfur. Edelstam var först ensam, utan stöd ens härifrån, men därefter genomförde han med stöd av den svenska regeringen något som vi tar för självklart i dag. Det är just det som jag tycker är värt att hedra.

Fru talman! Jag har svårt att inte instämma i nästan allt som Luciano Astudillo har sagt. Jag ska bara göra en randanmärkning, och då är vi alldeles vid sidan av diskussionen om Harald Edelstams insatser. Vi ska ha följande klart för oss. När man går tillbaka till historieböckerna och inte finner Harald Edelstams namn förvånar det mig dessvärre föga. Kunskapen om vår samtidshistoria är relativt usel, oavsett om detta handlar om historieböcker eller någonting annat. Vi har vid ett antal olika tillfällen haft individer och kunnat agera med viss djärvhet för mänskliga rättigheter och demokrati. Samtidigt ska man vara medveten om att det finns andra tillfällen då det har varit annorlunda. Jag kommer själv ihåg plågsamheten när Alexander Solzjenitsyn vägrades tillträde över huvud taget till den svenska ambassaden i Moskva därför att det ansågs vara farligt att ta ställning för en person som hade talat för en förändring av det sovjetiska styrelseskicket. Låt oss därför hedra dem som stod upp för de värderingar som är våra. Men låt oss inte göra detta på ett sådant sätt att vi säger att vi alltid har agerat på det sätt som vi borde ha gjort. Samtidshistorien ska också ha sina självkritiska inslag. Jag säger detta alls icke i polemik mot Luciano Astudillo. Jag skulle tro att vi skulle vara ense också om den saken om vi hade tid att diskutera.

Fru talman! Jag vill bara tacka utrikesministern för detta samtal och ber honom titta särskilt på motionen och kanske på något sätt hitta ett sätt att här i Sverige hedra Edelstams minne. Jag tror att det nu efter så många år är tid att göra det.

Fru talman! Jag lovar att läsa motionen.