Sveriges engagemang för Latinamerika

Herr ålderspresident! har frågat mig om jag avser att verka för att Sveriges engagemang för Latinamerika ska öka, vad jag avser att göra för att minska ojämlikheten i Latinamerika och hur regeringen avser att genomföra sin demokratioffensiv i Latinamerika för att stärka civilsamhället och demokratin.

Sverige har utmärkta relationer med Latinamerika. Banden mellan våra folk och regeringar är starka, och Sveriges förtroendekapital i regionen är stort - inte minst tack vare vårt mångåriga engagemang och stöd för frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Många länder i Latinamerika står inför omfattande samhällsutmaningar. Det finns stora behov av att öka investeringar i infrastruktur, utbildning och hälsovård, förbättra rättssäkerheten, effektivisera den offentliga förvaltningen och bekämpa sociala och ekonomiska orättvisor.

Sverige framstår i många länder i regionen som en attraktiv samarbetspartner och en förebild för ett hållbart, jämlikt och jämställt välfärdssamhälle. Sverige står dessutom inför liknande utmaningar som många länder i Latinamerika bland annat vad gäller inkluderande tillväxt och sysselsättning och skulle kunna dra nyttiga lärdomar från en fördjupad och bredare dialog med regionen.

Flera av länderna i regionen har därtill blivit allt viktigare aktörer på den internationella arenan, och många är likasinnade med Sverige i för oss centrala frågor, till exempel behovet av att bromsa klimatförändringarna, stärka det multilaterala samarbetet och försvara den regelbaserade världsordningen.

Av dessa skäl har Utrikesdepartementet påbörjat ett arbete för att intensifiera förbindelserna med Latinamerika och Karibien, vilket resulterat i en handlingsplan för förbindelserna med Latinamerika och Karibien. Handlingsplanen anger ett ramverk för hur relationerna kan utvecklas och innefattar bland annat frågor som miljö, klimat, demokrati och jämställdhet. Genom handlingsplanen har regeringen tagit ytterligare steg för att utveckla relationerna med regionens länder, både bilateralt och i multilaterala sammanhang.

Som en följd av regeringens ökade engagemang för Latinamerika har dessutom färdplaner undertecknats för det bilaterala samarbetet med Argentina, Colombia, Mexiko, Peru och Uruguay, och formella politiska dialoger har inletts med Argentina, Brasilien, Chile, El Salvador, Kuba, Peru och Uruguay. Sveriges ambassad i Peru återöppnades 2016. Argentina, Chile, Colombia, Paraguay och Uruguay har anslutit sig till konceptet Global Deal för stärkt social dialog mellan arbetsmarknadens parter.

Även utvecklingssamarbetet bidrar till att utveckla regeringens relationer med regionens länder, liksom det gemensamma arbetet med genomförandet av Parisavtalet och Agenda 2030. Under 2020 kommer regeringen att ta fram nya strategier för utvecklingssamarbetet i Latinamerika för att bidra till att möta regionens samhällsutmaningar.

Sverige deltar även regelbundet med observatörer i EU:s valobservationsinsatser i Latinamerika, och regeringen har under 2019 beslutat att öka möjligheterna för svenskt deltagande i valobservationsinsatser inom ramen för Organisationen för amerikanska stater, OAS.

Herr ålderspresident! Runt om i Latinamerika protesterar människor mot orättvisor och ojämlikhet. Många av protesterna tar sin utgångspunkt i den brutala ojämlikhet som finns mellan fattiga och rika, som oftast har sin bakgrund i kontinentens koloniala och imperialistiska historia. Latinamerika är en kontinent med stora naturtillgångar men där fördelningen av resurserna sällan kommer de fattigaste till del, som ofta är urfolk.

I Chile äger den rikaste procenten av befolkningen över 26 procent av tillgångarna i landet, och den fattigaste procenten äger omkring 2 procent av tillgångarna. En stor del av chilenarna har svårt att klara sig ekonomiskt.

Fredagar är den stora demonstrationsdagen i Chile, och i dag lär vi nås av nya bilder på massprotester mot president Sebastián Piñera. För under hösten har det varit omfattande protester mot ojämlikheten. Protesterna har mötts med brutalt våld från militären, som väcker obehagliga minnen från Pinochets militärdiktatur. 26 personer har dödats. Mer än 11 000 har skadats, varav 280 personer blivit blinda på minst ett öga av polisens gummikulor. Mer än 15 000 personer har gripits. Anmälningar om sexuellt våld från polisen har fyrdubblats.

Det är dags för Sverige att höja rösten för Chiles folk. Utrikesminister Ann Linde bör kalla upp Chiles ambassadör till UD och fördöma övervåldet, undantagstillståndet och att man har satt in militären. Regeringen bör inom ramen för EU arbeta för att pausa uppdateringen av associeringsavtalet med Chile. Sveriges vapenexport till den chilenska militären bör stoppas, även om den inte är så stor. Svensk militärutrustning ska inte användas mot folk som gör sina röster hörda.

I Colombia går fredsprocessen mycket trögt. Omvärldens engagemang verkar ha försvunnit efter det att fredsavtalet undertecknades och fredspriset delades ut för tre år sedan. Den colombianska regeringen genomför inte fredsavtalet i den takt som utlovats, vilket gör att ojämlikheten består och att nödvändiga jordreformer inte kommer till stånd. Tidigare gerillamedlemmar får svårt att ställa om till ett vanligt liv, och en del av Farcgerillan har tagit till vapen på nytt. Just nu pågår även där stora demonstrationer mot ojämlikheten.

Vad gör då Sverige?

I DN den 10 september i år, samma dag som Ann Linde blev utrikesminister, kan man läsa:

"- Det finns även andra länder i Latinamerika som visat intresse för Gripen, jag har till exempel träffat en delegation från Colombia som ställt väldigt mycket frågor, intygar försvarsminister Peter Hultqvist."

Den svenska regeringen verkar vilja att Colombia ska köpa JAS-plan i stället för att genomföra fredsavtalet.

Varför, utrikesminister Linde, behöver Colombia, som har Latinamerikas största armé, stora sociala klyftor och ett fredsavtal som håller på att fallera, köpa JAS-plan? Det känns snarare som en militär offensiv än en demokratioffensiv.

I Bolivia har det genomförts en statskupp där polis och militär aktivt deltagit i avsättandet av president Evo Morales. Men utrikesminister Ann Linde vill inte kalla det för en statskupp utan skriver i stället i ett svar på en skriftlig fråga från mig att polisen och militären rekommenderade "presidenten att avgå, varefter presidenten och ett stort antal ministrar avgick". Om Sveriges överbefälhavare ringer dig, Ann Linde, och "rekommenderar" dig att avgå, samtidigt som våldsamma demonstranter bränner ned ditt hus, skulle du kalla det för en statskupp, utrikesministern?

De brister i Evo Morales styre som vi har sett och kritiserat kan aldrig rättfärdiga det våld vi har sett eller att militären och polisen avsätter en president i en statskupp.

Nu krymper det demokratiska utrymmet i Bolivia snabbt. Morales parti Mas förtrycks och begränsas. De högerkrafter som har tagit makten vill hålla skenet uppe mot omvärlden samtidigt som våldet i Bolivia ökar.

Är det någon gång som den svenska regeringens demokratioffensiv behövs är det nu.

Vad kommer utrikesminister Ann Linde att göra?

Herr ålderspresident! Chile har varit det goda exemplet, det stabila landet, det land man investerar i och det land man extraherar från. Man har under de goda handelsåren ignorerat avsaknaden av demokrati, miljöförstörelsen, dödandet av sociala ledare och bruket av våld mot Chiles folk. Vissa menar att det som händer i Chile nu är något tillfälligt som har uppstått ur tomma intet. En vanlig beskrivning av Chile är att det är ett stabilt land med god ekonomi. Men jag vill berätta lite om det andra Chile som vi helst inte pratar om när vi gör affärer.

Chile är landet där 10 procent av befolkningen tjänar 25 gånger mer än resterande befolkning. Chile intar alltså en tredjeplats i ekonomisk ojämlikhet i världen, enligt OECD.

Urfolkets kamp förseglas med hjälp av antiterroristlagar, där deras representanter har suttit i fängelse i åratal utan rättsprocess, där urfolksledare har mördats av chilenska staten, där miljöaktivister har mördats i sina hem när de har kämpat mot vattenkraftverk, och så vidare. Mindre städer förgiftas till en sådan grad av kemiska industrier att barn och vuxna tvingas till akutvård under långa perioder.

Så här kan vi fortsätta. Listan kan göras lång.

I dag har folket i Chile sagt att det räcker, att de vill bryta mot det nyliberala systemet. På det svarar den chilenska regeringen med våld. Det är våld som internationella MR-organisationer har benämnt brott mot de mänskliga rättigheterna. Det statliga våldet har inneburit att fler än 25 personer har mördats. Vidare har 11 500 har skadats, varav 300 har förlorat synen. Hittills har sexuellt våld rapporterats i 200 fall. Och 15 000 har anhållits, där inte ens hälften har rapporterats in som anhållna. De har alltså varit olagligt anhållna.

Till det här kan vi lägga att Chiles regering har stärkt de repressiva lagarna den senaste månaden genom att ge mer utrymme för statligt våld utan konsekvenser. Bara för några dagar sedan infördes lagförslag om att stoppa den politiska indoktrineringen i skolorna. I går tog Chiles president beslut om att sätta i tjänst 2 000 polisstudenter för att stärka repressionen. Chiles regering vill alltså inte hitta en fredlig lösning.

Inför detta har Sveriges regering valt att inte agera. Man har valt att vänta, och man menar att det är för tidigt att se de långsiktiga konsekvenserna av demonstrationerna.

Hur länge ska en regering som har möjligheten att stötta ett fredligt folk vänta? Var drar Sveriges regering gränsen till att kalla Piñera för vad han är, nämligen en diktator skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna? Kommer Sveriges regering att använda de verktyg som finns till hands för att sätta press på Chile, till exempel pausa uppdateringen av associeringsavtalet mellan EU och Chile eller införa ekonomiska sanktioner för att stoppa våldet och utkräva ansvar av en regering som gör sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheterna?

Herr ålderspresident! Låt mig börja med att säga att det finns stora skillnader mellan de olika länderna i Latinamerika och att det ser helt olika ut i olika länder. Men eftersom interpellanten och riksdagsledamot Delgado Varas har koncentrerat sig på framför allt Chile och till en del Bolivia tänker jag svara lite mer på just det.

Jag tycker att det är viktigt att säga att generellt sett har utvecklingen i Latinamerika varit positiv. Demokratin har spridits, ekonomin har moderniserats och fattigdomen har reducerats. Det är inte rättvist att ge en bild av att Latinamerika är en kontinent i förfall. Regionens samlade bnp har mer än fördubblats sedan år 2000 och så vidare.

Utvecklingen i Chile följer vi naturligtvis noggrant. Jag får så gott som dagligen information från vår ambassadör i Chile. Vi har möten med företrädare för den chilenska regeringen, för olika partier och för civilsamhället. Det är tydligt att demonstrationerna, inklusive regeringens och myndigheternas svar på dem, har skakat om det chilenska samhället i grunden.

Chile måste nu finna en väg framåt som tar till vara och adresserar de missnöjesyttringar som finns. Man måste dessutom hantera det utbredda våldet och anklagelserna om kränkningar. Det gör man med stöd av de breda politiska överenskommelser som man nu nått mellan regeringen och oppositionspartierna. Bland annat ska man ta fram en ny författning.

Sveriges regering förväntar sig naturligtvis att de mänskliga rättigheterna respekteras under alla omständigheter och att Chiles oberoende rättsväsen undersöker anklagelserna om kränkningar som framkommit. Chiles president Piñera har medgett att ordningsmakten inte följt uppsatta våldsprotokoll och intygat att anklagelserna om kränkningar kommer att utredas. I den processen är oberoende granskningar och stöd från civilsamhällets organisationer mycket viktiga.

Vi har också noterat rapporterna från Amnesty och Human Rights Watch, som kritiserar våldsanvändningen av chilensk polis. Human Rights Watch framhåller att polisen har begått allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och rekommenderar ett antal reformåtgärder. Det är positivt att den chilenska regeringen välkomnat rapporten från Human Rights Watch och bjudit in medarbetare från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

När det gäller Bolivia följer vi noggrant den politiska situationen även där. Vi välkomnar att parlamentet enhälligt har antagit en lag om att genomföra nya och rättvisa val inom 120 dagar från det att ledamöterna till valdomstolarna har utsetts.

Den ökade polariseringen mellan de olika politiska partierna och grupperingarna i Bolivia är mycket olycklig och har lett till eskalerande våld och skadegörelse i samband med demonstrationer och protester. Vi har blivit mycket bestörta över de rapporter som kommit om fler än 30 dödsfall till följd av övervåld från polis och militär. Vi förväntar oss största möjliga återhållsamhet från militären och ordningsmakten. Vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras kan inte nog understrykas.

När det gäller Colombias eventuella köp av flygplan tycker jag inte att det är Sveriges regering eller riksdag som ska ha synpunkter på det utan Colombias regering.

Herr ålderspresident! Regeringsskiftet för fem år sedan har inte inneburit den förändring i relationerna med Latinamerika som många här i Sverige hoppades på. Den senaste tidens dramatiska utveckling i flera av de latinamerikanska länderna har ju passerat utan några större reaktioner från Sveriges utrikesminister.

Herr ålderspresident! Jag tycker att utrikesministern något missar poängen med Vänsterpartiets interpellation i dag. Såklart finns det olikheter mellan länderna runt om i Latinamerika, precis som det gör i Europa. Men det finns också något som blir väldigt tydligt när man tittar på hur folket har det i många latinamerikanska länder, och det är ojämlikhet mellan rika och fattiga. Det är det vi pekar på. Trots att många av dessa länder är medelinkomstländer som har god ekonomi och stora naturtillgångar fördelas resurserna väldigt ojämlikt inom länderna.

Det gör att vi nu ser denna protestvåg över Latinamerika. Den startade i Ecuador, när man under IMF:s strukturomvandlingsprogram tvingades höja bränslepriserna och införa ett åtstramningspaket. Det blev direkt demonstrationer mot detta i Ecuador. Fortfarande sitter ett antal politiker, framför allt kvinnor från vänsterkanten, gripna. Det finns också andra gripna. En del har fått ta sin tillflykt till Mexikos ambassad i Ecuador.

Protesterna fortsatte till Chile, som kanske varit det nyliberala skyltfönstret i Latinamerika. Det var Lorena kärnfullt inne på.

Sedan gick de vidare till Bolivia, där Evo Morales inte har följt konstitutionen eller lyssnat på folkomröstningen. Det är något som både jag och Ann Linde har kritiserat. Men det slutade med att högern gjorde en statskupp.

När man som svensk utrikesminister inte klarar av att kalla det en statskupp blir jag klart bedrövad. Det är stor skillnad mellan utrikesminister Ann Linde 2019 och statsminister Olof Palme 1973. När statskuppen skedde i Chile sa han tydligt: "Salvador Allende är död. Han störtades med våld av högerkrafterna." Att man inte klarar av att förstå att det är en statskupp när militär och polis i Bolivia "rekommenderar" Evo Morales att avgå och han tvingas lämna landet tycker jag är allvarligt.

De senaste veckorna har protesterna fortsatt från Bolivia till Colombia. Utrikesministern tycker inte att vi ska ha några åsikter om Colombias försvar köper JAS-plan. Jag tycker att vi ska ha ganska mycket åsikter om svensk vapenexport. Därför är det en fråga jag ofta tar upp och diskuterar här i kammaren.

Jag tror att om Sverige som en del av det internationella samfundet ska ta ansvar för att fredsavtalet i Colombia hålls är det viktigt att vi inte så fort bläcket torkat låter näringsminister Mikael Damberg åka till Colombia och försöka sälja JAS-plan. Vi behöver i stället åka dit och stödja de kvinnliga fredsmäklare vi tagit fram och alla andra typer av demokratisatsningar. Det är det Colombia behöver just nu, inte att lägga pengarna på JAS-plan. Det borde Sverige stå upp för.

Brasilien är det land som många spekulerar att protesterna kommer att gå vidare till. Det är inte så konstigt, för de politiska konflikterna är hårda och djupa i Brasilien. President Bolsonaro hetsar mot sina politiska motståndare. Han är en av de absolut mest högerkonservativa och reaktionära presidenterna i Latinamerika. Han kallar sig stolt för homofob. Han har tydligt profilerat sig som klimatskeptiker och bland annat sett till att klimattoppmötet inte hålls i Brasilien. Nu blev det inte Chile heller, utan det blev till slut Madrid i Spanien. Men det är tydligt att detta är en politiker som inte har svenska värderingar.

Ändå är det dit vi nu exporterar 36 JAS-plan. Det kommer att öka Bolsonaros makt och också hans möjlighet att hota andra latinamerikanska länder. Jag ser med stor oro på utvecklingen i Brasilien under Bolsonaro.

Detta ska också kopplas till det handelsavtal som EU har undertecknat med Mercosurländerna, där Brasilien ingår.

Herr ålderspresident! Jag hör att ministern inte är villig att ta ansvar för förhållandet gentemot en brottslig regering.

Det vi behöver i dag är att länder som Sverige, som har en stabil demokratisk grund och kunskapen och förutsättningarna, faktiskt höjer sina röster. De har möjlighet att bryta den extraktivistiska, koloniala politik som historiskt förts mot länder i Latinamerika.

Vi kan inte längre acceptera brott mot mänskliga rättigheter utan att agera. Vi har en klimatkris som vi tillsammans måste agera mot, och det kan vi inte göra utan att ta hänsyn till demokrati och jämställdhet. I dag drabbas barn, kvinnor och män i Chile, Colombia, Bolivia, Haiti, Brasilien, Honduras, Guatemala och Paraguay av respektive staters våld. Låt oss visa att de mänskliga rättigheterna är vår grund när vi analyserar relationer till alla andra länder. En stat som begår avskyvärda brott mot sitt folk är inte en stat som Sverige bör ha som handelspartner.

Vidare vill jag påpeka att Sveriges regering bör sätta sig in i vad fredsavtalet egentligen innebär och hur de sociala rörelserna tagit emot det. Sanningen är att fackföreningar, sociala rörelser, miljörörelser och studentrörelser har sagt klart och tydligt nej till fredsavtalet. Det är inte demokratiskt, och det fastställer inte att regeringen tar ansvar för de brott som begåtts.

Herr ålderspresident! Fattigdomen i Latinamerika har pressats tillbaka från 45 procent 2002 till 30 procent 2017. Andelen kvinnor i lagstiftande församlingar har ökat från 13 procent 2000 till 32 procent 2019. Merparten av länderna i regionen har i dag demokratiskt valda stats- och regeringschefer. Jag fortsätter att framhålla den positiva utvecklingen i Latinamerika, för jag tycker inte att man ska svartmåla en hel kontinent.

Men utmaningarna är naturligtvis stora, inte minst, som Håkan Svenneling säger, den stora ojämlikheten och det vacklande förtroendet bland befolkningarna för den representativa demokratin. Missnöjet med det politiska systemet och misstron mot politiker har stigit till följd av till exempel korruptionsskandaler, förväntade men uteblivna reformer, enorma socioekonomiska klyftor, hög brottslighet och utbredd straffrihet. Under de senaste månaderna har omfattande folkliga demonstrationer mot just ekonomisk ojämlikhet och sociala orättvisor ägt rum i flera olika länder.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Latinamerika är en väldigt heterogen region. De ekonomiska utsikterna varierar, samtidigt som det demokratiska utrymmet och respekten för rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna skiljer sig kraftigt åt mellan de olika länderna.

Av den anledningen är det viktigt att vi anpassar vår Latinamerikapolitik, som ju interpellationen handlar om, till varje enskilt land men också att vi tar vara på de positiva exempel och den positiva utveckling som faktiskt finns. Det finns regionala krafter som verkar för demokrati, modernisering, antikorruption, ekonomisk integration och politiskt samarbete, och de behöver följas och stödjas.

Jag återkommer till Chile, som Lorena Delgado Varas framför allt tog upp. Jag har uttalat mig om situationen i landet flera gånger för att understryka vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras och att myndigheterna inte utövar oproportionerligt våld. Inom ramen för den bilaterala relationen mellan Sverige och Chile diskuteras löpande frågor om demokrati och mänskliga rättigheter.

UD publicerade 2017 en rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Chile, där vi tog upp frågor om ekonomisk ojämlikhet, segregation och polisbrutalitet. Vi håller nu på att uppdatera rapporten med anledning av vad som har hänt; den nya rapporten kommer nästa år.

När det gäller Bolivia och hur vi ser på vad som har hänt där kan jag bara konstatera att Organisationen för amerikanska stater på inbjudan av förutvarande presidenten Evo Morales genomförde en granskning av valresultaten. Slutsatserna presenterades söndagen den 10 november. Det visade sig ha förekommit allvarliga brister vid valet, som påverkat till Morales fördel.

Kort därefter rekommenderade flera fackföreningar och politiska aktörer, men också polis och militär, Morales att avgå, varefter både presidenten och ett stort antal ministrar avgick. Sverige och andra EU-länder var med och finansierade OAS granskning. Den 12 november utropade sig senatens andre vice ordförande Jeanine Áñez till president ad interim eftersom de fyra personer som kom före henne i successionsordningen avgått.

Sverige står likväl bakom EU:s uttalande om vikten av att stödja en lösning som möjliggör ett interimsstyre och förberedelser inför nyvalet. Vi välkomnar helgens breda uppgörelse i parlamentet, som möjliggör nya och rättvisa val inom 120 dagar.

Herr ålderspresident! Jag hade inför dagens debatt ställt tre frågor till utrikesministern. Den första gällde om ministern avsåg att verka för att Sveriges engagemang i Latinamerika ska öka. Det verkar finnas ett engagemang hos utrikesministern och regeringen för Latinamerika; det är välkommet.

Jag tycker att man har en något bristande analys av klassperspektivet. Nu hörde vi utrikesministern ändå ta upp klassperspektiv och ojämlikhet på ett bättre sätt än tidigare.

Men framför allt handlar det om att man inte klarar av att kalla en statskupp för en kupp. Jag tycker att det ur ett historiskt perspektiv är sorgligt att se att socialdemokrater inte längre klarar av det. Samtidigt är det bra att man nu säger att man vill hjälpa Bolivia in i en demokratisk process. Om omvärlden inte nu sätter tryck på Áñez och de andra högerpolitiker som genom en statskupp har tagit makten i Bolivia tror jag inte att demokratin kommer att komma åter. Vi ser varje dag hur det demokratiska utrymmet krymper för Mas och andra partier.

Resultatet av det som händer i Latinamerika är i stor utsträckning det koloniala förtryck som ursprungsbefolkningen utsätts för. Jag menar att man inte från Sveriges sida gör tillräckligt för att möta ojämlikheten. Den vapenexport som förekommer bidrar till exempel inte till att minska ojämlikheten i länderna eller stödja en demokratisk utveckling.

Jag tycker att jag har fått ett bra svar kring regeringens demokratisatsning i Latinamerika. Det är välkommet att man ökar demokratibiståndet och tar fram nya MR-rapporter om nio latinamerikanska länder - nio väldigt intressanta rapporter, tror jag.

Jag är övertygad om att Sverige kan spela en positiv roll för Latinamerika och bygga vidare på de starka band som finns mellan Sverige och Latinamerika, som har en god grund i alla de människor med latinamerikansk bakgrund som bor här i landet, de starka solidaritetsrörelserna mellan Sverige och Latinamerika och vårt viktiga utvecklingssamarbete på kontinenten.

Herr ålderspresident! Som EU-medlemsland är Sverige en del av det mycket omfattande biregionala samarbetet mellan EU och Latinamerika och Karibien. Ett strategiskt partnerskap mellan regionerna finns på plats sedan 20 år tillbaka. Det har utgjort grunden för relationerna, och i dag är EU och Latinamerika mer sammankopplade än någonsin.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi också får hela EU att vara aktivt i dialogen och samarbetet med Latinamerika. Vi har associeringsavtal, frihandelsavtal och politiska samarbetsavtal med 31 av 33 länder - alla utom Bolivia och Venezuela. EU är den största investeraren, den tredje största handelspartnern och den största givaren av bistånd till Latinamerika och Karibien.

Det demokratiska systemets styrka ligger delvis i att skapa det välstånd som befolkningen efterfrågar. Men jag håller med Håkan Svenneling om att klyftan mellan väljare och politiska eliter har vuxit och att det är en av orsakerna till att det nu blir en hel rad konflikter och demonstrationer. Faktum är att inte bara Sverige pekar på detta, utan även OECD tar upp att den ekonomiska ojämlikheten och de ökade inkomstklyftorna i Latinamerika inte är hållbara. Vår demokratisatsning måste därför främja jämlikhet och ha med det som en grundförutsättning för att man ska få en hållbar demokratisk samhällsmodell.

Jag vill återigen tacka Håkan Svenneling för att han tar upp Latinamerika. Sanningen är att frågan diskuteras alldeles för lite i Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.