Sverige och Nato

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder med anledning av olika av honom citerade uttalanden jag avser att vidta för att stärka bilden av att svensk utrikes- och säkerhetspolitik ligger fast i enlighet med formuleringen om att Sverige är militärt alliansfritt. Svaret på den direkta frågan är att jag inte avser att vidta några sådana åtgärder. Men låt mig lite utförligare redovisa skälen till detta. Under lång tid har det funnits en strävan att definiera Sveriges säkerhetspolitik med en enkel formulering. Under det kalla krigets decennier talade vi om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig även om detta sedan ofta förenklades till bara neutralitetspolitik. Det var en politik som var rationell och riktig utifrån den tidens säkerhetspolitiska förutsättningar, även om den verkliga politikens verkliga innehåll kanske doldes på ett sätt som ibland var demokratiskt tveksamt. Från början av 1990-talet blev det uppenbart att vi knappast längre kunde tala om neutralitetspolitik i och med att vi strävade efter att genom medlemskapet i Europeiska unionen vara med och bygga en ny freds- och samarbetsordning i vår del av världen. I det sammanhanget ersattes också den något bredare formuleringen om alliansfrihet av den smalare om militär alliansfrihet. Ett viktigt skäl till detta var att vi ju anslöt oss till en politisk allians som också hade betydande ambitioner när det gällde utrikes- och säkerhetspolitik. I dag används termen militär alliansfrihet för att säga att vi inte är medlemmar av Nato. Så är det - och så kommer det under överskådlig tid att förbli. Begreppet kan ha sitt värde för att säga just detta, men som allomfattande beskrivning av vår säkerhetspolitik är detta begrepp i dag självfallet för fattigt. Att beskriva vår säkerhetspolitik enbart med konstaterandet att vi inte är med i Nato torde knappast ses som en fullständig bild. En formulering som fångar inriktningen av vår säkerhetspolitik i detta skede är Försvarsberedningens formulering om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. I utrikesdeklarationen 2008 konstaterades att det råder bred enighet om detta. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i vår del av världen. I den ligger också en inriktning på samverkan för att hantera de olika säkerhetspolitiska utmaningar som kan uppkomma i detta område, och i den ligger då också självklart att detta är någonting som vi på olika sätt har anledning att sträva efter att på olika sätt förbereda och förstärka. Det nära och omfattande samarbete vi har med Nato handlar framför allt om förberedelser för och medverkan i olika freds- och stabilitetsoperationer i mer avlägsna områden. Fler svenska soldater tjänstgör i dag utomlands i Natoledda operationer än i sådana ledda av FN eller Europeiska unionen. Hur detta kommer att se ut i framtiden vet jag inte. Naturligt är att EU-operationer successivt kommer att öka i relativ betydelse. Alldeles självklart kommer vi fortsatt att vara beredda att medverka i FN-ledda operationer. Allt talar dock för att Nato kommer att fortsätta sin omvandling till en organisation som i sin dagliga gärning i hög grad är inriktad på operationer av just detta slag, i avgörande fall efter uppmaning av FN:s säkerhetsråd. Samtidigt som vi också genom utbyggd samverkan utvecklar vår förmåga till medverkan i freds- och stabilitetsoperationer i olika delar av världen har vår säkerhetspolitik självklart en viktig roll när det gäller stabiliteten i vår del av Europa. Vi har ett ansvar för att i olika situationer och gentemot olika utmaningar och hot kunna övervaka och värna vårt territorium. Men även om detta vårt eget ansvar självfallet kvarstår orubbat tror jag dock att vi i allt högre grad kommer att samverka med våra närstående grannländer när det gäller såväl övervakning - det kan gälla såväl sjö- som luftområden - som konkret krishantering och när det gäller värnandet av de intressen som ju i hög grad är gemensamma. Den utveckling av ett närmare säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete mellan främst de olika nordiska länderna som nu diskuteras ska ses också i detta perspektiv. Med tiden tror jag att det kommer att bli allt viktigare. Det är mot denna bakgrund som jag är tveksam till om det är meningsfullt att försöka beskriva vår säkerhetspolitik enbart på det enligt min mening lite begränsade sätt som Peter Hultqvist vill. Vi har ett ansvar för att värna vårt territorium, och vi har en strävan efter att i samverkan med andra värna fred och stabilitet i vår del av världen. Samtidigt ska vi vara beredda att i ökande grad också ge bidrag till freds- och stabilitetsoperationer i världen i övrigt.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag vill först göra några tydliga markeringar. Jag har inte påstått att begreppet militärt alliansfritt Sverige ger den samlade bilden av svensk säkerhetspolitik. Men jag kan heller inte dela ministerns uppfattning att begreppets enda funktion är att säga att vi inte är med i Nato. Den militära alliansfriheten bygger vidare på den linje som rådde under hela det kalla kriget - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Att vara militärt alliansfri är att markera en särställning som ger signalen att tillhörigheten till militär allians inte är enda sättet att främja fred och säkerhet. Världen har genom historien många gånger behövt de neutrala och alliansfria staterna som mellanhänder, konfliktlösare, fredsövervakare och förhandlare. Just markeringen av alliansfrihet och ett agerande som har stärkt denna profil har många gånger gett Sverige en tydlig roll i internationella sammanhang. Genom att vår hållning uppskattas har vi också kunnat användas för att bidra till att lösa eller kyla ned konflikter. Självfallet har detta scenario sett olika ut från konflikt till konflikt, men tydligt är att Sverige i många fall kunnat spela en roll. Det handlar bland annat om viktiga uppdrag som grundas i stöd från FN. Ett sådant som jag fick möjlighet att besöka i januari var det fredsövervakande militära uppdraget på gränsen mellan Nord- och Sydkorea som har pågått ända sedan 1950-talet. Man måste ha klart för sig att den tidigare neutraliteten och den nuvarande alliansfriheten ger unika möjligheter att agera i konflikthärdar. Just därför anser jag att utrikesministerns beskrivning av militär alliansfrihet som bara ett sätt att markera frånvaron av Natomedlemskap är lite väl torftig. Egentligen är bakgrunden till min interpellation mycket enkel. Företrädare för regeringen har en förkärlek för att återkommande tala om att Sverige är på väg in i Nato. I varje fall ger man på olika sätt den bilden. Varför säger försvarsministern sådant som att Natomedlemskap är naturligt på sikt? Varför säger utrikesministern sådant som att vi är mycket, mycket nära det som skulle vara kärnan i Nato? Om det nu är så att utrikesministern vill att Sverige ska gå med i Nato så säg det rent ut! Ja eller nej - ge ett besked! Samtidigt som Bildt och hans ministerkolleger glider mot Nato i sina formuleringar är de noga med att markera att detta inte är aktuellt just nu eller använder formuleringar som "inte inom överskådlig tid". När är det i så fall aktuellt? Varje gång utrikesministern eller en annan minister agerar glidande i sina formuleringar förtas effekten av regeringens och ministerns egna ord i utrikesdeklarationen att Sverige är militärt alliansfritt. Jag tycker att Carl Bildt ska ta chansen att reda ut kärnan i detta. Gäller formuleringen i utrikesdeklarationen att Sverige är militärt alliansfritt? Ja eller nej?

Fru talman! Jag trodde att Peter Hultqvist hade läst detta svar med sådan noggrannhet att han inte skulle behöva ställa den frågan. Det är positivt att vi är eniga om att begreppet militär alliansfrihet är för smalt för att beskriva vår säkerhetspolitik. Vi ska inte beskriva vår säkerhetspolitik främst i det vi inte är, det vill säga alliansanslutna. Vi ska beskriva vår säkerhetspolitik positivt, vad vi försöker medverka till. Jag tror inte att det går att hitta någon enstaka klatschig formulering på det sätt som vi hade förr för att göra detta. Jag vill att vi ska ha en säkerhetspolitik som medverkar till att trygga fred och stabilitet i vår del av världen. Där är vårt medlemskap i Europeiska unionen också ett säkerhetspolitiskt instrument som är av tilltagande betydelse för att uppnå detta i vår del av världen i den tid som vi är satta att ha ett visst ansvar för. Det är en annan, fundamentalt annorlunda, situation än den som rådde under kalla krigets decennier. De terminologiska fångenskaper vi etablerade då kanske inte passar på samma sätt i dagens läge. Där vi kanske gör lite olika bedömning är när Peter Hultqvist säger att det faktum att vi inte är medlem i Nato ger oss unika möjligheter till olika typer av freds- och medlingsinsatser. Under de senaste 5-10 åren är det ingen tvekan om att Norge har varit mer aktivt när det gäller freds- och medlingsinsatser - till exempel i Mellanöstern, Colombia och Sri Lanka - än vad Sverige har varit. Jag tror inte att Norge eller någon företrädare för norsk politik någonsin har upplevt den alliansanknytning man har som ett hinder för den framgångsrika verksamhet när det gäller fred och medling som Norge har bedrivit. Det handlar helt enkelt om trovärdigheten i engagemanget för freds- och konfliktlösning - sedan kan man vara medlem i Nato, något annat eller inte medlem i något över huvud taget. Det är en lite gammal bild - den går tillbaka till Koreakriget, förstår jag - som Peter Hultqvist refererar till i detta sammanhang. Jag ska inte ägna mig åt att recensera enstaka uttalanden, men jag får väl recensera mina egna uttalanden eftersom ett av mina uttalanden refereras av Peter Hultqvist. Jag säger att den formulering som Försvarsberedningen enats om ligger mycket nära kärnan i ett Natomedlemskap. Så är det. När vi säger att vi inte kan stå passiva när ett annat land anfalls eller att vi förväntar oss att de ska ge oss hjälp om vi anfalls ligger vi mycket nära vad ett Natomedlemskap faktiskt innebär. Så är det. Vi är inte där, men Försvarsberedningens formulering har fört oss utomordentligt nära. Skillnaden är att är man Natomedlem är detta fördragsfäst. Men det som är fördragsfäst i Nato skiljer sig föga från det som Försvarsberedningen ensidigt har deklarerat. Vi är inte där, och jag ser inte förutsättningar för att vi ska ta det steget heller. Men skillnaden är numera mycket mindre än vad den var för bara några år sedan, innan Försvarsberedningen enigt formulerade sig på det sätt som den har gjort. Det är detta som har gjort att jag tycker att vi nu ska diskutera förutsättningar för svensk säkerhetspolitik på ett annat sätt. Det handlar inte om Nato eller inte Nato; det är en för fattig diskussion; den är rätt ointressant under de närmaste åren. Det handlar om väldigt mycket annat. Det var det jag med viss utförlighet försökte precisera å regeringens vägnar med interpellationssvaret.

Fru talman! Mitt enda syfte med interpellationen är egentligen att kräva en viss strikthet när regeringens ministrar uttalar sig om Sveriges säkerhetspolitiska position. Sverige är med i en rad internationella samarbeten, men Sverige är inte med i Nato. Jag kan vara öppen för att diskutera nordiskt samarbete med Finland och Norge och att utveckla olika typer av varianter av gemensam säkerhet. Det här handlar inte om detta. I utrikesdeklarationen gör regeringen själv markeringen att Sverige är militärt alliansfritt. Jag säger inte att den i alla stycken beskriver helheten; det har jag aldrig hävdat. Men det kanske är viktigt att regeringen visar sin egen formulering lite respekt och inte så fort chans erbjudes börjar diskussioner om att ett Natomedlemskap är naturligt på sikt och att vi ligger mycket nära och så vidare. Varför öppna dörren för den diskussionen när det inte finns ett folkligt mandat för det och när ni själva till och med säger att det inte är aktuellt inom överskådlig tid? Men när ni hela tiden rör er i den debattsfären kan man inte annat än att tolka det som att ni försöker flytta positionen till att detta ska bli slutstationen. Varför tar ni upp dessa saker hela tiden? Det går att göra oerhört mycket utan att ständigt hamna i en diskussion om Natomedlemskap. Det är ni själva som öppnar för resonemanget. Ni skriver själva tydligt på s. 3 att Sverige är militärt alliansfritt och att utvecklingen av vår utrikespolitik fortsatt måste ske i brett nationellt samförstånd. Jag tycker att den här debatten skulle kunna lösas upp på ett ganska enkelt sätt, nämligen genom att utrikesministern läser upp de två raderna och säger att det är det som gäller. Då behöver vi inte fortsätta det här. Då vet vi att den plattformen är viktig också för regeringen. Det är egna uttalanden och tvetydiga luddigheter om Natomedlemskap som ställer till det. Mitt krav är ökad strikthet och varsamhet med orden och att man inte öppnar dörren för något som inte är genomdebatterat i det svenska samhället. Läs upp de här två raderna så är jag nöjd sedan.

Fru talman! Jag tillhör inte dem som vaknar på natten och citerar mig själv - även om jag kan misstänkas för det ibland. Jag tycker att det är viktigt att man är ärlig och tydlig när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tycker att vi har en del synder i det hänseendet under gångna decennier. Jag ska ärligt säga att olika regeringar - framför allt vissa - inte var ärliga med vad den svenska säkerhetspolitiken i kärnan var under det kalla krigets decennier. Det var annorlunda i vissa hänseenden än vad som förkunnades i högtidstalen och i denna eller relevanta riksdagstalarstolar. Det har sedermera funnits en tendens att reducera säkerhetspolitiken till ett testuggande om militär alliansfrihet eller inte. Sverige är inte medlem av Nato, men jag vill inte att vi ska diskutera och definiera svensk säkerhetspolitik enbart negativt. Det är dessutom felaktigt. Svensk säkerhetspolitik är ambitiösare, fylligare, rikare och viktigare än att bara säga vad vi inte är. Peter Hultqvist kan tala om sin folkliga förankring, men det finns också något som heter ledarskap. Jag tycker att både Peter Hultqvist och jag har ett ansvar gentemot våra respektive väljare att tala om vad säkerhetspolitiken verkligen är. Den är bredare, fylligare, rikare och mer ambitiös än att bara se till att vi inte går med i Nato. Det är möjligt att socialdemokratin ser den säkerhetspolitiska ambitionen begränsad till det, men jag tror inte det. Vi ska vara ärliga och tydliga i redovisningen av detta. Låt mig vara mycket konkret på den punkten. Peter Hultqvist tycker inte om formuleringen när jag säger att vi genom den här försvarsberedningsformuleringen är nära det som är kärnan i ett Natomedlemskap. I vilket avseende är det uttalandet felaktigt? Det innebär ju att vi förväntar oss hjälp och är beredda att ge hjälp. Då är man rätt nära det som är ett Natomedlemskap. Vi är inte där eftersom det inte är fördragsmässigt. Vi kan ha olika ärlighet gentemot allmänheten när vi redovisar vad säkerhetspolitiken faktiskt är, men jag tycker att ärlighet är en dygd också i politiken; säkerhetspolitiken ska inte vara ett undantag.

Fru talman! Jag ska göra livet enkelt för Carl Bildt. Vill du att vi ska gå med i Nato, ja eller nej? Det är en bra fråga att ta ställning till. Ur ledarskapssynpunkt kanske man skulle ge ett besked om hur man ser det. Man är ju hela tiden inne i gränszonen med formuleringar som öppnar vägen och ska motivera ett Natomedlemskap. Det är ju ni som skapar problemet. Jag vet hur gränslinjerna ser ut. Det är viktigt att markera. Sverige är militärt alliansfritt. Vi är inte med i Nato. Frågan är om det gäller bara som en allmän floskel i en utrikesdeklaration eller om det är en reell verklighet som ministern känner är plattformen, att det är utifrån den vi verkar och att vi har en strikthet i uttalandena som gör att vi inte går in och underminerar den formuleringen genom att återkommande prata i termer som gör att vi försöker förbereda för ett Natomedlemskap. Från vårt partis sida har vi inte öppnat för några formuleringar som med automatik leder in i ett Natomedlemskap. Vi ser att det är möjligt att samarbeta med andra länder på en rad olika sätt utan att det är den naturliga slutstationen. Därför använder vi aldrig formuleringar som att det är oundvikligt på sikt eller att vi ligger mycket nära. Vi tycker inte att den debatten är relevant. Det gäller inte om man ska följa utrikesdeklarationen som ministern själv har skrivit och förmodligen kan utantill. Man kan ju fundera på vad ärlighet är. Ska vi gå med i Nato, ja eller nej? Ge ett ärligt ledarskapsbesked! Diskussionen om tidigare regeringar och hur livet var under det kalla kriget och vilka avvägningar man gjorde kanske kräver ett något djupare historiskt resonemang för att vi ska kunna bedöma vad som var riktiga relevanta överväganden och vad som sades och inte sades. Jag avstår från moraliserande på den punkten precis som jag brukar avstå från att moralisera över samlingsregeringen under kriget.

Fru talman! Det är möjligt att Peter Hultqvist och jag får anledning att återkomma till just den frågan vid något annat tillfälle. Jag kan hålla med om att det inte nödvändigtvis behöver vara temat för dagens debatt. Den slutsats som jag har dragit är att jag tror att svenska folket mår väl av ärlighet i säkerhetspolitiken och av öppenhet, lite mindre av testuggande och lite mer av ärlighet och tydlighet. Låt oss gärna vara tydliga med att vi i dag har en säkerhetspolitik som är mer ambitiös än att bara säga att vi inte ska gå med i Nato. Vi säger det, men jag tycker att det är en begränsad del av vår säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken är vidare än så både vad gäller ansvarstagandet för territoriet, en fördjupad nordisk försvars- och säkerhetspolitisk samverkan - det tror jag att vi är ense om - och när det gäller att bygga ut den gemensamma europeiska säkerhetspolitiken, delvis också försvarspolitiken, i akt och mening att bygga en ny freds- och samarbetsordning i vår del av världen. I det sammanhanget har Försvarsberedningen och regeringen gjort formuleringar som har fört oss en bra bit. Vi ska vara ärliga med vad de formuleringarna innebär. De formuleringarna innebär att om ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land - det handlar i realiteten om Norge, det är inte så svårt att lista ut - skulle bli utsatt för en katastrof, en kris eller ett angrepp är vi beredda att agera på ett eller annat sätt. Vi kommer inte att vara passiva. Vi kommer inte att vara neutrala. Om vi skulle bli utsatta för motsvarande angrepp förväntar vi oss att de agerar på samma sätt gentemot oss. Det här var inte möjligt att säga för fem år sedan. Det är helt oförenligt med vad vi sade för 15 år sedan. Nu är det något som är viktigt i utformningen av säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. Socialdemokratins säkerhetspolitik utvecklas i allmänhet med fem års fördröjning i förhållande till världen i övrigt men jag hoppas att även Peter Hultqvist så småningom ska vara beredd till en säkerhetspolitisk diskussion som sträcker sig något utöver det gammaldags testuggandets stadium.