Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sverige, EU, Ryssland och det nya energipolitiska landskapet i Europa

Interpellationsdebatt 3 april 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Mona Sahlin (S)

Anf. 1 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Carl B Hamilton har frågat statsminister Göran Persson hur den ryska gaspolitiken de senaste månaderna påverkat Sveriges position beträffande en grenledning för naturgas till Sverige. Vidare frågar Carl B Hamilton på vilket sätt statsministern avser att stödja de länder som annonserat att de vill bygga nya kärnkraftsanläggningar. Slutligen hänvisar Carl B Hamilton till EU-kommissionens nyligen publicerade grönbok om energipolitik och frågar om statsministern avser att verka för en målsättning som föreslås avseende EU-ländernas samlade energimix. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Som Carl B Hamilton pekar på, har händelserna på gasmarknaden de senaste månaderna fått långtgående effekter på energipolitiska initiativ inom bland annat EU och G 8-gruppen. Sverige har i dag en mycket begränsad gasmarknad och med den energipolitik Sverige för kommer vårt land inte att bli beroende av naturgas, ej heller rysk sådan. Sverige är heller inte, vilket Hamilton påstår, beroende av rysk elimport. Sverige exporterade i stället förra året åtta terawattimmar el. Sveriges position beträffande en eventuell grenledning för naturgas till Sverige har redovisats vid ett antal frågesvar till riksdagen under hösten och våren. Den bygger på de riktlinjer för den svenska naturgasanvändningen som riksdagen beslutade år 1988. Om en ledning ska dras genom svenskt territorium krävs tillstånd för det enligt naturgaslagen. Ett sådant tillstånd prövas av den svenska regeringen efter det att frågan beretts av Statens energimyndighet. En omfattande samhällelig bedömning görs av ett sådant gasprojekt om och när en sådan ansökan hamnar på regeringens bord. Det finns ännu inte någon ansökan framtagen för det projekt som Carl B Hamilton beskriver. Före en eventuell ansökan är det varken möjligt eller lämpligt för mig att uttala mig om de aspekter som kommer att vägas in vid en eventuell prövning. När det gäller Carl B Hamiltons andra fråga, huruvida den svenska regeringen avser att stödja de länder som har annonserat att de vill bygga nya kärnkraftsanläggningar, är mitt svar givetvis nej. Vi har i Sverige beslutat att avveckla kärnkraften, som inte är en långsiktigt hållbar energikälla. Jag vill dock framhålla att den svenska regeringen inte har för avsikt att kritisera länder som väljer ett annat förhållningssätt till kärnkraften. En viktig princip för den svenska regeringen är att frågan om utnyttjande av nationella resurser och valet av energikällor även fortsatt måste vara en fråga för nationellt självbestämmande. Den sistnämnda principen är också viktig inför ställningstagandet till grönbokens förslag om ett mål på gemenskapsnivå när det gäller energimixen. Jag vill framhålla att processen nu påbörjats inom EU för diskussion och utveckling av förslagen i grönboken. Även på nationell nivå behövs en mer fördjupad analys av förslagen som helhet. Det berör Carl B Hamiltons tredje fråga. Avslutningsvis vill jag framhålla att det av många skäl är positivt med en diskussion om ett stärkt EU-samarbete inom energiområdet. Unionen står inför stora utmaningar när det gäller energiförsörjningen. Grönboken om energipolitik är en mycket god grund för diskussionen om hur dessa utmaningar ska mötas, inte minst genom de förslag som finns om inhemsk förnybar energi och energieffektivisering. Ett viktigt element i ökad försörjningstrygghet är diversifiering och minskat importberoende inom EU. Det är emellertid viktigt att de akuta försörjningskriserna inte i alltför hög utsträckning tillåts styra inriktningen på den energipolitik som ska vara vägledande under många år. Vid sitt senaste möte slog Europeiska rådet, bland annat på svenskt initiativ, fast nya mål om att öka andelen förnybar energi till 15 % och andelen biodrivmedel till 8 % till år 2015. Det beslutades också att en energipolitik för Europa baserad på försörjningstrygghet, konkurrenskraft och miljö-mässigt hållbar utveckling ska utvecklas. Klimatförändringarna är fortfarande vår tids största utmaning. Åtgärder för att motverka klimatförändringar har i allmänhet också andra positiva effekter, exempelvis när det gäller att minska beroendet av externa energiråvaror. En ökad prioritet för energieffektivisering och förnybara energislag kan därför på ett unikt sätt bidra till såväl försörjningstryggheten och konkurrenskraften som skyddet av miljön.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 2 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack, Mona Sahlin, för svaret. Man kan naturligtvis säga att de akuta försörjningsproblem som uppstod i samband med gaskrisen inte ska tillåtas påverka alltför mycket. Men jag skulle snarare vilja vända på det och säga att de här problemen har funnits väldigt länge men man har inte observerat dem. Nu är det dags att göra något åt det, kanske inte i första hand i Sverige, men i en lång rad länder på kontinenten som är beroende av energitillförsel från Ryssland. Jag ska återge från Mona Sahlins svar: Vårt land kommer inte att bli beroende av naturgas, ej heller rysk sådan. Om man tar det här svaret på allvar så innebär det, såvitt jag förstår, ett nej till import av rysk naturgas till Sverige. Det är lite förbryllande med tanke på att Mona Sahlin lite längre ned i interpellationssvaret säger att det varken är möjligt eller lämpligt att uttala sig om de aspekter som kommer att vägas in. Om man säger att man inte ska bli beroende av rysk naturgas har man ju sagt att det inte kommer att bli någon rysk export till Sverige. Det beror ju på att gas är ett flöde. Det finns ett kontinuerligt flöde. Om man väl är inne i det flödet och har kopplat upp sig på det och gjort de stora investeringarna har man naturligtvis ett importberoende, om inte Mona Sahlin menar att importen skulle kunna tänkas vara godkänd om man importerar lite då och då för att klara av topparna i energianvändningen. Jag tror inte att någon är intresserad av att investera under de förutsättningarna. Svaret är väldigt förbryllande. Det finns en inre motsättning mellan olika delar av svaret. Mona Sahlins inställning att hon inte kan uttala sig är nog mer ett uttryck för beslutsångest. Varför säger jag det? Jo, i det här beslutet ska alla aspekter vägas in, inte bara ekonomi och miljö utan även utrikes- och säkerhetspolitik och energiutrikespolitik. Det problem som gaskrisen har visat på är de stormaktsambitioner som Ryssland har och som man tidigare har haft och som man hade även under kejsardömet en gång i tiden, nämligen att försöka behärska sin omgivning. Tack och lov använder man nu för tiden inte missiler och stridsvagnar men väl energipolitik och energiexport till beroende grannar som man ju gör mer och mer beroende genom att man med ryska företag köper in sig i distributionsanläggningar och distributionssystem i andra länder. Det är bland annat därför andra länder nu försöker komma bort från detta. I ett slag har man gjort kärnkraften mer ekonomiskt lönsam och mindre riskfylld jämfört med alternativen. Förutom i Tyskland har det varit en rörelse i Storbritannien, Polen, de baltiska staterna, Belgien och Nederländerna. Apropå det som Mona Sahlin sade är det intressant att den nederländske energiministern motiverar sin regerings intressen enbart utifrån koldioxidöverväganden. Det är inte konstigt i Nederländerna som till stor del ligger under havsnivån. Min första fråga är: Vad menar energiministern med att vi inte ska bli beroende av rysk gas? Sedan vill jag ta upp en annan sak. Mona Sahlin säger att vi inte är beroende av import av el och att vi hade ett överskott 2005. Det är klart att om vi har en varm sommar och mycket vatten i magasinen så är vi en exportör. Men vad vi här talar om är den långsiktiga politiken. Och Mona Sahlin vet att den svenska basindustrin har ingått särskilda avtal för att säkerställa sin import av el från Ryssland.
Mona Sahlin (S)

Anf. 3 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag kan hålla med om en liten del i Carl B Hamiltons inlägg, framför allt det som han sade i början, nämligen att det har varit oerhört värdefullt att energifrågorna under den senaste tiden äntligen har blivit en del av en betydligt större politisk debatt i Sverige, i EU och världen över. Bakgrunden till det är en allt tydligare oro för utvecklingen när det gäller olja och en allt tydligare oro för och insikt om klimatförändringarna. Därför tycker jag att man kan notera detta med glädje, och jag hoppas att den diskussionen fortsätter att utvecklas också i vårt land eftersom energipolitiken behöver bli en del av en mycket större politisk diskussion. Och det är bara bra. Carl B Hamilton tycker att mitt svar är förbryllande framför allt på en punkt. Jag tycker att Carl B Hamiltons frågeställning här är minst lika förbryllande. Enligt min vokabulär är det ganska enkelt att säga att vi inte ska bli beroende. Det är inte samma sak som att inte sakligt kunna pröva de eventuella ansökningar som kommer att komma i framtiden om gasprojekt och annat. Att inte vara beroende handlar om att bygga upp ett innehåll i vår energimix som gör att vi står på mycket stabilare grunder. Det tycker jag är både tydligt och klart. Budskapet är väldigt klart: Vi ska inte bygga upp ett beroende av en import av en fossil källa - gas - men vi ska, precis som jag försökte utveckla i svaret, enligt de olika kriterier som finns, sakligt pröva de ansökningar som eventuellt kan komma i framtiden. Det som debatten här hemma, inte minst i Energirådet, och även i Europeiska rådet nyligen, handlar om är på vilket sätt debatten om grönboken kan bidra till att bygga upp en energimix i varje enskilt land men också i Europa som helhet som klarar försörjningstryggheten, konkurrenskraften och miljöhänsynen. Det är precis det som är den svenska regeringens politik när det gäller energiförsörjningen. Under de flesta åren på senare tid, Carl B Hamilton, inte bara förra året, har Sverige varit ett exporterande land av el. Den stora delen av den proposition som överlämnades till riksdagen för några veckor sedan handlar om hur vi ska bygga upp en ännu större egen produktion av el. Och det handlar framför allt om vindkraft och bioenergi och om att kunna effektivisera vårt användande av el ännu mer, så att vi kan frigöra en större del också till vår industri. Detta tycker regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Vänsterpartiet är bra och framtidsinriktade inslag i en modern energipolitik i stället för att, som Carl B Hamilton och hans parti gör, i varje enskild del tjata om kärnkraften. Det syftar inte till att man med någon större lust kommer att titta seriöst på energiutmaningarna i framtiden. I ett land som Sverige kommer i dag hälften av elen från kärnkraft. Och vi ska väl inte bygga upp ett ännu större beroende av en del? Det är just energimixen och diversifieringen som vi sätter väldigt högt på dagordningen.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 4 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Mona Sahlin och jag har varit med länge i den här branschen. Mona Sahlin har tidigare talat om att kärnkraften är omodern. Nu säger hon att vi tjatar om den. Men i ett slag har den blivit mer modern, och den har blivit mer attraktiv för en lång rad länder beroende på den händelseutveckling som vi har haft. Det som jag tycker, och som jag tidigare har framhållit, är det absolut värsta i detta sammanhang är att Sverige driver en politik som gör det lönsamt att så småningom - inte under de närmaste åren - bygga kärnkraftverk runt Sveriges kuster, så att vi får ett pärlband av kärnkraftverk i Finland eller i andra länder som levererar via kablar till Sverige. Det skulle vara idealiskt för Mona Sahlin och samarbetspartierna att all kärnkraft i Sverige läggs ned och att hyckleriet får sin fulländning genom att kärnkraftverk i stället byggs upp runt vårt land och att kärnkraft exporteras hit. Då är det de ryska kärnkraftverken vid S:t Petersburg som är det allra värsta eftersom de är av Tjernobyltyp, och de är farliga. Visserligen gör EU och andra ansträngningar för att göra dem säkrare. Men icke desto mindre är de långt farligare än svenska kärnkraftverk. Den politik som Mona Sahlin står för innebär att man ökar lönsamheten och förlänger livslängden för dessa kärnkraftverk i Ryssland genom att de genom detta baselavtalet kommer att exportera till Sverige. Det är fullständigt oacceptabelt för en förnuftig och rationell energipolitik att den ska drivas på ett sådant sätt att man lägger ned kärnkraftverk i Sverige för att hålla liv i kärnkraftverk i Ryssland. Jag ska gå tillbaka till detta med gas. Problemet för Mona Sahlin när det handlar om att pröva och så vidare är att om man börjar med gas så är det ett kontinuerligt flöde. Göran Persson var något mer dådkraftig i EU-nämnden när vi diskuterade denna fråga. Han sade där apropå en introduktion av vad han kallar storskalig rysk gas: Vi har ingen anledning att göra detta. Jag tycker att det vore ett historiskt misstag att storskaligt introducera rysk gas i Sverige. Det ska vi inte göra. Den ryska gasen är inte attraktiv för oss. Det sade Göran Persson den 21 mars. Han är något klarare på denna punkt. Men jag vet inte om Mona Sahlin och Göran Persson har så att säga rett ut detta sinsemellan, eller om ni faktiskt tycker exakt likadant. Det vore intressant att veta. Folkpartiet är naturligtvis intresserat av lägre elpriser. Det är bland annat därför som vi är för kärnkraft. Det är precis som med jordgubbar på sommaren, det vill säga att om det är bra väder och fler jordgubbar så sjunker priset därför att utbudet är större. Men Mona Sahlin vill lägga ned kärnkraften. Därmed minskar utbudet, och därmed stiger priset. Dessutom har regeringen gång efter gång lagt på högre skatter som höjer konsumentpriserna och driver upp elpriserna. Det är ert ansvar och er politik. Den går ut på att medvetet höja priserna i hopp om att alternativen ska vinna terräng trots att vi har sett så många årtionden av misslyckanden på den punkten. Ni tycker alltså att högre priser har ett egenvärde. Det tycker inte vi. Vi tycker att man ska bevara konsumenternas köpkraft och industrins konkurrenskraft genom att behålla de historiskt sett låga elpriser som vi har i Sverige och inte driva upp dem till den centraleuropeiska nivån. Vi från Folkpartiet vill inte ha den här naturgasledningen, grenledningen, från Ryssland till Sverige. Vi vill ha sänkta elskatter. Vi vill ha en utbyggd kärnkraft. Och vi vill minska importberoendet i framtiden. Och då talar jag inte om dessa goda år som Mona Sahlin hänvisar till utan det långsiktiga perspektivet.
Mona Sahlin (S)

Anf. 5 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Carl B Hamilton inledde med att säga att både han och jag hade varit i den här branschen väldigt länge, i väldigt många år. Jag vet inte om han avsåg just energibranschen. I så fall känner jag mig något nyare och fräschare än Carl B Hamilton kanske är. Men i den politiska branschen har vi umgåtts under ganska många år. Jag måste säga att under den tid, cirka ett och ett halvt år, som jag har varit energiminister har jag blivit mer och mer övertygad om att det som är innehållet i svensk energipolitik är det som hör framtiden till och inte det som Carl B Hamilton fortsätter att ge uttryck för, nämligen en lite förgrämd 60-talsinställning till kärnkraftens dådkraft. Det finns olika syn på kärnkraften i olika länder precis som det gör på andra inslag i energipolitiken. Och det första som jag tycker att man ska slå fast i debatten är att det är upp till varje land att utifrån de olika förutsättningar som finns i varje land avgöra hur energimixen och energipolitiken ska se ut. Det är också ett faktum att Sverige har kärnkraft. Vi har till och med ganska mycket kärnkraft. Vi är ett av världens mest kärnkraftsberoende länder. Skulle det då vara en del i en spännande framtida strategi att göra vårt land ännu mer beroende av en av energikällorna, när det i stället för vårt land, precis som för så många länder ute i Europa, handlar om hur man ska bygga upp en starkare egen produktion av energi för att vara mindre beroende i fråga om prissvängningar och mindre beroende i fråga om de säkerhetspolitiska aspekter som inte bara oljan innebär, Carl B Hamilton, utan verkligen också kärnkraften? Den del som svensk energipolitik i dag handlar om, och ännu mer med de propositioner som riksdagen nu har att hantera, gäller hur vi ska bygga upp en större elproduktion i vårt eget land. Jag tycker att Carl B Hamilton är lite hycklande när han pratar om kostnaden för energi och el och om att det för kunderna är så dyrt. Svenska regeringen har ju lagt fram förslag för riksdagen om ett mycket bra sätt att sänka kostnaderna för kunderna. Det handlade om att införa ett mycket spännande och attraktivt konverteringsstöd för att kunna byta bort sitt beroende både av direktverkande el och av olja. Det röstade Carl B Hamiltons parti nej till. Det gäller att ha en helhetssyn på energipolitiken - inte bara på kärnkraften som inte hör framtiden till. Oljan är precis som uranet en ändlig energikälla som förr eller senare tar slut. Då är det en viktig aspekt för regeringen att bygga upp en långsiktigt hållbar energipolitik som både klarar konkurrenskraften och klarar försörjningstryggheten och miljöhänsynen. Det är den debatten som EU:s grönbok också handlar om.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 6 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Ja, Folkpartiet gick i höstas emot en höjning av elskatten och kärnkraftsskatten. Det hade väl varit enklast om regeringen hade avstått från att lägga fram de förslagen. Då hade inte priserna gått upp så mycket som de har gjort. Det är regeringens politik som vi nu ser resultatet av. Naturligtvis kan man säga att jag driver en förgrämd 60-talsargumentation. Man kan använda den typen av ordval, men det döljer egentligen bara att vi i all energipolitik har olika energislag. De måste jämföras med sina alternativ. Det finns inget alternativ som liksom är fritt från invändningar. Till skillnad från hur det var på 1960-talet är koldioxidfrågorna nu mycket mera i fokus. Det finns en stor besvikelse över att man egentligen aldrig fick något resultat av sol och vind - i alla fall enligt min mening. Det där är inte framtiden sett till de volymer som kan fås från dessa energislag. Sedan har vi detta med beroendet. Ja, jag måste säga att jag hellre är beroende av inhemskt producerad el eller, för den delen, av nordiskt producerad el. Jag är inte intresserad av att vara beroende av rysk energiexport. Det är ju vad hela Västeuropa har glidit in i, också Tyskland genom gasledningen. Eftersom vi mer och mer har en gemensam europeisk elmarknad blir vi också indirekt beroende av den ryska energiexportpolitiken. Det är kanske det som jag, ju mer jag hållit på med detta under den senaste tiden, vill fokusera det svenska intresset på. Det är en ny dimension i den ryska utrikespolitiken att man ersätter, som jag väl tidigare sagt, stridsvagnar och militär kapacitet med ett gas- och energiberoende av Ryssland - en rysk politik för att splittra Europeiska unionen. Polen och Baltikum spelas ut mot Tyskland och andra länder. Man kan sätta Baltikum och andra länder under en helt annan press i nuvarande situation med höga energipriser och gasberoende och, naturligtvis, framtvinga en ökad mottaglighet för ryska åsikter vad beträffar Ukraina men också Tjetjenien och i andra sammanhang.
Mona Sahlin (S)

Anf. 7 Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ska fatta mig kort, för vi har väl gått igenom många av argumenten. Om jag känner både mig själv och Carl B Hamilton rätt återkommer vi säkert åtskilliga gånger under våren till fortsatta diskussioner om energipolitiken. Det gläder jag mig åt. Men det är viktigt att ändå framhålla att Sverige inte ska, och inte heller är på väg att - som Carl B Hamilton uttryckte det - glida in i ett beroende av rysk gas. Vi är just nu på väg att glida in i en ännu större framtidsinriktning när det gäller hur vi producerar energi. Jag hoppas att Carl B Hamilton kan notera det mitt i den, tycker jag, "lite gamla" debatt som han för i dag om vilka möjligheter som finns just nu för energieffektivisering i bostäder och byggnader, som ju står för 40 % av vår energianvändning i dag. Det finns enorma möjligheter där, och där finns det också förslag på riksdagens bord. Det finns enorma möjligheter när det gäller bioenergin både för värme och för elproduktion. Där har vi långt ifrån kommit till vägs ände. Snarare står vi i början av den riktigt stora utvecklingen. Likadant är det med vindkraften, som jag tror står inför sitt riktigt stora kommersiella genombrott i Sverige under åren som kommer. Här tror jag, Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet att de riktigt stora inslagen för en framtida energipolitik ligger. De ligger inte i naturgas utan i de förnybara energikällorna.

Dokument

den 21 mars

Interpellation 2005/06:317 av Carl B Hamilton (fp) till statsminister Göran Persson (s)

Sverige, EU, Ryssland och det nya energipolitiska landskapet i Europa

Denna interpellation ställs till statsminister Göran Persson av tre skäl: För det första, frågeställningen spänner över flera politikområden: EU-politik, säkerhetspolitik, näringspolitik och energiförsörjning, och miljöpolitik. För det andra, energifrågan i ett europeiskt perspektiv kommer upp på EU:s toppmöte i mars 2006. För det tredje, statsministerns demonstrerade intresse för oljefrågorna i kombination med den uppfordrande texten i 2006 års utrikesdeklaration: "Tvisterna kring gasleveranser visar att energifrågan behöver diskuteras mer runt Östersjön och inom EU."

Uppfattningen om problemen i Europas energipolitiska landskap har genomgått stora förändringar de senaste månaderna.

Ryssland driver energipolitik som utrikespolitik.

"Energi är en av maktens råvaror", skriver Rolf Gustavsson i en översikt över den europeiska energipolitiken i dag (Svenska Dagbladet den 5 mars 2006). Flera EU-länder fick sin försörjning av naturgas reducerad på grund av en konflikt mellan Ryssland och främst Ukraina vid nyåret 2005/06. Konflikten presenterades av Ryssland som enbart en prisfråga @ att debitera Ukraina med flera länders "världsmarknadspris" för naturgas @ men det är också fråga om rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Därmed har aktionen fått betydelse även för omvärldens utrikes- och säkerhetspolitik.

Ryssland visade att landet är opålitligt som energileverantör. Det är inte är första gången, och sannolikt inte heller den sista, som Ryssland använder energi som instrument i utrikespolitiken. Skillnaden är att leveransavbrottet vid gaskrisen 2005/06 drabbade även EU-länder: Frankrike, Polen, Tyskland, Österrike, Slovakien, Ungern, Bulgarien (kandidatland) och Tjeckien.

Sålunda konstaterar författaren i en färsk FOI-studie: "Sedan 1991 har Ryssland i en vid bemärkelse använt hårdför prispolitik, leveransavbrott eller hot därom vid ca femtio tillfällen mot Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien eller Georgien. En underliggande orsak är den ryska statledningens syn på energi som ekonomisk och säkerhetspolitisk maktfaktor, vilket medför att energifrågorna legitimt [ur ryska regeringens perspektiv] kan hanteras med extraordinära medel. Detta gäller såväl nationellt som internationellt." (Robert L Larsson, Rysslands energipolitik och pålitlighet som energileverantör, underlagsrapport, januari 2006, FOI, Stockholm.)

"Moskva säger explicit att energipolitiken skall användas som säkerhetspolitiskt instrument. Genom att energifrågorna gjorts till en säkerhetspolitisk angelägenhet, legitimerar statsmakten, åtminstone ur rysk synvinkel, användande av extraordinära maktmedel för att hantera energifrågorna." (Larsson [2006], s. 7)

Detta väcker för EU och Sverige stora frågor: I vilken utsträckning kommer Ryssland framdeles att använda energileveranser och energiprissättning som instrument i sin utrikespolitik gentemot EU-länder i allmänhet, och Sverige i synnerhet? Blir EU:s och Sveriges import beroende av gas, olja och el från Ryssland och Rysslands prissättning av dessa energiråvaror hävstången för rysk maktpolitik, globala ryska säkerhetspolitiska ambitioner, inkluderande relationerna till EU och Norden?

Gaskrisen nyåret 2005/06 har medfört ett uppvaknande i hela EU inför de faror som ligger i ett stort och ensidigt energiberoende av Ryssland, dess utrikespolitiska prioriteringar och inre politiska liv. EU-länders sökande förefaller bara ha börjat efter alternativa gas- och elleverantörer, tekniska lösningar för gas- och energiimport och planer på investeringar i andra energislag som kol, biomassa och kärnkraft.

Det ömsesidiga beroendet mellan säljare och köpare av gas mellan EU och Ryssland @ som idag finns som ett ömsesidigt monopol på grund av pipelinesystemets uppbyggnad @ kommer inom en snar framtid att ha förändrats på ett för EU oförmånligt sätt. Ryssland bygger för närvarande ut sin kapacitet för att kunna leverera energi, inklusive gas, även till kunder i Asien, till exempel Kina och på sikt även Japan. Vid en konflikt med EU eller Sverige kan i en framtid Ryssland exportera sin energiproduktion även i Asien. I dag, däremot, är Ryssland hänvisat till export enbart till EU, bortsett från OSS-området (före detta sovjetrepubliker).

Frånvaron av en stabil rysk demokrati och dito rättsstat innebär att spärrar saknas mot godtycklighet. Dessutom är fria mediers kontrollerande funktion svag. En konsekvens är ett personberoende politiskt och ekonomiskt system. (Det finns förvisso även i många andra länder i Öst- och Centraleuropa och OSS.). Energimarknaden i Ryssland löper stor risk för att utsättas för snabbt ändrade spelregler för producenter, handelspartner och inhemska konsumenter. Redan i dag präglas marknaden av rättsosäkerhet i form av "selektiv samt retroaktiv rättsutövning" (Larsson [2006], s. 8). Korruption inte minst i Rysslands energisektor är välbelagd, och skapar problem med bland annat godtycklighet och rättslöshet.

Sammanfattningsvis: "Spärrarna mot rysk användning av energivapnet synes vara låga eller obefintliga, speciellt på kort sikt. Risken att tredje part [som EU] drabbas innebär en viss motvikt, men har tidigare vare sig ekonomiskt eller politiskt varit ett hinder för partiella och/eller kortvariga leveransminskningar [från Ryssland]. Att det är svårt för Ryssland att byta avnämare av gas med kort varsel, [innebär] ingen fullödig leveransgaranti för importerande stater. Ryssland vill [dessutom] ha optionen att styra flödet och välja kunder genom tekniska lösningar och infrastrukturprojekt som tycks medföra en [rysk] överkapacitet [i produktionen] . EU- eller NATO-medlemskap har inte utgjort något skydd." (Larsson [2006], s. 14)

Kort sagt, det är en obehaglig och riskfylld sits att vara beroende av en kontinuerlig tillförsel av rysk energi.

Larsson [2006] diskuterar i sin översikt även ryska investeringsplaner inom energisektorn utanför Ryssland, och ser detta som delvis problematiskt: "Risken för ryskt övertagande av energiinfrastruktur (på huvudsakligen marknadsmässiga grunder) är påtaglig för alla stater, även om Ryssland inte har resurser att agera på alla marknader samtidigt. I Finland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Moldavien, Ukraina och Georgien ser [myndigheterna] detta (samt risken för leveransavbrott) som ett stort säkerhetspolitiskt problem och har i flera fall lagt in frågan i officiella säkerhetspolitiska dokument och programförklaringar (t.ex. de baltiska staterna och Georgien har fört in frågan i sina säkerhetskoncept)." (s. 17). För att hantera den något obehagliga sitsen har några länder inrättat speciella granskningsnämnder beträffande utländskt inflytande över energiförsörjningen och formellt klassificerat energiförsörjning som en säkerhetspolitisk fråga.

För att undvika ryskt energiberoende satsar Polen på kärnkraft (Larsson [2006], s. 13). Även de tre baltiska staterna fruktar ryskt energiberoende. I dag importerar de tre länderna gas och el från Gazprom och Ryssland. Gazprom är dessutom delägare i lokala gasbolag utomlands. De tre ländernas regeringar har ingått ett principavtal om att bygga en ny kärnkraftsreaktor som ersättning för Ignalina, som ska vara helt stängd 2009 (Svenska Dagbladet den 2 mars 2006).

Åtta central- och östeuropeiska länder har den 28 januari 2006 vädjat om finansiell hjälp för att komma ur energiberoendet av Rysslands gasexport (Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Slovenien, Kroatien och Rumänien). Bland annat vill länderna ha lagringsmöjligheter för naturgas. Polen önskar bygga en LNG-anläggning vid Östersjön för norsk naturgas.

I Finland byggs nu en reaktor @ beslutad år 2002 @ som beräknas vara i drift 2009. I dag är Storbritanninen, Nederländerna, Belgien och de baltiska staterna på väg att fatta beslut om utbyggd kärnkraft. Den nederländske ministern argumenterar enbart utifrån miljöhänsyn och faran med ökade CO2-utsläpp.

Vi är tillbaka till frågan om kärnkraftens framtid i EU-länderna: "While nuclear energy is not the answer to all our energy problems, it has to be part of any answer. The scientific and strategic case for a return to nuclear energy in the EU is overwhelming. The issue is also very much back on the agenda. Tony Blair, the British prime minister, has ordered a domestic energy review to look at the future of nuclear power. Michael Glos, the German economics minister, suggested that Germany should rethink its decision to bail out of nuclear power by 2020." (Wolfgang Munchenau i Financial Times den 9 januari 2006, s. 15)

I dag finns i realiteten ingen gemensam energipolitik på EU-nivå.

EU-kommissionen lade den 8 mars fram en grönbok om Europas energiproblem och EU:s roll i sammanhanget. Grönboken skrevs om på väsentliga punkter som ett resultat av Rysslands abrupta stängning av gasexporten nyåret 2005/06.

Ett prioriterat område i boken är förbättrad försörjningstrygghet på den inre energimarknaden och åtgärder för att kunna hantera eventuella leveransstörningar.

En annan prioritet (av totalt sex) är "en mer hållbar, effektiv och diversifierad energimix". Visserligen väljer varje land sin egen mix men den nationella politiken blir ändå en fråga för EU eftersom de olika EU-ländernas nationella val av mix påverkar grannländernas energiförsörjning och stabiliteten i densamma, liksom konkurrenskraften och miljön (s. 9). I fråga om kärnkraft skriver kommissionen att "beslut som tas av medlemsländer beträffande kärnkraft kan också ha mycket signifikanta konsekvenser på andra medlemsstater vad avser EU:s beroende av importerad fossil energi och CO2-utsläpp." (s. 9) Kommissionen nämner också som ett möjligt övergripande mål för en EU:s energimix att den bör innehålla en miniminivå för energi som kommer från "säkra och låg-kol"-källor.

Kommissionen ger också ett mjukt stöd för kärnkraft genom påpekandet att den är "den största källan för i huvudsak kol-fri energi".

En tredje intressant prioritering i grönboken gäller en "gemensam extern energipolitik". Sålunda skriver kommissionen: "EU måste tala med en röst på den internationella arenan för att kunna reagera på utmaningar i form av ökande efterfrågan, höga och volatila energipriser, ökande importbehov och klimatförändringar. Därför föreslår kommissionen att [en årlig energiöversikt] bör ange prioriteringar när det gäller infrastruktur med tanke på EU:s försörjningstrygghet (bl.a. rörledningar och LNG-terminaler för flytande naturgas) och [att medlemsländerna] kommer överens om gemensamma åtgärder för att se till att [de beslutade] åtgärderna genomförs, tillhandahålla en "vägkarta" för att skapa en alleuropeisk energigemenskap med en gemensam lagstiftning på området, förnya strategin i förhållande till EU:s partner, däribland Ryssland, som är EU:s viktigaste energileverantör, vilket visar vårt ömsesidiga beroendeförhållande, samt slutligen föreslå en ny gemenskapsmekanism som ska göra det möjligt att reagera snabbt och samordnat på nödlägen när det gäller den externa energiförsörjningen. . Kommissionen kommer att föreslå ett antal konkreta åtgärder utifrån [minister]rådets och Europaparlamentets slutsatser och på grundval av svaren och synpunkterna på det som kommer att bli ett mycket omfattande samråd." (Pressrelease den 8 mars 2006 IP/06/282)

Sverige i Europas nya energipolitiska landskap

Den svenska energipolitiken är en låtsaspolitik: regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet låtsas som om både olja och gas ska avvecklas. I stället ska vi erbjudas "grön" energi genom en omställning som (knappast) någon alls tror på. Resultatet blir det som knappast någon vill ha: fossilbaserad energi och elimport från för Sveriges folk farliga ryska kärnreaktorer.

Gas

Sverige berörs av Rysslands externa energipolitik på två sätt. För det första finns långtgående planer på en naturgasledning från Viborg under Östersjön till Greifswald i Tyskland. En teknisk möjlighet är en grenledning till Sverige.

Miljömässiga invändningar har rests mot en sådan grenledning till Sverige.

Frågan är dock om inte en sådan gasledning under alla omständigheter nu är olämplig eftersom den skulle binda Sverige till Rysslands nyckfulla utrikespolitik på energiområdet. Kravet på pålitlighet och förutsägbarhet understryks av att vi här har att göra med investeringar som är utomordentligt långsiktiga @ byggande och underhåll av gaspipeliner @ och ett land, Ryssland, som saknar starka demokratiska och rättsliga institutioner och saknar ett stabilt, öppet och demokratiskt partiväsende.

El

Det andra sättet på vilket Sverige är beroende är genom elförsörjning från ryska kärnkraftverk via Finland. Svenska företag i basindustrin har nyligen bildat ett bolag, Bas El, och låtit det ingå avtal med ett finsk-ryskt konsortium, United Power. Syftet är att öka utbudet av el i Sverige och säkra Bas Els ägares elförsörjning från 2009 genom att bygga en ny elkabel från Ryssland via Finland till Sverige.

Ur miljösynpunkt och svensk folkhälsosynpunkt är försörjning via kabel från Ryssland ett klart sämre alternativ än att generera samma volym i svenska kärnkraftverk. Den ryska kärnkraften är farligare och utsätter inte bara människor i Ryssland utan även i Finland och Sverige för större fara. Genom att importera el från Ryssland ökar de ryska kärnkraftverkens lönsamhet och livslängd, naturligtvis, även om en stor del av Bas Els elimport från Ryssland inte skulle genereras i kärnkraftverk.

Med tanke på den ryska regeringens möjlighet att om den så önskar stänga av Rysslands elleveranser till Finland och Sverige, och på Rysslands demonstrerade benägenhet att utnyttja energipolitiken för utrikespolitiska syften, har Bas Els och Sveriges tänkta ökade beroende av Ryssland som metod för förbättrad elsäkerhet för svensk basindustri i ett slag devalverats i värde. Sverige försätts i en potentiell utpressningssituation. "Gaskonflikten visar att Ryssland inte kommer att avstå från att använda energi som ett vapen, oberoende av lång- och medelfristiga konsekvenser, även om detta innebär olägenheter för sådana partners som Ryssland mest behöver." (Mart Laar, Guntars Krasts, Vytautas Landsbergis och Jerzy Buzek i Financial Times den 17 januari 2006)

Frågor:

Hur har den ryska gaspolitiken de senaste månaderna påverkat Sveriges position beträffande en grenledning för naturgas till Sverige, och vad är Sveriges position i dag?

Som en del i ansträngningarna att minska beroendet av import av energi från Ryssland har ett antal EU-länder annonserat att de vill bygga nya kärnkraftsanläggningar och EU-kommissionen har påpekat detta energislags låga CO2-egenskaper vilket reser frågan på vilka sätt statsministern avser att stödja dessa länders energipolitik.

I EU-kommissionens nyligen publicerade grönbok om energipolitik vill man sätta upp ett övergripande mål för EU-ländernas samlade energimix (i produktionen). Avser statsministern att verka för en sådan målsättning för EU-området?