Svenskt arbete för fred i Syrien

Fru talman! Markus Wiechel och Robert Hannah har i två interpellationer ställt frågor om konflikten i Syrien och minoriteters situation i krigets Syrien. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Konflikten i Syrien är en mänsklig katastrof. Asadregimens och Daishs brutalitet drabbar urskillningslöst civilbefolkningen. Ingen undkommer, vare sig sunniter, shiiter, kurder, kristna eller andra grupper. Övergrepp begås även av andra väpnade grupperingar. Sverige uppmanar samtliga parter att följa de säkerhetsrådsresolutioner som har antagits om övergrepp mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i Syrien. I enlighet med Genèvekommunikén - som FN:s säkerhetsråd har endosserat - betonas att minoriteter måste försäkras att deras rättigheter respekteras.

Mycket allvarliga internationella brott begås i Syrien. Vi, tillsammans i FN, har ett ansvar att verka för att människor i fara bereds skydd, att det blir ett slut på konflikten och att de ansvariga för övergreppen ställs till svars. Detta ansvar gäller oavsett om dessa brott kategoriseras som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Det finns ingen hierarki dem emellan. Regeringen har tillsammans med de andra EU-länderna uppmanat säkerhetsrådet att hänskjuta situationen i Syrien till Internationella brottmålsdomstolen. En särskild undersökningskommission, med mandat från FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, har förgäves begärt att få komma in i Syrien.

Regeringen anser att Daish utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Sverige ingår därför i kärngruppen till den breda globala koalition som bildats för att bekämpa Daish och främja långsiktig stabilitet i Irak och Syrien.

En svår humanitär situation har uppkommit till följd av konflikten i Syrien. Sedan 2011 har Sverige bidragit med 1,9 miljarder kronor i humanitärt bistånd och tagit emot över 130 000 asylsökande från Syrien. Detta stöd kompletteras med vår nya femåriga Syrienkrisstrategi, som innefattar biståndsinsatser om 1,7 miljarder kronor i Syrien och dess grannländer. I strategin står det tydligt att Sverige inte ska samarbeta med Asadregimen eller väpnade grupper.

Sverige har sedan konfliktens utbrott 2011 stött den politiska process som vi hoppas ska resultera i en politisk lösning och fred i Syrien. Regeringen anser att en samlad representation av oppositionen i fredsprocessen är avgörande för en hållbar politisk lösning. Grupper som terroristlistats av FN och/eller EU - som Daish, Hizbollahs väpnade gren och al-Qaida-affilierade Jabhat al-Nusra - är dock grupper som inte bör ingå i en förhandling. Frågan om befolkningsgruppers rätt till självbestämmande är en av många frågor som väntas bli föremål för diskussion i den politiska processen om Syriens framtid.

FN-sändebudet Staffan de Mistura har vårt fulla stöd och bistås av bland andra två svenskar. Vi ger ett omfattande stöd för att stärka kvinnors deltagande i förhandlingarna och ett stöd till civilsamhällsföreträdares deltagande i Genève. Sverige har även sedan några år ett särskilt sändebud för Syrienkrisen som följer utvecklingen noga. I vår dialog med nyckelaktörer understryker vi ständigt vikten av att alla delar av det syriska samhället inkluderas i den politiska processen samt att de mänskliga rättigheterna och internationell rätt respekteras.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är fullt medveten om att Sverige med internationellt bistånd stöder de lidande i Syrien mycket. Det gläder mig och gör mig stolt. Därför tackar jag för det som ministern säger i svaret om hur utsatta minoriteter stöds framför allt ekonomiskt och med biståndsmedel.

Av svaret att döma ser det dock ut som om Sverige inte på något sätt önskar stödja väpnade grupper i Syrien. Det är fullt förståeligt att man inte vill stödja vare sig den brutala regimen eller grupper som al-Nusra eller för den delen Daish.

Men vad gör man när det kommer till de andra grupperingarna? Avser regeringen inte att på något sätt stödja exempelvis den sekulära och demokratiska självförsvarsgruppen SDF, Syrian Democratic Forces, i norra Syrien som till stor del utgörs av kurder, assyrier, turkmener, armenier och så vidare?

I mina ögon är fred grunden för att på sikt kunna skapa demokrati i Syrien, vilket förutsätter att man för samtal med så många parter som möjligt. Jag har vid ett flertal tillfällen lämnat ett antal skriftliga frågor till utrikesministern, och även till andra ministrar, om arbetet för att nå fred och för att på något sätt få en lösning av den fruktansvärda tragedi som sker i Syrien.

Jag skulle därför vilja att ministern tydligt deklarerar vilka grupper som man kan tänka sig att föra samtal med, eftersom det inte är helt klart. Det som hon nämner i svaret handlar om att man inte kan tänka sig att samarbeta med regimen och att man inte kan tänka sig att samarbeta med al-Nusra eller för den delen Daish. Det är fullt förståeligt att man inte vill samarbeta. Men att föra samtal med exempelvis regimen kan vara nödvändigt - absolut inte stödja på något sätt - för att nå fred.

Om vi ser på den kurddominerade alliansen i norra Syrien har den lyckats nå vapenvila med regimen, just för att de har fört samtal. Men det stannar där. Detta anser jag vara grundläggande för att på sikt nå fred.

Jag har ställt fyra frågor, och jag tänkte upprepa tre av dem och hoppas få lite mer förtydligande svar.

För det första: Avser ministern att agera för samtal med olika stridande grupper för att främja vapenvila? Vilka grupper kan man i så fall tänka sig att samtala med?

För det andra: Vilka åtgärder vidtar ministern och regeringen för att förhindra att svenskt stöd gynnar fel grupper? I detta fall tänker jag främst på andra salifistgrupper.

För det tredje: Vilken roll anses Sverige ha under fredsförhandlingarna, och vad gör Sverige för att inte fel krafter ska få för mycket inflytande?

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att utrikesministerns svar innehåller bra information för den som har ställt frågor om de generella utgångspunkterna när det gäller Syrien. Men rubriken på min interpellation är Situationen för det assyriska folket i al-Hasakah-provinsen.

I utrikesmnisterns svar omnämns varken folkgruppen assyrier/syrianer, al-Hasakah-provinsen eller YPG-styrkorna. Det är anmärkningsvärt att jag får svar på helt andra frågor än dem som jag har ställt.

Fru talman! Dessutom förminskas det assyriska folket av utrikesministern till att kallas kristna. Jag undrar varför utrikesministern väljer att skriva om kurder men inte om assyrier. Benämningen "kristna", kan jag berätta, användes först av Saddam Hussein och hans föregångare - och senare också av al-Asad och andra människor - för att förminska det assyriska folkets folkliga rättigheter. Nu använder utrikesministern samma uttryck. Jag undrar därför: Skulle utrikesministern acceptera att förminskas till att kallas kristen i stället för svensk?

Fru talman! Jag kommer att vara nödgad att skicka in samma eller liknande frågor som i interpellationen om jag inte får svar på dem här i dag. Det assyriska folket, som är ett av Mellanösterns urfolk, håller på att utrotas på grund av radikal islamism. Ett av de få områden i Mellanöstern där folket fortfarande, trots de pågående folkmorden och trots det pågående kriget i Syrien, faktiskt någorlunda upprätthåller en assyrisk kultur är i al-Hasakah-provinsen i Syrien. För att det assyriska folket ska överleva på sikt är det av yttersta vikt att deras rättigheter försvaras där och att Isis folkmord på assyrier och andra kristna folk, liksom på yazidier, stoppas.

Den senaste tiden har situationen i al-Hasakah och i synnerhet i staden Qamishli blivit ännu svårare. Rapporter från Amnesty visar att såväl Isis som andra grupperingar, till exempel de kommunistiska YPG-styrkorna, begår krigsbrott mot al-Hasakah-provinsens minoriteter. I Qamishli har de kommunistiska YPG-styrkorna attackerat de assyriska självförsvarsstyrkorna vid minst ett dokumenterat tillfälle.

Jag vet att al-Hasakah-provinsen är en av de provinser i Syrien som jämförelsevis har varit mest förskonad. Om det finns någon provins där Sveriges regering faktiskt kan göra riktig skillnad tror jag att det är där. Det är av yttersta vikt att man vågar arbeta i just den regionen, eftersom det är där minoriteterna finns. Att främja fred och självförsvar för minoriteterna i just den här regionen är jätteviktigt.

De frågor jag ställde i interpellationen, och som jag fortfarande vill ha svar på, är vad utrikesministern gör för att säkerställa den assyriska/syrianska folkgruppens överlevnad och rätt till självbestämmande i just al-Hasakah-provinsen samt vilken rätt till självbestämmande och egna försvarsstyrkor utrikesministern anser att det assyriska/syrianska folket har i just al-Hasakah-provinsen.

Jag vill också veta vad utrikesministern anser om Amnestyrapporterna om YPG-styrkornas brott där. Vad tänker utrikesministern göra för att se till att YPG-styrkorna i Syrien slutar begå brott mot minoriteterna? Det är av yttersta vikt att alla minoriteter i Syrien som finns i just dessa provinser kommer överens fredligt och tillåts överleva i regionen.

Fru talman! Jag behöver inte tacka för svaret eftersom jag inte har skrivit någon interpellation. Jag håller dock i mångt och mycket med om det utrikesministern säger om nödvändigheten i att få fred i Syrien och att minoriteter i landet, liksom givetvis alla invånare i Syrien, måste kunna få en ny framtid i fred och stabilitet. Det gäller naturligtvis också att man måste ha en inkluderande process för fred i Syrien men att den inte kan vara så inkluderande att man går in i samtal med grupperingar som exempelvis Daish.

Det finns några saker jag tycker är viktiga i en något så när uppdaterad analys, som vi bör göra i Sverige och även i resten av världen, av vad som sker i Syrien och hur man skulle kunna förbättra och fördjupa en strategi för att verka långsiktigt för fred. Det första är det som nu sker i Aleppo. När Putin klev in i kriget i Syrien i november förändrades fakta på marken från luften, skulle man kunna säga, på ett sätt som nu i praktiken innebär att regeringssidan snart har ringat in Aleppo. Vad händer om det sker nu? Det är inte särskilt långt kvar; det rör sig om några kilometer.

Det första som händer är förstås en enorm risk för en humanitär katastrof. Vi har återigen en risk för flyktingströmmar norrut mot Turkiet i miljonklassen. Därtill kan det i praktiken innebära att upproret i norra Syrien kollapsar, med följden att de militära övningarna lär spridas söderut mot Damaskus. Det betyder att de två stora befolkningsområdena i Syrien riskerar att utsättas för nya strider och en humanitär härdsmälta med enorma flyktingströmmar.

Jag tror att det är viktigt, fru talman, att man från omvärldens sida och även från det svenska Utrikesdepartementets och andra europeiska länders sida börjar förbereda sig för en ny våg av flyktingar och för hur realiteten skulle kunna se ut med i praktiken bara al-Asad, Daish och de kurdiska styrkorna i norra Syrien - och inga moderata rebellstyrkor. Det kommer att få en del implikationer och förändra saker och ting.

Det andra, fru talman, är att flyktinglägren runt Syrien - i Turkiet, Jordanien, irakiska Kurdistan och så vidare - inte är temporära. De är permanenta. Jag tittade på de senaste siffrorna från UNHCR, och det finns 4,6 miljoner registrerade Syrienflyktingar. Av dem är var femte under tolv år. Vi talar alltså om snart 1 miljon syrier som bor i tält, trädgårdar och så vidare i grannländerna, under mycket svåra omständigheter, och inte ens har fyllt tolv år. Det är klart att man måste adressera frågan långsiktigt på något sätt, alltså hur man ska klara av att hantera även flyktinglägren.

Jag tror att man måste börja fundera på hur lägren styrs. Om vi talar om palestinska flyktingar kan vi se att de är 5 miljoner, och Syrienflyktingarna är snart 5 miljoner. Sedan har vi irakiska internflyktingar på det. Summan av allt detta är att Förenta nationerna i dag är god man för över 10 miljoner människor i Mellanöstern. Det är givetvis ohållbart långsiktigt sett. Jag tror att den problematiken måste vara med i analysen när det gäller fred i Syrien.

Fru talman! Jag kände att jag behövde gå in i debatten för att lite grann balansera upp diskussionen.

Jag kan inleda med att säga att vi sedan sommaren 2014 har en terrororganisation som heter Daish och har härjat i Irak, Syrien och de kurdiska områdena. Daish är en terrororganisation som har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott mot mänskligheten, vilket utrikesministern också har understrukit. Det är en fruktansvärd terrororganisation som har attackerat civila och avrättat män, kvinnor och barn. Man har kidnappat kvinnor och flickor och sålt dem på gatan i Mosul samt utnyttjat dem som sexslavar. Det är en organisation som har avrättat och förgripit sig på assyrier/syrianer, turkmener, shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna, kurdiska yazidier - ja, alla som inte passar i deras värld.

Mot denna terrororganisation växte det fram en motståndsrörelse, en kraft av unga kvinnor och män som tog fajten. De tog fajten och kämpade för alla folkgrupper som finns i regionen. Tusentals människor har offrat sina liv i kampen mot denna fruktansvärda terrororganisation. Därför blir det lite olyckligt när denna terrororganisation nämns i samma kontext som till exempel de människor - det är ungdomar, flickor och pojkar - som kämpat mot den. Jag tycker att det är lite olyckligt att den benämns i samma kontext.

Sedan är det självklart att de som begår brott och de som bryter mot de mänskliga fri- och rättigheterna ska fördömas. Jag har också tagit del av den Amnestyrapport som kritiserar bland annat, i det här fallet, YPG-styrkorna. Man menar att de har brutit mot de mänskliga fri- och rättigheterna och tagit över vissa byar i områdena. Jag vill dock understryka att man när vi talar om PYD/YPG måste förstå att PYD, det demokratiska självstyre som finns i området, består av 85 organisationer, politiska partier och folkgrupper. Det är kurder, araber, assyrier, yazidier, turkmener och armenier. I detta finns också det syriska högsta rådet, demokratiska assyriska partier och Bet-Nahrain med flera.

Här försöker man hitta en samexistens för att kunna hitta en modell för att leva tillsammans. Varje post som finns representeras av de grupper jag nämnde. Det finns i dag tre officiella språk i de olika kantonerna i det område som kallas för Rojava. Det är kurdiska, assyriska och arabiska. Vi har 13 ministrar, och bland dem finns dessa folkgrupper representerade.

YPG är Rojavas försvarsstyrkor och inte direkt PYD. YPG består inte bara av PYD-anhängare. Det finns en grupp som heter Sutoro-styrkor, och det finns också al-Sanit-styrkor med flera i området. Det finns ett exempel på ett fall där man har kunnat konstatera att två personer som tillhörde YPG utförde ett dåd i Teltemer och mördade en militär ledare. De två personerna fängslades och fick fängelse i 20 år.

Det är klart att YPG och PYD har stora utmaningar. De behöver Sveriges hjälp. Vi måste fortsätta att stödja de demokratiska krafterna för att se till att bygga upp ett demokratiskt system.

Fru talman! Tack så mycket till er allihop! Det är väldigt insiktsfulla och kloka åsikter. Jag kan hålla med om att vi blir lite fångna i formatet. När man försöker att svara på flera frågor med lite olika inriktning kan det bli ett för allmänt svar. Därför ska jag försöka vara lite mer precis. Samtidigt tackar jag för det förtroende som visas regeringen och vår roll och förhoppningarna och förväntningarna på vad regeringen kan spela för roll.

Här ansluter vi oss först och främst till en FN-ledd process. Den definierar bland annat vilka som utgöra opposition. Vilka är det som ska betraktas som terroristorganisationer? Hur ska förhandlingarna äga rum? Vi finns dessutom i ett EU-spår där vi försöker att verka via EU för att trycka på. Vi var så sent som förra veckan i London för att diskutera med alla dem som är angelägna om en lösning i Syrien och vill bidra ekonomiskt till att lösa krisen i Syrien.

Där diskuterade vi bland annat en sådan fråga som har att göra med flyktingströmmar och att hjälpa de länder som nu tar emot ett stort antal flyktingar. Där har till exempel Jordanien introducerat något som kallas för Jordan Compact. Det är helt enkelt ett sätt att försöka se lite mer långsiktigt på det och försöka få fram åtgärder som utbildning och jobb till dem som lever i stora flyktingläger. Det handlar om vara mer konstruktiva och mycket praktiska i hur vi ska kanalisera våra pengar och vårt stöd på ett effektivt sätt.

Där finns vi med i diskussionerna. Vi gör det genom våra utlandsmyndigheter, och så vidare. Det är så vi kan arbeta. Ett exempel är den militära insats som vi gör i Irak. Där kan vi också bilateralt bidra. Vi gör det också uttalat med vår Syrienstrategi med hur vi kan se att vi kan stödja både det politiska och det humanitära och det militära spåret.

Det står klart och tydligt i vår Syrienkrisstrategi att Sverige inte ska samarbeta med al-Asad-regimen. De svenska biståndsinsatserna kommer att genomföras av FN-organ och andra organisationer. De ansvarar också för att säkerställa att pengarna inte hamnar i orätta händer.

Al-Asad-regimen har huvudansvaret för konflikten i Syrien och har begått omfattande övergrepp mot civilbefolkningen. Därför är al-Asad en lika olämplig samarbetspartner för Sverige och EU som Daish är. Regimen har också främjat Daishs framväxt genom att i första hand angripa oppositionskontrollerade områden. Grupper som terroristlistats av FN eller EU som till exempel Daish, Hizbollahs väpnade gren och Jabhat al-Nusra bör inte ingå i förhandlingen om en politisk lösning på konflikten.

När det gäller skyddszoner för assyrier i al-Hasakah-provinsen håller jag med Robert Hannah om att det är hög tid att göra något för att säkra skyddet för civila inklusive assyrierna. Men frågan om inrättande av skyddszoner i Syrien bör hanteras av FN:s säkerhetsråd. Skyddszoner förutsätter att några länder aktivt tar ansvar för att patrullera och säkerställa dem. Annars är risken att det blir dödsfällor.

Att upprätthålla sådana skyddszoner när konfliktlinjerna på marken inte är tydligt definierade och dessutom som i Syrien i ständig förändring är mycket svårt. Erfarenheterna av skyddade zoner har inte varit så goda. Därför finns också en stor tveksamhet om man inte kan se till att ett antal länder och FN åtar sig skyddet fullt ut. Det är en fråga som vi ska fortsätta att diskutera för att se hur vi på bästa sätt kan säkerställa skyddet av civila i Syrien.

Anmestyrapporten tar vi på mycket stort allvar. Vi kommer att följa upp den med våra partner i koalitionen mot Daish.

Fru talman! Tack, ministern, för tillägget! Det råder enighet om samarbete med regimen. Det finns väl inte någon i Sveriges riksdag eller något parti som stöder samarbete med en brutal regim som den vi har i Syrien. Det råder inget tvivel om det.

Det jag var inne på tidigare var samtal för att försöka nå vapenvila. Det är trots allt vapenvila som kan möjliggöra humanitära transporter till de civila i områdena som är kontrollerade av regimtrupper. Det är trots allt en regim som trots sin brutalitet vill ha slut på kriget på grund av de konsekvenser och den misär kriget för med sig.

Jag menar att ministern kanske borde förtydliga regeringens hållning. Det ska självklart inte vara något samarbete. Det står vi alla för. Men man kan däremot kanske försöka nå någon form av samtal om vapenvila även med sådana grupper.

Ministern talade om den goda kontrollen på var våra biståndspengar hamnar. Jag har några exempel på hur svenska biståndspengar tidigare hamnat fel och hur de än i dag hamnar fel.

Genom Sida och svenska staten har svenska skattemedel hamnat hos två organisationer som är tydligt kopplade till gruppen Army of Conquest. Det är en grupp i Syrien som är influerad av al-Qaida och Muslimska brödraskapet som har tydliga salafistiska inriktningar. Det handlar om Islamic Relief och Syrian Recovery Trust Fund.

Det är medel som har nått grupper som inte på något sätt kan kallas särskilt humana. Army of Conquest innefattar bland annat al-Nusra, som även utrikesministern och svenska staten ser som en terroristorganisation. Svenska biståndsmedel har gått dit. Det är beklagligt. Det är jättebra om vi kan stötta människor som har problem. Men våra biståndspengar ska inte hamna hos terrorister. Det gör de i dag.

Jag var tidigare inne på någonting annat i mitt inlägg. Det handlade om förhandlingarna som just nu sker bland annat i FN. Sverige vill vara en aktiv del i, och det tycker jag är bra, att försöka få till förhandlingar som leder till fred. Problemet är att den person som representerar rebellerna i det här fallet heter Mohammed Alloush, och han är ledare för Army of Islam. Det är en salafistgrupp i Syrien som har tolkningar som stöttas av Saudiarabien. Den kan inte på något sätt anses stå för demokrati eller de värderingar som västvärlden ser som självklara i ett demokratiskt och humanitärt land.

Dessutom har man fallit för Turkiets påtryckningar. Man stänger ute den allians jag talade om tidigare i norra Syrien, Syrian Democratic Forces, som står för de främsta demokratiska rörelserna. De har en tydlig extremvänsterprägel. Men det är trots allt de grupper i Syrien som på allvar kämpar för demokrati, ett sekulärt samhälle, självständighet och självstyre. Hur kan man falla för Turkiets påtryckningar att stänga ute dessa och samtidigt stödja att den som ska leda rebellernas förhandlingar är en brutal islamist?

Fru talman! Tack, utrikesministern för klargörandena! Jag ser fram emot att utrikesministern ska följa upp Amnestyrapporterna. Vad det kan leda till vet jag inte. Men jag tar det Amnesty säger och skriver där på största allvar.

Om utrikesministern åker till Erbil igen rekommenderar jag utrikesministern att besöka Café Eskilstuna. Det är en av de största kafékedjorna i Erbil, och den ägs av människor som har återvänt efter att ha varit flyktingar i Sverige.

Tyvärr är situationen sådan för Mellanösterns minoriteter att det knappt finns några kvar i Mellanöstern. Alla folk lider vid krig, men de som riskerar att utrotas är främst minoriteterna. Det är de som inte kan försvara sig själva. Det vi har sett i Mellanöstern de senaste decennierna är sekterism där man endast har kunnat hitta skydd hos sin egen grupp. Det gör att de grupper som är minst och svagast kommer att drabbas hårdast.

I sitt svar säger utrikesministern att det inte finns någon skillnad mellan folkmord och krigsförbrytelser. Jag håller inte med om det. Folkmord leder till att en befolkning utrotas och är också jus cogens.

Därför frågar jag utrikesministern: Är det inte skillnad i grad på brottet om det är ett folkmord jämfört med andra typer av krigsförbrytelser?

I mina ögon är folkmord jus cogens, och det som Isis gör mot yazidierna, assyrierna och andra folkgrupper är ett värre brott mot mänskligheten än vad krigsförbrytelser är.

När det gäller al-Hasakah måste man säkerställa att de grupper som finns där inte begår brott mot varandra. Det handlar om minoriteter, och al-Hasakah är en av de fredligaste krigsregionerna i Syrien.

Det finns två alternativ. Det ena är att upprätta en skyddszon. Jag hoppas att man tittar noga på om man ska göra det eller inte och om det är värt det eller inte.

Låt mig göra en jämförelse. Sedan Isis invasion av Irak har en tredjedel av den assyriska befolkningen lämnat Irak. Man skyddar dem inte, de känner ingen trygghet och de väljer att lämna området. Den absolut äldsta syrisk-ortodoxa kyrkan, den som Koranen skriver om, uppger att man endast har 15 000 medlemmar kvar i landet. Det var över en halv miljon för tio år sedan. Det är en etnisk resning och ett folkmord som har skett.

Det andra alternativet är självförsvar, det vill säga att ge dem vapen så att de kan skydda sig själva.

Om man inte kan arbeta med skyddszoner, vad kan man annars göra? Kan det inrättas självförsvarsstyrkor? Vad kan man göra för att säkerställa att de grupperingar som finns i de områden där minoriteterna finns inte strider mot varandra? Jag tror att det är av yttersta vikt.

Jag förstår att Sverige inte kan göra allt, och Sverige gör otroligt mycket när det kommer till humanitärt bistånd. Här har utrikesministern mitt fulla stöd. Men jag tror också att om det är någonstans där Sverige kan påverka är det i de regioner där det finns minoriteter och många som lyssnar. Café Eskilstuna finns i irakiska Kurdistan av en anledning. Det finns starka kopplingar. Samma sak gäller YPG-styrkorna där det finns väldigt starka kopplingar till Sverige. Här kan utrikesministern göra riktig skillnad.

Jag skulle vilja höra lite kommentarer på det.

Fru talman! Jag förstår inte Sverigedemokraternas resonemang om att det inte är den FN-orienterade processen under Staffan de Mistura som ska försöka komma i mål med någon sorts vapenvila, utan det ska Sverige göra på egen hand.

Sverige har inte den geopolitiska tyngden att få dessa parter att teckna firma för fred. Om inte FN har klarat det, varför skulle vi göra det?

Dessutom vet vi att det inte finns något intresse från den syriska regimen att ha samtal, av den enkla anledningen att man har överhanden i kriget. Vidare är de som är emot regeringen i Syrien så oeniga att det inte finns någon som kan teckna firma och leverera fred. Därför är samtalsvägen och Genèvesamtalen förmodligen inte särskilt fruktsamma, även om de givetvis måste prövas.

Fru talman! Min uppfattning är därför att man ska titta mycket mer på vad man kan göra i konkret handling, och det finns två saker som Sverige skulle kunna göra nu.

Det första är, för att anknyta till mitt tidigare inlägg och en artikel jag skrev i Dagens Nyheter för ett år sedan, att vi måste titta på hur flyktinglägren kan organiseras och demokratiseras, för dessa flyktingläger är permanenta, inte temporära. Vi måste börja titta på hur beslutsfattandet sker i lägren, hur utbildningen ser ut, hur det är med kvinnors och barns rättigheter, hur det är med entreprenörskap och så vidare. Dessa läger utvecklas till städer, och det måste finnas en tanke för hur den processen ska kunna ske.

Det andra är att vi när vi nu tar emot fler kvotflyktingar bör titta på om det går att specifikt välja ut just hotade minoriteter, till exempel flickor som befrias från Islamiska statens slaveri, och ge dem kvotstatus i Sverige.

Fru talman! Jag vill också understryka vikten av att följa upp Amnestys rapport från oktober 2015. Den är allvarlig och viktig. Den pekar på att det finns stora problem i detta område och att det sker oacceptabla övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Därför är det glädjande att utrikesministern poängterade att hon kommer att följa upp denna rapport.

Vi ser att de stridande parterna i konflikten gör sig skyldiga till människorättskränkningar. Då är det viktigt att Sverige är en tydlig röst som säger att det är oacceptabelt att kränka de mänskliga rättigheterna. Vi måste säga detta tydligt till alla parter i konflikten och fortsätta att stå upp för de svaga grupper som finns i området: assyrier/syrianer, kurder, kurdiska yazidier med flera. Vi ska peka ut dem som begår brott och säga att det inte är okej.

Det är viktigt att Sverige har en fortsatt dialog med det demokratiska självstyre som finns i Rojava. En dialog mellan Sverige och Rojava är viktig.

Det är också viktigt att få konstaterat att det pågår ett samtal med bland annat Assyriska Riksförbundet i Sverige.

Man måste fortsätta att samarbeta med dessa grupper för att utveckla ett demokratiskt område och ett framtida demokratiskt Syrien.

Fru talman! Jag tackar för inläggen.

Det är mycket viktigt att vi noga granskar hur biståndsmedel används och, så gott det låter sig göras, alltid ser till att de inte hamnar i orätta händer eller går till orätta ändamål.

Just nu har vi en FN-ledd process, och den ger vi stöd till för att hitta en fredlig lösning på konflikten i Syrien. Vi bidrar också på många olika sätt bilateralt i våra kontakter med de länder som tar emot många flyktingar, till exempel Jordanien. Vi jobbar förstås också via EU för att hitta vägar framåt. Det är en mycket allvarlig situation och en mänsklig tragedi, både i al-Hasakah-provinsen och i andra delar av Syrien. Människor utsätts för ett lidande som är svårt för oss att fullt ut förstå. Därför måste denna konflikt få ett slut.

Precis som det har påpekats av flera av er är det viktigt att vi ständigt uppdaterar våra kunskaper och kommer med fler goda idéer. Jag tar gärna upp det som Fredrik Malm nämnde. Det är förstås viktigt hur vi hanterar flyktinglägren, och alla goda förslag är välkomna.

Dessutom är det något som jag själv har jobbat med i och med att jag har suttit i en högnivåpanel som FN har tillsatt om hur humanitär assistans ska utformas framöver. Där handlade viktiga förslag om att inte låta ungdomar bli utan skolgång, att se till kvinnors behov speciellt, att skapa jobbmöjligheter och så vidare. Jag tror att det blir ett tema på det humanitära toppmötet under våren.

Jag kommer att granska alla sådana här förslag med stort intresse och tror att vi kommer att behöva konkreta förslag till hur vi förbättrar situationen på marken.

Dessutom har vi tillsatt en ambassadör speciellt för att följa situationen i Syrien. Det betyder att vi känner oss uppdaterade. Vi har någon att skicka ut i världen för att se till att vi kommer fram med förslag som kan vara riktigt effektiva.

Fredlig samexistens är den väg framåt som vi måste eftersträva. Därför är den här politiska processen avgörande, både för att upprätthålla lag och ordning och för att erbjuda skydd för såväl assyrier och syrianer som resten av befolkningen. Vi gör allt vi kan för att stödja den politiska processen.

Nu är det så att olika befolkningsgruppers självbestämmande är en fråga som beslutas av Syriens befolkning. Därför är det en fråga som kommer att bli föremål för diskussion. Vi verkar fortsatt för att samtliga delar av det syriska samhället ska inkluderas i den politiska processen.

Jag tycker att det allra viktigaste, oberoende av vilken benämning vi ger det lidande som människor drabbas av och som inte minst minoriteter utsätts för, är vad vi gör för att förhindra det och vad vi gör för att stötta och hjälpa de människor som är utsatta för förföljelse, dödande och lidande. Det är det som vi bör inrikta oss på.

Och jag åker förstås gärna till Café Eskilstuna nästa gång. Vi har ju upptäckt att det svenska inflytandet är så stort att ministrar pratar flytande svenska när vi kommer dit. Det betyder förstås väldigt mycket att ha de här kontakterna och innebär att vi kan ha en mycket öppenhjärtig dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Till Fredrik Malm: Sverige ska naturligtvis inte på egen hand sköta förhandlingarna, utan det ska ske genom FN. Men Sverige borde vara en aktiv part i att trycka på FN så att även de grupper som kämpar för självstyre och demokrati i norra Syrien ska få bli en del av fredsförhandlingarna. I dag utestängs de, vilket Fredrik Malm är väl medveten om. Det är dessutom grupper som i dag skyddar extremt många, bland annat kristna människor som har flytt kriget i olika delar av landet och som i övrigt trakasseras av både islamister och regimen.

Särskilt i en tid då Sverige kandiderar till att bli en del av FN:s säkerhetsråd kan det vara viktigt att visa varför vi faktiskt är värdiga den platsen. Därför tycker jag att regeringen och ministern kanske skulle ha ansträngt sig lite mer för att inkludera de här grupperna.

Fru talman! Sedan har jag en fråga till ministern. Det handlar igen om biståndet. Jag förstår att även ministern tycker att bistånd ska hamna hos rätt personer och i rätt organisationer och att det inte ska gå till terrorister. Det borde vara en självklarhet. Det är just därför som jag tycker att det är lite märkligt att regeringen i dag faktiskt skänker pengar till organisationer som uppenbarligen har gett pengar till organisationer som al-Nusra. Är det ministerns uppfattning att det är okej att Sida eller regeringen ser till att biståndsmedel, svenska skattemedel, går till organisationer som Islamic Relief eller Syria Recovery Trust Fund?

Fru talman! Det brukar sägas att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet, och det är ungefär så jag ser på Svenska kyrkans arbete de senaste 20 åren med att hjälpa de utsatta kristna minoriteterna i Mellanöstern.

Jag tror, fru talman, att så länge omvärlden inte ger minoriteterna en lösning eller skydd eller ser dem kommer de tvingas att vända sig inåt. De kommer då att tvingas att välja mellan en diktator och döden.

Jag vet att en stor del av minoriteterna i Syrien stöder Asad, och det finns en anledning till det. De vill inte ha radikal islamism. De vill inte utsättas för döden. De vill kunna stanna kvar där de finns. Och det är omvärldens plikt att faktiskt kunna erbjuda ett alternativ för de här personerna, för de här grupperna. Görs ingenting är jag helt övertygad om att de här minoriteterna kommer att vara utrotade.

Tidigare fanns det judar i Irak och i Syrien. Var finns de i dag? De är utrotade; de finns inte kvar. Tidigare fanns det 200 000 mandéer i Irak. Var finns de i dag? De är utrotade, därför att världen inte såg dem. Världen ville inte skydda dem.

Frågan är då vad man kan göra för att skydda de här grupperna eller för att se till att se dem. Det finns två alternativ. Det ena är självförsvar, att hjälpa dem till självförsvar och se till att de har det. Om det inkluderar vapen eller något annat vet jag inte, men någonting måste göras i det perspektivet. Det andra alternativet är att upprätta en skyddszon. Det är ungefär de två alternativ som omvärlden har om man vill se ett Mellanöstern där det finns minoriteter, en etnisk diversifiering och olika folkslag och grupperingar.

Det är helt avgörande att omvärlden ser att de här minoriteterna behöver ett stöd och behöver bli sedda. Man kan bara se på utvecklingen i Irak. Syrierna vill inte ha ett Irak. Assyrierna i Syrien vill inte leva som assyrierna i Irak gjorde, för de finns knappt kvar. De är utrotade, etniskt rensade. I mina ögon är det ett folkmord.

Jag uppmanar verkligen utrikesministern att arbeta för just minoriteternas situation.

Fru talman! Tack så mycket för en viktig debatt! Och tack igen för insiktsfulla och kloka inlägg med goda förslag! Det är lätt att hålla med, men det är också svårt att se hur det enkelt låter sig göras i dagsläget. Det vi alla vill är förstås att få en varaktig fred och att arbeta för fred. Då måste vi också rusta för fred, därför att konflikten i Syrien är en mänsklig tragedi som måste få ett slut.

Nu har mer än 250 000 människor dödats, och över 11 miljoner syrier befinner sig på flykt. Alla Syriens befolkningsgrupper drabbas just nu, men minoriteterna är förstås särskilt utsatta, precis som Robert Hannah väldigt klokt säger.

Jag tycker inte att man kan utesluta lösningar som skyddszoner. Jag har bara försökt påpeka att det kräver att det verkligen blir en skyddszon. Jag tror att alla de här åtgärderna kommer att behöva diskuteras i de olika sammanhang inom vilka vi verkar för freden. Att skicka mer vapen tror jag inte är en lösning på konflikten. Men vi måste göra mycket mer för att skydda minoriteterna i Syrien. Det kan jag bara hålla med om.

FN-processen måste fortsätta, och vi hoppas förstås att samtalen kan återupptas i slutet av den här månaden. Nu måste vi också sätta press på den syriska regimen och på Ryssland att uppfylla de humanitära krav som säkerhetsrådet har ställt och framför allt att vidta förtroendeskapande åtgärder och inte bidra till att situationen blir ännu värre i Aleppo eller på andra håll i Syrien.

Tack så mycket för debatten!

Överläggningen var härmed avslutad.