Stöd för kommersiell service på landsbygden

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig om jag har för avsikt att ändra systemet så att konkurrens på lika villkor fortsättningsvis kommer att råda för de driftsstöd och investeringsbidrag som är så viktiga för en öppen och levande landsbygd och när vi i så fall kommer att få se en förändring av regelverket.

För ganska exakt en månad sedan besvarade jag en skriftlig fråga från Gunilla Svantorp i vilken hon ställde exakt samma fråga som i denna interpellation. Låt mig därför än en gång understryka att tillgången till kommersiell service i form av dagligvarubutiker och drivmedelsstationer är en av förutsättningarna för att det ska gå att bo, verka och leva i alla delar av landet. Det finns därför ett flertal olika statliga stöd till dagligvarubutiker och drivmedelsstationer som kan beslutas av regionerna och Gotlands kommun med stöd av förordningen (2000:284) om stöd till kommersiell service.

Stöden till kommersiell service är så kallade statliga stöd, och bestämmelserna är EU-gemensamma. Det innebär bland annat att den sammanlagda summan av alla stöd till kommersiell service - investeringsstöd, servicebidrag och driftsstöd - inte får överstiga ett visst belopp under en treårsperiod. Detta gäller oavsett om det är ett företag eller en organisation som söker stöd. Om en organisation, exempelvis en Coopförening, har flera butiker och söker flera olika stöd räknas alltså den sammanlagda summan av alla erhållna stöd till organisationen.

Regeringen har ett tydligt landsbygdsfokus, och vi arbetar målmedvetet för att förbättra förutsättningarna för alla dem som bor, lever och verkar i Sveriges landsbygder.

Fru talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret, men att jag blev tvungen att ställa en interpellation gör nog att alla förstår att jag inte är särskilt nöjd med statsrådets svar. Jag tycker inte att han vare sig i svaret på den skriftliga frågan eller i svaret på interpellationen svarar på min fråga.

Min fråga handlar om konkurrens på lika villkor. Det handlar om ett drifts- och investeringsstöd för kommersiell service på landsbygden som man kan söka och att kruxet är att stödet kopplas till verksamhetens organisationsnummer.

I Sverige i dag, liksom även i andra länder, finns det olika företagsformer. Den kooperativa verksamheten Konsumentföreningarna har ett och samma organisationsnummer för alla butiker medan andra - exempelvis Icabutiker - inte har det. Det exempel jag tog upp både i min skriftliga fråga och i interpellationen är följande: Om sex Icabutiker söker stödet får varje butik maximalt belopp om de uppfyller villkoren, medan de sex kooperativa butiker som söker får dela på den summa det handlar om eftersom de utgör en juridisk enhet.

Min skriftliga fråga och interpellationen handlade just om denna orättvisa. Anser statsrådet att detta är konkurrens på lika villkor? Om inte, tänker statsrådet försöka göra någonting för att förändra det? Man kan säga att detta är en EU-fråga, men vi har ju också ministerråd. Som nämndes i en tidigare interpellation kan man åka till EU och försöka att påverka. Då är det väldigt viktigt att visa på det som är unikt för Sverige och att Sverige ser ut som det gör och har en stor landsbygd där det är långt till vissa affärer.

Drifts- och investeringsstödet kan vara det som avgör om en butik lever vidare eller inte. Det handlar heller inte bara om en butik. Alla vi som bor på landet vet att butiken inte bara är en butik utan också en samlingsplats, ett utlämningsställe för apoteket och ett ställe där man lär sig hantera digitala tjänster. Butiken är helt enkelt en samlingsplats för orten, och därför är den mycket mer än bara en plats dit man åker för att köpa mjölk eller vad man nu gör.

Hur kan statsrådet inte svara på frågan utan i stället hänvisa till hur systemet ser ut? Jag vet ju hur systemet ser ut; det var därför jag ställde en fråga som jag inte fick svar på. Det är också därför jag nu vill höra om statsrådet tycker att detta är konkurrens på lika villkor.

Fru talman! Jag delar Gunilla Svantorps engagemang för landsbygden och dess villkor. Gunilla Svantorp och jag har också samma syn på vikten av lokal kommersiell service i hela landet.

Jag bad Tillväxtverket, vår nationella ansvariga myndighet på detta område, om information rörande Coop inför denna interpellationsdebatt. Man svarade att alla Coopbutiker som uppfyller kriterierna för att få särskilt driftsstöd har fått särskilt driftsstöd. Detta omfattar de Coopbutiker som har ett längre avstånd än 10 kilometer till närmaste butik eller är belägna på en ö och som har en omsättning av dagligvaror på under 11 miljoner kronor årligen.

Än så länge har bestämmelserna för stöd alltså inte inneburit att någon Coopbutik inte har kunnat få särskilt driftsstöd. En återkommande synpunkt är ändå att Coopföreningar missgynnas när det gäller möjligheten att beviljas statligt stöd enligt tidigare nämnd förordning om stöd till kommersiell service. Det gäller främst investeringsstödet.

Denna synpunkt beror på att rätten till stöd beror på hur Coopföreningarna är organiserade. Om en förening har flera butiker anses alla omfattas av samma förening, och alla stöd räknas då samman. Det innebär bland annat att den sammanlagda summan av alla stöd till kommersiell service - investeringsstöd, servicebidrag och driftsstöd - inte får överstiga ett visst belopp under en treårsperiod. Detta gäller oavsett om det är ett företag som söker stöd, vilket vi ju har exempel på, eller om det handlar om en organisation, exempelvis en Coopförening. För den som har flera butiker och söker flera olika stöd räknas alltså den sammanlagda summan av alla stöd som man har erhållit.

Som jag beskrev i mitt interpellationssvar omfattas stöden till kommersiell service av EU-gemensamma bestämmelser. Detta är bestämmelser som bland annat ska förhindra konkurrens på osunda villkor.

Olagliga stöd kan leda till återkrav och i värsta fall konkurser. Därför är det viktigt att vi följer de regelverk som finns såväl på nationell nivå som på EU-nivå.

Fru talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Frågan kvarstår dock. Statsrådet sa alldeles nyss att alla Coopbutiker som är berättigade att söka har fått stöd, men det är inte detta frågan gäller. Dessa butiker har fått stöd upp till maxtaket som de har fått dela på. I en konkurrerande kedja där alla är sina egna juridiska personer har varje juridisk person fått stöd upp till taket, för där slår man inte ihop det hela. Det statsrådet sa alldeles nyss var tolkningsbart, men så är det. Om sex stycken i en konkurrerande kedja är egna juridiska personer kan de få upp till maxtaket om de uppfyller villkoren. Då får de sex gånger mer än vad Coopbutikerna får. Det är ändå detta som är den stora frågan, och jag tycker inte att statsrådet svarade på den.

Om jag backar lite och funderar på det läge som vi befinner oss i nu, alltså det säkerhetspolitiska läget, kan jag också hänvisa till Tillväxtverket. I april 2021 tog man fram en rapport där man tittade på vad som hände under pandemin. Man fokuserade specifikt på kommersiell service och visade att detta ger ett robustare samhälle.

En kort sammanfattning av en väldigt bra rapport är att pandemin lärde oss att butiker på landsbygden är viktiga för krisberedskapen. Då kan man ju tycka att det borde vara viktigare att försöka ändra reglerna så att butiker som har valt att vara kooperativa och som är en enda juridisk person inte tvingas lägga ned på grund av att systemet inte kan rättas till så att det blir konkurrens på lika villkor.

Jag kan fortfarande inte tycka att det är konkurrens på lika villkor. Det statsrådet egentligen säger är att Coopbutikerna borde vara sina egna juridiska personer, men så är ju inte kooperationen uppbyggd. Statsrådet borde tycka att detta är en intressant fråga att ta med sig tillbaka till EU och jobba för att visa vad kooperationen är, hur den har uppstått och varför det är viktigt att den får fortsätta och får ha sina spelregler.

Detta borde också kopplas till det som Tillväxtverket lyfte fram i sin rapport, nämligen det är jätteviktigt med kommersiell service på landsbygden för att skapa ett robust samhälle. Då ska vi inte ha ett system som gör att butiker tvingas lägga ned på grund av att systemet skapar sådana förutsättningar att det inte går att driva butiken vidare.

Vi vet ju att vissa av dessa butiker finns i områden med en väldigt liten befolkning. Man kanske har turen att ha skidturister eller annat som kommer några veckor per år och gör att omsättningen ökar, men i övrigt är man väldigt beroende av att få stöd, inte minst på grund av alla de krav som kommer med anledning av att man måste byta ut sina maskiner för ökad hållbarhet eller av andra miljöskäl. Det är ju jätteviktiga saker, men alla har inte möjlighet att få lika många kunder som i en stad.

Hur tänker ministern arbeta när han nu har chansen att åka ned och påverka i EU?

Fru talman! Jag håller med om det Gunilla Svantorp sa om vikten av kommersiell service på landsbygden. Det är oerhört centralt att detta fungerar. Butiker är också viktiga delar i krisberedskapen. I det arbete som regeringen håller på med när det gäller att stärka vår resiliens ingår hela livsmedelskedjan, från bonden till livsmedelsförädlingsledet och butiksledet. Vi behöver få ett mer robust system. Möjligtvis ska vi ha utpekade butiker över hela landet som ska ha högre driftssäkerhet och kunna fortsätta.

Det är som sagt ett ganska strikt regelverk som styr detta. Det handlar om statsstöd och EU-gemensamma regler. Jag vill inte på något sätt ge någon förhoppning om att vi ska kunna ändra en sådan här ordning i en handvändning. Diskussionen är relativt obefintlig på EU-nivå. För att man ska få till en förändring i EU gäller det, som tidigare sagts, att man får tillräckligt många på sin sida och att man får kommissionens öra i olika frågor.

Här är Sverige relativt unikt i sin konstruktion. Om jag ska vara ärlig, vilket man ska vara, tror jag att detta gör det relativt svårt att få till en förändring i närtid.

Vi försöker ändå göra så gott vi kan, och Coopbutiker får som sagt också stöd. Men på grund av hur statsstödsreglerna är utformade är det problematiskt. Sverige kan inte heller ha en särlagstiftning, för då skulle vi riskera att bli slagna på fingrarna och behöva återkräva pengar, vilket skulle vara mycket olyckligt.

I detta sammanhang ska jag också nämna det extra servicebidrag på 25 miljoner som regeringen beslutade om förra året och som lanthandlare fick ta del av eftersom de bland annat drabbats av väldigt höga elkostnader. Ingen har något intresse av att missgynna någon lanthandlare. Tvärtom vill vi fortsätta att ge stöd, för vi måste kunna upprätthålla service i hela landet.

Fru talman! Statsrådet säger att det är en obefintlig diskussion i EU och att vi är unika. Det är just det som är grejen, och därför behöver regeringen visa på det unika med Sverige för att försöka få med sig fler.

FN har utsett 2025 till kooperationens år, vilket är jätteviktigt och en uppmaning till alla länder i världen att främja denna globalt framgångsrika affärsmodell. Sist vi hade kooperationens år var 2012, och generalsekreteraren i FN tog 2023 fram en rapport som visade på kooperationens bidrag till social utveckling. Jag tipsar om att den är klart läsvärd.

Nu handlar det om att FN pekar på behovet av att se över existerande lagstiftning och regelverk. Detta är FN:s uppmaning inför kooperationens år 2025, så jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att göra det - och man behöver inte vänta till 2025 utan kan ta egna initiativ.

Både statsrådet och jag är från Värmland, och de butiker som skulle kunna komma i fråga för ett bidrag där är dem i Högboda, Skillingsfors, Sysslebäck, Lysvik, Sunnemo och Stöllet. Alla som bor i Värmland vet hur långa avstånden är till dessa butiker och var nästa affär finns, och det är inte nästgårds.

Det är viktigt att försöka få till ett system som ger konkurrens på lika villkor, vilket vi inte har i dag.

Fru talman! Regeringen har ett samlat fokus, och det är att villkoren för att leva, bo och verka i hela landet behöver stärkas. Oavsett var i landet man bor ska man kunna skapa sig ett gott liv, och regeringen verkar för att hela Sverige ska fungera bättre.

En del i detta är att vi har inlett ett arbete med en översyn av hela den samlade landsbygdspolitiken. Det handlar om att titta på villkoren för boende och arbete, där kommersiell service är en viktig del, och för företagande och hur service och transporter på landsbygden kan förbättras. Det är ett omfattande arbete som spänner över betydligt fler ansvarsområden än som finns i min portfölj. Därför kommer det att ta lite tid. Vi kommer inte att vila på hanen, men propositionen är tänkt att lämnas till riksdagen under våren 2026.

Jag förstår frustrationen när man har valt att organisera sig på ett speciellt sätt och det är olika hur man kan få ta del av stöden. Men det kan också finnas fördelar med att vara organiserad på ett visst sätt - i en bolagsform med flera olika enheter men med samma organisationsnummer, i ett kooperativ eller som enskild näringsidkare för varje enskild butik. Det är svårt att ha ett regelverk som säkerställer att det funkar för precis alla former. Det blir extra svårt eftersom vi är relativt unika.

Jag säger dock inte att man inte har ett betydelsefullt uppdrag runt om i vårt avlånga land eller att det inte finns möjlighet till förändringar. Jag vill bara vara ärlig när jag ser stora problem och inte inge falska förhoppningar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.