Statsförvaltningens expansion

Herr talman! Tobias Krantz har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i syfte att hejda myndighetsraseriet och skapa en mindre och mer effektiv statlig förvaltning. Det är bara ett år sedan Tobias Krantz ställde en snarlik fråga, och det svar jag då gav är fortfarande giltigt. Av detta skäl vill jag i dag fatta mig kort. Frågan om en effektiv och ändamålsenlig förvaltning intresserar mig i mycket hög grad, och en konstruktiv debatt om hur den kan bli bättre är angelägen. Men att i svepande ordalag fastna i några siffror leder ingen vart. Tobias Krantz framför exempelvis att antalet anställda inom statsförvaltningen har ökat mellan 2000 och 2004. Det är korrekt, men detta är inte uttryck för en "svällande byråkrati" som Krantz kallar det. Bakom dessa siffror ligger framför allt en kraftig expansion av undervisning och forskning i det svenska högskolesystemet. Bakom de 552 myndigheter Krantz nämner ligger bland annat riksdagens myndigheter, men också exempelvis 112 domstolar och 37 högskolor, och det säger sig självt att antalet myndigheter därför alltid måste ses i ett större sammanhang och diskuteras utifrån en rad olika aspekter, så att man kan utveckla förvaltningens olika delar utifrån dess olika förutsättningar. Den statliga förvaltningen måste självfallet hela tiden anpassas till nya krav och förändringar i omvärlden för att kunna vara ett effektivt instrument i genomförandet av regeringens politik. Det är därför naturligt att myndighetsstrukturen ständigt måste omprövas och förändras. Då Tobias Krantz, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Helena Bargholtz i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Att Tobias Krantz och även jag, men framför allt Tobias, tar upp de här frågorna beror som sagt på att han och vi känner ett väldigt starkt engagemang. Jag vill också betona att både han och jag känner ett väldigt starkt ansvar, ett ansvar för att skattebetalarnas pengar används på det absolut bästa och mest effektiva sättet. Vår oro gäller att man inte gör det, utan att man har en massa statliga myndigheter som har egna regler och bestämmelser, och många gånger sin egen byråkrati. Det är frågan om det är ekonomiskt försvarbart. Behöver vi ha så mycket som 552 myndigheter, till exempel? Det är inte bara det att man har fler anställda - statsrådet pekade just på att man anställer lärare och så inom universitet och högskolor - men det är också det att man inrättar ett antal myndigheter. Jag ser nu den här siffran, 552 myndigheter, men jag vet att det inte var alldeles enkelt att få fram den här siffran. Det har krävt ganska mycket energi att lokalisera alla de myndigheter som finns. Det finns ju många myndigheter som utgörs av bara ungefär fem personer. Är det ett rationellt sätt att sköta verksamheten? Jag tycker att man ständigt hör talas om att nya myndigheter inrättas, men hur ofta hör man talas om att tidigare myndigheter avvecklas? Man kunde ju tänka sig - vi har diskuterat det i Folkpartiet - att för varje ny myndighet som inrättas så ska en avvecklas. Det kräver naturligtvis också att man måste se över organisationen av myndigheterna. Man skulle kunna se om man inte kan mera aktivt lägga ihop myndigheter och rationalisera och många gånger effektivisera myndigheter. Vi har från Folkpartiet pekat på en del myndigheter som vi skulle kunna avveckla. Dit hör exempelvis Arbetsdomstolen, Myndigheten för skolutveckling och Arbetslivsinstitutet, för att nämna några. Däremot - det ska jag gärna erkänna - finns det myndigheter som vi inte är glada över att regeringen lägger ned. Det handlar om tingsrätterna. Vi vet vilken betydelse tingsrätterna har för att man ska kunna ha en effektiv rättskipning i Sverige. Det är viktigt att de små tingsrätterna på många orter finns kvar, därför att det är svårt för människor att ta sig till större städer där de sammanslagna tingsrätterna befinner sig. I övrigt skulle jag väldigt gärna vilja höra statsrådet fundera lite grann över vad det är för myndigheter vi skulle kunna avveckla. Behöver vi varenda en av de här 552 myndigheterna?

Herr talman! Jag skulle vilja säga att den bild som Folkpartiet genom den här interpellationen och även genom det ytterligare inlägget här försöker förmedla klingar ganska falskt när den kommer i kontakt med verkligheten. Jag tycker att sanningen är att den svenska förvaltningsmodellen i sin helhet fungerar väl. Det är som jag sade tidigare: När jag som ansvarig i regeringen för just de här frågorna träffar delegationer från andra länder som besöker oss och frågorna kretsar kring det här visar det sig att det faktiskt fungerar ganska väl om vi gör en internationell jämförelse. Hur kommer det sig att ni har en så här effektiv offentlig förvaltning? Det brukar vara en vanlig fråga som jag får. Och hur kommer det sig att korruptionen är låg? Det kämpar många länder väldigt hårt för att komma till rätta med. Det här är positiva omdömen. De behöver naturligtvis också granskas enskilt för att bedömningen ska kvarstå, men faktum är ändå, tycker jag, att Sverige har en effektiv förvaltning. Påståendet att antalet statliga myndigheter växer kraftigt är inte heller korrekt. I själva verket är det så att antalet myndigheter sedan början av 90-talet har minskat kraftigt, främst genom sammanslagningar, ska sägas, till färre och större myndigheter, vilket kan vara en effektivisering i sig. För att ta en siffra kan jag säga att mellan 1990 och 1998 mer än halverades det totala antalet myndigheter från 1 360 till 590 myndigheter. Trenden att siffran går ned har fortsatt, och den håller i sig. Den främsta orsaken är, som jag sade tidigare, att små regionala och lokala myndigheter slås samman eller upphör att vara egna myndigheter för att i stället ingå i en gemensam myndighet. Exempel på det här området där nya myndigheter har bildats är Tullverket, Arbetsmiljöverket och Skatteverket, som har effektiviserats genom att bli enmyndighetsverk. Inom försvaret har över 100 myndigheter upphört för att nu ingå i den nya myndigheten Försvarsmakten, för att nämna ytterligare exempel. Allt det här görs för att förbättra styrningen och öka effektiviteten i den statliga verksamheten. Regeringen har i budgetpropositionen för 2006 angivit att antalet små myndigheter - här har jag varit delaktig själv i allra högsta grad - bör minska och att noggranna prövningar ska göras innan en eventuell ny myndighet inrättas, för att citera budgetpropositionen direkt. Vi säger också att myndigheter med färre än tio anställda får förekomma endast i undantagsfall eftersom det alltid finns en grundkostnad för att driva en myndighet även om den är väldigt liten. Det är självfallet inget självändamål för regeringen att expandera antalet myndigheter - tvärtom. Varje myndighet prövas självständigt. Bara för att nämna exempel från den senaste tiden, under 2003 och 2004, har vi hört talas om att det inrättats nya myndigheter. Jag håller med Helena Bargholtz om det. Men vi har aldrig hört talas om när myndigheter upphör att finnas till. Sanningen är den att under 2003 och 2004 inrättades 14 nya myndigheter, och 14 upphörde samtidigt också att existera. Jag skulle vilja säga att myndighetsstrukturen avgörs av de behov som finns och de krav som ställs på samhället att ge allmänheten en effektiv service. Därför får jag ofta frågan, inte minst från medier: Vilka myndigheter behöver inte finnas kvar? Folkpartiet har gjort ett försök att peka på några. Om vi skulle komma i en verkställighetssituation för att avveckla dessa myndigheter är jag ganska säker på att en helt annan debatt skulle uppstå. Då skulle säkert också ett antal folkpartister komma och säga att myndigheterna, av en rad olika skäl, behövs. Det är samma argumentation som Helena Bargholtz har beträffande tingsrätterna. Oavsett hur man är berörd, var man finns, hurdant det är, så är det precis den diskussionen som förs, och då måste frågan prövas väldigt noga. Jag skulle därför vilja säga att när man inte ligger i verkställighetsröret för att faktiskt göra detta är det lätt att peka ut några myndigheter som man tycker verkar ganska onödiga. Jag kan dock försäkra att när man tittar närmare är det fråga om en ganska god prövning av de myndigheter som finns och de uppgifter som de har. Om inte de uppgifterna i fortsättningen ska göras eller tas över av någon annan uppstår ganska snart ganska stora problem. Därmed inte sagt att inte antalet myndigheter kan bli mindre. Vi har en gemensam uppgift att jobba för att få en effektiv statsförvaltning. Det är jag den förste att hålla med om.

Herr talman! Det låter klokt att statsrådet funderar på dessa myndigheter, och därför är min nyfikna fråga naturligtvis: Vilka myndigheter är statsrådet beredd att föreslå ska läggas ned under den kommande mandatperioden, under förutsättning att statsrådet - vilket inte är sannolikt - fortfarande är statsråd med ansvar för de förvaltningspolitiska frågorna? Folkpartiet har lanserat ett annat förslag som väl inte vore så dumt, med tanke på att vi tycks ha ett slags samsyn i de här frågorna, nämligen att inte ha för många myndigheter. Vi kallar det för solnedgångsparagraf. Den innebär att regeringen eller riksdagen efter en period av ett visst antal år måste fatta nytt beslut för att en myndighet ska få fortsätta att finnas kvar samtidigt som ett antal redan befintliga myndigheter avvecklas. Det ger ju en väldigt tydlig indikation. Man kan dra parallellen exempelvis till generaldirektören för en myndighet, som ju har ett begränsat förordnande; det är i allmänhet sex år och sedan ytterligare tre år. Man så att säga omprövar generaldirektörens ställning eller uppdrag. På samma sätt skulle man ompröva hela myndighetens uppdrag för att se om det finns anledning att ha kvar myndigheten. Jag är nyfiken på att höra vad statsrådet svarar mig på den punkten.

Herr talman! Jag känner till att Folkpartiet inte tycker att regeringen ska inrätta någon ny myndighet utan att samtidigt lägga ned en redan existerande. Jag tror dock inte att en sådan generell regel skulle fungera, och inte heller vara nödvändig, för att få till stånd en seriös prövning av inrättandet av nya myndigheter. Jag skulle vilja säga att sådana frågor alltid bereds mycket omsorgsfullt i Regeringskansliet. Jag har själv varit inne i några sådana processer under min korta tid som ansvarigt statsråd. Därför tror jag inte heller på en solnedgångsparagraf som automatiskt skulle avveckla en myndighet om inte regeringen fattade nytt beslut om dess vidare existens. Det förekommer redan i dag att särskilda delegationer och råd inrättas för tidsbegränsade myndighetsuppgifter. Dessutom prövas alla myndigheters verksamhet årligen i en budgetprocess där man går över den verksamhet som bedrivs. Däremot håller jag med interpellanten om att den statliga myndighetsstrukturen ständigt måste omprövas, och den måste också förändras. För att ge ett exempel på detta kan jag säga att i Ansvarskommitténs uppdrag ingår att utarbeta principer för den centrala myndighetsstrukturen och överväga hur samordningen av de statliga myndigheternas verksamhet kan förbättras till exempel genom en sammanhållen styrning av den verksamhet som berör flera myndigheter eller genom sammanläggning av myndigheter. Jag skulle också vilja säga att regeringen är, och har varit, aktiv i reformarbetet. Flertalet myndigheter avsätter en betydande del av de tillgängliga resurserna till stöd för kärnverksamheten och så kallade overheadkostnader. I syfte att åstadkomma mer inom ramen för oförändrade resurser är det angeläget att undersöka vilka möjligheter det finns att minska just dessa overheadkostnader, ett ärende som jag diskuterat senast den här veckan. Regeringen uppdrar därför inom kort åt Ekonomistyrningsverket att fortsätta arbetet med att undersöka myndigheternas overheadkostnader. Det uppdraget innebär att lämna ett förslag till hur statliga myndigheters administrativa stöd skulle kunna effektiviseras till exempel genom samordning, share-it-service som man ibland säger, utlägg på entreprenad, outsourcing , och så vidare. ESV ska även ge förslag till hur ett system för beräkning av relevanta nyckeltal just avseende overheadkostnaderna skulle konstrueras - allt för att ha en fortlöpande process kring frågan. Låt mig för en sekund återvända till solnedgångsparagrafen. Jag tror att det är att ha ett alldeles för enkelt och, skulle jag vilja säga, nästan naivt förhållningssätt till hur man sköter en statsförvaltning att säga att ifall man inte gjort en omprövning så faller hela myndigheten. Det här är ett stort och komplicerat arbete, både vad gäller arbetsuppgifterna och naturligtvis också omsorgen om de människor som jobbar i statsförvaltningen. Det hela måste hanteras på ett ytterst seriöst sätt och prövningarna grundas på reella fakta. Vid årsskiftet upphör en myndighet som ligger under mitt ansvarsområde. Statens kvalitets- och kompetensråd uppgår då i den nya stabsmyndighet som bildas med resurser från både Regeringskansliet, ESV och KKR. Jag kan försäkra interpellanten att en sådan apparat som att strukturera om detta, för att effektivisera och få mera fokus inte minst på 24-timmarsarbetet som är en oerhört viktig del, är ett omständligt arbete med många människor inblandade. Det kräver ett år av arbete och förberedelser innan man kan få i gång det hela. Att ha en solnedgångsparagraf skulle innebära att man avvecklar myndigheter bara för att man bestämmer att de inte ska fortsätta att finnas kvar. Det tycker jag är, som sagt, ett naivt sätt att hantera statsförvaltning och förvaltningspolitik.

Herr talman! Statsrådet säger att förslaget om en solnedgångsparagraf är naivt. Då ska jag avslöja att det inte är vi inom Folkpartiet som hittat på det, utan det är en modell som tillämpas i andra länder. Det är därifrån vi har fått vår idé. Apropå andra länder nämnde statsrådet att förvaltningsmodellen i Sverige är väldigt bra, vilket uppenbarligen sägs av artiga utländska delegationer som kommer hit på besök. Det är klart att de säger det; det vore väl oartigt att uttrycka kritik mot den när de kommer som gäster till Sverige. Därför undrar jag om statsrådet, när han själv gör utländska besök och studerar de förvaltningsmodeller som finns i de länderna, då kritiserar deras förvaltningsmodeller. Nej, knappast. Men förhoppningsvis lär sig statsrådet ett och annat och kan få inspiration och idéer om vad man kan göra för att förbättra förvaltningsmodellen. För även om blott Sverige svenska krusbär har, som en känd författare uttryckt det, är inte allt som görs på det svenska sättet alltid det bästa sättet. Jag menar därför att man kan hämta inspiration från andra länder, bland annat om solnedgångsparagrafen och befintliga myndigheter. Statsrådet nämnde också omsorgen om de anställda vid avveckling av myndigheter. Visst, det är viktigt att tänka på det; man kan också tänka sig omplaceringar. Men var finns omsorgen om de anställda när de statliga utlokaliseringarna görs till Karlstad, till Visby och till andra orter som förlorat sina regementen? Då tvingas människor flytta med till dessa orter, och det är väl inte att visa omsorg om de anställda.

Herr talman! När det gäller den sista frågan kan jag säga att vi gör det på ett ytterst seriöst sätt. Först och främst är det ingen som sägs upp, utan alla kommer att behålla sina arbeten. Utredningsmannen Gert Persson har tittat på detta, och det kommer att finnas en särskild kommission som får i uppgift att särskilt titta på dem som väljer att inte följa med de myndigheter som flyttar ut, för att också de ska få en omsorgsfull behandling som ett led i statens tjänst. Sedan skulle jag vilja peka på det som sades om utländska besökare och så vidare. Ja, det förekommer väl alltid artighetsfraser och sådant. Jag känner i allra högsta grad till detta. Ett slående exempel är dock när utländska delegationer skriver och anhåller om att få besöka oss för att de vill studera den svenska förvaltningspolitiken närmare och se hur vi hanterar våra myndigheter. Bara för att ta ett exempel kan jag berätta att det franska finansutskottet under dess borgerlige ordförandes ledning var här för någon månad sedan och tittade på bland annat hur vår budgetprocess med de svenska myndigheterna fungerar. Han frågade mig ytterst seriöst: Hur beter ni er för att de svenska myndigheterna inte på eget bevåg bara ska förverka de pengar som de har till förfogande? Sedan hade vi en lång diskussion om det. Jag kände då att vi på den punkten kommit lite längre, alltså när det gäller att hantera de ekonomiska bitarna gentemot våra myndigheter, just med tanke på de problem som de har i Frankrike. De besöken är alltså inte bara artighetsvisiter, utan vi för naturligtvis ingående diskussioner om de fördelar och nackdelar som finns med olika modeller. Sammantaget tycker jag att svensk statsförvaltning står sig mycket väl i de diskussionerna. Det innebär inte att allting är perfekt i Sverige och att vi skulle slå igen någon dörr och säga att vi inte har någonting att lära. Det är klart att vi har att lära. Vi ska alltid vara lyhörda. Vi ska ha både ögon och öron öppna för vad som händer i vår omvärld och se på vilket sätt vi kan förfina vårt system. Någon annan inriktning har jag aldrig haft när jag utfört uppdraget.