Statens roll som markägare

Fru talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att den statliga marken ska få andra ägare, för att staten ska fasa ut sin roll som exploateringsintressent och för att den statliga marksamordnaren därigenom ska kunna avskaffas. Jag delar inte Nina Lundströms uppfattning att staten helt ska avhända sig sitt markinnehav. Staten - det svenska folket - äger stora marktillgångar. Jag vill att den statligt ägda marken ska användas offensivt. Ibland kan det vara för att bevara områden för natur- och friluftsliv, inte minst mark runt våra skärgårdar. Men vi behöver också mark för att bygga nya bostadsområden med bra bostäder som alla kan efterfråga och för att skapa moderna stadsdelar där vi också bygger miljövänligt. I Stockholms län byggs och planeras det för bostäder i betydligt högre takt än tidigare. Under de tre senaste åren har nyproduktionen av 23 000 bostäder påbörjats, varav 4 600 utgör hyresrätter. Det är önskvärt att bostadsbyggandet ökar ytterligare för att möta bostadsefterfrågan i regionen. Men en självklar förutsättning för byggande är att det finns tillgänglig mark. Genom att tillsätta en marksamordnare med uppdrag att verka för överenskommelser om försäljning av statlig mark för bostadsändamål har regeringen tagit ett viktigt initiativ för att öka tillgången på byggbar mark. I oktober hade jag möjlighet att ta det första spadtaget när stadsdelen Ursvik i Sundbyberg påbörjades där drygt 4 000 bostäder ska byggas och likaså 4 000 arbetsplatser, kommunal och offentlig service, vägar och kollektivtrafiksystem. En förutsättning för Ursviks framväxt från idé till byggstart har varit samarbetet mellan Sundbybergs kommun och det statliga fastighetsbolaget Vasakronan. Precis som i fallet med Ursvik kan statens myndigheter och bolag medverka till utveckling och samhällsbyggande. Särskilt viktigt är det att den mark tas till vara som försvaret har använt och som i och med försvarets ändrade organisation nu blir användbar för andra ändamål, till exempel för bostadsbyggande. I det arbetet är det avgörande att utveckla ett bra samarbete med berörda kommuner och representanter för byggsektorn. Och det är här som marksamordnaren har en viktig roll att fylla. Avslutningsvis kan jag konstatera att jag håller med Nina Lundström om att det är kommunerna som har ansvaret för att avgöra hur mark- och vattenområden ska få användas. Detta är en grundläggande bestämmelse i plan- och bygglagen. Jag vill tydligt klargöra att jag inte avser att föreslå några förändringar när det gäller det grundläggande ansvaret för markanvändningen. Det är och bör förbli en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av kommunens mark- och vattenområden.

Fru talman! Då är vi inne på frågan om den statliga marken. Jag vill även här göra en koppling till föregående interpellationsdebatt om byggkonkurrensen. Det är märkligt att staten som stor markägare lierar sig med byggföretag i så kallade utvecklingsbolag. Det kommer med all rätt kritik från mindre aktörer, just i och med att marken är ingångsfaktorn. Där delar jag statsrådets uppfattning att vi ofta diskuterar den kommunala marken. Men låt mig påminna om att staten som markägare har ett stort inflytande. Att liera sig i utvecklingsbolag med en av byggjättarna och där tillsammans äga marken är något som ska diskuteras och kritiseras. Det har vi från Folkpartiets sida gjort flera gånger om. Med en så stor och geografiskt sett dominerande aktör får denna aktör en speciell roll på marknaden. Jag har sett att en annan riksdagsledamot från Vänsterpartiet har ställt en fråga. Ledamoten påstod i en fråga till ett annat statsråd - vilket var en nyhet för mig - att staten hade påverkat prissättningen av marken, vilket hade slagit undan möjligheten att bygga hyresbostäder i det markområdet. Den bilden hade inte jag, och jag hade inte fått den informationen. Jag konstaterar att frågan har ställts tidigare under våren. Det visar ytterligare på statens roll som aktör. Menar jag med min interpellation att staten ska avhända sig all mark? Nej, det menar jag inte. Jag menar att vi i den här interpellationsdebatten diskuterar mark som kommer att exploateras, mark som har förts över till den typen av utvecklingsbolag och mark som försvaret äger. Kommuner har varit intresserade av att exploatera men har hamnat i svårigheter med den statliga aktören. Jag diskuterar inte heller det statliga bolaget i sig. Det här är en principiell diskussion om statens roll. Det är orimligt att när vi diskuterar kommuner hävda att marken är en viktig ingångsfaktor för byggandet och boendet men att vi inte skulle kunna föra parallelldiskussionen om den statliga marken. Jag hävdar att det är precis samma diskussion som ska föras. Jag har en annan uppfattning. Sedan var det frågan om byggandet och boendet i Stora Ursvik och antalet hyresrätter kontra Stockholm som nämns i svaret. Jag kan konstatera, som jag har sagt i tidigare debatter, att mycket av det här stoppas. Jag vill påminna om att Stora Ursvik har en annan hotbild över sig. Kollektivtrafiken ligger i en riskzon, vilket kan göra att hela projektet omkullkastas vad gäller den stora exploateringsgraden. Det är också en viktig fråga att avgöra. Fru talman! Sedan finns det faktiskt en nyhet i svaret. Jag vill verkligen ha ett svar. Statsrådet sade: "Jag vill tydligt klargöra att jag inte avser att föreslå några förändringar när det gäller det grundläggande ansvaret för markanvändningen. Det är och bör förbli en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av kommunens mark- och vattenområden." Innebär det att regeringen avser att driva frågan om att flytta över strandskyddet till kommunerna? Detta är i så fall en nyhet. I dag är det inte plan- och bygglagen som styr användningen av exempelvis stränder och vattenområden. Där inträder miljöbalken. Därför är det intressant att få höra om regeringen har ändrat uppfattning. Det är i så fall en sensation. Det skulle kunna vara en förklaring till varför man inte har lagt fram en proposition under våren. Det vill jag gärna höra en kommentar om. Hur ser statsrådet på den statliga marken? Ska staten liera sig med aktörer i byggbranschen i den typen av affärsverksamhet i utvecklingsbolag som kritiseras av mindre aktörer som anser att den statliga marken inte upplåts för fri konkurrens?

Fru talman! Jag börjar med att lugna Nina Lundström med att säga att det inte var någon stor världssensation i sista meningen i svaret. Strandskyddet berörs inte av svaret. Det har sin egen ordning, sin egen diskussion och sina egna överväganden. De är viktiga nog. Det är inte min eller regeringens avsikt att i ett sådant här sammanhang ändra uppfattning om det. Det kan vi ta bort från diskussionen. Precis som Nina Lundström säger är hela diskussionen principiell. Den är principiell på många plan. Det handlar om, för det första, om man aktivt vill att staten ska vara markägare. Vill man, för det andra, att staten ska vara en aktiv markägare? För det tredje: Vilken typ av aktivitet tycker man att en stat kan ha när det gäller marken? För det fjärde: Missgynnar den aktiviteten i så fall små aktörer? Gör det på något sätt att konkurrensvillkoren därmed slås undan eller får andra uttrycksformer? Egentligen är det alla de fyra delarna som diskussionen handlar om. Vi kan ha en lång diskussion om Ursvik, för jag tycker att den frågeställningen är intressant. Det är både den aspekt som Nina Lundström tog upp och, som jag försökte påpeka tidigare, aspekten hur strålande bra jag tycker att kommunen över partigränserna har arbetat med informationsinsatsen till medborgarna. Den frågeställningen tycker jag också har sin plats här. Min principiella utgångspunkt för alla de fyra frågor som jag lite snabbt försökte definiera den principiella debatten med är den här: Statens ägande av mark är ett redskap som staten har och som staten ska och bör använda, inte bara för att sälja någonting attraktivt för att få in pengar till staten utan också i bostadspolitiska syften. Det är den diskussionen som ännu en samordnare, den så kallade marksamordnaren, nu arbetar med. Han ska se på den mycket attraktiva och mycket viktiga mark som framför allt staten nu kan använda efter förändringarna i försvaret. Om Nina Lundström har sett uppdraget till den så kallade marksamordnaren vet hon att det är ganska tydligt att vi på alla vis vill försäkra oss om att staten på detta sätt tillsammans med kommunerna blir en aktör som kan medverka till de bostadspolitiska syften som marken i de attraktiva områdena bör ha. Vi skulle kunna ha en spännande diskussion om olika upplåtelseformer, en blandning av dem eller den mest energieffektiva lösningen på bostadsbyggande i vissa områden. Det finns väldigt mycket som kommunerna skulle kunna använda den här formen till. Men jag är också mån om att det inte ska bli en insats som de små aktörerna upplever som hinder för dem. Det vill jag verkligen understryka. Den principiella uppfattningen, som jag tror att Nina Lundström i första hand vill ha svar på, gäller: Är statens ägande ett redskap? Ja. Ska det användas? Ja. Ska det användas till mer än att bara få in resurser till staten? Ja. Jag hoppas att marksamordnaren kan ge oss konkreta exempel på hur detta kan ske, inte minst med försvarets före detta mark.

Fru talman! Statsrådet sade att den statliga rollen som markägare innefattar alla de delarna, att vara aktiv, att ha en markpolitik etcetera. Men jag vill påminna om det viktiga, när man har en stor aktör och den aktören ägs av det offentliga, att också fundera över detta: När man ser frågeställningar som kommer in från andra ledamöter och när vi har kontakter med kommunerna intar staten som markägare ibland en roll som exempelvis kommunala företrädare starkt reagerar emot. Man får en sådan kraft i sin roll att det blir väldigt svårt, och det påverkar också lokal utveckling. En sådan frågeställning som har varit uppe i många kommuner är exempelvis prissättningsfrågan, där man har uppfattningen att staten som aktör driver på. I Folkpartiet säger vi då att det naturligtvis är ett marknadsbaserat system, men frågan är: Kan staten som aktör inta en roll som driver på priserna? Den uppfattningen råder bland en hel del lokala företrädare. Det andra är: Är staten bättre på att utveckla marken än de kommunala företrädarna? Om man exempelvis drar sig tillbaka, vilket försvaret nu gör från väldigt många orter, och om det finns möjlighet att göra någonting annat och kommunerna ser behovet av bostadsbyggande, är det inte alltid så att staten i egenskap av aktör är en bra aktör. Den parallellen tycker jag är lite märklig att göra. Staten och bolaget agerar utifrån sitt bolagsintresse, men det innebär inte alltid att det är en bra aktör. Det vill jag hävda. Det tredje är att det finns kommuner som har grönområden som man vill skydda, som man har arbetat med och som det har rått konsensus om bland de lokala företrädarna oavsett partifärg, men då kan den statliga aktören, markägaren, plötsligt börja driva frågan om exploatering, mot den lokala viljan hos medborgare och politiskt förtroendevalda. Det är också en intressant fråga. Är det statens roll genom sitt bolag att inta den rollen? Samtidigt förs det ju mängder av diskussioner kring hur man ska spara tätortsnära gröna områden när man exploaterar mycket. Jag vill hävda att staten har en viktig roll. Jag anser att staten självfallet ska kunna äga mark. Men jag anser också att det är lika viktigt att diskutera statens roll som markägare som att vi diskuterar kommunernas roll som markägare för både boendeutveckling, bostadsbyggande och byggbranschens sätt att fungera. Det är det som jag menar inte framstår tydligt här. Det låter bara positivt. Jag menar att de hinder som finns och de problem som är uppenbara hanterar inte regeringen. Det är där jag skulle vilja ha ytterligare klarlägganden kring de konfliktområden som jag tar upp. Slutligen: Jag diskuterar väldigt gärna Stora Ursvik i Sundbyberg. När jag satt i kommunfullmäktige väckte jag 1996 motionen om att området skulle bebyggas. Nu har det gått tio år, och det börjar närma sig exploateringsstart. Men hindren är många, vad gäller både infrastrukturen, som jag nämnde, och bestämmelserna - som en annan ledamot har ställt en fråga om till ett annat statsråd - som innebär att staten som aktör förhindrar eventuell exploatering i vissa avseenden, för bland annat hyresrätter. Då tycker jag att det är en väldigt intressant fråga. Här har vi olika uppfattningar om statens roll. Jag tycker framför allt att det är viktigt att framhålla att staten som markägare får ett väldigt stort inflytande i vissa kommuner där staten äger väldigt mycket mark. Då tycker jag att man ska renodla och se också de negativa sidorna och riskerna med staten som aktör, och inte bara tala om att staten i egenskap av aktör alltid handlar på ett bra sätt. Det tycker jag inte att man ser överallt, i alla fall inte i Stockholmsregionen.

Fru talman! Jag blev inspirerad av Nina Lundströms argumentation. Jag vill ta ett litet konkret exempel från den lilla trevliga orten Vaxholm. Staden Vaxholm, som det var på den tiden, sålde vid något tillfälle ganska billigt ett betydande markområde till staten för att man skulle kunna utveckla det dåvarande kustartilleriförbandet som fanns där. Sedan lades detta ned - säkert av goda skäl - och staden, som nu hade blivit en kommun, ville bygga bostäder på detta område. Då visade det sig att staten var en liten men girig markägare som kraftigt höjde priserna så att det nästan var omöjligt att bygga på detta område. Detta är samma aspekt som Nina Lundström tar upp, att det statliga intresset genom bolagen ibland kan motverka angelägna kommunala syften.

Fru talman! Egentligen är det väl två delar vi pratar om nu, dels den roll som man uppfattar att staten har i dag, dels den roll som vi i regeringen avser med det uppdrag som marksamordnaren har. Egentligen tycker jag att det är i den senare delen, nämligen den roll som vi vill att marksamordnaren ska spela, som den viktiga förändringen sker och, som jag har uppfattat det, som skulle stilla mycket av den oro som Nina Lundström och Gunnar Andrén nu har gett uttryck för. Staten är en aktör - det är vi överens om. Om det är en bra aktör eller inte är återigen en värderingsfråga. Men det är den frågeställningen som regeringen har valt att försöka besvara just genom att tillsätta marksamordnaren. Just för att staten har mycket attraktiv mark, som Gunnar Andrén pekade på, anser inte vi att det nu bara ska handla om att få in resurser. Staten ska också ha en samarbetande roll med kommunerna för att möjliggöra bostadsbyggande. Jag vill understryka vad som sägs i pressmeddelandet från regeringen när vi utsåg den statlige marksamordnaren: Bostadsbyggande på statlig mark är en viktig fråga som kan komma att få betydelse för bostadsförsörjningen i Stockholm. Det är angeläget att bostadsprojekt på statlig mark kommer till stånd. Mot denna bakgrund har regeringen beslutat att tillsätta en statlig marksamordnare för att - notera! - tillsammans med berörda parter hitta lösningar som möjliggör ett ökat byggande av hyresbostäder. Det är det som är avsikten. Jag kan inte gå in i detalj på den historik som Gunnar Andrén uttryckte här. Jag tycker att det räcker som svar att säga att avsikten är att staten ska ha en större agenda än att eventuellt försöka få in så mycket pengar som möjligt till statskassan, utan i det här fallet tillsammans med aktörerna möjliggöra fler bostäder, inte minst hyreslägenheter. Jag ser alltså fram emot det här uppdraget och hoppas att den misstänksamhet som jag tycker ligger lite under ytan kanske kan vara undanröjd för stunden. Vi får se hur de uppdrag kommer att formuleras som Staffan Holmberg, som marksamordnaren heter, kommer att lämna till regeringen.

Fru talman! Statsrådet säger att det råder en misstänksamhet. Jag vill snarare säga att jag känner en oro och framför allt också en vilja att diskutera vad staten har för roll. Jag menar att det är riskfyllt att göra kopplingen att staten som aktör i egenskap av att vara staten, oavsett om det är genom bolag, alltid är en god aktör. Jag menar att även ett bolag kan ha sina egna intressen av att driva en utveckling, även om det som i det här fallet är styrt av regeringen. Eftersom det är uppenbart att frågeställningar kring statligt markinnehav - konkurrensfrågorna, makten, att lokalt få utveckla sin närmiljö - kommer upp från olika håll menar jag att det finns ett bekymmer som måste diskuteras. Jag menar att regeringen ska vara mer tydlig i vad man vill med den statliga marken. Där har vi en annan uppfattning från Folkpartiets sida. Jag har inte fört in frågan om att sälja för att få in så mycket resurser som möjligt. Den frågan har jag över huvud taget inte tagit upp i dagens debatt. Jag har mer tagit upp den principiella debatten om vad som är viktigt för det statliga markinnehavet. Precis som Gunnar Andrén menar jag att det finns uppenbara tecken på att man på det lokala planet, i kommunerna, ser en rad hinder. Jag lyssnar på de mindre aktörerna, som också har fört in just den statliga marken. De hör också alltid att det är den kommunala marken som är ingångsvärdet för att kunna bygga, men det är just de mindre byggarna som lyfter upp de utvecklingsbolag där staten genom sitt bolag har lierat sig med ett av de stora byggföretagen. Jag tycker att det är viktigt att notera att de mindre byggföretagen har reagerat på detta. När det sedan gäller statens roll finns det paralleller också till bostadsakut med mera. Vad ska staten göra? Ska staten, som i det fallet, köpa upp övertaliga fastigheter och börja utveckla dem, eller ska man låta marknaden komma in på något sätt? Det är en alltid lika spännande och intressant diskussion där vi landar i olika vägar att uppnå goda syften. Låt mig slutligen vara tydlig också när det gäller strandskyddet: Folkpartiet anser att man även där måste göra någonting. Jag ber att få tacka så mycket för debatten, fru talman, och också önska statsrådet en trevlig sommar.

Fru talman! Jag tror inte att vi kommer längre för stunden när det gäller argumenten. Jag vill bara återgälda slutorden och säga både till Gunnar Andrén och till Nina Lundström: Ha en riktigt trevlig sommar, så återkommer vi till hösten - i någon konstellation.