Statens ägande i Nordea och SBAB

Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig om jag, mot bakgrund av den finanspolitiska oron, avser att verka för en fullföljd av försäljningen av statens aktier i Nordea samt en privatisering av det statliga bolåneinstitutet, SBAB. Låt mig först säga att jag är väl insatt i såväl Europeiska unionens som den svenska regeringens arbete med att säkerställa den finansiella stabiliteten. Den stabilitetsplan som jag presenterade och riksdagen beslutade om i slutet av oktober innebär dels ett omfattande garantiprogram med syfte att säkerställa bankernas och bolåneinstitutens medelfristiga finansiering, dels ett vidare mandat till Riksgälden att vid behov ingripa om något institut får allvarligare finansiella problem. Stabilitetsplanen har ett mycket speciellt syfte när det gäller att säkerställa den finansiella stabiliteten och samtidigt underlätta allmänhetens och företagens tillgång till krediter. Den kan inte, och bör inte, sättas i samband med svenska statens ägande i två aktörer på de finansiella marknaderna. Regeringen har fått riksdagens bemyndigande att med stöd av budgetlagen genomföra en försäljning av sex namngivna företag. Tre av dessa har sålts under 2008 - OMX, Vin & Sprit och Vasakronan. Tre återstår, nämligen de två som interpellanten tar upp samt Telia Sonera. Budgetlagen och den proposition på vilken regeringens bemyndigande vilar säger tydligt att försäljningar ska genomföras affärsmässigt. Det innebär att varje försäljning kommer att genomföras när den kan förväntas leda till en bra affär avseende pris och andra villkor för det svenska folkhushållet. Jag vågar påstå att vi har mycket väl fungerande processer för detta. Vi arbetar nära företagen, och med stor omsorg om att säkerställa att de värden som finns i dem utvecklas på bästa sätt fram till en försäljning. Vi följer också utvecklingen på de finansiella marknaderna mycket noga och analyserar fortlöpande möjligheterna att göra bra affärer. Vi har redan visat genom de tidigare försäljningarna av OMX, Vin & Sprit och Vasakronan, att vi bara genomför affärer som vid en samlad bedömning är bra för svenska skattebetalare. Jag tror att dessa affärer har överträffat även högt ställda förväntningar som har funnits rörande vilket pris och andra villkor som svenska staten kunde få för dessa tillgångar. Regeringens ambition att minska det statliga ägandet ligger således fast. Vår process innebär samtidigt att varje försäljning anpassas till det rådande marknadsläget så att en försäljning också kan ge bästa möjliga affärsmässiga utfall för skattebetalarna. Regeringen kommer i varje enskilt fall att agera som en ansvarsfull säljare, på samma sätt som regeringen också avser att vara en ansvarsfull ägare till dess en försäljning är genomförd.

Herr talman! Tack för svaret, Odell. Regeringarna i land efter land går nu in och tar ansvar för finanskrisen. Ideologi, inriktning och politisk planering spelar ingen roll. Finanskrisen har ställt det mesta på ända. Plötsligt tvingas de mest nyliberala högerregimer att köpa aktier i privata banker. Verkligheten havererar deras flummiga ideologiska bagage. De törs inte lita på marknadens självläkande krafter när det verkligen gäller. Att lita till den typen av filosofier är för vanskligt och riskfyllt. Den typen av passivitet skulle sätta både företag och enskilda i rent förskräckliga situationer. Det är oerhörda belopp som statsmakterna har gått in med för att kunna möta de dramatiska omvälvningarna på finansmarknaderna. Här är några exempel: England 50 miljarder pund, Frankrike 320 miljarder euro, Spanien 30 miljarder euro, Tyskland 400 miljarder euro, Italien 20 miljarder euro och Sverige 1 500 miljarder kronor. I Sverige öppnar den borgerliga utförsäljarregeringen till och med för tvångsinlösen av aktier. Staten ges rätt att i vissa situationer gå in som ägare i systemviktiga institut genom tvångsinlösen av aktier till marknadsvärde, säger man. Inte ens marknadskapitalismens och privatiseringsregeringens främsta företrädare här i Sverige tror längre på marknadens självläkeri. Endast statliga insatser ger effekt och har den kraft som är nödvändig. Jag kan inte se annat än att det renodlade marknadstänkandets ideologiska bas havererar. Den yttersta exponenten de senaste dagarna för hur det kan gå här i livet, vilket Odell förmodligen också har upplevt väldigt konkret och nära sig själv, är förstatligandet av finansinstitutet Carnegie. Svindlande affärer, lagbrott och till slut ett oundvikligt beslut i Bankinspektionen gjorde att Odell med flera fick dyka upp som hjälpande änglar i nöden, och ta över resterna av ett havererat finansinstitut. Bolaget ansågs som systemviktigt. Med den erfarenheten i botten borde Odell tänka om när det gäller beslut om att sälja aktier i Nordea och privatisera SBAB - det statliga bostadslånebolaget som bevisligen har bidragit till lägre bolåneräntor. Nu sägs det att ägandet i Carnegie är tillfälligt och att försäljningen ska ske snabbt. Kan Odell svara på varför det är så viktigt att sälja Carnegie på kort tid? Blir det ansvarsfullt? Finns risken att det blir ett hafsverk? Jag kan bara konstatera hur det ser ut i en del affärstidningar. Så här skriver man: Köpare laddar för Carnegieförvärv. Knivarna slipas inför huggsexa. I en annan artikel står det: Staten ska nu ta över banken och hoppas kunna sälja inom de närmaste veckorna. Frågan är vad den kan få. Vidare spekulerar man och tror att staten kommer att förlora pengar. Man skriver också: Att döma av uttalanden från såväl finansminister Anders Borg som nye ordföranden Norman är det inte alls säkert att vi skattebetalare får tillbaka det vi har lagt in i Carnegie. Varför måste det här ske så snabbt? Är det dessutom rimligt att ena dagen förstatliga ett djupt misskött privat finansinstitut och sedan sälja ut aktier i välskötta företag som SBAB och Nordea? Vad är poängen? Var ligger logiken i detta? Varför ska staten ta ansvar för det som är dåligt och sälja det som är bra? Jag tycker inte att det håller, Odell. Det ska bli intressant att höra dina kommentarer.

Herr talman! Det låter som om Peter Hultqvist för närvarande upplever något av en ideologisk julafton när land efter land går in och köper banker. Jag vet inte om det som för mig låter som skadeglädje är riktigt seriöst. Jag vet inte om Peter Hultqvist menar att vi i Sverige borde satsa pengar på samma sätt som de länder han räknade upp och försöka köpa de andra bankerna. Det är 19,9 procent i Nordea - det är ideologiskt idealt - och 100 procent i SBAB. Nöjer sig Peter Hultqvist med detta, eller borde staten köpa upp andra banker? När man läser interpellationen framstår det närmast som receptet från Socialdemokraterna för att klara finanskrisen att staten ska köpa banker. Stämmer det, Peter Hultqvist? Vi har inte ändrat vår ideologi. Vi tror nämligen inte att staten är den ideala långsiktiga ägaren för konkurrensutsatt verksamhet. Ska vi ta ett sådant ansvar som det är att bedriva den typen av mycket komplicerad verksamhet eller ska vi koncentrera oss på våra kärnuppgifter och ta ut skatt på de verksamheterna? Även om staten säljer en verksamhet till en köpare som finns kvar i vårt land har vi ju betydande skatteinkomster från detta. Jag tror att Peter Hultqvist ändå bör tänka igenom detta något. Vi kommer inte att sälja något företag förrän vi gör bedömningen att det är det affärsmässigt bästa alternativet för de svenska skattebetalarna och att det är rätt tidpunkt att göra det. Det är ett besked som regeringen har gett hela tiden och det finns ingen anledning att ändra på det.

Herr talman! Jag noterar att Odell i sitt svar mycket nogsamt undviker alla de dunkla djup och de intressanta aspekter som kommer upp kring hela Carnegieförfarandet. Här var man tvungen att gå in med ett förstatligande. Man hade inte mycket att välja på. Även om Carnegie mer än väl förtjänade en konkurs var det för mycket i potten. Det är en finansinstitution som är hopkopplad med en lång rad skakiga så kallade derivatavtal. Och om Carnegie havererar så havererar även ett antal andra finansinstitut. Då blir krisen på finansmarknaden djupare. Jag hoppas att detta ärende så småningom blir ordentligt granskat av åklagaren och att finansjonglörerna även får mäta sig i förhållande till vad lagen säger. Det är också noterbart att Odell nu får rädda samma företag som en gång var rådgivare när statliga företag skulle säljas ut. Odell rekryterade också personal från Carnegie som fick sluta under mindre imponerande och smickrande former. Jag tycker att man kan påminna om det i sammanhanget. Sedan har Odell egentligen inte redogjort för vad det finns för mer djupgående skäl som tvingar den här regeringen att sälja aktier i Nordea och privatisera bolåneinstitutet. Det enda argument som förs fram är att man ska ägna sig åt kärnverksamhet. Men det är egentligen inga argument som har med realiteter att göra. Om SBAB nu bidrar till att pressa ned bolåneräntor, vad är det då för vits med att sälja det företaget? Det verkar i någon sorts allmännyttas tjänst. Det är dessutom ett välskött företag. Det är dags att sluta beskriva statligt ägande som något negativt, fult, märkligt och något som man inte ska hålla på med, särskilt som statens företag är etiska, stabila, effektiva och välskötta. När det nu i hela världen visar sig att det privata bankväsendet har allvarliga problem tycker jag att man kan dumpa överpolitiserat ideologiskt flumtänkande över bord. Man borde kunna vara karl nog att dra slutsatsen att det inte är läge att sälja ut SBAB och Nordea. Samtidigt säger man att man affärsmässigt ska bedöma när det är rätt tidpunkt. Nu är det kanske inte rätt tidpunkt att sälja ut Nordea och SBAB, om jag förstår situationen rätt. Men det är tydligen rätt tidpunkt att i en nära framtid sälja ut Carnegie. Det ska tydligen ske oerhört fort. Jag visade upp tidningsrubrikerna om huggsexa, spekulationer och om att slipa knivar och andra begrepp som man använde bland dem som räknade på Carnegie. Varför är det riktigt att sälja Carnegie i en nära framtid? Men när det gäller Nordea och SBAB är det inte riktigt att sälja vid denna tidpunkt. När infaller rätt tidpunkt för Nordea och SBAB? Vilka analyser ligger bakom den här logiken? Jag skulle gärna vilja ha detta förklarat för mig, och jag förmodar att finansmarknadsministern har insikter på denna punkt som öppnar nya djupgående kunskapsytor om finanskrisen, marknadens sätt att fungera och regeringens strategier på denna punkt. Jag väntar ivrigt på ett svar.

Herr talman! Det är spännande. Här har vi uppenbarligen en ledande socialdemokrat som inte tycks ha några som helst problem att samarbeta med Lars Ohly. Han kanske är en kandidat för en eventuellt kommande ministär att just ha posten som finansmarknadsminister eftersom han tycks ha samma syn som Peter Hultqvist när det gäller statligt ägande. Det kanske snarare är något för Mona Sahlin att fundera på. Jag måste säga att jag blir väldigt osäker. Är det så att Peter Hultqvist tycker att det var fel att staten tog över Carnegie? Hur går det i så fall ihop med hela resten av inlägget som jag ändå uppfattade i huvudsak riktade in sig på att staten bör ta över så många banker som möjligt? Jag tycker att Peter Hultqvist själv har en del att förklara när det gäller logiken i hans frågor. Varför gick Riksbanken in och gav ett likviditetsstöd till Carnegie? Jo, det gjorde man därför att både Riksbanken och Finansinspektionen bedömde att Carnegie var systemviktigt. Vad innebär det? Jo, det innebär att om man hade låtit Carnegie gå i konkurs hade det drabbat företagen i Borlänge på samma sätt som det drabbade företagen i Borlänge när Lehman Brothers tilläts gå i konkurs den 15 september. Det blev ett tvärstopp i kreditgivningen, faktiskt nästan globalt, av detta. Detta är komplicerade förhållanden som jag inte är säker på att vi hinner utreda här helt och hållet. Men en detalj i detta är att Carnegie må vara en liten bank, men den förvaltar över 120 miljarder kronor av svenska företags och hushålls pengar. Om dessa 120 miljarder skulle frysa inne låt oss säga under två, tre, fyra, fem eller sex månader i ett konkursbo tror jag att Peter Hultqvist själv kan räkna ut att hans väljare i Borlänge är människor som jobbar i företag som har kontakter som drabbas av detta. Då är det klart att det får en stor effekt. Det var många andra indirekta effekter av detta som gjorde att det var en naturlig sak för Riksbanken att ta över. När det sedan kom till den situationen att Finansinspektionen drog in tillståndet för Carnegie att bedriva bankverksamhet hade staten dessa panter och övertog då detta företag och dotterbolagen. Nu ska det avvecklas i ordnade former och vid en tidpunkt som Riksgäldskontoret bedömer är rätt för att få ut bästa möjliga pris för den tillgång som man har. I det paket som vi röstade igenom i riksdagen, och jag förmodar att också Peter Hultqvist stödde det förslaget, finns det en annan komponent vid sidan av garantiprogrammet, nämligen en stabilitetsfond som samtliga institut i Sverige som kan tänkas få del av denna ska vara med och bygga upp. Den kommer att bekostas helt och hållet av bankerna. Den ska vara till för att täcka denna typ av kostnader. Det ska inte vara de vanliga skattebetalarna som sitter med slutnotan när detta är över, utan det är den här fonden, och den har en lånemöjlighet i Riksgälden, men detta ska betalas tillbaka. Det är en försäkringslösning som är upprättad enligt försäkringsmässiga villkor. När Peter Hultqvist tänker igenom detta tror jag att han ändå tycker att det var ganska klokt, både att Riksbanken gav ett likviditetsstöd och att Riksgäldskontoret sedan tog över banken. Alternativet hade varit förödande för svenska hushåll och svenska företag.

Herr talman! Om Odell hade bemödat sig om att lyssna ordentligt på mitt förra inlägg hade han uppfattat att jag mycket tydligt konstaterade att Odell i det läge som uppstod inte hade mycket annat att göra än att gå in och stödja ett samhällsövertagande av Carnegie. Jag förklarade också varför. Du behöver därför inte undervisa mig på den punkten. Däremot är det väldigt tydligt att i detta läge med finanskris är det klart och tydligt bevisat över hela världen, oavsett hur högerinriktade och nyliberala regimerna är, att det bara är staten som är stark nog att som aktör kunna reda ut detta. Det är ingen som i praktiken tror på marknadens självläkeri. Det tycker jag är intressant att kunna konstatera. Detta handlar inte om några ideologiska julaftnar. Det handlar bara om ett konstaterande om att det är vissa teorier som har varit mycket förhärskande men som visar sig inte fungera i konfrontationen med verkligheten. Jag har inte hört ett enda argument när det gäller vad vi tjänar på att sälja ut Nordea och SBAB. Vad blir egentligen den stora vinsten av att sälja ut ett bolåneinstitut som bidrar till att pressa ned bolåneräntorna? Var ligger vinsten i det? Och vad är det som gör att det är så väldigt vikigt att sälja ut Carnegie i en nära framtid - det ska ske mycket snabbt - men fel att sälja Nordea och SBAB vid samma tidpunkt? Vad är det som gör det här? Var ligger logiken? Var ligger slutsatserna bakom analysen? Jag tycker att finansmarknadsministern skulle kunna ösa ur sin fatabur och försöka ge klarhet i de analyser som ligger bakom regeringens strategi. Lars Ohly har nog sitt eget spår i tillvaron. En eventuell regeringsbildare heter Mona Sahlin. Det är hon som styr de sakerna. Det har jag mycket lite med att göra.

Herr talman! Jag kan försäkra att jag har lyssnat på alla Peter Hultqvists inlägg och har haft svårt att hitta en röd tråd, däremot inte en röd ståndpunkt. Inte heller någon rak logisk linje har jag hittat. Om Peter Hultqvist tar fram en dagstidning, tittar på räntetabellerna och ser vem som är ränteledande blir han nog tyvärr besviken. Bakgrunden till att SBAB inte kan vara ränteledande är att man bara har en produkt. Man har inte de skalfördelare som de större bankerna har.