Skatter, avdrag och inkomstskillnader

Herr talman! Lars Johansson har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att utjämna skatteskillnaden mellan yrkesaktiva och andra grupper. Han har också frågat mig om jag avser att ta initiativ till att hushållstjänst- och ROT-skatteavdraget enbart ska gälla i Sverige. När det gäller den skattepolitik som regeringen driver och då främst det jobbskatteavdrag som vi har infört vill jag inledningsvis understryka att regeringens politik är inriktad mot att fler ska kunna försörja sig på eget arbete. Därför är jobbskatteavdraget utformat så att utbytet av att arbeta blir högre. Fler i arbete är en förutsättning för att säkra välfärden för en befolkning med allt fler äldre. Med fler människor i arbete skapas således förutsättningar för att finansieringen av välfärden säkras långsiktigt. Fler i arbete är därför också av stor betydelse för att kunna tillhandahålla en god ekonomisk situation för bland annat arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer. Mot denna bakgrund avser jag inte att vidta några åtgärder för att ändra bestämmelserna på detta område. När det gäller skattereduktionen för så kallade ROT-arbeten, reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad, innebär vårt förslag att sådana arbeten ska fogas in i dagens system med skattereduktion för hushållsarbete. Det regelverket är utformat för att uppfylla EU:s regler om fri rörlighet. Regeringen har gjort bedömningen att det av EG-rättsliga skäl inte finns möjlighet att begränsa rätten till skattereduktion till att enbart omfatta tjänster som utförs inom Sverige. Detta gäller naturligtvis också tjänster i form av ROT-arbeten. Det är alltså inte särskilt anmärkningsvärt att regeringen har låtit bli att justera reglerna. Med hänsyn till EU:s regler om fri rörlighet har jag heller inte för avsikt att göra några ändringar på det här området. Det kan i sammanhanget vara värt att poängtera att samma förutsättningar som gäller för skattereduktion för hushållsarbete också ska gälla för ROT-arbeten. En sådan förutsättning är att arbetet ska vara hänförligt till det egna hushållet eller till föräldrarnas hushåll. Det är alltså inte möjligt för en ägare av en semesterby, oavsett om den är belägen i Sverige eller utomlands, att tillgodoräkna sig skattereduktion för vare sig städning eller underhåll av densamma.

Herr talman! Vi får nu fortsätta debatten om de ekonomiska klyftorna i det svenska samhället. Den är viktig och säkert en debatt som inte kommer att avslutas med den här interpellationen. Vi kan nu väldigt tydligt notera att det sedan moderatregeringen tillträdde har blivit ökade ekonomiska klyftor i det svenska samhället. Arbetslösa äldre människor tvingas söka låglönejobb, annars dras ersättningen in. Ekonomin för enskilda människor slås sönder, och allt fler tvingas söka socialbidrag för sin försörjning. Dessutom genomförde regeringen under högkonjunkturen stora skattesänkningar för de välbeställda i samhället. Det ledde inte till en större sysselsättningsökning än under det senaste socialdemokratiska regeringsåret. Däremot fick vi högre räntor och inflation. I den situation som vi nu befinner oss i, en besvärlig ekonomisk situation, har det inneburit att handlingsutrymmet för regeringen har minskat. I min interpellation frågade jag Anders Borg om han tänker vidta några åtgärder för att minska de ekonomiska klyftorna, och svaret är väldigt tydligt nej. Det var också det som framkom i den tidigare interpellationsdebatten. Det är nu inte bara vi socialdemokrater som pekar på att klyftorna ökar, utan som har framkommit tidigare visade Statistiska centralbyrån i en välfärdsbulletin från december 2007 tydligt på att skillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare aldrig hade varit större. Också när det gäller disponibla inkomster för förvärvsarbetande kontra personer som icke har förvärvsarbete har inkomstskillnaderna ökat betydligt. Då kan man ju gratulera Anders Borg, för det var väl det som var tanken med politiken. Därmed har ni också fått en framgång med den politik ni har fört. När nu arbetslösheten står för dörren för allt fler människor, och vi nu har en försämrad a-kassa, kommer naturligtvis situationen under kommande år att bli ännu värre. När man pratar med människor från andra länder är de oerhört förvånade. De säger: Men i Sverige är det väl inte så stora problem med den ökade arbetslösheten som vi ser runt om i världen. Ni har ju en väl utbyggd a-kassa. Nej, inte längre. Den är starkt försämrad. Människor har nu en betydligt sämre a-kassa, och väldigt många har lämnat a-kassan därför att avgiften har höjts avsevärt. De undrar varför och skakar på huvudet. Låt mig ta ett exempel. En Volvoarbetare som tvingas ut i arbetslöshet kommer efter att skatten är betald att få en ersättning på 10 600 kronor i månaden eller 55 procent av den tidigare inkomsten att leva på. Det är en drastisk försämring för enskilda människor. Och de är nu tusentals och kanske tiotusentals eller kanske upp till hundratusentals inom de kommande åren. Det är klart att detta kommer att leda till att vi kommer att ha ännu större ekonomiska skillnader i samhället. Och vad kommer det att leda till? Naturligtvis att kön för att få socialbidrag via kommunerna kommer att öka. Man kommer att kontakta banker och annat för att försöka få hjälp med amortering och liknande för att man inte ska behöva lämna sina hem. Det är detta som sker nu, att arbetslösheten och det så kallade utanförskapet ökar. Vi kan använda oss av ett annat begrepp än utanförskap som debatterades här tidigare, nämligen det som Statistiska centralbyrån nyligen pekade på: outnyttjat arbetskraftsutbud. De var 720 000 i december 2008 - 68 000 fler jämfört med december ett år tidigare. Med andra ord: Vi har en bekymmersam utveckling, och på detta får jag bara svaret att nej, vi gör ingenting åt det från regeringen.

Herr talman! Finansministern har varit med i ett antal debatter vid det här laget. Jag valde ändå att gå upp i den här debatten, för finansministern har aldrig deltagit i skatteutskottets debatter. Det här blir ett tillfälle att få prata direkt med ministern. Många av ministerns partikamrater i skatteutskottet hänvisar ofta till regeringen, men då är ingen från regeringen där och kan svara på frågor. Därför känns det bra att ministern nu är här. Vi har inte oväntat levererat lite kritik mot regeringens inkomstskattepolitik, och det är av flera olika skäl. Vi tycker att skattesänkningarna är orättfärdiga. Vi tycker att de mest riktar sig till höginkomsttagare. De innebär också att skillnaderna i nettoinkomst mellan män och kvinnor faktiskt ökar, och det är en utveckling som vi absolut inte vill ha. Vi tycker också att det är problematiskt att man skiljer på olika typer av inkomstslag. Jobbskatteavdraget omfattar dem som har jobb, medan många som i dag går ut i arbetslöshet får en jämförelsevis högre skatt. Finansministern vet också hur många av landets pensionärer har varit uppretade av den rådande skattesituationen. Samma sak är det för människor som blir sjuka eller av andra skäl inte kan jobba. Det här är problematiskt. Jag ser det lite grann som ett systemskifte inom skattepolitiken. Det är också ett avsteg från en likformig beskattning, och det tror jag nog att den här regeringen gör inte bara på inkomstskattens område utan också på andra områden. I dagarna skriver kanske framför allt moderata ledamöter debattartiklar i tidningar där man hyllar steg tre i jobbskatteavdraget och menar att nu får många människor mer pengar kvar i plånboken. I en situation när många är varslade och går ut i arbetslöshet kan det kännas lite cyniskt eller rent av fånigt att hylla denna inkomstskattesänkning. Många hamnar nu i en annan verklighet med försämrade ersättningsnivåer och en högre skatt. Vilka empiriska belägg finns det för att jobbskatteavdraget skulle innebära fler jobb, finansministern? Man skriver många gånger att jobbskatteavdraget gör att människor som står långt från arbetsmarknaden får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Jag tycker att det är ett märkligt uttalande och undrar om det finns några empiriska belägg för det. Finansministern sade i förra interpellationsdebatten att mitt parti skulle vilja avskaffa arbetslinjen. Det tycker jag var en grov anklagelse. Är det för att vi ifrågasätter jobbskatteavdraget? Jag frågar eftersom jag ibland när jag lyssnar på er uppfattar det som att jobbskatteavdraget skulle vara någon sorts mirakelmedicin för att bota arbetslöshet, orättvisor och så vidare. Jag instämmer i det Lars Johansson sade om den kraftigt försämrade inkomst som till exempel en Volvoarbetare kommer att få. Man tvingas kanske leva på 55 procent av den tidigare inkomsten. Det är ett hårt slag mot människor som i dag får se arbetslösheten i vitögat. Jag hoppas att finansministerns kan svara, framför allt på frågan om var det finns belagt att just jobbskatteavdraget ger många fler jobb.

Herr talman! Jag vill återgå till min fråga som jag har rest tidigare och som jag faktiskt tycker är väl värd att diskutera. Det är inte så som någon sade här att marknaden skapar orättvisor eller stora klyftor. Vad vi har sett under senare tid är att marknaden verkligen har pressat ihop förmögenhetsfördelningen i landet. Aktiekurserna har fallit med minst 50 procent. Huspriserna kanske faller med 10 procent. Det är en enorm utradering av förmögenhet. Har Sverige har blivit ett bättre land av detta? Ja, enligt vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister. Ju mer aktiekurserna faller, desto bättre är det. Då blir förmögenhetsklyftorna mindre. Inkomstklyftorna kommer också att bli mindre så småningom eftersom kapitalet blir mindre värt. Då blir alla lyckligare. Eller hur, Lars Johansson? Det är logiken i era resonemang. Ju mindre förmögenheter och förmögenhetsklyftor, desto lyckligare är medborgarna. Men så fungerar det inte i ett modernt samhälle som Sverige, tvärtom. Det innebär till exempel lägre pensioner. Detta fångade naturligtvis inte Statistiska centralbyrån upp i den mätning som kom för någon månad sedan. Den helt grundläggande ideologiska skillnaden, som vi har använt och ska använda, är att partierna till vänster fokuserar på dem som redan är arbetslösa, nivån på a-kassan och andra villkor medan vi fokuserar på frågan hur vi ska undvika att människor över huvud taget kommer i situation att behöva lyfta a-kassa. Det här är en besvärlig avvägning; här finns ett dilemma. Vi kan inte bortse från de människor som blir arbetslösa utan egen förskyllan. De måste ha en dräglig tillvaro. Därför tycker en del av oss att man ska ha en allmän och obligatorisk a-kassa. Man kan dock inte bortse från att de skatter som finns i landet påverkar hur många som blir arbetslösa och hur många som arbetar. Man kan påverka hur många som arbetar genom att utforma skatterna på ett visst sätt. Detsamma gäller avgifterna för a-kassan. Ideologiskt sett accepterar vi att det finns ett samband mellan avgifter, skatter och arbetslöshet medan ni på vänstersidan uppenbarligen ser det som att det finns ett vattentätt skott mellan skattepolitiken, a-kassepolitiken och nivån på arbetslösheten. Ni vägrar acceptera att där kan finnas ett samband. Det är en stor brist, särskilt som det är empiriskt belagt i massor av studier i Sverige och i andra länder att det finns ett sådant här samband. Varför gör ni det? Vem är det som tjänar på att ni drar ned detta vattentäta skott mellan skattepolitik, a-kassepolitik och arbetslöshetsnivå? Jag vet inte. De arbetslösa förlorar definitivt på en analys som inte är grundad på empiriska erfarenheter och kommer att sitta i kläm i slutänden. Det kommer nämligen inte att skapas och behållas lika många jobb som är möjligt med den politik som vi driver om ni kommer till makten. Då kommer ni att strunta i skattepolitiken och a-kassepolitiken som medel mot ökad arbetslöshet och omedelbart lägga över frågan till vilken nivå a-kassan har. Det är nästan det enda medel ni talar om. Det var lite omprövning av Amspolitiken i Dagens Nyheter häromdagen, men det är allt. Annars är det fokus på bidrag, bidrag och bidrag. Det är nästan omvänt mot när Carl Bildt för några år sedan sade: Jobb, jobb, jobb. Nu säger ni: Bidrag, bidrag, bidrag.

Herr talman! Jag vill tacka Lars Johansson, Marie Engström och Carl B Hamilton för att vi har den här spännande och spänstiga diskussionen i viktiga frågor. Jag instämmer i Carl B Hamiltons argumentation och analys av detta med skillnader. Huruvida ekonomiska skillnader är ett uttryck för ett stort samhällsproblem eller ett uttryck för att samhällsekonomin fungerar grundar sig naturligtvis på vad skillnaderna beror på. Om skillnaderna växer för att människor fastnar i massarbetslöshet för att de bor i bostadsområden där många är arbetslösa till följd av att utbildningssystemet är stängt eller ger dem bristfälliga kunskaper är det ett stort samhällsproblem. Om skillnaderna minskar för att huspriserna dyker eller för att aktiemarknaden går rätt ned i källaren är det naturligtvis inte uttryck för en positiv utveckling. Det här är en analys man måste göra. Låt mig också vara tydlig med att arbetslösheten och utanförskapet i ett rättvist samhälle inte bara har med pengar att göra. Joakim Palme som ledde Välfärdsutredningen för några år sedan konstaterade att den rimliga definitionen av ett bra och rättvist samhälle är att människor har tillgång till de resurser som gör att man kan forma sin livssituation. Arbetskamrater, utbildning, hälsa och boende är sådant som gör att man själv kan forma sitt liv. Det är en bra definition av hur vi ska se på vårt välfärdssamhälle. Det är inte bara inkomsterna som föröds av utanförskapet. Det är många av de andra delarna i ett bra välfärdssamhälle som också försvinner, till exempel arbetskamraterna. Vi vet att det påverkar tillgången till alla de andra resurserna i samhället som gör att man kan påverka sitt liv. Det är därför arbetslöshet och utanförskap är ett sådant gissel för ett samhälle. Det är därför full sysselsättning är ett viktigt mål. Det är därför som vi när vi steg för steg gör åtgärder som återupprättar full sysselsättning också bygger ett samhälle som präglas av mindre klyftor. När Lars Johansson talar med människor utanför Sverige säger han att Sverige inte längre har en a-kassa som fungerar. Ska vi ändå inte försöka ge även dem utanför Sverige en korrekt bild av hur våra sociala system fungerar? Bertil Holmlund, som är en ekonom som jag tror sympatiserar med Socialdemokraterna, har konstaterat att även efter regeringens förändringar är detta förmodligen den arbetslöshetsförsäkring som ger det bästa och mest omfattande inkomstskyddet. Vad gäller socialdemokratin sänkte Gordon Brown under sin finansministertid ersättningen i Storbritannien till 65 procent under sex månader. I Gerhard Schröders Tyskland sänktes ersättningen till 65 procent under tolv månader. Vi ska inte ge bilden av att vi inte har bra och väl fungerande välfärdssystem i Sverige. Vi ska inte svartmåla den svenska modellen. Den fungerar bra. Vi har en god ekonomisk trygghet även efter de förändringar av arbetslöshetsförsäkringen som vi har gjort. Marie Engström hade en lång rad frågor. Jag ska försöka svara på några av dem. Den första var: Har jobbskatteavdraget ökat inkomstskillnaderna i samhället? Det har vi utvärderat. Vi har jämfört med kompensationen för egenavgifterna. Där är fördelningseffekterna relativt snarlika. Vi har också jämfört med den gamla omfattande skattereformen. Den ska jag inte lägga Marie Engström till last men kanske möjligtvis Lars Johansson. Den var naturligtvis mycket mer regressiv i sin struktur än vad jobbskatteavdraget är. När det gäller pensionärerna har vi samma diskussion igen. Hur kunde vänsterpartierna kompensera för egenavgifterna med 60 miljarder när inte en krona gick till pensionärerna och sedan med rak rygg ställa sig upp och säga att jobbskatteavdraget nu är något förskräckligt eftersom det inte går till pensionärerna? Hur har likformigheten i inkomstskatterna förändrats? Jo, en halvtidsarbetande person betalar i genomsnitt 10-12 procent i skatt. Det är förändringen. De som har de allra högsta inkomsterna betalar fortfarande 50-55 procent i skatt. Den likformigheten har minskat. Är det bra eller dåligt att människor med låga inkomster har låg skatt? Det är bra, det är arbetslinje, och det ger full sysselsättning.

Herr talman! Först ska jag ta upp den fråga som Carl B Hamilton ställde, om det är bra om börsen går ned. För mig är det en självklarhet att börsen går både upp och ned, och det kommer den att göra framöver också. Den kommer alltså att fortsätta att fluktuera beroende på hur det ser ut på världsmarknaden och hur det ser ut i den svenska ekonomin. Det är ingenting som jag tycker att man ska ta så oerhört stor hänsyn till när man diskuterar den ekonomiska politik som måste gälla för människor i samhället i övrigt med de olika ersättningssystem som vi har. Vi eftersträvar en aktiv fördelningspolitik. Det är ingenting nytt. Det har socialdemokratin alltid gjort. Man ska försöka para en stark ekonomisk utveckling med en bra fördelningspolitik. Jag ska ta a-kassan som ett konkret exempel. Det är ingen svartmålning som vi gör. Men det är ni som har fördärvat a-kassan, vilket har gjort att 500 000 människor har lämnat den. Det är enormt många människor. 500 000 människor är lika många människor som bor i Göteborgs stad. Jag säger att en relativt välavlönad metallarbetare på Volvo får 55 procent i ersättning från a-kassan när han eller hon blir arbetslös. Det är inte 65 procent. Det är 55 procent. Det är vad han eller hon har kvar att leva på. Om man till exempel är medlem i Jusek har man en lägre avgift. Och tack vare att Jusek har färre människor som är arbetslösa inom sitt kollektiv har man också kunnat ha särskilda kompletteringsförsäkringar för sina medlemmar. Det gör att till exempel en tjänsteman på Volvo kanske har 80 procents ersättning, medan den som är arbetare på verkstadsgolvet har bara 55 procents ersättning. Det är därför som det har varit så viktigt när det gäller a-kassan att man har ett utjämningssystem mellan olika arbetskollektiv som gör att arbetslösheten inte drabbar ett enskilt kollektiv som råkar ha en hög arbetslöshet. Man kan inte påverka själv att man hamnar i arbetslöshet. Det är vår utgångspunkt. Vi gillar därför inte det Bismarcksystem som håller på ett införas i Sverige och som man har i Tyskland och har haft det under lång tid. Det har varit jättestora bekymmer just därför att de kollektiv som har haft hög arbetslöshet har haft en hög kontingent och en lägre ersättning än de människor som har varit på de arbetsmarknader som har haft en bättre utveckling. Det är därför som vi ska ha ett samhälle som också utjämnar dessa skillnader. Jag tror inte att ni riktigt begriper detta. Ni pratar mer om ekonomiska teorier. Men för enskilda människor är detta oerhört avgörande. Det är därför som man, när man tittar på resultatet av er politik, kan konstatera att när arbetslösheten i stor omfattning drabbar framför allt metallarbetare inom IF Metall som jobbar på verkstadsgolvet blir arbetslösheten mycket värre för dem än för dem med manschettyrken. Det är så oerhört tydligt när man tittar på ersättningsnivåerna. När vi talar om arbetslösheten vill jag också säga att om man tittar på SCB:s siffror från december är 309 000 arbetslösa. Av dem är det hela 180 000 som inte har någon a-kassa. Det är också ett resultat av den politik som ni för. 180 000 står utan a-kassa, vilket gör att de måste söka försörjningsstöd via kommunernas socialbidrag för att kunna överleva i framtiden. Det är tyvärr så att arbetsmarknaden inte är bättre i dag än vad den var i december. Den är sämre, och den kommer att bli än sämre. Därför kommer klyftorna att öka ytterligare. Svaret till mig från Anders Borg är: Åt detta gör vi ingenting.

Herr talman! Nu försökte finansministern i alla fall att ge mig ett svar. Det var gott så. När det gäller pensionärerna gjorde Anders Borg en jämförelse med kompensationen för egenavgifterna. Men om man inte betalar egenavgifter kan man inte heller bli kompenserad för egenavgifter. Jag tycker därför att det var en ganska dålig jämförelse. Poängen i mitt resonemang är att vi ser det som problematiskt att olika grupper beskattas på olika sätt - att inkomsttagare beskattas på ett annat sätt än till exempel pensionärer. Det finns också andra grupper. När det gäller anledningen till det kan jag koppla till andra debattörer, bland annat Carl B Hamilton. Vi tror på en produktiv rättvisa. Vi tror faktiskt på att människor som känner trygghet vid sjukdom, vid arbetslöshet och annat också kan bidra på ett väldigt bra sätt både till sysselsättning och till rättvisa. Jag tycker att det är nästan oförskämt att vi får stå här och bli anklagade för att vi vill avskaffa arbetslinjen. Jag vill säga till Carl B Hamilton att han ska sluta att kalla detta för bidrag. Detta är försäkringar. Vi har en arbetslöshetsförsäkring i det här landet, vi har en sjukförsäkring i det här landet, och vi har en föräldraförsäkring i det här landet. Det är inte bidrag, det är försäkringar som ska täcka upp inkomstbortfall. Det brukar i alla fall Carl B Hamiltons parti värna i många andra sammanhang. Till sist finansministern: Jag ställde en fråga om jobbskatteavdraget och om det fanns någon empirisk undersökning som visar att jobbskatteavdraget påverkar sysselsättningen i positiv riktning. Svaret som jag fick av finansministern gällde inkomstskillnaderna, men det var egentligen inte min fråga.

Herr talman! A-kassan betalas till, om jag minns rätt, 90 procent från staten. Det är väl därför en korrekt beskrivning att säga att det är ett bidrag. Det är möjligen 10 procents försäkring. Jag ska återkomma till det. Jag ska egentligen ta fasta på det som Lars Johansson sade. Det var nämligen en väldigt kraftfull argumentation för något som du är emot, nämligen en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Du sade med emfas och stort beklagande att 500 000 människor har lämnat a-kassan. Det tycker jag också är negativt. Då är frågan: Vilken slutsats drar man av detta? Det beror på högkonjunkturen, och det beror på att en del är nära pensionen. Jag önskar att vi visste bättre vilka det är som har lämnat a-kassan. Men det finns de som är rädda för ökad kunskap om detta inom den fackliga rörelsen. Därför har vi inte kunnat få den typen av information från de fackliga arbetslöshetskassorna. Det beklagar jag. Lars Johansson sade också mycket kraftfullt att 180 000 personer i dag inte har någon a-kassa. Men allt detta är en argumentation, Lars Johansson, för det som alliansen hade i sitt program och som jag hoppas att vi kan genomföra inte denna mandatperiod utan kommande mandatperiod. Detta utredningsförslag var nämligen inte någon bra utgångspunkt. Lars Johansson sade att det är bedrövligt att 500 000 människor har lämnat a-kassan och att det är väldigt olyckligt att 180 000 människor är helt utan a-kassa. Men då är detta en argumentation för en allmän och obligatorisk försäkring, eller hur? Varför är ni då emot det? Det är för mig helt obegripligt. Om vi hade en sådan skulle de problem som Lars Johansson betonar inte uppstå.

Herr talman! Lars Johansson skojade lite grann om börskurserna - att man kanske inte ska lägga så stor vikt vid dem. Jag hade en gång i tiden ett arbete där jag mycket ofta tog hem den typen av grafer. Vid något tillfälle satt ett av mina barn och följde dessa grafer med fingret och sjöng: Ned och upp, upp och ned. Det är lite grann så med dessa grafer. De går upp, och de går ned. Det kan man naturligtvis skoja lite grann om. Det viktiga med den här diskussionen är hur vi ska se på skillnaderna, om alla skillnader är lika bekymmersamma eller om det beror på vilken orsak de har. Där delar jag Carl B Hamiltons hållning. Om det nu är så att Niklas Zennström som grundar Skype blir väldigt rik och därmed bidrar till en ökad inkomstskillnad och det samtidigt gör att miljoner människor runt om i världen kan ringa billigare är det inte ett problem. Problemet är om inkomstskillnaderna uppstår och drivs av att somliga människor får så dålig utbildning att de inte kan komma in på arbetsmarknaden, att omvandlingen gör att människor fastnar i utanförskap eller att vi har ett dåligt entreprenörsklimat som gör att vi inte får tillräckligt många jobb i servicesektorn. Det är den problematiska klyftan. Vi måste lära oss att skilja på dem. Jag blir lite bekymrad över Lars Johanssons svartmålning av den svenska modellen. Vi har en period med relativt hög ersättning i a-kassan i början. Det är 90 procent som är arbetslösa under en kortare tid än tre månader. De kommer då att ha en relativt god ersättning. Sedan trappas den gradvis av, och vi har jobb- och utvecklingsgaranti för att mer aktiva åtgärder ska sättas in. Vi kombinerar ett kontant stöd med några av Europas mest omfattande och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Via de system vi har i välfärdsstaten med barnomsorg, skola och sjukvård har även de som är arbetslösa en relativt god ekonomisk trygghet i sin tillvaro. Sedan kan man naturligtvis önska att den hade varit bättre. Men låt oss inte glömma att relativt de flesta andra länder är detta en välfärdsstat som ger större trygghet med bättre liv också för dem som har en svag ekonomisk ställning. Jag kan bara nämna Gordon Browns sex månader med 65 procent. Jag kan bara nämna Gerhard Schröders 65 procent under tolv månader, som naturligtvis nu också gäller under Steinmeiers tid i regeringen. När det gäller arbetslinjen ställer Marie Engström frågan: Hur är det nu med jobbavdraget? Vi har prövat den frågan upprepade gånger. På Finansdepartementet jobbar vi så att vi varje gång när vi får ett reformförslag utvärderar vad det har för effekter på varaktig sysselsättning och varaktig tillväxt och hur det påverkar fördelning och de offentliga finanserna. Detta har vi nu gjort i omgång efter omgång. Det är naturligtvis internt arbetsmaterial som görs av våra opolitiska tjänstemän. Jag kan avslöja att de genomgångarna nästan alltid ger samma resultat. På basis av den forskning som finns är jobbavdraget påtagligt mer effektivt i att öka sysselsättningen och tillväxten än praktiskt taget alla andra åtgärder. Det finns exempel på åtgärder som är nästan lika effektiva. Det är också sådana som vi har genomfört vid olika tillfällen. Men det är genomgående så att jobbavdraget, när man baserar sig på forskning och erfarenhet, har bättre effekter på sysselsättning och tillväxt än praktiskt taget alla andra åtgärder. Det är också den slutsats som Finanspolitiska rådet drog. Lars Johansson menar här att de 180 000 som nu inte har inkomstersättning i a-kassan skulle bli beroende av försörjningsstöd, eller socialbidrag som det tidigare kallades. Det ska bli intressant att se. Lars Johanssons bedömning är att antalet i försörjningsstöd under 2009 kommer att öka med 180 000. Vi kan se i slutet av året om det visar sig vara en riktig bedömning. Både Lars Johansson och jag vet att det inte kommer att bli så eftersom vi har en kontantersättning i a-kassan som ligger högre än socialbidragen och som gör att vi har en grundtrygghet också för dem som inte har en inkomstersättning.

Herr talman! Vi diskuterar olika saker. Jag diskuterar konkret vad det innebär för enskilda människor. Jag svartmålar inte när jag säger att a-kassan har blivit kraftigt försämrad. Det är ingen svartmålning av den svenska modellen. Vi står starkt upp för den svenska välfärdsmodellen. Men den ska vara generell, och den ska innebära att vi ska ha en a-kassa som människor kan leva på. Problemet är att ersättningsnivåerna nu är så låga att människor inte kommer att kunna leva på ersättningen fullt ut. De kommer att behöva komplettera den med försörjningsstöd. Det är 10 600 kronor som en välbetald Volvoarbetare kan få maximalt i a-kassan efter skatt. När han jobbar har han efter skatt 19 000 kronor. Det är 55 procent kvar. Det är en radikal försämring av ekonomin. Det har ni medvetet gjort genom att sätta taket där det nu sitter på 680 kronor om dagen. Det är vad jag kritiserar. Ni genomförde den förändringen för att ni skulle tvinga allt fler människor att ta andra jobb som gjorde att de skulle komma ur arbetslösheten och in i jobb under en högkonjunktur. Men det har visat sig att det inte var något framgångskoncept. Som tidigare har sagts i debatten hade vi med de tidigare a-kassereglerna under Socialdemokraternas senaste år vid makten 153 000 fler människor i arbete under det året med det ersättningssystem vi då hade. Det blev inte så många fler jobb när vi fick en borgerlig regering och ni försämrade a-kassan. Antalet nya jobb per år har faktiskt blivit färre än vad det var år 2006. Det är detta som är bakgrunden till vår kritik mot det försörjningsstöd som vi nu har. Det är därför som vi kräver att ni ska göra förändringar som gör att människor kan leva på sin a-kassa. Det är avgörande för den framtida debatten att ni återkommer med förslag till riksdagen som gör att människor kan leva på a-kassan.

Herr talman! Lars Johansson vänder sig mot att jag anklagar honom för svartmåla. Det var Lars Johansson själv som stod i talarstolen bredvid mig, inte i den här talarstolen, och meddelade att han för utländska gäster berättade att det skett radikala försämringar i den svenska modellen och att det nu inte fanns någon ekonomisk trygghet. Då måste jag be att få påtala hur det är. När vi tittar på Lars Johanssons partivänner i Storbritannien och Tyskland administrerar de system som ger väsentligt lägre ersättning under väsentligt kortare tid med väsentligt mindre inslag av en aktivare arbetsmarknadspolitik och med väsentligt sämre tillgång till viktiga välfärdstjänster. Det gör att de arbetslösa naturligtvis lever under tuffare ekonomiska villkor än i Sverige. Det är ändå viktigt att vi håller städat i debatten. Vi ska inte beskriva den svenska modellen som ett fattighus där vi har rivit sönder tryggheten. Så är det inte när vi jämför oss med andra länder. Vi har en väl fungerande samhällsmodell med relativt begränsad långtidsarbetslöshet, relativt god tillgång till välfärdstjänster och en relativt hög sysselsättningsnivå. Det är någonting som vi naturligtvis ska försvara. Lars Johansson nämner nu siffran 680 kronor om dagen. Låt oss stanna upp där. Det är en ersättning på 80 procent med 680 kronor om dagen. För 90 procent av de arbetslösa betyder det att de under tre månader får ut det beloppet. Det är precis samma belopp som de fick ut under den socialdemokratiska perioden. Den förlängda perioden med förhöjt tak tog vi bort. Men 680 kronor om dagen är exakt samma belopp som när Lars Johanssons partivänner innehade makten i Sverige. Det kan inte ha varit så att 680 kronor för två år sedan var himmelriket, och i dag två år senare har det helt plötsligt förvandlats till ett veritabelt fattighus. Så kan det inte vara. Härvidlag är a-kassan under den första perioden fortfarande en god inkomsttrygghetsförsäkring, och så ska det vara. Det är någonting bra att vi har en god inkomsttrygghetsförsäkring. Men arbetslinjen säger att det också måste vara en omställningsförsäkring och en avvägning mellan trygghet och ekonomiska drivkrafter att komma tillbaka. Där har vi olika hållning.